Knapptryck i vår tid av Staffan Lindberg

Vi lever i en laddad tid, full av faror och överraskningar. Politiken handlar nu inför valet om invandringen, vare sig vi vill det eller inte. Det är en ömtålig balansgång mellan vad som är moraliskt rimligt och barmhärtigt mot alla nödlidande flyktingar och vad som tycks hotande för alla konservativa och människor i utsatta livsomständigheter.
   Det finns rasister mitt ibland oss. Men de är faktiskt färre än vi tror. Som Jonathan Haidt uttrycker det i tidskriften Axess, är det stora problemet dem som tror att vår gemenskap och sammanhållning, vår ömsesidiga solidaritet i välfärdssamhället, är hotad.
   En invandrare är ingen kris, inte ens många är en kris, utan först när det framstår som att vi inte klarar av att integrera och assimilera dem. Det är den tron vi måste förhålla oss till. Den bäddar för en allians mellan konservativa och populister som vill skydda sig mot upplösningen med drastiska medel. Det är vad som hänt i och med Trump på andra sidan om Atlanten.
   Vi kosmopoliter måste visa i ord och i praktisk politik att det är svensk lagstiftning, välfärd, skola och arbetsmarknadspolitik som gäller. Vi måste värna de gemenska värdena i den sociala demokratin. Allt som uppförstoras till skillnader och olikheter är livsfarligt. Som att trycka på knappen till en revolt mot eliten.
   Många beklagar säkert Magdalena Anderssons och Morgan Johanssons uttalande häromveckan: ”Vi har inte råd med invandrarna.” Men detta uttrycker det dilemma som nu finns i politiken. Försvara rätten till asyl och barmhärtighet! Ja. Men gör det också möjligt för dem som oroar sig för sin försörjning och livskultur att bejaka denna moral. Om inte arbetarrörelsen nu klarar ut detta dilemma kan valet ta en ände med förskräckelse.