Dessutom medverkade Karin Gustafsson och Susanna Piculell
med läsning av poem samt även dans av Susanna.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-09-22
Dessutom medverkade Karin Gustafsson och Susanna Piculell
med läsning av poem samt även dans av Susanna.
Amnesty i LUND behöver fler aktiva medlemmar
Amnesty har flera lokala grupper i Lund
som arbetar med bland annat kampanjarbete och information om mänskliga
rättigheter. Vi driver en second hand-verksamhet och ansvarar för
svenska Amnestys postorderförsäljning. Under hösten kommer vi även att
starta en ny studentgrupp. Vill du veta mer om oss och om hur du skulle
kunna delta i vårt arbete, kom till vårt möte för nya aktiva
medlemmar!
Tid: Måndagen den 26 september kl 17.30
Plats: Amnestys lokal på Östra Vallgatan 61
Amnestys Lundagrupper
Tid: Måndagen den 26 september kl 17.30
Plats: Amnestys lokal på Östra Vallgatan 61
Amnestys Lundagrupper
Säsongspremiär Doc Lounge Lund: BUGS
Varför skulle människor äta insekter? Filmskaparen Andreas Johnsons dels aptitliga och dels motbjudande dokumentär ”Bugs” undersöker frågan om huruvida insekter kan rädda världen. Resultatet blir lika mycket en kulinarisk resa som en politisk konversations-startare. Välkomna till Doc Lounge Lunds säsongspremiär!
Trots att både forskare och jordbruksnäringen har börjat prata om insekter som framtiden för hållbar mat har inte tanken på att äta småkryp vunnit så mycket popularitet hos människor i allmänhet. Kökschefen Ben Reade och forskaren Josh Evans från Nordic Food Lab i Danmark vill försöka ändra på det. Med fokus på mat-mångfald och delikatesser ger de sig ut på en resa runt jorden för att ta med sig världens smaker in i politiken. De samlar larver i Australiens vildmarker, plundrar jättegetingbon i Japan och går på matmässor där företag säljer in smaklösa, massproducerade syrsor. På sin resa sätter de sin egna haute-cuisine touch på lokala specialitéer och lagar bland annat syrs- och gräshoppsravioli, larv-glass och ceviche på bilarver.
Tisdag, 2016-09-27 19:00, Mejeriet, Lund
80 kr (60 kr för student/pensionär) eller DOC LOUNGE GULDKORT (200 kr) som ger fri entré på alla säsongens ordinarie visningar. Vid förköp av både entré och soppa hos Tickster reserverar vi sittplats vid bord.
Trailer »
Pressgrannen sätter betyg
”Dummast av alla är Liberalerna som ställde sig
utanför förra årets försvarsuppgörelse. Detta femprocentsparti kräver
att Sverige ska vara med i Nato senast 2020. Det betyder att
Liberalerna måste göra Nato till valfråga 2018, en ambition som
tangerar det politiskt suicidala. ”
Per T Ohlsson vill inte längre dela snuskburk med Jan Björklund.
SDS 18/9
Per T Ohlsson vill inte längre dela snuskburk med Jan Björklund.
SDS 18/9
Lunds skyltar som i DDR av Lucifer
Det är inte lätt att vara liberal i Lund, tydligen. Jag ser att liberalerna i Lund, 
med
Philip Sandberg i spetsen, i en motion till kommunfullmäktige finner
att det är hemskt att komma till Lund ”Idag känns det som att åka in i
gamla DDR när man kommer från grannkommuner som Malmö och Staffanstorp.
Medan de har fräscha skyltar med ett tydligt budskap har vi
sönderrostade skyltar ofta täckta av buskage, och där en ena skylten är
olik en andra.” Lite oväntat faktiskt att just olikheterna mellan
skylttyperna ska vara så besvärande. Och det här med DDR, jag trodde
att man där var noggrann med att ha likadana skyltar överallt,
likriktade kommunister som man var. Eller var det slarviga kommunister
där som lät skyltarna vara så olika, ungefär som de i Lund? Om
Liberalerna i Lund flyttade till det prydliga Staffanstorp skulle kanske
alla vinna – en riktig win-win-situaion som man säger numera
Ovana vid tänkande?
Eller handlar det om att lundaliberalerna inte orkar resonera så noga utan att det bara är något som inte är så bra som man skulle önska och att man då alltid kan svepa till med DDR-liknelsen. Kanske är det den rimliga förklaringen till den valda formuleringen. Liberalerna i Lund är väl inte så vana vid att tänka efter vad man vill ha sagt utan faller hellre in i gällande tankeschabloner.
Varning för sågfilare
Det är ungefär som den pågående kampanjen om de ryska spionerna, en svensk klassiker åtminstone sedan de berömda sågfilarna för drygt hundra år sen. Det är klart att ryssarna spionerar i Sverige – det skulle väl vara rent tjänstefel om de inte följde upp vad som tycks pågå i fråga om det svenska militära samarbetet med USA runt om Östersjön. Hur är det, övar svenska marinsoldater landstigning med amerikaner i Polen, är det många amerikanska flygplan baserade på Kallax? Jag skulle också vilja veta och väl också den svenska allmänheten.
Farligt på krogen
Nu anför de svenska spionjägarna att en (förmodligen rysk) spion närmat sig en Nato-pilot på krogen i Luleå. Precis, så går det till, det vet vi som var med på femtiotalet då vi fick veta ”Spionen lägger pussel, behåll din bit”. Möjligen trodde man att det ryska spioneriet som ju ska vara så avancerat hade nått längre sen dess än till närmanden på krogen. Det har det väl men hur kan de svenska spionjägarna vara så övertygade om att vi ska svälja deras historia på så enkla grunder. Eller är det för hemligt för att vi ska få veta mer?
Ja, där får man väl hejda sig, inte minst därför att man väl i nästa steg kan komma att anföras som exempel på ryskt inflytande. Man ska inte måla fan på väggen. men gamle Joe McCarthy är aldrig långt borta.
med
Philip Sandberg i spetsen, i en motion till kommunfullmäktige finner
att det är hemskt att komma till Lund ”Idag känns det som att åka in i
gamla DDR när man kommer från grannkommuner som Malmö och Staffanstorp.
Medan de har fräscha skyltar med ett tydligt budskap har vi
sönderrostade skyltar ofta täckta av buskage, och där en ena skylten är
olik en andra.” Lite oväntat faktiskt att just olikheterna mellan
skylttyperna ska vara så besvärande. Och det här med DDR, jag trodde
att man där var noggrann med att ha likadana skyltar överallt,
likriktade kommunister som man var. Eller var det slarviga kommunister
där som lät skyltarna vara så olika, ungefär som de i Lund? Om
Liberalerna i Lund flyttade till det prydliga Staffanstorp skulle kanske
alla vinna – en riktig win-win-situaion som man säger numeraOvana vid tänkande?
Eller handlar det om att lundaliberalerna inte orkar resonera så noga utan att det bara är något som inte är så bra som man skulle önska och att man då alltid kan svepa till med DDR-liknelsen. Kanske är det den rimliga förklaringen till den valda formuleringen. Liberalerna i Lund är väl inte så vana vid att tänka efter vad man vill ha sagt utan faller hellre in i gällande tankeschabloner.
Varning för sågfilare
Det är ungefär som den pågående kampanjen om de ryska spionerna, en svensk klassiker åtminstone sedan de berömda sågfilarna för drygt hundra år sen. Det är klart att ryssarna spionerar i Sverige – det skulle väl vara rent tjänstefel om de inte följde upp vad som tycks pågå i fråga om det svenska militära samarbetet med USA runt om Östersjön. Hur är det, övar svenska marinsoldater landstigning med amerikaner i Polen, är det många amerikanska flygplan baserade på Kallax? Jag skulle också vilja veta och väl också den svenska allmänheten.
Farligt på krogen
Nu anför de svenska spionjägarna att en (förmodligen rysk) spion närmat sig en Nato-pilot på krogen i Luleå. Precis, så går det till, det vet vi som var med på femtiotalet då vi fick veta ”Spionen lägger pussel, behåll din bit”. Möjligen trodde man att det ryska spioneriet som ju ska vara så avancerat hade nått längre sen dess än till närmanden på krogen. Det har det väl men hur kan de svenska spionjägarna vara så övertygade om att vi ska svälja deras historia på så enkla grunder. Eller är det för hemligt för att vi ska få veta mer?
Ja, där får man väl hejda sig, inte minst därför att man väl i nästa steg kan komma att anföras som exempel på ryskt inflytande. Man ska inte måla fan på väggen. men gamle Joe McCarthy är aldrig långt borta.
Inga aktiebolag i skola och välfärd! av Gunnar Stensson
Skolkoncernen Engelska skolan, som finns på ett
30-tal platser, ska introduceras på börsen. En av dessa platser är
naturligtvis i Lund, där skolan ligger naturskönt i den lövrika St
Lars-parken.
Vinstsugna investerare står redan på kö. Segregering är den perfekta vinststrategin. De avskräcks ingalunda av Ingmar Reepalus förslag till vinsttak, som Svenskt Näringsliv och allianspartierna utpekar som det största hotet mot svensk skola och ekonomi just nu.
Men även bland allianspartiernas företrädare finns det individuella undantag. Man behöver inte vara intellektuellt ohederlig, fast man tillhör Svenskt Näringslivs megafoner som L, C och M.
Anne-Marie Pålsson, M, fastslår i ett inlägg i Sydsvenskan 19/9 att aktiebolag är oförenliga med välfärden. Varför?
Jag citerar: ”Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen agera eftersom aktiebolags-lagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst.
Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.”
Välfärdstjänster ska vara tillgängliga för alla. För marknaden gäller exkluderandets princip. När den tillämpas innebär det segregering.
”Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.” (Jag skulle ha skrivit: oss andra.)
”På skolans område blir segregeringen ett enkelt redskap för att generera vinst. När reglerna är sådana att skolpengen ska vara densamma för alla säger det sig självt att smarta och självgående elever är rena vinstmaskiner för de privata bolagen...
I frånvaron av objektiva och nationella instrument för att mäta kunskaper säger betygen inget om skolans prestation eller elevens...”
Anne-Marie Pålsson bryr sig inte om att nämna, att Pisa-mätningarna visar, att svenska elevers resultat i matematik, läsförståelse och naturkunskap, som en konsekvens av skolkoncernerna, skolpengen och segregeringen, sjunkit som en sten i jämfört med övriga 65 länder.
Hon nämner inte att andelen elever i friskolor i grundskolan stigit till 25,9 procent och i gymnasiet till 14,8 procent. Hon förutsätter förstås att det är känt.
Vinstsugna investerare står redan på kö. Segregering är den perfekta vinststrategin. De avskräcks ingalunda av Ingmar Reepalus förslag till vinsttak, som Svenskt Näringsliv och allianspartierna utpekar som det största hotet mot svensk skola och ekonomi just nu.
Men även bland allianspartiernas företrädare finns det individuella undantag. Man behöver inte vara intellektuellt ohederlig, fast man tillhör Svenskt Näringslivs megafoner som L, C och M.
Anne-Marie Pålsson, M, fastslår i ett inlägg i Sydsvenskan 19/9 att aktiebolag är oförenliga med välfärden. Varför?
Jag citerar: ”Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen agera eftersom aktiebolags-lagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst.
Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.”
Välfärdstjänster ska vara tillgängliga för alla. För marknaden gäller exkluderandets princip. När den tillämpas innebär det segregering.
”Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.” (Jag skulle ha skrivit: oss andra.)
”På skolans område blir segregeringen ett enkelt redskap för att generera vinst. När reglerna är sådana att skolpengen ska vara densamma för alla säger det sig självt att smarta och självgående elever är rena vinstmaskiner för de privata bolagen...
I frånvaron av objektiva och nationella instrument för att mäta kunskaper säger betygen inget om skolans prestation eller elevens...”
Anne-Marie Pålsson bryr sig inte om att nämna, att Pisa-mätningarna visar, att svenska elevers resultat i matematik, läsförståelse och naturkunskap, som en konsekvens av skolkoncernerna, skolpengen och segregeringen, sjunkit som en sten i jämfört med övriga 65 länder.
Hon nämner inte att andelen elever i friskolor i grundskolan stigit till 25,9 procent och i gymnasiet till 14,8 procent. Hon förutsätter förstås att det är känt.
De som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. (I alla andra länder!)
Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som Svenskt Näringsliv söker skrämmas med.”
Plugga in de här argumenten! Använd dem! Variera dem! Ställ de politiker, som högljutt propagerar för vinster i välfärden, mot väggen!
Anne-Marie Pålsson är Moderat. Men hon vill att välfärd och skola ska fungera. Hon vill inte att de ska plundras av vinstdrivande koncerner. Därför tolererar hon inte vinster i välfärden.
Marginalskatter av Sven-Hugo Mattson
Vi har höga marginalskatter i Sverige. Det
beror på att vi har höga skatter totalt, det i sin tur beror på att vi
vill ha bra välfärd, vilket vi har. Det beror också på att vi har idén
att betala skatt efter förmåga. De som har höga inkomster betalar
mycket i skatt och de med låga inkomster betalar lite i skatt, på så
vis kan de som har låga inkomster leva ett ekonomiskt värdigt liv utan
för mycket bidrag. Ur ovanstående verklighet uppstår marginalskatter.
60 % marginalskatt
Den som har en inkomst över 37.000 betalar 52 % i marginalskatt, jag utgår från 32:ans skattetabell, kolumn1. Den som har 55.000 i inkomst betalar 60 % i marginalskatt. Marginalskatten är den skatt man betalar på sista intjänade hundralappen. Det är mycket och ger säkert marginaleffekter. Mats Persson, ekonomisk talesperson för Liberalerna i riksdagen, beskriver detta, i en debattartikel i somras i Aftonbladet, som straffskatt på utbildning.
Straffskatt? Det finns andra sätt att beskriva den här verkligheten. Först kan man konstatera att de som har dessa inkomster, som regel, har lång och gratis utbildning. Det är en anledning till våra höga skatter. Man kan beskriva detta som höga marginalskatter men ser man till den totala skatten blir perspektivet annorlunda. Den som har 37.000 i inkomst betalar bara drygt 25 % totalt i inkomstskatt. Det är sant! Jag blev förvånad själv när jag såg detta i skattetabellen. Denna person ligger alltså en bra bit under det som motsvarar kommunalskatten, 32 kr. Den som har 55.000 i inkomst betalar bara 34.5 % i skatt, alltså något över vad som motsvarar kommunalskatten. Mats Persson anser att Sverige skall vara ett land för strävsamma, de som utbildar sig och tar ansvar på jobbet. Det är bara att hålla med. Jag har bara så svårt att förstå varför inte dessa lyckade människor skulle kunna betala rejält med skatt så att de, som inte riktigt hänger med, också kan få ett ekonomiskt bra liv.
Det är också dessa inkomster som har fått mest i skattesänkningar under alliansregeringen 2006-2014. De som befinner sig i de inkomstlägen jag beskriver ovan tillhör nog de 10-20 % procent högst avlönade och är de som tar ut mest av rut- rot- och räntebidragen som staten generöst delar ut. Dessa bidrag kostar i storleksordningen 40 miljarder. Jag hade gärna tagit bort dessa bidrag och sänkt inkomstskatterna, som alltså är höga, dock mest till de lågavlönade.
8.000 i inkomst 1000 i skatt
Varför bekymrar sig då en liberal för de högavlönades skatter? Ta ovanstående person som tjänar 55.000, denne behöver knappast titta i plånboken när hen väljer bostad, renoverar densamma eller reser och så vidare.
Lite längre ner i skatteskalan befinner sig den fattigpensionär som har en inkomst på 8.000 och en skatt på 1000. Denna person får med säkerhet ansöka om bostadstillägg. Hen får alltså bara ut 7000 men har en hyra på 4000. Nu finns det ett rätt generöst bostadstillägg, som tur är. Det finns till och med de som har ännu lägre pension och högre hyra. Denne får sannolikt ansöka om ytterligare bidrag för att komma upp i skälig levnadsnivå.
Rundgång! Här finns en uppgift både för liberaler och vänstern. Höj garantipensionen höj grundavdraget för pensionärer och ta bort spärren för bostadstillägget. Om man gjorde detta skulle vi få bort en stor del av rundgången och ge de många ett värdig ekonomiskt liv där de slapp jaga bidrag. Detta skulle så klart kosta stora pengar, ungefär som ett jobbskatteavdrag.
Sven-Hugo Mattson, vänsterpartist
60 % marginalskatt
Den som har en inkomst över 37.000 betalar 52 % i marginalskatt, jag utgår från 32:ans skattetabell, kolumn1. Den som har 55.000 i inkomst betalar 60 % i marginalskatt. Marginalskatten är den skatt man betalar på sista intjänade hundralappen. Det är mycket och ger säkert marginaleffekter. Mats Persson, ekonomisk talesperson för Liberalerna i riksdagen, beskriver detta, i en debattartikel i somras i Aftonbladet, som straffskatt på utbildning.
Straffskatt? Det finns andra sätt att beskriva den här verkligheten. Först kan man konstatera att de som har dessa inkomster, som regel, har lång och gratis utbildning. Det är en anledning till våra höga skatter. Man kan beskriva detta som höga marginalskatter men ser man till den totala skatten blir perspektivet annorlunda. Den som har 37.000 i inkomst betalar bara drygt 25 % totalt i inkomstskatt. Det är sant! Jag blev förvånad själv när jag såg detta i skattetabellen. Denna person ligger alltså en bra bit under det som motsvarar kommunalskatten, 32 kr. Den som har 55.000 i inkomst betalar bara 34.5 % i skatt, alltså något över vad som motsvarar kommunalskatten. Mats Persson anser att Sverige skall vara ett land för strävsamma, de som utbildar sig och tar ansvar på jobbet. Det är bara att hålla med. Jag har bara så svårt att förstå varför inte dessa lyckade människor skulle kunna betala rejält med skatt så att de, som inte riktigt hänger med, också kan få ett ekonomiskt bra liv.
Det är också dessa inkomster som har fått mest i skattesänkningar under alliansregeringen 2006-2014. De som befinner sig i de inkomstlägen jag beskriver ovan tillhör nog de 10-20 % procent högst avlönade och är de som tar ut mest av rut- rot- och räntebidragen som staten generöst delar ut. Dessa bidrag kostar i storleksordningen 40 miljarder. Jag hade gärna tagit bort dessa bidrag och sänkt inkomstskatterna, som alltså är höga, dock mest till de lågavlönade.
8.000 i inkomst 1000 i skatt
Varför bekymrar sig då en liberal för de högavlönades skatter? Ta ovanstående person som tjänar 55.000, denne behöver knappast titta i plånboken när hen väljer bostad, renoverar densamma eller reser och så vidare.
Lite längre ner i skatteskalan befinner sig den fattigpensionär som har en inkomst på 8.000 och en skatt på 1000. Denna person får med säkerhet ansöka om bostadstillägg. Hen får alltså bara ut 7000 men har en hyra på 4000. Nu finns det ett rätt generöst bostadstillägg, som tur är. Det finns till och med de som har ännu lägre pension och högre hyra. Denne får sannolikt ansöka om ytterligare bidrag för att komma upp i skälig levnadsnivå.
Rundgång! Här finns en uppgift både för liberaler och vänstern. Höj garantipensionen höj grundavdraget för pensionärer och ta bort spärren för bostadstillägget. Om man gjorde detta skulle vi få bort en stor del av rundgången och ge de många ett värdig ekonomiskt liv där de slapp jaga bidrag. Detta skulle så klart kosta stora pengar, ungefär som ett jobbskatteavdrag.
Att lyssna på varandra av Gunnar Stensson
I Lund är Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns höstens läsecirkelbok. Det har bibliotekarierna bestämt. Hundratals Lundabor kommer att läsa den.
Khemiri undersöker ett självmord (eller är det en bilolycka?) genom att intervjua de människor som stod den döde närmast.
Det
är en talspråksbok, en bok om nutid och om ett samhälle i sönderfall,
en bok sammansatt av korta fragment, åtskilda endast av en * som anger
en ny talare, ett nytt perspektiv, ett nytt ögonblick.
Läsaren måste hela tiden avlyssna vem som för ordet. Det kan framgå av en nyans, ett ordval. Läsaren måste respektera bokens människor tillräckligt mycket för att ägna dem sin totala uppmärksamhet. Annars får det vara.
Det är en spännande berättelse, en ofta hemsk berättelse, men också en berättelse om de svindlande ögonblick när förståelsen, gemenskapen, kärleken fungerar och två förenas till en.
Samuel, den döde centralpersonen, har läst statskunskap, jobbar på migrationsverket, är vidöppen för intryck som han samlar i sin ”erfarenhetsbank”, är ensam, osäker, med stort huvud och smal kropp, en människa att respektera.
Kring honom finns hans förtrolige vän och sambo Vandad, flyttjobbare, ibland kriminell, traumatiserad av att ha sett sin bror krossas av en bil, trogen, ödesdigert våldsbenägen, försedd med ”fotografiskt minne”, vilket kan vara ett lidande;
Laide, desperat, handlingskraftig, ensam, Samuels stora kärlek, tolk, i ständig kontakt med utsatta, misshandlade invandrarkvinnor, vilkas röster också hörs i boken;
”Pantern”, tjejen som har varit hans kamrat sedan grundskolan, konstnärlig, egocentrerad, känslosam, drömmer om Berlin;
Samuels älskade mormor som försvinner i senildemens på ett vårdhem och avlider till följd av personalens förbiseende.
Ja, som ni ser, människor som vi har omkring oss hela tiden, i Malmö, i Lund (handlingen utspelar sig i Stockholm).
Det är ett drama som skildras, vänskapen och kärleken finns där, men tyngs, belastas allt hårdare av omvärlden. Varje liten handling blir ett steg mot katastrofen. Individerna tvingas av skoningslösa samhällsstrukturer.
I min läsning ligger berättelsens hopp i att vi, Vandad, Laide och ”Pantern” trots allt lever vidare och i all vår brist för vi tanken på ett bättre samhälle vidare. Vi är värdefulla.
Det finns mycket att tillägga men det får komma i läsecirklarna.
PS. Ett enkelt läsråd. Följ Vandads berättelse. Det ger läsningen ryggrad. Han är ett nyckelvittne som sitter i fängelse hela tiden. Då och då kräver han Khemiri på pengar för att berätta vidare
Khemiri undersöker ett självmord (eller är det en bilolycka?) genom att intervjua de människor som stod den döde närmast.
Det
är en talspråksbok, en bok om nutid och om ett samhälle i sönderfall,
en bok sammansatt av korta fragment, åtskilda endast av en * som anger
en ny talare, ett nytt perspektiv, ett nytt ögonblick. Läsaren måste hela tiden avlyssna vem som för ordet. Det kan framgå av en nyans, ett ordval. Läsaren måste respektera bokens människor tillräckligt mycket för att ägna dem sin totala uppmärksamhet. Annars får det vara.
Det är en spännande berättelse, en ofta hemsk berättelse, men också en berättelse om de svindlande ögonblick när förståelsen, gemenskapen, kärleken fungerar och två förenas till en.
Samuel, den döde centralpersonen, har läst statskunskap, jobbar på migrationsverket, är vidöppen för intryck som han samlar i sin ”erfarenhetsbank”, är ensam, osäker, med stort huvud och smal kropp, en människa att respektera.
Kring honom finns hans förtrolige vän och sambo Vandad, flyttjobbare, ibland kriminell, traumatiserad av att ha sett sin bror krossas av en bil, trogen, ödesdigert våldsbenägen, försedd med ”fotografiskt minne”, vilket kan vara ett lidande;
Laide, desperat, handlingskraftig, ensam, Samuels stora kärlek, tolk, i ständig kontakt med utsatta, misshandlade invandrarkvinnor, vilkas röster också hörs i boken;
”Pantern”, tjejen som har varit hans kamrat sedan grundskolan, konstnärlig, egocentrerad, känslosam, drömmer om Berlin;
Samuels älskade mormor som försvinner i senildemens på ett vårdhem och avlider till följd av personalens förbiseende.
Ja, som ni ser, människor som vi har omkring oss hela tiden, i Malmö, i Lund (handlingen utspelar sig i Stockholm).
Det är ett drama som skildras, vänskapen och kärleken finns där, men tyngs, belastas allt hårdare av omvärlden. Varje liten handling blir ett steg mot katastrofen. Individerna tvingas av skoningslösa samhällsstrukturer.
I min läsning ligger berättelsens hopp i att vi, Vandad, Laide och ”Pantern” trots allt lever vidare och i all vår brist för vi tanken på ett bättre samhälle vidare. Vi är värdefulla.
Det finns mycket att tillägga men det får komma i läsecirklarna.
PS. Ett enkelt läsråd. Följ Vandads berättelse. Det ger läsningen ryggrad. Han är ett nyckelvittne som sitter i fängelse hela tiden. Då och då kräver han Khemiri på pengar för att berätta vidare
66 år i skolan 26. 1973-85: 2. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Jag träffade en kvinna i min egen
ålder i en studiecirkel häromdagen. Hennes tyska föräldrar hade skickat
henne till Sverige strax efter andra världskriget. Hon hade inte fått
något varaktigt hem utan flyttat mellan små svenska samhällen och gått i
minst tre folkskolor. Några särskilda åtgärder för att hon skulle lära
sig svenska mindes hon inte. Men hon hade lärt sig svenska.
Hur?
I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.
Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
Hur?
I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.
Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
En kandidat stack ut. Jag. Förtroendet för mig var extremt lågt.
Sedan valdes jag in i den nya styrelsen. Dess uppdrag var att stärka
stödet för Demokratiska Kampuchea och omvandla DFFG till ett Vietnam
och Laos-förbund.
Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.
I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.
Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.
Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.
I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.
Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)