Det var en av de heta förmiddagarna i augusti,
tre veckor före terminsstarten. Lund låg i sommardvala.
Botulfsplatsen var nästan folktom. En gammal dam stod i skuggan av
linden norr om saluhallen. Hon var liten och rak, klädd i strikta mörka
kläder och tycktes samtala med en äldre man i ljus hatt och kortbyxor
som stramade om den bågnande magen. Mannen lyssnade otåligt, gjorde en
irriterad gest och skyndade in i saluhallen. Den gamla damen stod kvar.
När jag gick förbi vände hon sig till mig med några ord som jag
först inte uppfattade eftersom hon talade lågt. Snart förstod jag att
hon hade varit på banken, att hon inte hade fått ut några pengar och
att hon just nu behövde 20 kronor. Mycket besvärad undrade hon om hon
kunde låna av mig. Jag hade ingen tjuga, men det råkade finnas en
femtilapp i plånboken så jag erbjöd henne den. Hon ville först inte ta
emot den. Vi diskuterade en stund, sedan tog hon den, grep min hand med
båda sina och utbrast: Räddad!!
Banken! Dit hade hon gått dit för att ta ut ett mindre belopp, stått i kö och till slut mötts av formaliteter och avvisats. Tyvärr. Ut ur det svala kontoret, ut i sommarhettan.
Jävla banker! Till och med den lilla underbetalda
personal som finns kvar på kontoren har förvandlats till en sorts
robotar, styrda av AI, artificiell ”intelligens”, och helt oförmögna
att hjälpa en gammal dam som i alla tider haft konto där! Nej tyvärr!
Det är omöjligt.
Och ute på stan finns ingen människa som har reda
pengar, bara kort och svisch och smarta telefoner. Handlingsförlamade!
Jävla samhälle!
Efteråt tog jag ut ett par femhundringar i automaten
vid Stora Södergatan för att bevara min handlingsfrihet. Sedan tog jag
bussen till Klostergården, där det inte längre finns någon automat.
Buss kan man åka utan vare sig kort eller pengar. Fast det skulle den gamla damen aldrig göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar