Otroliga Indien – machokultur och politisk magi av Staffan Lindberg

Här kommer jag resande till Sydindien efter att levt från och till på kontinenten i femtio år och trott mig lärt det mesta och blir ordentligt överraskad.

Kamp för att behålla tjurfäktning i Indien
Många menar att de stora folkrörelsernas tid är förbi och moderna samhällen är allt för splittrade och individualistiskt orienterade för att kollektiva känslor ska kunna väckas, som tar tag i hela samhället. Det kan också sägas om Indien genom dess snabba inflyttning till storstäderna med en arbetskraft som till ca två tredjedelar är småföretagare.
 

 

I Tamil Nadu, kan vi nu dock bevittna en nästan allomfattande folklig mobilisering av ett slag som man får gå tillbaka till språkstriderna på 1960-talet för att hitta ett motstycke till.
   Nu gäller saken tamilsk ”tjurfäktning”, Jallikattu på tamil, och det hela är en i stort sett fredlig agitation. Det är en uråldrig tradition, som utövas i vissa distrikt i delstaten under skördefesten Pongal i januari varje år.
   Man retar upp byns ståtligaste unga tjurar med knivstick, hård vridning av svansen och ibland med att ge alkohol och släpper ut dem på gator och torg mens folk får hoppa undan bäst de kan. De mest modiga springer efter och tar tag i hornen och försöker rida och lugna ner tjuren. Hornen har filats spetsiga och livsfarliga.
   Sedan 2008 har 42 personer skadats till döds och många hundra sårats allvarligt. 2014 bestämde högsta domstolen i Indien, efter många uppvaktningar från djurrättsorganisationer, att tjurrusning var förbjudet (efter flera försök till ändring bekräftat i juni 2016).
   Detta uppfattas som ett utslag av hinduhögerregeringen under Narendra Modis försök att ta hela makten i Indien, även den kulturella. Plötsligt har Jallikattu blivit en fråga om självbestämmande för tamilerna, om rätten till sin egen kultur.
   Från den 10 januari i år har ”folkets rörelse” ledd av ungdomar blivit till en lavinartad rörelse i hela Tamil Nadu och i fredagen den 20 stod hela Chennai stilla. ”Bandh” hade utlysts – hela staden stängdes, som t ex affärer, skolor, förvaltningar, teatrar och universitet.
   Politikerna har nu äntligen fattat galoppen. Det förhandlas i Chennai och i New Delhi. Premiärminister Narendra Modi har uttalat sig att han inte är emot Jallikattu. En delstatlig förordning, som tillåter traditionen, med tillägget att det handlar om ”sport” utfärdades den 23 januari.
   Trots detta stannade flera tusen demonstranter kvar på stranden i Chennai och vägrade ge upp kampen innan högsta domstolen ändrat sig. Det blev ett våldsam slut med poliser som jagade demonstranter, omkring 50 bilar och bussar sattes i brand och över 80 personer arresterades.
   De militanta hade nog ”rätt” för sig på ett sätt. Den 25 januari har högsta domstolen uttalat sig och sagt att deras förbud för Jallikattu från 2014 fortfarande gäller. Delstatsregeringen kan inte sätta sig över lagen.
 

 
Tjurfäktning är en grym sport uppburen av manliga machoideal och kan tyckas bara vara en konservativ rörelse. 

"Notebandi" eller konsten att slå blå dunster

Under ytan kan man dock se andra orsaker till folkligt missnöje med den styrande eliten. En nyligen genomförd sedelreform har drabbat vanliga människor hårt, torka har drabbat hela Tamil Nadus jordbruk och bönder begår självmord i dess spår. Dessa problem drabbar folk som individer och hushåll och är inte är lika lätta att förvandla till kollektiv social protest och mobilisering.
   Utan att till synes konsultera några ekonomiska experter deklarerades den 8 november i fjol en sedelreform med en tidsfrist på 50 dagar. De vanliga 500- och 1000-lapparna kunde inte längre användas för att handla ut måste växlas till nya sedlar före 1 januari. Syftet var att komma åt korruption och svarta marknader som hinduhögern utlovade i sin valkamp 2014.
   Samtidigt deklarerade centralregeringen att Indien skulle bli ledande i världen inom digital ekonomi. Inga pengar skulle behövas längre, bara bankkonton, kort och Internetuppkopplade mobiltelefoner. Snacka om att försöka slå blå dunster i ögonen på folk med Internet-programmerarnas internationella rykte i förgrunden. Även om de flesta unga och vuxna har mobiltelefoner så är det bar omkring en fjärdedel som har bankkonto och Internet!
   Hur dum kan en självrättfärdig och auktoritär regering vara? Det återstår att se. Indiska Riksbanken hade inte tryckt upp de nya sedlarna i den mängd som behövdes. Bankautomaterna gapade tomma inför sina kunder. När det kom ut sedlar ibland var det i valören 2000 rupier, dvs i köpkraft ungefär som en svensk tusenlapp. Men vilken småhandlare på gatan eller i butik växlar in tusenlappar från femtio kunder per eftermiddag?
   I ekonomin lider arbetare, småföretag och handlare av brist på kontanter. De kan inte köpa de varor de behöver från bönderna eller andra producenter, de kan inte betala sin arbetare. I panik och akut penningbehov gick de först till pantlånarna som växlade in gamla 500rupie-sedlar för 350 rupier i nya. Det tog tid att gå till vanliga banker för att få ut sina pengar i nya sedlar - vem har råd till en förlorad arbetsdag när man lever hand ur mun?
 

 

Medelklasindierna har köat i timtal för att växla in sina gamla sedlar innan den siste december i fjol. De har köpt på kredit och betalt genom skuldförbindelser. Ekonomin står helt enkelt stilla i flera avseenden. Många vanliga arbetare i småföretagen är arbetslösa. Försäljningen av vespor har gått ned med drygt 20 procent. Världsbanken har sänkt tillväxtprognosen för 2017 från 7,6 till 6,6 procent. Flera ekonomiska experter däribland Amartya Sen har deklarerat reformen som en tokreform som just drabbar vanliga arbetare och småföretagare och hela ekonomin. Svarta börsaffärer kommer man inte åt med den här metoden. Bara omkring 6 procent av alla svarta affärer sker i kontanter från börsen så att säga.
   Märkligt nog har hela denna reform inte väckt mer än akademiska protester från vänstermitten. I fem pågående delstatsval är det inte en valfråga. Återstår att se om det är en underliggande kraft i utfallet för eller emot hinduhögern.
   Här i Tamil Nadu råder det torka i de flesta distrikten efter uteblivna monsunregn under hösten. Skördarna har slått fel och för första gången har bönderna börjat begå självmord när de inte kan betala tillbaka sina skulder.
   Vänsterintellektuella är förstås djupt medvetna om detta liksom den lilla vänsterbonderörelsen. Det ska dock sägas att delstatsregeringen har bett om katastrofhjälp från centralregeringen.
   Men det är ännu inte en offentlig angelägenhet. Det verkar som både ”notebandi” (sedelförbud på hindi) och torkan och böndernas förtvivlade situation uppfattas som naturkatastrofer eller gudomliga straff. Storm, störtregn, översvämningar, torka, hungersnöd eller som nu också brist på kontanter kan tolkas som det man inte kan förklara med denna världens logik.
   Vi får vänta och se om denna förlamning står sig. Notebandi kan bli ett rejält självmål i den indiska politiken.