Ska det vara en broiler i år? av Gr

Morgontidningen berättar att på vadslagningsfirman Ladbrokes har Mikael Damberg hastigt spelats ner till ge bara två gånger pengarna om han blir valberedningens kandidat som S-ledare. När sånt händer beror det på att stalltips har läckt ut till fler personer än avsikten var. Tro mej, jag vann en gång en vacker slant på en häst som hette Camus och som knäckte favoriterna på Färjestads travbana. En initierad kamrat hade antytt något.
   Om Damberg vet jag inte mycket men tillräckligt. Han räknas till högerfalangen i sitt parti och det behöver inte betyda särskilt mycket, så glada som journalister är på att sätta etiketter. Fast jag tycker han på bilderna ser allför trygg ut i sin korrekta slips, och så är han ju skolpolitisk talesman i ett parti som verkligen har misslyckats i de frågorna. Men framför allt är han en politisk broiler, en som gått direkt från SSU till diverse andra sinekurer inom rörelsen.
   Eftersom det svenska partiväsendet är överfinansierat, det vill säga att partierna själva bestämmer hur mycket pengar de ska ha, har det också gett upphov till en betydande kår av yrkespolitiker som aldrig eller bara i förbigående hinner smaka på ett riktigt jobb utanför sin på många sätt skyddade sektor. Jag tror det är olyckligt för Socialdemokraterna och därmed för alla vänsterkrafter i svensk politik om partiet ska ledas av en person som Damberg.
   Ju större parti desto mer partistöd och desto fler broilers, och vi har sett hur flera av M-varianten nu har hamnat i regeringen. Men även i de mindre riksdagspartierna finns det ett visst utrymme. Jag kom att tänka på detta när jag i gårdagens tidning såg att Daniel Sestrajcic (V) har blivit (vikarierande) kulturkommunalråd i Malmö. Vi är många som känner Daniel väl sen hans tid i Lund.
   I Sydsvenskan berättade han att han varit med om att starta både en blåsorkester och en kör. Vad som inte framgick var att skapelserna inte har varit särskilt framgångsrika, och åtminstone delvis har det berott på att de förlitat sej på DS som i egenskap av partifunktionär väntades hålla samman verksamheten. Det gjorde han inte så bra, inte minst därför att musik inte riktigt tycks vara hans grej. Jo kanske om han gått in för att lära sej elementa, men det blev det aldrig tid eller koncentration till.

   Nu kan man förvisso vara en god kulturpolitiker utan att personligen vara en god kulturutövare. Ja, det senare kan blockera om man är alltför insyltad i en viss gren av kulturen. Det kultursektorn framför allt behöver är goda och starka politiker som kan övertyga sina kolleger, inte minst de som håller i finanserna, om kulturnens värde och behov. Det kräver däremot integritet och politiskt omdöme. Tyvärr har vi inte kunnat iaktta något sådant hos DS. Jag minns hur upprörda hans kamrater blev när vi här i VB påstod att hans politiska omdöme låg fullt i klass med hans tubaspel. De hade tydligen hört honom spela.
   Nej, integritet är inte DS kännemärke. Han gjorde gärna vad hans mer viljestarka politiska kamrater sa, och han valde inte alltid det bästa sällskapet. Vi minns till exempel hur han förklarade att han aldrig kunde nominera en EU-vän till landstingspolitisk sekreterare, vad nu landstinget har med EU att göra. Som medlem av partiets centrala valberedning är han medskyldig till sammansättning på de partistyrelser som har fått V att fastna på femprocentsnivån. Och vi kommer ihåg hans beredningens interna fifflande läckte ut genom hans schabbel. De flesta valberedningar fifflar men medlemmarna kan konsten att hålla tätt. Så inte DS.
   Som slagordsutropare är DS magnifik men så många andra talanger har vi inte lyckats spåra hos honom. Emellertid: partierna tar hand som sina broilers även sedan de blivit en smula överåriga och lönnfeta. Så nu är DS försörjd med ett kulturpolitiskt knäck någon tid framåt.