Sydsvenskans huvudledare torsdagen den 19 maj har rubriken ”Strauss-Kahn och kvinnorna”. 
Där lyckas de rättänkande skribenterna på den politiska redaktionen hävda att våldtäkten (den förmodade, men sannolika) i New York ”avslöjar vänsterns hyckleri”. Alltså, här står en av världens finansiellt mäktigaste män anklagad för ett grovt brott. Men han är, anser Sydsvenskans politiska talesmän, i själva verket en vänsterman, en sådan som Sydsvenskan alltid har bekämpat alltsedan det gällde allmän rösträtt och skatter på arv och förmögenheter. Nu ser Sydsvenskan ”hur delar av den politiska vänstern, som annars talar så vackert om jämställdhet, reflexartat rycker ut till försvar för mannen, deras vän, broder och hjälte”. Vänstern borde, kan man förmoda, skämmas över en av sina medlemmar.
En framgångsrik affärsjurist
Låt oss då i all stillhet säga några ord om Strauss-Kahn. Han är nationalekonom och efter en tid som universitetslärare öppnade han en byrå som affärsjurist för att sen bli konsult och lobbyist för franska industriintressen inför EU i Bryssel. Han blev sedan ekonomiminister i Jospins regering på 90-talet men fick avgå efter kritik för sin advokatverksamhet. Som minister genomförde han ett antal privatiseringar av statliga företag, bl.a. av France Telecom. År 2007 blev han chef för Internationella Valutafonden och det blir man inte utan stöd från kapitalets kärntrupper.
Strauss-Kahn (DSK) är medlem i det franska socialistpartiet, det var de som förde kriget i Algeriet. Det är ett parti som endast med svårighet kan betecknas som socialdemokratisk. Och inom det måste Strauss-Kahn anses tillhöra högerflygeln. Det är det som gjort honom till en tänkbar kandidat för att locka röster från Sarkozy.
Aningen mindre ortodox
DSK har som chef för IMF fört en lite mindre hård politik mot utvecklingsländer i ekonomiska svårigheter. Tidigare var IMF liksom Världsbanken dogmatiskt stenhård: för att få lån måste statliga företag privatiseras och statliga budgetar med socialt innehåll drastiskt skäras ned. Här har nu funnits en lite mer socialt ansvarig hållning gentemot sociala åtaganden. Men det bara mindre modifieringar som har skett – grundmodellen med privatiseringar etc är densamma som tidigare och kan t.ex. iakttas i Lettland och Grekland. Huvuddelen av IMF:s pengar är amerikanska och USA dikterar därmed lånevillkoren. När DSK nu har lämnat kan det bli återgång till den tidigare politiken – den tillfällige efterträdaren kommer från JP Morgan.
Förhållandena för konkursfärdiga u-länder var alltså aningen bättre under DSK än under hans företrädare eller efterföljare och det har konstaterats av iakttagare med sympatier för sådana länder. Det är detta som har upprört Sydsvenskan.
Anhållandet av vad som förefaller vara en fransk kriminell manschauvinist har givit Sydsvenskan anledning till ännu ett utfall mot vänstern, en vänster som inte har något gemensamt med mannen ifråga. Fakta om DSK är lätta att få fram från t.ex. Wikipedia och kan inte vara obekanta för Sydsvenskan. Det är så man får lust att helt enkelt återge Sydsvenskans sista mening i torsdagens ledare. ”Men just den saken hör inte till det som förvånar i denna solkiga affär”.
Där lyckas de rättänkande skribenterna på den politiska redaktionen hävda att våldtäkten (den förmodade, men sannolika) i New York ”avslöjar vänsterns hyckleri”. Alltså, här står en av världens finansiellt mäktigaste män anklagad för ett grovt brott. Men han är, anser Sydsvenskans politiska talesmän, i själva verket en vänsterman, en sådan som Sydsvenskan alltid har bekämpat alltsedan det gällde allmän rösträtt och skatter på arv och förmögenheter. Nu ser Sydsvenskan ”hur delar av den politiska vänstern, som annars talar så vackert om jämställdhet, reflexartat rycker ut till försvar för mannen, deras vän, broder och hjälte”. Vänstern borde, kan man förmoda, skämmas över en av sina medlemmar.En framgångsrik affärsjurist
Låt oss då i all stillhet säga några ord om Strauss-Kahn. Han är nationalekonom och efter en tid som universitetslärare öppnade han en byrå som affärsjurist för att sen bli konsult och lobbyist för franska industriintressen inför EU i Bryssel. Han blev sedan ekonomiminister i Jospins regering på 90-talet men fick avgå efter kritik för sin advokatverksamhet. Som minister genomförde han ett antal privatiseringar av statliga företag, bl.a. av France Telecom. År 2007 blev han chef för Internationella Valutafonden och det blir man inte utan stöd från kapitalets kärntrupper.
Strauss-Kahn (DSK) är medlem i det franska socialistpartiet, det var de som förde kriget i Algeriet. Det är ett parti som endast med svårighet kan betecknas som socialdemokratisk. Och inom det måste Strauss-Kahn anses tillhöra högerflygeln. Det är det som gjort honom till en tänkbar kandidat för att locka röster från Sarkozy.
Aningen mindre ortodox
DSK har som chef för IMF fört en lite mindre hård politik mot utvecklingsländer i ekonomiska svårigheter. Tidigare var IMF liksom Världsbanken dogmatiskt stenhård: för att få lån måste statliga företag privatiseras och statliga budgetar med socialt innehåll drastiskt skäras ned. Här har nu funnits en lite mer socialt ansvarig hållning gentemot sociala åtaganden. Men det bara mindre modifieringar som har skett – grundmodellen med privatiseringar etc är densamma som tidigare och kan t.ex. iakttas i Lettland och Grekland. Huvuddelen av IMF:s pengar är amerikanska och USA dikterar därmed lånevillkoren. När DSK nu har lämnat kan det bli återgång till den tidigare politiken – den tillfällige efterträdaren kommer från JP Morgan.
Förhållandena för konkursfärdiga u-länder var alltså aningen bättre under DSK än under hans företrädare eller efterföljare och det har konstaterats av iakttagare med sympatier för sådana länder. Det är detta som har upprört Sydsvenskan.
Anhållandet av vad som förefaller vara en fransk kriminell manschauvinist har givit Sydsvenskan anledning till ännu ett utfall mot vänstern, en vänster som inte har något gemensamt med mannen ifråga. Fakta om DSK är lätta att få fram från t.ex. Wikipedia och kan inte vara obekanta för Sydsvenskan. Det är så man får lust att helt enkelt återge Sydsvenskans sista mening i torsdagens ledare. ”Men just den saken hör inte till det som förvånar i denna solkiga affär”.
Socialdemokraterna och Libyen
Vi är nog många inom den breda vänstern som såg med olust på socialdemokraternas och vänsterpartiets muntra uppslutning i inbördeskriget i Libyen. Det var förstås klokt att inte delta i själva bomb- och raketanfallen – det hade dessvärre nog lett till folklig entusiasm för de svenske karolinerna. Men i sak är det nästan lika illa att ägna sig åt att leta upp mål för de andras flygangrepp som det svenska fotospaningsplanen nu ägnar sig åt.
Vad som har hänt är att Håkan Juholt sagt att tre månaders verksamhet kan vara nog. Det hela skulle handla om upprätthållande av en flygförbudszon vid kusten vilket är lätt gjort med Khaddafis flygvapen nerkämpat. Då kommer det ett samfällt ramaskri från den borgerliga pressen där man antyder svensk feghet och löftesbrott. Dessutom framträder en aktivistopinion inom socialdemokratin och den s.k. fredsrörelsen: Jan Eliasson samt talesmän för SSU, Svenska Freds och FN-förbundet kräver fortsatt flygverksamhet.
Då blir Håkan Juholt skrämd och tillsammans med sina skarpaste hjärnor i utrikes- och försvarsfrågor, Urban Ahlin och Peter Hultqvist, kommer de på en utväg. De säger: Nej, vi bara menar att flyget har gjort sitt, vi är beredda att skicka den svenska marinen för att hejda vapensmuggling till Libyen. Det är så genomskinligt så man skäms på deras vägnar. I Medelhavet är det nerlusat med örlogsfartyg och tvärs över vattnet i Italien finns amerikanska sjätte flottan som väl sedan månader kryssar av och an utanför Tripoli. Vad skulle en svensk korvett göra där?
Det danska stålet biter
Nej, Juholts ursprungliga intention måste väl ha varit att sent omsider gå till mötes den kritiska opinion som har växt fram kring Libyenkriget och som säkert är väl företrädd i socialdemokratiska vänsterkretsar. Vad de förbundna ägnar sig åt är ju oerhört långt från FN-mandatet om att skydda civilbefolkningen i kustregionen. Man för ett krig mot Khaddafi och det är i strid med FN-stadgan och folkrätten. Gång på gång rapporteras om försök att precisionsbomba Khaddafis uppehållsplatser och häromveckan lyckades danska plan döda en av Khaddiafis söner och två barnbarn på ett sådant uppdrag. Man bombar militära mål överallt där man har lust. Nu vill man gå ännu längre. Brittiska ÖB, general David Richards föreslår nu också att Nato bombar den libyiska infrastrukturen, alltså t.ex. el- och vattenförsörjning.
Det är trist att socialdemokraterna låter sig dras in i detta elände – Libyenkriget har ju blivit just så långdraget och förstörande som man varnades för. Och att Jan Eliasson ställer upp på detta är särskilt beklämmande, han brukar ju vara ganska förnuftig. Det är rimligen förhistorien här som spelar roll. Socialdemokraterna med Eliasson och Ahlin i täten hetsade ju mot rivalen Carl Bildt för att han inte var tillräckligt ivrig att kasta sig in i kriget. Men Bildt tog som alltid sina hållningar från USA som ju inledningsvis också vara emot att NATO skulle ta ställning. Och nu får alltså allt detta konsekvenser i form av att borgarna kan tala om S som hoppande mellan ståndpunkterna utan styrsel i utrikespolitiken. Och det är ju sant. Det är ofattbart att man håller kvar sitt stöd för Afghanistankriget. Ska Sverige vara kvar när USA åker hem?
Lucifer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar