Där satt vi i våra små lokaler i Lund
och talade om stora frågor långt utöver vad vi kunde överblicka och
påverka. Men det var viktigt att reda ut fakta, tankar och principer
och sedan försöka tillämpa dem i den lokala debatten om miljö- och
socialpolitik enligt regeln gräv där du står.
Under Demokratisk Vänsters första mandatperiod växte klimatfrågan till existentiella dimensioner. Visserligen hade vi under hela livet varit medvetna om överutnyttjandet av jordens begränsade resurser. Det hade handlat om nödvändigheten att spara och att förbjuda miljögifter som DDT. Det hade varit möjligt att komma till rätta med genom en förnuftig politik. Nu handlade det om något större: villkoren för framtida liv på jorden.
Jorden var liten och sårbar. Hela vår civilisation byggde på kol och olja. Och det var sent på jorden. Atmosfären och haven var redan fyllda med koldioxid.
De nya kunskaperna växte lavinartat. Farhågorna var ångestladdade. Permafrosten i Sibirien höll på att smälta och metangasen frigjordes. Gick processen att hejda? Det fanns flera sådana tipping points. Man började skönja ett jordsystem av krafter som balanserade varandra. Balansen som lätt kunde störas så att temperaturen steg, öknarna bredde ut sig och låga områden översvämmades.
Klimatkatastroferna resulterade redan i konflikter, krig och växande flyktingströmmar.
Erik Kågström skrev kunskapsrika artiklar i Veckobladet om Peak Oil. Ulf Nymark fortsatte Gunnar Sandins kamp mot bilismen och motsatte sig konsekvent varje utbyggnad av motorvägar. Alla såg fram mot det stora klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Där och då skulle beslut fattas för att äntligen inleda kampen mot den katastrofala utvecklingen. Tills dess gällde det att påverka opinionen.
Att den kapitalistiska organisationen av världsekonomin med global konkurrens, ökad konsumtion och ständig tillväxt var klimatkrisens huvudorsak var också uppenbart. Jag såg marknadsekonomins destruktiva konsekvenser på skolområdet och inom vården
2008 drabbade finanskrisen världsekonomin i spåren av Lehmans Brothers konkurs. Ett litet företags girighet fick gigantiska konsekvenser. I USA tvingades miljontals människor lämna sina hem. Hela städer ödelades som Detroit. Europeiska länder som Grekland, Spanien, Island och Italien försattes i permanent ekonomisk kris. Alla trygghetssystem undergrävdes.
Under Demokratisk Vänsters första mandatperiod växte klimatfrågan till existentiella dimensioner. Visserligen hade vi under hela livet varit medvetna om överutnyttjandet av jordens begränsade resurser. Det hade handlat om nödvändigheten att spara och att förbjuda miljögifter som DDT. Det hade varit möjligt att komma till rätta med genom en förnuftig politik. Nu handlade det om något större: villkoren för framtida liv på jorden.
Jorden var liten och sårbar. Hela vår civilisation byggde på kol och olja. Och det var sent på jorden. Atmosfären och haven var redan fyllda med koldioxid.
De nya kunskaperna växte lavinartat. Farhågorna var ångestladdade. Permafrosten i Sibirien höll på att smälta och metangasen frigjordes. Gick processen att hejda? Det fanns flera sådana tipping points. Man började skönja ett jordsystem av krafter som balanserade varandra. Balansen som lätt kunde störas så att temperaturen steg, öknarna bredde ut sig och låga områden översvämmades.
Klimatkatastroferna resulterade redan i konflikter, krig och växande flyktingströmmar.
Erik Kågström skrev kunskapsrika artiklar i Veckobladet om Peak Oil. Ulf Nymark fortsatte Gunnar Sandins kamp mot bilismen och motsatte sig konsekvent varje utbyggnad av motorvägar. Alla såg fram mot det stora klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Där och då skulle beslut fattas för att äntligen inleda kampen mot den katastrofala utvecklingen. Tills dess gällde det att påverka opinionen.
Att den kapitalistiska organisationen av världsekonomin med global konkurrens, ökad konsumtion och ständig tillväxt var klimatkrisens huvudorsak var också uppenbart. Jag såg marknadsekonomins destruktiva konsekvenser på skolområdet och inom vården
2008 drabbade finanskrisen världsekonomin i spåren av Lehmans Brothers konkurs. Ett litet företags girighet fick gigantiska konsekvenser. I USA tvingades miljontals människor lämna sina hem. Hela städer ödelades som Detroit. Europeiska länder som Grekland, Spanien, Island och Italien försattes i permanent ekonomisk kris. Alla trygghetssystem undergrävdes.
För första gången på länge växte en högljudd opposition fram i USA: Occupy Wall Street.
Men allt rann ut i sanden. Skattebetalarna tvingades rädda de banker som med sina manipulationer orsakat krisen, i USA som i Sverige och alla andra länder. Effekten av finanskrisen blev bara att rikedomen koncentrerades till allt färre personer.
Så var det då dags för det stora klimatmötet i Köpenhamn dagen efter Lucia 2009. Förväntningarna var höga. Hela världen riktade blickarna mot ett vinterruggigt Köpenhamn. Nu skulle förändringen ske.
Men klimatmötet utmynnade i millenniets dittills största antiklimax. Vi fick se världens ledare trötta och passiva sitta och stirra på varandra i sammanträdesrummen medan klimatdemonstrationerna på gatorna bevakades av polis.
Snart var det 2010 och dags för ett nytt val. Människan lever samtidigt i flera världar. Det var möjligt att förtvivla över Köpenhamnsmötets kollaps inför den ödesdigra klimatutvecklingen och samtidigt vara hoppfull inför utvecklingen i Lund och Sverige de närmaste månaderna och åren.
Så vi grep oss entusiastiskt an med valkampanjen. Vi hade haft framgångar under mandatperioden och mötts med positivt gensvar från väljare i alla delar av Lunds stad så vi hoppades på ett rejält genombrott i valet. Nu gällde det att ta chansen.
Jag minns särskilt en sommardag då vi tog oss ut till Dalby för att dela ut flygblad i centrum och ett nytt villaområde. Flera av oss cyklade och jag skjutsade ett par i bilen. Vi var väl förberedda och allt fungerade effektivt. Särskilt tydlig är en minnesbild från hemfärden. Lars-Åke och ett några till cyklade utför backen nedanför Dalby kyrka. Vi körde förbi med bilen. Sommarskåne bredde ut sig. Cyklisternas hår fladdrade.
Vi skaffade oss en stadig valstuga som var omöjlig att välta. Vi deltog i debatterna på gymnasieskolorna. Själv gjorde jag en mycket dålig insats i Spykens aula. Vi var etablerade. Nu återstod bara valet. Vi samlades till valvaka hos Bertil Egerö och Elsa Grip i Slottet, där jag kände mig hemma efter de många åren av Eritrea-arbete. Jag var mycket trött men förväntansfull.
Men allt rann ut i sanden. Skattebetalarna tvingades rädda de banker som med sina manipulationer orsakat krisen, i USA som i Sverige och alla andra länder. Effekten av finanskrisen blev bara att rikedomen koncentrerades till allt färre personer.
Så var det då dags för det stora klimatmötet i Köpenhamn dagen efter Lucia 2009. Förväntningarna var höga. Hela världen riktade blickarna mot ett vinterruggigt Köpenhamn. Nu skulle förändringen ske.
Men klimatmötet utmynnade i millenniets dittills största antiklimax. Vi fick se världens ledare trötta och passiva sitta och stirra på varandra i sammanträdesrummen medan klimatdemonstrationerna på gatorna bevakades av polis.
Snart var det 2010 och dags för ett nytt val. Människan lever samtidigt i flera världar. Det var möjligt att förtvivla över Köpenhamnsmötets kollaps inför den ödesdigra klimatutvecklingen och samtidigt vara hoppfull inför utvecklingen i Lund och Sverige de närmaste månaderna och åren.
Så vi grep oss entusiastiskt an med valkampanjen. Vi hade haft framgångar under mandatperioden och mötts med positivt gensvar från väljare i alla delar av Lunds stad så vi hoppades på ett rejält genombrott i valet. Nu gällde det att ta chansen.
Jag minns särskilt en sommardag då vi tog oss ut till Dalby för att dela ut flygblad i centrum och ett nytt villaområde. Flera av oss cyklade och jag skjutsade ett par i bilen. Vi var väl förberedda och allt fungerade effektivt. Särskilt tydlig är en minnesbild från hemfärden. Lars-Åke och ett några till cyklade utför backen nedanför Dalby kyrka. Vi körde förbi med bilen. Sommarskåne bredde ut sig. Cyklisternas hår fladdrade.
Vi skaffade oss en stadig valstuga som var omöjlig att välta. Vi deltog i debatterna på gymnasieskolorna. Själv gjorde jag en mycket dålig insats i Spykens aula. Vi var etablerade. Nu återstod bara valet. Vi samlades till valvaka hos Bertil Egerö och Elsa Grip i Slottet, där jag kände mig hemma efter de många åren av Eritrea-arbete. Jag var mycket trött men förväntansfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar