Lever kommunismens idé? av Johan Lönnroth

I dessa tider av angrepp på Vänsterpartiet för vårt kommunistiska förflutna kan det vara intressant att kolla vad de som fortfarande kallar sig kommunister har att säga om hur de dels ser på de havererade partidiktaturerna i Östeuropa, dels vad de menar med sin egen kommunism. Jag hittade en antologi ”Kommunismens idé” (Tankekraft förlag) som publicerades 2010 där de mest namnkunniga kommunisterna eller kommuniststämplade uttalar sig i frågan.

Jag citerar bokens inledning som är författad av Slavoj Zizek och Costas Douzinas:
”Vänsterns långa natt närmar sig sitt slut… Nya former av radikal aktivism och mobilisering har beledsagat politikens återkomst. I Latinamerika är vänsterrörelserna i Bolivia, Venezuela och Brasilien i färd med att utveckla helt nya och uppfinningsrika vägar till socialism. I USA var valet av Barack Obama ett symboliskt ögonblick… I Indien, Kina och Afrika har oliktänkande, motstånd och rebellisk-het avlöst rädslan och håglösheten under 1990-talet.”

Här högg de båda inledarna rejält i sten. Venezuela är på väg mot ett ekonomiskt och politiskt sammanbrott. Och i Brasilien är den fascistiska högern på frammarsch medan vänsterns stora hopp Lula sitter i fängelse. Repressionen mot oliktänkande har ökat i Kina. Hindunationalism och förtryck mot muslimer breder ut sig i Indien. Det finns en del framsteg i Afrika, men där är fortfarande gott om auktoritära regimer.

Även en annan bidragsgivare till boken, Alain Badiou, försöker vara optimist och skriver: ”Det finns många tecken på att den reaktionära perioden närmar sig sitt slut…” Men sedan kommer en mer dyster bild: ”Vi bevittnar skandalösa och växande ojämlikheter både mellan länder och mellan samhällsklasser … den politiska klyftan mellan å ena sidan tredje världens bönder och de arbetslösa och fattiga lönearbetarna i våra så kallade utvecklade länder och å andra sidan de "västerländska" medelklasserna, är fullständigt omöjlig att överbrygga…”

Här har Badiou ganska rejält fel. Minskade inkomstskillnader mellan länder tar över de ökade klyftorna inom länder så att de globala inkomstskillnaderna mätt i ginikoefficienten långsamt minskat de senaste tre decennierna. Det är arbetarklass och medelklass i USA och Europa som är de relativa förlorarna medan merparten av de fattiga i Kina och Indien flyttat upp i den globala klasstrappan. Det är samtidigt sant att de extremt rika kraftigt har ökat sin andel av den globala förmögenheten. Men det finns också anser jag en ny internationell vänsterrörelse i USA och Europa som inte kallar sig kommunister och som inger hopp.

Susan Buck-Morss skriver i sitt bidrag: ”Marx teori var i och med revolutionen i Ryssland tvungen att rätta sig efter fakta.” Jo Marx trodde ju att socialismen skulle komma först till den mest avancerade kapitalismen typ den i England, Tyskland, frankrike och kanske USA. Men hans feltänk kritiserades av Rosa Luxemburg som skrev att han antog en sluten ekonomi och att kapitalismen kommer att överleva så länge den har en icke-kapitalistisk omvärld att expandera i. Så socialism i ett land är i det långa loppet en orimlighet. Vilket ju visade sig vara rätt 70 år efter det att Rosa mördades.

Susan Buck-Morss skriver också: ”Vi kommer inte att lyckas om vi fortsätter att bara läsa västerländska tänkare, eller bara icke-västerländska tänkare som har accepterat att diskutera på våra villkor. Det kommer inte att hända om vi stannar kvar i tryggheten av just den civilisation vi har råkat födas i.”

Det låter sig sägas. Bara hon inte menar att vi skall acceptera de av religion eller tradition motiverade formerna av kvinnoförtryck eller intolerans mot andra religioner eller ateism som grasserar i stora delar av världen.

Terry Eagleton skriver: ”Frihet kräver fritid, som i sin tur förutsätter materiella resurser – och om alla ska kunna vara fria handlar det om resurser som överträffar de vildaste drömmarna hos de allra sniknaste bankirerna. I klassiska marxistiska termer måste basen utvecklas till en punkt där den helt enkelt kan negera sin egen brutalt påträngande närvaro och försvinna ur medvetandet, som en uppassare som är vaksam på dina minsta behov men samtidigt håller sig själv osynlig i bakgrunden.”
   Bra formulerat tycker jag. Men det är mycket, mycket långt dit.

Michael Hardt skriver: ”Keynes förutspådde rentierernas bortdöende och att de skulle ersättas av kapitalistiska investerare som organiserar och förvaltar produktionen.”
   Ja oj så fel Keynes hade! Nu ser vi tvärtom hur den gamla sortens kapitalister som själva deltog i besluten om produktion och investeringar ersätts av passiva eller spekulerande mottagare av kursvinster, utdelningar och räntor.

Hardt igen: ”Vårt kommunistiska projekt har mer tillgängliga vapen än någonsin förr.”
   Och Jean-Luc Nancy skriver: ”Ordet kommunist fanns redan på 1300-talet i bemärkelsen ´person som gemensamt äger egendom som är undandragen arvslagen´”.
   Och Antonio Negri: ”Att vara kommunist innebär att vara mot staten … därför är kommunismen fiende till socialismen som i sin klassiska form alienerar den proletära kraften … vi vill frigöra vår existens genom att undandra oss kapitalismens alienation och statens maktutövning.”

Uppenbarligen vill de tre ärerädda kommunistbegreppet. Men så länge enpartidiktaturen i Kina kallar sig kommunistisk tror jag det är ett dödfött projekt. Den Tredje Vänstern ska stå för frihetlig och demokratisk socialism.

Zizek skriver i sitt egna bidrag: ”Proletariatet är indelat i tre delar som spelas ut mot varandra: Intellektuella som har kulturella fördomar mot obildade arbetare, arbetare som visar upp ett populistiskt hat mot de intellektuella och utstötta som är antagonistiska till samhället som sådant. Det gamla stridsropet ”Proletärer förenen er” är mer relevant än någonsin.”

Visst, det kan jag hålla med om. Men med den reellt existerande nationalistiska kommunismen har den gamla fina parollen mycket litet gemensamt.
   Det Kommunistiska Manifestets idé om kommunismen är således om inte död så nästan.