Dags igen

Sommaren är slut, började den egentligen är frågan, och det är dags att sätta fart på både det ena och det andra igen.
För Veckobladets del startar vi nu bevakningen av vad som händer i Lund och världen igen i allmänhet och inom politiken i synnerhet.
Några av våra trogna skribenter har ännu inte kommit igång igen så vi drar igång lite försiktigt men hoppas så klart att många pennor skall fattas under de kommande veckorna så att vi kan komma med sedvanliga intressanta och fylliga nummer under hösten.
I nästa veckas nummer tänkte vi bland annat försöka ge några tips på vad man inte bör missa på årets kulturnatt. Sen är det ju bara tre år till nästa val så politiken kommer säkert snart att börja varva upp.

Till sist vill jag peka på det tomma utrymmet här under och upprepa redaktörens ständiga dröm att det skall dyka upp en huspoet igen. VB har stolta traditioner på detta område men det börjar bli länge sedan!
Redaktionen

Lundakultur, vänsterkultur av Grr

I en traditionell svensk universitetsstad invigs idag ett Konsert & konferenshus. Det ligger på baksidan av järnvägen från den akademiska staden räknat men nära stationen, intill ett torg. Stora salen rymmer drygt elva hundra åhörare och det finns tre salar till, plus alla nödvändiga biutrymmen.
Jag talar alltså om Uppsala, en ort som inte aspirerar på titeln Europeisk kulturhuvudstad.
Lunds motsvarighet till Vaksala torg heter något så prosaiskt som Västra stationstorget (Västra bantorget hade redan varit mycket bättre). På dess södra sida finns en ledig tomt som visserligen är smal men som en skicklig arkitekt kunde göra något bra av. Ja, helt ledig är den inte för där står idag en massa bilar, men de kunde få plats i p-huset under torget som inte precis är fyllt till brädden. Att en konsert- och konferensarena ligger intill järnvägs- och busstationen är naturligtvis en stor poäng som kommer att bli större under kommande decennier med deras ofrånkomliga neddragning av biltrafiken.
Nog har det talats om något liknande i Lund. Stadshallen är ett fantastiskt hus men dess konsertsal räcker inte till, liksom AF:s stora sal inte är optimal för moderna storkonferenser. Nu händer det äntligen något. Men vad? Jo, det talas om en konferensanläggning på Brunnshög och så byggs det på glasmästarens arena vid Klostergården. Idrottschefen Berne Nilsson har värvats till den och talar om de konferenser som han ska locka dit.
Den ligger intill järnvägen men en hållplats på stället är aktuell först om femton år eller så, och den ligger inte så bra till för stadsbussarna. I gengäld bygger kommunen ett parkeringshus strax intill. Anläggningen på Brunnshög med ännu sämre kollektivtrafik ska också få ett p-hus.
Det har talats om ett teaterhus i kvarteret Galten vid Bankgatan. Glöm det! Också ett sånt skulle behöva konferenser för att få ekonomin att gå ihop, men den marknaden blir nu mättad för mycket lång tid.
Lund aspirerar på titeln Europeisk kulturhuvudstad.

Spåren förskräcker
Tidigare gillade jag den idén utan att vara helentusiastisk. Jag hade besökt två städer av jämförbar storlek när de hade utmärkelsen, Weimar och Graz, och funnit att åtminstone den senare hade svårt att hålla ångan uppe under hela året, även om den just hade fått en ny tåghållplats med tanke på de förväntade besökarna. Men en kulturell uppryckning borde det leda till. Kanske kunde vi rentav få en lika fin infrastruktur på området som Helsingborg!
Men nu tvivlar jag.
Lundaborna är erkänt svårflörtade och gnälliga när det gäller kultur, och man kan ju inte låta ett sånt projekt styras av insändarskribenterna i Sydsvenskan och Skånskan. Men ett visst mått av lokal, folklig förankring behövs ändå. Jag hade hoppats att kommunens politiker och tjänstemän hade lärt från de förskräckande spåren efter tusenårsfirandet 1990 så man misslyckades kapital med just den förankringen, och med mycket annat. Men det tycks man inte ha gjort. I stället har man spelat bort korten genom usel hantering av ekonomi och ledningsfrågor.
Jag kan inte heller finna att vänsterns representanter i den kommunala referensgruppen har visat någon större aktivitet, till exempel när det har gällt att entusiasmera de egna. Den lokala vänsterkulturen har också saknats i de redovisningar som gjorts över vad som utmärker/har utmärkt Lund och som därför vore värda ett lyfta fram för en europeisk publik. Studentteatern hade till exempel kunnat göra en nyuppsättning av Jesse James och kallat in veteraner som Peter Oscarsson och Per Lysander. För den nuvarande lokala vänstern är väl inte särskilt produktiv när det kommer till kultur.

Kristidender I av Erik Kågström

Det som nu börjat med bolånekrisen kan bli en test på kapitalismens styrka och anpassningsförmåga. I våra tidningar skrivs om problem för banker och andra kreditinstitutioner men mycket litet uppmärksamhet ägnas åt de människor som drabbas hårdast – amerikanska låntagare med låga eller medelhöga inkomster. De har lurats att ta lån på sina boenden, lån som avsiktligt konstruerats så att låntagaren redan efter ett par år inte längre har ekonomiska möjligheter att klara räntor och amorteringar. Efter konkurs och utmätning kan sedan långivaren sälja huset med vinst. Men det är bara möjligt så länge bostadspriserna ständigt stiger. Det gör de inte längre. För första gången sedan depressionen på 30-talet faller nu huspriserna i hela USA och när i dag inte bara låntagarna utan också bankerna gör förluster, då blir det kris.
Antalet personliga konkurser i USA har successivt ökat från 250 00 1980 till drygt en och en halv miljon om året de senaste åren. Hälften av konkurserna har varit sjukdomsrelaterade. Konsekvenserna av en personlig konkurs har också blivit allvarligare sedan en ny konkurslag infördes i november 2006 som medförde att det blivit betydligt svårare att få skuldavskrivning. Många riskerar därför att hamna i livslångt skuldslaveri. Bolånekrisen kommer naturligtvis att medföra en ytterligare ökning av antalet personliga konkurser. I juli i år ökade antalet utmätningar med över 90%.

Många förlorar sina hem
I oktober i år sker en förändring som kan få stora konsekvenser för kreditmarknaden i USA. Normalt förnyas där bolån för 2-3 miljarder dollar varje månad. I oktober kommer lån för hela 50 miljarder dollar att förnyas. Sedan ökar beloppen och en topp nås i mars 2008. Under detta och kommande år räknar man med att lån till ett värde av omkring en biljon dollar kommer att förnyas. Det betyder att den nuvarande krisen kanske når sitt maximum först om ett år. Med säkerhet kommer de nya villkoren innebära högre räntesatser, tätare amorteringar och strängare krav på kreditsäkerhet. Hundratusentals amerikanska hushåll kommer att förlora sina hem.
Den amerikanska centralbankens chef Ben Bernanke och USA:s finansminister Henry Paulson har sagt att bolånekrisen är under kontroll sedan centralbanken gått in och stött finansmarknaden med 120 miljarder dollar och den europeiska centralbanken bidragit med 370 miljarder dollar. Amerikanska massmedia tycks dock vara skeptiska mot de båda herrarnas uttalanden som närmast betraktas som en finansiell motsvarighet till president Bushs ”Mission accomplished”. Wall Street Journal (070818) skriver om ett ”Minsky moment”. Keynes-eleven Hyman P. Minsky beskrev den ekonomiska härdsmälta som kan inträda när starkt skuldtyngda investerare blir tvungna att sälja solida och värdefulla tillgångar för att kunna betala sina lån. Exakt den situation som världen befinner sig i nu och som motiverat centralbankernas åtgärder. En ledare i New York Times uttrycker farhågor för att en kommande våg av utmätningar kan komma att skaka marknaden redan i höst och att en social kris kommer att läggas till den finansiella.
Amerikanska industriarbetare har knappt haft någon reallöneökning på trettio år. För att ändå kunna öka sin köpkraft och konsumtionsnivå har man i ökande utsträckning belånat sitt hem. Detta gäller inte bara arbetare och lågavlönade utan väsentliga delar av den stora amerikanska medelklassen. Det rör sig om lån motsvarande i genomsnitt 7% av den disponibla inkomsten som fått stärka kassan varje år. Sedan 2001 har i USA inteckningarna på småhus ökat med svindlande 11 biljoner dollar. Det är ett belopp lika stort som USA:s BNP och för dessa pengar har man köpt en högre livsstil än man egentligen har råd till. Utslaget blir det en kvarts miljon kronor per capita.
Under 2000-talet har tre miljoner jobb i tillverkningsindustrin i USA försvunnit p g a utlokalisering till låglöneländer. En tredjedel av de friställda har försvunnit från arbetskraften och de som lyckats få annat jobb - vanligen i den lägre tjänstesektorn - har fått räkna med 13-14 % lägre lön än tidigare samt sämre sjukvårds- och pensionsförmåner. Som jag beskrivit i tidigare artiklar i VB (Marx redivivus I o. II) drabbar utlokaliseringen av företag och import av arbetskraft med s k arbetsvisa även yrken som kräver lång utbildning.

Efterfråga efterlyses
Vad betyder nu detta för oss i Sverige och för världen i övrigt om många amerikaner inte längre kan förstärka sin kassa med bolån, inte kan räkna med någon nämnvärd löneförhöjning och dessutom får ökade utgifter för boende, energi, livsmedel och sjukvård? Ett dollarfall, som sannolikt kommer förr eller senare, skulle naturligtvis ytterligare förvärra situationen. Dessutom har priset på varor importerade från Kina börjat stiga under 2007 p g a brist på kvalificerad arbetskraft i Kina, vilket medfört höjda löner där.
De största amerikanska detaljhandelskedjorna WalMart och Home Depot rapporterar minskade försäljningar i juni och juli i år vilket kan tyda på att konsumenternas efterfrågan i USA redan börjat mattas.
USA importerar i dag för 1 800 miljarder dollar om året. Amerikanernas (över-)konsumtion har länge varit motorn i världsekonomin. Om amerikanen tvingas dra åt svångremmen kommer det naturligtvis att få konsekvenser för USA:s import och därmed för omvärldens möjligheter att exportera till USA. Var i världen finns den efterfrågepotential som i så fall skulle kunna ersätta den amerikanska? Kan EU:S medborgare öka sin konsumtion i tillräcklig grad? Är det ens önskvärt? Kina och Indien beräknas vardera ha omkring 100 miljoner medborgare som har råd att spendera utöver det nödvändiga. Hur långt räcker det?
Det är anmärkningsvärt att denna kris kunnat uppstå i USA under en högkonjunktur med god tillväxt, låg (redovisad) arbetslöshet och tillfredsställande produktivitetsökning. Förklaringen torde finnas i den oerhört ojämlika fördelningen av tillväxtens resultat.
Det skall bli intressant att följa den osynliga handens manipulationer framöver.