Kriget är högerns triumf

Sedd från höger är Israel-Palestina-konflikten en konflikt med en militär lösning: den andra sidans totala underkastelse. Sedd från vänster är konflikten högerns sätt att erövra och behålla den politiska makten i regionen. Så fort freden har varit hotande nära, kan den ena sidans fredsmotståndare lita på att den andra sidans fredsmotståndare ställer upp med ett initiativ som kan besvaras i större skala. Krigsanhängarna på båda sidor är i det avseendet varandras pålitligaste allierade.
Även PLO och det israeliska arbetarpartiet har systematiskt gynnat högerkrafterna på den andra sidan. Man har satsat så hårt på militära lösningar, att man marginaliserat sej själva. Man har förlorat initiativet på den egna sidan till dem som är inriktade på en militär lösning inte bara som en yttersta utväg, utan som det enda ideologiskt riktiga.
Resultatet av den här utvecklingen är att Israel och arabvärlden har påverkat varandra i en högervridningsprocess, där Israel har drivits mot allt oförsonligare nationalism och arabvärlden mot en fördjupad politisk stagnation och religiös reaktion. Sharon som satt fast i antisemitismens mentala getto har murat in Israel i ett hörn. Det finns i stort sett bara konservativa politiska alternativ kvar i regionen: det gamla klansamhället med sin hederskultur, stormaktsdominansens patriarkat och religiöst fundamentalistisk konservatism.
Att kanalisera inre spänningar i ett samhälle på en yttre fiende är en gammal högerstrategi, och den används inte bara bland israeler och palestinier utan i hela regionen. Konservativa regimer av olika slag i Mellanöstern använder Israel-Palestina-konflikten för att blockera politisk utveckling i det egna landet.
Om en fred hade varit möjlig i ett tidigare skede mellan ett sekulärt Israel och ett sekulärt PLO, hade det kunnat betyda en början på något nytt i Mellanöstern. Nu har i stället Israel dominerat militärt, medan Mellanöstern assimilerat Israel politiskt. Israel har blivit en stat för en religiös-etnisk grupp lik de andra i regionen, som alawiter, druser, maroniter och olika grupperingar inom sunni och shia, som Hamas och Hizbollah, folkgrupper som fortsätter att förhålla sej till varandra enligt klansamhällets gamla mönster.
Återkommande krig håller högerkrafterna vid liv, men kriget är också en återvändsgränd för israeler likaväl som för palestinier. Om de båda sidorna fortsätter att fördjupa den onda cirkeln av hat och våld, machomentalitet och politisk högervridning, då kommer kriget inte att upphöra förrän den ena sidan är definitivt krossad. Förhoppningsvis kommer omvärlden ändå inte att tillåta att något sådant sker. Även den här gången har människor på olika håll i världen protesterat mot det intensifierade dödandet. På längre sikt måste omvärlden också hjälpa Mellanöstern, inklusive Israel, ut ur den politiska stagnationen, och inte konservera den, som USA hittills gjort.
Sharon var en moralisk och politisk katastrof för Israel, precis som Bush var det för USA. Olmert fortsätter vidare i Sharons spår, men i USA har det ju ändå hänt något. I Mellanöstern och i USA:s politik för regionen skulle det verkligen behövas change! Är Obama beredd att medverka till perestrojka på det här området? Åtminstone borde han vara mera beredd att lyssna och förhandla än sin föregångare, för vilken vapnens språk låg närmast till hands.
Israeler och palestinier måste ha något annat än förödelse och desperation att erbjuda varandra för att få något annat tillbaka, men efter sextio år av krigstillstånd ser hoppet bland fredsförespråkarna ut att vara nästan helt släckt. Det är hög tid att omvärlden tar såväl palestinier som israeler på allvar, och ger Mellanöstern en chans till en fredlig, demokratisk utveckling!