Våra minnen är gemensamma av Gunnar Stensson

 Att läsa är att minnas och att skriva är att minnas.  Vi minns tillsammans. På hyllan för nya böcker i Klostergårdens bibliotek stod En flickas memoarerav nobelprisvinnaren Annie Ernaux. Snabblån. Lånetid 7 dagar.

2020 talets Annie minns den 18-åriga Annie som 1958 arbetar på en sommarkoloni för barn och utsätts en ofullbordad våldtäkt som leder till att hennes mens-truation upphör. Hon vistas som ansvarslös au pair i London där hon också ägnar sig åt kleptomani. Hon studerar filosofi i Paris. Tusentals värnpliktiga åker till Algeriet, De Gaulle etablerar en ny fransk författning, Sartre, Simone de Beauvoir och Camus är ledande civilisationskritiker. 1968 närmar sig. Författaren Annie använder konsekvent tredje person för att understryka sin distans och objektivitet i förhållande till självbiografins Annie.

Vid samma tid är Karin ensam ansvarig för 11 åldringar i Vederslövs ålderdomshem nyåret 1957-58. Jag är hos henne. Vi lyssnar på en radiokrönika om kriget i Algeriet och hör Ulla Sjöblom sjunga franska visor i Lars Forssells version: ”Jag står här på ett torg” och ”Marknadsvisa”. Vi gifter oss. Martin föds. Under 60-talets första år spelar Karin teater i Göteborg och Skara, sedan flyttar vi till Framnäs folkhögskola i Norrbotten, där vi stannar till 1969 och bland annat ha gör en kabaré om Vietnamkriget. Sedan flyttar vi till Lund.
   Annie Ernaux analyserar sina minnen. Hon främmandegör både Annie och 60-talets kultur. Vem var hon? Hurdan var tiden?
   Medan jag läser försöker jag främmandegöra mina minnesbilder på samma sätt. Vilka var vi för sextio år sedan, Karin och jag? Vad hände i världen? Varför?

En vecka senare lånar Anna mig Modersmjölken av den lettiska författaren Nora Ikstena.
   Boken handlar om en mormor, en mamma och hennes dotter under den sovjetiska ockupationen av Lettland 1944 till 1990.
   Mormor föder mamma 1944 samtidigt som sovjetiska trupper fördriver nazityskarna ur Lettland. Hennes make blir ihjälslagen. Mormor gifter om sig. Det nya äktenskapet blir lyckligt.   Mamma föder sin dotter den 15 oktober 1969. Då är hon 25.
   Samma år som Lettland återvinner sin självständighet dör mamma. Hennes liv har präglats av ockupationen. Mormor och dotter sörjer henne.
   Boken består av mammans och dotterns minnesbilder. Minnena berättas i jagform utan nämnande av vem som berättar. Det får läsaren förstå av perspektivet. Så skapar Nora Ikstena på samma gång avstånd och närhet i berättelsen.
   Boken skrevs 2015 och bygger på Nora Ikstenas eget liv. Nyckelåren är 1945, 1969 och 1991. Hon utforskar minnena på avstånd, som Annie Ernaux. Varken Annie eller Nora är egocentriska. Allt berättas ur kvinno-perspektiv.

Jag försöker läsa Moders-mjölken på samma sätt som jag läste En flickas memoarer och jämföra bokens minnen med mina egna från samma tid. Jag minns fredsdagen 1945 och baltutlämningen ett par år senare. Då var jag i mina tidiga tonår och bodde inackorderad i Växjö. En nazistisk gymnasist hos samma inackorderingstant sa att han önskade ”att hans ben nu vitnat på Ukrainas slätter”.
   Hösten 1969, då bokens mamma föddes, flyttade Karin och jag till Lund. Karin satte upp pjäser på Lilla Teatern och läste Drama, teater, film på universitetet. Vietnamkriget upptog våra tankar. Brezjnev hade tagit över makten i Sovjet efter Chrusjtjov och Sovjetunionen hade blivit mer stelt och förtryckande. Senilt.
   Jag mindes hur jag 1966 besökt Leningrad tillsammans med elever och en finsk svensktalande lärare som strax efter sin studentexamen gjort värnplikt och upplevt hur den finska armén krossades i Sovjetunionens slutoffensiv, samtidigt som Lettland ockuperades.
   Både mamman och dottern i Modersmjölken berättar om Leningrad där de studerade under sin utbildning.
   Gorbatjovs försök att demokratisera Sovjetunionen ledde till dess fall. Estland och Lettland återfick sitt oberoende. Det innebar samtidigt att den dåvarande etiopiska sovjetstödda regimen störtades och Eritrea befriades. Jag var i Asmara ett par veckor vid samma tid som bokens mamma avled.

Båda berättelserna understryker att våra minnen är gemensamma. Minnet av 2022 kommer att domineras av vreden och skräcken över Putins invasion i Ukraina och besvikelsen över det misslyckade miljömötet i Sharm El-Sheik. Också de som vägrar att minnas kommer att drabbas av verkligheten och dess konsekvenser.