Sommarlov

Så var det dags för sommarlov. En äldre grånad vb-redaktör kan kanske inte sätta samma kraft bakom ordet äntligen som de skolungdomar som slutade igår, men det är alltid skönt att få lägga ett stycke arbete till handlingarna.
   Tack alla ni trogna som gör Veckobladet, både läsare och skribenter, till vad det är: ett nu snart 40-årigt bevis på att det går att skapa något utan kommersiella drivkrafter.
red

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
15 juni kl 17
”Toner ur Anden”
Vera Renella, sång, hammarharpa
Jon Strider, sång, piano, gitarr

Gökottevandring söndagen 16 juni

Samling vid Källbybadets entré kl 8.
   En gök hörde jag och fem näktergalar, när jag provgick i tisdags, men våryran har lagt sig. Fågellivet på dammarna är just nu ganska fattigt och man undrar om det blir några svanungar i år.
   Vi utforskar också det gamla Källby, byn som försvann, och besöker Källby mölla, följer Höje å längs dammarna och fortsätter på hemliga stigar, förbi spår av gammal kulturmark.
   Vandrarna får tips om var man kan plocka smultron, svarta vinbär, hallon, björnbär, plommon, äpplen och fläderblom allteftersom de mognar.
Vi är säkert hemma före kl 10
Klostergårdens byalag, Gunnar Stensson

Sensationellt avslöjande från den politiska majoriteten av Ulf N

Miljöpartiets fel att Lund inte når klimatmålet!

Man ska inte tro att det inte levereras några nyheter vid fullmäktiges budgetdebatt som just nu pågår för fullt. Äntligen har vi fått en förklaring till varför kommunen inte lyckas närma sig målet för minskningen av koldioxidutsläpp, det s k klimatmålet. Den uteblivna minskningen beror inte på att de borgerliga står för en låtgåpolitik på klimatområdet. Det har ingenting att göra med att biltrafiken ohämmat inte bara tillåts öka, utan också direkt uppmuntras att öka, genom omfattande investeringar i bilinfrastruktur. Inte heller beror det på energislöseri inom andra sektorer.
   Nej, i själva verket är det Miljöpartiet som är boven i klimatdramat. Det avslöjade Lars Bergwall, centerpartistisk ordförande i Miljö- och hälsoutskottet, i debatten under torsdagen. Den uteblivna minskningen av utsläppen orsakas, enligt Bergwall, helt enkelt av att kommunens tjänstemän inte får jobba i lugn och ro på grund av Miljöpartiets motioner till kommunfullmäktige!
   Huruvida det enbart är MP-motioner som på detta sätt stör den tjänstemanliga arbetsron och inverkar negativt på klimatutsläppen framgick inte av Bergwalls anförande. Inte heller förklarade han hur tjänstemännen genom fridsammare arbetsmiljö på ett avgörande sätt skulle kunna påverka de samlade utsläppen i kommunen.
   Vi väntar nu på besked från de borgerliga om de vill ändra kommunallagen för att begränsa fullmäktigeledamöternas motionsrätt. Det är ju också rimligt att de borgerliga redovisar trovärdiga kalkyler på hur utsläppsnivån per motion påverkas och hur mycket utsläppen skulle reduceras vid ett totalt motionsförbund i Lunds kommun.

Veckans citat

Edward Snowden: ”Folk som tycker att jag gjorde ett misstag som valde Hongkong missförstår mina avsikter. Jag är inte här för att hålla mig undan rättvisan – jag är här för att avslöja kriminalitet.”

---

Sexism inskränker allas möjligheter
”Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga ´vi vet redan vem du är´.
   Om en sådan för-förståelse av den enskilda människan verkligen genomsyrar den kultur där denna människa växer upp och formas, medför det oundvikligen att hon berövas möjligheter.”
   Ur Nina Björks svar (DN 4/6) på Dennis Nörmarks angrepp mot jämställdheten i artikeln ”Kaere svenskere”.

---

Första vallöftet i Lund inför nästa års val?
Om vi vinner skall Carema bort sa Mats Olsson i dagens fullmäktigedebatt.

Fältet fritt för Sydsvenskan av Gunnar Stensson

När nu Veckobladet går ut i sommarvärlden för  två månader av journalistiskt grävande får läsarna nöja sig med Sydsvenskan. Den duger gott - om man läser selektivt.
   Vi har upptäckt ett nytt namn de senaste månaderna: Karin Arbsjö. Hon har skrivit engagerat om jämställdhet och kritiskt granskat Chris O´Neills jobb som finansspekulant i bolaget Noster Capital, registrerat på skatteparadiset Caymanöarna.
   Hon ledde tillsammans med Per Svensson och Rakel Chukri årets kulturevenemang i Malmö, jätteseminariet i Moriskan om Vilgot Sjöman som filmskapare och särskilt om Malmö-klassikern ”Kvarteret Korpen”.
   Hon skriver i Kulturdelen, inklämd mellan pop- och matreportage.
   En fin sommar tillönskar vi Göran Persson, Veckobladets kreative och ständigt pålitliga ägare och chefredaktör!

Låg skatt är dyrt för kommunen av Gunnar Stensson

En stor del av Lunds förskolebarn har som bekant flyttat från mögliga gamla skolor till mer eller mindre olämpliga baracker som är 35 till 40 procent dyrare per år än vad kostnaden skulle ha blivit om man hade byggt riktiga förskolor.
   Lars Hansson, FP, intervjuades i Sydnytt och pekade ansvarsfullt på Lunds tillväxt och dåliga ekonomi. Det är dyrt att vara fattig och det är dyrt att aldrig våga höja kommunalskatten.
   I Klostergården revs Fritidsgården och ersattes av baracker för tio år sedan eftersom man inte hade råd att bygga nytt, budgeten måste hållas. Det innebär att kommunen haft en merkostnad på minst 35 procent under tio år. Det är procenten det hänger på. 350 procent.
   Men nu byggs Mötesplats Klostergården och det är vi glada för. Vi hoppas att i framtiden slippa de fula gamla barackerna i den vackra parken.

Är kvalité detsamma som höga betyg? av Per Almén

Ekots lördagsintervju den 8 juni hade Mikaela Valtersson, ordf i friskolornas riksförbund, som gäst. Intervjun gjordes mot bakgrund av JB-koncernens aktuella nedläggning. MV försökte rädda situationen genom att hävda att JB:s nedläggning ”visade att valfrihetssystemet fungerar.” – Undrar om de 15000 elever och många hundra lärare som helt ovetande tog emot beskedet, tycker detsamma? MV hävdade envist att det var friskolornas höga kvalitet och resultat som gjorde dom attraktiva. Hon satte då likhetstecken mellan kvalitet och resultat, mätt som avgivna betyg.
   I en artikel i Sv Dagbladet den 10 juni har dom iögonenfallande skillnaderna mellan elevers resultat på de Nationella Proven och elevernas betyg i samma ämnen påtalats. I undersökningen är det resultaten på de Nationella Proven i Svenska, Engelska och Matematik för eleverna i åk 9 i Stockholm och deras betyg i samma ämnen som studeras. Påfallande är den enorma differensen i Matematik. En del av skillnaden finns säkert rimliga förklaringar till, men när mer än 8 av 10 elever får ett högre betyg än vad resultatet på NP motsvarar är orsaken någon annan.
   Stockholm är landets friskoletätaste kommun. Av de 9 skolor där avvikelserna var störst, är 6 friskolor och 3 kommunala skolor.
Vad lär vi av detta?
  * Att ”glädjebetyg” är vanligare i Stockholm än i resten av landet.
  * Att friskolor leder glädjebetygsligan
  * Att i kampen om eleverna riskerar kommunala skolor att dras med i den betygsinflation som glädjebetygen innebär.
  * Att elever med samma betyg i ett ämne från grundskolan kan ha högst varierande kunskaper. Detta avslöjas när eleverna möts i gymnasiets åk 1.
   På sikt riskerar trovärdigheten och tilltron till givna betyg att undermineras. Därmed också en av betygssystemets viktigast funktioner, att tjäna som urval för fortsatta studier. Det förlorar alla elever på.

Israelisk organskandal bekräftad efter att först ha avfärdats som antisemitisk propaganda av Gunnar Stensson

När journalisten Donald Boström 2009 avslöjade att palestinska döda plundrades på organ i det rättsmedicinska centret Abu Kabir utanför Tel Aviv, utpekades han som antisemitisk propagandist.
   Aftonbladet som publicerat artikeln fördömdes.
   Senare undersökningar har visat att det rättsmedicinska centrets ledare doktor Yehuda Hiss också stulit organ från israeliska soldater, emigranter och utländska arbetare.
   Donald Boström och grundaren av ”Organs Watch”, professor Nancy Scheper Hughes, har tillsammans skrivit en omfattande redogörelse för skandalen i den ansedda tidskriften ”Brown Journal of World Affairs.
   Rättegång pågår i Israel.

När sommaren tar ledigt av Bertil Egerö

– och det regnar, går jag till Söderköpings fina bibliotek (strategiskt placerat vid centrala busshållplatsen) för att via dagspressen återkoppla till verkligheten, den där ute, långt borta från stadens museala framtoning där den vilar i sin medeltida storstadshistoria.
   Världen verkar rulla på som vanligt. En understreckare drar välkända paralleller mellan Storbritanniens krigsfiasko i Afghanistan på 1800-talet och dagens USA-fiasko. President Karzai som läst en aktuell bok i ämnet sägs ha fått råg i ryggen av sina nya insikter.
   Viktigare: Wislawa Szymborskas sista diktsamling recenseras. Stimulerad går jag till Söderköpings Bokhandel, äldst i Sverige och ännu i de ursprungliga lokalerna från 1815. ”Nej du, här har vi ingenting av det slaget. Vi har måst dra ner rejält på inköpen.” Javisst, så är det, även här.
   Inte mindre än fyra dånande studentlass passerar rådhustorget. Snart kommer de vitmössade att hittas i krogarna vid Göta kanal, där de vackra gamla magasinen gjorts om till något i stil med varmare länders kaj-krogar.
   Igår höll den stora frikyrkliga tvåmastaren Shalom konsert vid kajen, med fullt ös i gospelsångerna. Kajens parkerade mångmiljonseglare fick sig en glad dos gudlighet gratis till drinken.
   I all sin nostalgiska framtoning är den lilla staden öppen och glad, människorna tillgängliga för lite prat. Humorn flödar, inte minst i de skulpturer jag råkar upptäcka på udda ställen. Staden lever, ingen tvekan om det.
   Och den inbjuder till tankar om nuläget. Wislawa Szymborskas diktsamlingar hittar jag visserligen inte heller i stadens ”Bra & begagnat”, men får från biblioteket med mig hennes poetiska sammanfattning av nuläget, värd att grunna på under vår fortsätta färd mot Vätterns djupa vatten.
Bertil Egerö


Bidrag till statistiken
Av hundra människor
är de som vet bäst
minst femtiotvå,

de som med tvekan tar ett steg
nästan hela resten,

de som är redo att hjälpa till,
bara det inte tar för mycket tid,
så många som fyrtionio,

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem,

de som kan beundra utan avund
– arton stycken,
de som lever i ständig ångest
för någon eller någonting,
– hela sjuttiosju,

de begåvade för lycka
– inte fler än tjugofem,

de harmlösa en och en,
som förvildas i hop,
säkert över hälften,

de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär,

de visa av skadan
– inte många fler än
de som var kloka förut,

de som inte får ut någonting av livet utom tingen
– trettio stycken,
fast jag önskar jag hade fel,

de hopkurade och pinade,
utan ficklampa ute i mörkret,
räknas till åttiotre
förr eller senare

de som är värda att tyckas synd om
– nittionio av hundra,

de dödliga
– hundra av hundra.
En siffra som hittills har stått sig.

Spårvagnsdebatten av Sven-Hugo Mattsson

I tisdags förra veckan anordnade kommunen ett informations- och frågemöte för lundaborna, på Grand hotell. Mötet var intressant, tycker jag. Tre politiker, Mats Helmfrid (M), kommunstyrelsen ordförande, Anders Almgren (S) och Mats Persson(Fp) från regionen. Dessa tillsammans med fem tjänstepersoner gav en god information, ur olika aspekter. Tyvärr var lokalen för liten, många kom inte in och tidaspekten var fel. Mötet var för kort, borde varit två och en halv timme minst istället för två. De frågor som kom, kanske ett 20- tal, var av olika art. Det var alltså inte så att frågorna gick runt som ofta är fallet. Det kommer dock att bli ett nytt möte till hösten, förhoppningsvis i en större lokal och med en tid på runt tre timmar.

Majoritet spårvagnsskeptiker
Jag upplevde det som att det främst var motståndare till spårvagn på mötet. Så vitt jag kommer ihåg var de absolut flesta frågorna från direkta motståndare och skeptiker. Därför tycker jag att man till nästa möte skall bjuda in Ted Ekeroth (SD) som är emot spårvagn, dessutom en skeptiker, till exempel Oskar Krantz (FP), någon från ”blocket” MP, V och DV borde också bjudas in, till exempel Karin Svensson Smith. Då får vi en helt annan bredd från politiken.
   Det är viktigt att motståndarna till spårvagn tas på allvar, om/när spårvagnen rullar in till centrum är det viktigt att alla stenar är vända. Motstånder är starkt och vi kan inte utgå från att frågan kommer att gå som på räls fram till beslut och förverkligande. Om motståndarna vill ha folkomröstning som sports så tror jag att man mycket väl kan få in de namnunderskrifter som behövs, 10 % eller uppemot 10 000, av de röstberättigade. De kan bilda parti, även om de som tillhör det organiserade motståndet tillhör olika partier, vad känt är. Motståndet mot spårvagn är starkt, många av de personer jag ser är personer med nätverk och att få uppemot 10 000 att begära folkomröstning är nog inga problem. En kvalificerad majoritet av fullmäktige kan dock säga nej men det vore oklokt.

Ekonomin
Vi skall också komma ihåg att det är flera frågor kvar som skall lösas. Ekonomin, jag är fortfarande frågande till varför Trafikverket, som är statligt/nationellt, skulle betala för ett projekt som är så uppenbart lokalt och regionalt. Får Lund pengar kommer fler kommuner som vill ha spårvagn också att kräva pengar. Är Trafikverket beredd att ta det prejudikatet.  Jag tycker att Trafikverket bara skall ge pengar till uppenbart nationella projekt som stambanor och, typ, riksvägar. Jag menar, vad spelar det för roll om jag som skattebetalare betalar med min statliga skatt eller kommunala.  Jag tycker kommunen/regionen skall betala själv och inte gå med håven och tigga.

Bilarna
Ett annat problem som inte tycks vara löst är var bilarna skall ta vägen när spårvagnen rullar in. För mig är det oklart om man kommer att stänga av Bangatan för bilar som utlovat är. Med tanke på trafiksituationen här, både mitt på Bangatan och övergångsstället vid Tullkammaren borde bilarna bort redan nu. Hur bilarna skall få plats när vi har en spårvagn på Clemenstorget och folk skall dit från tåget och, beräkningsvis, dubbelt så mycket trafik är en gåta. Ändå sade Mats Helmfrid (M), på mötet, att hans parti inte tagit ställning för att bilarna skall bort.

Massakern i Hällestad - Ett skånskt Oradour av Gunnar Stensson

Den svenske fältmarskalken Horn invaderade Skåne i februari 1644.
   Invasionen var en del av 30-åriga kriget och ett i raden av svenska försök att erövra Skåne från Danmark. Tre decennier senare lyckades det ju efter slaget vid Lund.
   Fältmarskalk Horns 10 000 soldater förlades i byarna runt Lund. En av Horns första uppgifter var att lösa försörjningsfrågan. De skånska bönderna tvingades stå för de invaderande soldaternas uppehälle. Hela byar plundrades på spannmål, boskap och foder.
   Kavallerigeneralen Hans Wachtmeister förhärjade Önneslöv, Bonderup, Lunnerup, Nöbbelov,(Östra) Torn, Uppåkra, Lilla Råby, Flackarp och  Hjärup. 3 000 hästar ingick i den svenska armén. När snön smält fick de beta på böndernas höstsådda rågåkrar vilket ledde till hungerkatastrof.
   I Värpinge stannade general Hans Wachtmeisters ryttare kvar ända till juli 1645. Generalen gillade trakten. Senare skulle han och hans släkt återvända till Värpinge och Trolleberg.
   Mats Olsson skriver i Lunds historia att de tolv gårdarna i Värpinge slapp den svenska  statsskatten och i stället tvingades göra dagsverken i Trollebergs herrgård.
   De kände nog respekt, för att inte säga skräck och hat, mot greve Wachtmeister.
   Det var ett hat som kom till uttryck hundrafemtio år senare när den olycklige drängen Åred på Wachtmeisters Källby mölla anslöt sig till upproret vid Klågerup 1811 och efter böndernas nederlag piskades halvt ihjäl.

Värst drabbades (Torna) Hällestad av kriget
Den 14 oktober 1644 kom general Hans Wachtmeister i spetsen för sitt kavalleri ridande för att slå ned ett 300 man starkt bondeuppbåd där. Det blev en grym massaker. De infångade bönderna brändes levande och hela byn förvandlades till aska.
   ”Horn har i brev från Landskrona redogjort för massakern och ihjälbränningen av praktiskt taget alla de församlade i Hällestad.”
   Så står det i den nyutgivna Lunds historia. ”Ihjälbränning”. Det måste innebära att att brännas levande.
   Massakern doldes 2012  i två rader i  i ”Lunds historia”. Uppgift: Leta reda på de två raderna i artikeln ”Lund och Lundabygden under och efter Horns krig 1644-1645” av Gert Jeppson.
   Man undrar hur anhöriga och grannar upplevde händelsen och hur folket hanterade  minnet.
   Hällestadsmassakern påminner om det som hände i Oradour den 10 juni 1944, då 200 tyska SS-män spärrade in befolkningen i en kyrka, som sedan sattes i brand. SS-männen ställdes senare inför rätta och två av dem avrättades.
   General Hans Wachtmeister och hans ättlingar ställdes aldrig inför rätta. I stället belönades de så småningom med en maktställning i Skåne som fortfarande är betydande. Den vilar på våld.

Med Raul har mycket börjat hända i Kuba av Bertil Egerö

aul Castro är inte bara pragmatiker i den ekonomiska politiken. Han och hans parti har börjat inse att ekonomisk tillväxt kräver att människor får diskutera, föreslå, känna sig delaktiga. År 2007 inbjöds alla, inte bara partifolk och byråkrater, att berätta vad som behövde ändras, och hur, i samhället. Över en miljon svar kom in. De lade grunden för det ekonomiska reformprogrammet, och bidrog till att öppen debatt blivit tillåten i sociala media och i öppna möten.
   Ett sådant möte genomfördes förra året i ett nytt kulturcentrum knutet till katolska kyrkan (se www.havanatimes.org). Alla kubaner var inbjudna att delta, s.k. dissidenter dock enbart som publik. Från stat och parti kom ingen, de brukar inte delta. Men präster och marxister, rättrogna och systemkritiker deltog, och hela mötet har publicerats och spritts över landet.
   I en artikel förra året i nättidningen Havana Times beskriver Fernando Ravsberg debatten, där marxister varnar för statens monopol över ideologi, politik och ekonomi, medan en präst försvarar den nationella suveräniteten. Han berättar om hur ungdomar i organisationen ’Critical Observatory’ (www.havanatimes.org) gick i första maj-tåget med stora texter där den byråkratiska klassen kritiserade, varefter de fortsatte till Karl Marx-parken för att bringa Marx sin hyllning.
   Idag finns det många hemsidor, bloggar mm., en del på engelska, där diskussionerna frodas. Bibliotek Väster planerar ett öppet möte i oktober om Kuba, troligen följt av en afton med kubansk film. Om tillräckligt intresse finns borde en studiecirkel kunna genomföras. Svensk-kubanska föreningen organiserar en kultur-resa till Kuba i februari nästa år.

Raul Castro

Manshög vaggar rågen av Gunnar Stensson

Väldiga ytor i Skåne skiftar färg från den ena dagen till den andra, alltefter årstidernas växlingar. I augusti vaggade vetet gult och jag tuggade på fullmatade veteax. Nästa dag var åkern skördad. Den grågula stubben stod kvar.
   Sedan, en dimmig septembermorgon, var fältet plötsligt ett bläcksvart hav. Feta plogtiltor blänkte som böljor. Grå himmel och svart jord.
   Så harvades jorden och besåddes. Späda blad tittade snart upp i glesa rader. Den gröna nyansen blev fylligare under några oktoberveckor. Sol, flammande lönnar, ny grönska.
   Vintern kom. Snön packade sig tungt över stråna, plattade till dem, smälte och vattendränkte jorden, som sedan frös. Isen trasade sönder allt levande. Hungriga gåsflockar hackade i tjälen. Jorden hård som mineral. Kylan återkom och återkom hela april månad. Det blir aldrig något av den höstsådden, tänkte jag.
   Men i maj vände det. Tveksamt reste sig de trasiga missfärgade stråna och började bli gröna och levande igen. 16 maj (jag vet för jag hade en speciell uppgift just då) böljade frisk grönska över hela det vidsträckta fältet. Enstaka strån bulnade. De var dräktiga med rader av mjuka rågkorn.
   De närmaste tio dagarna skiftade färgen: grönskan övergick i en blågrå färgton. Stråna växte snabbt och blev tjocka och styva. Hela horisontlinjen höjdes. Råg och himmel.
   Idag spelar vinden över rågfältet som över vatten en sommarmorgon. Solljuset flödar. Axen börjar bli fullmatade. Om några veckor skördas de. Efter skörden: ökengul vissnad stubbåker.
   Passa på och se manshög råg nu, innan det är för sent!
   Jag minns från min barndom en brunn som låg några meter in på en rågåker. När jag gick till brunnen var jag helt innesluten i säd.
   Jag tänker också på Wachtmeisters 3 000 hästar som förödde höstsådden av råg runt Lund våren 1644. Kanske också här, där tegarna som hörde till Flackarps gamla by låg.

JB Education går i konkurs av Gunnar Stensson

Nedläggningen av John Bauer-skolorna skedde för två  veckor sedan. Nu upphör också koncernens vuxenutbildning, JB Education.
   Vuxenutbildningen säljs till  AcadeMedia. En konkursansökan lämnas in till tingsrätten idag, 13 juni.
   Några tusen elever berörs inom kommunal vuxenutbildning,arbetsmarknadsutbildningar, yrkeshögskoleutbildningar och företagsutbildningar.
   Ett antal lärare blir friställda men behåller sina löner tack vare den statliga lönegarantin. Det innebär ännu ett statsbidrag till den bidragsberoende koncernen.
   Det behövs, för JB-koncernen ser ut att göra en förlust på bortåt 150 miljoner kronor i år.
   ”Så fort det brinner lite grann så drar de”, säger Mathias Åström på Lärarförbundet. ”Det är inte det långsiktigt ägande går ut på. Bolagen måste ha buffertar som hanterar svängningar i elevunderlaget.”
   Inget av detta är överraskande, däremot ganska tragiskt med tanke på alla de lärare och elever som drabbas.

En sorglustig episod avslöjar samspelet mellan smarta politiker och företagare i friskolemaffian.
   Mitt under nedläggningen av JB-skolorna den 5 juni tog JB-koncernens vd Anders Hultin en paus och la upp en bild av en flaska dyrt vin på Facebook med kommentaren ”Because I am worth it”.
   Lärarna på JB-skolorna, som nu blivit friställda, kände det som ett hån. Men kompisarna inom friskolegeschäftet peppade honom.
   ”Ja! Trevlig helg också!” skrev Cecilia Stegö Chilo, tidigare kulturminister som vägrade betala sin TV-avgift, M. ”Verkligen!” instämde Mikaela Valtersson, MP, ordförande i Friskolornas riksorganisation. ”Självklart!” skrev Anders Borgs fru.

Nassarna i NSA av Gunnar Stensson

Häromdagen fick tidningen Guardian och Washington Post tillgång till hemliga dokument som visar hur NSA, National Security Agency, samarbetar med internetjättar som Facebook och Google i övervakningen av människor i hela världen.
   Visst, president Obama försäkrade, att det inte var amerikanerna som övervakades utan människor utanför USA:s gränser. Det tog förstås hus i helsike i EU.
   Den som avslöjade hemligheten om den amerikanska övervakningsmaskinen var Edward Snowden, en 29-årig it-expert som var anställd på NSA.
   Förra veckan sedan skrev VB om Bradley Manning, som just ställts inför rätta, anklagad för landsförräderi och hotad av livstidsstraff för att han offentliggjorde dokument och videoklipp om amerikanska krigsförbrytelse i Irak och om det stöd Manning fick av Daniel Ellsberg, den man som 1971 offentliggjorde de hemliga Pentagondokumenten om amerikanska krigsförbrytelser i Vietnam.
   Nu uttalar Daniel Ellsberg sitt stöd också till Edward Snowden. I CNN sa han: ”Jag tycker att han har gjort oss en enorm tjänst. Det kan inte överskattas i den här demokratin. Det ger oss en chans att dra oss tillbaka från den här övervakningsstaten som jag befarar att vi blivit.”
   Vi oroar oss för vad som kan hända med Edward Snowden. Hans enda skydd är publiciteten omkring avslöjandet och omvärldens – alltså världen utanför det paranoida USA – stöd.
   Men än oroligare blir vi när vi tänker på hans tusentals samvetslösa före detta kamrater, nassarna i den amerikanska STASI-institutionen, som sitter lutade över sina snokande datorer, eller när vi tänker på de tidningsutgivare som inte kommer att våga ta in kritiska artiklar i tidningen eller när vi tänker på de journalister som inte kommer våga skriva artiklarna eller på de personer som kommer att bli socialt isolerade eftersom ingen kommer att våga umgås med dem.
   Som Anders Mildner skrev i Sydsvenskan idag: ”Just här vilar massövervakningens vidrighet. Den är – oavsett intentionerna – till sin kärna djupt odemokratisk och alltid ett angrepp på offentligheten.  Den pressar in oss i mörka tunnlar när vi borde stå på öppna torg.”
   Vi minns McCarthy. Vi minns DDR. Vi fruktar ADR, Amerikanska Demokratiska Republiken, med alla dess agenter och medlöpare.
   Terrorister är vi inte rädda för. De som kallas så är få och har oftast rätten på sin sida som Nelson Mandela och Yassir Arafat. Sen finns det enstaka galningar som Breivik och Mangs, men de ska tas om hand av polis och psykvård.
   Nej, det vi fruktar är den utbredda paranoian och CIA som inte drar sig för vare sig frihetsberövande, tortyr eller mord och som i värsta fall kan skicka ut drönare som oväntat slår ihjäl inte bara den på lösa grunder misstänkte ”terroristen” utan också alla i hans närhet.
   Men trots allt kan vi inte låta bli att hoppas att en kvalificerad  grupp underrättelseexperter på NSA ägnar all sin tid åt att analysera alla de förgripliga åsikter som framförts i Veckobladet sedan 2001. Och att de får bra betalt.

Hackat och malet av Ulf N

60-tals stämning på spårvägsmöte
För en dryg vecka sedan ordnade Lunds kommun ett informationsmöte om spårvägsplanerna. Aktionsgruppen mot spårväg hade varit duktig på att mobilisera. För oss som var med på 60- och 70-talen var stämningen vid mötet välbekant. Då dök trotskister och allehanda sektvänstergrupper upp i samlad tropp upp (ja, de var inte särskilt många i troppen, förstås) vid möten som andra organisationer ordnat och ville ta över dagordningen. Frågestunden vid mötena förvandlade sektvänstern till en andaktsstund för framsägande av bekännelser till den egna tron. Precis så agerade representanterna för aktionsgruppen vid detta spårvägsmöte. Kul att uppleva den stämningen igen, men den gynnar knappast en vettig debatt.

60-talets nedrustning av spårtrafiken
En superbusskramande spårvägsmotståndare menade att nedläggningar av spårvägar i Sverige under 60- och 70-talen (se där dyker dessa båda decennium upp igen!) berodde på att spårtrafik var omodernt och ineffektivt. Tyvärr blev denna felaktiga beskrivning av bakgrunden till nedläggningarna inte bemött av den kommunala panelen. I själva verket var det ju så att spårvagnstrafiken las ner för att biltrafiken var framtidens melodi för den tidens trafikpolitiker. Spårvagnen skulle maka åt sig för att ge plats för bilarna. Det skedde en allmän nedrustning av all kollektivtrafik – den skulle ju bara betjäna den ömkansvärda restpost bland befolkningen som inte kunde eller ville skaffa bil.

Aktionsgruppen vill spara på åkermarken
Jag vill dock säja något positivt om aktionsgruppens inställning på en punkt: när en av deras representanter uttalade sig för vikten av att inte bebygga den goda åkerjorden möttes han av kraftiga applåder av spårvagnsmotståndarna. Länsstyrelsens nollvision för byggande på åkermark har uppenbarligen ett starkt stöd hos aktionsgruppen.

Mera parkskövling på gång
Apropå byggande: en politisk majoritet bestående av de borgerliga, S och V har nu i princip sagt ja till att exploatera det som återstår av park i Vipeholmsområdet. Än en gång återkommer jag till frågan: varför bygga i park när det finns så gott om parkeringsplatser?

Planering för gigantisk biltrafikökning
Nu i dagarna säjer majoriteten Lunds kommunfullmäktige ja till investeringar i bilinfrastruktur i storleksordningen sisådär en kvarts miljard. Därmed backar man villigt upp Trafikverket som planerar för att fram till år 2030 öka motortrafikarbetet i sydvästskåne med 50 procent.

Borgerligt nej till minskat kaos på Lilla Fiskaregatan
De borgerliga kommunpolitikerna är förmodligen de enda lundabor som tycker att dagens trafiksituation på Lilla Fiskaregatan med dess omfattande biltrafik, huller-om-bullerblandning av gång- och cykeltrafik och oklara regelverk är tillfredsställande. De borgerliga vill inte ha några förändringar, det framgick av deras ställningstagande till ett från MP-håll initierat gemensamt rödgrönt yttrande i anslutning ett medborgarförslag om Lilla Fiskaregatan.

Jag kommer att vara djupt ångerfull
Ronny Johannessen är moderat ordförande i Tekniska nämnden. Han inte bara röstar nej till förbättringar på Lilla Fiskaregatan. Han är ute och kör bil också. Eller snarare har varit ute och kört bil. Närmare bestämt på motorvägen i en hastighet av 158 km/tim på sträcka där tillåten maxhastighet är 110. Jag väljer försiktigtvis att inte kommentera detta beteende. För vem vet: en vacker dag kanske jag på min bicykel susar fram med en hastighet 44 procent över den tillåtna - dvs 72 km/tim - i nerförsbacken på Tornavägen och blir haffad av polisen. Skulle så ske vill jag redan nu bedyra att det är helt oavsiktligt som jag körde för fort. Jag vill också i förväg försäkra att jag kommer att vara djupt ångerfull. Inte i och för sej för att jag kört för fort, utan för att jag var så ouppmärksam att jag inte i tid la märke till hastighetskontrollen och torskade.
   En sakupplysning angående Johannessen kan dock vara på sin plats: han är den politiker som har det yttersta ansvaret för trafiksäkerheten i Lund.

Cykla i Lund – hög olycksrisk
Trafiksäkerheten i Lund, ja. Jag ska minimera mitt cyklande i Lunds tätort i sommar och fortsatt framöver. Undermålig cykelinfrastruktur och bristande gatuunderhåll (framför allt i stadens centrala gator med stenbeläggning) gör färden onjutbar och fylld av olycksrisker. Och så alla dessa bilar som ogenerat förs fram överallt – även där det inte är tillåtet. De utgör en stor säkerhetsrisk. Liksom horder av gå-drullar som virrar omkring i cykelbanorna. Om denna för cyklister så bedrövliga trafiksituation finns det all anledning att återkomma i höst. Men innan dess skall jag avnjuta en härlig cykelsemester i Cykellandet Danmark. Glad sommar tillönskas alla VB-läsare!

Spårvagn i Marseille

Foto: Lars Nilsson

Nästan sommar

Nästa fredag den 14 juni kommer VB:s sista nummer innan sommaren. Grunnar du på att skriva en liten artikel så gör det nu!
   Nästa nummer kommer inte förrän den 23 augusti och då finns det säkert nya intressanta ämnen att tycka om.

Exotiska gäster på fotbollsplanen av Gunnar Stensson

Jag har sett dem flera morgnar, inte bara i år, två svartvita, kompakta fåglar med långa, raka, orangeröda näbbar och stadiga ben i samma färg.
   Tidiga morgnar spatserar de omkring på korpfotbollens åtta planer stora gräsyta och hackar i marken som om de ägde den. De är inte lättskrämda, men när de flyger upp liknar vingarna måsvingar.

Vad har de här att göra, en mil från havet? Och var finns de på kvällarna, då planerna myllrar av högljudda fotbollsspelare med tröjor i alla regnbågens färger?
   I söndags, när jag satt bredvid min hisskamrat Artur i bussen på väg till Kristiansstads Vattenland, berättade han, att det var strandskator. Han brukade titta dem från sitt fönster om morgnarna.
   Strandskator alltså. Skönt att veta! Hoppas de kommer nästa år också. För nu har de ha gett sig av.

Hemkört av Lucifer

Jag läser i tidningen att regionrådet Anders Åkesson, miljöpartist från Malmö, har blivit invald i Mp:s partistyrelse. Det är ett uppseendeväckande val – rimligen betyder det att han uppskattas av partiet för sina politiska insatser under perioden. De insatserna består framför allt i att han har stått bakom borgarnas sjukvårdspolitik för Skåne. Genom sitt stöd är han lika skyldig som de för den katastrofala sjukvårdspolitik som förts.

Förslag till valaffisch
Det är av det skälet Miljöpartiet bör gå ett nederlag till mötes i valet om ett år. Det är väl bekant på hur lösa grunder landstings/regionvalet sker och det måste vara en viktig uppgift för S och V att göra Mp:s roll känd. Hur det ska gå till vet jag inte. Jag föreslår en enkel valaffisch där det står med stora bokstäver ”Rösta inte på Miljöpartiet till regionfullmäktige i Skåne” och till detta en fotnot med mindre stil där motivet för uppmaningen beskrivs.
   Miljöpartiet i Skåne växte i stor utsträckning fram i symbios med de vänsterstämningar som fanns bl.a. i Lund. Det finns ett så vitt jag förstår gott samarbete mellan S, Mp och V i kommunalpolitiken i Lund och det hoppas jag fortsätter. Jag tror inte heller att Åkessons linje är populär i Lunds Mp. Kanske kan lundafolket se till är att han får foten från Mp:s listor. Men invalet i partistyrelsen går i motsatt riktning. Jag hoppas att vi kan föra en kraftfull kampanj mot Mp:s landstingslinje och ser fram mot ett valresultat där Mp tappar röster i regionvalet.

Il faut cultiver son jardin
Man måste odla sin trädgård sa redan Voltaire. I förra veckan framkom at odlandet sprids i allt vidare kretsar. Hemmaodlingen av cannabis är nu så stor att Sverige nästan är självförsörjande, men ingen jordbrukspolitiker eller trädgårdskonsulent stod fram och jublade, ej heller jordbruksminister Erlandsson.
   Det här är kanske för allvarligt för att behandla i ett kåseri – jag anser att vi har nog av de (flytande) droger vi redan har, men visst kan man reflektera. På 1970-talet köpte jag en liten bok i en dansk alternativbokhandel som var skriven av en dansk biokemist. Han inledde med att tala om de problem med handelsbalansen som fanns i Danmark på den tiden och att han hade satt sig före att bidra till att förbättra situationen på just denna punkt. Han ville se om det inte fanns några inhemska substitut till de dyra utländska drogerna.
   Han gick mycket systematiskt tillväga: kollade på svampar och alla möjliga avkok på blad och rötter. Svamparna var ytterst verkningsfulla, rapporterade han, men de var för farliga och själv hade han drabbats av kraftfullt illamående under sina försök, så de avrådde han bestämt från. Tomatplantor som var biokemiskt tänkbara var också för kraftiga och han återgav de häftiga substanser som fanns sär. Men tomatens nära släkting, potatisen var mera lovande. Jag ska med tanke på folkhälsan inte återge det recept han rekommenderade. Men han var glasklar: samma effekt som uppnåddes med cannabis kunde nu fås via potatisplantor och det till ett mycket lägre pris. Dessutom gav det ingen påverkan på handelsbalansen och vad gäller myndigheterna så kunde i rimlighetens namn inte förbjuda odlandet av potatis.

Vår svaghet för hembrännaren
Det finns ju olika nyanser av brottslighet och de flesta av oss ser väl inte så allvarligt på t.ex. hembränning, Det är ju ett undandragande av skatt till staten och sånt är vi väl i och för sig emot. Men kanske finns det någon sorts sympati för den lilla människan som i ett kallt klimat sitter i sitt pörte i skogen och kokar ihop sitt brännvin på egen hand, utan att bry sig om fjärdingsmannen och fogden.

Missledande uppgifter om biltrafiken i kommunen av Ulf Nymark

I år har kommunala företrädare, både politiker och tjänstemän, av och till hävdat att biltrafiken i Lund minskar. Eller i varje fall att den minskade under år 2012, närmare bestämt med 4 %. Detta enligt kommunens trafikräkningar. Nu senast förs detta påstående fram i ett nyhetsbrev, ”Hållbara Lund”, nr 2 från Kommunkontoret.
   Bra att biltrafiken minskar, eller hur? Javisst. Det finns bara en hake: påståendet är inte sant. Eller kanske rättare sagt: inget vet om det är sant. Ljuger då statistiken från trafikräkningarna? Antagligen inte. Problemet är att räkningarna inte kan visa det som en del kommunfolk nu helt missvisande påstår att de visar.

Hur mäter man trafik?
Så här hänger det ihop. Trafik kan mätas/ räknas på två olika sätt. Dels som trafikflöden, dels som trafikarbete. Flöden är precis vad det låter som: antal fordons- eller gångpassager i en mätpunkt eller flera mätpunkter under en bestämd tidsperiod. Trafikarbete är ett mått som används för att beteckna den totala omfattningen av trafik inom ett visst område och under en viss tidsperiod. Omfattningen av trafikarbetet får man fram genom antalet fordon/fotgängare multiplicerat med den sträcka varje fordon eller person förflyttas. Räkneenheten är fordonskilometer eller personkilometer.

Årliga trafikräkningar
Lunds kommun gör årliga trafikräkningar. Man räknar antalet fordon. För biltrafiken sker räkningen i 69 punkter under ett dygn, tre gånger per år på det kommunala vägnätet.
   Att utifrån dessa mätningar dra slutsatser om biltrafikens omfattning i kommunen är omöjligt. Detta av två skäl.

1. Räkningen omfattar enbart det kommunala vägnätet. Dvs de statliga vägarna – E22, Dalbyvägen, Södra Sandbyvägen etc – är inte medräknade. Med andra ord: vägar där de verkligt stora bilströmmarna forsar fram finns inte med i räkningarna.
2. Eftersom räkningen enbart innefattar flöden vet vi inget om hur långa sträckor de fordon som räknats färdas per år. Om de 96 % bilar som år 2012 finns kvar på det kommunala vägnätet jämfört med år 2011 färdas i genomsnitt längre sträckor än föregående år kan, rent teoretiskt, omfattningen av motortrafiken, dvs trafikarbetet, på det kommunala vägnätet ha ökat, trots det minskade flödet.

Okunskap eller politik?
Sammanfattningsvis: För att kunna dra slutsatser om utvecklingen av biltrafiken i Lunds kommun måste man beräkna det totala trafikarbetet; alltså antalet fordonskilometer på både det kommunala och det statliga vägnätet. Trafikarbetets utveckling på senare år finns det för närvarande inga uppgifter om. När politiker och tjänstemän påstår att biltrafiken i kommunen minskade under 2012 så är detta påstående taget helt ur luften. Huruvida denna missledande uppgift sprids på grund av okunskap eller i politiskt bestämda syften vill jag tills vidare inte uttala mej om.

USA:s angreppskrig mot Vietnam 1964-1975 och mot Irak 2003-2011 av Gunnar Stensson

Daniel Ellsberg och Bradley Manning
1972 genomfördes en debatt om Vietnamkriget i Malmö i Heleneholmsskolans aula. Initiativet kom från studierektorn, Marcus Lindbom. Det var kontroversiellt. Jag deltog som företrädare för FNL-rörelsen. Min motståndare var en kollega som var ledande i den högerextrema organisationen Demokratisk Allians, som stödde Saigon-juntan.
   Demokratisk Allians begick flera attentat mot FNL-grupperna och drev en systematisk hatkampanj mot Olof Palme. Den stod på SÄPO:s övervakningslista.
   Efter Vietnams seger och mordet på Olof Palme försvagades den, men många medlemmar hamnade senare i det Sverigedemokratiska partiet eller nazistiska organisationer.
   Hela min argumentation den där eftermiddagen på Heleneholmsskolan byggde på Pentagonrapporten, den sammanställning av hemliga dokument om Vietnamkriget som kopierats och sammanställts av Daniel Ellsberg och publicerats i New York Times 1971.
   Jag tror jag vann debatten, men den Nixon-vänliga tidningen Kvällsposten bedömde den som oavgjord.
   Säkert är att Pentagonrapporten bidrog till det amerikanska uttåget från Vietnam.
   Jag har en svensk upplaga framför mig nu, tryckt på Tidens förlag 1971.

I måndags inleddes rättegången mot Bradley Manning vid en militärdomstol i Maryland, USA. Det var Bradley Manning som avslöjade de amerikanska krigsförbrytelserna i Irak. För det har han arresterats och hållits fängslad i isoleringscell under långa perioder i tre års tid och utsatts för kränkande och tortyrliknande behandling.
   Nu hotas han av dödsstraff eller livstids internering. Han är 25 år gammal. New York Times, som en gång publicerade de hemliga Vietnam-dokumenten, kritiserar nu att dokument om rättegången inte lämnas ut och att de hemligstämplas eller redigeras till obegriplighet.
   Störst indignation väckte en film som visar hur amerikanska helikoptersoldater skrattande skjuter ihjäl civila, som förgäves försöker rädda sig.
   De amerikanska soldaternas ondska och rasism framstår som jämförbar med scener av nazistiska illdåd i ”Unga hjärtan”, den aktuella TV-serien om Nazityskland under andra världskriget.
   Folkrättsligt är den amerikanska invasionen i Irak 2003 en krigsförbrytelse av samma art som den tyska invasionen i Polen 1939.
   1968 kulminerade en kraftfull demokratisk rörelse i USA och hela världen. Det räddade Daniel Ellsberg.
   Nu förhärskar repression och högerextre-mism i USA och på andra håll efter händelserna den 11 september 2001. Det leder till en passivitet som innebär ett hot mot Bradley Manning.
   En av de som står bakom aktionen Free Bradley Manning är Daniel Ellsberg, läs hans appell nedan.

En appell från Daniel Ellsberg
”Under Vietnam-kriget arbetade jag i Pentagon under Robert McNamara. Min bakgrund som officer i the Marines gjorde det möjligt för mig att samtala med soldaterna och se kriget på nära håll. Det jag såg var ett kostsamt, omoraliskt krig som inte kunde få fortsätta.

Mitt beslut att avslöja de topphemliga Pentagondokumenten var en samvetshandling.
Dokumenten visade att vi förde ett destruktivt orättfärdigt krig som vi hade startat under falska förevändningar. Min förhoppning var att det amerikanska folket väpnat med denna sanning skulle handla för att få ett slut på kriget.

Idag ställs den unge soldaten Bradley inför rätta för en liknande samvetshandling, och han behöver vår hjälp. Genom att publicera dokument och videor i Wikileaks påverkade PFC Manning världshändelserna enormt. Han avslöjade de fruktansvärda brott som begicks av de amerikanska styrkorna och deras allierade, som exempelvis luftangreppet i Bagdad som avsiktligt dödade åtminstone 12 irakiska civila. Han öppnade nya vägar för sanning och rättvisa att nå ut i världen och förhindrade kanske därigenom nästa orättfärdiga krig från att börja. Han bidrog till att inspirera en ny global rörelse för öppenhet och demokrati, från Tahrir till Wall Street.
   För mig och för många andra är Bradley en hjälte.

På grund av sitt mod hotas Bradley av ett liv i fängelse på samma sätt som jag för 40 år sedan. Jag arresterades och kallades ”förrädare” av president Nixon. På samma sätt anklagas Bradley nu för att ”hjälpa fienden”, trots att det inte finns några bevis för att någon individ utsatts för fara genom hans avslöjanden. Bradley, som nu är 25 år, är alldeles för ung och har för mycket att ge sitt land för att tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Han behöver vårt stöd.

Det stödet finns redan. Tillsammans med 35 andra arresterades jag utanför marinbasen i Quantico, samtidigt som Bradley var inspärrad där i en isoleringscell. Bradley hade under nio månader underkastats förhållanden som betraktas som tortyr av FN. Men kort efter vår protest överfördes han till humanare förhållanden i Fort Leavenworth, Kansas.

Amerikaner som engagerar sig för sitt lands framtid måste inskrida till Bradleys försvar. Det 21:a århundradets grundläggande frågor står på spel, inklusive vår regerings öppenhet och ansvarighet. Jag tror att historien står på deras sida som söker och avslöjar sanningen, inte på deras som försöker dölja den. Men som mitt exempel visar finns det regeringspersoner som tillgriper brott och hemligheter för att tysta sanningen och som genom att straffa Bradley försöker skrämma andra att avstå från berätta sanningen för det amerikanska folket.
   Lyckligtvis slutade Vietnam-kriget, och många menar att avslöjandet av Pentagon-dokumentet bidrog.
   Med er hjälp kan Bradleys betydelse till och med bli ännu större.”
Daniel Ellsberg

Pentagonrapporten 40 år senare

De dokument som publicerades 1971 och då var så hemliga att den amerikanska staten försökte stoppa publiceringen ända upp i högsta domstolen är nu frisläppta i sin helhet. Nedanstående uppgifter är hämtade från wikipedia.

On 4 May 2011 the National Archives and Records Administration announced that the Papers would be declassified and released to the Richard Nixon Presidential Library and Museum in Yorba Linda, California on 13 June 2011. The release date included the Nixon, Kennedy, and LBJ Libraries, and the Archives office in College Park, Maryland.
   The full release was coordinated by the Archives's National Declassification Center as a special project to mark the anniversary of the report.

Pentagon papers »

Lärande i Sverige AB: Den svenska friskolans historia av Gunnar Stensson

Som alla vet har John Bauer-koncernen gjort sig av med alla sina 36 friskolor. 15 000 elever berörs. Koncernen hade förra året en omsättning på 1,4 miljarder och en rörelsevinst på 74 miljoner.
   JB-skolan i Lund tas över av ”Lärande i Sverige AB”, ett skolföretag med en handfull fristående skolor.
   Den gör väl bedömningen att det fortfarande är möjligt att pressa lite pengar ur verksamheten här, tack vare Lunds attraktionskraft.
   För ett par veckor sedan kom den stora 6-parti-uppgörelsen, som skulle rädda fortsatt vinst i skolföretagen, åtminstone för en tid. Mikaela Valtersson, MP, skrek i falsett av indignation över de små inskränkningarna i skolföretagens frihet.
   JB-koncernen avvaktade med sin nedläggning tills överenskommelsen hunnit komma i hamn.
   Där står nu de fyra allianspartierna och S med en mödosamt framtvingad kompromiss.  Nedläggningen har skjutit deras trovärdighet i sank. Sådan är kapitalismen.
   Men nöden har ingen lag.  Häromdagen gjorde partierna ett nytt utspel i tio punkter som skulle ”rädda skolan”. Den största delen handlade om viktiga fackliga krav som högre lärarlöner, minskad administration på skolorna, bättre lärarutbildning. Kraven är väl kända sedan åratal. Lärarorganisationerna passar på att få dem tillgodosedda när nu politikerna befinner sig i nöd.
   En jublande Jan Björklund meddelade att detta var den viktigaste överenskommelsen inom svensk utbildningspolitik någonsin. Epokgörande!
   Hans hopp är att det ska vara möjligt att hålla illusionen att Alliansens skolpolitik fungerar levande tills valet förlorats och han får en chans att lämna scenen.

Återblick på friskole-epoken.
Under 90-talet visste man att skolan snart skulle behöva byggas ut för att möta ökningen av elevantalet.
   Riskkapitalkoncernerna bidade sin tid. Här fanns pengar att tjäna genom det fria valet, elevpengen och friskolesystemet.  
   För att vinna allmänhetens förtroende påstod man till en början att reformen skulle gynna glesbygden. Exempel på små skolor som drevs av eldsjälar i isolerade byar visades i tv.
   Naturligtvis gynnades inte glesbygden. Tvärtom. Problemen med små skolor i samhällen med minskande befolkning måste tacklas kommunalt och demokratiskt av människorna som lever där.  Friskolorna håller sig borta.
   Nästa steg i marknadsföringen blev att framställa friskolorna som en sorts elitskolor. Det förutsatte pedagogiska investeringar.
   Man försökte – och lyckades till en början – locka elever med socialt och ekonomiskt goda förutsättningar, samtidigt som man ansträngde sig att hålla elever med olika slag av funktionshinder borta.
   Detta ledde till segregation. De kommunala skolorna tvingades ta hand om de mer resurskrävande eleverna och förlorade den stimulans som närvaron av duktigare elever innebär.
   Pedagogiskt och socialt medvetna pedagoger och politiker varnade. Kritiken var förutsedd och välkomnad av riskkapitalisterna eftersom den befäste föreställningen att friskolorna var skolor för ”eliten” av befolkningen.
   Det var populärt bland dem som tillhörde eller hoppades komma att tillhöra ”eliten”, det vill säga en stor del av Allianspartiernas väljare.
   Ett enkelt sätt att bevisa friskolornas överlägsenhet var att tvinga lärarna att sätta för höga betyg.
   Antalet friskolor ökade snabbt. De stora koncernerna köpte upp lovande skolor som tidigare drivits ideellt av rörelser med speciell pedagogik.
   Som i all kommersiell verksamhet var reklamen viktig. Kostnaden för marknadsföringen slukade att en allt större del av de resurser som var avsedda för undervisning. Även de kommunala skolorna tvingades delta för att synas i den allt mer hysteriska dansen kring skolpengen.
   Nu hade friskolerörelsen nått sin kulmen, en nivå där den hade tillgång till 200 000 skolpengar. Riskkapitalisterna var medvetna om att en snar nedgång förestod.

   Det gällde att pumpa ut vinsten snabbt eftersom alla visste att antalet elever snart skulle sjunka.
   De skyndade sig att sänka kvaliteten på friskolorna genom att smita från samhällets krav att eleverna skall ha tillgång till bibliotek, gymnastiksalar och skolgårdar.
   Lärartätheten minskade, kraven på lärarbehörighet ignorerades, speciallärare, kuratorer och annan personal avskedades.
   Miljonerna strömmade in ytterligare en tid, tack vare skolpengen. De placerades omgående i skatteparadis för att föregripa hotande lagstiftning.
   Sedan vände vinden. Det blev uppenbart för 90 procent av befolkningen att friskolorna var på väg att förvandlas till en sorts skolslum.
   Medvetna föräldrar skickade sina barn till kommunala skolor där kontinuiteten kunde garanteras.
   Friskolorna blev en sorts sekunda skolor där man kunde komma in, kraven var låga och det ändå var möjligt att få höga eller åtminstone godkända betyg.
   Elevantalet i Sverige minskade. Eleverna började strömma bort från friskolorna. Det var hög tid att lägga ner verksamheten.
   Säljruschen har just börjat. Först på plan vinner. JB-koncernen handlade snabbt och har nu sina miljoner på det torra.
   Övriga koncerner behöver några år för att också hinna kamma hem pengarna. Det är de åren som tillhandahålls av Allianspartierna i den så kallade sexparti-överenskommelsen och det aktuella tiopunktsprogrammet.

PS. Per Almén, S, skrev en bra insändare om JB-koncernen och JB-skolan i Lund som sålts till ”Lärande i Sverige” i Sydsvenskan den 5 juni.

* * *

JB-koncernens floskelsirap
Reklamen från den plötsligt nedlagda John Bauer-koncernen finns kvar på nätet. Vi återger ett stycke utan kommentar.
Det är ett historiskt dokument att bevara från en tid av girighet, egoism, lögn och hänsynslöshet. Särskilt snuskigt är missbruket av namn på kulturpersonligheter som John Bauer och Karin Boye.
”John Bauer-skolorna
Pedagogik och arbetssätt
Oavsett om du siktar på en snabb entré i arbetslivet eller högre studie ska du ställa höga krav på gymnasieskolan du väljer. Utbildning handlar inte om att skrapa ihop poäng på ett prov. Vi anser att riktig utbildning handlar om förståelse om hur saker verkligen fungerar och hänger samman, kunskap du har nytta av, nu och i framtiden. En utbildning hos oss på JB är nämligen till nytta hela livet. Utöver en förstklassig gymnasieutbildning tränas du i mod, initiativkraft och kreativitet så att du kan fortsätta livet igenom.
   Vårt arbetssätt kretsar kring tre ben: verkligt lärande, entreprenörskap och innovation.

Verkligt lärande
Du ska ha höga förväntningar på oss. Vi ser till att du får en riktig utbildning genom att arbeta målstyrt och att ha en tydlig uppföljning av dina resultat. Stommen i vår skola är mötet mellan dig och dina lärare. De kommer att prata med dig om ditt lärande och hjälpa dig vidare varje lektion, varje dag.

Entreprenörskap
Utbildning ska vara på riktigt. Hos oss får du välja mellan att driva ditt eget företag inom UF eller att genomföra ett bistånds- eller miljöprojekt med stöd av våra duktiga lärare. När du går i trean erbjuder vi en kurs i hur man söker jobb, skriver CV samt hjälp att söka arbete eller vidare studier. En hjälpande hand på vägen in i framtiden.

Innovation
Det nya lärandet bygger på digital teknik, kommunikation och gemenskap. Hos oss har du en egen dator med den mjukvara som behövs för att nå så långt som möjligt inom dit område. Vi skapar inlärningssituationer som är motiverande, utmanande och engagerande. Elits är vår lärplattform – där finns lärmaterial, information från våra lärare, dina resultat och du kan själv logga ditt lärande.”