2007-05-31
Musikens makt
Den 19 maj höll Röda Kapellet appellmöte på Mårtenstorget. I samband med att orkestermedlemmarna presenterade låtarna höll de just små appeller. Sålunda påminde flöjtisten Bertil Egerö om de svenska medborgare som satt fängslade i Etiopien och krävde deras frigivning och trombonisten Kenneth Hermele menade att Världsbankschefen Wolfowitz borde avgå på grund av sitt dåliga föredöme i korruptionsfrågor, medan Sten Henriksson (som spelar tenorhorn) angrep regeringens förslag att låta polismyndigheterna kolla all svensk Internettrafik.
Vi vet hur det gick. Etiopiensvenskarna frigavs, Wolfowitz avgick och avlyssningsförslaget är uppskjutet minst ett år. Nu på lördag (Mårtenstorget kl. 11–12) håller Röda Kapellet sitt sista appellmöte för säsongen. Vi vet inte vilka ämnen som kommer att behandlas men vi bör räkna med intressanta effekter. Det kan därför vara klokt att kolla mötet.
Gr
PS Den som inte får nog av blåsmusik genom detta kan uppsöka den f.d. järnvägsstationen Lunds södra (nära Mejeriet) tisdagen den 5 kl. 20.30. Då påminner Skånska Järnbanekapellet om att det på dagen är hundra år sen persontrafik inleddes därifrån till Högevall. Datum för trafikens återupptagande på sträckan är inte fastställt ännu, men orkestern räknar med att medverka då också.
Vi vet hur det gick. Etiopiensvenskarna frigavs, Wolfowitz avgick och avlyssningsförslaget är uppskjutet minst ett år. Nu på lördag (Mårtenstorget kl. 11–12) håller Röda Kapellet sitt sista appellmöte för säsongen. Vi vet inte vilka ämnen som kommer att behandlas men vi bör räkna med intressanta effekter. Det kan därför vara klokt att kolla mötet.
Gr
PS Den som inte får nog av blåsmusik genom detta kan uppsöka den f.d. järnvägsstationen Lunds södra (nära Mejeriet) tisdagen den 5 kl. 20.30. Då påminner Skånska Järnbanekapellet om att det på dagen är hundra år sen persontrafik inleddes därifrån till Högevall. Datum för trafikens återupptagande på sträckan är inte fastställt ännu, men orkestern räknar med att medverka då också.
”En obekväm sanning” för obekväm för sd – och v
av Ulf N
I februari månad i år skrev, som VB kunde berätta (nr 6/2007), Demokratisk Vänsters fullmäktigegrupp till fullmäktiges presidium och föreslog att fullmäktigeledamöterna skulle ges möjlighet att gemensamt se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Filmen handlar som bekant om den pågående, av människan framkallande, klimatförändringen.
DV motiverade sitt förslag med att ”även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.”
Demokratiberedningen
Något svar har DV-arna hittills inte fått från presidiet. Men för någon vecka sedan behandlade fullmäktiges nybildade Demokratiberedning DV-arnas förslag. Det visade sig då också att Miljöstrategiska enheten skrivit till presidiet och föreslagit samma sak.
sd och v eniga
’Miljöpartiet och sossarna stödde DV:s förslag, borgarna var tvehågsna, medan Sverigedemokraterna var entydigt emot förslaget: filmen var ”propaganda” och det fanns minsann andra saker som fullmäktige var i större behov av att informeras om.
En kanske något oväntad draghjälp fick sd av v-representanten som instämde i sd:s argumentation och gick emot förslaget.
Slutresultatet av diskussionen blev att frågan bordlades och att fullmäktiges ordförande till nästa möte (som äger rum den 19 juni) ska ha sett filmen för att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag.
DV motiverade sitt förslag med att ”även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.”
Demokratiberedningen
Något svar har DV-arna hittills inte fått från presidiet. Men för någon vecka sedan behandlade fullmäktiges nybildade Demokratiberedning DV-arnas förslag. Det visade sig då också att Miljöstrategiska enheten skrivit till presidiet och föreslagit samma sak.
sd och v eniga
’Miljöpartiet och sossarna stödde DV:s förslag, borgarna var tvehågsna, medan Sverigedemokraterna var entydigt emot förslaget: filmen var ”propaganda” och det fanns minsann andra saker som fullmäktige var i större behov av att informeras om.
En kanske något oväntad draghjälp fick sd av v-representanten som instämde i sd:s argumentation och gick emot förslaget.
Slutresultatet av diskussionen blev att frågan bordlades och att fullmäktiges ordförande till nästa möte (som äger rum den 19 juni) ska ha sett filmen för att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag.
Den långa svansen
av Lucifer
Sedan ett knappt år finns det en bok ”The long tail” skriven av en ekonomijournalist som heter Chris Andersson, chefredaktör för den hippa månadstidskriften Wired. Boken finns nu också på svenska och kommer säkert att vara ganska omskriven ett tag nu. Dess tanke/ idé är att på en marknad av varor eller idéer med stor variation av produkter så finns det några som är mycket populära och drar till sig många och ett stort antal som bara drar till sig få. Ta t.ex. böcker: det finns inte så många böcker som går i stora upplagor och det finns ett mycket stort antal som går i mycket få. I en vanlig bokhandel finns det inte plats eller ekonomi för att lagra eller visa upp de udda och lågsäljande och då brukar man säga saker som att 20 procent av böckerna står för 80 procent av omsättningen i affären.
Men i en Internetbokhandel är det annorlunda. Där kan alla böcker vara tillgängliga och då visar det sig att alla de där lågsäljande tillsammans omsätter väl så mycket som bästsäljarna. Den långa svansen är inte tjock, men den är lång och det kompenserar. Alltså: med nya distributions- och informationsformer finns det helt andra möjligheter att erbjuda ett rikt utbud. Javisst: det finns inte ett udda intresse eller specialitet som inte är företrätt på nätet och som kan samla sina anhängare. Webben erbjuder hemorter för tiotusentals subkulturer. Mångfalden, rikedomen kan blomstra. Mänskligheten går framåt, med teknikens hjälp.
Jo, det är ju bra, men det finns väl problem? Samhället, detta kollektiv, faller sönder till tusentals nischer, marknadsmässiga, opinionsmässiga, kulturella. Vad finns det då för chanser att samla stora grupper till politisk aktion för att balansera statsmakt och storföretag? Nej, här sitter vi instängda var och en i sin lilla nisch och myser med likasinnade. Det kan man väl kalla att söndra och härska?
Inte i de norra delarna
Sverige bedriver som bekant krig i Afghanistan. Sedan vi senast hade ämnet uppe har de svenska soldaterna nu också fått sy på en liten lapp på uniformen där det står NATO. Å andra sidan har den amerikanska Operation Enduring Freedom, den där de dödar och bombar civila i stor skala, i sitt emblem den svenska flaggan, enligt vad jag nyss inhämtat.
Det brukar ju särskilt markeras att den svenska ISAF-styrkan inte är med i den amerikanska krigföringen. Nej, men som en grupp avvikande socialdemokrater skriver i dagens GP, ISAF är ingen FN-trupp, den betalas inte av FN, den har inga blå baskrar och vilka som ska vara med bestämmes av NATO.
Det brukar framhävas att de svenska förbanden befinner sig de norra delarna av landet som är ack så lugna och fredliga. Men under den gångna veckan har det varit strider där också, flera i NATO-styrkan har dödats. Men det har inte precis lyfts fram av försvarsmakten eller stått på förstasidorna. Sveriges krig i Afghanistan kan bara gå illa, på det ena eller andra sättet. Det är plågsamt att socialdemokraterna och miljöpartiet nu i riksdagen backar upp detta krig: nu ökas den svenska truppstyrkan till 600 man och krigsdeltagandet förlängs ett och ett halvt år.
I vinodlarkretsar
Till slut: jag kom att erinra mig en historia från mitten av 60-talet. Det var så att ett gäng av den sortens äldre och liksom kvardröjande juridikstuderande som det alltid har funnits i Lund hade en sen och rätt uppsluppen kväll tillsammans. I gänget (med bl.a. den kände karnevalsgeneralen Owers som medlem) ingick också en person som av och till extraknäckte som reporter på Kvällsposten. Det var inget ovanligt på den tiden, där hade t.ex. Hans Alfredsson börjat sin bana. Hur det var så kom samtalet den kvällen in på vin och vinodling och det blev en del pokulerande kring detta. Någon hade visst en ranka i trädgården och man enades om att vinodling var något som hörde framtiden till här i de sydliga provinserna. Detta tyckte man borde meddelas yttervärlden varför man författade en kommuniké om att nu hade Södra Sveriges Vinodlarförbund bildats vid ett sammanträde i Lund. Frågan är om de inte nämnde sydsluttningarna på Hallandsåsen i sammanhanget.
Sådana lekfullheter är inte så ovanliga, men man gick ett steg längre: juristen/reportern fattade telefonen och ringde in det här till TT. Nu är det så att TT är ytterst försiktig med sina nyheter och dubbelkollar allting, men nu var den här reportern känd av dem och hans namn var gott nog. Nyheten om vinodlarnas organisationssträvanden gick på morgontimmarna ut som TT-notis till landets alla tidningar.
Nåväl, det kom ett dagen efter. När en tidning skulle göra en uppföljning föll historien samman och avslöjades som ett rent falsarium. TT kontaktades, reportern/juristen hade alldeles uppenbart missbrukat sin ställning och fick veta det i mycket tydliga ordalag, men såvitt jag vet stannade det därvid.
Allt detta erinrar jag mig när jag läser i Aftonbladet från i tisdags att nu hade föreningen Svenska Vinodlare haft årsmöte i Åhus. Över 80 personer var närvarande. På en Skånekarta i tidningen angavs nio fungerande vingårdar, från Skillinge till Näsum och Ängelholm. Ibland efterliknar verkligheten dikten.
Men i en Internetbokhandel är det annorlunda. Där kan alla böcker vara tillgängliga och då visar det sig att alla de där lågsäljande tillsammans omsätter väl så mycket som bästsäljarna. Den långa svansen är inte tjock, men den är lång och det kompenserar. Alltså: med nya distributions- och informationsformer finns det helt andra möjligheter att erbjuda ett rikt utbud. Javisst: det finns inte ett udda intresse eller specialitet som inte är företrätt på nätet och som kan samla sina anhängare. Webben erbjuder hemorter för tiotusentals subkulturer. Mångfalden, rikedomen kan blomstra. Mänskligheten går framåt, med teknikens hjälp.
Jo, det är ju bra, men det finns väl problem? Samhället, detta kollektiv, faller sönder till tusentals nischer, marknadsmässiga, opinionsmässiga, kulturella. Vad finns det då för chanser att samla stora grupper till politisk aktion för att balansera statsmakt och storföretag? Nej, här sitter vi instängda var och en i sin lilla nisch och myser med likasinnade. Det kan man väl kalla att söndra och härska?
Inte i de norra delarna
Sverige bedriver som bekant krig i Afghanistan. Sedan vi senast hade ämnet uppe har de svenska soldaterna nu också fått sy på en liten lapp på uniformen där det står NATO. Å andra sidan har den amerikanska Operation Enduring Freedom, den där de dödar och bombar civila i stor skala, i sitt emblem den svenska flaggan, enligt vad jag nyss inhämtat.
Det brukar ju särskilt markeras att den svenska ISAF-styrkan inte är med i den amerikanska krigföringen. Nej, men som en grupp avvikande socialdemokrater skriver i dagens GP, ISAF är ingen FN-trupp, den betalas inte av FN, den har inga blå baskrar och vilka som ska vara med bestämmes av NATO.
Det brukar framhävas att de svenska förbanden befinner sig de norra delarna av landet som är ack så lugna och fredliga. Men under den gångna veckan har det varit strider där också, flera i NATO-styrkan har dödats. Men det har inte precis lyfts fram av försvarsmakten eller stått på förstasidorna. Sveriges krig i Afghanistan kan bara gå illa, på det ena eller andra sättet. Det är plågsamt att socialdemokraterna och miljöpartiet nu i riksdagen backar upp detta krig: nu ökas den svenska truppstyrkan till 600 man och krigsdeltagandet förlängs ett och ett halvt år.
I vinodlarkretsar
Till slut: jag kom att erinra mig en historia från mitten av 60-talet. Det var så att ett gäng av den sortens äldre och liksom kvardröjande juridikstuderande som det alltid har funnits i Lund hade en sen och rätt uppsluppen kväll tillsammans. I gänget (med bl.a. den kände karnevalsgeneralen Owers som medlem) ingick också en person som av och till extraknäckte som reporter på Kvällsposten. Det var inget ovanligt på den tiden, där hade t.ex. Hans Alfredsson börjat sin bana. Hur det var så kom samtalet den kvällen in på vin och vinodling och det blev en del pokulerande kring detta. Någon hade visst en ranka i trädgården och man enades om att vinodling var något som hörde framtiden till här i de sydliga provinserna. Detta tyckte man borde meddelas yttervärlden varför man författade en kommuniké om att nu hade Södra Sveriges Vinodlarförbund bildats vid ett sammanträde i Lund. Frågan är om de inte nämnde sydsluttningarna på Hallandsåsen i sammanhanget.
Sådana lekfullheter är inte så ovanliga, men man gick ett steg längre: juristen/reportern fattade telefonen och ringde in det här till TT. Nu är det så att TT är ytterst försiktig med sina nyheter och dubbelkollar allting, men nu var den här reportern känd av dem och hans namn var gott nog. Nyheten om vinodlarnas organisationssträvanden gick på morgontimmarna ut som TT-notis till landets alla tidningar.
Nåväl, det kom ett dagen efter. När en tidning skulle göra en uppföljning föll historien samman och avslöjades som ett rent falsarium. TT kontaktades, reportern/juristen hade alldeles uppenbart missbrukat sin ställning och fick veta det i mycket tydliga ordalag, men såvitt jag vet stannade det därvid.
Allt detta erinrar jag mig när jag läser i Aftonbladet från i tisdags att nu hade föreningen Svenska Vinodlare haft årsmöte i Åhus. Över 80 personer var närvarande. På en Skånekarta i tidningen angavs nio fungerande vingårdar, från Skillinge till Näsum och Ängelholm. Ibland efterliknar verkligheten dikten.
Socialism eller barbari?
av Gunnar Sandin
Tankar efter Erik Kågströms etanolartiklar
Minns ni Göran Perssons oljekommission? Klimathotet och de sinande oljetillgångarna är allvarliga, sa den, men Sverige skulle nog klara sej rätt helskinnat om vi handlade rätt. Det garanterade våra stora skogsarealer och inte minst alla nedlagda och förbuskade åkrar och betesmarker. På dem kunde man odla energigrödor som blev etanol, och av etanolen kunde man blanda in successivt växande mängder i motorbränslet. Med naturresursernas och teknikens hjälp kunde vi i princip bevara vår nuvarande livsstil.
Ett år senare får vi konstatera att etanolbubblan i princip har brustit. Hos mej har Eriks studie öppnat ögonen för rubriker och artiklar som nog annars skulle ha gått mej förbi, och som konsekvent understryker hans slutsatser. Etanolen räcker inte för att ersätta bensinen, även om den skulle räcka så innebär utvinningen en total energiförlust, och även om vi skulle acceptera den förlusten kommer motorbränsle att ställas mot mat. Det senare är ju något som bland andra Fidel Castro har påpekat.
Vad Erik och andra har pekat på är att i ett kapitalistiskt marknadssystem kommer inte etanolgrödeodlingarna snällt att hålla sej till marginalmarkerna. Det kan bli skånska 10+jordar som levererar grödan så länge som bensinen skattas högre än brödet. Lantbrukaren och c-politikern Bertil Göransson berättade förresten på ett v-möte att han redan idag tjänar nästan lika mycket på att låta sitt vete gå till bränsle som till mat. Och situationen förutsågs i princip redan av den nationalekonomiske klassikern David Ricardo, en av dem som Karl Marx tog avstamp hos.
Etanolen tycks ju bara vara en av alla pseudolösningar. Metanol har utpekats som ett kanske ännu mer löftesrikt bränsle för en nation med mycket skog, men Erik skulle förmodligen komma till liknande slutsatser om han gjorde en studie av den. Metanol, eller träsprit som vi sa förr, utpekades som undermedel redan för hundra år sen, ungefär samtidigt som det sades att torven skulle göra Sverige självförsörjande på bränsle. Den just nu pågående konferensen om solenergi i Riga utlovar enligt rapporterna inga snabba genombrott. Dagens tidningar styrker Eriks förmodan att oljetoppen kanske redan är nådd.
En teoretiskt men framför allt är praktisk fråga är Eriks påstående ”utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden”. Själv är jag skeptisk mot sådana påståenden efter hundratals år av socialistiska dödförklaringar av kapitalismen. Jag skulle alltså vilja se formeln bakom påståendet. Men jag misstänker att de är riktigt, och då bör försiktighetsprincipen få oss att handla därefter.
Socialism eller barbari var de framtidsalternativ som Clartérörelsen uppställde efter första världskriget, och så torde alternativen fortfarande stå den dag som kapitalismen har nått vägs ände. Det är inte säkert att den socialism det då handlar om får ett speciellt mänskligt och humant ansikte. Erik pekar på att mänskligheten idag konsumerar en fjärdedel mer än vad jorden kan reproducera. Den framtida socialismen kommer kanske att präglas av ransoneringskort, och inte bara på bensin och kaffe. Den globala befolkningsfrågan börjar röra på sej efter ett par decenniers stiltje. Kommer den svenska ettbarnspolitiken att bli en stor stridsfråga framöver?
Men barbari är ett värre alternativ. Låt oss hålla på socialismen, hur den än kommer att se ut.
Minns ni Göran Perssons oljekommission? Klimathotet och de sinande oljetillgångarna är allvarliga, sa den, men Sverige skulle nog klara sej rätt helskinnat om vi handlade rätt. Det garanterade våra stora skogsarealer och inte minst alla nedlagda och förbuskade åkrar och betesmarker. På dem kunde man odla energigrödor som blev etanol, och av etanolen kunde man blanda in successivt växande mängder i motorbränslet. Med naturresursernas och teknikens hjälp kunde vi i princip bevara vår nuvarande livsstil.
Ett år senare får vi konstatera att etanolbubblan i princip har brustit. Hos mej har Eriks studie öppnat ögonen för rubriker och artiklar som nog annars skulle ha gått mej förbi, och som konsekvent understryker hans slutsatser. Etanolen räcker inte för att ersätta bensinen, även om den skulle räcka så innebär utvinningen en total energiförlust, och även om vi skulle acceptera den förlusten kommer motorbränsle att ställas mot mat. Det senare är ju något som bland andra Fidel Castro har påpekat.
Vad Erik och andra har pekat på är att i ett kapitalistiskt marknadssystem kommer inte etanolgrödeodlingarna snällt att hålla sej till marginalmarkerna. Det kan bli skånska 10+jordar som levererar grödan så länge som bensinen skattas högre än brödet. Lantbrukaren och c-politikern Bertil Göransson berättade förresten på ett v-möte att han redan idag tjänar nästan lika mycket på att låta sitt vete gå till bränsle som till mat. Och situationen förutsågs i princip redan av den nationalekonomiske klassikern David Ricardo, en av dem som Karl Marx tog avstamp hos.
Etanolen tycks ju bara vara en av alla pseudolösningar. Metanol har utpekats som ett kanske ännu mer löftesrikt bränsle för en nation med mycket skog, men Erik skulle förmodligen komma till liknande slutsatser om han gjorde en studie av den. Metanol, eller träsprit som vi sa förr, utpekades som undermedel redan för hundra år sen, ungefär samtidigt som det sades att torven skulle göra Sverige självförsörjande på bränsle. Den just nu pågående konferensen om solenergi i Riga utlovar enligt rapporterna inga snabba genombrott. Dagens tidningar styrker Eriks förmodan att oljetoppen kanske redan är nådd.
En teoretiskt men framför allt är praktisk fråga är Eriks påstående ”utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden”. Själv är jag skeptisk mot sådana påståenden efter hundratals år av socialistiska dödförklaringar av kapitalismen. Jag skulle alltså vilja se formeln bakom påståendet. Men jag misstänker att de är riktigt, och då bör försiktighetsprincipen få oss att handla därefter.
Socialism eller barbari var de framtidsalternativ som Clartérörelsen uppställde efter första världskriget, och så torde alternativen fortfarande stå den dag som kapitalismen har nått vägs ände. Det är inte säkert att den socialism det då handlar om får ett speciellt mänskligt och humant ansikte. Erik pekar på att mänskligheten idag konsumerar en fjärdedel mer än vad jorden kan reproducera. Den framtida socialismen kommer kanske att präglas av ransoneringskort, och inte bara på bensin och kaffe. Den globala befolkningsfrågan börjar röra på sej efter ett par decenniers stiltje. Kommer den svenska ettbarnspolitiken att bli en stor stridsfråga framöver?
Men barbari är ett värre alternativ. Låt oss hålla på socialismen, hur den än kommer att se ut.
Bieffekter
av Gunnar Stensson
Den avsedda effekten av en viss åtgärd är ofta mindre intressant än de oväntade bieffekterna. Beck/Grande talar i sin aktuella bok ”Det kosmopolitiska Europa” (Daidalos 2006) rentav om ett bieffekts-Europa som skapats inte genom en medveten plan utan genom bieffekterna av otaliga ekonomiska, politiska och privata beslut.
Många av oss upplever nog att det förhåller sig på liknande sätt med våra egna liv.
”Collateral damage” kallas den speciella bieffekt som uppstår när man till exempel råkar spränga ihjäl en massa kvinnor och barn vid försöket att döda en motståndare. Exemplen är som bekant många.
Ödesdigert
I själva verket kan hela krigen i Afghanistan, Irak och senast Somalia definieras som en sorts collateral damage till president George Bush´s monomana jakt på Usama bin Laden.
Historien är full av händelser med ödesdigra bieffekter. Skottet i Sarajevo. Spioneriet mot demokraternas kampanjhögkvarter 1972. Folkpartiets dataintrång. Bussbojkotten i Alabama. Sekretessen kring beslutet om det stora gatugenombrottet i Lund. Nonchalansen vid samrådsförfarandet beträffande Sankt Lars-planen. Isen över Stora Bält. Ni kan säkert komma på fler. Gör egna listor och skicka dem till VB!
Att bisaker inte alltid får märkbara konsekvenser är ju självklart. Men det finns en tidsaspekt som inte får ignoreras. Bieffekterna kan dröja, som nedgrävda minor. Plötsligt exploderar de.
Efter århundraden av effektivt planerad produktions- och välståndsökning kommer bieffekten global uppvärmning.
I Sverige är just nu en skitsak aktuell. Vi får se bieffekterna, nu eller senare. Detta är vad som händer
Några unga svenskar med somaliskt ursprung, bland dem en gravid 17 års flicka, reser på julbesök hos släktingar i Mogadishu sedan den civila ordning som de Muslimska domstolarna etablerat i Somalia gjort sådana besök möjliga.
Några dagar senare befinner sig de svenska julfirarna oväntat på vild flykt tillsammans med tusentals andra undan etiopiska invasionsstyrkor och amerikanska klusterbomber (som bekant inhumanare än sina svenska motsvarigheter).
Trist bisak
Innanför gränsen till Kenya grips svenskarna och anklagas för att vara ”illegala kombattanter”.
Så småningom noterar trötta svenska media att Etiopien håller några svenska medborgare fångna. En trist bisak. Några jävla islamister, somaliska invandrare förstås. Rätt åt dem.
Svenska ledarsidor är mer intresserade av att likställa dem som på lösa grunder fått etiketten ”islamist” fastsydd på kavajen med nazister. En odefinierad vänster anklagas för islamistiskt medlöperi. Så låter den svenska versionen av det paranoida hot som förvandlat 2000-talet till en global tortyrkammare: Ni har ett val! Mig eller terroristerna!
För svenskarna i Etiopien är hotet högst påtagligt. Misshandlade släpas de dagligen ur plåtburarna där de steks på dagen och fryser på natten för att utfrågas av den internationella mobbareliten: CIA, MI5, FBI, Säpo, (Savak, Gestapo,NKVD…)
Draksådd
Så småningom kommer de dock hem (till skillnad från nästan alla sina olycksbröder). Därmed är saken ur världen, hoppas likgiltiga journalister och politiker och ägnar en trött tanke åt den där frisläppte guantanamo-fången som fick falla i glömska sedan han trakasserats en stund under en presskonferens.
Men radioprogrammet Konflikt tog en lördagsmorgon upp fallet med fångarna i Etiopien. Och kanske får det konsekvenser, även om tidningar som Sydsvenskan framhärdar i det massmediala förtigandet.
Många av oss upplever nog att det förhåller sig på liknande sätt med våra egna liv.
”Collateral damage” kallas den speciella bieffekt som uppstår när man till exempel råkar spränga ihjäl en massa kvinnor och barn vid försöket att döda en motståndare. Exemplen är som bekant många.
Ödesdigert
I själva verket kan hela krigen i Afghanistan, Irak och senast Somalia definieras som en sorts collateral damage till president George Bush´s monomana jakt på Usama bin Laden.
Historien är full av händelser med ödesdigra bieffekter. Skottet i Sarajevo. Spioneriet mot demokraternas kampanjhögkvarter 1972. Folkpartiets dataintrång. Bussbojkotten i Alabama. Sekretessen kring beslutet om det stora gatugenombrottet i Lund. Nonchalansen vid samrådsförfarandet beträffande Sankt Lars-planen. Isen över Stora Bält. Ni kan säkert komma på fler. Gör egna listor och skicka dem till VB!
Att bisaker inte alltid får märkbara konsekvenser är ju självklart. Men det finns en tidsaspekt som inte får ignoreras. Bieffekterna kan dröja, som nedgrävda minor. Plötsligt exploderar de.
Efter århundraden av effektivt planerad produktions- och välståndsökning kommer bieffekten global uppvärmning.
I Sverige är just nu en skitsak aktuell. Vi får se bieffekterna, nu eller senare. Detta är vad som händer
Några unga svenskar med somaliskt ursprung, bland dem en gravid 17 års flicka, reser på julbesök hos släktingar i Mogadishu sedan den civila ordning som de Muslimska domstolarna etablerat i Somalia gjort sådana besök möjliga.
Några dagar senare befinner sig de svenska julfirarna oväntat på vild flykt tillsammans med tusentals andra undan etiopiska invasionsstyrkor och amerikanska klusterbomber (som bekant inhumanare än sina svenska motsvarigheter).
Trist bisak
Innanför gränsen till Kenya grips svenskarna och anklagas för att vara ”illegala kombattanter”.
Så småningom noterar trötta svenska media att Etiopien håller några svenska medborgare fångna. En trist bisak. Några jävla islamister, somaliska invandrare förstås. Rätt åt dem.
Svenska ledarsidor är mer intresserade av att likställa dem som på lösa grunder fått etiketten ”islamist” fastsydd på kavajen med nazister. En odefinierad vänster anklagas för islamistiskt medlöperi. Så låter den svenska versionen av det paranoida hot som förvandlat 2000-talet till en global tortyrkammare: Ni har ett val! Mig eller terroristerna!
För svenskarna i Etiopien är hotet högst påtagligt. Misshandlade släpas de dagligen ur plåtburarna där de steks på dagen och fryser på natten för att utfrågas av den internationella mobbareliten: CIA, MI5, FBI, Säpo, (Savak, Gestapo,NKVD…)
Draksådd
Så småningom kommer de dock hem (till skillnad från nästan alla sina olycksbröder). Därmed är saken ur världen, hoppas likgiltiga journalister och politiker och ägnar en trött tanke åt den där frisläppte guantanamo-fången som fick falla i glömska sedan han trakasserats en stund under en presskonferens.
Men radioprogrammet Konflikt tog en lördagsmorgon upp fallet med fångarna i Etiopien. Och kanske får det konsekvenser, även om tidningar som Sydsvenskan framhärdar i det massmediala förtigandet.
Massivt nej till att prioritera bussar – endast DV sa ja
av Ulf N
”Avgörande för kollektivtrafikens möjlighet att locka till sig bilister är att den är snabb och pålitlig. Idag tar det oftast mycket längre tid att åka kollektivt än bil. Det beror bland annat på att bussarna står i samma köer som bilarna. Det är därför angeläget att prioritera bussarna i trafiken. Kommunerna bör därför kunna få statsbidrag för åtgärder som ger bussarna prioritet, särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler.”
Så, bland annat, skriver Bengt Holmberg, professor i trafikplanering, och mp-riksdagsledamoten Karin Svensson Smith i en debattartikel i den stora skånska dagstidningen den 25 maj. Som av ett sammanträffande kommer denna artikel bara någon vecka efter att Karins partikamrater i Lund sagt nej till prioritet av bussar genom ”särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler”.
Stadstrafikens linje 3
Det gäller stadstrafikens linje 3 från Nöbbelöv till centrala sta’n. Tekniska förvaltningen vill förkorta restiden från Nöbbelöv för att behålla och locka fler resenärer. Stadsbyggnadskontoret har utarbetat ett detaljplaneförslag, som leder bussarna på en särskilt bussgata från Norra ringen och in på Mellanvångsvägen. På Norra ringen skulle bussarna gå i en speciell fil och släppas fram före bilarna med prioritet i trafiksignalerna. En sådan lösning skulle förkorta restiden från ändhållplatsen i Nöbbelöv och Lund C med ca 12 procent.
Bättre boendemiljö
Bussprioriteringen skulle vidare tvinga ner biltrafikens hastighet på detta avsnitt av Norra ringen till som högst 50 km/tim. I sin tur innebär detta minskade utsläpp och minskat buller för de närboende, samtidigt som det skulle vara möjligt att bygga mer stadsliknande miljöer runt detta vägavsnitt. Staten har varit beredd att vara med och delfinansiera via s k Klimatinvesteringarspengar.
Bilismvärnarfront
I denna fråga sällade sig alltså miljöpartiet – både i Tekniska nämnden och i Kommunstyrelsen - till den borgerliga majoriteten som med varierande engagemang pratar väl om kollektivtrafiken, men som när det kommer till att välja mellan kollektivtrafikens framkomlighet och biltrafikens alltid ställer upp till bilismens värn. Att mp fick ”gott” sällskap av v och s kan knappast ursäkta att mp gått med i den breda ”bilismvärnarfronten” som i denna fråga omfattar samtliga partier - från vänsterpartiet till moderaterna - med rösträtt i de berörda kommunala instanserna. Som enda parti fick Demokratisk Vänster (som saknar rösträtt) försvara kollektivtrafikens intressen.
Karin Svensson Smith har all anledning att se till att ett medlemsmöte i mp diskuterar innehållet i hennes och Bengt Holmbergs i alla avseenden utmärkta debattartikel.
Så, bland annat, skriver Bengt Holmberg, professor i trafikplanering, och mp-riksdagsledamoten Karin Svensson Smith i en debattartikel i den stora skånska dagstidningen den 25 maj. Som av ett sammanträffande kommer denna artikel bara någon vecka efter att Karins partikamrater i Lund sagt nej till prioritet av bussar genom ”särskilda körfält, bussgator och prioritet i signaler”.
Stadstrafikens linje 3
Det gäller stadstrafikens linje 3 från Nöbbelöv till centrala sta’n. Tekniska förvaltningen vill förkorta restiden från Nöbbelöv för att behålla och locka fler resenärer. Stadsbyggnadskontoret har utarbetat ett detaljplaneförslag, som leder bussarna på en särskilt bussgata från Norra ringen och in på Mellanvångsvägen. På Norra ringen skulle bussarna gå i en speciell fil och släppas fram före bilarna med prioritet i trafiksignalerna. En sådan lösning skulle förkorta restiden från ändhållplatsen i Nöbbelöv och Lund C med ca 12 procent.
Bättre boendemiljö
Bussprioriteringen skulle vidare tvinga ner biltrafikens hastighet på detta avsnitt av Norra ringen till som högst 50 km/tim. I sin tur innebär detta minskade utsläpp och minskat buller för de närboende, samtidigt som det skulle vara möjligt att bygga mer stadsliknande miljöer runt detta vägavsnitt. Staten har varit beredd att vara med och delfinansiera via s k Klimatinvesteringarspengar.
Bilismvärnarfront
I denna fråga sällade sig alltså miljöpartiet – både i Tekniska nämnden och i Kommunstyrelsen - till den borgerliga majoriteten som med varierande engagemang pratar väl om kollektivtrafiken, men som när det kommer till att välja mellan kollektivtrafikens framkomlighet och biltrafikens alltid ställer upp till bilismens värn. Att mp fick ”gott” sällskap av v och s kan knappast ursäkta att mp gått med i den breda ”bilismvärnarfronten” som i denna fråga omfattar samtliga partier - från vänsterpartiet till moderaterna - med rösträtt i de berörda kommunala instanserna. Som enda parti fick Demokratisk Vänster (som saknar rösträtt) försvara kollektivtrafikens intressen.
Karin Svensson Smith har all anledning att se till att ett medlemsmöte i mp diskuterar innehållet i hennes och Bengt Holmbergs i alla avseenden utmärkta debattartikel.
Etanol brev 7
av Erik Kågström
Som jag nämnt i tidigare brev är energiekonomin vid produktion av etanol med spannmål som råvara inte imponerande. Insats av en del fossilt bränsle uppges t ex ge 1,3 – 1,5 delar etanol. Det finns studier som tyder på att utbytet i själva verket är ännu mindre. Man har då i kalkylerna försökt ta med alla insatser i produktionsprocessen. Att tillverka etanol på majs skulle då kräva 29% mer energi än som finns i slutprodukten (1). Biodiesel på sojabönor skulle ge en nettoförlust på 37%. För switchgrass (och sannolikt då också rörflen) skulle resultaten bli ännu sämre.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.
Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.
Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.
1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.
Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.
Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.
1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
2007-05-24
En kuplett till
av Lucifer
Härmed prövas läskretsens tålamod med ännu en politisk kuplett ur Röda Kapellets aktuella repertoar. Den här gången handlar det om att FRA, Försvarets radioanstalt, vill kolla all Internettrafik som korsar rikets gränser. Det skulle alltså inte bli som vid gammal hederlig telefonavlyssning då det krävs att domstol ger tillstånd utan här skulle all trafik få silas av FRA:s datorer efter behag. Man skulle, förmodas det, sålla ut brev som innehöll vissa nyckelord eller gick till vissa adresser eller spåra webbläsande på olämpliga sajter. Försvarsminister Mikael Odenberg (m) har talat varmt för förslaget. De FRA-anställda vill naturligtvis ha fortsatt jobb i en tid av tekniska och politiska förändringar, det är lätt att förstå. Radio har ersatts av Internet och när det inte längre finns något försvar att serva är det terrorismbekämpning som får stå för försörjningen. Inte oväntat har SÄPO avstyrkt: här skulle en konkurrent kunna ta marknadsandelar i vad man ser som en framtidsbransch.
Då är det så att Internets kommunikation sker enligt kommunikationsprotokollet TCP/IP – det är i själva verket det som definierar Internet. Protokollet (reglerna) använder sig av packet-switching, på svenska paketförmedling, vilket innebär att varje meddelande hackas upp i små bitar som numreras och skickas iväg över nätet. De kan då ta olika vägar och komma fram i oordning, men det gör ingenting, de sätts ihop i rätt ordning igen när de kommer fram. Vilken väg varje paket tar beror på läget på nätet just då. Vidare är det så att mycket trafik man tror bara skulle hålla sig inom Sverige i själva verket tar en sväng över Holland eller Storbritannien eller USA. Handlar det dessutom om brev till eller från e-postadresser som hotmail eller gmail så är det säkert att breven åker utomlands.
Mot en sådan bakgrund var det naturligtvis omöjligt för textförfattaren att inte vända sig till Owe Thörnqvists gamla låt ”Ett litet rött paket” som blev ett slagnummer genom Sven-Ingvars version. Prova själv att sjunga texten här, det är inte helt lätt, man får vänta in en del pauser och det är möjligt att man skulle behöva plocka in några stavelser till.
Då är det så att Internets kommunikation sker enligt kommunikationsprotokollet TCP/IP – det är i själva verket det som definierar Internet. Protokollet (reglerna) använder sig av packet-switching, på svenska paketförmedling, vilket innebär att varje meddelande hackas upp i små bitar som numreras och skickas iväg över nätet. De kan då ta olika vägar och komma fram i oordning, men det gör ingenting, de sätts ihop i rätt ordning igen när de kommer fram. Vilken väg varje paket tar beror på läget på nätet just då. Vidare är det så att mycket trafik man tror bara skulle hålla sig inom Sverige i själva verket tar en sväng över Holland eller Storbritannien eller USA. Handlar det dessutom om brev till eller från e-postadresser som hotmail eller gmail så är det säkert att breven åker utomlands.
Mot en sådan bakgrund var det naturligtvis omöjligt för textförfattaren att inte vända sig till Owe Thörnqvists gamla låt ”Ett litet rött paket” som blev ett slagnummer genom Sven-Ingvars version. Prova själv att sjunga texten här, det är inte helt lätt, man får vänta in en del pauser och det är möjligt att man skulle behöva plocka in några stavelser till.
ETT LITET RÖTT PAKET
Ett litet rött paket, det får vi kolla
på nätet ska vi lägga på en rem
din e-post vill vi väldigt gärna sålla
bland små paket ifrån datorn i ditt hem
I tråd och kabel tror vi det kan finnas
så mycket farligt som man inte vet
så bäst att FRA får brev att minnas
vi kan nog leta upp din lilla hemlighet
TCP/IP det heter protokollet
som delar upp ditt brev i små paket
men vi kan ändå kolla innehållet
nu blir det riktigt läsa av på Internet
Vi tänker bara på ditt allra bästa
när vi vill läsa alla dina brev
så när du slår dig ned vid datorn nästa
gång så kan du lita på att vi är också med
Alla till Heiligendamm!
Allt du behöver veta för att knäcka G8
Inom kort kommer ledarna för de rikaste industrinationerna att träffas för ett G8-toppmöte i Heiligendamm i norra Tyskland. Där sätts agendan för kapitalets globalisering, som gör de rikare rikare och fattiga fattigare. Vi, som tror på en globalisering underifrån byggd på demokratiska principer och rättvis fördelning av samhällets och jordens resurser, kommer att samlas med kamrater från hela Europa och världen för att visa att G8-ledarnas ickelegitima politik inte accepteras. Från syd till nord, från Prag till Genua, från Göteborg till Tessaloniki har vi visat att en rörelse av rörelser tror på att en annan värld är möjlig. Nu står Heiligendamm nära Rostock på tur för våra krafter. Stoppa G8!
Läs mer på http://motkraft.net/
Multietnisk kulturbal
Inom det multietnokulturella integrationsfrämjande utvecklingsprojektet MultiEtno*KulturNova Lundensiska kommer ITEK i samarbete med LIFS och andra medverkande personer och grupper att organisera Den II. Multietniska KULTURBALEN i Lund; lördagen den 26 maj , kl. 19.00 - 01.00 i Stadshallen i Lund. Årets Multikulturbal kommer att avsluta den m ångkulturella dagen. För mer information gå till http://www.lund.se /mangfaldsrundan
Andra fakta om Kulturbalen:
Balorkestern: Sten-Gustens orkester från Lund - en av Lunds mest populära och mest kända musikgrupper.
Mat och dryck: multietniska maträtter & dryck
Inträde: Gratis till alla Lundabor.
Andra fakta om Kulturbalen:
Balorkestern: Sten-Gustens orkester från Lund - en av Lunds mest populära och mest kända musikgrupper.
Mat och dryck: multietniska maträtter & dryck
Inträde: Gratis till alla Lundabor.
Volvo i ”den stora världen”
Kommer ni ihåg när man lite elakt kallade Volvo för ”Svenssoncontainer” eller ”Hissingetraktor”? Det kan man inte göra längre. När VB:s utsände under förra veckans vårsemester besökte Plaza de Torros i Cordoba för att bevista en klassisk spansk corrida var det synen ovan som mötte honom. Corridans sponsor var Volvo och på arenan stod tre volvobilar. För att inte äventyra deras höga säkerhetsbetyg så kördes bilarna ut innan tjuren fick komma in.
Läsning i blandade ämnen
av Gr
Som gammal materialist måste jag konstatera att alla andra av dagens nyheter blir småttiga av den senaste klimatrapporten: att världens utsläpp av koldioxid just nu ökar med 3,1 procent om året. Med ränta på ränta torde det bli kring 35 procent för hela decenniet. Det finns anledning att än en gång påminna om prognosen från 1980 om att all havs- och inlandsis skulle smälta och få havet att stiga upp till bland annat den just nu hundraårsfirande stadsparken i Lund.
Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.
Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.
Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!
Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.
Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.
Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.
Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!
Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.
Etanolbrev 6
av Erik Kågström
När jag började studera spannmålsflödena i världen (1) slog det mig att så stora volymer transporterades fram och tillbaka mellan länderna. Som jag nämnt i ett tidigare brev så exporterade Sverige år 2004 600 000 ton vete och importerade samma år 300 000 ton. Och vi exporterade 22 000 ton vete till Storbritannien och importerade 24 000 ton från samma land. En betydande del av världshandeln i spannmål utgörs alltså av utbyten mellan länderna. Förmodligen för att det finns flera olika sorters vete som passar till olika slag av produkter. Bagaren på Annes Konditori – Stortorget säger att han behöver 4-5 olika sorters vetemjöl för sin verksamhet. Och förmodligen odlas inte råvaror till alla dessa sorter i vårt land som för övrigt brukar ses som självförsörjande när det gäller vete. Men en viktig anledning till att dessa byten är så vanliga är nog att transportkostnaderna – ekonomiska och ekologiska – betraktas som försumbara i dessa sammanhang. Om transporterna beskattas kan det kanske leda till en diversifiering av veteodlingarna i Sverige.
Världens jordbrukare producerar omkring 2 miljarder ton spannmål om året. Av de råvaror som är aktuella för produktion av biobränsle saluförs på världsmarknaden 300 miljoner ton vete, 250 miljoner ton sojabönor, 200 miljoner ton majs och 80 miljoner ton ris.
Räcker resurserna?
Stora spannmålsexportörer är USA, Kanada, Australien, Frankrike och Argentina. Brasilien är störst när det gäller sojabönor. Stora spannmålsimportörer är länder i Afrika och kring Medelhavet, Japan, Kina och Sydostasien. Hälften av Sveriges veteexport går t ex sedan många år till Spanien. För Italien med sin stora konsumtion av pasta är veteimporten viktig. För Egypten är den livsavgörande.
Vad händer om de spannmåls- exporterande länderna använder sitt överskott till att producera biobränsle? Det har ju redan påbörjats och nu höjs det röster som anser att det är fel att göra bränsle av mat. Men om det nu är så att den mängd spannmål som produceras i världen, eller framöver kan produceras i världen, räcker både till att föda världens befolkning och till att ersätta en del av de fossila bränslena, så är det väl helt OK. Men frågan är - finns de resurserna?
Det finns studier (2) som visar att potentialen för ökad spannmålsproduktion finns om man tillämpar modern och mycket energiintensiv teknik, som man t ex gör i dag på de stora gårdarna i Västeuropa. Om sådan teknik tillämpas maximalt överallt i världen där man nu bedriver odling, så skulle skördarna kunna mångdubblas. Teoretiskt skulle det då räcka om man odlade spannmål på bara 45% av den odlingsbara arealen i världen för att föda alla. Resterande 55% skulle kunna utnyttjas till odling av bränslegrödor.
Problemen
Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att för att kunna öka skördarna måste man också öka insatserna av bränsle till fordonen för markberedning och transporter och öka insatserna av konstgödsel och bekämpningsmedel – allt med utnyttjande av fossila råvaror. Och inte minst viktigt - man måste öka den konstgjorda bevattningen. Och det i en situation där vattenbristen redan nu är ett av de stora problemen i världen.
Ett besvärande hinder mot ökad spannmålsproduktion i världen är de låga spannmålspriser som orsakats av västvärldens dumpning på världsmarknaden av sina överskott. I länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk blir lönsamheten dålig och därmed också lönerna låga. Arbetskraften på landet söker sig till storstäderna och hoppas på bättre avlönade jobb i industrin. Lyckas det inte kan den informella ekonomiska sektorn i städerna trots sin osäkerhet vara att föredra framför en återgång till det fattiga livet på landet. På många håll i världen där man skulle kunna få 2-3 skördar om året blir det nu bara en skörd p g a brist på arbetskraft.
Samma studier visar att om vi globalt tillämpar ett jordbruk baserat på låg energiintensitet – enligt principerna för ekologisk odling i dag – då skulle avkastningen per ytenhet bli mycket mindre. Hela den odlingsbara ytan på jorden skulle behövas för livsmedelsproduktion och ingen yta skulle bli över för biobränsle.
En vegetarisk diet kräver mindre än hälften så mycket spannmål som en ordinär diet baserad på animaliska produkter. Tyvärr verkar konsumtionsinriktningen i världen i detta avseende gå i fel riktning.
Om vi ser på spannmålssituationen i världen i dag så ser det inte lovande ut. Under de första åren av detta årtionde har konsumtionen av spannmål i världen varit större än produktionen - alla år utom 2004. Det betyder att vi tär på spannmålslagren i de stora jordbruksländerna. Underskotten beror på att efterfrågan växer snabbare än produktionsökningen. Efterfrågan ökar dels på p g a befolkningstillväxten med 70 miljoner om året dels på att de växande medelklasserna i Kina och Indien går över till en (västlig) diet som är rik på kött, fågel och mejeriprodukter – som kräver stora mängder spannmål. Nästan hälften av all spannmål i världen går i dag till djuruppfödning.
Prisförändringar
Spannmålspriserna på världsmarknaden har stigit under det senaste året - när det gäller majs med nästan 100%. Att den explosiva ökningen av etanoltillverkning med majs som råvara bidragit till denna prisökning är ganska säkert. Om inte spannmålsskördarna i världen ökar oväntat mycket under kommande år kan man vänta sig ytterligare prisökningar.
Vi kanske hamnar i en konkurrenssituation när det gäller spannmål där den ena parten består av 800 miljoner bilägare och växande medelklasser i utvecklingsländerna och den andra parten består av miljarden människor som skall försöka överleva på mindre än en dollar om dagen. Den mängd spannmål som behövs för att producera den mängd etanol som ryms i en enda tank i en stor SUV skulle räcka till att föda en människa ett helt år.
Vetenskapliga framsteg har betytt mycket för att förbättra våra möjligheter att utnyttja naturens håvor när det gäller livsmedel och kan kanske på längre sikt lösa de problem som kan synas oöverstigliga i dag. Men om de länder som normalt exporterar spannmål använder sina överskott till att producera biobränsle så kan det på kort sikt uppstå en katastrofal bristsituation i de länder som är beroende av spannmålsimport.
Etanol är ingen lösning på klimatproblemet. Däremot kan satsningen på etanol leda till svältkatastrofer på global nivå om inte spannmålsproduktionen i världen kan öka i takt med efterfrågan på både livsmedel och biobränsle.
Erik Kågström
1 http://faostat.fao.org/DesktopModules/Faostat/WATFDetailed2/watf.aspx?PageID=536
2 Wolf J., P.S. Bindraban, J.C. Luijten, and L.M. Vleshouwers. 2003. Exploratory study on the land area required for global food supply and the global production of bioenergy. Agricultural Systems 76, pp841
I kommande sista brev:
Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
Efter oljetoppen
Världens jordbrukare producerar omkring 2 miljarder ton spannmål om året. Av de råvaror som är aktuella för produktion av biobränsle saluförs på världsmarknaden 300 miljoner ton vete, 250 miljoner ton sojabönor, 200 miljoner ton majs och 80 miljoner ton ris.
Räcker resurserna?
Stora spannmålsexportörer är USA, Kanada, Australien, Frankrike och Argentina. Brasilien är störst när det gäller sojabönor. Stora spannmålsimportörer är länder i Afrika och kring Medelhavet, Japan, Kina och Sydostasien. Hälften av Sveriges veteexport går t ex sedan många år till Spanien. För Italien med sin stora konsumtion av pasta är veteimporten viktig. För Egypten är den livsavgörande.
Vad händer om de spannmåls- exporterande länderna använder sitt överskott till att producera biobränsle? Det har ju redan påbörjats och nu höjs det röster som anser att det är fel att göra bränsle av mat. Men om det nu är så att den mängd spannmål som produceras i världen, eller framöver kan produceras i världen, räcker både till att föda världens befolkning och till att ersätta en del av de fossila bränslena, så är det väl helt OK. Men frågan är - finns de resurserna?
Det finns studier (2) som visar att potentialen för ökad spannmålsproduktion finns om man tillämpar modern och mycket energiintensiv teknik, som man t ex gör i dag på de stora gårdarna i Västeuropa. Om sådan teknik tillämpas maximalt överallt i världen där man nu bedriver odling, så skulle skördarna kunna mångdubblas. Teoretiskt skulle det då räcka om man odlade spannmål på bara 45% av den odlingsbara arealen i världen för att föda alla. Resterande 55% skulle kunna utnyttjas till odling av bränslegrödor.
Problemen
Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att för att kunna öka skördarna måste man också öka insatserna av bränsle till fordonen för markberedning och transporter och öka insatserna av konstgödsel och bekämpningsmedel – allt med utnyttjande av fossila råvaror. Och inte minst viktigt - man måste öka den konstgjorda bevattningen. Och det i en situation där vattenbristen redan nu är ett av de stora problemen i världen.
Ett besvärande hinder mot ökad spannmålsproduktion i världen är de låga spannmålspriser som orsakats av västvärldens dumpning på världsmarknaden av sina överskott. I länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk blir lönsamheten dålig och därmed också lönerna låga. Arbetskraften på landet söker sig till storstäderna och hoppas på bättre avlönade jobb i industrin. Lyckas det inte kan den informella ekonomiska sektorn i städerna trots sin osäkerhet vara att föredra framför en återgång till det fattiga livet på landet. På många håll i världen där man skulle kunna få 2-3 skördar om året blir det nu bara en skörd p g a brist på arbetskraft.
Samma studier visar att om vi globalt tillämpar ett jordbruk baserat på låg energiintensitet – enligt principerna för ekologisk odling i dag – då skulle avkastningen per ytenhet bli mycket mindre. Hela den odlingsbara ytan på jorden skulle behövas för livsmedelsproduktion och ingen yta skulle bli över för biobränsle.
En vegetarisk diet kräver mindre än hälften så mycket spannmål som en ordinär diet baserad på animaliska produkter. Tyvärr verkar konsumtionsinriktningen i världen i detta avseende gå i fel riktning.
Om vi ser på spannmålssituationen i världen i dag så ser det inte lovande ut. Under de första åren av detta årtionde har konsumtionen av spannmål i världen varit större än produktionen - alla år utom 2004. Det betyder att vi tär på spannmålslagren i de stora jordbruksländerna. Underskotten beror på att efterfrågan växer snabbare än produktionsökningen. Efterfrågan ökar dels på p g a befolkningstillväxten med 70 miljoner om året dels på att de växande medelklasserna i Kina och Indien går över till en (västlig) diet som är rik på kött, fågel och mejeriprodukter – som kräver stora mängder spannmål. Nästan hälften av all spannmål i världen går i dag till djuruppfödning.
Prisförändringar
Spannmålspriserna på världsmarknaden har stigit under det senaste året - när det gäller majs med nästan 100%. Att den explosiva ökningen av etanoltillverkning med majs som råvara bidragit till denna prisökning är ganska säkert. Om inte spannmålsskördarna i världen ökar oväntat mycket under kommande år kan man vänta sig ytterligare prisökningar.
Vi kanske hamnar i en konkurrenssituation när det gäller spannmål där den ena parten består av 800 miljoner bilägare och växande medelklasser i utvecklingsländerna och den andra parten består av miljarden människor som skall försöka överleva på mindre än en dollar om dagen. Den mängd spannmål som behövs för att producera den mängd etanol som ryms i en enda tank i en stor SUV skulle räcka till att föda en människa ett helt år.
Vetenskapliga framsteg har betytt mycket för att förbättra våra möjligheter att utnyttja naturens håvor när det gäller livsmedel och kan kanske på längre sikt lösa de problem som kan synas oöverstigliga i dag. Men om de länder som normalt exporterar spannmål använder sina överskott till att producera biobränsle så kan det på kort sikt uppstå en katastrofal bristsituation i de länder som är beroende av spannmålsimport.
Etanol är ingen lösning på klimatproblemet. Däremot kan satsningen på etanol leda till svältkatastrofer på global nivå om inte spannmålsproduktionen i världen kan öka i takt med efterfrågan på både livsmedel och biobränsle.
Erik Kågström
1 http://faostat.fao.org/DesktopModules/Faostat/WATFDetailed2/watf.aspx?PageID=536
2 Wolf J., P.S. Bindraban, J.C. Luijten, and L.M. Vleshouwers. 2003. Exploratory study on the land area required for global food supply and the global production of bioenergy. Agricultural Systems 76, pp841
I kommande sista brev:
Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
Efter oljetoppen
2007-05-10
Ingen VB nästa vecka
Redaktionen tar en kortare vårledighet och kommer med nästa nummer först om två veckor den 25 maj.
Ny politisk kuplett för Mårtenstorget
av Lucifer
Den politiska kupletten i Sverige befinner sig väl inte precis i någon blomstring. Men det har funnits en tid när det var vanligt att aktuell politik kommenterades i form av nya texter till gamla melodier. Det fanns rentav mästare i branschen som Karl-Gerhard som nästan alltid hade satiriska eller politiska kupletter i sina stora revyer.
Inom Röda Kapellet har vi, om än med begränsade poetiska resurser, faktiskt försökt oss på genren, framför allt under valrörelserna. Yttre händelser har fått oss att på nytt pröva lyckan, som här.
Visan nedan baseras på att vår rödbrusige försvarsminister, reservmajoren Mikael Odenbrandt (m) har uttalat att han kan tänka sig att skicka JAS-plan till Afghanistan som stöd för de svenska pojkarna där. I Röda Kapellet erinrade vi oss då ett gammalt slagnummer från 1940-talet, en filmmelodi med text och musik av Lasse Dahlqvist som i filmen sjöngs av Alice Babs. Ingen ungdom precis, melodin alltså, men tidens tand läker alla sår och många tycks minnas den. Här är Röda Kapellets version.
GÅ UPP OCH PRÖVA DINA VINGAR
Sitt inte hemma i Sverige så grått,
här finns ju inget att göra
Afghanerna väntar på gult och på blått
Och Gripens raketer gör gott
refr.:
Så, gå upp och pröva dina vingar
Och känn hur underbart det är
när du mot talibanen svingar
från JAS den bomb som du har kär
Se på jänkarna, som sväva i det blå
Det är deras kurs vi gå
Så gå upp och pröva dina vingar
Och snart är hela jorden din.
Inom Röda Kapellet har vi, om än med begränsade poetiska resurser, faktiskt försökt oss på genren, framför allt under valrörelserna. Yttre händelser har fått oss att på nytt pröva lyckan, som här.
Visan nedan baseras på att vår rödbrusige försvarsminister, reservmajoren Mikael Odenbrandt (m) har uttalat att han kan tänka sig att skicka JAS-plan till Afghanistan som stöd för de svenska pojkarna där. I Röda Kapellet erinrade vi oss då ett gammalt slagnummer från 1940-talet, en filmmelodi med text och musik av Lasse Dahlqvist som i filmen sjöngs av Alice Babs. Ingen ungdom precis, melodin alltså, men tidens tand läker alla sår och många tycks minnas den. Här är Röda Kapellets version.
GÅ UPP OCH PRÖVA DINA VINGAR
Sitt inte hemma i Sverige så grått,
här finns ju inget att göra
Afghanerna väntar på gult och på blått
Och Gripens raketer gör gott
refr.:
Så, gå upp och pröva dina vingar
Och känn hur underbart det är
när du mot talibanen svingar
från JAS den bomb som du har kär
Se på jänkarna, som sväva i det blå
Det är deras kurs vi gå
Så gå upp och pröva dina vingar
Och snart är hela jorden din.
Välkommen till Faslane 365!
Faslane 365 är en ett år lång fredlig blockad av Storbritanniens kärnvapenbas Faslane.
Blockaderna börjar 1 oktober 2006 och slutar 30 september 2007.
I samband med denna långblockad så anordnas många aktiviteter och nu inbjuder man till "the 2nd Academic Blockade on the 27-28th of June".
Hela inbjudan finns att läsa här.
Länk till hemsidan.
Blockaderna börjar 1 oktober 2006 och slutar 30 september 2007.
I samband med denna långblockad så anordnas många aktiviteter och nu inbjuder man till "the 2nd Academic Blockade on the 27-28th of June".
Hela inbjudan finns att läsa här.
Länk till hemsidan.
BUP-BUP, BUP-BUP, gal göken
av Gunnar Stensson
- Planen går nu tillbaka till kommunfullmäktige med en tydlig rekommendation att anta den, säger Mats Helmfrid, m.
Dock reserverar sig folkpartiet, centern, miljöpartiet, vänsterpartiet och demokratisk vänster. Och tveksamheten växer bland socialdemokraterna, konstaterade jag 1 maj.
BUP-området blommar som aldrig förr: bakom pilarna skimrar skyar av blommande plommon-, päron-, körsbärs- och äppleträn bland doftande snår av hägg, syren, hagtorn och fläder.
Koltrasten flöjtar, näktergalen kluckar, göken gal och svalorna pilar. Den förvildade trädgården borde bli ett artrikt naturreservat. Men Mats Helmfrid triumferar. Inom kort ska alltsammans schaktas bort.
Majoriteten för planen var betryggande vid fullmäktiges marsmöte, även om minoriteten var tillräckligt stor (en tredjedel) för att begära återremiss. Det sker blott en gång.
Nu kommer frågan upp igen. Om alla röstar som förra gången går planen igenom.
Sker det, så är det i realiteten ett fåtal som drivit igenom den. I två steg.
Detta fåtal bestod i steg ett av de kommunrepresentanter och förhandlare från fastighetsbolaget som slöt avtalet om planen.
I steg två bestod det av dem som råkade närvara vid ett internt s-möte i april då partiets linje fastslogs och majoriteten för planen säkrades.
Under debatten vid marsmötet teg samtliga socialdemokrater (utom Gunnar Jönsson) och samtliga moderater (utom Göran Brink). Sedan röstade samtliga s- och m-ledamöter ja. Också de som var emot planen.
Läktarna var fyllda av väljare som ville att den skulle avvisas. De kände sig inte representerade av sina förtroendevalda.
Vill vi ha politiska beslut grundade på fastighetsbolagens inflytande över den demokratiska processen och de förtroendevaldas partilojalitet (oavsett egen övertygelse)?
Göken sitter i pilens topp och ropar: BUP-BUP, BUP-BUP!
Dock reserverar sig folkpartiet, centern, miljöpartiet, vänsterpartiet och demokratisk vänster. Och tveksamheten växer bland socialdemokraterna, konstaterade jag 1 maj.
BUP-området blommar som aldrig förr: bakom pilarna skimrar skyar av blommande plommon-, päron-, körsbärs- och äppleträn bland doftande snår av hägg, syren, hagtorn och fläder.
Koltrasten flöjtar, näktergalen kluckar, göken gal och svalorna pilar. Den förvildade trädgården borde bli ett artrikt naturreservat. Men Mats Helmfrid triumferar. Inom kort ska alltsammans schaktas bort.
Majoriteten för planen var betryggande vid fullmäktiges marsmöte, även om minoriteten var tillräckligt stor (en tredjedel) för att begära återremiss. Det sker blott en gång.
Nu kommer frågan upp igen. Om alla röstar som förra gången går planen igenom.
Sker det, så är det i realiteten ett fåtal som drivit igenom den. I två steg.
Detta fåtal bestod i steg ett av de kommunrepresentanter och förhandlare från fastighetsbolaget som slöt avtalet om planen.
I steg två bestod det av dem som råkade närvara vid ett internt s-möte i april då partiets linje fastslogs och majoriteten för planen säkrades.
Under debatten vid marsmötet teg samtliga socialdemokrater (utom Gunnar Jönsson) och samtliga moderater (utom Göran Brink). Sedan röstade samtliga s- och m-ledamöter ja. Också de som var emot planen.
Läktarna var fyllda av väljare som ville att den skulle avvisas. De kände sig inte representerade av sina förtroendevalda.
Vill vi ha politiska beslut grundade på fastighetsbolagens inflytande över den demokratiska processen och de förtroendevaldas partilojalitet (oavsett egen övertygelse)?
Göken sitter i pilens topp och ropar: BUP-BUP, BUP-BUP!
Tankar om den globala uppvärmningen
av Sven-Hugo Mattsson
Under några få århundraden kommer mänskligheten att använda stora delar av den olja, kol och gas som lagrats under ofattbart lång tid. Att detta ger och kommer att ge klimatförändringar förefaller mig logiskt.
Av olika anledningar är jag pessimist i frågan. Jag tror att mänskligheten måste ändra livsstil. Men det är knappast det debatten handlar om nu. Den handlar om att vi skall kunna behålla det konsumtionsmönster vi har nu, men att vi skall förändra tekniken. Jag tror inte det räcker.
Miljöbil?
Den olja, kol och gas vi, globalt, framförallt använder har vi ”gratis”. Vi har i stort sett bara kostnader för att gräva upp denna kraftfulla energi. Det är därför till och med Sverige, som har oerhört mycket egen energi och landarealer, sitter i ett oljeberoende. När vi nu, med nödvändighet, skall ersätta detta med förnybar energi så kommer det att kräva stora landarealer. Finns dessa landarealer? Vi ser redan nu att priset stiger på vissa livsmedel och det finns forskare som varnar för att världssvälten kommer att öka när vi använder stora markresurser för att odla grödor som skall ersätta oljan.
Jag menar att det är fel att tala om miljöbilar och att det är ett felaktigt beslut att ge bonus till dom som köper dessa bilar.
Även i Lunds kommun går nu alla beslut fel. Fler vägar för bara bilismen, fler p-hus, fler externa köpcentra och höjd busstaxa i staden. Samtidigt ser vi en tröghet i satsningen på spårbunden kollektivtrafik.
Animalieproduktionen
Det finns ett annat problem som diskuteras, animalieproduktionen. Men det finns knappast någon diskussion om hur vi skall få ner denna. Animalieproduktionen lär ge lika mycket växthusgaser som transporterna. Köttproduktionen har ökat femfalt de senaste 50 åren och det finns ingen anledning tro annat än att denna ökning kommer att fortsätta med befolkningsökningen.
Vänster-högerfråga
Som jag ser det skall man ställa in den globala uppvärmningen i vänster-högerskalan. Det är dom fattiga länderna som orsakar minst skada, men som kommer att drabbas. Även om det är vi i den rika världen som orsakar den största skadan, jag tror att så gott som alla i den rika världen konsumerar för mycket, så finns ju även här ett klassperspektiv.
Men jag tror att man skall akta sig för att moralisera. Visst, den enskilde har ett ansvar men jag tror inte att vi löser några problem med att peka ut den eller den.
Jag tror att den enda lösningen finns i att beskatta det vi kommer fram till är farligt och orsakar växthusgaser. Varför inte en global skatt som används för att mildra effekterna i det översvämningsdrabbade Bangladesh, i torkans Afrika eller när städer som New Orleans förstörs.
Jag är som skrivet pessimist. Min fråga är helt enkelt: hur skall vi klara detta? Detta är ingen domedags- profetia och det är inte heller dom FN - rapporter som kommit. Däremot kommer vår planet att bli rätt mycket svårare att bebo för människor, djur och växter.
En optimistisk tanke finns dock. En del av lösningarna på problemen är att vi skall satsa på sol, vind, vatten och förbättrad kollektivtrafik. Det vill säga gamla vänsterkrav sen årtionden tillbaka.
Av olika anledningar är jag pessimist i frågan. Jag tror att mänskligheten måste ändra livsstil. Men det är knappast det debatten handlar om nu. Den handlar om att vi skall kunna behålla det konsumtionsmönster vi har nu, men att vi skall förändra tekniken. Jag tror inte det räcker.
Miljöbil?
Den olja, kol och gas vi, globalt, framförallt använder har vi ”gratis”. Vi har i stort sett bara kostnader för att gräva upp denna kraftfulla energi. Det är därför till och med Sverige, som har oerhört mycket egen energi och landarealer, sitter i ett oljeberoende. När vi nu, med nödvändighet, skall ersätta detta med förnybar energi så kommer det att kräva stora landarealer. Finns dessa landarealer? Vi ser redan nu att priset stiger på vissa livsmedel och det finns forskare som varnar för att världssvälten kommer att öka när vi använder stora markresurser för att odla grödor som skall ersätta oljan.
Jag menar att det är fel att tala om miljöbilar och att det är ett felaktigt beslut att ge bonus till dom som köper dessa bilar.
Även i Lunds kommun går nu alla beslut fel. Fler vägar för bara bilismen, fler p-hus, fler externa köpcentra och höjd busstaxa i staden. Samtidigt ser vi en tröghet i satsningen på spårbunden kollektivtrafik.
Animalieproduktionen
Det finns ett annat problem som diskuteras, animalieproduktionen. Men det finns knappast någon diskussion om hur vi skall få ner denna. Animalieproduktionen lär ge lika mycket växthusgaser som transporterna. Köttproduktionen har ökat femfalt de senaste 50 åren och det finns ingen anledning tro annat än att denna ökning kommer att fortsätta med befolkningsökningen.
Vänster-högerfråga
Som jag ser det skall man ställa in den globala uppvärmningen i vänster-högerskalan. Det är dom fattiga länderna som orsakar minst skada, men som kommer att drabbas. Även om det är vi i den rika världen som orsakar den största skadan, jag tror att så gott som alla i den rika världen konsumerar för mycket, så finns ju även här ett klassperspektiv.
Men jag tror att man skall akta sig för att moralisera. Visst, den enskilde har ett ansvar men jag tror inte att vi löser några problem med att peka ut den eller den.
Jag tror att den enda lösningen finns i att beskatta det vi kommer fram till är farligt och orsakar växthusgaser. Varför inte en global skatt som används för att mildra effekterna i det översvämningsdrabbade Bangladesh, i torkans Afrika eller när städer som New Orleans förstörs.
Jag är som skrivet pessimist. Min fråga är helt enkelt: hur skall vi klara detta? Detta är ingen domedags- profetia och det är inte heller dom FN - rapporter som kommit. Däremot kommer vår planet att bli rätt mycket svårare att bebo för människor, djur och växter.
En optimistisk tanke finns dock. En del av lösningarna på problemen är att vi skall satsa på sol, vind, vatten och förbättrad kollektivtrafik. Det vill säga gamla vänsterkrav sen årtionden tillbaka.
Hemlösheten i Lund
Hemlöshet
På lördag, den 12 maj, anordnar Demokratisk Vänster i Lund ett appellmöte på Mårtenstorget. Vi är där mellan klockan 12 och 13.
Mötet kommer framför allt att behandla hemlösheten i Lund, i ett samtal mellan Sven-Bertil Persson, kommunfullmäktigeledamot för Demokratisk Vänster och Hemlösas Föreningens ordförande Gertrud Anljung.
Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
Angående situationen för de hemlösa i Lund
Vid en politisk debatt i Stadshallen/sessionssalen den 11 september i fjol, sex dagar före valet, anordnad av Hemlösas förening i Lund diskuterades hemlöshetsproblemet och vad man skulle kunna göra för att lösa detta. Alla deltagarna, representanter för åtta olika partier, var rörande överens om att hemlöshet existerar i Lund (även om det rådde delade meningar om omfattningen), att inte tillräckligt gjorts för att minska hemlösheten och att nya grepp var nödvändiga.
Nu, åtta månader efter valet och fyra månader före ett planerat uppföljningsmöte är situationen inte märkbart bättre för de hemlösa. Tidningsartiklar och insändare har beskrivit hur hemlösa, under polisbevakning och med hotande schaktmaskiner, tvingas bort från sina tillfälliga tillflyktsorter med en timmes varsel, hur torg och passager ”befrias” från hemlösa missbrukare, hur hemlösa med de största problemen av en högt uppsatt tjänsteman på socialförvaltningen betecknas som ”fjortontaggare”.
Problemen kvarstår alltså, nya grepp lyser med sin frånvaro.
Därför vill jag ställa ett par frågor till socialnämndens ordförande:
* Tycker du att den aktuella situationen för Lunds hemlösa är acceptabel?
* Om inte, vilka åtgärder är på gång för att minska, helst avskaffa hemlösheten i Lund?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster i Lund
På lördag, den 12 maj, anordnar Demokratisk Vänster i Lund ett appellmöte på Mårtenstorget. Vi är där mellan klockan 12 och 13.
Mötet kommer framför allt att behandla hemlösheten i Lund, i ett samtal mellan Sven-Bertil Persson, kommunfullmäktigeledamot för Demokratisk Vänster och Hemlösas Föreningens ordförande Gertrud Anljung.
Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
Angående situationen för de hemlösa i Lund
Vid en politisk debatt i Stadshallen/sessionssalen den 11 september i fjol, sex dagar före valet, anordnad av Hemlösas förening i Lund diskuterades hemlöshetsproblemet och vad man skulle kunna göra för att lösa detta. Alla deltagarna, representanter för åtta olika partier, var rörande överens om att hemlöshet existerar i Lund (även om det rådde delade meningar om omfattningen), att inte tillräckligt gjorts för att minska hemlösheten och att nya grepp var nödvändiga.
Nu, åtta månader efter valet och fyra månader före ett planerat uppföljningsmöte är situationen inte märkbart bättre för de hemlösa. Tidningsartiklar och insändare har beskrivit hur hemlösa, under polisbevakning och med hotande schaktmaskiner, tvingas bort från sina tillfälliga tillflyktsorter med en timmes varsel, hur torg och passager ”befrias” från hemlösa missbrukare, hur hemlösa med de största problemen av en högt uppsatt tjänsteman på socialförvaltningen betecknas som ”fjortontaggare”.
Problemen kvarstår alltså, nya grepp lyser med sin frånvaro.
Därför vill jag ställa ett par frågor till socialnämndens ordförande:
* Tycker du att den aktuella situationen för Lunds hemlösa är acceptabel?
* Om inte, vilka åtgärder är på gång för att minska, helst avskaffa hemlösheten i Lund?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster i Lund
2007-05-03
Brecht är inne!
av Goja
Det råder Brechtfeber just nu både i Kungl. Huvudstaden och i Lund. Överallt Brechtteater och Brechtmusik. Efter Röda kapellets konsert med Rikard Schönström för fullsatt hörsal på SOL-centrum i fredags var det dags för en ny underbar konsert med danska Oktoberkoret på Stadshallen den 1 maj. Kören sjöng under sin lika vackra som stränga ryska ledare Esther Bobrova Lange bl.a. Håkan Carlssons tonsättning av de dikter Brecht skrev som flykting i Svendborg. Körsången var precis och balanserad utan att det ens märktes att faktiskt musiken ibland är rätt svår.
Ackompanjatör under kvällen var den likaledes ryska och vackra Ludmila Lysenko som spelade distinkt och härligt musikaliskt både till körens och till solistens sång. Efter sviten av Håkan Carlsson blev det musik av Weill, Eisler och Dessau.
Visst var det fint att lyssna på kören men höjdpunkten blev ändå den danska skådespelerskan och sångerskan Birgitte Bruuns solotolkningar av ett antal mer eller mindre kända Brechtsånger Hon hade deltagit i master class för Gisela May men sjöng Brecht med en egen auktoritet. Sanningen är att hon fångade auditoriet helt med sin fantastiska sång men också med sina humoristiska och insiktsfulla presentationer av Brecht och hans texter.
Publiken, säkert hundra hoppackade personer, applåderade energiskt. Texterna som sjöngs på tyska lästes i översättning förtjänstfullt och med lagom inlevelse av Christina Merker. Det var som sagt en skön konsert. Jag säger till er som inte var där: det var synd ni inte kom - men det var tur, för det var redan fullt.
Ackompanjatör under kvällen var den likaledes ryska och vackra Ludmila Lysenko som spelade distinkt och härligt musikaliskt både till körens och till solistens sång. Efter sviten av Håkan Carlsson blev det musik av Weill, Eisler och Dessau.
Visst var det fint att lyssna på kören men höjdpunkten blev ändå den danska skådespelerskan och sångerskan Birgitte Bruuns solotolkningar av ett antal mer eller mindre kända Brechtsånger Hon hade deltagit i master class för Gisela May men sjöng Brecht med en egen auktoritet. Sanningen är att hon fångade auditoriet helt med sin fantastiska sång men också med sina humoristiska och insiktsfulla presentationer av Brecht och hans texter.
Publiken, säkert hundra hoppackade personer, applåderade energiskt. Texterna som sjöngs på tyska lästes i översättning förtjänstfullt och med lagom inlevelse av Christina Merker. Det var som sagt en skön konsert. Jag säger till er som inte var där: det var synd ni inte kom - men det var tur, för det var redan fullt.
Ingen v-kongress i Lund
av Gr
Enligt den arbetsplan som antogs på vänsterpartiets årsmöte skulle partiföreningen verka för att få 2008 års partikongress till Lund. Enligt den ambitiösa planen skulle placeringen i Skåne vara en markering mot de främlingsfientliga krafter som tyvärr är ovanligt starka i denna landsändan, och antirasismen skulle vara tema för ett antal seminarier under kongressen. Intressant var också det miljöriktiga konceptet: Kravmärkt och närproducerad mat, lånecyklar till alla deltagare, chartrat tåg från Lund.
Förslaget om massförläggning i sporthall påminner om miljöpartiets tidigaste kongresser. Detta och annat skulle göra kongressen billigare än sina närmaste föregångare, och det skulle ju passa bra för ett parti som inte bara tappade väljare och mandat utan också i partistöd i senaste valet.
Men – nu berättas att Lund dragit tillbaka sin ansökan. Planförfattarna upplever att de har motarbetats från vissa personer i partidistriktet som inte tror på alla de nya greppen.
Förslaget om massförläggning i sporthall påminner om miljöpartiets tidigaste kongresser. Detta och annat skulle göra kongressen billigare än sina närmaste föregångare, och det skulle ju passa bra för ett parti som inte bara tappade väljare och mandat utan också i partistöd i senaste valet.
Men – nu berättas att Lund dragit tillbaka sin ansökan. Planförfattarna upplever att de har motarbetats från vissa personer i partidistriktet som inte tror på alla de nya greppen.
Utrikesdebatt
av Lars-Anders Jönsson
En buss stoppas. Beväpnade män går in i bussen och tar ut de som man finner tillhör en annan etnisk grupp. Vid vägkanten och inför ögonen på passagerarna i bussen avrättas samtliga. Året är 2007 och vi är i Irak.
I VB nr 13 kritiserade jag Lucifer, och vänstern i allmänhet, för att deras ställningstagande i internationella frågor baseras på en mekanisk antiamerikansk/ antivästerländsk syn. I denna politik beskrivs fiendens(USA) fiender som motståndsmän och patrioter oavsett vilka metoder dessa använder. Det som hyllas är kampen, och då kampen mot USA. Konsekvenserna för befolkningen/ människorna lämnas därhän.
I sitt genmäle argumenterar Lucifer i egentlig bemärkelse inte mot mina påståenden. I stället gör Lucifer jämförelser. Även under Vietnamkriget beskylldes vänstern för att vara antiamerikansk. Även den amerikanska opinionen är idag emot USA:s närvaro i Irak, är den då antiamerikansk?
Nej opinionen i USA är naturligtvis inte antiamerikansk för att den nu tycker att USA så fort som möjligt skall dra sig ut ur Irak. Opinionen vill ha hem soldaterna för att kriget i Irak efter fyra år kostar mer i pengar och soldater än vad man tänkt sig.
Vi borde veta bättre nu
Ja nog var vänstern antiamerikansk under sextio- och sjuttiotalet i den meningen att vänstern såg USA som imperialismens/kapitalismens kärnland och det land som militärt inringade och bekämpade det socialistiska blocket. Det många, däribland jag själv, inte såg var att även den sida vi såg som socialistisk begick fel och bedrev en politik där de små folken utnyttjades i en större maktkamp. I dag vet vi bättre, eller borde veta bättre.
Lucifers med fleras ställningstagande tycks idag bygga på samma grund. USA är imperialismens mäktigaste stat och skall därför bekämpas oberoende av konfliktens karaktär. USA får en roll som inte kan omvärderas och vänstern ger upp friheten att analysera. USA skulle aldrig gått in i Irak och skall nu omedelbart ut ur Irak Detta oberoende av att de i Irak som vill ha ut USA även vill ha ut all västerländskt inflytande för att kunna upprätta ett religiöst feodalt samhälle.
På TV visas en videoinspelning. Vid en lastbil och intill en väg i Bosnien förs några unga män fram till vägkanten. Män i uniform avrättar dem en efter en. Det syns inget motstånd. Avrättarna röker och skrattar. De tycks helt oberörda.
En förenklad bild
Första maj och Jan Öberg är på besök i Lund. Öberg talar om inbördeskriget i Jugoslavien och om Irak. Det mesta var på ett högre diplomatiskt, territoriellt plan. De bilder av terror mot civilbefolkningen jag minns berörs inte.
Öberg framhöll att det inte finns konflikter där den ena har rätt och den andra fel, att det inte fanns något vitt eller svart. Ändå var Öbergs upplägg utformat på detta sätt. Flertalet politiker/förhandlare från Europa och USA beskrevs som inkompetenta eller idioter. Åter var USA den stora boven medan Irakierna beskrevs som ett kulturellt folk.
Öbergs bild var förenklad och vinklad. Nu var det kanske detta vänsterpubliken ville höra. Endast en i publiken, en kvinna, ställde en fråga som ifrågasatte Öbergs beskrivning av att valen till Iraks parlament ej var mycket värda då det hållits under ockupation. För mig var hela föreställningen lite skrämmande. Jag cyklar hem, besviken. Det är vår ute, men inom vänstern har kylan inte släppt sitt grepp. Det är långt tills vårflodens smältvatten tvingar ut isen ur älven.
I VB nr 13 kritiserade jag Lucifer, och vänstern i allmänhet, för att deras ställningstagande i internationella frågor baseras på en mekanisk antiamerikansk/ antivästerländsk syn. I denna politik beskrivs fiendens(USA) fiender som motståndsmän och patrioter oavsett vilka metoder dessa använder. Det som hyllas är kampen, och då kampen mot USA. Konsekvenserna för befolkningen/ människorna lämnas därhän.
I sitt genmäle argumenterar Lucifer i egentlig bemärkelse inte mot mina påståenden. I stället gör Lucifer jämförelser. Även under Vietnamkriget beskylldes vänstern för att vara antiamerikansk. Även den amerikanska opinionen är idag emot USA:s närvaro i Irak, är den då antiamerikansk?
Nej opinionen i USA är naturligtvis inte antiamerikansk för att den nu tycker att USA så fort som möjligt skall dra sig ut ur Irak. Opinionen vill ha hem soldaterna för att kriget i Irak efter fyra år kostar mer i pengar och soldater än vad man tänkt sig.
Vi borde veta bättre nu
Ja nog var vänstern antiamerikansk under sextio- och sjuttiotalet i den meningen att vänstern såg USA som imperialismens/kapitalismens kärnland och det land som militärt inringade och bekämpade det socialistiska blocket. Det många, däribland jag själv, inte såg var att även den sida vi såg som socialistisk begick fel och bedrev en politik där de små folken utnyttjades i en större maktkamp. I dag vet vi bättre, eller borde veta bättre.
Lucifers med fleras ställningstagande tycks idag bygga på samma grund. USA är imperialismens mäktigaste stat och skall därför bekämpas oberoende av konfliktens karaktär. USA får en roll som inte kan omvärderas och vänstern ger upp friheten att analysera. USA skulle aldrig gått in i Irak och skall nu omedelbart ut ur Irak Detta oberoende av att de i Irak som vill ha ut USA även vill ha ut all västerländskt inflytande för att kunna upprätta ett religiöst feodalt samhälle.
På TV visas en videoinspelning. Vid en lastbil och intill en väg i Bosnien förs några unga män fram till vägkanten. Män i uniform avrättar dem en efter en. Det syns inget motstånd. Avrättarna röker och skrattar. De tycks helt oberörda.
En förenklad bild
Första maj och Jan Öberg är på besök i Lund. Öberg talar om inbördeskriget i Jugoslavien och om Irak. Det mesta var på ett högre diplomatiskt, territoriellt plan. De bilder av terror mot civilbefolkningen jag minns berörs inte.
Öberg framhöll att det inte finns konflikter där den ena har rätt och den andra fel, att det inte fanns något vitt eller svart. Ändå var Öbergs upplägg utformat på detta sätt. Flertalet politiker/förhandlare från Europa och USA beskrevs som inkompetenta eller idioter. Åter var USA den stora boven medan Irakierna beskrevs som ett kulturellt folk.
Öbergs bild var förenklad och vinklad. Nu var det kanske detta vänsterpubliken ville höra. Endast en i publiken, en kvinna, ställde en fråga som ifrågasatte Öbergs beskrivning av att valen till Iraks parlament ej var mycket värda då det hållits under ockupation. För mig var hela föreställningen lite skrämmande. Jag cyklar hem, besviken. Det är vår ute, men inom vänstern har kylan inte släppt sitt grepp. Det är långt tills vårflodens smältvatten tvingar ut isen ur älven.
Historiens återkomst
av Lucifer
Ännu en 1 maj har passerat och på de borgerliga tidningarnas ledarsidor säger man traditionsenligt att det är dags att sluta demonstrera. Visst, det var ju inga folkmassor som var ute på gatorna. I Tomelilla hade sossarna i år följt råden och ställt in och lämnat demonstrerandet till sverigedemokraterna. Allt går igen, precis likadant sa borgarna i början av 60-talet: ideologierna var döda påstods det. Men i slutet av sextiotalet växte vänstertågen med många hundra procent och snart fylldes det också på rejält i de socialdemokratiska tågen.
I grunden är det nog avund det gäller. Det är synd om de andra partierna som inte har denna årliga mönstring där man på gatan tvingas visa vad man står för. Det är inte alltid man älskar det, men jag skulle inte vilja vara utan. Sen är det en annan sak att vänstern och arbetarrörelsen borde kunna lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan. Det här är den internationella arbetarrörelsens dag och då borde vi kunna samlas kring den, med skilda paroller och plakat och kolonner, men i en gemensam manifestation. Hur länge ska det dröja innan det blir så?
Förvånande reaktioner
Skulle inte Estland få göra vad de vill inom sitt eget territorium, t.ex. flytta statyer och gräva upp soldatgravar. Jo, det är fritt fram att begå vilka dumheter och skändligheter som helst, inget kan hindra dem och nu har de dessutom fått stöd för sitt agerande av USA och Nato och utrikesminister Bildt.
Det är två saker som förvånar mig i det här. Den ena är de svenska ledarsidornas självklara stöd för det estniska handlandet. Boven i det här är Ryssland och Putin förklaras det, de tar en skitsak som en statyflyttning till intäkt för att hetsa mot ett litet försvarslöst land. Och så målas den upp på nytt, bilden av detta hotfulla Ryssland, Sveriges fiende sedan många hundra år. Frågan är om det inte dags för en insamling till en pansarbåt och en uppslutning kring kungen.
Jag överdriver bara lite. Det är så tydligt hur det är samma gamla krafter: högern, militärerna, den borgerliga offentligheten som driver opinionen mot Ryssland. Det var samma koalition som hetsade mot det folkrättsligt korrekta återsändandet av 187 baltiska soldater ur Waffen-SS 1945. Men under sin kommunistiske diktator Stalin besegrade faktiskt Sovjet Hitler, det var det som avgjorde det andra världskriget och 20 miljoner ryssar dog för det. När den estniska regeringen ger sig på minnesmärken över segern över fascismen, så är det ingen skitsak. Ja, och till detta kommer också diskrimineringen av den ryska befolkningen. Barn som fötts i Estland av människor som har bott där sedan mycket länge blir inte estniska medborgare, stora grupper rysktalande får inte rösta etc. etc.
Den andra saken som väcker min förvåning är den estniska regeringens politiska oskicklighet.
Den estniska nationalismen är förståelig, med tanke på vad landet upplevt. Men med en historia som Estlands (22 år av självständighet med vacklande demokrati) borde det väl finnas anledning att gå försiktigare fram och hålla den hetsigaste nationalismen på plats. Skulle inte en omfattande handel och goda relationer med Ryssland vara av större intresse?
Ockupation? Nej, annektering.
En fras som ständigt återkommer är ”den sovjetiska ockupationen”. Jo, det fanns en kort tid av ockupation 1939, och väl också 1944. Men de baltiska länderna var inte ockuperade utan annekterade. De ingick i den sovjetiska förbundsstaten av länder och invånarna hade samma skyldigheter och rättigheter som andra sovjetmedborgare. Klena rättigheter och svåra övergrepp förvisso och sanslösa deportationer av människor till andra delar av Sovjet, jo det är sant. Så där 30,000 flydde till Sverige, med övervikt för folk med borgerligt-nationella värderingar. Här har man med beundransvärd uthållighet värnat om sin nationella kultur, men man har också i Sverige agerat i allmänpolitiska frågor i klart reaktionär riktning. Estland hade ingen stor judisk befolkning att mörda och hälften av dem hann fly till Sovjet 1941, men de andra tog man död under allmän uppslutning av lokala krafter. Efter kriget inväntade bödlarna ålderdomen t.ex. i Sverige och Canada – de ställdes inte inför rätta trots Simon Wiesenthals vädjanden. Den estniska vänstern organiserade en motståndsrörelse mot Tyskland, men det estniska etablissemanget jobbade bra ihop med nazisterna. Det var inte heller i Estland svårt att fylla leden med soldater till Waffen-SS.
Försvarare av tyranniet?
Jag gissar att jag efter dessa ord kommer att få höra att jag är en försvarare av det sovjetiska tyranniet. Det är jag inte. Det jag har svårt för är den svenska opinion som i alla år har använt Baltikums sorgliga historia som ett element i svensk politik. Under krigsåren ville de gå till korståg mot bolsjevikerna i vapenbrödraskap med Finland och Tyskland borta på Svirfronten. Och jag erinrar mig en berättelse från det glada 50-talet. Det var svenska kärnvapen som skulle fram då, under allmän entusiasm från militärerna och borgerligheten och (mindre) delar av socialdemokratin. På Saab i Linköping satt man och jobbade på en tvåstegs raket (krut i steg 1, rammotor i steg 2). Den skulle bära kärnvapnen och nå de sovjetiska truppkoncentrationerna i Baltikum. Raketens officiella namn var Robot 330. Men dess interna smeknamn på Saab var ”Karl XII”.
I grunden är det nog avund det gäller. Det är synd om de andra partierna som inte har denna årliga mönstring där man på gatan tvingas visa vad man står för. Det är inte alltid man älskar det, men jag skulle inte vilja vara utan. Sen är det en annan sak att vänstern och arbetarrörelsen borde kunna lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan. Det här är den internationella arbetarrörelsens dag och då borde vi kunna samlas kring den, med skilda paroller och plakat och kolonner, men i en gemensam manifestation. Hur länge ska det dröja innan det blir så?
Förvånande reaktioner
Skulle inte Estland få göra vad de vill inom sitt eget territorium, t.ex. flytta statyer och gräva upp soldatgravar. Jo, det är fritt fram att begå vilka dumheter och skändligheter som helst, inget kan hindra dem och nu har de dessutom fått stöd för sitt agerande av USA och Nato och utrikesminister Bildt.
Det är två saker som förvånar mig i det här. Den ena är de svenska ledarsidornas självklara stöd för det estniska handlandet. Boven i det här är Ryssland och Putin förklaras det, de tar en skitsak som en statyflyttning till intäkt för att hetsa mot ett litet försvarslöst land. Och så målas den upp på nytt, bilden av detta hotfulla Ryssland, Sveriges fiende sedan många hundra år. Frågan är om det inte dags för en insamling till en pansarbåt och en uppslutning kring kungen.
Jag överdriver bara lite. Det är så tydligt hur det är samma gamla krafter: högern, militärerna, den borgerliga offentligheten som driver opinionen mot Ryssland. Det var samma koalition som hetsade mot det folkrättsligt korrekta återsändandet av 187 baltiska soldater ur Waffen-SS 1945. Men under sin kommunistiske diktator Stalin besegrade faktiskt Sovjet Hitler, det var det som avgjorde det andra världskriget och 20 miljoner ryssar dog för det. När den estniska regeringen ger sig på minnesmärken över segern över fascismen, så är det ingen skitsak. Ja, och till detta kommer också diskrimineringen av den ryska befolkningen. Barn som fötts i Estland av människor som har bott där sedan mycket länge blir inte estniska medborgare, stora grupper rysktalande får inte rösta etc. etc.
Den andra saken som väcker min förvåning är den estniska regeringens politiska oskicklighet.
Den estniska nationalismen är förståelig, med tanke på vad landet upplevt. Men med en historia som Estlands (22 år av självständighet med vacklande demokrati) borde det väl finnas anledning att gå försiktigare fram och hålla den hetsigaste nationalismen på plats. Skulle inte en omfattande handel och goda relationer med Ryssland vara av större intresse?
Ockupation? Nej, annektering.
En fras som ständigt återkommer är ”den sovjetiska ockupationen”. Jo, det fanns en kort tid av ockupation 1939, och väl också 1944. Men de baltiska länderna var inte ockuperade utan annekterade. De ingick i den sovjetiska förbundsstaten av länder och invånarna hade samma skyldigheter och rättigheter som andra sovjetmedborgare. Klena rättigheter och svåra övergrepp förvisso och sanslösa deportationer av människor till andra delar av Sovjet, jo det är sant. Så där 30,000 flydde till Sverige, med övervikt för folk med borgerligt-nationella värderingar. Här har man med beundransvärd uthållighet värnat om sin nationella kultur, men man har också i Sverige agerat i allmänpolitiska frågor i klart reaktionär riktning. Estland hade ingen stor judisk befolkning att mörda och hälften av dem hann fly till Sovjet 1941, men de andra tog man död under allmän uppslutning av lokala krafter. Efter kriget inväntade bödlarna ålderdomen t.ex. i Sverige och Canada – de ställdes inte inför rätta trots Simon Wiesenthals vädjanden. Den estniska vänstern organiserade en motståndsrörelse mot Tyskland, men det estniska etablissemanget jobbade bra ihop med nazisterna. Det var inte heller i Estland svårt att fylla leden med soldater till Waffen-SS.
Försvarare av tyranniet?
Jag gissar att jag efter dessa ord kommer att få höra att jag är en försvarare av det sovjetiska tyranniet. Det är jag inte. Det jag har svårt för är den svenska opinion som i alla år har använt Baltikums sorgliga historia som ett element i svensk politik. Under krigsåren ville de gå till korståg mot bolsjevikerna i vapenbrödraskap med Finland och Tyskland borta på Svirfronten. Och jag erinrar mig en berättelse från det glada 50-talet. Det var svenska kärnvapen som skulle fram då, under allmän entusiasm från militärerna och borgerligheten och (mindre) delar av socialdemokratin. På Saab i Linköping satt man och jobbade på en tvåstegs raket (krut i steg 1, rammotor i steg 2). Den skulle bära kärnvapnen och nå de sovjetiska truppkoncentrationerna i Baltikum. Raketens officiella namn var Robot 330. Men dess interna smeknamn på Saab var ”Karl XII”.
Foreign affairs: Dubbelspel om Darfur
av Gunnar Stensson
George Bush har beskrivit folkrättsbrotten i Darfur som folkmord. Medlemmar i Sudans regering är inblandade i ogärningarna.
Men regimen i Khartoum har lyckats undvika sanktioner, hindra diplomatiska ansträngningar att uppnå hållbara lösningar och motstå internationella ansträngningar att sända fredsbevarande styrkor till Darfur genom att öka sitt underrättelsesamarbete med Washington.
I mitten av november förra året varnade Bush Sudans regering att den skulle utsättas för hårda sanktioner om den inte accepteade en fredsstyrka till Darfur före nyår.
Men vid nyår, när deadline inträffade, hände ingenting.
Sudans regering har odlat sin image som oumbärlig medkämpe till Washington i kampen mot terror för att minska det internationella tryck den utsätts för på grund av brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Och den har lyckats. Trots kraven på effektiva åtgärder mot folkmordet i Darfur har ännu ingen fungerande plan synts till.
Kriget mot terror har övertagit antikommunismens roll
Bushregimens krig mot terror och extrema ideologier har fullständigt överskuggat USA:s försök att lösa konflikter och skapa fungerande regimer i Afrika och Mellanöstern.
Kampen mot terror överskuggar all annan amerikansk politik på Afrikas Horn lika fullständigt som antikommunismen gjorde för en generation sedan.
I ansträngningarna att nå framgång i denna maniskt ensidiga strävan har Bushregimen allierat sig med autokratiska ledare och visat förkärlek för hemliga aktioner och militära lösningar framför diplomati.
Följderna är katastrofala. Sudans tyranner blir alltmer extrema.
I Somalia har den etiopiska invasionen lett till fullständig förödelse i huvudstaden och ett alltmer vidgat och desperat motstånd i hela landet.
Ledarna i Etiopien, Eritrea och Uganda har utnyttjat krigshotet och kampen mot terror som förevändning för att krossa den politiska oppositionen. Den humanitära situationen i hela Afrikas Horn är katastrofal. Nära nio miljoner människor har drivits på flykten och den ständiga instabiliteten förhindrar allvarligt tillgången till humanitär hjälp till de 16 miljoner människor som är i behov av den.
Blowing the Horn, författarna
De två amerikaner som framför denna välgrundade, ytterst skarpa kritik i Foreign Affairs mars/april-nummer är John Prendergast, som arbetade i det Nationella säkerhetsrådet och utrikesdepartementet under Clinton, och Colin Thomas-Jenssen som leder Afrika-sektionen i den Internationella krisgruppen ICG .
De punkter jag refererat här är centrala i artikeln, men utgör naturligtvis bara fragment av texten.
Gunnar Stensson
Massmedia 27 april:
Mogadishu brinner. Massaker i Etiopien, östra Ogaden
Häftiga strider pågår sedan tio dagar i Mogadishu efter Etiopiens USA-stödda invasion i Somalia.
400 000 har flytt huvudstaden som förvandlats till en spökstad med brinnande ruiner. Flyktingarna befinner sig utanför staden utan tillgång till mat, vatten och medicin. Hjälpsändningar stoppas vid vägspärrar runt Mogadishu och etiopierna och den så kallade övergångsregeringens soldater förser sig själva med förnödenheterna medan civilbefolkningen svälter.
I veckan utvidgades kriget till själva Etiopien. Då överfölls ett oljefält inne i den etiopiska Ogaden-provinsen. Många civila dödades, bland dem flera kinesiska oljearbetare.
Befolkningen i Ogaden är somalisk. Ogadens nationella befrielsefront, ONLF, tog på sig ansvaret. Den har i många år fört ett lågintensivt gerillakrig mot Etiopien. Nu har den uppenbarligen fått ökade resurser.
Etiopien anklagar Eritrea för att ligga bakom. Kriget kan komma att utvidgas.
Det principlösa amerikanska kriget mot terror har orsakat ännu en politisk och humanitär katastrof på Afrikas Horn.
Men regimen i Khartoum har lyckats undvika sanktioner, hindra diplomatiska ansträngningar att uppnå hållbara lösningar och motstå internationella ansträngningar att sända fredsbevarande styrkor till Darfur genom att öka sitt underrättelsesamarbete med Washington.
I mitten av november förra året varnade Bush Sudans regering att den skulle utsättas för hårda sanktioner om den inte accepteade en fredsstyrka till Darfur före nyår.
Men vid nyår, när deadline inträffade, hände ingenting.
Sudans regering har odlat sin image som oumbärlig medkämpe till Washington i kampen mot terror för att minska det internationella tryck den utsätts för på grund av brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Och den har lyckats. Trots kraven på effektiva åtgärder mot folkmordet i Darfur har ännu ingen fungerande plan synts till.
Kriget mot terror har övertagit antikommunismens roll
Bushregimens krig mot terror och extrema ideologier har fullständigt överskuggat USA:s försök att lösa konflikter och skapa fungerande regimer i Afrika och Mellanöstern.
Kampen mot terror överskuggar all annan amerikansk politik på Afrikas Horn lika fullständigt som antikommunismen gjorde för en generation sedan.
I ansträngningarna att nå framgång i denna maniskt ensidiga strävan har Bushregimen allierat sig med autokratiska ledare och visat förkärlek för hemliga aktioner och militära lösningar framför diplomati.
Följderna är katastrofala. Sudans tyranner blir alltmer extrema.
I Somalia har den etiopiska invasionen lett till fullständig förödelse i huvudstaden och ett alltmer vidgat och desperat motstånd i hela landet.
Ledarna i Etiopien, Eritrea och Uganda har utnyttjat krigshotet och kampen mot terror som förevändning för att krossa den politiska oppositionen. Den humanitära situationen i hela Afrikas Horn är katastrofal. Nära nio miljoner människor har drivits på flykten och den ständiga instabiliteten förhindrar allvarligt tillgången till humanitär hjälp till de 16 miljoner människor som är i behov av den.
Blowing the Horn, författarna
De två amerikaner som framför denna välgrundade, ytterst skarpa kritik i Foreign Affairs mars/april-nummer är John Prendergast, som arbetade i det Nationella säkerhetsrådet och utrikesdepartementet under Clinton, och Colin Thomas-Jenssen som leder Afrika-sektionen i den Internationella krisgruppen ICG .
De punkter jag refererat här är centrala i artikeln, men utgör naturligtvis bara fragment av texten.
Gunnar Stensson
Massmedia 27 april:
Mogadishu brinner. Massaker i Etiopien, östra Ogaden
Häftiga strider pågår sedan tio dagar i Mogadishu efter Etiopiens USA-stödda invasion i Somalia.
400 000 har flytt huvudstaden som förvandlats till en spökstad med brinnande ruiner. Flyktingarna befinner sig utanför staden utan tillgång till mat, vatten och medicin. Hjälpsändningar stoppas vid vägspärrar runt Mogadishu och etiopierna och den så kallade övergångsregeringens soldater förser sig själva med förnödenheterna medan civilbefolkningen svälter.
I veckan utvidgades kriget till själva Etiopien. Då överfölls ett oljefält inne i den etiopiska Ogaden-provinsen. Många civila dödades, bland dem flera kinesiska oljearbetare.
Befolkningen i Ogaden är somalisk. Ogadens nationella befrielsefront, ONLF, tog på sig ansvaret. Den har i många år fört ett lågintensivt gerillakrig mot Etiopien. Nu har den uppenbarligen fått ökade resurser.
Etiopien anklagar Eritrea för att ligga bakom. Kriget kan komma att utvidgas.
Det principlösa amerikanska kriget mot terror har orsakat ännu en politisk och humanitär katastrof på Afrikas Horn.
Fyra förstamajtal
av Gunnar Sandin
I tisdags hade jag tillfälle att höra fyra av vänsterpartiets förstamajtalare. Det var blandade karameller.
1
Bäst var Herman Schmid i Trelleborg. Arrangörerna hade, nog delvis mot bakgrund av att sverigedemokraterna nu har sju mandat i kommunen, redogöra för de danska erfarenheterna av främlingsfientlighet, närmast i form av Dansk Folkeparti, och vad vi kan lära av dem i Sverige – Herman bor och arbetar ju i Danmark.
– Främlingsfientligheten är bara en del av problemet med DF, betonade Herman. Partiets potentiella bas är alla som känner sej förbisprungna av den utveckling som bland annat globaliseringen driver fram, som tycker att allt i princip var bättre förr. DF utnyttjar detta skickligt. Partiet försvarar inte bara traditionella danska symboler som kungahus och statskyrka utan även folkhemsinstitutioner som pensionssystemet med dess möjlighet att hoppa av arbetslivet i förtid och folkskolan i dess nuvarande utformning. Det slår vakt om danska språket på universiteten där det starkt hotas av engelskan. Invandrarna är bara ett av inslagen i allt det nya som skrämmer människor.
– Sverige har kanske ofarligare kanaler för att suga upp den typen av missnöje, fortsatte Herman. Och sd har inte lyckats bredda sin politik särskilt mycket utöver invandrarfrågan. Men så kan mycket väl ske. Globaliseringen och dess motsättningar tränger sej på. Vi ser att Europa om några decennier kan ha förvandlats till ett globalt bakvatten, förbisprunget av Östasien och andra regioner. Den politiska reaktionen på detta kan faktiskt bli en utbredd fascism.
– Diskutera inte invandrare och integration med sd. Såna diskissioner vinner de i princip alltid. Visa i stället på ihåligheten i strävan att bevara det gamla.
2
Sd fick alltså sju mandat i Trelleborg, och hade blivit stödparti åt socialdemokraterna om det senare partiets dåvarande starke man hade fått som han velat. I gengäld förlorade vänsterpartiet alla sina fyra. En faktor bakom den stora förlusten är kommunens indelning i två valkretsar, som en gång initierades av socialdemokraterna, just för att utestänga dåvarande vpk.
Mats Sjölin, lokal v-ordförande, har alltså fått lämna fullmäktige. Han redogjorde för några frågor (pågatågen, skolan) där partiet faktiskt hade lyckats påverka den lokala politiken positivt, men övergick sen till kommunalpolitikens brister och problem som var åtskilligt fler. En klar framställning som gav en utomstående ett hum och läget och förutsättningarna i landets sydligaste kommun.
Vänsterpartiet kunde väl komma tillbaka, och det var på sätt och vis skönt att slippa det kommunala och kunna ägna sej åt annat politiskt arbete, sa Mats. Ett argument som rätt många avsatta v-parlamentariker har sökt tröst i sen i september. En ganska så klen tröst.
3
Camilla Sköld Jansson sa ungefär det väntade på Stortorget i Lund, det som nog de flesta av dagens alla talare påpekade, oberoende av parti. Att det ”nya arbetarpartiet” snabbt hade kastat masken och visat sitt rätta ansikte som överklassens intresseparti. Men att detta väckte folklig vrede och förutom vänsterpartiet den stora majoriteten av socialdemokraternas medlemmar ville ha en radikalt annorlunda politik.
Camilla vände sej särskilt till ”vänstersocialdemokraterna” och uppmanade dem att ta aktiv ställning. Sådana maningar, och sådana förhoppningar att vänstern inom det stora partiet ska göra uppror, har en lång och djup tradition i vänsterpartiet. De brukar inte infrias men det händer. Senaste gången var vid EMU-omröstningen, och det kan ju ha varit en präglande erfarenhet för Camilla som kommer från Sveriges mest EU-kritiska län. Hon gjorde också flera starka markeringar mot EU. Med tanke på Mona Sahlins krav på mp och v att de ska uppge sitt EU-motstånd för bli regeringsfähiga stundar det intressanta diskussioner i vänsterpartiet, vars ledare numera gärna vill in i regeringen.
Camilla började talet med att exemplifiera högerns ”problemformuleringsinitiativ” men hade knappast något botemedel att föreslå. Miljön & klimatet ägnades inte många ord.
4
Det kommunala läget i Lund är intressant, med flera både praktiska och principiella frågor som ska avgöras, och nog hade det varit intressant att få en resumé av dem. Men stående förstamajpubliks tålamod är begränsat, och det är begripligt att organisatörerna ville begränsa antalet tal. Och att välja en företrädare för vänsterns studentförbund, tillika förbundsordförande, var rimligt med tanke på den gruppens vitalitet i Lund just nu. Och om utbildning och forskning borde det alltid finnas anledning att säga något om i en universitetsstad.
Det fick vi emellertid knappast höra något om. I stället blev det ett allmänpolitiskt tal av ungefär samma innehållsmässiga slag som Sköld Janssons. Men retoriskt överspänt och med metaforer som inte alltid var så lyckliga, allt förvärrat av en tal- och mikrofonteknik som lämnade en del övrigt att önska.
Det var åtminstone inledningsvis fem–sex hundra åhörare samlade på Stortorget. Lite retorik och paroller väntar de sej en sådan dag, men det är också en kvalificerad publik som förtjänar att få ta del av seriösa politiska analyser som kan väcka nya tankar. Sådana som man fick av Herman Schmid i Trelleborg eller Jan Øberg på demokratisk vänsters möte i Lund.
Felet ligger i första hand naturligtvis inte hos Carolina Lindkvist utan hos de organisatörer som inte tagit sitt fulla ansvar för att ge den lokala vänstern det förstamajprogram som den förtjänar.
1
Bäst var Herman Schmid i Trelleborg. Arrangörerna hade, nog delvis mot bakgrund av att sverigedemokraterna nu har sju mandat i kommunen, redogöra för de danska erfarenheterna av främlingsfientlighet, närmast i form av Dansk Folkeparti, och vad vi kan lära av dem i Sverige – Herman bor och arbetar ju i Danmark.
– Främlingsfientligheten är bara en del av problemet med DF, betonade Herman. Partiets potentiella bas är alla som känner sej förbisprungna av den utveckling som bland annat globaliseringen driver fram, som tycker att allt i princip var bättre förr. DF utnyttjar detta skickligt. Partiet försvarar inte bara traditionella danska symboler som kungahus och statskyrka utan även folkhemsinstitutioner som pensionssystemet med dess möjlighet att hoppa av arbetslivet i förtid och folkskolan i dess nuvarande utformning. Det slår vakt om danska språket på universiteten där det starkt hotas av engelskan. Invandrarna är bara ett av inslagen i allt det nya som skrämmer människor.
– Sverige har kanske ofarligare kanaler för att suga upp den typen av missnöje, fortsatte Herman. Och sd har inte lyckats bredda sin politik särskilt mycket utöver invandrarfrågan. Men så kan mycket väl ske. Globaliseringen och dess motsättningar tränger sej på. Vi ser att Europa om några decennier kan ha förvandlats till ett globalt bakvatten, förbisprunget av Östasien och andra regioner. Den politiska reaktionen på detta kan faktiskt bli en utbredd fascism.
– Diskutera inte invandrare och integration med sd. Såna diskissioner vinner de i princip alltid. Visa i stället på ihåligheten i strävan att bevara det gamla.
2
Sd fick alltså sju mandat i Trelleborg, och hade blivit stödparti åt socialdemokraterna om det senare partiets dåvarande starke man hade fått som han velat. I gengäld förlorade vänsterpartiet alla sina fyra. En faktor bakom den stora förlusten är kommunens indelning i två valkretsar, som en gång initierades av socialdemokraterna, just för att utestänga dåvarande vpk.
Mats Sjölin, lokal v-ordförande, har alltså fått lämna fullmäktige. Han redogjorde för några frågor (pågatågen, skolan) där partiet faktiskt hade lyckats påverka den lokala politiken positivt, men övergick sen till kommunalpolitikens brister och problem som var åtskilligt fler. En klar framställning som gav en utomstående ett hum och läget och förutsättningarna i landets sydligaste kommun.
Vänsterpartiet kunde väl komma tillbaka, och det var på sätt och vis skönt att slippa det kommunala och kunna ägna sej åt annat politiskt arbete, sa Mats. Ett argument som rätt många avsatta v-parlamentariker har sökt tröst i sen i september. En ganska så klen tröst.
3
Camilla Sköld Jansson sa ungefär det väntade på Stortorget i Lund, det som nog de flesta av dagens alla talare påpekade, oberoende av parti. Att det ”nya arbetarpartiet” snabbt hade kastat masken och visat sitt rätta ansikte som överklassens intresseparti. Men att detta väckte folklig vrede och förutom vänsterpartiet den stora majoriteten av socialdemokraternas medlemmar ville ha en radikalt annorlunda politik.
Camilla vände sej särskilt till ”vänstersocialdemokraterna” och uppmanade dem att ta aktiv ställning. Sådana maningar, och sådana förhoppningar att vänstern inom det stora partiet ska göra uppror, har en lång och djup tradition i vänsterpartiet. De brukar inte infrias men det händer. Senaste gången var vid EMU-omröstningen, och det kan ju ha varit en präglande erfarenhet för Camilla som kommer från Sveriges mest EU-kritiska län. Hon gjorde också flera starka markeringar mot EU. Med tanke på Mona Sahlins krav på mp och v att de ska uppge sitt EU-motstånd för bli regeringsfähiga stundar det intressanta diskussioner i vänsterpartiet, vars ledare numera gärna vill in i regeringen.
Camilla började talet med att exemplifiera högerns ”problemformuleringsinitiativ” men hade knappast något botemedel att föreslå. Miljön & klimatet ägnades inte många ord.
4
Det kommunala läget i Lund är intressant, med flera både praktiska och principiella frågor som ska avgöras, och nog hade det varit intressant att få en resumé av dem. Men stående förstamajpubliks tålamod är begränsat, och det är begripligt att organisatörerna ville begränsa antalet tal. Och att välja en företrädare för vänsterns studentförbund, tillika förbundsordförande, var rimligt med tanke på den gruppens vitalitet i Lund just nu. Och om utbildning och forskning borde det alltid finnas anledning att säga något om i en universitetsstad.
Det fick vi emellertid knappast höra något om. I stället blev det ett allmänpolitiskt tal av ungefär samma innehållsmässiga slag som Sköld Janssons. Men retoriskt överspänt och med metaforer som inte alltid var så lyckliga, allt förvärrat av en tal- och mikrofonteknik som lämnade en del övrigt att önska.
Det var åtminstone inledningsvis fem–sex hundra åhörare samlade på Stortorget. Lite retorik och paroller väntar de sej en sådan dag, men det är också en kvalificerad publik som förtjänar att få ta del av seriösa politiska analyser som kan väcka nya tankar. Sådana som man fick av Herman Schmid i Trelleborg eller Jan Øberg på demokratisk vänsters möte i Lund.
Felet ligger i första hand naturligtvis inte hos Carolina Lindkvist utan hos de organisatörer som inte tagit sitt fulla ansvar för att ge den lokala vänstern det förstamajprogram som den förtjänar.
Välsignat samråd i Helgeand
av Gunnar Stensson
Nu blir det ishockey i Lund, i stor lokal med plats för en publik på bortåt 1000 personer, jämte en mindre lokal för träning.
Handbollsarenan blir som sig bör ännu mycket större. Den ska ta 3500. Och kan också användas vid större musikevenemang mm.
Schaktmaskiner och truckar har varit i full gång och hyvlat bort gräs och schaktat vallar under mer än en månad.
Bortåt Högevallsbadet planeras ett stort parkeringhus. 400 bilar. De som inte ryms där ska stå på Åkerlunds och Rausings väg och på södra lekplatsen. Där tivolit brukar vara.
Fotboll. Ny matcharena, upp till superettenivå, och ny läktare, med ryggen mot järnvägen samt fyra fullstora fotbollsplaner mellan evenemangshallen och järnvägen.
Ändå stryker klubbfotbollen på foten, för det mesta av Klostergårdens idrottsplats förvandlas till Aktivitetspark.
Troligen spiller fotbollen över på de fem korpfotbollsplanerna som alltså i fortsättningen kanske blir tre.
Massorna väller in från norr, över bron
Evenemangsbesökarna väller in från norr över den befintliga bron till den för de båda anläggningarna gemensamma entrén. Tack och lov drabbar trafiken inte Klostergården och Nordanväg mer än möjligen marginellt.
Klostermuren längs Stattenavägen. Konflikt om exploatering
En mur av hus med ryggen mot Stattenavägen byggs från kvarteret Molnet i söder via bensinmacken och parkeringsplatsen utanför idrottsplatsen fram till idrottplatsens entré. Klostermuren kan den kanske kallas i analogi med Klostervallen.
Byggnaderna söder om Nordanväg blir lägre, 3 till 5 våningarna, längre norrut blir våningarna 8 och längst upp i norr byggs ett par 12-vånings punkthus. Detta enligt byggnadsnämndens nuvarande direktiv. Men byggmästar Paulsson vill exploatera hårdare. Där finns en konflikt.
Minst 300 lägenheter ska det bli i alla fall. Då blir det folk också.
Förskolebarn och skolbarn
Det lär bli en två- tre-hundra barn till i åldrarna 5 till 16. Klostergårdsskolan blir snart full. Nya lokaler behövs. Liksom en ny förskola.
De kan hamna på det redan belastade Klostergårdsfältet eller pressas in i nybyggnationen eller i Aktivitetsparken.
En annan möjlighet är att ta ytterligare en eller två korpfotbollsplaner i anspråk för att bygga dem. Hur går det då med korpfotbollen?
Ja, tanken att flytta den till den planerade storidrottsplatsen på Ladugårdsmarken nämns i programplanen.
Aktivitetsparken – det nya bostadsomådets lekplats
I Aktivitetsparken, hjärtat av idrottsplatsen, ersätts kanske de två skateboardsbanor som försvann när Akelius byggde de fyra höga husen i Klostergården. Och det blir en rad andra aktiviteter för alla åldrar, från sandlådor till boulebanor. Aktivitetsparken ska bli det nya bostadsområdets lekplats.
Det gröna stråket längs järnvägen får getingmidja, eftersom utrymmet för matchplan med läktare mellan evenemangshallen och järnvägen är i minsta laget. Stråket är populärt bland joggare och fågelvänner. Det är värt att kämpa för.
Trafik
Cykelleden från stan till Klostergården, Sankt Lars och Malmö går tvärs över Aktivitetsparken.
Järnvägen Lund –Trelleborg återupplivas och förses med hållplats i närheten av idrottsplatsen för kollektivåkande huliganer.
Och så har vi ju parkeringshuset i triangeln mellan Södra ringvägen, stambanan och Trelleborgsjärnvägen.
Transporterna av materiel till de stora evenemangen ska antingen gå via Nordanväg genom Aktivitetsparken eller längs en gata från Nordanväg mellan den nya bebyggelsen och Stattenavägen. Låt oss hoppas att det sistnämnda alternativet blir det som förverkligas.
Farligt gods
Alltsammans presenterades vid ett livligt och känslostarkt samrådsmöte i Helgeandshemmet förra onsdagen. Intensivast var villaägarna på andra sidan Stattenavägen som fruktar att Klostermuren ska få trafikbullret att återskalla in över deras trädgårdar. Kvällens skuggor från de höga husen bekymrar också.
De boende i Klostervallen vill ha ett litet kulligt grönområde i hörnet vid Nordanväg –Stattenavägen.
Man bekymrade sig också för alla farliga ämnen som transporteras på Stattenavägen med destination Västra industriområdet. Den för Höjeå-vännerna motbjudande tanken att förlänga Åkerlunds och Rausings väg över ån ner till väg 108 luftades. Varför inte i stället flytta hela Västra industriområdet och ersätta det med bostäder?
Ole Casimir tog fajten
Cool ledare genom stormen var Ole Casimir, detaljplanechef i Lund. För vid sidan av oron över den svåröverskådliga helheten blomstrade naturligtvis en uppsjö av missuppfattningar, framförda av besserwissrar utan större insikt men med starka emotionella resurser.
Till sin hjälp hade han modiga Elin Karlsson, som också uthärdat stormarna kring BUP-området.
Idrottschefen Berne Nilsson lyckades utan protester köra över hela samrådet, kom sent och gick tidigt, medan folket satt och försökte ta in vad han sagt.
Handbollsarenan blir som sig bör ännu mycket större. Den ska ta 3500. Och kan också användas vid större musikevenemang mm.
Schaktmaskiner och truckar har varit i full gång och hyvlat bort gräs och schaktat vallar under mer än en månad.
Bortåt Högevallsbadet planeras ett stort parkeringhus. 400 bilar. De som inte ryms där ska stå på Åkerlunds och Rausings väg och på södra lekplatsen. Där tivolit brukar vara.
Fotboll. Ny matcharena, upp till superettenivå, och ny läktare, med ryggen mot järnvägen samt fyra fullstora fotbollsplaner mellan evenemangshallen och järnvägen.
Ändå stryker klubbfotbollen på foten, för det mesta av Klostergårdens idrottsplats förvandlas till Aktivitetspark.
Troligen spiller fotbollen över på de fem korpfotbollsplanerna som alltså i fortsättningen kanske blir tre.
Massorna väller in från norr, över bron
Evenemangsbesökarna väller in från norr över den befintliga bron till den för de båda anläggningarna gemensamma entrén. Tack och lov drabbar trafiken inte Klostergården och Nordanväg mer än möjligen marginellt.
Klostermuren längs Stattenavägen. Konflikt om exploatering
En mur av hus med ryggen mot Stattenavägen byggs från kvarteret Molnet i söder via bensinmacken och parkeringsplatsen utanför idrottsplatsen fram till idrottplatsens entré. Klostermuren kan den kanske kallas i analogi med Klostervallen.
Byggnaderna söder om Nordanväg blir lägre, 3 till 5 våningarna, längre norrut blir våningarna 8 och längst upp i norr byggs ett par 12-vånings punkthus. Detta enligt byggnadsnämndens nuvarande direktiv. Men byggmästar Paulsson vill exploatera hårdare. Där finns en konflikt.
Minst 300 lägenheter ska det bli i alla fall. Då blir det folk också.
Förskolebarn och skolbarn
Det lär bli en två- tre-hundra barn till i åldrarna 5 till 16. Klostergårdsskolan blir snart full. Nya lokaler behövs. Liksom en ny förskola.
De kan hamna på det redan belastade Klostergårdsfältet eller pressas in i nybyggnationen eller i Aktivitetsparken.
En annan möjlighet är att ta ytterligare en eller två korpfotbollsplaner i anspråk för att bygga dem. Hur går det då med korpfotbollen?
Ja, tanken att flytta den till den planerade storidrottsplatsen på Ladugårdsmarken nämns i programplanen.
Aktivitetsparken – det nya bostadsomådets lekplats
I Aktivitetsparken, hjärtat av idrottsplatsen, ersätts kanske de två skateboardsbanor som försvann när Akelius byggde de fyra höga husen i Klostergården. Och det blir en rad andra aktiviteter för alla åldrar, från sandlådor till boulebanor. Aktivitetsparken ska bli det nya bostadsområdets lekplats.
Det gröna stråket längs järnvägen får getingmidja, eftersom utrymmet för matchplan med läktare mellan evenemangshallen och järnvägen är i minsta laget. Stråket är populärt bland joggare och fågelvänner. Det är värt att kämpa för.
Trafik
Cykelleden från stan till Klostergården, Sankt Lars och Malmö går tvärs över Aktivitetsparken.
Järnvägen Lund –Trelleborg återupplivas och förses med hållplats i närheten av idrottsplatsen för kollektivåkande huliganer.
Och så har vi ju parkeringshuset i triangeln mellan Södra ringvägen, stambanan och Trelleborgsjärnvägen.
Transporterna av materiel till de stora evenemangen ska antingen gå via Nordanväg genom Aktivitetsparken eller längs en gata från Nordanväg mellan den nya bebyggelsen och Stattenavägen. Låt oss hoppas att det sistnämnda alternativet blir det som förverkligas.
Farligt gods
Alltsammans presenterades vid ett livligt och känslostarkt samrådsmöte i Helgeandshemmet förra onsdagen. Intensivast var villaägarna på andra sidan Stattenavägen som fruktar att Klostermuren ska få trafikbullret att återskalla in över deras trädgårdar. Kvällens skuggor från de höga husen bekymrar också.
De boende i Klostervallen vill ha ett litet kulligt grönområde i hörnet vid Nordanväg –Stattenavägen.
Man bekymrade sig också för alla farliga ämnen som transporteras på Stattenavägen med destination Västra industriområdet. Den för Höjeå-vännerna motbjudande tanken att förlänga Åkerlunds och Rausings väg över ån ner till väg 108 luftades. Varför inte i stället flytta hela Västra industriområdet och ersätta det med bostäder?
Ole Casimir tog fajten
Cool ledare genom stormen var Ole Casimir, detaljplanechef i Lund. För vid sidan av oron över den svåröverskådliga helheten blomstrade naturligtvis en uppsjö av missuppfattningar, framförda av besserwissrar utan större insikt men med starka emotionella resurser.
Till sin hjälp hade han modiga Elin Karlsson, som också uthärdat stormarna kring BUP-området.
Idrottschefen Berne Nilsson lyckades utan protester köra över hela samrådet, kom sent och gick tidigt, medan folket satt och försökte ta in vad han sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)