Vid frukostbordet av Asch

Jag får en tankeställare av Sverker Oredssons kommentar till en ledare i Sydsvenskan under rubriken Ny påve, gammal kyrka. Han tycker sig se en anti-katolicism med rötter i trettioåriga kriget. Jag har suttit och nickat instämmande i ledaren och andra texter kritiska mot katolska kyrkan. Är det bara som jag glider med i traditionen?
   Nej, jag tror inte det. När jag jobbade i den svenska delegationen till FNs befolkningskonferens i Kairo 1994, blev jag förskräckt över "den heliga stolens" massiva och skickliga kampanj mot kvinnors rättigheter till sin kropp. Nog är det upprörande att en kyrka ska ha en plats i FN?  Med till synes obegränsade resurser och tusenårig träning i diplomatiskt lobbyarbete lyckades den samla alla krafter mot så kallade reproduktiva  rättigheter. Det var en allians med muslimska länder och fundamentalistiska kristna rörelser i USA och fattiga länder. Det gällde inte enbart abort. Katolska kyrkan var helt emot preventivmedel andra var bara emot användning utan mannens tillstånd.
   Kristendomen i Afrika förde inte med sig mycket till kvinnofrigörelse. Lagarna från det kristna Europa underställde fullständigt kvinnan sin make. Hon var ekonomiskt omyndig, så även om hon fick ärva, så var det hennes man eller son som förvaltade vad hon ägde. Som ogift var hon underställd far eller bror. I Östafrika var det faktiskt så att kvinnor konverterade till islam för att få lov att köpa och äga hus. Även inom äktenskapet har muslimska kvinnor kontroll över sina ägodelar och inkomster. De senaste årtiondena har kvinnorörelserna i Afrika lyckats ändra många lagar, men i till exempel Lesotho är fortfarande en gift kvinna omyndig (om det inte ändrats de senaste tre åren). Den starka katolska kyrkan har inte lyft ett finger för att stödja dem.
   Diktatorn och katoliken Mugabe var en välkommen gäst vid påveinstallationen. I Zimbabwe lärde jag känna en kvinna som gråtande berättade för mig att hon troligen skulle komma till helvetet. Hon hade sju barn med en man som hon älskade och bodde ihop med. Men han var fattig och kunde inte betala brudpriset, lobola, och kyrkan hade en överenskommelse med de traditionella ledarna att inte viga ett par utan föräldrarnas godkännande. Hon levde alltså i synd och fick därför inte ta nattvarden och få syndernas förlåtelse. Hon gick regelbundet till den katolska kyrkan, men fick aldrig förlåtelsen.
   Under de år jag arbetade i Afrika spreds AIDS-epidemin. Familjer bestående av mormor och barnbarn enbart blev allt vanligare. Stora delar av en generation dukade under för sjudomen. Men katolska kyrkan motsätter sig kondomer som skydd, och är som jag ser det därmed medskyldiga till många människors för tidiga död. Den katolska kyrkan är en politisk maktfaktor som allierar sig med många krafter mot kvinnors rättigheter. Denna massiva manliga maktpyramid behövs inte som bromskloss i värderingsfrågor, i en värld där misogyna värderingar är så utbredda.
   Jag har, eller försöker i alla fall, ha stor respekt för människor tro. Jag har inte fått en sådan respekt med mig hemifrån. Min pappa blev som femtonåring utslängd från sitt babtistkristna hem när han vägrade döpa sig, min mamma spottade ut ordet Schartauaner, och mormor upprepade: Akta dig för svartrockarna. Dom hade sina bittra erfarenheter. Själv har jag svårt att finna mig tillrätta i ett rum och en tankekonstruktion där ett tortyrinstrument är symbolen. Riktigt svårt var det att se allt guld och förgyllt lidande när jag besökte Vatikanens konstgallerier. Men att min kritiska hållning mot katolska kyrkan skulle vara nedärv i kulturen, det tror jag inte.