Nära medborgarna fast tvärtom av Staffan Lindberg

– ”När jag använder ett ord”, sa Humpty Dumpty föraktfullt, ”så betyder det just vad jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.”
 – ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
 – Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)
 

Många av oss som växte upp med Lewis Caroll’s klassiska sagobok minns nog detta replikskifte. De är den uppochnervända världen, där allt kan förvandlas till sin motsats av den som bestämmer. Barn mitt uppe i sin språkinlärning fick mycket att fundera på, hur allt kunde vara annorlunda och ibland sin raka motsats. Hur man skulle orientera sig i en sådan värld?
   Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
   Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.

Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
   Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
   Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
   Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
   Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
   Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
   Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna. 

Hur ska vi tolka denna till synes parallella omorganisering i olika institutioner? Är det det gamla vanliga knepet att vända allt upp och ner när verksamheter börjar krackelera och luften har gått ur?

   Men vår tids omorganisering är av ett annat slag. På 1970- och 1980-talen innebar politiken en fortlöpande demokratisering av det mesta. Medbestämmande och platta organisationer överallt som skulle göra slut på hierarkier och byråkrati. När den nya tjänste-ekonomin började blomstra blev individualiserade anställningsförhållanden och småföretagandet alltmer dominerande.
   Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
    Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
 

 

Svaret är inte en ny centralisering och byråkratisk strömlinjeformning. Liksom marknaden idealt styrs av konkurrens kan alla förvaltningar betona självstyrande lokala verksamheter som samordnas genom ett enhetligt regelverk och sund konkurrens.
   Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
   Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
   Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållanden uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.