Att skriva Demokratisk Vänsters
partiprogram var en lätt uppgift efter alla de diskussioner som lett
till beslutet att bilda partiet. Men en rad arbetskrävande praktiska
formaliteter återstod innan partiet kunde registreras inför det
kommande valet. Det var bråttom.
Att samla in namn på sympatisörer ledde till överraskande och ofta uppmuntrande upplevelser.
Februari 2007 var åtminstone tidvis en kall och snöig månad. Jag minns hur jag stod i snömodden på Botulfsplatsen och plötsligt fick en klapp på ryggen av en gammal vän som bad mig att genast anteckna honom som medlem. Vi hade inte träffats på åratal.
För att skaffa oss fäste i kommunen delade vi ut tiotusentals flygblad i stadsdelarna och byarna Dalby och Södra Sandby. Det innebar att jag ett par gånger ensam delade flygblad i samtliga lägenheter i Klostergården och flera gånger tillsammans med kamrater i andra delar av Lund.
Flygbladen tog upp aktuella problem i stadsdelarna och innehöll oftast en inbjudan till ett offentligt möte. Texten måste vara sakkunnig och engagerande. Jag minns särskilt ett par möten i Norra Fäladen om stadsplanering.
Vi genomförde också ideologiska möten med utgångspunkt från vårt partiprogram, ofta med inbjudna talare, möten om feminism, fredsarbete, miljö, stadsplanering och om Palestina, rasism och främlingsfientlighet.
De lokaler vi använde måste vara fritt tillgängliga eller ha låg hyra. Räknehuset vid Observatoriet var en sådan lokal mitt i stan. Jag kände till den tack vare Utbildningsnämnden som någon gång använt den. Namnet Räknehuset härstammade från den tid då de astronomiska beräkningarna på Observatoriet utfördes för hand. Det var fascinerande att tänka sig hur forskarna med blyerts- eller bläckpennor suttit där dagarna i ända och kämpat med ändlösa tabeller. Vi använde också ett par gånger en lokal i gamla badhuset. I Norra Fäladen fick vi gratis tillgång till biblioteket.
För att framåt vårkanten kunna genomföra appellmöten i stadsdelarna och på Mårtenstorget tillsammans med Röda Kapellet framåt behövde vi en högtalare. Vi köpte en. Den var dyr. Vi finansierade vår verksamhet genom att låna från medlemmarna. De var inte rika, men många kunde avstå en tusenlapp några månader i hopp om att få pengarna tillbaka efter en valframgång. Monica Nymark hade den ansvarsfulla och svåra uppgiften att sköta ekonomin.
Att samla in namn på sympatisörer ledde till överraskande och ofta uppmuntrande upplevelser.
Februari 2007 var åtminstone tidvis en kall och snöig månad. Jag minns hur jag stod i snömodden på Botulfsplatsen och plötsligt fick en klapp på ryggen av en gammal vän som bad mig att genast anteckna honom som medlem. Vi hade inte träffats på åratal.
För att skaffa oss fäste i kommunen delade vi ut tiotusentals flygblad i stadsdelarna och byarna Dalby och Södra Sandby. Det innebar att jag ett par gånger ensam delade flygblad i samtliga lägenheter i Klostergården och flera gånger tillsammans med kamrater i andra delar av Lund.
Flygbladen tog upp aktuella problem i stadsdelarna och innehöll oftast en inbjudan till ett offentligt möte. Texten måste vara sakkunnig och engagerande. Jag minns särskilt ett par möten i Norra Fäladen om stadsplanering.
Vi genomförde också ideologiska möten med utgångspunkt från vårt partiprogram, ofta med inbjudna talare, möten om feminism, fredsarbete, miljö, stadsplanering och om Palestina, rasism och främlingsfientlighet.
De lokaler vi använde måste vara fritt tillgängliga eller ha låg hyra. Räknehuset vid Observatoriet var en sådan lokal mitt i stan. Jag kände till den tack vare Utbildningsnämnden som någon gång använt den. Namnet Räknehuset härstammade från den tid då de astronomiska beräkningarna på Observatoriet utfördes för hand. Det var fascinerande att tänka sig hur forskarna med blyerts- eller bläckpennor suttit där dagarna i ända och kämpat med ändlösa tabeller. Vi använde också ett par gånger en lokal i gamla badhuset. I Norra Fäladen fick vi gratis tillgång till biblioteket.
För att framåt vårkanten kunna genomföra appellmöten i stadsdelarna och på Mårtenstorget tillsammans med Röda Kapellet framåt behövde vi en högtalare. Vi köpte en. Den var dyr. Vi finansierade vår verksamhet genom att låna från medlemmarna. De var inte rika, men många kunde avstå en tusenlapp några månader i hopp om att få pengarna tillbaka efter en valframgång. Monica Nymark hade den ansvarsfulla och svåra uppgiften att sköta ekonomin.
Demokratisk Vänsters kärna bestod av
gamla aktivister som varit verksamma sedan 1970-talet eller tidigt
80-tal, många dessutom med erfarenheter från kommunalpolitiken som Ulf
Nymark och Sven-Bertil Persson. Själv representerade jag fortfarande V i
Utbildningsnämnden. Att driva politik var en fysiskt krävande uppgift
som också tog mycket tid.
Veckobladet var en viktig tillgång som gjorde det möjligt för oss
att kontinuerligt kommentera aktuella frågor både lokalt och i
rikspolitiken. Vi debatterade ofta med våra vänner inom Vänsterpartiet.
Flera rikspolitiker inom partiet läste också regelbundet Veckobladet
och medverkade ibland.
Vi hade hoppats att fler lokalorganisationer inom V skulle följa Demokratisk Vänsters exempel för att kunna bilda ett riksomfattande nätverk, men så blev det inte.
När valet närmade sig steg spänningen. Vår kampanj inleddes i början av augusti. Vi måste ha en valstuga på Stortorget som de andra partierna. Det blev en tung kostnad. En solig septembermorgon när jag kom för att öppna den hade den blivit vält över ända och vandaliserad. Lyckligtvis var dörren låst. Valarbetare från de andra valstugorna hjälpte mig att resa den. Allt valmaterial liksom stolar och bord låg i en enda hög på golvet. Det tog ett par timmar att ordna upp. Incidenten gav oss önskad publicitet. Vi hade inte råd att annonsera. En tidningsnotis var mycket bättre, i synnerhet som den gav oss sympati.
På valdagen gällde det att vara närvarande vid alla kommunens många vallokaler från morgon till kväll. Att dela ut valsedlar var ju sista chansen att påminna folk om partiets existens. Vi var ganska trötta när vi i skymningen samlades hos en styrelsemedlem som bodde vid Stora Fiskaregatan. Sydsvenskan besökte oss framåt natten.
Vi hade klarat valet med god marginal. V hade inte förlorat röster utan DV hade tillfört vänstern i Lund nya krafter. Jag konstaterade att vi samlat fler röster i Klostergården än i någon annan valkrets. Nu kunde vi betala våra skulder, hyra en partilokal, köpa möbler, skaffa skrivare och annan utrustning och fortsätta arbetet med större resurser.
Visserligen skulle framgången ha blivit större om rösterna varit fördelade på annat sätt och det var nog fler än jag som förväntat ett ännu bättre resultat, men vi var trots allt nöjda med vad vi åstadkommit under de senaste nio månaderna. Nu var vi etablerade i fullmäktige och hade en säker plattform att arbeta ifrån.
Nästa gång, om fyra år, då skulle vi blomma ut på allvar!
Vi hade hoppats att fler lokalorganisationer inom V skulle följa Demokratisk Vänsters exempel för att kunna bilda ett riksomfattande nätverk, men så blev det inte.
När valet närmade sig steg spänningen. Vår kampanj inleddes i början av augusti. Vi måste ha en valstuga på Stortorget som de andra partierna. Det blev en tung kostnad. En solig septembermorgon när jag kom för att öppna den hade den blivit vält över ända och vandaliserad. Lyckligtvis var dörren låst. Valarbetare från de andra valstugorna hjälpte mig att resa den. Allt valmaterial liksom stolar och bord låg i en enda hög på golvet. Det tog ett par timmar att ordna upp. Incidenten gav oss önskad publicitet. Vi hade inte råd att annonsera. En tidningsnotis var mycket bättre, i synnerhet som den gav oss sympati.
På valdagen gällde det att vara närvarande vid alla kommunens många vallokaler från morgon till kväll. Att dela ut valsedlar var ju sista chansen att påminna folk om partiets existens. Vi var ganska trötta när vi i skymningen samlades hos en styrelsemedlem som bodde vid Stora Fiskaregatan. Sydsvenskan besökte oss framåt natten.
Vi hade klarat valet med god marginal. V hade inte förlorat röster utan DV hade tillfört vänstern i Lund nya krafter. Jag konstaterade att vi samlat fler röster i Klostergården än i någon annan valkrets. Nu kunde vi betala våra skulder, hyra en partilokal, köpa möbler, skaffa skrivare och annan utrustning och fortsätta arbetet med större resurser.
Visserligen skulle framgången ha blivit större om rösterna varit fördelade på annat sätt och det var nog fler än jag som förväntat ett ännu bättre resultat, men vi var trots allt nöjda med vad vi åstadkommit under de senaste nio månaderna. Nu var vi etablerade i fullmäktige och hade en säker plattform att arbeta ifrån.
Nästa gång, om fyra år, då skulle vi blomma ut på allvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar