I dagarna har P O Enquists pjäs
”Livläkarens besök” gått upp på Hipps tiljor i Malmö. Den fantastiska
sjuttonhundratalsstoryn är vi det här laget välkänd genom dess nedslag i
text, opera, film och i drama.
Den sjuke kungen, Christian VII, pendlar mellan vansinnet, leken och maktutövning. I det absoluta kungaväldet är kungen den ledarroll som präglar hela statsinstitutionen. Maktens män, grevar och statstjänstemän, måste förverkliga sina intressen genom manipulation av kungen. Anställningen av läkaren Struense för att hålla ’ordning’ på kungen slår dock helt fel. Struense blir vän med kungen och får hans fullmakt att styra det lilla landet i kontinentens utkant. Som upplysningsman och sätter han genast i gång att förändra lagarna i en liberal riktning.
Den sjuke kungen, Christian VII, pendlar mellan vansinnet, leken och maktutövning. I det absoluta kungaväldet är kungen den ledarroll som präglar hela statsinstitutionen. Maktens män, grevar och statstjänstemän, måste förverkliga sina intressen genom manipulation av kungen. Anställningen av läkaren Struense för att hålla ’ordning’ på kungen slår dock helt fel. Struense blir vän med kungen och får hans fullmakt att styra det lilla landet i kontinentens utkant. Som upplysningsman och sätter han genast i gång att förändra lagarna i en liberal riktning.
Vem liknar då Struense i vår tid? Idealist men ensam och utan förankring bland folk? En svensk kandidat är kanske Ilmar Reepalu.
Enligt aktuella opinionsundersökningar är en majoritet av vår befolkning emot vinster i välfärden. På Repalus lott har fallit att lägga fram ett förslag om en vinstbegränsning i de privata bolag, som på skattebetalarnas uppdrag och bekostnad, står för en betydande del av vård, skola och omsorg. ”Ordning och reda i välfärden”, heter utredningen. Skräckhistorier om hur de privata bolagen skor sig på ”välfärden” förekommer dagligdags i press och media.
”Utredare utan en susning” är Per T Ohlssons bitska kommentar i Sydsvenskan 26 februari. Sällan har väl en statlig utredning blivit så utskåpad av flera tunga remissinstanser. Konkurrens är nödvändigt för att effektivisera, förbättra och förbilliga, hävdas det. En begränsning av vinsterna skulle ta bort alla incitament för de privata företagen.
Bakom kakafonin ser man tydligt dels den nyliberala ideologi om köp- och säljsamhället och dels naturligtvis dagens storföretag som betraktar tjänsteekonomin som den nya stora källan till rejäla profiter.
Så hur ska man då förstå Reepalus roll i detta sammanhang? Mannen
som med sina visioner byggde det nya Malmö som kunskaps- och
tjänstesamhälle? Blir han offer för en konspiration – eliten mot folket?
Är han som Struense naiv i sin tilltro till förnuftets seger.
Sammanhanget är dock helt annat än 1700-talets envälde i Danmark. Den moderna välfärdsstaten i Sverige efter andra världskriget byggde på folklig organisering och inflytande över staten och på en okorrumperad ämbetsmannaetik, där de olika aktörerna hade klart definierade sociala roller som vårdare och lärare respektive medborgare med gemensamma rättigheter och skyldiheter.
Ett halvsekel senare är komplexiteten i det senmoderna samhällsbygget så överväldigande att en enda form, den byråkratiska, av utförande av välfärdstjänster har kommit till vägs ände. I takt med framväxten av en nyliberal ideologi utvecklades begreppet ”beställare” och ”utförare” och en statlig organisation med inriktning på kvalitetskontroll. Fältet för s k välfärdstjänster öppnades för alla tänkbara aktörer.
En rollmodell för hur denna förbättring av välfärdsinstitutionerna skulle kunna se ut var det lilla föräldra- eller personalkooperativa dagiset. Liten skala, nära barnen och de vuxna, deltagardemokrati. Verkligheten blev en annan i många fall. Privatskolor drivna av stora bolag med höga vinster, som likt andra företag kunde läggas ner när det passade. Brist på kontinuitet och ingen trygghet vare sig för elever, föräldrar eller lärare.
Det är uppenbart att vi står inför ett betydande samhällsproblem som måste lösas på ett förnuftigt sätt. Är det ett vägskäl mellan en återgång till enbart statliga organisationer eller ett fortsatt system med mångfald och i flera fall valmöjligheter?
En nyanserad bild behöver kanske en mera djuplodande analys. Vilka mål ska uppnås? Det är kanske en principiell och avgörande skillnad mellan utbildning som fostran till medborgare å ena sidan och vård i olika former å den andra. Vad är det som ska utföras, individuella eller kollektiva tjänster? Vilka resurser behövs för individerna för att tillgodogöra sig de olika tjänsterna? Vilka är egentligen alternativen – statliga byråkratier eller multinationella företag?
Kanske finns det andra möjliga former med ett starkare deltagande av civilsamhället som t ex, kooperativ av olika slag, ideella föreningar, små självständiga enheter – allt utfört under samma regelverk med s k kvalitetssäkring? Inom de flestas erfarenheter finns nu privata vårdcentraler som hävdar sig väl i jämförelse med de offentligt drivna. Skandalerna duggar tätt men inte bara på den ena sidan.
Störtfloden av kritik mot Reepalus utredning från våra elitinstitutioner kan mycket väl innebära att hela frågan bordläggs. Det beror på det politiska maktspelet inför valet 2018.
1772 var spelet slut för Struense vid hovet i Köpenhamn. I dramat skildras det som om han gick vilse i sin passionerade förälskelse av drottning Caroline Mathilde och struntade i maktspelet bakom kungens rygg. Eftersom dramat bygger på verkliga händelser skulle historiker kunna reda ut frågan bättre än så.
Bönderna i Danmark var under nästan hela 1700-talet livegna under den feodala godsägareliten, med förbud mot avflyttning och med soldattjänst som extra tunga bördor. Struense planerade, som också dramat visar, en reform för att frigöra bönderna men hann aldrig underteckna eller genomföra den före sitt fall. Detta måste ha varit det mest avgörande hotet mot danska feodalsamhället från Struenses sida.
När den konservative Guldberg tog hela makten i Danmark avskaffades flera av Struenses reformlagar och jordreformen kom aldrig upp på bordet. Men Guldbergs fall från makten 1784 ändrade på den saken. Hans betydligt mer frisinnade konkurrent, Bernstorff, som efterträdde honom, kom redan 1788 att avskaffa livegenskapen utifrån Struenses intentioner. Danmark blev ett land där bönderna hade den politiska makten fram till mitten av 1900-talet.
Kan man hoppas på en liknande lite hissnande process när det gäller den gemensamma sektorns framtid i vårt land? En demokratiserad välfärdsstat i slutet av resan?
Sammanhanget är dock helt annat än 1700-talets envälde i Danmark. Den moderna välfärdsstaten i Sverige efter andra världskriget byggde på folklig organisering och inflytande över staten och på en okorrumperad ämbetsmannaetik, där de olika aktörerna hade klart definierade sociala roller som vårdare och lärare respektive medborgare med gemensamma rättigheter och skyldiheter.
Ett halvsekel senare är komplexiteten i det senmoderna samhällsbygget så överväldigande att en enda form, den byråkratiska, av utförande av välfärdstjänster har kommit till vägs ände. I takt med framväxten av en nyliberal ideologi utvecklades begreppet ”beställare” och ”utförare” och en statlig organisation med inriktning på kvalitetskontroll. Fältet för s k välfärdstjänster öppnades för alla tänkbara aktörer.
En rollmodell för hur denna förbättring av välfärdsinstitutionerna skulle kunna se ut var det lilla föräldra- eller personalkooperativa dagiset. Liten skala, nära barnen och de vuxna, deltagardemokrati. Verkligheten blev en annan i många fall. Privatskolor drivna av stora bolag med höga vinster, som likt andra företag kunde läggas ner när det passade. Brist på kontinuitet och ingen trygghet vare sig för elever, föräldrar eller lärare.
Det är uppenbart att vi står inför ett betydande samhällsproblem som måste lösas på ett förnuftigt sätt. Är det ett vägskäl mellan en återgång till enbart statliga organisationer eller ett fortsatt system med mångfald och i flera fall valmöjligheter?
En nyanserad bild behöver kanske en mera djuplodande analys. Vilka mål ska uppnås? Det är kanske en principiell och avgörande skillnad mellan utbildning som fostran till medborgare å ena sidan och vård i olika former å den andra. Vad är det som ska utföras, individuella eller kollektiva tjänster? Vilka resurser behövs för individerna för att tillgodogöra sig de olika tjänsterna? Vilka är egentligen alternativen – statliga byråkratier eller multinationella företag?
Kanske finns det andra möjliga former med ett starkare deltagande av civilsamhället som t ex, kooperativ av olika slag, ideella föreningar, små självständiga enheter – allt utfört under samma regelverk med s k kvalitetssäkring? Inom de flestas erfarenheter finns nu privata vårdcentraler som hävdar sig väl i jämförelse med de offentligt drivna. Skandalerna duggar tätt men inte bara på den ena sidan.
Störtfloden av kritik mot Reepalus utredning från våra elitinstitutioner kan mycket väl innebära att hela frågan bordläggs. Det beror på det politiska maktspelet inför valet 2018.
1772 var spelet slut för Struense vid hovet i Köpenhamn. I dramat skildras det som om han gick vilse i sin passionerade förälskelse av drottning Caroline Mathilde och struntade i maktspelet bakom kungens rygg. Eftersom dramat bygger på verkliga händelser skulle historiker kunna reda ut frågan bättre än så.
Bönderna i Danmark var under nästan hela 1700-talet livegna under den feodala godsägareliten, med förbud mot avflyttning och med soldattjänst som extra tunga bördor. Struense planerade, som också dramat visar, en reform för att frigöra bönderna men hann aldrig underteckna eller genomföra den före sitt fall. Detta måste ha varit det mest avgörande hotet mot danska feodalsamhället från Struenses sida.
När den konservative Guldberg tog hela makten i Danmark avskaffades flera av Struenses reformlagar och jordreformen kom aldrig upp på bordet. Men Guldbergs fall från makten 1784 ändrade på den saken. Hans betydligt mer frisinnade konkurrent, Bernstorff, som efterträdde honom, kom redan 1788 att avskaffa livegenskapen utifrån Struenses intentioner. Danmark blev ett land där bönderna hade den politiska makten fram till mitten av 1900-talet.
Kan man hoppas på en liknande lite hissnande process när det gäller den gemensamma sektorns framtid i vårt land? En demokratiserad välfärdsstat i slutet av resan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar