intressant. Här visade sig katolska och lutheranska kyrkan båda
intresserade av ett närmande efter 500 år av splittring och konkurrens.
Då är det svårt att inte låta tankarna flyga. Man kan spekulera och
leka med en möjlig parallell. I Sverige har vi två politiska partier
som utgått ur arbetarrörelsen och vars medlemmar säger sig vara för
socialismen Låt oss betrakta 1917. Då bröt sig vänsterflygeln ur Socialdemokraterna och startade det som sedan blev Sveriges Kommunistiska Parti. Finns det då i dag förutsättningar för en försoning?
Självkritik en förutsättning
Om vi börjar med V måste man säga att självkritiken sedan länge varit omfattande. Det Kommunistiska partiet gick med i Komintern och knöt sig därmed i sextio år till Sovjetunionen. Önskan att vara en del av en internationell gemenskap är lätt att förstå, men i grunden var det ett stort misstag, och det inser nog alla. Det ledde till ständig intern splittring, men framför allt till en bristande självständighet som varit förödande, för partiet och än i dag för dess arvinge Vänsterpartiet
Självkritik har aldrig varit den starkaste grenen inom S. Visst har det funnits upprorsungar som kring kärnkraften, men tydligast har det väl varit i samband med ledarval som med Mona Sahlin som avsattes av vänsterflygeln och med Håkan Juholt som avsattes av högerflygeln. Det finns också i dag en betydande olust i partiet över den allmänna passiviteten, men det handlar då inte om person. Kompromissledaren Löfven sitter än så länge i orubbat bo. Partiets regeringspolitik är präglad av rädsla för vänsterinslag sedan man accepterat de borgerligas tolkning att valnederlaget 2010 berodde på den försonliga tonen mot V.
Partivänstern inom S har ingen naturlig ledare, men intressant nog är det också i dag utrikespolitiken som kan vara en sprängpunkt. Ett ja till Nato skulle naturligtvis vara det, men också den nuvarande extrema anpassningspolitiken till USA rymmer sprängstoff.
V kompromissvänligt
Kan då V röra sig mot S och mitten? Ja, jag tror i och för sig att viljan inom V att acceptera kompromisser är större än någonsin. D.v.s. kompromisser som är motiverade av det politiska läget och som inte innebär att man ger upp sina grundläggande värderingar. Regeringssamarbete med S, C och L? Jo om L återgår till partiets vänsterliberala traditioner och C blir centristiskt igen och tonar ner sin nyliberalism. Men det verkar inte troligt att så sker – C och L har att slås för sina liv mot M i nästa val. Vad gäller V må självkritiken vara stor men viljan att samordna sig med S är nog mycket liten.
Lärdomar ur militärhistorien
Försoningsmanövrar på vänstra sidan av politiken verkar alltså inte sårskilt sannolika.
Och inte heller är det taktiskt fördelaktigt. Här ges tillfälle att reflektera över ett av militärhistoriens mest kända citat: ”Getrennt marschieren, vereint schlagen”, tillskrivet generalfältmarskalk Hellmuth von Moltke. Javisst, t.ex. i en valrörelse vinner man oftast mer på att gå fram som ensamt parti än att baka ihop sig i en koalition. Det är därför den borgerliga alliansen nu håller på att lösa upp sig.
Ett nobelpristagarcitat
Jag var på Systemet vid Botulfsplatsen i veckan, och skulle köpa en halvflaska vinbärsbrännvin, jag menar det är ju snart jul. Jag hittade ingen och frågade till sist i kassan var jag skulle leta.
– Vinbärsbrännvin, det har vi inte, sa kvinnan i kassan, en dam i 40-årsåldern
– Ja men, det är klart ni har vinbärsbrännvin, vi är väl många som vill ha det.
– Nej, vi säljer för lite av den. The times they are a changin’. Vi har inte renat heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar