Bonusdebatten

I dansen kring guldkalven i fom av "bonusar" verkar alla jordiska makter vara ungefär lika insyltade, alla från näringslivsdirektörer till offentlig sektor via arbetarledare deltar tydligen i den. Vad säger då högre auktoriteter?
Jesus kommenterar bonusdebatten:
”Sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
(Lukas 18:22-24)

Författarträff

Onsdagen 1 april kommer författaren Åke Kilander att berätta som sin bok om FNL-rörelsen i Sverige 1965 -1975, som kom ut på Leopard förlag förra året.
Boken bygger på intervjuer med aktivister, från de tidigaste åren fram till befrielsen av Saigon. Här är ett utdrag av recensioner tillgängliga på nätet.
Boken har presenterats på ett stort antal möten runtom i landet, i samarbete med olika ABF-föreningar. Nu kommer turen till Lund. Mötet äger rum på Biblioteket Väster (Örnvägen 66), onsdag 1 april, kl 19.00
Författarträffen i Lund är ett samarrangemang mellan ABF; Biblioteket Väster och föreningen Afghanistansolidaritet i Skåne

Filmtips

IFEMA
April 1-4 2009
4th international female filmfestival i Malmö på biograf Spegeln.

Till hemsidan

Kulturtips

Cream
På Lunds Stadsteater
lördag 28 mars kl 18.
Läs mer

Änkeman Jarl
29 mars på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Krister Jonsson Trio
Ständigt aktuell Malmögitarrist i full frihet, picknickkonsert 31 mars på Victoriateatern
Läs mer

JERK
På Inkonst 31 mars.
En av Frankrikes mest spännande unga regissörer, Gisèle Vienne gästspelar med en egendomlig, poetisk, rolig och rå föreställning om en seriemördare.
Läs mer

Boban i Marko Markovic Orkestar
Balkanbrass när det är som bäst! På Babel 2 april.
Läs mer

Sahara Hotnights
på Mejeriet i Lund den 3 april
Läs mer

Gäckanden
fredag 3 april kl 19 & lördag 4 april kl 18 på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Tummel
Klezmer, balkan, pop & folkrock.
På Babel 4 april.
Läs mer

Frankenstein
Kesselofski & Fiske
Picknickteater på Victoria 3-4 april
Läs mer

Mooms x 2
Två föreställningar för en biljett!
Se både "Det måste ju va nåt som inte är fel" och "Pajazzo" på en och samma kväll. Två soloföreställningar, två timmar, endast två kvällar.
P å Moomsteatern 3-4 april
Läs mer

Den Skalliga Sångerskan
av Eugène Ionesco
En svart komedi, klassisk absurd teater, premiär 3 april på Bredgatan Lund och premiär 8 april på Teater 23 i Malmö
Läs mer

Den Vilda Bebin
På Teater Sagohuset i Lund 4, 5, 6, 7, 25 och 26 april.
Vår största succé någonsin, nu tillbaka i Lund efter 150 spelningar allt från Shanghai till Finnspång. Sista chansen att se Lilla Vild, Herr Kanin och Herr Giraff åka ut på ett oförglömligt äventyr.
Läs mer

Tills döden skiljer oss åt
Söndag 5 april på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Operation Cykelhjälm
Institutet på Inkonst, Malmö 18 mars-5 april
Läs mer

Spring awakening
Tisdag 7 april & onsdag 8 april på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Nytt läge? av Sten H.

Jag var på politiskt möte i en källare vid Kattesund på torsdagskvällen. Talare var Carl Tham, ämnet marknadsfundamentalismen och arrangörer ABF och Socialdemokratiska studentklubben (varför kan inte vi i vänsterpartiet ha offentliga möten med intressanta gäster?).
Det var ett bra möte, och Thams huvudtes var att vi alla, alltsedan 1980 när Thatcher och Reagan vann, har varit fångade i en ideologisk fälla. Idén om marknadens överlägsenhet har gällt. Det är som hade det varit en naturlag: låter man bara kapitalet ha fritt spelrum söker den sig till det som ger mest utbyte och därmed högst samhällsnytta. Det hela har nått fullkomligt absurda höjder och det långt inne i den svenska välfärdsstaten.
Ta t.ex. det här med friskolor. OK, de förmodades ju ge en pedagogisk förnyelse, även om det är tveksamt om de gjort det. Men därutöver: vi har som det enda land i världen skolor som drivs av koncerner som är vinstgivande och som mycket riktigt tar hem stora pengar från det offentliga som finansierar dem. Varför gör vi så, varför behöver vi ha marknad där? Och ta landets universitet och högskolor som betalar fantastiska belopp i hyror för att nyttja de lokaler som används, allt för att Akademiska Hus ska leverera in pengar till finansdepartementet. Universiteten är ju inga vinstdrivande verksamheter, varför ska de behöva verka under sådana omständigheter?
Man kan visst förklara hur det kommer sig att socialdemokratin varit så svag i sina försvar för den offentliga sektorn och den svenska samhällsmodellen. Men nu är det dags att stå upp till försvar för blandekonomin.

När bladen vänds
Ja, sa Carl Tham, det kanske är så att bladen i historieboken håller på att vända just nu. Det kan man inte säga säkert, men det är uppenbart att socialdemokratin måste bli mer aktiv nu. Ledningen har suttit tyst när den i stället för alla skulle tala om hur djup den ekonomiska krisen är. AMF-historien ska naturligtvis inte hängas på Wanja, hon har bara gjort som alla andra. Men det är ett nytt läge nu och det kan vi använda oss av.
Min egen kommentar är bara att Tham ju inte är ekonom men han har en bred erfarenhet av svenskt samhälle, är en vaken och välformulerad intellektuell och en försvarare av klassiska socialdemokratiska idéer om jämställdhet och social rättvisa. Det var roligt att höra honom.
Vi var väl så där 15 åhörare och borde varit 150. Tommy Carlstein, den gamle tidsgeografen, bidrog väl med goda synpunkter lätt maskerade till frågor.

Carl Tham/Världskrisen – är detta slutet på marknadsfundamentalismen? av Gunnar Stensson

Först en reservation. Jag kom sent till föreläsningen pga oskicket att starta möten klockan 18 i stället för 19. Men detta är vad jag erfor:
Carl Tham, socialdemokratisk intellektuell med erfarenhet av många uppdrag i socialdemokratins och den statens tjänst under snart 40 år, riktade skarp kritik mot den socialdemokratiska ledningens passivitet.
Partiledningen är försjunken i ett oerhört tigande. Inte ett ord om den världsomspännande krisen och dess orsaker. Inte ett försök att kanalisera folkets oro och vrede. Inget reformistiskt alternativ. Affären med Vanja Lundin och andra ledningsklantskallars agerande hade lett till att den folkliga vreden riktas mot LO och socialdemokratin i stället för mot den borgerliga regeringen.
Kongressen 2001 var ett förlorat tillfälle. Man antog ett partiprogram med udden riktad mot planekonomi i stället för mot marknadsliberalismen.
Vad ska vi göra? Vi måste gå till ideologisk offensiv. Vi har trots allt en del att vara stolta över. Vi har skyddat välfärdssystemet. Men accepterandet av marknadstänkandet har trängt djupt in i det socialdemokratiska partiet.
Här ser vi i tv hur chefen för den amerikanska centralbanken Alan Greenspan gråtande bekänner att han tagit miste och att han inte förstår mekanismerna bakom världskrisen. Vad vi ser är upptakten till ett klasskrig. Men partiledningen tiger.
Vi måste rehabilitera blandeknomin. Vi måste peka på regeringens arbetarfientliga politik som exempelvis förstörandet av a-kassan.
Kommunerna måste få statligt stöd. Skattetrycket är nu bara 46%. Skatterna måste höjas för att korrigera ojämlikheten i samhället. Miljöpolitiken får inte överlämnas till marknaden. Det krävs statliga styrmedel. Vi har tappat greppet om skolpolitiken. Friskolorna har inte lett till någon pedagogisk förnyelse. Ingen annanstans i världen kan börsnoterade företag ta över skolor och bedriva vinstgivande verksamhet.
Den nationalekonomiska vetenskapen är korrumperad. Ekonomer som skapat de instrument för utlåning som orsakat finanskrisen har fått nobelpris. De abnorma direktörslönerna och bonussystemen har lett till att en liten grupp fått tillgång till en mängd kapital som de inte kunnat ägna åt annat än spekulationer. Jättelika summor flyter sedan länge omkring i världsekonomin. Den lilla direktörsligan är världens mest effektiva fackliga organisation.
Carl Thams föreläsning var knappast hoppfull. Det förebådade slutet för marknadsfundamentalismen verkade avlägset. De närvarande SSU:arna föreföll inte beredda att ta ledningen i klasskriget. Just onsdagen den 26 mars 2009 led socialdemokratin årtusendets mest förödande politiska nederlag i den riksdagsdebatt där man hoppats vinna en första delseger i den långa kampen för regeringsmakten 2010.

Atomkraft: Linjen som försvann av Ulf Nymark

”Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. Det kan ske genom skärpta säkerhetskrav, höjd skatt på kärnkraft och genom att kärnkraften får bära alla sina kostnader, inklusive försäkringskostnader, fullt ut. Vi vill också lagstifta om avvecklingen med hänvisning till de stora riskerna och de ekologiska konsekvenserna.”
(Miljöpartiets partiprogram)

”Miljöpolitiken skall inriktas på en minimering av uttaget av icke förnyelsebara resurser, minskad energikonsumtion … Det innebär bland annat omställning till förnyelsebara energikällor och snabb avveckling av kärnkraften samtidigt som användningen av fossila bränslen minskas.”
(Vänsterpartiets partiprogram)

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.”
(Linje 1:s samt Linje 2:s valsedel i kärnkraftsomröstningen 1980)

”Nej till fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Avveckling …Sysselsättningen ökas genom alternativ energiproduktion, effektivare energihushållning samt förädling av råvaror”.
(Linje 3:s valsedel i kärnkraftsomröstningen 1980)

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering.”
(Linje 1:s samt Linje 2:s valsedel … Nej det var visst fel- ursäkta … Överenskommelse mellan partiledarna för MP, S, V, 22 mars 2009 ska det vara)

Citaten sammanställda av
Ulf Nymark

Lever den ekonomiska eliten i sin egen värld? av Lars-Åke Henningsson

Ständigt kommer det nyheter som får en att undra om det ekonomiska toppskiktet helt har tappat kontakten med verkligheten. De fortsätter som om ingenting hade hänt, så länge de inte blir handfast påminda. Man kan börja undra om de ens läser Wall Street Journal? Men man kanske ska komma ihåg att till alldeles nyligen var det deras verklighet som gällde och världen var deras. Plötsligt är den inte det längre, och det kan ta lite tid att riktigt inse det.
Har de varit förblindade av girighet och inte följt reglerna? Knappast. Det är väl snarare så att de har spelat helt enligt reglerna. Ekonomin har handlat om ständig expansion, och deras drift att ständigt öka sina egna inkomster skulle dra samhällsekonomin med sej. Bonusdirektörerna har haft rollen som förare, med uppgift att hela tiden öka farten. En dag blev det bara stopp, och fast man fortsätter att trampa på gasen så står bilen stilla. Rätt var det är, börjar den till och med att rulla bakåt, och föraren fattar ingenting.
Under de senaste decennierna verkar de ekonomiska spelreglerna ha liknat pyramidspelets. Så länge expansionen pågick, tjänade alla på det som var med i spelet. Alla blev rikare, i synnerhet de som satt i pyramidens topp. Men vår planet och dess resurser är ändliga, och när pyramiden till sist inte längre kunde bygga ut sin bas, märktes det allra sist högst uppe i toppen.

Nya spelregler
Ekonomin ska nu sättas igång igen, men då behövs det helt andra spelregler, spelregler som är inriktade på en långsiktigt hållbar utveckling. En ekonomisk verklighet som kan tilltala de ekonomiska förvaltarnas förväntningar på snabba, höga vinster och återskapa deras förtroende för ekonomin kommer knappast tillbaka i brådrasket, och de ekonomiska resurserna ser inte ut att räcka till för att behålla de nuvarande svindyra direktörerna på den ersättningsnivå de anser sig behöva för att kunna fungera i sitt arbete. I en ny situation med nya spelregler behövs det i stället andra slags företagsledare, företagsledare som ställer andra sorters ekonomiska krav, för egen del såväl som för företagens del, företagsledare som har andra sorters kompetens, än dem som var gängse när kortsiktig expansion var det allt överskuggande målet.
För att rekrytera företagsledningar med en annan inriktning skulle det behövas starka ägare. Traditionellt starka ägare som Wallenbergarna har verkligen inte agerat kraftfullt i förhållande till företagen under den senaste tidens utveckling. Men det finns andra människor som har ännu större intresse av att ekonomin fungerar och att den fungerar långsiktigt! Är det inte läge för pensionsfonderna att lämna den havererade kvartalsekonomin bakom sig och börja ta ett genomtänkt ägaransvar med inriktning mot en hållbar ekonomisk utveckling?

Fyrtiotalisterna av Fyrtiotalisten

Det har sagts mycket om oss fyrtiotalister. Vi är många. Det får väl dock tillskrivas våra föräldrar. Många av oss föddes ju under kriget och det påstås att nativiteten ökar när det är krig. Många av våra föräldrar var ju också krigsbarn.
Så sades det att det var vi som såg till att barnomsorgen blev utbyggd. Det skall nog inte tillerkännas bara oss. Jag tror trettiotalisterna började och att vi fortsatte. Det bör ju också noteras att det var först vår barngeneration som fick en fullt utbyggd omsorg.

Så blev vi jätteproppen Orvar. Jag tror det var en SSU-chef, Thorwaldsson?, som började tala om Orvar. Jag har också för mig att det var ytterligare en, kanske två, SSU-chefer som fortsatte generationskampen. Jag menar, visst har den arbetslöse fyrtiotalisten en hel del gemensamt med Percy Barnevik, som ju också blev av med jobbet. Och visst borde Göran Persson bjuda hem en hemlös fyrtiotalist och dryfta sina gemensamma problem. Men egentligen är det väl inte riktigt sant det de påstod, SSU-arna. Det är väl sannare och säga att det är den generation som just då är runt 50 år som är jätteproppen. Så nu är det de själv, Thorwaldsson och de som är Orvar, det vill säga 50- och 60-talisterna.
Så blev vi köttberget. Men det skall väl mer ses med humor. Proppen, unge Nuder, fick ju också en uppsträckning av sin chef, tidigare nämnde Göran.
Så påstod man att vi skulle rensa AP-fonderna och inte lämna ett öre kvar till kommande generationer. Riktigt hur det skulle gå till i det nya systemet som har vattentäta skott mellan varje individ, är frågan. Hade vi fått behålla ATP hade vi lyckats. Det hade bara varit att jobba som sa... attan i 15 år så hade vi fixat det. Men vi skall nog fixa det på något sätt så att undersköterskans barn som är mäklare och redan tjänar 40.000 i månaden inte får ut något ur pensionssystemet. Vi måste helt enkelt säga till vår barn- och barnbarnsgeneration att de pensionssparar så att de inte står där på bar backe om några årtionden.
Ytterligare beröm som sagts om oss är att vi nu kommer att se till att sjukvården och äldreomsorgen blir fullt utbyggd och med resurser som gör att vi inte behöver några köer, nu när vi själv kommer att konsumera massor av omsorg. Inte ens detta beröm skall vi dock ta till oss helt. Genom att vi blir allt äldre så kommer det att finnas massor av pensionärer som kommer att trycka på.
Sen uppfinner vi säkert ett livselexir som gör att vi blir 110 år, i snitt. Se där, där var lösningen på hur vi rensar AP-fonderna. Genom att vara pensionärer i snitt 45 år, trefalt vad man räknat med, så kan det inte bli många ören kvar till 50-talisterna och kommande generationer.
Generation mot generation!
Leve generationskampen!

Teater i Lund: lånta fjädrar och fattiga idealister av Gunnar Stensson

Lunds teaterförening administrerar mycket av teaterlivet i Lund. Nu befinner föreningen sig i ekonomisk kris. Biljettintäkterna har halverats. Kostnaderna har stigit. Bidraget från Lunds kommun har sänkts till 150 000. Stadsteatern har höjt hyran och avskaffat Teaterföreningens förtur till scenen. Vi har tvingats avstå från krävande uppsättningar och förlägga andra till scener där de går med förlust också när de är fullsatta.
Teaterföreningen förhandlar nu med Lunds kommun om ett nytt avtal. De praktiska och ekonomiska villkoren måste förändras radikalt för att en verksamhet av rimlig omfattning och kvalitet ska kunna upprätthållas.
Halveringen av biljettintäkterna visar att krisen inte bara ekonomisk. Att förköpa en biljett innebär ofta en chansning. Man vet inte vad man får. Gästspelen från Riksteatern och andra producenter omfattar i regel bara en enda föreställning. Förhandsinformationen är begränsad. Här har pressen ett delansvar. Regissörer, skådespelare och musiker kommer hit som halvt okända gäster utan lokal förankring. De får chansen att visa upp sig för t ex 130 åskådare en enda kväll. Sen drar de vidare utan annan feedback än responsen på denna enda föreställning. Och de 130 nöjda eller kritiska åskådarna skingras bland 100 000 andra lundabor.
De lokala gruppernas föreställningar på de fasta teatrarna i Lund som Sagohuset, Månteatern och Lilla Teatern spelas flera kvällar och ses därför av fler. De är viktigare för kulturlivet än Riksteaterns nedslag med uppsättningar som skapats i andra delar av landet.
Succén med ”500” visar samma sak. Lundaborna strömmar till föreställningar som kan växa genom att spelas kväll efter kväll och som har lokal förankring.
Det betyder inte att gästspelen är oviktiga. De ger det lokala teaterlivet nya impulser. Men regelbunden tillgång till en stor, modernt utrustad scen är en nödvändighet för att ta emot tekniskt krävande uppsättningar. Den förutsättningen saknas idag.
Det betyder i förlängningen att ett nytt teaterhus måste byggas. I en modern teater kan också ett fruktbart samarbete med Malmö etableras. Det samarbetet kan leda till en fast lundaensemble. Idag tvingas vi dra oss fram med kompromisser och improvisationer. För att orka med det krävs ett rejält kommunalt stöd omfattande såväl lokaler som pengar.
I längden kan teatern i Lund inte enbart bygga på kombinationen fattiga idealister och lånta fjädrar från kommuner med ett generösare kulturliv. Det passar inte en kulturhuvudstad.

Från midjan och neråt är kvinnan mannens egendom av Anders Davidson

En domare i Kandahar till Amnestys rapportör. Varje dag riskerar afghanska kvinnor att föras bort under vapenhot, våldtas, utnyttjas som bytesvaror i tvister, i skulduppgörelser, tvingas in i äktenskap. Fattiga familjer tvingas gifta bort familjens döttrar för hemgiftens skull. En mor berättar för Amnesty hennes dotter giftes bort när hon var nio år eftersom hennes far "inte hade något val. Vi är mycket fattiga och vi erbjöds 1000 lakh Afghanis för henne." Alla vet hur kvinnan hade det under talibanerna. Alla vet att flickors möjlighet att gå i skolan hotas av talibanerna. Många tror att vi sänt soldater till Afghanistan för att reda upp det här och att försvara kvinnornas rättigheter. Mot talibanerna.

Amnesty
Men Amnesty kräver av den afghanska regimen:
att offentligt och villkorslöst fördöma allt våld mot kvinnor och flickor, även inom familjen.
att motarbeta traditioner och sedvänjor som resulterar i diskriminering av kvinnor.
att inte använda seder, traditioner och religiösa uppfattningar som en ursäkt för att undvika reformer kvinnors rättigheter.
att fortsätta att reformera rättssystemet, utbilda polis och personal inom rättssystemet.
Amnesty skriver att "Våldet mot kvinnor är allmänt accepterat i samhället och hanteras inte på allvar av landets regering eller domstolsväsende." En kvinna berättar för Amnesty: "Vi har inte rätt att lämna hemmet och därmed ingen att vända oss till. Vi kan inte ens berätta för våra föräldrar, grannar eller Mullorna. Om vi gör det kommer de ta våra barn och våra män kommer lämna oss. Vi kan inte ens berätta för andra kvinnor. Ingen känner till mänskliga rättigheter".

Bristfälligt rättssystem
Sedan 2004 gäller en ny konstitution i Afghanistan. Den garanterar män och kvinnors likhet inför lagen. Den säkerställer en minimirepresentation av kvinnor i parlamentet. Det finns ett departement för kvinnors rättigheter som i fjol tog fram fram en handlingsplan för kvinnors rättigheter. Planen ska stärka tillämpningen av existerande lagar, bland annat säkerställa den islamska arvsrätten för kvinnor. Men rättssystemet är bristfälligt och lagstiftningen diskriminerande.
Brottsbalken saknar bestämmelser om våld mot kvinnor. Att få skilsmässa är mycket svårt. En kvinna som lämnar en våldsam man kan dömas för "rymning", ett brott som inte finns... Ofta förekommer att åklagare vägrar väcka åtal och ofta ser polisen våld i nära relationer som ett problem inom familjen. En socialarbetare i Kabul berättar för Amnesty: "En del kvinnor går till polisen men polisen anklagar dem för att vanhedra sina familjer." Det finns ingen entydig definition av våldtäkt. Bland annat krävs fyra vittnen och en kvinna som saknar vittnen kan dömas för hor.
Kanske kan debatten om våra insatser i Afghanistan hyfsas något.

Tågvandring i påsk av Gunnar Sandin

Årets påskvandring går alltså mellan de två stationerna Svedala och Skurup på järnvägen mellan Malmö och Ystad. Under större delen av turen kommer vi att vandra inom syn- och/eller hörhåll för själva banan. Det ger anledning till reflektioner om tågtrafiken då, nu och framöver.
Järnvägen fick tidigt smeknamnet Grevebanan därför att den till betydande del bekostades av ägarna till de många gods som den passerade. Den förbilligade godsägarnas transporter av jordbruksprodukter men inte minst av ved till alla Malmös köksspisar. Nu spelar godstrafiken en underordnad roll och mindre blir det snart när Polenfärjorna flyttar från Ystad till Trelleborg, men i en framtid som söker energisnåla lösningar kan det bli annorlunda. I Schweiz kör man fortfarande sockerbetor på järnväg.
Det har däremot aldrig kört så många persontåg på banan som idag, i rusningstid två i timmen åt vardera hållet. Men Skånetrafiken räknar med att det behövs ännu fler och då krävs också dubbelspår. Det kommer att bli intressanta konflikter med tätorternas närboende – minns striden kring Västkustbanans infart i Lund. Om inte en rödgrön politisk ledning förskjuter balansen mellan allmänintresse och egenintresse.
Förutom Skånetrafikens pågatåg kör ett och annat direkttåg Köpenhamn–Ystad, primärt avsett för Bornholmsresenärer. Det ska bli mycket mer av blandning på alla spår om har den borgerliga regeringen just bestämt, statliga SJ ska få konkurrens på långlinjerna. Vad ska man tycka? Länstrafikens avreglering sänkte faktiskt kostnaderna med en fjärdedel men vi är några som vill tro på det statliga monopolets potential, förutom VB bland annat Krin Svensson Smith (mp) och Ulf Adelsohn (f.d. m). För kan inte planhushållningen visa sin (ekonomiska, sociala) överlägsenhet i ett sammanhållet tekniskt system som järnvägen, hur ska den då kunna lyckas med produktionen och distributionen i stort?
Svedala kommun och andra talar om att leda om banan via Sturups flygplats. Det kan de glömma. Sturups siffror rasar när det gäller både flajter, resenärer och gods, och nog förnams den desperata tonen i morgontidningarnas reklambilaga för flyget förra veckan.
Det blir mycket att filosofera kring runt den sprakande lägerelden.
Gunnar Sandin, 046-135899
som gärna tar emot anmälningar

Vad vill vi göra med skolan i Lund när vänstern tar över? av Gunnar Stensson

2008 blev Lund bästa skolstad. Det firas i dagarna. Utmärkelsen bygger på den kvalitet som byggdes upp under mandatperioden 2002-2006.
Borgarna gjorde sin första budget 2007. Den började tillämpas vårterminen 2008. Det var då förfallet i Lunds skolor började med minskade anslag, större grupper i förskolan, ett okänsligt fördelningssystem i grundskolan under rubriken skolpeng, en klumpig omorganisation av modersmålsundervisningen och nedskärningar i Komvux. Konsekvenserna av allt detta kommer att börja synas 2009 och fördjupas 2010.
Det kommer att ta ytterligare ett par år innan en reformpolitik på skolans område börjar synas i skolresultaten. I stället får vi ta ansvar för de försämringar som är konsekvensen av borgarnas skolpolitik. Som den gamla barnmobbarramsan sa: ”Att riva ner är lätt. Att bygga upp är värre.” (Medan man läser ramsan för man en hand över offrets ansikte, först neråt från pannan, sen uppåt från hakan, varvid man ser till att näsan får sig en törn).

Skoldebatt
Vi behöver en livligare och bredare skoldebatt inom vänsterpartierna i Lund. I synnerhet i dagens kris. Skolan viktigare än någonsin. Den får inte rustas ner som skedde under 90-tals-krisen. De närmaste åren blir satsningar på komvux och annan vuxenutbildning ofrånkomliga. Jag inleder med några synpunkter på vad som måste ske med grundskolan. I senare inlägg vill jag diskutera gymnasiet, Komvux och modersmålsundervisningen.

Skolpengen
Vad ska vi göra med skolpengen? Ta bort den?
Nej, förändra den: utveckla det som är bra och avskaffa det som är dåligt. När vi ändrar innehållet ska vi kanske också ändra namnet.
Vad är värt att ta vara på i skolpengsbegreppet?
Jo, självfallet att tilldelningen till skolan hela tiden följer antalet elever som går där. Man slipper äska pengar från fullmäktige, summan reglerar sig själv. Ett sådant system har vi haft på gymnasieskolan under många år.
Det dåliga är att pengarna automatiskt ska följa eleven. Visserligen följer skolpengen naturligtvis eleven om han flyttar till en friskola eller om han väljer att ha sin skolgång i en annan kommun. Så har det alltid varit och det kan inte ändras.
Grundskolan är en helhet (egentligen borde det också finnas en ledning med ett helhetsperspektiv inte bara på grundskolan utan också på gymnasieskolan eftersom just övergången mellan skolformerna är en strategisk centralpunkt. Kanske kunde den kallas central skolnämnd). De två grundskolnämnderna måste styra fördelningen mellan skolorna, inte mekaniskt låta elevernas skolval bli avgörande för resurstilldelningen.
Om elever flyr en skola måste man satsa ökade resurser på den skolan för att återupprätta kvaliteten och åtgärda de problem som skolan har. Enligt nuvarande system fråntas en sådan skola de resurser den ursprungligen hade och utarmas ytterligare enligt principen ”från den fattige ska tas också det lilla han har”. Det drabbar elever, föräldrar och lärare.
Om en skola attraherar fler elever eftersom den är problemfri och belägen i ett förmånligt upptagningsområde ska den inte få större resurser enbart av skälet att genomsnittsantalet elever i klasserna stiger från kanske 27 till 29. Tvärtom kan det vara lämpligt att fundera på att flytta något av dess överflöd till mindre lyckligt lottade skolor.
Skolan måste ses som en helhet och styras av ansvariga skolnämnder med överblick.

Skolpengen
Det finns och har alltid i skolan funnits reserver för tilldelning av resurser till skolor med stor andel utlandsfödda, barn till lågutbildade föräldrar och barn med olika funktionshinder. Problemet är att borgarna automatiserat också den fördelningen genom att göra reserven till en del av skolpengen.
Alla vet att det finns massor av utlandsfödda barn och barn till dem som kallas lågutbildade som fungerar alldeles utmärkt och inte ökar skolans kostnader ett dugg.
Samtidigt finns det barn till högutbildade som av olika skäl, kanske karriärgalna föräldrar med destruktiv människosyn, åsamkar skolan stora kostnader.
Somliga funktionshinder leder inte alls till besvär för skolan medan andra kräver skyhöga kostnader. Rättvisa är inte att alla får lika mycket, som i dagens system. Rättvisa är att alla får efter behov.
Det är skolnämndernas uppgift att genomskåda den skenbart objektiva statistiken, se till behoven och styra pengarna dit.
Rektorerna ska vara pedagogiska ledare och i största möjliga utsträckning befrias från administration. Med dagens skolpengssystem förhåller det sig precis tvärtom. När pengarna automatiskt följer eleverna fluktuerar resurserna så att långsiktig planering blir omöjlig. Administrationen belastas i stället med ideliga anpassningsbeslut.
Omläggningen av organisationen för modersmålsundervisningen som innebar att varje rektor själv skulle beställa den innebar en stor och frustrerande ökning av rektorernas administrationsarbete.

Bredare skolfrågor. Meritpoäng för modersmålskunskaper.
Undervisningens kvalitet är i första hand rektorernas och lärarnas ansvar. Läroplaner, kursinnehåll, betygssystem osv bestäms i andra sammanhang.
Men kommunen har ett ansvar för att barnen i Lunds grundskolor alla får lära sig simma och att kostnaden för att genomföra detta inte särskilt drabbar de östra kommundelarna. Detsamma gäller elevernas rätt till kulturupplevelser.
Naturligtvis kan engagerade skolpolitiker framföra synpunkter också i frågor som ligger utanför deras egen beslutsbefogenhet. Initiativ som bidrog till att historia gjordes till ett kärnämne togs en gång i utbildningsnämnden.
Idag ger kunskaper i språk meritpoäng. Men det gäller bara de språk som ingick i det gamla, gamla elitgymnasiet. Här har vi alltså en förbisedd historisk rest med hundraåriga anor. Nå tyska, engelska och franska är viktiga och blir allt viktigare i dagens värld. Det kan finnas skäl att styra eleverna dit.
Men det orimliga är att kunskaperna i modersmål inte ger samma meritpoäng. Kunskaper i arabiska, ryska, kinesiska, swahili osv är en bristvara i Sverige. Undersökningar har visat att de barn som väljer modersmålsundervisning har betyg som överträffar betygsgenomsnittet bland svenska elever i övriga ämnen.
En reform som ger modersmålen samma ställning som de övriga språken är en rättvisefråga, en fråga om att undanröja ett diskriminerande system, en fråga om att förse Sverige med nödvändiga språkkunskaper i den nya världen.

Fortsätt debatten
Jag hoppas på fler synpunkter, synpunkter på sådant jag förbisett, avsiktligt förbigått, missförstått, behandlat onyanserat eller inte haft en aning om. Vi måste förbereda vårt ansvar för Lunds skolor inför nästa mandatperiod. Det är ett kollektivt ansvar.

Att ställa upp till landets försvar av Lucifer

Det verkar som om Anders Fogh Rasmusson, den danske statsministern, i dagarna kommer att utses till generalsekreterare i Nato. Det har han verkligen förtjänat – ingen annan regeringschef smörade så mycket för George Bush som han. Han har varit drivande i Danmarks ivriga försök att komma med i USA:s krig, från ubåten i Irakkriget och danska trupper i Irak och nu i deras krigföring i Afghanistan (just nu 23 döda). Hemma i Danmark har han varit ytterst framgångsrik i att till sin regering knyta det främlingsfientliga Dansk Folkeparti. De många Natoanhängarna på de svenska borgerliga ledarredaktionerna har förhoppningar om att valet av dansken ska göra svensk opinion mer Natovänlig. Jag tror att de tar grundligt fel.

Fredsfrämjande?
Nato fyller ju femtio nu och framställer sig som den stora fredsgaranten. Många kanske föreställde sig att försvarsalliansen hade tjänat ut och skulle läggas ner när Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen splittrades. Alls icke: sedan det skedde har Nato successivt utvidgats till vad som närmast måste karakteriseras som en inringning av Ryssland, ett Ryssland som oavbrutet blivit militärt svagare. Senast var det Ukraina och Georgien som stod på tur, vilket klokt nog motarbetades av Tyskland. Nato är inte så mycket en försvarsallians som en politisk allians som styrs av USA.
Jag kan inte se att Natos verksamhet efter murens fall har varit fredsfrämjande. Vi har ju ett tioårsjubileum nu av bombkriget mot rest-Jugoslavien, i 68 dagar öste man bomber mot kraftverk, broar etc och lyckades därvid döda femhundra serber. Ett humanitärt krig? Aldrig. Och Nato i Afghanistan nu är ju bara en utdragen hämnd av USA efter terrorangreppet den 11 september. Plågsamt att Sverige ska vara inblandat där, under amerikanskt befäl. Det ska bli spännande att se om regering och riksdag går med på den långt mer offensiva roll som snart kommer att krävas av den nya amerikanska administrationen. Kan s+mp+v verkligen gå med på det?

De hade ju rätt
Ett annat tioårsjubileum nu är Seattle, den ekonomiska världskonferensen med WTO och starten på antiglobaliseringsrörelsen. Det är en rörelse som inte utvecklat sig särskilt väl och som definitivt har störts av våldsamheter som har motverkat dess egna syften. Våld är inte bara moraliskt motbjudande utan också dumt. Motsidan är ju de som har all makt och alla våldsmöjligheter på sin sida, det besannas ju ständigt, här i Sverige senast i Göteborg och i Malmö.
Men det avgörande är att utvecklingen har visat att det ekonomiska världssystemet var genomruttet. Det som för alla blivit uppenbart det senaste halvåret började ju långt tidigare, med banker och finansinstitutioner som bröt samman och fick räddas. Världskapitalismen genomgår en kris som många har varnat för och som varit tydligt på väg under hela 2000-talet. Franska och brittiska banker har varit på deken i flera år. Det handlar inte om dåliga fastighetslån i USA, det handlar om världshandel och valutaströmmar, om nationer som lever på kredit, om utflyttning av industrier och arbete. Kommer kapitalismen med sin förmåga till anpassning och återhämtning att återställa allt till det bästa på något års sikt? Det är svårt att tro, inte minst därför att vi också har en klimatkris på gång

Försvaret
Jag kan inte låta bli att säga några ord om det svenska försvaret. Försvarsminister Tolgfors har levererat hymlande svada i ärendet utan samband med vad han sa för några veckor sen. Han har meddelat att om så där fem år ska det bli möjligt för Sverige att ställa 50,000 soldater på benen, varav 22,000 är hemvärnet. Det ska ske med hjälp av en yrkesarmé: Sverige ska alltså få yrkessoldater och en stående här. 2014 ska den samlade styrkan vara mobiliseringsfärdig på en vecka. Jag kan då tala om att för inte så länge sen var jag själv krigsplacerad och kunde vara i tjänst inom ett dygn och att det förband jag tillhörde var stridsdugligt inom två dygn. Vi var några hundra tusen som hade det så
Men det var då det, nu hotas ju Sverige inte av Sovjetunionen längre. Det finns inget krigshot på tio års sikt, det har fastslagits gång på gång. Nej, det gör det inte (men regeringen kan ändå inte låta bli att komma dragande med ryssarna igen).
Jag vill då säga att jag tycker att Sverige ska ha ett försvar och att det inte är fel att ställa 13 stridsvagnar i ett garage på Gotland. Men hotet är inte ryssarna utan att Sverige medvetet förvandlats till ett militärt vakuum. I juni ska Nato ha en storövning i norra Sverige med Kallax som bas för flygstyrkor och därutöver ett brittiskt hangarfartyg. Det är en uppenbar träning för en framflyttning av Natos positioner i ett krisläge. Vilka möjligheter har Sverige i framtiden att säga nej till att Sverige ska stå till förfogande som framskjuten bas för Nato?

Vänsterpartiet – försvarets bästa vän
En SIFO-undersökning i veckan visade att 63 procent vill att Sverige ska ha kvar värnplikten. Det enda parti som går på den linjen och betonar försvarets folkliga förankring är faktiskt vänsterpartiet även om vissa socialdemokratersympatiserar. Måtte vänsteralliansens överläggningar resultera i att nonsenssnacket om att Sverige försvaras bäst i Afghanistan kan tystna och att vi får en värnplikt som kan stärka landet i både fred och krissituationer. Nostalgi? Nej, en insikt om vad som kan gör att ett land kan försvara sig.

Varför fälldes popplarna söder om Klostergårdens idrottsplats? av Gunnar Stensson

Till Tekniska nämnden

En rad höga ståtliga popplar söder om Klostergårdens idrottsplats bildade en naturlig gräns och avskiljde fotbollsplanerna från korpfotbollsplanerna. På det sättet mildrades det ödsliga intryck som stora tomma ytor skapar t ex en dag i mars. Under sommar och höst var de som praktfullast med sina grönrödbruna glänsande blad.
Nu finns de inte mer. De fälldes utan förvarning vid något tillfälle i mitten av mars. Gjort är gjort. Vi vill ändå veta varför de fälldes.
Dessutom vill vi att man ersätter dem med höga träd som på motsvarande sätt fångar upp blicken och gestaltar rymd, vind och sol.
Denna nya trädmassaker fogas till den tidigare som Banverket gjorde sig skyldig till väster om evenemangshallen, trots ingångna avtal med kommunen. Bilden av en grön, trädomgiven idrottsplats förvandlades till något som liknar en industrialiserad, bullrande förstad med slamrande tågtrafik. Den industriliknande evenemangshallen med den svarta ishallen blev helt dominerande och förstärkte intrycket av ödsligt förstadsområde, i synnerhet gråmulna vårvinterdagar då godstågen slamrar förbi och de tidigare skymda industrierna bortom järnvägen skymtar fram i dimman.
Det inträffade innebär en katastrofal miljöförsämring inom loppet av ett par månader. Men förödelsen är inte oåterkallelig. Det kommer att ta tid att återställa det som skövlats, men det är fullt möjligt och måste ske med största skyndsamhet.
Vi vet att Banverket åtagit sig att återställa det gröna stråket mellan järnväg och idrottsplats. Det förutsätter att det sker skyndsamt.

Vi vill att den fällda raden av höga popplar ersätts med snabbväxande nya träd som återställer det tidigare helhetsintrycket.

Enligt beslut vid medlemsmöte med Klostergårdens byalag den 23 mars 2009
Gunnar Stensson, ordförande

Borgarna devalverar kommunens gröna tillgångar av Ulf Nymark

På grund av borgarnas skattesänkningar står Lunds kommun illa rustad att möta den djupgående krisen i det kapitalistiska systemet. Skattesänkningarna har gjort att de borgerliga redan under år 2009 måste börja skära i välfärden. Fullmäktiges borgerliga majoritet har beslutat att alla nämnder ska göra nedskärningar på en procent.
Tekniska nämnden hade i mitten av denna månad att ta ställning till hur nedskärningarna skulle tas ut i nämndens verksamheter. Borgarna ville att den i särklass största besparingen skulle tas ut på Park- och naturkontoret, medan Gatukontoret skulle komma relativt lindrigt undan.
DV, S och V ville undanta parkverksamheten från besparningar och lägga mer besparingar på gator och trafik. Det gemensamma rödgröna förslaget röstades förstås ner av den borgerliga majoriteten. Samtliga tre rödgröna partier reserverade sig mot beslutet. Här följer Demokratisk Vänsters reservation:
”Parkskötseln i Lunds kommun är eftersatt, vilket alla lundabor tydligt gett uttryck för i mängd klagomål till Tekniska förvaltningen. Det eftersatta parkunderhållet har också fått en grundlig genomlysning i dokumentet ”Parkunderhåll – Inventering och analys av underhållsbehov i Lunds parker Projekt 2007-2008”.
Samtidigt som parkerna förfaller på grund av otillräckligt anslag för underhåll är behovet av nyplantering av träd skriande på grund av den omfattande fällningen av sjuka träd.
De borgerliga partiernas reaktion på detta är beskärning. Inte av buskar och träd, utan av budgeten för parkunderhåll. Den samlade borgerlighetens beslut att beskära det redan anorektiska anslaget till Park- och naturkontoret med 600 000 kronor leder ytterligare förstöring av det ”gröna kapitalet”.
Som motförslag till de borgerligas nedskärningsförslag DV, S och V ett gemensamt yrkande om att inga nedskärningar skulle göras på park- och natur. Detta förslag röstades alltså ner av den borgerliga majoriteten. Demokratisk Vänster reserverar sig till förmån för yrkandet att inte skära ner på anslaget till Park- och naturkontoret.
Borgerlighetens budskap till lundaborna är tydligt: Parkunderhållet ska fortsätta vara eftersatt. Nyplanteringen av träd skall bromsas. I borgarnas Lund devalveras de gröna tillgångarna.”

Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Problemet med ökande biltrafik i Klostergården av Gunnar Stensson

Lund den 24 mars 2009
Till Tekniska nämnden

Det stråk som är mest drabbat av såväl ökande bil- och taxitrafik som nyttotrafik (i första hand fordon från Markentreprenad) är vägen som sträcker sig från Västanväg mitt för hållplatsen Korpvallen österut förbi Vårvädersvägen, Virvelvindsvägen, Tordönsvägen osv.
Grinden vid infarten markerar att biltrafik inte är tillåten. Den ska naturligtvis vara stängd, men står ofta öppen långa perioder. Nu är låsanordningen sönderbruten.
Klostergården är planerat som bilfritt område. Byalaget får ofta påpekanden om olaga biltrafik. Många boende är mycket upprörda.
Ett exempel är det mail som en person skickade oss häromdagen. ”Jag gick igår som jag dagligen gör vid åttatiden på morgonen från Sunnanväg 14 till Tordönsvägen 4. Just vid den tiden passerar dussintals cyklande och springande barn vägen på väg till Klostergårdsskolan.
Samtidigt kom fyra taxibilar i hög fart in i området kort efter varandra för att skjutsa barn med olika funktionshinder till respektive skolor. Grinden stod öppen. Den stängdes inte heller efter det att bilarna kört ut igen. Skolbarn och förskolebarn kommer ut från ovannämnda gårdar där sikten är skymd. De springer, cyklar. åker rullbräda osv. Det finns inte en chans att en bil som kör i kanske 30 km/timmen ska hinna stanna när en unge kommer utfarande ur gårdsporten.”

Mailet innehöll ett konkret förslag, nämligen att taxibilarna i stället för att köra in i området – och ha besväret att låsa upp och låsa grinden – hämtar barnen på en gemensam samlingsplats vid Nordanväg utanför kyrkan. Flertalet av de funktionshinder som barnen har påverkar inte deras förmåga att förflytta sig”.

Vi är medvetna om att det kan finnas barn och äldre som behöver hämtas vid bostaden. Men vi tror att flertalet kan förflytta sig till centrum. Vi vill att nämnden undersöker möjligheten att anordna en uppsamlingsplats på Nordanväg utanför kyrkan.

Respekten för grinden och trafikmärket som förbjuder fordonstrafik undergrävs när människor upplever att de nonchaleras av taxibilar och andra fordon.
Under trafikmärket finns en smutsig rektangulär textskylt som troligen sattes upp i samband med att Klostergården byggdes. Där står att ”cykel-, sjuk- och handikapptransport” är undantagna från förbudet att köra in i Klostergården. I den mån någon alls läser texten är den snarast förvirrande. Det finns en mängd andra behöriga transporter som t ex sophämtningen. Och det låter som om cyklar transporterades in i området.
Under textskylten finns skylten ”Räddningsväg. Får ej blockeras.” Den är kanske nödvändig.

Det vore bättre att sätta upp en fräsch skylt som förbjuder fordonstrafik utom ”behörig trafik”, kombinerad med en skylt som begränsar hastigheten inom området till 7 km/timmen för behöriga fordon. Grindens lås ska självfallet lagas.

Vi föreslår alltså två saker:
1 En uppsamlingsplats för barnen vid Nordanväg utanför kyrkan.
2 Att trafikskyltningen utanför Vårvädersvägen förnyas på sätt som beskrivits ovan.

Enligt beslut vid medlemsmöte med Klostergårdens Byalag måndagen den 23 mars 2009.
Gunnar Stensson, ordförande

Filmtips

Burma VJ
av Anders Østergaard
Premiär lördag 21/3
Bo Lindblom, författare, debattör och Burmasamordnare för Amnesty kommer att inleda premiärvisningen och hålla ett kortare samtal efter filmen. 14.30 börjar filmen, bubbel och mingel dessförinnan.

I september 2007 ledde en fredlig buddistgrupp ett massivt upplopp emot militärregimen i Burma. Utländska TV-kanaler förbjöds arbeta i landet, så de enda som kunde berätta för världen om händelserna var en grupp unga videojournalister. Reportrarna inifrån landet plockade fram sina handkameror, riskerade sina liv och sände sedan ut sina upptagningar över hela världen.

Kulturtips

Alla Berättares Dag
Teater Sagohuset 20 mars.
En nordisk berättardag varje år på vårdagjämningen. Läs mer

Laleh
KB fredag 20 mars. Läs mer

Sömngångerskan (La Sonnambula) av Bellini. 21 mars kl 18, The Metropolitan Opera via satellit på Kino i Lund och Spegeln i Malmö Läs mer

Qin - Himmelsk musik för qin och xiao
Teater Sagohuset i Lund den 22 mars
Prisbelönta författaren och kinakännaren Cecilia Lindqvist berättar och musikerna Deng Hong och Chen Shasha spelar. Läs mer

Energikick
Turning Torso Gallery 24 mars och 20 april. Miljöförvaltningen BJUDER malmöborna på relationskomedi om klimatförändringarna! Läs mer

Skrönor för Vuxna
Teater Sagohuset 25 mars.
Tre skrönor från verkliga livet och två sagor om kärlek och utanförskap. Det handlar om att passa in eller att våga sticka ut, om rädsla och mod samt om en alldeles galen vecka med 400 svin.
Läs mer

Destruction song
Kenneth Kvarnström på Lunds Stadsteater 25 mars kl 19. Läs mer

Cream
Lunds Stadsteater lördag 28 mars kl 18. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Påsk -09

Förfrågningarna om årets påskvandring börjar fylla redaktionens mejlbox. Så vi ger några elementära upplysningar även om det är lite tidigt.
Tid: Skärtorsdag förmiddag till långfredag eftermiddag.
Distans: Svedala–Skurup eller Skurup–Svedala beroende på vindriktningen, men klimatstatistiken talar för det förra alternativet. Drygt två mil.
Övernattning: Vindskydd i den ersättande granskog som vuxit upp sen den gamla föll i höststormen 1967 och nu är mogen att skördas. Kvistarna som vi bryter till bädden är nu optimalt täta, mjuka och smidiga.
Landskap: Helt präglat av skånska storgods. Deltagarna uppmanas att förbereda sej genom att läsa Mats Olssons doktorsavhandling.
Kvällens måltid: Något ekologiskt och närodlat men mustigt.
Samtalsämne vid lägerelden: Krisen, vad annars?
Se vidare nästa nummer.

Pressgrannar

Haaretz
Ur en artikel av Gideon Levy. Observera att han gör samma påpekanden som Per Gharton i talet på Stortorget i Malmö vid demonstrationen.

Gideon Levy/ Har någon i Israel frågat varför svenskarna hatar oss?
Hela världen är emot oss, punkt!
Men världen är inte emot oss – tvärtom. Faktum är att det inte finns någon annan nation som världen är så förlåtande mot, ens idag. Ja, idag. Visst, världsopinionen är mycket kritisk, ibland på ett sätt som är unikt för Israel, men flertalet regeringar utom Venezuelas och Turkiets men inklusive Sveriges och Egyptens går långt ifrån i takt med den allmänna opinionen i sina länder. Den officiella världen fortsätter att stöda Israel oberoende av dess handlingar. Uppkomsten av Hamas, ökningen av hatet mot muslimer i väst, den amerikanska hegemonin – allt detta stärker stödet och vi kan konsten att göra mesta möjliga av det.
Vilken är skillnaden mellan vår tennisspelare Andy Ram och Thomas Johansson? Johansson har sett verkliga bilder från Gaza vilket Ram och hans fans aldrig gjort. Hade Ram gjort det hade kanske han också demonstrerat. Men det besparades han tack vare den chauvinistiska israeliska pressen.
- - -
Kan vi och Ram verkligen kritisera dem som var förfärade av bilderna från kriget? Kan vi förebrå dem som vågar protestera mot de ansvariga för dessa scener? Och förväntar vi oss att världen ska tiga igen?
---

Men vi behöver inte arbeta upp oss i raseri mot den allmänna opinionen i Sverige; dess högerregering är mycket mindre upprörd, liksom alla andra europeiska regeringar. Man behöver bara erinra om den surrealistiska scenen vid höjdpunkten av den brutala attacken mot Gaza när EU:s ledare kom till Israel och åt middag med dess premiärminister i en uppvisning av unilateralt stöd till den sida som hängav sig år dödande och förstörelse.
---

Nu bildas en ny regering i Israel. Det finns en oro för att Israel kommer att tvingas betala ett pris på den internationella arenan för dess sammansättning. Oroa er inte: allt fixar sig. Världen kommer att acceptera Benjamin Netanyahu som Israels främste statsman, Avigdor Lieberman som dess främste diplomat och Moshe Ya´alon som dess främste soldat. Liebermans krigiska uttalanden och den israeliska arméns våldshandlingar i de israeliska territorierna under den tidigare överbefälhavaren Ya´alon kommer inte heller att utgöra några hinder. De kommer att accepteras de också.
Översättning och redigering, Gunnar Stensson

Bagram är Obamas Guantanamo av Anders Davidson

Obama stänger fånglägret Guantanamo – men behåller militärbasen Bagram i Afghanistan. Där hålls runt 600 så kallade fientligt stridande (”enemy combatants") fängslade på obestämd tid. Utan möjlighet att få sin sak prövad i domstol.
En advokat som företräder dem säger att förhållandena där är värre än i Guantanamo. De har drivit flera fångar till självmord.
Obamas löfte att stänga Guantanamo väckte hopp om att han kom med förändringar i det så kallade kriget mot terrorismen men Bushs politik ligger fast. Motivet uppges vara att fångarna i Bagram tagits i pågående militära operationer. President Obama kan få problem med sin image.
Advokat Barbara Olshansky säger till BBC att i Bagram gäller inte reglerna för behandling av krigsfångar och visas ingen respekt för de mänskliga rättigheterna. Till detta bidrar Sverige snart med fler soldater. Och fånglägret i Bagram byggs ut för 1100 nya "fientligt stridande".
Den svenska militära insatsen i Afghanistan kan också få imageproblem.

Från vänsterpartiet av Gr

1) Ett intressant litet meningsutbyte i senaste numret av Flamman. Patrik Strand, V-ombudsman i Malmö, kritiserar ”vår egen” tidning för att den gett stort utrymme åt SSU-ordföranden Jytte Guteland i sitt reportage från aktionen Stoppa matchen. Tidningen välkomnar Strands kompletterande rapport men menar att den vill vara en tidning för en större vänster än Vänsterpartiet. Skepsisen inför det breda rödgröna samarbetet har som bekant varit särskilt stor hos V-Malmö. De nyleninistiska reflexerna gör sej gällande.

2) Årets huvudtalare på V-manifestationen i Lund blir Marianne Berg. När hon senast uppträdde i den rollen betecknade vi här i VB henne som deltidsfunktionär på partiets regionkansli. Sen dess har hon som bekant avancerat till riksdagen. Man kan ändå undra om inte någon mer spännande talare hade kunnat lockas till det jämförelsevis stora evenemang som förstamajfirandet i Lund ändå är. Samma talare som för fyra år sen tyder på begränsad fantasi hos inbjudarna. Den frekvensen kan ursäktas om det handlar om en extraordinär talare av Jörn Svenssons eller Gudrun Schymans typ, men Marianne Berg spelar inte i den divisionen.

3) Till sist något glädjande. Göteborgs-Posten intervjuade häromveckan Jonas Sjöstedt som var på snabbesök för att presentera en bok där han intervjuat två partiveteraner från staden. Förutom att passa småbarn och skicka bidrag till bland annat Flamman och Ny Tid har han haft tid att bedriva basarbete i USA:s socialistiska parti och att skriva två deckare som snart ska utkomma, berättade han. Men trevligast: han har sagt ja till att 2010 kandidera till riksdagen i sin gamla valkrets Västerbotten, och förbereder alltså en comeback till den svenska politiken.

G20-mötet och revolutionen av Gunnar Stensson

”Valet står mellan att försöka genomföra de nödvändiga reformerna nu när finanssektorn är försvagad och inte kan inlägga sitt veto, eller att vänta till den hinner återhämta sig och det därmed blir omöjligt att genomföra vad vi idag vet är nödvändigt.”
Så skriver Aftonbladet i ledaren den 17 mars. Det handlar om att genomföra nödvändiga regleringar av de internationella finansiella institutionerna.
Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt vanpryder sidan med ett par mindre smickrande foton. De vill vänta med regleringar av finansinstituten. Reinfeldt säger: ”Sverige talar emot en alltför snabb och långtgående regleringsiver.” (Den ståndpunkten intar också Merkel och Sarkozy som inför dagens EU-toppmöte motsätter sig president Obamas propåer.)
Med en Obama-formulering anklagar Aftonbladet dem för att ”stå på fel sida om historien”.
Det handlar om G20mötet i London den 2 april. Detta står på mötets agenda:
Huvuddrag för ett nytt finansiellt system,
Ökade resurser för IMF,
Reform av de internationella finansiella institutionerna,
Ett internationellt system för tidig varning om kriser,
Samordnade regleringar,
Ökat bistånd.

Hotande klasskrig
Världssystemtänkaren Immanuel Wallerstein är inne på liknande tankar som Aftonbladet i sin krönika den 15 mars som har rubriken ”Civil war in the United States?”
Wallerstein citerar Zbigniev Brzezinski, hård antikommunist och tidigare säkerhetspolitisk rådgivare hos president Carter, som framträdde i ett tv-program den 17 februari och ombads kommentera sina tidigare uttalade farhågor för en klasskonflikt i USA i kölvattnet på den världsomspännande ekonomiska kollapsen.
Brzezinski svarade att han var orolig på grund av att ”miljontals arbetslösa människor hotas av usla framtidsutsikter och nyligen blivit medvetna om den utomordentliga rikedom som överförts till ett fåtal individer på ett sätt som aldrig tidigare i förekommit i Amerika”.
Han frågade: ”Var finns de rika idag? Varför gör de ingenting, dessa människor som tjänat miljarder? Gör de ingenting kommer konflikten mellan klasserna att växa, och om människor är arbetslösa och verkligen tvingas lida så leder det för helvete till och med till öppna strider.”

”Amerikaner emigrerar till Europa”
Wallerstein citerar också den europeiska tankesmedjan LEAP/Europé som förser politiker, investerare m.fl. med konfidentiella framtidsprognoser och som i sin februari-bulletin diskuterar riskerna för inbördeskrig i Europa, USA och Japan.
Tankesmedjan förutser ”en allmän panik som kommer att leda till sammandrabbningar som kan likna inbördeskrig.”
LEAP/Europes ordförande Franck Biancheri konstaterar att ”200 miljoner vapen är i omlopp i USA och det samhälleliga våldet existerar redan där i form av ligor.”
Enligt de experter som skrivit rapporten ”emigrerar redan amerikaner till Europa där de fysiska riskerna är minimala.”

”Sista chansen”
G20-mötet i London den 2 april ”är den sista chansen” förutsatt att det kommer fram med en ”övertygande och djärv” plan.
Analyserna ovan kommer inte från vänsterintellektuella eller radikala sociala rörelser. De uttrycker öppet oron hos analytiker som ingår i etablissemanget i USA och Europa.

Sydsvenskans skendebatt för att förtiga lidandet i Gaza av Gunnar Stensson

Hatet mot muslimer breddas och växer alltmer i väst påpekar Gideon Levy i sin artikel ”Har någon i Israel frågat varför svenskarna hatar oss?” (se dagens VB)
Nu spär Israel-lobbyn i Malmö på hetsen genom att anklaga ”arabiska” demonstranter för ”antisemitism” och för att uppmana till ”folkmord”.
Samma anklagelser riktades för 25 år sedan mot Olof Palme sedan han inbjudit Yassir Arafat till Sverige och i Storkyrkan uppmanade Israel att erkänna PLO i ett tal som avslutades med ett citat ur Jesu ord i bergspredikan: ”Saliga äro de som gör fred”. Israel-lobbyns bu-rop skallade mellan kyrkovalven och Palmehatet växte (se den socialdemokratiska broderskapsrörelsens tidskrift Broderskap 10/2009). Idag är den israeliska propagandan i Sverige svagare men lika urskillningslös. Sydsvenskan är dess främsta forum.

Vad var det som hände?
Under demonstrationen för Gaza ropade en grupp på arabiska ”Khaibar, Khaibar, ya Yahoud, jaish Muhammad saufa ya ud” (Judar, Muhammeds armé ska återvända). Det syftar på en muslimsk seger över en numerärt överlägsen judisk stam med befästningar i oasen Khaibar några mil från Medina år 629. Någon massaker inträffade inte efter segern, utan judarna blev skattpliktiga men garanterades rätten till liv, egendom och religion.(se förra VB)
Men en israelisk talesman påstod på Sydsvenskans kultursida i veckan att det handlade om en massaker och anklagade demonstranterna för att uppmana till folkmord.
Tisdagen den 17 mars återkom anklagelsen på de två helsidor som Sydsvenskan ägnade åt påstådd antisemitism.
Därefter framfördes den i Sydnytt av en annan israelisk talesman, som uppenbart inte visste vad han talade om. Professor Jan Hjärpe korrigerade honom på sitt vänliga sätt.
Men talesmannen tog ingen notis utan förklarade att han anmält demonstranterna till JK för hets mot folkgrupp.
Onsdagen den 18 mars förklarade JK Göran Lambertz att han inte tog upp anmälan. Då hade anklagelsen för uppmaning till folkmord dominerat i Sydsvenskan under nästan en vecka. En oväntad konsekvens är den spridning ramsan om Khaybar har fått på nätet. Den måste överträffa alla förväntningar hos den lilla grupp som ropade den.

Den fasansfulla verkigheten.
Efter det att denna avledande skendebatt dominerat Malmö i en vecka visade det sig omöjligt att längre förtiga det verkliga folkmord som ägt rum.
Den 18 mars rapporterade Amnesty Internationals utredare Brian Dooley på ett seminarium i Stockholm om Israels krigsförbrytelser. ”Gaza är en enda stor brottsplats,” sa han. ”När vi kom i Gaza brann fosforgranaterna fortfarande i bostäder, skolor och sjukhus. De döda kropparna hade ännu inte förts bort.”
De krigsförbrytelser som särskilt utmärkt Israels krig i Gaza är angreppen på skolor, sjukhus och utländska biståndsorgans byggnader, försöken att utplåna all infrastruktur med stridsvagnar och vägmaskiner och den storskaliga användningen mot civila av förbjudna vapen som fosforgranater och flechett-ammunition, vars tusentals splitter inte går att avlägsna från de barnkroppar de trängt in i.
Som man kunde förvänta inskränkte sig Sydsvenskans rapportering den 19 mars till återgivandet av ett TT-telegram på undanskymd plats (sidan 25). Ledarsidan, som emfatiskt förnekar Israels användning av fosforgranater, ägnade några rader åt Amnesty-rapporten i en liten tumme ytterst på sidan 5 under rubriken "Krigsbrott?"

DV och MP i gemensam motion om Solhällan

Kolonisterna på området Solhällan har vid ett flertal tillfällen gett uttryck för sin oro över planerna på att dra en bilväg genom koloniområdet i samband med byggandet av ett nytt bostadsområde öster om kolonierna.

Den 27:e september i fjol inbjöd kolonisterna Lunds politiskt förtroendevalda till ett informationsmöte. Vid mötet framkom att det finns outredda och - vilket det rådde tämligen stor enighet om bland de närvarande politikerna - - bättre alternativ till vägdragning än de som förutsätter en bilväg genom koloniområdet.
Vid sammanträffande mellan tjänstemän från Stadsbyggnadskontoret och representanter för de boende vid Fritjofs väg den 3 oktober meddelade Stadsbyggnadskontorets tjänstemän att kontoret inte skulle arbeta vidare med att förbereda planarbetet för Solhällan förrän Byggnadsnämnden gett direktiv om fortsatt inriktning av planeringen.

Så vitt vi vet har inga sådana direktiv ännu givits av nämnden.

Vi föreslår med anledning av detta
att Byggnadsnämnden ger Stadsbyggnadskontoret i uppdrag att i planarbetet med bostadsområdet Solhällan finna lösningar som utesluter att koloniområdet tas i anspråk för en bilväg eller på annat sätt skövlas p g a byggandet av det nya bostadsomxådet.

Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Rolf Englesson, Miljöpartiet

Vårtecken? av Lucifer

Till de mera glädjande nyheterna i svensk politik hör Jonas Sjöstedts återkomst i den politiska hetluften. Sjöstedt gjorde lysande insatser i debatten kring EU på 1990-talet och satt sen i EU-parlamentet i tio år. Den som har hört och sett honom i TV vet med vilken förkrossande saklighet och lugn han vinner varje debatt. Dessvärre vistas han sedan tre år i New York, som i det här sammanhanget måste ses som en avkrok. Det lär vara hans hustrus FN-jobb och hans föräldraledighet som har fört honom dit.

Jonas, kom hem!
Men sedan några månader kan man läsa honom i Flamman och från senaste numret av den vill jag hämta ett citat från honom. Han yttrar sig angående den pågående kampanjen om att Sverige och särskilt vänstern i Sverige karakteriseras av antisemitism. Sydsvenskan har som bekant spelat en ledande roll där. Sjöstedt: ”Dessbättre är antisemitism, eller snarare fördomar mot judar, ett begränsat problem i Sverige. Rasism som drabbar muslimer och araber är betydligt mer utbredd. Sveriges största rasistiska parti Sverigedemokraterna, ägnar sig exempelvis åt att hetsa mot muslimer. Det gällde även i samband med Israels oförsvarliga krig mot palestinierna i Gaza.”
Han har några ord att säga också om ”den reaktionäre populisten, tillika folkpartiets ordförande, Jan Björklund, som gormade om hat mot judar när Israels politik kritiserades”. Om de s.k. Israelvännerna ”skulle lyckas sätta likhetstecken mellan Israels politik och judendomen så skulle en konsekvens bli att antisemitismen faktiskt stärktes enormt. De spelar rasisterna i händerna.”
Kom hem Jonas Sjöstedt. Vi behöver dig i valkampanjen 2010!.

Mona
Debatten om Monas allmänna kvalifikationer och lämplighet fortsätter. Det är inget att säga om det: t.ex. betraktades Tage Erlander de första åren av sitt ordförandeskap med stor misstro. Det betyder dessvärre inte att Mona är att jämföra med Erlander. Min bedömning är att hon saknar det politiska omdöme som krävs på posten.
Men det verkar nu ändå som det har kommit en ny ton i det hela. Allt fler börjar inse att det inte är Mona som är problemet. Möjligen är hon ett symptom, men problemet ligger djupare: i det socialdemokratiska partiets idéfattigdom och rådvillhet. (För att inte vara orättvis vill jag gärna tillfoga att också vänsterpartiet lider av idéfattigdom och rådvillhet.) Till det kommer det allmänna vacum som råder i politiken när oppositionspartiernas politiska energi upptas av interna överläggningar. Också här visar det sig vilken olycka det var att bilda en enad front av s, v och mp. Det kommer så klart att ta många månader av segslitet ordvrängande innan de s.k. arbetsgrupperna kommer fram till sina förmodligen urvattnade produkter. Resultatet kommer naturligtvis att mötas av hård kritik inifrån vart och ett av de tre partierna och kommer med sin karaktär av kompromiss knappast att entusiasmera valarbetare eller väljare. Och till slut: den politiken en eventuellt vinnande koalition ska föra kommer att bestämmas inte av de ordalydelserna utan av procentsiffrorna i valet.

En ny vår
Hur det kunde bli så här? Jo, s och mp fick för sig att de skulle ha det bra tillsammans. Men halva socialdemokratin har vänsterpartiet som näst bästa parti och fann det orimligt att lämna v utanför. Ja, så blev det så här fastän v hade sagt att man inte skulle ställa upp på ett tidigt gemensamt regeringsprogram. Det var inget annat att göra än att gå med, men nog är det hela djupt problematiskt. Vad tänkte s-ledningen på?
Ja, så har vänsterpartiet fått ökat stöd. I Demoskops mars undersökning nådde man 7,2 procent. Min gissning är att det är en missnöjesyttring mot s. Lätt fånget lätt förgånget som man brukar säga. Men jag kanske ska försöka vänja mig av med min ständiga pessimism. Det kommer ju en ny vår. Vårdagjämningen är här och i onsdags hörde jag årets första bofinksång uppe på Tuna!
Lucifer

Studiecirkel: Arbetarklassens återkomst

Arbetarklassen lever - det konstaterade Göran Greider 1998 i sin omtalade bok Arbetarklassens återkomst.
Vi utgår ifrån våra egna erfarenheter i sammanhanget när vi läser boken tillsammans. Greiders text vill vi koppla till dagens kapitalistiska systemkris och andra aktuella politiska frågor och problem.
Denna studiecirkel kommer att ha sammanlagt fyra möten, varannan måndag kväll.
Måndag, den 23 mars 2009, Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4.
Anmäl dig senast den 16 mars för att delta. Studiecirkeln är avgiftsfri, anmälda deltagare får litteraturen gratis.

Veckans citat

Politikens nya kläder
”På nätet händer saker snabbt och vinden ska väl vända igen för det republikanska partiet när vi har vässat vårt budskap och tagit till oss den nya tekniken. För att göra det måste vi matcha demokraterna, programmerare-för-programmerare. Dessvärre har vi ont om yrkesfolk som enbart fokuserar på att bygga plattformar och tillämpningsprogram. Det var här det gick illa för oss på nätet 2006 och 2008. Vi kanske skulle ställa upp med stipendier i datavetenskap för de som lovar att jobba för vårt parti?”

Cyros Krohn som då han avgick från posten som IT-ansvarig för republikanska partiet föreslog att partiet skulle odla mera konservativa programmerartalanger.

Demokratisk Vänsters årsmöte: Valrörelsen börjar nu!

I förra veckan höll Demokratisk Vänster årsmöte. Den första, utåtriktade, delen av mötet ägnades åt hemlösheten. Partiet hade bjudit in Rolf L Nilson, välkänd lundabo och f d riksdagsledamot för (V), numera bostadssamordnare i Malmö. ”Lund kan lära av Malmö!” var den på lundensisk botten något provocerande rubriken. Rolf L Nilsons inledning har rapporterats i dagspressen varför vi här nöjer oss med att notera en av de lärdomar från Malmö som Rolf ville förmedla: Det handlar om långsiktig och hållbar planering – det vill säga bostäder i det ordinarie beståndet.
Under en senare delen av kvällen behandlades sedvanliga årsmötesdokument och förrättades val.

Motioner och interpellationer
Ur verksamhetsberättelsens kommunalpolitiska del saxar vi bland annat följande under rubriken ”Kommunfullmäktige”:
”Sammanlagt 38 gånger har ärenden från Demokratisk Vänster funnits med på föredragningslistorna, fast de flesta gånger i form av bordlagda ärenden. Vi har haft 14 olika ärenden, 7 motioner, 7 interpellationer, varav en motion tillsammans med S, V och MP, en tillsammans med Oskar Krantz, FP, och en tillsammans med MP.
Som jämförelse kan nämnas att (S) lämnat in 5 motioner och 7 interpellationer; (V) 3 motioner och 3 interpellationer samt (MP) 2 motioner (båda tillsammans med andra partier) och 1 interpellation (som inte behandlades eftersom den inte fick ställas).”

Arbetarrörelsen och Sverigedemokraterna
Verksamhetsplanen för 2009 slår fast att valrörelsen börjar nu! Bland planerade utåtriktade aktiviteter under året märks bland annat en ”Förstamajföreläsning” av Alexander Bengtsson, journalist på tidskriften Expo (där den numera världsberömde deckarförfattaren Stieg Larsson tidigare var en av eldsjälarna). Föreläsningens titel: är, lämpligt nog på första maj, ”Arbetarrörelsen och Sverigedemokraterna”.DV ämnar också i vanlig ordning genomföra ett antal appellmöten under våren och hösten. Genom i princip heltäckande flygbladsutdelning i två olika stadsdelar (Väster och Öster) inbjuds invånarna i dessa stadsdelar till samtal med DV vid möten (i respektive stadsdel) med fika och dopp. Det första av dessa fikabordsmöten planeras till slutet av april på Väster.
Till styrelse valdes Sven-Bertil Persson, Cecilia Salemark, Monica Bondeson, Martin Stensson och Lars-Åke Henningsson som ordinarie, medan Elsa Grip och Gunnar Stensson valdes som ersättare. Ulf Nymark valdes till ordförande. I samtliga fall var det omval. Samtliga val var enhälliga.

Kronisk hälsokris orsakad av år av isolering av Gunnar Stensson

Den brittiska medicinska tidskriften The Lancet rapporterar i sitt senaste nummer om effekterna av Israels blockad mot Gaza. Blockaden har nu pågått sedan långt före kriget, som förvärrade hälsoläget. Den pågår fortfarande.
Värst drabbas barnen. Barnadödligheten är hög och stiger. De palestinska barnen är undernärda. De utvecklas inte normalt. Längd och vikt påverkas, liksom den intellektuella utvecklingen. Svältrelaterade sjukdomar blir allt vanligare.
Det är en viktig opinionsyttring att The Lancet informerar om de folkmordsliknande följderna av den israeliska blockaden, liksom att svenska kyrkan framhåller de katastrofala effekterna av att det israeliska bombflyget utplånade deras nya välutrustade klinik.
Trycket mot Israel att öppna gränserna måste till vare pris upprätthållas. Det är stor skada att demonstrationen i Malmö till följd av de fascistiska aktionerna förlorade en stor del av sin effekt.

Slaget vid Khaybar
En Jaff Schatz hävdar i Sydsvenskan 12/3 att lördagens demonstration präglades av judehat. Som belägg anför han påståendet att några arabiska demonstrationsdeltagare skanderade ”Khaybar Khaybar ya Yahoud, jaish Muhammad saufa ya`ud” (Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé ska återvända). Han skriver att Khaybar var platsen för en muslimsk massaker på judar i nuvarande Saudiarabien år 628.
Det finns inga historiska belägg för någon massaker i Khaybar. Däremot är slaget vid Khaybar en viktig vändpunkt i islams historia.
Bakgrunden är att Muhammed tvingades fly från Mecka till Medina 622. I Medina fick han anhängare. Krigare från Mecka belägrade Medina tillsammans med beduinstammar och de judiska invånarna i oasen Khaybar (95 engelska mil från Medina).
629 angrep Muhammed med en muslimsk armé på 1600 man Khaybar, där mer än 10 000 man förskansat sig i flera befästningar.
Muslimerna segrade, men i stället för att genomföra en massaker lät de judarna leva kvar och behålla sin religion och kultur. Däremot beskattade de dem. Detta betraktas som ursprunget till det muslimska dhimmisystemet som gäller ickemuslimer som lever i muslimska stater. Enligt detta betalar ickemuslimerna skatt men garanteras rätt till liv, egendom och religionsutövning.
Det återvändande som Schatz talar om är Muhammeds återvändande till Mecka , som vid tiden för slaget vid Khaybar ännu bara var en muslimsk förhoppning.
Detta är det enda belägg Schatz framför för påståendet om judehat och det förefaller minst sagt tvetydigt.
Gunnar Stensson
PS. Det går att slå upp Khaybar på Internet. Wikipedia har en lång artikel och hänvisar till relevant historisk litteratur.

Tekniska nämnden – extremt låg måluppfyllelse!

Kommunfullmäktige i Lund förutsätts styra den kommunala verksamheten med hjälp av mål. Varje nämnd har därför getts specifika mål av fullmäktige – mål som nämnden förutsätts arbeta efter. Fullmäktiges mål konkretiseras sedan i form av s k nämndsmål.
För år 2008 visar Tekniska nämnden en extremt låg måluppfyllelse. Av 27 nämndsmål är 11 mål ej uppnådda, 12 är svårbedömda eller ej mätbara. Endast 4 mål är klart uppfyllda. Av de 12 fullmäktigemålen för Tekniska nämnden är, fortfarande enligt nämndens egen bedömning endast 5 avklarade. 7 av målen är alltså inte uppfyllda.
Sammanfattningsvis gör detta att Tekniska nämnden entydigt har klarat av knappt 15 procent av nämndsmålen, och knappt 40 procent av fullmäktigemålen.
Varför klarar Tekniska nämnden inte av sitt uppdrag?, frågar Demokratisk Vänster i ett brev till Kommunrevisionen.

Skolpengen gynnar Lunds kommuns gymnasieskolor av Gunnar Stensson

En bieffekt av skolpengssystemet i Lund och det fria skolvalet i Skåne är att Lunds kommunala gymnasieskolor ser ut att bli överfulla i höst samtidigt som kringliggande gymnasier utarmas och friskolor konkursar.
De överfulla klasserna i Lunds gymnasieskolor garanterar många skolpengar och god ekonomi. De färre platserna i gymnasierna i omlandet och i friskolorna undergräver deras ekonomi och därmed standard beträffande lärare, byggnader och utrustning. Vilket i sin tur ytterligare ökar försprånget för Lunds gymnasieskolor.
För tre år sedan var proportionen mellan elever från Lund och elever från andra kommuner 60% lundaelever oh 40% andra elever. Nu är det tvärtom. 60% av eleverna kommer från kommuner utanför Lund.
Bra också för kommunens ekonomi eftersom det innebär att andra kommuner betalar en större andel av gymnasieskolan i Lund.
Däremot missgynnas ungdomar i Lund med låga betyg. De kan tvingas gå i gymnasiet i andra kommuner som Eslöv och Landskrona.

Om finansieringen av Kulturhuvudstadsåret av Sven-Bertil Persson & Ulf Nymark

Vid fullmäktiges sammanträde i september 2008 togs beslut om att Lunds kommun i enlighet med tidigare ställningstaganden skulle kandidera till Europeisk kulturhuvudstad 2014. Fullmäktige godkände också huvudinriktningen i ansökan till EU samt finansieringen av projektet.
Kostnaderna för projektet under åren 2010 till 2015 skall finansieras från fem olika källor. Lunds kommun ska stå för sammanlagt 75 miljoner kronor under denna tidsperiod.
Övriga 325 miljoner kronor som projektet beräknas kosta, förväntas komma från EU och svenska staten i form av bidrag (200 miljoner kronor).
En fjärdedel av kostnaderna, ca 100 miljoner kronor, förväntades till dels komma från näringslivssponsring och till dels i form av intäkter vid de olika arrangemangen. Beträffande näringslivsfinansieringen skulle ett speciellt sponsorprogram utarbetas. Ytterligare 30 miljoner kronor beräknades komma från regional offentlig finansiering.

Eftersom nu ett halvår förflutit sedan fullmäktiges beslut kan det vara tid att fullmäktige får en redovisning av dagsläget beträffande de ekonomiska förutsättningarna.

Vi vill därför ha svar på följande frågor:

1. Har ett sponsorprogram utarbetats?

2. Hur stor summa har hittills garanterats från finansiärer från näringslivet?

3. Hur stort belopp är säkrat från den regionala offentliga sektorn?

4. Kan du idag konkretisera hur stora intäkterna från biljettförsäljning och andra kommersiella aktiviteter beräknas bli?

Sven-Bertil Persson & Ulf Nymark
Demokratisk Vänster

En strimma av ljus i mörkrets hjärta av Gunnar Stensson

Somalias president som valdes den 31 januari i år har ”sträckt ut en hand mot Etiopien och inlett en dialog med USA samtidigt som han har stärkt banden med den afrikanska fredsstyrkan. Han har också avsevärt förbättrat relationerna med den somaliska övergångsregeringen” för att citera Jörgen Strömberg i Sydsvenskan 12/3.
Det handlar om shejk Sharif Sheikh Ahmed. Vi berättade för en månad sedan om hans valseger.
Det var han som för två och ett halvt år sedan ledde de Islamiska domstolarna som då skapat ordning i större delen av Somalia. Den USA-stödda etiopiska invasionen för drygt två år sedan störtade honom och kastade in Somalia i ett namnlöst lidande, som vi berättat i en serie artiklar. George Bush fattade det idiotiska och folkrättsvidriga beslutet att attackera och den somaliska övergångsregeringen begick landsförräderi genom att bjuda in den etiopiska armén.
Sedan följde två år av massflykt från Somalia och särskilt från huvudstaden Mogadishu, mord, våldtäkter, plundringar, klanstrider och kapningar.
Sharif ledde den motståndsrörelse som under svåra förhållanden organiserades, Fronten för Somalias återbefrielse. Den fördömdes av George Bush och den svenska bombhögern som islamistisk. Den hindrades från att hålla konferens i Stockholm, ett beslut som applåderades av borgerliga tidningar som Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.
Men nu har alltså dess ledare Sharif Skeikh Ahmed valts till president med röstsiffrorna 293 mot 126. Fronten för Somalias återbefrielse har segrat. Den etiopiska invasionsstyrkan har tvingats lämna Somalia. USA har fått en ny president. Nu hoppas man att Sharif ska återställa den ordning som rådde före Etiopiens USA-stödda angrepp.
Uppgiften är inte lätt. Extremistiska rörelser har fått ökat stöd. USA-stödda krigsherrar vill inte ge upp sin makt. De som börjat kapa fartyg vill fortsätta med det. Landets ekonomi är söndertrasad. 16 000 civila somalier har dödats och en miljon internflyktingar har fortfarande inte återvänt till sina hem.
Men Sharif har alltså tagit itu med uppgiften, med samma radikala beslutsamhet som Barack Obama. Samarbete med USA. Fred med Etiopien. Återskapande av lag och ordning. Nedkämpande av islamiska extremister och tidigare USA-stödda krigsherrar. Förbättrade relationer med den korrupta så kallade övergångsregeringen. Stärkta band med den underdimensionerade och ineffektiva afrikanska fredsstyrkan.
Det är långt ifrån säkert att han lyckas.
Men det finns som Jörgen Strömberg skrivit ”en smal strimma av ljus”.

”Vi bestämmer” = fascism av Gunnar Stensson

Främst gick palestinska flyktingfamiljer. Mammor med barnvagnar, mormödrar, pojkar, tjejer, fäder och morfäder. Utan banderoller, men med palestinska flaggor. Utan högtalare. De ropade: Stoppa blockaden av Gaza! och Jalla, jalla, muren ska falla! De log mot dem de mötte. Vid Malmö Opera hisnade de av glädje när de såg hur långt tåget var. Att vi har så många vänner!
De var redan framme vid Stadion när de såg kolonnen av svartuniformerade hotfullt närma sig på John Erikssons väg under den totalitära banderollen: ”Det är vi som bestämmer!” På givet tecken maskerade de svarta sina vita ansikten och stormade mot Baltiska hallen vrålande ”Stoppa matchen!”.
Palestiniernas glädje byttes i sorg och besvikelse. Poliserna är våra vänner! ropade de. Tillbaka! Tillbaka! En mamma med barnvagn grät. Hos andra övergick besvikelsen i vrede. Bilda kedja! Bilda kedja!
Plötsligt stod jag hand i hand med två palestinska åldringar i en kedja som skyddade demonstranterna mot de svartuniformerade. Enstaka smällare hördes från det spektakel som våldskåta fotografer och svarta fascister roade sig med bland polisbilarna.
Ännu en gång hade palestinierna förlorat. De svarta hade stulit deras manifestation. Muren står kvar på Västbanken. Blockaden av Gaza fortsätter. Israel tvingar barnen att svälta. Vad rör det de svarta, de som bestämmer?
Efter demonstrationen drog grupper av ungdomar i svarta Peak Performance-jackor hånfullt skrattande genom Pildammsparken ner mot sina hem i Ribersborg. Dagen efter såg jag två svarta affischer vid domkyrkan med texten: Vi bestämmer! Fascisterna finns alltså också i professorsstaden i Lund.
Anonymt våld, beväpning, ansiktsmasker, svarta uniformer, militär organisering, demokratiförakt och hänsynslöshet (”Vi bestämmer!”). Det finns ett ord för att beteckna den bakomliggande ideologin: Fascism. Sen kan aktivisterna kalla sig vad de vill. Vänstern måste bekämpa dem, oavsett vilken beteckning de använder och var de än dyker upp.
En före detta socialist ledde kolonner av svartuniformerade våldsverkare mot Rom 1922. Hans namn är Mussolini.

”Idag är Malmö Gaza” av Lars-Anders Jönsson

Så uttryckte sig en i medlargruppen under förra helgens stoppa matchen demonstration.
En ovanligt träffande beskrivning. Ett stort antal demonstranter tågade iväg till stadion för att uttrycka sina protester mot Israels politik och krigföring. Och vad händer. Ett antal militanta bryter sig ur demonstrationen och angriper de poliser som skyddar stadion. Attackerna är intensiva och demonstrationsvakternas försök att stoppa de militanta leder till att de själva hotas. Killen som hoppar upp på polisbilen riktar en spark mot en demonstrationsvakts huvud.
När poliserna samlar sig för en motmanöver och driver de militanta framför sig retirerar dessa och tar skydd i folkhavet.

Efter demonstrationen kritiserar många de militantas aktion. Fokus har flyttats från protesten mot matchen till attackerna mot polisbilarna. Vilket ansvar har då arrangörerna? Vad kunde man göra? Ja svaret är ganska enkelt. I det fall man ej accepterar de militantas aktioner borde de förhindrats att delta i demonstrationen. I det fall en grupp ändå senare vid stadion brutit mot en överenskommelse att ej attackera poliserna borde de aldrig släppts in i folkmassan efteråt utan vakterna borde motat ut dem. Som det nu var blev demonstrationen en förutsättning för de militantas aktion. Detta har arrangörerna ett ansvar för.

Och så parallellen till Gaza. En förutsättning för Hamas angrepp på Israel är att det finns ett folkhav de kan gå in och gömma sig i. På samma sätt som de militanta i Malmö bryr de sig inte heller om vad folket tycker om deras aktioner. Bland folket vet man ej något om deras planer. Protesterar någon så tystas denne. I lördags var Malmö Gaza.

Vad gjorde demonstrationsledningen för att förhindra att huliganerna gick med i tåget? av Ulf Nymark

I ett uttalande den 11 mars konstaterar ”Nätverket mot Israels krig och ockupation” att ”det svarta blocket” i demonstrationen den 7 mars uppträtt hotfullt mot demonstrationsdeltagare, misshandlat vakter, slängt färgbomber på människor, kastat smällare etc.
”Detta är oförlåtligt och oacceptabelt och det faller ett tungt moraliskt ansvar på de som står bakom detta. Vi har under generationer kämpat för vår rätt att demonstrera och när det svarta blocket för ett personligt krig mot polisen och attackerar demonstrationsarrangörerna spelar man de krafter som vill inskränka demonstrationsrätten rakt i händerna. Man våldförde sig också på vår rätt att demonstrera och gör det utan någon som helst intresse att uttrycka solidaritet med Palestinas sak.”, heter det bland annat i uttalandet. (För uttalandet i sin helhet: se www.stoppamatchen.se)
I detta instämmer jag helt och hållet. Ett antal frågor infinner sig dock med anledning av nätverkets uttalande: Vad hade nätverket väntat sig av de svartklädda huliganerna? Att de skulle bjuda demonstrationsdeltagarna och polisen på saft och bullar? Vad gjorde demonstrationsledningen för att förhindra att våldsverkarna gick med i tåget? Faller inget ”moraliskt ansvar” alls på demonstrationsledningen som tillät dem att gå med?

Eftertankar av Lucifer

Jag var så klart på demonstrationen ”Stoppa matchen” i lördags. Det var en stor och bra demonstration och jag är glad och stolt över att ha varit med. Av oss som var där hade väl så där hälften invandrarbakgrund och resten var blandat ungdomar och gråhåriga män och kvinnor . Vi gjorde vår medborgerliga plikt ungefär som i Vietnamdemonstrationerna för fyrtio år sen. Vanlig anständighet alltså, man kan bara inte sitta hemma när Israel år efter år fortsätter att plåga och förödmjuka palestinierna.
Per Gahrton höll ett fantastiskt tal på Stortorget, ett av de bästa politiska tal jag har hört någon gång. Mycket riktigt fanns det inte tillstymmelse till referat av det i någon tidning jag har sett. Jag uppskattade särskilt att Gahrton kort nämnde insatsen från ”modiga Malmöpolitiker”. Reportrarna hade väl fullt upp med att gotta sig över de svartklädda. Hela veckan hade vi ju matats med att demonstrationen skulle bestå av nazister och våldsmän och det skrämde säkert många. Jag såg t.ex. att en gammal vänsterman som Tomas Peterson av sådana skäl tvekade att delta. Det var synd.

Det gick illa
Det slutade inte bra, det är sant. Allt var lugnt tills vi kom till Stadion och då var vi kanske 5-6000. Där gjorde det svarta gänget en tjurrusning bort från mötesplatsen till polisbilarna och satte igång med att sparka på dem och kasta smällare. Det är naturligtvis utsiktslöst att så där femtio personer många hundra meter bort från tennishallen och med drygt tusen bevakande poliser skulle kunna fysiskt påverka matchen. Deras enda önskan var såvitt jag förstår att slåss med polisen. Från demonstrationens podium kom kraftiga fördömanden mot deras handlingar, det bildades kedjor av vakter för att hålla dem ute och det betonades att polisen var här som våra vänner. Inget hjälpte och följaktligen kunde media rapportera om ännu ett tillfälle där vänsterdemonstranterna som vanligt ägnade sig åt våld och förstörelse.

Vad kan man göra?
Vad gör man då åt ett svart block som ställer upp i en demonstration? Jag har inget svar. Några få personer som kommer till en demonstration med en banderoll som går mot arrangörens politiska linje kan lätt stoppas. (Jag har själv som socialdemokrat blivit fråntagen ett plakat av Nils Yngvesson i socialdemokraternas förstamajtåg på Stortorget i Malmö, ett av mina vackraste politiska minnen.) Men 50-100 personer samlade i en grupp kan inte avhysas utan betydande fysiskt våld. Dessutom: skulle inte svartklädda med palestinaschalar upp över hakan få delta i demonstrationer? De hade inga banderoller (förutom den pinsamma ”Det är vi som bestämmer”), de delade inte ut flygblad. De tycks inte tänka politiskt och dumma är de tydligen också – polisen hade så klart några maskerade man ibland dem för att kunna vittna mot dem.
Skulle vi då ha ställt in, låtit bli att demonstrera när vi inte kunde få göra det utan dem? Skulle vi ha gått hem, ett par tusen? Nej, det hade varit orimligt.
Det enda jag kan se i det konkreta fallet Malmö hade varit att polisen, vars uppgift det ju är att hindra olagligheter, hade varit snabbare och bättre förberedd. Då hade de svarta effektivt kunnat avskiljas från oss andra efter deras angrepp. Nu jagades de av poliserna in ibland oss andra där de kunde gömma sig. Från demonstrationsledningens sida gjordes försök till en sådan levande mur, men det var naturligtvis utsiktslöst. Och det är inte vår uppgift att ta hand om folk som är våldsbenägna. Demonstrationsledningen hade ansvar för demonstrationen, inte för en särskilt organiserad grupp som lämnar arrangemanget för egna syften.
Stoppa matchen var en välgjord kampanj och dess initiativtagare och ledare Olof Holmgren har all heder av sin insats. Han har varit lugn och saklig i sina kontakter med media och har vägrat att låta sig provoceras. Det ska bli spännande att följa hans politiska bana. Förslag: högt upp på riksdagslistan för V-Malmö.
Men när det är sagt så var ändå utgången näst intill en olycka och det beror naturligtvis på media. Vi står hjälplösa utan egna röster och detta i en tid när media betyder allt. Det är bara alltför lätt att föreställa sig vad folk säger hemma framför tv-n eller på kafferasterna. Läget är sämre än Båstad 68 då vi såvitt jag minns hade Aftonbladet med oss. Vi är inga antisemiter och uppför oss inte som sådana och därför fann jag också artikeln Johan Lönnroth m.fl. omotiverad. Jag har letat efter någon med sinne för proportioner och faktiskt, Anna Dahlberg i Expressen visar det och talar om absurt överdrivna anklagelser. Hon skriver ” Sanningen är att jakten på antisemitiska förlöpningar i debatten under Gazakriget gav ett ganska klent resultat. Anklagelseakten fick ofta formen av: politikern X länkar till bloggaren Y i vars kommentarsfält man kan hitta antisemitiska inlägg.” Det är lite annat än Sydsvenskan som tycks mena att antisemitismen är Malmös främsta problem.

När kommer paradigmskiftet?
Så till något helt annat. Den moderna synen på den vetenskapliga utvecklingen är präglad av Thomas Kuhn som med sin bok ” De vetenskapliga revolutionernas struktur” lanserade tanken att vetenskaplig utveckling har två stadier. Ett där allt går sin gilla gång, byggsten läggs till byggsten till normalvetenskap. Men så händer det något: man upptäcker ett fenomen som inte låter sig förklaras inom gängse teorier och så hittar man fler och fler sådana. Då kommer det en strömkantring: teorier som tidigare betraktats galna eller ovetenskapliga måste nu beaktas. Man måste utveckla en ny teori eller radikalt bygga om den gamla och så kan nya fakta tas om hand.
Jag tänker på detta när jag läser i New York Times på onsdagen om hur universiteten reagerar på att världsekonomin nu ställs på ända. Allt gick ju som på räls, de matematiska modellerna fungerade och de fria marknadskrafterna ordnade allt till det bästa. Milton Friedman och Chicagoskolan kunde visa att det inte var någon mening med statliga ingripanden. Den fria marknaden absorberar sådant och låter sig inte påverkas – Keynes var fel ute.
Hur är det då på ekonmiinstitutionerna, tar de intryck över att det håller på att gå åt helvete, att teorierna om det mjukt självjusterande systemet inte kan ta in vad som har hänt? T.o.m. Alan Greenspan har ju berättat om hur chockad han blev av att det inte fungerat enligt teorierna. Nej, inte mycket har hänt på universiteten, läroböckerna och ortodoxin är desamma visar journalistens rundringning till några mindre ortodoxa ekonomer. Förklaringen?
Jo, säger JK Galbraith vid Texasuniversitet, ekonomer är som strutsar, de har huvudet i sanden. RJ Schiller vid Yale skyller på ”groupthink”. Folk vill inte avvika från konsensus, då tas de inte på allvar och får inget jobb. Saker ändras långsamt på universiteten, säger David Card på Berkeley, se på hur Phillipskurvan predikades hela 1960-talet. Den sa att inflation och arbetslöshet alltid var varandras motpoler. Men så kom stagflationen på 1970-talet och visade något annat, men det tog tio år att ge upp teorin.
Tja, där fick jag som trodde universitet var snabba och öppna för den levande verkligheten. Men nog skulle det vara roligt att höra vad som i dessa dagar sägs från katedrarna på Ekonomicentrum. Finns det inte åtminstone någon universitetslektor som inte sover så gott om natten längre?

Tankar om tennis och turbulens av Bengt Hall

Trettioett år efter tennismatchen mot Rhodesia var det dags igen, dvs att demonstrera mot en tennismatch och mot ett lands politik och övergrepp. En skillnad är förvisso att de allra flesta idag inser att idrott och politik hänger ihop. Då, 1968, var vi studenter bråkstakarna. Vi satte oss framför grindarna till tennisstadion och blockerade därmed ingångarna, dvs en form av civil olydnad dock utan att förstöra något. Några hade lyckats ta sig in som publik och slängde ägg på den känsliga grusplanen och andra klippte av polisens vattenslang när de skulle spruta vatten på demonstranterna. Vi var mycket stolta när matchen avblåstes.
Sju år senare var det dags igen. Matchen mot Chile 1975 uppfattades som en provokation sedan chilejuntan med brutalt våld tagit makten två år tidigare. Den gången lyckades vi inte stoppa matchen. Men uppmärksamhet fick vi och polisen hade blivit duktigare. Jag hade en central roll i demonstrationen. Jag hade på order av Gunnar Sandin köpt en bastrumma i Nässjö på Nordiska musikvaruhuset till Röda Kapellet. Och väl i Lund när tåget anlände stod bussar uppställda på Clemenstorget och jag hade inget annat val än att ta med den något otympliga stortrumman på bussen. I tåget i Båstad med 3000 deltagare var det tji att ropa slagord om jag underlät att slå på trumman i takt. Helsingborgsförfattaren Torgny Karnstedt har i sin roman Slamfarmen beskrivit det: ”Mitt i tåget hamrade en stor trumma med taktfasta slag. Varje hugg lät som när ett bildäck punkterar.”

Våldsfokusering
Liksom för trettioett år sedan fokuserar media på det förväntade våldet och det våld som faktiskt inträffar. En skillnad är att lördagens demonstration fått förvånansvärt hyggligt bemötande och arrangörerna t o m fått beröm av polisen. I efterhand undrar jag dock varför arrangörerna överhuvudtaget accepterade den grupp som kallar sig ”Det är vi som bestämmer” som deltagare. Det var ju kristallklart att de skulle ställa till bråk. De har gått ut med egen annonsering och markerat att de med alla till buds stående medel skulle stoppa matchen och de var förklädda med huvor och masker. De är fega som inte vågar stå för vad de gör eller vem de är. Själv krävde motsvarande grupp för några år sedan vid en demonstration i Malmö som urartade att polisen skulle vara tydligt igenkännbara t ex med nummer på hjälmarna. Så blev det också. Förvisso säger arrangörerna att gruppen (autonoma m flera) lovat delta utan att använda våld och följa spelreglerna. Men det visar sig ju vara naivt att tro på. Förvisso är det säkert svårt att utestänga någon från att delta men frågan är om man försökte t ex på torget vid samlingen när de uppenbarade sig på ett så uppseendeväckande sätt. Det var synd. Talarna vid samlingen innan demonstrationen uppmanade alla att undvika våld och motstå provokationer och t o m betonade att de som brukade våld och bråk t ex med polisen agerade mot Palestinas folk.
Jag är stolt och glad för att jag var med. Trots tumultet på slutet eller rättare sagt bortsett från tumultet och de adrenalinstinna ungtupparnas brist på disciplin och solidaritet så var det en värdig och bra manifestation. Och det var en blandning av åldrar, inte bara svartklädda tjugoåringar. Även i det här tåget hade jag en trumma i händerna, den här gången en virveltrumma. Den här gången dock i sällskap med två andra trumslagare, Peter och Saima. Och liksom förra gången hade jag en magnifik känsla av makt och inflytande.

Antisemitism
Och så det där med antisemitism. Jag har väldigt svårt att ta till mig att kritik mot Israels övervåld och ockupation mm kopplas till antisemitism och att vänstern präglas av sådant. Idag måndag två dagar efter demonstrationen så antyds detta i SDS av bl a Johan Lönnroth. ”Ta antisemitismen på allvar, Ohly” är rubriken. Artikeln handlar om Ohlys förtjusning över en viss blogg som antingen är antisemitisk eller slarvig ifråga om syn på judar. Jag vet inte. Och det är ju ett överslag om man kopplar det till att stämpla Ohly som antisemit och ännu mindre oss som är upprörda över Israels politik. Och det är ju lite väl tajmat att införa artikeln två dagar efter matchen och demonstrationen. Det känns faktiskt lite obehagligt.
Man kan alltid diskutera om man ska demonstrera. Det kan ju vara ett trubbigt instrument. Men å andra sidan är det ju befängt om man inte kan delta i en opinionsyttring därför att det finns risk för att extremister kan komma med. Och det är svårt att stoppa sådana. Sådan risk fanns väl också med ni vi demonstrerade mot Vietnamkriget eller Irakinvasionen. Dessutom tycker jag att det är positivt att yngre människor idag engagerar sig och då känns det rätt att vi som är lite rynkigare och äldre visar vår solidaritet med dem och för Palestinas folk.