Så roligt att den erfarne trafikutredaren Sven-Allan Bjerkemo ville debattera Lunds planerade spårvagnar här i Veckobladet! Det är ett stort och kontroversiellt ämne, det handlar om mycket tunga investeringar med sidoeffekter långt in i framtiden, så det förtjänar verkligen en grundlig behandling i olika medier.
Självdeklaration
Till grund för min egen inställning i frågan ligger ett antal övertygelser:
1) Jag tror på klimatlarmen.
2) Jag tror att vi befinner oss på oljetoppen.
3) Kärnkraften måste bort av en rad olika skäl.
4) Jag misstror möjligheterna att hitta nya mirakulösa energikällor och drivmedel eller radikalt energitätare batterier.
5) Jag tror innerst inne på politikens rationalitet även om förträngningsmekanismerna är mycket starka.
6) Därför tror jag att energin relativt snart blir en mycket knapp nyttighet och att samhället ställer in sej efter detta.
7) Jag tror på spårteknik (på grund av den låga friktionen) och på eldrift med kontinuerlig nätmatning, konkret på spårvagnar när det gäller närtrafik.
8) Eftersom bilarna får det svårt behöver framtidens kollektivtrafik inte ta så stor hänsyn till konkurrens. Människor tvingas att använda den. Med min kollektivistiska politiska ideologi har jag ingen svårighet med detta.
Spårfaktorn
Det ovanstående är rationella argument. Sen erkänner jag gärna en irrationell dimension. Jag är av bland annat nostalgiska skäl förtjust i tåg och andra spårfordon för deras egen skull.
Detta är ett inslag i den ”spårfaktor” som Sven-Allan nämner och som jag menar att han underskattar. Han säger att den bara gäller för längre avstånd och högre hastigheter där den kollektiva vägtrafiken har svårt att konkurrera. Men jag minns en utredning som gjordes för ett antal år sen och påvisade spårfaktorns existens vid en jämförelse mellan (om jag minns rätt) spåranslutna Kävlinge och spårlösa Staffanstorp. Inga långa distanser där inte!
Självdeklaration
Till grund för min egen inställning i frågan ligger ett antal övertygelser:
1) Jag tror på klimatlarmen.
2) Jag tror att vi befinner oss på oljetoppen.
3) Kärnkraften måste bort av en rad olika skäl.
4) Jag misstror möjligheterna att hitta nya mirakulösa energikällor och drivmedel eller radikalt energitätare batterier.
5) Jag tror innerst inne på politikens rationalitet även om förträngningsmekanismerna är mycket starka.
6) Därför tror jag att energin relativt snart blir en mycket knapp nyttighet och att samhället ställer in sej efter detta.
7) Jag tror på spårteknik (på grund av den låga friktionen) och på eldrift med kontinuerlig nätmatning, konkret på spårvagnar när det gäller närtrafik.
8) Eftersom bilarna får det svårt behöver framtidens kollektivtrafik inte ta så stor hänsyn till konkurrens. Människor tvingas att använda den. Med min kollektivistiska politiska ideologi har jag ingen svårighet med detta.
Spårfaktorn
Det ovanstående är rationella argument. Sen erkänner jag gärna en irrationell dimension. Jag är av bland annat nostalgiska skäl förtjust i tåg och andra spårfordon för deras egen skull.
Detta är ett inslag i den ”spårfaktor” som Sven-Allan nämner och som jag menar att han underskattar. Han säger att den bara gäller för längre avstånd och högre hastigheter där den kollektiva vägtrafiken har svårt att konkurrera. Men jag minns en utredning som gjordes för ett antal år sen och påvisade spårfaktorns existens vid en jämförelse mellan (om jag minns rätt) spåranslutna Kävlinge och spårlösa Staffanstorp. Inga långa distanser där inte!
Nyurbanismen är utredd bland ungdomen. Spårvagnar är ett positivt inslag i denna storstadsromantik. Spårfaktorn har alltså flera ingredienser.
Men i enlighet med punkterna ovan: spårvagnarna tvingar sej fram vare sej vi vill eller inte, spårfaktor eller ej.
Biobränslet räcker inte
Det är bra att alternativa teknikformer utreds. Dock. ”Komfortabla dubbelledbussar” kan förvisso rymma lika många resenärer som en spårvagn, men dieseldrift kan inte godtas och biobränslena kan inte på långt när ersätta alla oljeprodukter. Man kan gissa att flyget långsiktigt lägger beslag på det mesta eftersom det har svårast att hitta alternativ. Sverige har visserligen relativt gott om biobränsle men ligger på en öppen världsmarknad.
Återstår dyr och knapp elkraft. Trådbuss är förstås tänkbart men då gör de fasta installationerna att kostnaden närmar sej spårvagnens, och elförbrukningen ökar på grund av friktionen.
Lite billigare är dock trådbussen. Den tekniken behövs för linjer med svagare underlag.
Stordrift
Landskrona har som bekant trådbuss och det är trevligt. Men linjen har bara fyra fordon vilket gör att totalkostnaden per buss blir relativt hög.
En stor poäng med Lunds spårvägsplaner är samordningen med Helsingborg och Malmö som skapar ett antal skalfördelar. Det vore olyckligt om Lund valde en särlösning.
En intressant diskussion att föra är den om avvägningen mellan spårväg och järnväg, i vårt skånska konkreta fall pågatåg. Skillnaden mellan de båda formerna håller på att minska både tekniskt och administrativt, fast än så länge gäller att spårvägen är billigare men långsammare. Jag har tidigare argumenterat för att överväga spårvagn Malmö–Staffanstorp–Dalby–Sjöbo i stället för en kostsam Simrisbana.
Men en ytterligare poäng med spårvagnen framför bussen är att den kan köra upp på ett järnvägsspår och vidare ut i världen (nåja). Förra veckan var jag i Karlsruhe och såg detta i full aktion.
Men i enlighet med punkterna ovan: spårvagnarna tvingar sej fram vare sej vi vill eller inte, spårfaktor eller ej.
Biobränslet räcker inte
Det är bra att alternativa teknikformer utreds. Dock. ”Komfortabla dubbelledbussar” kan förvisso rymma lika många resenärer som en spårvagn, men dieseldrift kan inte godtas och biobränslena kan inte på långt när ersätta alla oljeprodukter. Man kan gissa att flyget långsiktigt lägger beslag på det mesta eftersom det har svårast att hitta alternativ. Sverige har visserligen relativt gott om biobränsle men ligger på en öppen världsmarknad.
Återstår dyr och knapp elkraft. Trådbuss är förstås tänkbart men då gör de fasta installationerna att kostnaden närmar sej spårvagnens, och elförbrukningen ökar på grund av friktionen.
Lite billigare är dock trådbussen. Den tekniken behövs för linjer med svagare underlag.
Stordrift
Landskrona har som bekant trådbuss och det är trevligt. Men linjen har bara fyra fordon vilket gör att totalkostnaden per buss blir relativt hög.
En stor poäng med Lunds spårvägsplaner är samordningen med Helsingborg och Malmö som skapar ett antal skalfördelar. Det vore olyckligt om Lund valde en särlösning.
En intressant diskussion att föra är den om avvägningen mellan spårväg och järnväg, i vårt skånska konkreta fall pågatåg. Skillnaden mellan de båda formerna håller på att minska både tekniskt och administrativt, fast än så länge gäller att spårvägen är billigare men långsammare. Jag har tidigare argumenterat för att överväga spårvagn Malmö–Staffanstorp–Dalby–Sjöbo i stället för en kostsam Simrisbana.
Men en ytterligare poäng med spårvagnen framför bussen är att den kan köra upp på ett järnvägsspår och vidare ut i världen (nåja). Förra veckan var jag i Karlsruhe och såg detta i full aktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar