När Kina och Ryssland anslöt sig till kapitalismen påverkades inte bara
deras egna samhällen. På kort tid utvidgades den kapitalistiska
sfären till att omfatta Östeuropa och hela Asien. Nya råvaror,
producenter och konsumenter samverkade till snabb tillväxt.
Kapitalismen blev global och tillväxten gynnar kapitalistiska
makthavare i alla länder. Deras ekonomiska och politiska makt växer. En
av dem är Donald Trump.
Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens
mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser
vi redan idag i Syrien och Irak.
Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan
rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar
folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya
kategorier. Hela provinser utarmas.
Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande
internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr
varit så mäktiga.
Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt
överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA. Det har
lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som
kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en
makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson,
chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både
Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara
utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en
klimatförnekare till miljöminister.
Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista
ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste
hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en
miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt
med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna
Taiwan.
Historien är inte slut som liberala tänkare jublade
när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar.
Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna
intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det
är som 1914.
Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran
Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den
ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare.
Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden
oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument.
Nu är situationen en annan.
Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB
11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små
öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar
utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska
kursgården i Bommersvik.”
Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel,
konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel
handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna
handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill
ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den
amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder
två.
”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa
”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på
en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi
kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att
skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran
Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte
längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då
kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar
mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de
multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens
tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en
klimatkatastrof.
Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige
finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön
och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade
kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati
utan för demokratin. I Sverige som i Europa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar