Veckobladet recenserar av Staffan Lindberg

 

Jag Daniel Blake är årets julfilm för vuxna. Lika starkt som i sagorna lyser medkänsla, vänskap och motstånd mot det onda. Charles Dickens julsaga skyller det onda på människor som Scrooge, procentaren, men Ken Loachs film finns nästan ingen sådan tanke.
   Daniel är en äldre snickare i Newcastle som drabbats av en hjärtattack och är sjukskriven. Läkaren tycker han är för sjuk för att arbeta, medan försäkringskassan anser att han är för frisk för att få bidrag. Han tvingas söka arbete dag ut och dag in.
   Okunnig om hur datorer och Internet fungerar får han hjälp av Ann, en vänlig sekreterare på försäkringskassan, att fylla i ett formulär på datorn. Ann kallas in till sin chef som strängt förklarar för henne att sådan hjälp är otillbörlig. Deras arbete går ju ut på att kontrollera klienterna, inte att hjälp dem.
   Daniel har inga pengar och hans liv hänger på en skör tråd, han måste hela tiden bevisa att han söker arbete dagarna i ända. Annars hotar sanktioner som utebliven ersättning.
   På försäkringskassan blir han också vittne till hur en tvåbarnsmamma blir hunsad av en sekreterare och sedan slängs ut. Kattie är ensamstående som hamnat i Newcastle efter att inte kunnat betala den dyra hyran i London. I Newcastle är hon som en flykting utan vänner och bekanta. Daniel vars fru en tid innan gått bort blir den vän hon behöver.
   Det är härligt att se hur de blir vänner, också Daniel och barnen. Flickan växer till en förståndig person med egen röst i den vänskapen. Pojken lämnar sitt stirriga beteende och blir lugnare.
   Det är inte elaka människor som skapar det onda i deras tillvaro. Det är det så kallade välfärdsystemets motsägelsefulla regler och de ytliga kvantitativa kriterierna för bistånd som slår ut folk. Allt i effektivitens och rationalitetens namn. Det är inte heller ett systemfel som kan åtgärdas. Vad som behövs är mjuka strukturer. Byråkrati med ett mänskligt ansikte.
   Men en del skor sig på folks utsatthet. Som när Ian, vakten på varuhuset, som tagit Kattie för snatteri och motvilligt går med på att hon slipper påföljd. ”If you need my help, please call this number.” I sin förtvivlan ringer Kattie det där numret och hamnar på en bordell.
   Till sist ska Dan upp i en överklagandedomstol kring sin ersättning. På toaletten strax innan drabbas han av en ny hjärtattack och dör. Kattie håller tal inför den lilla skaran på begravningen, de vänliga ungdomarna från grannlägenheten och Ann från försäkringskassan. ”Daniel Blake var inte en kund, inte en klient eller konsument. Han var en medborgare, varken mer eller mindre.”
   Det blir många funderingar efter filmen, trots allt i hoppfullhetens tecken.
   Nu när isen är bruten kan det väl bli ett nobelpris till Ken Loach om ett tag.