Senhösten 1988 sammanträder det palestinska
exilparlamentet i Algeriets huvudstad Alger, och den 15 november läser
president Yassir Arafat upp den deklaration som skall bilda grunden för
den av FN beslutade men ännu ej upprättade palestinska staten.
Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
Den 18 november i år uttrycker det svenska regeringskansliet
i ett uttalande ”oro” för ett kommande lagbeslut i Israel att i
efterhand godkänna olagliga bosättningar på Västbanken. ”Sverige
uppmanar Israel att inte anta denna lagstiftning” heter det i
uttalandet. Som givetvis förbigås med tystnad.Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
Men ingen svensk stillsam ”oro” kommer att stoppa Israel. Sveriges regering, som inte brukar utmärka sig med tystnad inför brott mot mänskliga rättigheter, måste komma upp med någonting mycket starkare än så: bojkott, investeringsstopp och sanktioner tills regimen i Israel tar sitt förnuft till fånga och upphör med ockupationen. Den 29 november är det FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Då är rätt tillfälle att tala ut om ockupationen och föreslå kraftfulla åtgärder för att få den upphävd. Palestina måste få sin självständighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar