Flyktingkatastrofen gör civilt motstånd nödvändigt av Gunnar Stensson

Kravet på absolut laglydnad är totalitärt. Det tillämpades i Hitlers Tyskland, Francos Spanien, Mussolinis Italien och Pinochets Chile. I dagens Sverige hävdas det av kommissarie Fransson i Skåne. Och många andra. Kanske en majoritet.
   Det finns inga fredade zoner, säger kommissarie Fransson i sitt försvar för polisens tillslag mot kyrkans familjeläger i Kågeröd där fem barnfamiljer som utan uppehållstillstånd greps i fredags. De ska skickas till Albanien. 30 poliser deltog i tillslaget.
   Kommissarie Fransson får medhåll av Sydsvenskans Mats Skogkär, som dock erkänner att lagen ”förvisso” är ofullkomlig.
   Lagar är alltid ofullkomliga. Därför är civilt motstånd nödvändigt.

Flyktingkatastrofen tvingar oss att granska vad det innebär att vara flykting. Anny Romand har i sin bok ”Min mormor från Armenien” publicerat dokument från fördrivningen av Turkiets armeniska minoritet i maj 1915, som har klassats som folkmord.
   Hon beskriver hur hennes mormor Serpouhi väcktes en morgon i april 1915, på våren, barnen sov, Aida i sin vagga, Tonton i sin lilla säng, hela huset sov när gendarmerna bankade på dörren. Hennes make Karnik släpades ut på gatan och syntes aldrig mer. Under fördrivningen norrut mot Ryssland dog Aida och Serpouhi tvingades lämna sin fyraårige son Tonton till en god turkisk bondkvinna.
   Ernest Hemingway skildrar den samtidiga fördrivningen av Turkiets greker i sin text ”On the quai at Smyrna”. Han bevittnade en gammal kvinnas död:”Her legs drew up and she drew up from the waist and grew quite rigid. Exactly as though she had been dead over night. She was quite dead and absolutely rigid.”
   Samma förlag, Elisabeth Grate bokförlag, har gett ut Francoise Frenkels ”Ingenstans att vila sitt huvud” där författaren beskriver hur hon tvingades leva utan uppehållstillstånd i Vichy-Frankrike under andra världskriget.
   Francoise berättar liksom Serpouhi att räddningen möjliggjordes tack vare goda människor som tog risker för att skydda dem, medan att hatiska eller enbart laglydiga människor förföljde och angav dem.
   Det intressanta är att bland de goda människorna förekommer både poliser, fångvaktare, tjänstemän och andra som till synes tjänade systemet. De handlade, men pratade inte om det.
   Nu tycker någon kanske att det är orimligt att jämföra dagens Sverige med situationen i Turkiet under första världskriget och i Frankrike under andra.
   Och visst. Sverige och Europa av idag är annorlunda. Det pågår inte något ”normalt” världskrig, utan ett ”krig mot terrorismen”. Vapenexporten är en viktig svensk inkomstkälla. Vi har mer eller mindre stött eller till och med deltagit i en rad krig i Mellanöstern och vi har också ett delansvar för den miljökatastrof som gör stora områden i Afrika och Asien obeboeliga.
   Krigen och klimatförändringarna har orsakat historiens värsta flyktingkatastrof - 65 miljoner människor befinner sig på flykt. Tiotusentals har drunknat i Medelhavet och miljontals är inspärrade i flyktingläger i Libyen, Libanon, Jordanien, Iran, Afghanistan, Turkiet, Grekland och Italien.
   Historien kommer att döma oss. Men vi har alla möjlighet att genom civil olydnad rädda enskilda människor som Francoise och Serpouhi till ett fortsatt liv, i Frankrike eller i Sverige.