Ljuspunkter i mörkret av Lucifer

Det har varit årsskifte och då brukar man summera det gångna årets begivenheter. Så också i Lunds kommunalpolitik där jag kan återge några siffror som belyser hur linjerna går i samarbetet i den koalition som förväntas ta över styret 2010. Det handlar alltså om oppositionen, bestående av s+v+mp+dv och hur den har agerat i stadens regering, kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsen har under 2008 haft drygt 300 ärenden att besluta om. Av dessa har (v) reserverat sig mot (den borgerliga) majoritetens beslut i 57 ärenden. För 27 av dessa har det varit en gemensam reservation s+v+mp. I 11 fall har det varit en gemensam reservation v+mp, i 8 fall har det varit en gemensam reservation v+s. I inget fall har det varit någon gemensam reservation s+mp. För 11 fall har (v) varit ensam om att reservera sig.
En första anmärkning: (dv) har ingen post i kommunstyrelsen, men kan närvara som ersättare, dock utan röst- och reservationsrätt. Man har då rätt att göra protokollsanteckning, men det har inte samma tyngd som en reservation och de lämnas därför utanför statistiken.

Inte dåligt
Som helhet får man nog säga att siffrorna vittnar om fortsatt hög vitalitet i kommunalpolitiken: borgarna lämnas inte precis i fred. Och nog tyder de också på att det är ganska god sammanhållning i oppositionen med ett stort antal gemensamma reservationer. Men det mest tänkvärda är förstås siffrorna för hur två av de tre partierna grupperar sig. Konstellationen v+mp, som man slarvigt kan kalla miljövänner mot en bilar och betong, är alltså vanligare än v+s, arbetarrörelsens båda partier. Och då är det alltså så att s+mp, de båda som enligt Mona Sahlin skulle samarbeta fram till 2020, inte hittar fram till varandra någon gång. Lokala omständigheter, tillfälligheter? Nej, jag tror inte det. Inte sällan har det nog varit (v) som fått agera brygga mellan de två mycket skilda kulturerna (s) och (mp).
På riksplanet var vi ju många som förundrade oss över (s)-ledningens agerande i höstas när man gick ihop med (mp) och uteslöt (v). Kanske var det mest ett sätt att försöka binda upp (mp) så att det inte skulle gå åt höger. Det gör ju (mp) ibland, t.ex. i landstinget här i Skåne där de sitter i ledningen med borgarna och just höjt taxorna i Skånetrafiken, alla sjukvårdsdåligheter att förglömma. Om (s)-ledningen hade haft bättre kontakt med hur det faktiskt fungerar ute i kommunerna så hade inte (v) kunnat lämnas utanför. Men till slut: jag tycker nog att siffrorna som helhet pekar mot att man kan ha goda förhoppningar om att vi gemensamt ska kunna leda Lund efter nästa val.

Krigets första offer
I förra veckan skrev Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär att påståendenaom att Israel sköt med fosforgranater mot civila palestinier i Gaza var exempel på lögn och propaganda. Ack nej, Israel sköt väl kanske lite fosfor, men det var inte mot civila utan bara för att ” skapa rök eller lysa upp ett mål”. Israels beskjutning var helt laglig påstod Skogkär att Internationella Röda Korset skulle ha sagt. Men om man kollar på deras hemsida säger de så här: ” We have not commented publicly on the legality of the current use of phosphorous weapons by Israel, contrary to what has been attributed to us in recent media reports.”
Det är väl känt att Israel har skjutit flera hundra projektiler med 12 cm GPS-styrt granatkastarsystem, bl.a.. mot UNWRA:s stora lager av filtar och förnödenheter i centrum av Gaza. Många människor – antal ännu obekant – har dödats, med skador där fosforn har bränt in på människors benstomme. Mycket tyder på att Israel har använt fosforgranaterna som brandbomber och ett sätt att komma undan det totala förbudet mot fosforbomber från flyg. Skribenter som Mats Skogkär har gått på det. Han kan väl ha hämtat sin kunskap från någon slarvig nyhetsbyrå och tyckt att det lät bättre än vad t.ex. Amnesty berättade om. Han citerar det gamla cyniskt skämtet ”Kolla aldrig en bra story” och tycks ha tolkat det bokstavligt. ”Krigets första offer är sanningen” citerar han också och Skogkär illustrerar det själv. Det ska bli spännande att se om han klarar av att beriktiga sitt påstående på Sydsvenskans ledarsida.

”Commie Chorus on the Mall”
Det tycks inte finnas någon gräns för de förhoppningar som knyts till Barack Obama. För mig verkar han dock uppknuten till USA:s syn på sig själv som världens renhjärtade frälsare, det som brukar kallas USA:s exceptionalism. Frälsare av den sorten brukar vara farliga.
Ledarskribenterna står i kö för att bedyra sin glädje över att USA:s makt och prestige kan återgå till det tidigare läget. Jag delar inte deras glädje och förblir nog trogen min skeptiska hållning och allmänna surhet. Fast visst är det bättre med soft power än hot och krig. Och förvisso verkar Obama vara en tänkande människa med en livserfarenhet som borde räcka ett tag. Det är klart man önskar honom lycka till.
Själv blev jag glad när jag läste att Obama på musikfesten vid Lincoln-monumentet i Washington i söndags hade bjudit in Pete Seeger, nu fyllda 89, tillsamman med Bruce Springsteen, Stevie Wonder m.fl. Pete Seeger sjöng Woody Guthries ”This land is our land”, känd även från Mikael Wiehes översättning. Pete Seeger sjöng alla verserna, inklusive några verser som länge ansetts vara ”kommunistiska” och därför inte fick förekomma. Och Obama sjöng med!