Reflexioner över kriget av Lucifer

Ni följer väl rapporterna från de blågula flygarna som så oegennyttigt ska ha ihjäl Khaddafis elakingar? De svenska tidningarna och TV hade tidigt folk nere vid flygbasen på Sicilien som berättade om varje steg som togs. Nu var ju allt hemligt och reportrarna fick inte komma nära basen utan fick mötas med pressofficerarna på en gräsplätt vid en motorväg en god bit bort. Nyhetsflödet blev inte så stort heller så nu har reportrarna väl rest hem. Men att vi förväntades heja på de våra var helt klart. Den oreflekterade patriotismen, den man trodde var utdöd i Sverige, stack upp sitt huvud.

Dannebrogen vajar mest
Det var förstås inget mot den danska upphetsningen. Sedan 1990 har Danmark entusiastiskt gått i krig så fort tillfälle bjudits. Det började med att man skickade en ubåt till Irak som väl förmodades gå upp för Eufrat eller Tigris och har sen har det bara accelererat. I Afghanistan har 40 danska soldater stupat, till nationens ära.
   I mer än fyrtio år har västmakterna försökt få bort Khaddafi, med i stort sett alla medel. Nu ser det ut att kunna lyckas under applåder från en bred opinion. Khaddafis hot mot upprorsmännen i Benghazi väckte känslorna och fick också annars kritiska grupper att tappa koncepten. I Danmark röstade hela Folketinget, inkl. Enhedslistan – en samling av gamla DKP-are, trotskister och diverse vänstersocialister för krigsdeltagandet. Det väckte dock kritik från medlemmarna och en vecka senare tog Enhedslistan tillbaka sitt gillande av insatsen. Det räckte ju att se vad som blev resultatet. I Sverige ställde huvuddelen av Vänsterpartiets riksdagsgrupp upp för kriget och man skulle önska att de nu hade kurage, att också de revidera sin ståndpunkt. ”Flygförbudszoner” – vad det handlar om är zoner för angrepp mot marken med totalt överlägsna flygstyrkor. ”Humanitär intervention”, jo kyss mig.

Snart dags för kängor på marken
Vi får väl se vad som händer. Storbritannien och Frankrike verkar arbeta upp sig till raseri. Varför? Jo, dels oljan och dels att de båda ländernas regeringschefer behöver stärka sin ställning. Kraven på mer och blodigare krig kommer säkert att öka och det kanske också når Sverige. Vem vet, den s.k. bombvänsterns känslor mot Khaddadi tar kanske på nytt överhanden över förståndet. Då blir det ett nytt enhälligt ja. Förresten, det är väl precis sånt vi ska ha insatsstyrkorna till?
   Under tiden kan vi andra väl bara odla vårt svårmod och vår olust över världen. Och upprepa: Låt Libyens befrielse vara libyernas eget verk. Då blir det också bättre i längden.