Vänsterns kritiklöshet och exemplet Vietnam av Gunnar Stensson

Håkan Arvidsson var av en av de ledande gestalterna i 60-talets lundavänster. Hans bok ”Vi som visste allt” innehåller tankar som är lika angelägna nu som för 40 år sedan.
Minnesbilderna från 1960-talet handlar om de år då utbildningsreformerna ledde till att fler studenter än någonsin strömmade till universiteten och Lund spelade en ledande roll inom den svenska vänstern.

”Lojalitet bortom förnuftet”
Intressantast är analysen av utvecklingen inom studentvänstern där marxistiska, leninistiska och maoistiska idéer bröts mot varandra i organisationer som Clarté, KFML, FNL-grupperna, gruppen kring tidskriften Zenit och vpk.
Jag tänker här utgå från ett resonemang om den tidens antiimperialistiska solidaritetsrörelse som utgjorde praktiken och själva kärnan i den tidens vänsterrörelse.
Håkan Arvidsson skriver att solidariteten krävde en ”lojalitet bortom det kritiska förnuftet”.
Han exemplifierar med Vietnamrörelsens främsta paroll: ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor!” Han menar att parollen blev en olycka eftersom den ”lanserade kritiklösheten som ett karaktärsdrag hos den nya vänster som växte i takt med Vietnamfrågan”.
Jag hävdar motsatsen. I 60-talets värld av sekteristiska abstraktioner visar parollen en metod för praktiskt solidaritetsarbete med utgångspunkt från kunskaper om verkligheten bortom alla förutfattade teser.
Det vietnamesiska folkets kamp skulle varken underordnas strävandena efter avspänning mellan supermakterna eller en kinesisk teori om världsrevolutionen, uttänkt i Peking och kritiklöst anammad i Stockholm. Inte ens drömmen om att skapa en socialistisk mönsterstat fick komma i vägen för kampen. Vietnams folk skulle stödas på egna villkor.
60-talets vänster i Lund och Sverige höll sig med många teorier om världen och revolutionen. Där fanns de som klamrade sig fast vid den sovjetiska marxismversionen. De stod i skarp motsättning till växande grupper som kritiklöst anammade den kinesiska maoismen. Så småningom utvecklades också eurokommunistiska perspektiv. Debatter och ställningstaganden präglades ofta av sekteristisk fundamentalism. Det var en hård tid.

KFML och FNL-grupperna
Det maoistiska KFML hade ett starkt grepp om FNL-grupperna även om alla den tidens vänsterströmningar fanns representerade där. Eftersom FNL-rörelsen var organiserad som en enhetsfront var debatten om ideologiska frågor under de första åren begränsad.
Enigheten var stor kring parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. Den var en förutsättning för den gemensamma kampen.
Det handlar inte om kritiklöshet. Det handlar om insikt. Det handlar om en nödvändig inlevelse i en annan verklighet än den egna, en inlevelse i känslor, kultur, bedömningar och politiska beslut hos ett litet folk som kämpar för sin existens under betingelser som skapats av politiska och ideologiska stormaktskonflikter. Vietnams folk ville inte bombas in i USA:s maktsfär, men inte heller tvingas in i Sovjetunionens eller Kinas.
I ett inledande skede av det svenska solidaritetsarbetet var det nödvändigt att bekämpa parollen ”Fred i Vietnam”. Gunnar Myrdal hade i en artikel i DN hävdat att Vietnam inte hade en chans mot USA utan kunde jämföras med ett frimärke på ryggen av en elefant. Följaktligen borde man sträva efter fred i Vietnam.
Socialdemokratin ville undvika konflikt med USA. Även vpk slöt upp bakom parollen. Bakgrunden var Sovjetunionens strävan efter avspänning med USA. Vietnam-kriget var en komplikation som man helst ville slippa.
Men för Vietnam var målet oberoende efter ett århundrade av kolonialism och imperialism.
Det kunde inte uppnås om man la ner vapnen.
Detta gynnade maoisterna i DFFG:s ledning. Men se drev också en maoistisk tes om att angripa imperialismen på dess svagaste punkt, dvs i Vietnam. Det skulle visa sig att den tesen innebar att Vietnam underordnades en bestämd syn på kampen mot imperialismen.

Supermaktsteorin
När konflikten mellan Sovjetunionen och Kina skärptes började Kina propagera för en ny syn på världsläget och utpekade Sovjetunionen som den farligaste imperialiststaten. För att stödja den nya linjen utvecklade kineserna den så kallade supermaktsteorin. Begreppet socialimperialism myntades. Kina framställdes som ledande i kampen mot imperialismen.
DFFG:s ledning besökte vid flera tillfällen Peking i samband med resorna till Hanoi. DFFG-ledningen anammade entusiastiskt den nya kinesiska doktrinen.
Ett omfattande studiematerial om den världsomspännande kampen mot imperialismen utarbetades och spreds i FNL-grupperna. Vietnams befrielse var inte längre målet. Vietnam gjordes i stället till ett medel för den kinesiska politiken.
Samtidigt blev det allt nödvändigare för USA att få ett slut på det impopulära Vietnamkriget. I ansträngningarna att finna en lösning besökte president Nixon 1972 Kina. Genom den så kallade pingpong-diplomatin uppnåddes en avspänning mellan USA och Kina som gynnade USA i konflikten med Vietnam. Det nya samförståndet kom att leda till att USA erkände folkrepubliken sju år senare.
Men situationen för Vietnam försämrades. Kina var inte längre en självfallen allierad. I stället ökade spänningarna mellan länderna. Det fanns en tusenårig historia av krig mellan Kina och Vietnam.
Den nya situationen analyserades i Lunds FNL-grupp. Supermaktsteorin och det ökande samarbetet mellan Kina och USA utgjorde ett nytt hot mot Vietnam. Situationen ledde till att Vietnam blev mer beroende av resurser och politiskt stöd från Sovjetunionen. Kina började fördröja och försvåra för vapentransporterna från Sovjet.
Trots detta propagerade DFFG-ledningen för supermaktsteorin. Det var ett uttryck för kritiklöshet som karaktärsdrag inför en spännande ny strategi.

Pol Pot
I Kambodja byggde Kina upp en ny revolutionär rörelse på maoistisk grund under ledning av Pol Pot. DFFG-ledningen framhävde Pol Pots rörelse som den föredömliga jämfört med det byråkratiska systemet i Vietnam. Inom Vietnamrörelsen växte kritiken mot ledningen.
Det ledde 1974 till öppen politisk strid. Den maoistiska Pol Pot-falangen leddes av Jan Myrdal. Sara Lidman blev Vietnamsolidaritetens främsta företrädare.
Efter befrielsen 1975 inleddes upplösningen av DFFG. Vid segerkongressen i Stockholm 1975 kom motsättningen mellan Vietnam och DFFG:s ledning till öppet uttryck.
DFFG:s resurser överfördes till en organisation som stödde ”Demokratiska Kampuchea”. Pengarna användes för att finansiera Jan Myrdals resa till Kampuchea i spetsen för en grupp maoister. De allt tätare rapporterna om Pol Pots folkmord förnekades och fördömdes som vietnamesisk och amerikansk propaganda.
Kina var nu öppet fientligt mot Vietnam. Trycket mot det sönderbombade och utarmade Vietnam hårdnade. Pol Pots soldater gjorde raider över gränsen till Vietnam. Vietnam hotades på två fronter.
I den tilltagande politiska spänningen flydde delar av Vietnams kinesiska befolkning. Det var de så kallade båtflyktingarna. De svenska maoisterna riktade stark kritik mot Vietnam och fann till sin förtjusning att de hamnat på samma sida som USA och det borgerliga etablissemang, som nu äntligen kunde ge uttryck för sin samlade frustration efter tio år av Vietnamsolidaritet och antiimperialism.
För att föregripa ett kinesisk-kampucheanskt anfall från två fronter gick Vietnam in i Kambodja i slutet av 1978.
Dödsläger liknande de nazistiska avslöjades. Pol Pots folkmord hade drabbat bortåt två miljoner kambodjaner. Men den rättsliga prövningen kom att dröja ytterligare 30 år. Kritiklösheten bestod.
En kinesisk armé invaderade Vietnam från norr men kunde slås tillbaka. Så var det äntligen fred. Men Kinas öppet uttryckta mål var att ”bleed Vietnam white” genom ekonomisk krigföring.
Under ledning av USA och Kina fördömde FN Vietnams inmarsch i Kampuchea. Pol Pot som tillsammans med resterna av sin armé flytt till djunglerna vid gränsen till Thailand förblev Kambodjas lagliga representanter i FN under ytterligare tio år. Fortsatt kritiklöshet fördröjde avvecklingen av folkmordsregimen.
De svenska maoisterna som nu hade samma syn på Vietnam som sina forna borgerliga motståndare acklimatiserades i det svenska samhället som tv-programledare och bankdirektörer.
Men Vietnam återhämtade sig långsamt och normaliserade förbindelserna med Kina och USA. Dagens Vietnam med ett kommunistiskt enpartisystem kombinerat med kapitalism har stora likheter med Kina. Det motsvarar knappast vänsterns förhoppningar under 1970-talet. Men landet är självständigt och åtnjuter ett välstånd som knappast föreföll möjligt på den tiden. Turismen är en stor inkomstkälla. Där märks såväl forna USA-soldater som europeiska solidaritetskämpar.

Stöd Palestinas folk på dess egna villkor!
Hur var det nu med parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”?
Jag menar att den visade på en konstruktiv väg för politiskt solidaritetsarbete i en komplicerad och snabbt föränderlig omvärld. Det som havererade var de kritiklöst och sekteristiskt omfattade totalitära helhetssystemen
Det var de sovjetinspirerade rörelser som betvivlade Vietnams möjligheter att segra och maoisterna som trodde på en världsrevolution enligt kinesisk ideologi som gick vilse bland i sina drömmar och förlorade kontakten med verkligheten. De sistnämnda kom till och med att förneka folkmordet i Kambodja.
En motsvarande paroll idag kunde lyda: ”Stöd Palestinas folk på dess egna villkor!”. För att göra det måste man uppge många av de dogmer som präglar den västerländska synen på ”konflikten i Mellanöstern”. Det skulle säkert vara både praktiskt och frigörande. Kanske finns möjligheten efter Barak Obamas makttillträde.

Håkan Arvidsson redogör också för utvecklingen av teorier om demokratin som en nödvändig förutsättning för det socialistiska samhället, ett tänkande som låg till grund för vpk Lunds politik de tjugo åren från slutet av 70-talet till 2000. Jag tar upp de tankarna i en kommande artikel.