Helgeandskyrkan
1 mars kl 17
Motettföreningen Kamraterna
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2014-02-27
Afghanistansolidaritet Skåne
Lunds Afghanistankommitté arrangerar den 3/3 kl. 18.30 ett möte med
Dimitrije Todorovic, ny chef för SAK:s verksamhet i Afghanistan, på
Kiliansgatan 9, Lund: ABF MittSkåne, i Oscar Olsson-rummet.
Todorovic har tidigare haft samma position på den brittiska organisationen OXFAM och kan Afghanistan. Viktigt tillfälle att ställa frågor, att lyssna och lära.
Todorovic har tidigare haft samma position på den brittiska organisationen OXFAM och kan Afghanistan. Viktigt tillfälle att ställa frågor, att lyssna och lära.
Pusselbitar
1. Behöver Schweiz Jas Gripen?
2. Sverige är världens åttonde största exportör av vapen.
3. Sverige säljer vapen till diktaturer. Exporten till Saudiarabien var 2013 nummer fyra i storleksordning och gick till ett land som klassas som en av världens brutalaste diktaturer. Ett land som allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Ett rike som förbjuder kritik av islam och kungafamiljen. En nation med ett stenhårt kvinnoförtryck. En stat som dömer folk till piskning, stympning och offentliga avrättningar i enlighet med sharia.
Även Egypten, Bahrain, Kuwait och Oman fick i fjol vapenleveranser.
Olle Lönnaeus, SDS 26/2
4. 130 000 har dödats i kriget i Syrien.
5. Vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till svensk vapenexport. Regeringen har gått med på att utreda om export till diktaturer som Saudiarabien bör stoppas.
Olle Lönnaeus, SDS
2. Sverige är världens åttonde största exportör av vapen.
3. Sverige säljer vapen till diktaturer. Exporten till Saudiarabien var 2013 nummer fyra i storleksordning och gick till ett land som klassas som en av världens brutalaste diktaturer. Ett land som allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Ett rike som förbjuder kritik av islam och kungafamiljen. En nation med ett stenhårt kvinnoförtryck. En stat som dömer folk till piskning, stympning och offentliga avrättningar i enlighet med sharia.
Även Egypten, Bahrain, Kuwait och Oman fick i fjol vapenleveranser.
Olle Lönnaeus, SDS 26/2
4. 130 000 har dödats i kriget i Syrien.
5. Vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till svensk vapenexport. Regeringen har gått med på att utreda om export till diktaturer som Saudiarabien bör stoppas.
Olle Lönnaeus, SDS
Vår vid dammarna av Gunnar Stensson
Innan nattfrosten hunnit smälta plockar jag vårens första
grönsvarta nässlor med stelfrusna fingrar. Ett svanpar simmar fram, i
hopp om mat. Klargröna, krusiga hundkextelningar och frodiga
kardborrsblad tävlar om det sneda solljuset. Hasselbuskens svängande
hängen lyser gula.
Hemkommen lägger jag nässlorna i en gryta kokande vatten. När fingrarna tinar började de brännas och klia. Kliar gör också ögonen av hasselpollen.
Hemkommen lägger jag nässlorna i en gryta kokande vatten. När fingrarna tinar började de brännas och klia. Kliar gör också ögonen av hasselpollen.
I upprorstider av SH
”Det är rätt att göra uppror” hette det bland
vänsteristerna som tågade runt i Stockholm i slutet av 1960-talet. Det
var en uppfordrande slogan som fastnade i minnet. Är det då rätt att
göra uppror, oberoende av vad man gör uppror mot? Nej, naturligtvis
inte och världshändelserna under senare år tvingar en att reflektera
över vad man gör uppror mot och vad man får i stället.
En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.
Ukraina
Ukraina är en stat med starka nationella traditioner, ett
eget språk och en ovilja att låta sig styras från Moskva. T.ex. var
hatet mot Sovjetstaten så starkt att man satte upp en egen armé,
Vlasovarmén med hundratusentals man, som gick med i Hitlers koalition
och stred mot Sovjet för att sedan kohandla med amerikanerna. Men de
senaste årens oro tog sin början 2004 när en stark oppositionsgrupp
ifrågasatte ett valresultat där den ryssvänlige Viktor Janukovytj
vann över den västvänlige Viktor Jusjtjenko. Valfusk, ja kanske, men
inte belagt, man hänvisade till vallokalenkäter. I en oerhört skicklig
och välfinansierad kampanj (”den orangea revolutionen” med utdelning av
tält och kommunikationsutrustning till demonstranterna från de stora
amerikanska propagandafonderna) satte man vinnarna under sådan press
att valet kunde göras om och Västsidan vann. Här demonstrerades att man
från gatan kunde nå politiska resultat utanför parlamentet och att
detta applåderades i hela västvärlden.
En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.
Ukraina
En gång till
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.
EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.
EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.
Upp flyga orden, tanken stilla står: Sjutton år i Jan Björklunds föreställningsvärld av Gunnar Stensson
DN Debatt 29/5 1997: ”De skildringar som kommer från
klassrummen är skrämmande: Elever som systematiskt stör, bråkar och
hindrar kamraterna att ta del av undervisningen. Elever som medvetet
provocerar genom att konsekvent komma för sent, sitta med fötterna på
bordet och vara oförskämda mot sina lärare.”
Sjutton år senare:
TT 26/2 2014: ”Lärare kommer aldrig ensamma att åstadkomma förändring. Om en lärare tar tag i en ordningssituation är det alldeles för ofta, upplever jag, som föräldrarna tar elevens parti.”
Därför får Metta Fjelkner, tidigare ordförande i Lärarnas Riksförbund, nu regeringens uppdrag att utreda skolans ordningsproblem, som bara förvärrats medan Jan Björklund i minst sjutton år upprepat sitt mantra: Ordning och reda, ordning och reda, ordning och reda!
Sjutton år senare:
TT 26/2 2014: ”Lärare kommer aldrig ensamma att åstadkomma förändring. Om en lärare tar tag i en ordningssituation är det alldeles för ofta, upplever jag, som föräldrarna tar elevens parti.”
Därför får Metta Fjelkner, tidigare ordförande i Lärarnas Riksförbund, nu regeringens uppdrag att utreda skolans ordningsproblem, som bara förvärrats medan Jan Björklund i minst sjutton år upprepat sitt mantra: Ordning och reda, ordning och reda, ordning och reda!
Framgafflat - om cykel och trafik: Den (nästan) ocyklingsbara staden av Ulf Nymark
Tekniska nämndens borgerliga majoritet har som
bekant sagt nej till en snabbcykelväg genom Lund – från
Allhelgonakyrkan och söderut genom stan och vidare till Malmö. Deras nej
innebär så vitt jag förstår att det bedrövliga skick som Lunds stads
gator befinner sig i ska bestå inom överskådlig framtid.
Jag cyklade igår från sträckan från Bredgatans början i norr och
söderut. Från startpunkten och till Stora Södergatans korsning med
Drottensgatan räknade jag in 68 farthinder för cyklar i form av gupp
eller upphöjningar. Med farthinder menar jag ojämnheter som gör det
direkt obehagligt eller t.o.m farligt att passera i måttlig marschfart,
dvs 18-20 km/tim. Där ojämnheterna inte direkt är att betrakta som
farthinder för det nästan hela sträckningen otrevligt att köra på grund
av ojämnheter. Jag testade också sträckningen förbi Stortorget i norrgående körbana. Från torgets södra del till dess norra som kan vara vid pass 60 meter räknade jag in inte mindre än 18 farthinder.
Hela stadskärnan är fylld av cykelfarthinder . Vissa gatuavsnitt, som t ex stora delar av Magle Lilla Kyrkogata, som är en del av den lila cykelstråket, är rena hinderbanan. Och där det inte är farthinder är ändå korrugeringen så påtaglig att det känns otrivsamt och obekvämt att cykla. Till detta kommer förstås den alltmer ohämmade biltrafiken i stadskärnan. Det s k låset vid Stortorget är ett stort skämt och Lilla Fiskaregatan myllrar av bilar. Polisen och kommunen struntar helt i den olagliga biltrafiken. Lunds stadskärna är inte ur någon aspekt cykelvänlig, den är direkt cykelfientlig och nästintill ocyklingsbar. Att så många lundabor ändå cyklar är alltså inte beroende på bra cykelinfrastruktur, det är trots den kassa infrastrukturen.
Nishiki vädrar morgonluft
”Luften är fylld av förväntan i Göteborg. I veckan slog man upp portarna för en samlad presskår och pratade om säkerhet, nya Nishikicyklar och framtiden. Konceptcykeln B 809 Hybrid hade skeppats från cykelmässan i Amsterdam för ett par veckor sedan och stod nu upplyst i en stor disajnstudio på Hisingen. Cykeltidningsjournalister från hela Europa studerade cykeln in i minsta detalj. Den stilrena skandinaviska disajnen höjdes till skyarna.”
Så skrev förstås inte Sydsvenskan på sina trafiksidor häromveckan. Så skrivs det inte om cyklar. Men byt ut Nishiki mot Volvo och bil mot cykel i texten ovan (och anglifiera stavningen av ”disajn”) så får ni vad som skrevs i tidningen.
Men tänk om vi någon gång i en i framtid skulle kunna läsa texter som den ovanstående om cyklar – då kan man verkligen prata om att mänskligheten gjort ett par pedalvarv på utvecklingens väg.
Fredrik Reinfeldt inbjuder S att bilda front med M mot V
av Gunnar Stensson
Fredrik Reinfeldt besökte gymnasisterna i Borgarskolan i Malmö i
onsdags. Han pratade farbroderligt om högre krav och ordning och reda.
De vanliga flosklerna, alltså.
Men det var inte det viktiga. Det viktiga var budskapet till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt ser inte dem som Moderaternas huvudmotståndare i skolfrågan. Deras skolsyn ligger så nära Moderaternas, menar han. M och S skall gemensamt avföra den seriösa debatten om skolfrågan från valet.
Det här är vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger: ”Vi slutar tjata om hur ni slog sönder den likvärdiga skolan genom kommunaliseringen. Men då måste ni också lova att sluta kritisera oss för vinsterna, skolmarknaden och friskolorna. Och Academedias miljoner. Vi ska prata om vår samsyn i skolfrågan i stället.
Jag har hållit på med politik i 25 år, jag har aldrig känt en sådan enighet bakom den typ av kunskapssyn som jag alltid företrätt. Men vi har en gemensam fiende: Vänsterpartiet, som kritiserar både kommunaliseringen och friskolan. Och de har stöd från en opinion som är både stor och bred. Men gud ske lov har vi alla de andra partierna, FP, C, KD, MP, med oss i fronten.
Vi sätter in våra samlade resurser – och de är inte små – på att utmåla Vänsterpartiet som ett extremistparti genom att fylla media med struntprat som att Vänsterpartiet är mot tidiga betyg och ökningen av antalet nationella prov. Allt tal om kommunalisering och friskolemarknad däremot måste vi tiga ihjäl. Folk är så dumma så det kommer säkert att lyckas.
Ställ upp på ett fruktbart samarbete mellan det nya och det gamla arbetarpartiet mot vänsterextremismen!”
Vi får hoppas att Löfven inte nappar på kroken. Det vore helt förödande för skolan. Den fragmentiserade segregerande skolmarknaden skulle cementeras för all framtid.
Det skulle också vara förödande för Socialdemokraternas trovärdighet. Däremot skulle det säkert gynna Vänsterpartiet, som visserligen skulle svartmålas av alla övriga partier, men hela tiden stå i centrum för valdebatten och vinna röster från den breda opinion som inser vad som står på spel. Men skolans kvalitet är viktigare än en valframgång för Vänsterpartiet.
Man brukar peka på borgerlighetens dominans när det gäller media som gör det möjligt att vilseleda opinionen genom ren massverkan.
Men den dominansen fungerar inte i skolfrågan. Varken DN eller SvD kan utestänga skolexperterna från sina debattsidor. Landets största tidning, Aftonbladet, företräder genom sin politiska redaktör Karin Pettersson en syn på skolfrågan är närmast identisk med Vänsterpartiets. Journalister som Emma Leijnse i Sydsvenskan har som skolexpert en liknande syn. Flera unga engagerade kvinnor på Expressens ledarredaktion likaså. Jag exemplifierar med slutklämmen i Expressens ledare den 26/2, skriven av Ann-Charlotte Marteus:
”Vi skulle inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.
En bra skola är enhetlig: alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?”
Men det var inte det viktiga. Det viktiga var budskapet till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt ser inte dem som Moderaternas huvudmotståndare i skolfrågan. Deras skolsyn ligger så nära Moderaternas, menar han. M och S skall gemensamt avföra den seriösa debatten om skolfrågan från valet.
Det här är vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger: ”Vi slutar tjata om hur ni slog sönder den likvärdiga skolan genom kommunaliseringen. Men då måste ni också lova att sluta kritisera oss för vinsterna, skolmarknaden och friskolorna. Och Academedias miljoner. Vi ska prata om vår samsyn i skolfrågan i stället.
Jag har hållit på med politik i 25 år, jag har aldrig känt en sådan enighet bakom den typ av kunskapssyn som jag alltid företrätt. Men vi har en gemensam fiende: Vänsterpartiet, som kritiserar både kommunaliseringen och friskolan. Och de har stöd från en opinion som är både stor och bred. Men gud ske lov har vi alla de andra partierna, FP, C, KD, MP, med oss i fronten.
Vi sätter in våra samlade resurser – och de är inte små – på att utmåla Vänsterpartiet som ett extremistparti genom att fylla media med struntprat som att Vänsterpartiet är mot tidiga betyg och ökningen av antalet nationella prov. Allt tal om kommunalisering och friskolemarknad däremot måste vi tiga ihjäl. Folk är så dumma så det kommer säkert att lyckas.
Ställ upp på ett fruktbart samarbete mellan det nya och det gamla arbetarpartiet mot vänsterextremismen!”
Vi får hoppas att Löfven inte nappar på kroken. Det vore helt förödande för skolan. Den fragmentiserade segregerande skolmarknaden skulle cementeras för all framtid.
Det skulle också vara förödande för Socialdemokraternas trovärdighet. Däremot skulle det säkert gynna Vänsterpartiet, som visserligen skulle svartmålas av alla övriga partier, men hela tiden stå i centrum för valdebatten och vinna röster från den breda opinion som inser vad som står på spel. Men skolans kvalitet är viktigare än en valframgång för Vänsterpartiet.
Man brukar peka på borgerlighetens dominans när det gäller media som gör det möjligt att vilseleda opinionen genom ren massverkan.
Men den dominansen fungerar inte i skolfrågan. Varken DN eller SvD kan utestänga skolexperterna från sina debattsidor. Landets största tidning, Aftonbladet, företräder genom sin politiska redaktör Karin Pettersson en syn på skolfrågan är närmast identisk med Vänsterpartiets. Journalister som Emma Leijnse i Sydsvenskan har som skolexpert en liknande syn. Flera unga engagerade kvinnor på Expressens ledarredaktion likaså. Jag exemplifierar med slutklämmen i Expressens ledare den 26/2, skriven av Ann-Charlotte Marteus:
”Vi skulle inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.
En bra skola är enhetlig: alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?”
Tortyren av palestinska barn måste upphöra
av Gunnar Olofsson
Tre av fyra palestinska barn som fängslas av
israelisk militär misshandlas fortfarande fysiskt i samband med
arrestering och förhör. Det konstaterar den palestinska grenen av Rädda
Barnen (DCI-Palestine)
i en aktuell rapport. Israel är det enda land som automatiskt och
systematiskt åtalar och dömer barn i militärdomstolar, och varje år
hanteras 500-700 barn - en del så unga som 12 år! - inom det militära
systemet.
Allt fler barn arresteras i sina hem på natten, mellan midnatt och klockan 5 på morgonen – 56,1% förra året mot 45,4% året innan. Barnen förses med ögonbindlar, bakbinds och utsätts för sömndeprivation. De förs till något förhörscenter, där de i 96% av de dokumenterade fallen förhörs ensamma, utan närvaro av advokat eller någon förälder eller annan för barnen bekant vuxen person. I 21,4% av fallen hålls barnen inspärrade i isoleringscell, i genomsnitt 10 dagar, innan de ställs inför en militärdomstol och får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Straffen avtjänas sedan, ofta bland vuxna kriminella, i fängelser inne i Israel – där barnen inte kan få besök av sina anhöriga. Anklagelsen är i de flesta fall stenkastning, ett brott som enligt israelisk militärlag kan ge upp till 10 års fängelse. Vid årsskiftet satt 154 palestinska barn i israeliska fängelser. Inga israeliska barn hanteras inom det militära rättssystemet.
Enligt Barnkonventionen, som Israel undertecknat, får inget barn utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning (artikel 37), och Fjärde Genèvekonventionen förbjuder uttryckligen Israel att fängsla palestinska barn från Västbanken inne i Israel (artikel 76). År 2012 visade en rapport skriven av brittiska advokater (”Children in Military Custody”, juni 2012) att palestinska barn regelbundet misshandlas och torteras i israelisk fångenskap. I människorättsorganisationen Human Rights Watchs årsrapport 2013 konstateras samma sak. Trots detta kan övergreppen uppenbarligen fortsätta.
Det är nu hög tid att reagera. Misshandeln av barnen måste stoppas. Sveriges regering och EU måste klart deklarera att fängslande och tortyr av palestinska barn inte är förenligt med den respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer som är ett villkor för associationsavtalet (artikel 2) om samarbete mellan Israel och EU. Upphör inte övergreppen måste avtalet upphävas. Människorättsorganisationerna måste göra mer än skriva nya rapporter, och börja utreda möjligheten att agera juridiskt eller på annat sätt. Läkarförbundet måste kräva av sin israeliska motpart trovärdiga bevis för att den israeliska sjukvården inte deltar i tortyr av fångar - något som åtminstone fram till nyligen varit fallet.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna
Allt fler barn arresteras i sina hem på natten, mellan midnatt och klockan 5 på morgonen – 56,1% förra året mot 45,4% året innan. Barnen förses med ögonbindlar, bakbinds och utsätts för sömndeprivation. De förs till något förhörscenter, där de i 96% av de dokumenterade fallen förhörs ensamma, utan närvaro av advokat eller någon förälder eller annan för barnen bekant vuxen person. I 21,4% av fallen hålls barnen inspärrade i isoleringscell, i genomsnitt 10 dagar, innan de ställs inför en militärdomstol och får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Straffen avtjänas sedan, ofta bland vuxna kriminella, i fängelser inne i Israel – där barnen inte kan få besök av sina anhöriga. Anklagelsen är i de flesta fall stenkastning, ett brott som enligt israelisk militärlag kan ge upp till 10 års fängelse. Vid årsskiftet satt 154 palestinska barn i israeliska fängelser. Inga israeliska barn hanteras inom det militära rättssystemet.
Enligt Barnkonventionen, som Israel undertecknat, får inget barn utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning (artikel 37), och Fjärde Genèvekonventionen förbjuder uttryckligen Israel att fängsla palestinska barn från Västbanken inne i Israel (artikel 76). År 2012 visade en rapport skriven av brittiska advokater (”Children in Military Custody”, juni 2012) att palestinska barn regelbundet misshandlas och torteras i israelisk fångenskap. I människorättsorganisationen Human Rights Watchs årsrapport 2013 konstateras samma sak. Trots detta kan övergreppen uppenbarligen fortsätta.
Det är nu hög tid att reagera. Misshandeln av barnen måste stoppas. Sveriges regering och EU måste klart deklarera att fängslande och tortyr av palestinska barn inte är förenligt med den respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer som är ett villkor för associationsavtalet (artikel 2) om samarbete mellan Israel och EU. Upphör inte övergreppen måste avtalet upphävas. Människorättsorganisationerna måste göra mer än skriva nya rapporter, och börja utreda möjligheten att agera juridiskt eller på annat sätt. Läkarförbundet måste kräva av sin israeliska motpart trovärdiga bevis för att den israeliska sjukvården inte deltar i tortyr av fångar - något som åtminstone fram till nyligen varit fallet.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna
Vad vet vi om Venezuela?
I skuggan av dramat i Ukraina gör sig
oppositionen i Venezuela alltmer synlig, med kastrullskrammel och krav
på president Maduros avgång. Medan rapporteringen från Ukraina oftast
varit insiktsfull och prövande, kan detta inte sägas om rapporteringen
från Venezuela. En rimligen väl insatt person, Francisco Contreras,
ordförande i Latinamerikagrupperna, skräder inte orden. Texten nedan
återges oavkortad från hans debattinlägg den 25 februari med rubriken Hur svensk media tog kål på sanningen om Venezuela
Offret i krig är alltid sanningen, sägs det. Och uppenbart har stormedia laddat för krig kring Venezuela. För man häpnar hur rapporteringen har gått överstyr med felaktigheter, lögner och lösa rykten.
Värst kanske är de falska bilderna. I brist på bilder med blod och ”smaskiga” inslag från Venezuela använde man sig av bilder från Grekland, Spanien, Chile, Colombia och Mexiko. CNN var kanske värst med bilder från Singapore. Studenter och demonstranter själva från dessa länder avslöjade snabbt CNN, spanska medier och andra som falsifierat bilderna via de sociala medierna med #NoEsVenezuelaEsChile eller #NoEsVenezuelaEsColombia. Den svenska rapporteringen har följt samma olyckliga informationsmönster.
SvD (2014-02-21) skrev att Maduro ”beordrat ut nationalgardet för att tillsammans med polisstyrkor slå ner demonstrationerna”. Detta dementerades av en notis från TT-Reuters som publicerade Maduros korrekta citat ”Alla som ger sig ut för att begå våldsamheter kommer att gripas”.
Dagens Nyheter (2014-02-22) rapporterade felaktigt att ”Undantagstillståndet ska tysta oppositionen” och att regeringen ”sänt fallskärmstrupper i ett försök att slå ned protesterna”. I sista meningen i artikeln preciseras, men återigen felaktigt, att det skulle vara i delstaten Táchira som ”undantagstillstånd” införts. Sveriges Radio rapporterade (2014-02-23) att regeringen militariserat ”delar av landet”. New York Times och TT-Reuters dementerade DN och SR:s rapportering då undantagstillståndet aldrig infördes i någon del av landet och fallskärmstrupper sattes in endast i motorvägen La Fria mellan staden San Cristobal och gränsen till Colombia i delstaten Táchira.
SVT-korrespondenten (2014-02-22) rapporterade att “CNN fått sina ackrediteringar indragna” och SR (2014-02-24) att Maduro ”slängt ut bland annat amerikanska CNN från Venezuela”, nästan i samma minut som vi kunde se journalisterna från CNN i en livesändning från en presskonferens med just Maduro. Aftonbladet (2014-02-16) skrev att nyhetskanalen TNT24 stängts ner. Påståendet faller på eget grepp eftersom det är en colombiansk TV-kanal och fortsätter sända, om inte högerledaren Santos i Colombia beordrar att stänga den.
Aftonbladet (2014-02-17) rapporterade med stora rubriker ”Uppgifter: Kuba skickade soldater till Venezuela”, ”uppgifter” som uppdagades komma från den psykiskt instabila fd generalen Angel Vivas. ”Uppgifterna” var ännu en lögn på vift och bilden som skulle föreställa ”kubanska soldater” var så klart fejkad. Aftonbladet (2014-02-24) skrev också att inrikesdepartementet meddelat att ”de som deltog i våldsamheter skulle bli av med sina pass under fem år”. Ett falskt rykte som planterats den 21/2 av en insändare som förmedlades vidare av den venezuelanska oppositionella tidningen 6toPoder och som snabbt blev en ”världsnyhet”. Inrikesministern Rodriguez Torres dementerade ”nyheten” i Ultimas Noticias och via twitter den 22/2.
SR (2014-02-25) citerar delstatsguvernören Vielma Mora med en uppmaning att släppa ”politiska fångarna”. Men vad guvernören egentligen säger är ”Jag håller inte med att hålla kvar Ivan Simonovis och Leopoldo Lopez i fängelse”.
En ledarskribent skriver i SvD bloggen (2014-02-24) att händelserna i Venezuela förblivit nästintill orapporterade. Vilket inte heller stämmer i Sveriges fall när varenda stormedia haft minst 3 artiklar/inslag om Venezuela i loppet av en vecka. Snarare är det en överrapportering jämfört med exempelvis osynliggörandet av bondestrejken i Colombia i augusti förra året som lamslog hela landet, med införandet av undantagstillstånd, militarisering av delar av landet och som krävde minst 20 döda, 286 gripna, 485 skadade och 4 försvunna. SvD hade (just det) noll artiklar om detta.
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Debattinlägget är hämtat från alltid.se. Offret i krig är alltid sanningen, sägs det. Och uppenbart har stormedia laddat för krig kring Venezuela. För man häpnar hur rapporteringen har gått överstyr med felaktigheter, lögner och lösa rykten.
Värst kanske är de falska bilderna. I brist på bilder med blod och ”smaskiga” inslag från Venezuela använde man sig av bilder från Grekland, Spanien, Chile, Colombia och Mexiko. CNN var kanske värst med bilder från Singapore. Studenter och demonstranter själva från dessa länder avslöjade snabbt CNN, spanska medier och andra som falsifierat bilderna via de sociala medierna med #NoEsVenezuelaEsChile eller #NoEsVenezuelaEsColombia. Den svenska rapporteringen har följt samma olyckliga informationsmönster.
SvD (2014-02-21) skrev att Maduro ”beordrat ut nationalgardet för att tillsammans med polisstyrkor slå ner demonstrationerna”. Detta dementerades av en notis från TT-Reuters som publicerade Maduros korrekta citat ”Alla som ger sig ut för att begå våldsamheter kommer att gripas”.
Dagens Nyheter (2014-02-22) rapporterade felaktigt att ”Undantagstillståndet ska tysta oppositionen” och att regeringen ”sänt fallskärmstrupper i ett försök att slå ned protesterna”. I sista meningen i artikeln preciseras, men återigen felaktigt, att det skulle vara i delstaten Táchira som ”undantagstillstånd” införts. Sveriges Radio rapporterade (2014-02-23) att regeringen militariserat ”delar av landet”. New York Times och TT-Reuters dementerade DN och SR:s rapportering då undantagstillståndet aldrig infördes i någon del av landet och fallskärmstrupper sattes in endast i motorvägen La Fria mellan staden San Cristobal och gränsen till Colombia i delstaten Táchira.
SVT-korrespondenten (2014-02-22) rapporterade att “CNN fått sina ackrediteringar indragna” och SR (2014-02-24) att Maduro ”slängt ut bland annat amerikanska CNN från Venezuela”, nästan i samma minut som vi kunde se journalisterna från CNN i en livesändning från en presskonferens med just Maduro. Aftonbladet (2014-02-16) skrev att nyhetskanalen TNT24 stängts ner. Påståendet faller på eget grepp eftersom det är en colombiansk TV-kanal och fortsätter sända, om inte högerledaren Santos i Colombia beordrar att stänga den.
Aftonbladet (2014-02-17) rapporterade med stora rubriker ”Uppgifter: Kuba skickade soldater till Venezuela”, ”uppgifter” som uppdagades komma från den psykiskt instabila fd generalen Angel Vivas. ”Uppgifterna” var ännu en lögn på vift och bilden som skulle föreställa ”kubanska soldater” var så klart fejkad. Aftonbladet (2014-02-24) skrev också att inrikesdepartementet meddelat att ”de som deltog i våldsamheter skulle bli av med sina pass under fem år”. Ett falskt rykte som planterats den 21/2 av en insändare som förmedlades vidare av den venezuelanska oppositionella tidningen 6toPoder och som snabbt blev en ”världsnyhet”. Inrikesministern Rodriguez Torres dementerade ”nyheten” i Ultimas Noticias och via twitter den 22/2.
SR (2014-02-25) citerar delstatsguvernören Vielma Mora med en uppmaning att släppa ”politiska fångarna”. Men vad guvernören egentligen säger är ”Jag håller inte med att hålla kvar Ivan Simonovis och Leopoldo Lopez i fängelse”.
En ledarskribent skriver i SvD bloggen (2014-02-24) att händelserna i Venezuela förblivit nästintill orapporterade. Vilket inte heller stämmer i Sveriges fall när varenda stormedia haft minst 3 artiklar/inslag om Venezuela i loppet av en vecka. Snarare är det en överrapportering jämfört med exempelvis osynliggörandet av bondestrejken i Colombia i augusti förra året som lamslog hela landet, med införandet av undantagstillstånd, militarisering av delar av landet och som krävde minst 20 döda, 286 gripna, 485 skadade och 4 försvunna. SvD hade (just det) noll artiklar om detta.
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Bertil Egerö
Svar på PRO:s och Byalagets fem frågor till de politiska partierna av Gunnar Stensson
Modern, centralt belägen Träffpunkt i Klostergården utlovar Socialdemokraterna i sitt svar.
Vi är naturligtvis glada över detta löfte, liksom över de övriga konstruktiva förslagen i skrivelsen från Ann-Margreth Olsson, S, andre vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men verksamheten måste komma igång snarast möjligt. Det blir därför nödvändigt att omedelbart efter en eventuell valseger åter hyra den tidigare lokalen på Vårvädersvägen.
På det sättet får man tid att utforma ”en modern, centralt belägen Träffpunkt” samtidigt som man tillgodoser det omedelbara behovet av en Träffpunkt efter tre år utan all träffpunktsverksamhet. Dessa synpunkter framfördes till Ann-Margreth Olsson, som snart replikerade:
”Tack för ditt svar. Träffade Torsten idag på förmiddagen på PRO-möte i deras samorganisation. Förstod också på honom att det är viktigt att ta chansen att använda den lokal som redan finns. Skulle kunna fungera som ett viktigt komplement till mötesplatsen.”
Läs hela s-svaret »
Någon dag senare anlände också svar från C och FP. John Lager och Lars Bergwall, C, skriver, att om inte samarbetet med Kultur och Fritid fungerar tillfredsställande måste nya och ändamålsenliga lokaler tas fram till halvårsskiftet 2015.
Den korta nyttjandetiden är olycklig och vi försöker utöka den, skriver Tove Klette, FP. Hon lovar också att utvärdera verksamheten i Mötesplats Klostergården och om den inte fungerar leta efter andra lösningar.
Läs hela svaret från c och fp»
Därmed har vi fått svar från samtliga partier utom M, KD och SD. Vi konstaterar att Vård och Omsorgsnämnden hittills varit passiv, trots att det redan för ett halvår sedan blev uppenbart, att det inte finns möjlighet att erbjuda träffpunktsverkssamhet i Mötesplats Klostergården mer än några timmar två förmiddagar i veckan.
Om man tagit fasta på kritiken, kunde man ha tillfredsställt de gamlas behov, samtidigt som man sökt andra lösningar än den korta nyttjandetid som erbjuds på Mötesplats Klostergården.
Vi förväntar oss nu att S så snart som möjligt tar initiativ till att återuppta träffpunktsverksamheten i den tidigare lokalen.
Vi är naturligtvis glada över detta löfte, liksom över de övriga konstruktiva förslagen i skrivelsen från Ann-Margreth Olsson, S, andre vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men verksamheten måste komma igång snarast möjligt. Det blir därför nödvändigt att omedelbart efter en eventuell valseger åter hyra den tidigare lokalen på Vårvädersvägen.
På det sättet får man tid att utforma ”en modern, centralt belägen Träffpunkt” samtidigt som man tillgodoser det omedelbara behovet av en Träffpunkt efter tre år utan all träffpunktsverksamhet. Dessa synpunkter framfördes till Ann-Margreth Olsson, som snart replikerade:
”Tack för ditt svar. Träffade Torsten idag på förmiddagen på PRO-möte i deras samorganisation. Förstod också på honom att det är viktigt att ta chansen att använda den lokal som redan finns. Skulle kunna fungera som ett viktigt komplement till mötesplatsen.”
Läs hela s-svaret »
Någon dag senare anlände också svar från C och FP. John Lager och Lars Bergwall, C, skriver, att om inte samarbetet med Kultur och Fritid fungerar tillfredsställande måste nya och ändamålsenliga lokaler tas fram till halvårsskiftet 2015.
Den korta nyttjandetiden är olycklig och vi försöker utöka den, skriver Tove Klette, FP. Hon lovar också att utvärdera verksamheten i Mötesplats Klostergården och om den inte fungerar leta efter andra lösningar.
Läs hela svaret från c och fp»
Därmed har vi fått svar från samtliga partier utom M, KD och SD. Vi konstaterar att Vård och Omsorgsnämnden hittills varit passiv, trots att det redan för ett halvår sedan blev uppenbart, att det inte finns möjlighet att erbjuda träffpunktsverkssamhet i Mötesplats Klostergården mer än några timmar två förmiddagar i veckan.
Om man tagit fasta på kritiken, kunde man ha tillfredsställt de gamlas behov, samtidigt som man sökt andra lösningar än den korta nyttjandetid som erbjuds på Mötesplats Klostergården.
Vi förväntar oss nu att S så snart som möjligt tar initiativ till att återuppta träffpunktsverksamheten i den tidigare lokalen.
2014-02-20
Nämndledamöter ställer ut
Där öppnar en akvarellutställning kl 11, som visar hur
kul det kan vara att träffas och måla tillsammans. Sex kvinnor visar
upp helt opolitiska bilder som mestadels tillkommit vid Ann Schlyters
matbord.
Bilderna kommer att hänga kvar till den 19 mars och kan ses under bibliotekets öppethållande, på lördag dock till kl 14.
Affisch »
Bilderna kommer att hänga kvar till den 19 mars och kan ses under bibliotekets öppethållande, på lördag dock till kl 14.
Affisch »
Utsikt över Pooslätten från tågfönstret i november
av Ann Schlyter
av Ann Schlyter
Allsångskväll
Vita Huset, Uardavägen i Lund
Fredag 28 februari kl 20
Medverkande:
Flygelkören
Lund International Students Choir
Anna Elwing, folklig sång
Martin Landgren, dragspel & keyboard
Gösta Petersen, Sångledning & dragspel
Entré: 100 kr, stud. 60 kr, barn under 10 år gratis.
Arr. Flygelkören med stöd av Folkuniversitetet - Biljetter säljs vid entrén.
Fredag 28 februari kl 20
Medverkande:
Flygelkören
Lund International Students Choir
Anna Elwing, folklig sång
Martin Landgren, dragspel & keyboard
Gösta Petersen, Sångledning & dragspel
Entré: 100 kr, stud. 60 kr, barn under 10 år gratis.
Arr. Flygelkören med stöd av Folkuniversitetet - Biljetter säljs vid entrén.
Februari – Gäckens månad av Ulf N
De lurar kung Bore, de gula, de alltid lika
kära vintergäcken. Februari är gäckens månad. De borgerliga erkänner
nu att de gäckade lundaborna i förra valrörelsen: utspelet om spårväg
söderut genom stan var lurendrejeri. Tekniska nämnden säjer nej till en
anständig och snabb cykelväg genom centrum – förhoppningarna om Lund
som cykelkommun gäckas. Antispårvägspartiet FNL gäckar väljarna genom
att låtsas stå för förnyelse. Måhända gäckas också i en del partier
provvalsresultaten? Februari – Göjemånad - Gäckemånad.
Alla Hjärtans Dag avbruten! av Mikael Johansson
Denna Alla Hjärtans Dag lanserar Adalah en ny
hemsida för sin utställning: Families Interrupted. Utställningen
använder en rad olika anonyma porträtt för att fånga verkligheten hos
många tusen palestinska familjer som är tvingade att leva i skuggan av
den israeliska medborgarlagens förbud av familjeåterföreningar.
”Jag riskerade mitt liv för att åka och träffa min
familj på Västbanken. Jag hoppade mer än tio meter ner från barrikaden
och de sköt på mig två gånger. Jag har också försökt med hjälp av
människosmugglare. Det finns människor som köper och säljer dig vid
barrikaden.” Hisham2003 ändrade Knesset Citizenship and Entry Into Israel lagen för att förhindra Palestinier från OPT, som gifter sig med israeliska medborgare, från att få legal status i Israel. Det hindrar Palestinska medborgare i Israel att verkliggöra deras rätt till familjeliv i Israel. Lagen var uppförd som en ”tillfällig order”, men den har gällt i tio år. Den är för närvarande giltig till 30:e april 2014, när Knesset kommer rösta om den igen.
Lagen syftar till att behålla en judisk demografisk majoritet och är totalt oproportionell när det kommer till de säkerhetsanledningar som Israel använder för att försvara det. Det är en diskriminerande, rasistisk lag som inte har någon like i någon annan demokratisk stat.
Länken till hemsidan
Kommandoran och de två bagarna av Gunnar Stensson
Kommandorans minilimpa som de gamla i Klostergården
måste äta var varken god eller billig. Men kan du inte baka själv, så
köper du limpan, tänkte Kommandoran för sig själv.
Hon kände två bagare som bakade billiga limpor, Vardaga och Attendo hette de. De sålde mycket bröd. Det enda felet var att folk sa, att de blandade sågspån i mjölet.
Kommandoran kom överens med dem om att i fortsättningen köpa deras limpor. Men folk tyckte att limporna smakade sågspån. De ville varken ha Kommandorans eller bagarnas limpor.
De ville att Emil skulle baka deras limpor och så blev det också. Sedan ställde han till med ett stort nyårskalas för alla i Lönn, nej, Lund. Det kom senare att kallas ”det stora tabberaset i Lund”.
Kommandoran ramlade ner i varggropen och satt där och tjöt tills Emil hörde det och förbarmade sig och hjälpte henne opp.
Bagarna Vardaga och Attendo ville ingen längre veta av, så de reste till Västindien med alla pengarna de tjänat. Tyvärr fick de ingen glädje av dem eftersom de en varm dag simmade för långt ut och blev slukade av hajarna.
Men Emil tillhandahöll goda och billiga limpor, och i Lund var alla mätta och glada.
Hon kände två bagare som bakade billiga limpor, Vardaga och Attendo hette de. De sålde mycket bröd. Det enda felet var att folk sa, att de blandade sågspån i mjölet.
Kommandoran kom överens med dem om att i fortsättningen köpa deras limpor. Men folk tyckte att limporna smakade sågspån. De ville varken ha Kommandorans eller bagarnas limpor.
De ville att Emil skulle baka deras limpor och så blev det också. Sedan ställde han till med ett stort nyårskalas för alla i Lönn, nej, Lund. Det kom senare att kallas ”det stora tabberaset i Lund”.
Kommandoran ramlade ner i varggropen och satt där och tjöt tills Emil hörde det och förbarmade sig och hjälpte henne opp.
Bagarna Vardaga och Attendo ville ingen längre veta av, så de reste till Västindien med alla pengarna de tjänat. Tyvärr fick de ingen glädje av dem eftersom de en varm dag simmade för långt ut och blev slukade av hajarna.
Men Emil tillhandahöll goda och billiga limpor, och i Lund var alla mätta och glada.
Därför skapar politiker bästa billigaste vården
av Per Strandell
Thomas Frostberg vid Sydsvenskans näringslivsredaktion tycker att
diskussionerna med privata företag inom välfärden är begränsade. I en
krönika efterlyser han en "smart debatt kring vinster i välfärden".
Det är lovvärt. Att debatten haltat kan förklaras med känslor. Människor reagerar emotionellt när de läser om hur skattemiljoner försvinner till skatteparadis. Det är på många sätt en sund reaktion. I grunden handlar det om anständighet.
Låt mig i all ödmjukhet komma med två inpass som kanske skingrar lite av den dimma som råder över detta "slagfält".
Förespråkare för privata företag inom välfärden brukar ofta hänvisa till att det är ok om ett byggbolag gör vinst på att uppföra en skola. Varför kan då inte ett skolföretag göra vinst på eleverna? Skattepengar som skattepengar.
Det finns en stor skillnad. Om en kommun beslutar att uppföra en skola riktar man sig till ett byggbolag. Kommunen agerar i princip som vilken kund som helst. Kommuner har ju inga egna byggföretag. Får förmodligen inte heller.
Låt säga att Peab får jobbet. Om sedan Peab även skulle driva själva undervisningen går bolaget in och gör vinst på verksamheten. Kärnan i det hela. Undervisningsnivån pressas nedåt av vinstambitionen, för Peab kan ju inte gå till politikerna och få mer pengar eller ta ut avgifter från föräldrarna.
Att en urholkning av etablerad pedagogisk och god undervisning sker kan vi se genom att många friskoleföretag genomför så kallade sexveckors "cace". Det vill säga ett paket med minsta möjliga grad av lagstadgad undervisning. Dessa bolag har färre lärare med generellt lägre löner.
Frostberg ställer frågan "Hur får vi bästa möjliga kvalitet i vården till lägsta möjliga kostnad?". Marknadens aktörer klarar nog "lägsta" men inte "bästa". En Skoda är ju trots allt billigare än en BMW.
Det är vinstambitionen som ställer till det. Med den som ingrediens klaras inte båda variablerna. Det gör bara en kompetent, kunnig och kostnadsmedveten politisk nämnd. De folkvalda äger och styr hela frågan.
Det offentliga har alltid lägre kringkostnader. Hos statliga försäkringar går cirka tre procent av omsättningen till administration och marknadsföring. De privata försäkringsbolagen lägger cirka 25 procent av omsättningen på reklam, administration - och vinst.
Det är lovvärt. Att debatten haltat kan förklaras med känslor. Människor reagerar emotionellt när de läser om hur skattemiljoner försvinner till skatteparadis. Det är på många sätt en sund reaktion. I grunden handlar det om anständighet.
Låt mig i all ödmjukhet komma med två inpass som kanske skingrar lite av den dimma som råder över detta "slagfält".
Förespråkare för privata företag inom välfärden brukar ofta hänvisa till att det är ok om ett byggbolag gör vinst på att uppföra en skola. Varför kan då inte ett skolföretag göra vinst på eleverna? Skattepengar som skattepengar.
Det finns en stor skillnad. Om en kommun beslutar att uppföra en skola riktar man sig till ett byggbolag. Kommunen agerar i princip som vilken kund som helst. Kommuner har ju inga egna byggföretag. Får förmodligen inte heller.
Låt säga att Peab får jobbet. Om sedan Peab även skulle driva själva undervisningen går bolaget in och gör vinst på verksamheten. Kärnan i det hela. Undervisningsnivån pressas nedåt av vinstambitionen, för Peab kan ju inte gå till politikerna och få mer pengar eller ta ut avgifter från föräldrarna.
Att en urholkning av etablerad pedagogisk och god undervisning sker kan vi se genom att många friskoleföretag genomför så kallade sexveckors "cace". Det vill säga ett paket med minsta möjliga grad av lagstadgad undervisning. Dessa bolag har färre lärare med generellt lägre löner.
Frostberg ställer frågan "Hur får vi bästa möjliga kvalitet i vården till lägsta möjliga kostnad?". Marknadens aktörer klarar nog "lägsta" men inte "bästa". En Skoda är ju trots allt billigare än en BMW.
Det är vinstambitionen som ställer till det. Med den som ingrediens klaras inte båda variablerna. Det gör bara en kompetent, kunnig och kostnadsmedveten politisk nämnd. De folkvalda äger och styr hela frågan.
Det offentliga har alltid lägre kringkostnader. Hos statliga försäkringar går cirka tre procent av omsättningen till administration och marknadsföring. De privata försäkringsbolagen lägger cirka 25 procent av omsättningen på reklam, administration - och vinst.
Endast Vänsterpartiet har en trovärdig skolpolitik
av Gunnar Stensson
Pisa-rapporten bekräftar vad alla redan visste: att den svenska skolan,
som ännu 1995 var världsledande, har blivit sämre och sämre, i
synnerhet efter 2007. Det förvånande är inte att den blivit sämre, det
förvånande är att den på så kort tid har blivit sämst i den utvecklade
delen av världen så att den nu hjälplöst kravlar omkring på bottnen av
en gatubrunn tillsammans med den chilenska skolan och kanske någon
annan rånad skola.
Leif Lewin, professor i statskunskap, fick av Jan Björklund uppgiften att ta reda på hur det kunde gå så illa. Utredningen, som kom den 10 februari, bekräftade vad de flesta experter tjatat om i åratal.
Den slog fast att de två huvudorsakerna var:
Kommunaliseringen, som Göran Persson genomdrev 1991. Kommunaliseringen slog sönder den sammanhållna skolan och gjorde den beroende av kommunala småpåvar i fattiga och rika kommuner som skar ner skolanslagen samtidigt som de ökade lärarnas arbetsuppgifter och försämrade deras lön.
Friskolereformen, som Carl Bildt och Beatrice Ask genomdrev ett par år senare. Vinstdrivna friskolekoncerner gavs möjlighet att driva skola med hjälp av skolpengen och det fria skolvalet. Konkurrensen drev fram en galopperande betygsinflation. Lärarna hunsades uppifrån av ägare och rektorer och trakasserades nedifrån av föräldrar och elever. Sydsvenskan rapporterade (13/2) hur mycket pengar det är som står på spel. Academedia t. ex. tog ut 467 miljoner från 77 friskolor i underställda bolag. Friskolorna stoppar all insyn i ekonomin, eftersom vinsten är diktator i deras hierarkiska system (Amnell i Sydsvenskan 14/2). Skurups kommun klagade härom dagen över hur dess utgifter för gymnasisterna fyrdubblats på ett år och att all kommunal planering blivit omöjlig sedan man hamnat i skolkoncernernas våld.
Men det är inte längre nödvändigt att öda energi på att stapla bevis, som alla med insikt tvingats göra under de gångna åren utan att politikerna lyssnat. Saken är klar. Strukturfelen är kända. Nu gäller det att undanröja dem.
Panik har utbrutit i riksdagen. Alla skyller ifrån sig. Jan Björklund som i åratal ägnat sig åt småreparationer på det sjunkande skeppets överbyggnad har åtminstone ett radikalt krav, som han delar med Vänsterpartiet: förstatliga skolan! Så skulle vi åter kunna närma oss målet: en sammanhållen, jämlik skola av hög kvalitet. Tyvärr ställer inget annat parti upp på förslaget
Ja, FP, förstatligande kan hjälpa, förutsatt att vi avskaffar det ”fria” valet som det är utformat idag, avskaffar skolpengen, avskaffar konkurrensen, avskaffar betygsinflationen och reklamen och förbjuder vinstuttagen. Men det vill inte Jan Björklund.
FP, M, C och KD flaxar omkring som skrämda höns. De har följe av en halt tupp, S, och den ledsna gåsen MP som suckar: ”Förlåt! Vi ville ju så väl.”
De vägrar (utom då FP) att förstatliga skolan. De vägrar att förbjuda friskolornas vinst. Flosklerna korsar varandra. ”Vem som är huvudman spelar ingen roll. Vi fokuserar på skolans problem.” ”Utan vinst kan ingen driva skolverksamhet.”
Förslagen yr som dun och fjädrar: extra skolår, sommarläsning, ny lärarutbildning, fler centrala prov, central provrättning, ökad kontroll, nya kursplaner, ökad insyn, långsiktiga ägare, högre lärarlöner, ännu högre lärarlöner, bättre lärarhögskolor, fler miljoner, miljarder... statlig kontroll. Staten ska styra genom bidrag. Staten ska hota med vitesföreläggande. Förlamande byråkrati är konkurrenssystemets ständiga följeslagare.
Utanför hönsburen väntar räven. Den slickar sig om munnen.
Pisa-mätningen visar en skola i fritt fall. Leif Lewins utredning klargör orsakerna: kommunaliseringen och friskolereformen. Nu är det hög tid att handla!
Vänsterpartiet är ensamt om att förespråka en konsekvent politik för att undanröja skolans destruktiva strukturer. Bort med kommunaliseringen! Bort med vinstintresset!
Bara på den grunden kan den svenska skolan åter upprättas. Men det räcker inte med en fast grund. På grunden måste en överbyggnad resas. Det är ett långsiktigt, krävande, komplicerat arbete. Men vi har gjort det en gång: när vi skapade den svenska grundskolan, den som nu ligger i ruiner.
Leif Lewin, professor i statskunskap, fick av Jan Björklund uppgiften att ta reda på hur det kunde gå så illa. Utredningen, som kom den 10 februari, bekräftade vad de flesta experter tjatat om i åratal.
Den slog fast att de två huvudorsakerna var:
Kommunaliseringen, som Göran Persson genomdrev 1991. Kommunaliseringen slog sönder den sammanhållna skolan och gjorde den beroende av kommunala småpåvar i fattiga och rika kommuner som skar ner skolanslagen samtidigt som de ökade lärarnas arbetsuppgifter och försämrade deras lön.
Friskolereformen, som Carl Bildt och Beatrice Ask genomdrev ett par år senare. Vinstdrivna friskolekoncerner gavs möjlighet att driva skola med hjälp av skolpengen och det fria skolvalet. Konkurrensen drev fram en galopperande betygsinflation. Lärarna hunsades uppifrån av ägare och rektorer och trakasserades nedifrån av föräldrar och elever. Sydsvenskan rapporterade (13/2) hur mycket pengar det är som står på spel. Academedia t. ex. tog ut 467 miljoner från 77 friskolor i underställda bolag. Friskolorna stoppar all insyn i ekonomin, eftersom vinsten är diktator i deras hierarkiska system (Amnell i Sydsvenskan 14/2). Skurups kommun klagade härom dagen över hur dess utgifter för gymnasisterna fyrdubblats på ett år och att all kommunal planering blivit omöjlig sedan man hamnat i skolkoncernernas våld.
Men det är inte längre nödvändigt att öda energi på att stapla bevis, som alla med insikt tvingats göra under de gångna åren utan att politikerna lyssnat. Saken är klar. Strukturfelen är kända. Nu gäller det att undanröja dem.
Panik har utbrutit i riksdagen. Alla skyller ifrån sig. Jan Björklund som i åratal ägnat sig åt småreparationer på det sjunkande skeppets överbyggnad har åtminstone ett radikalt krav, som han delar med Vänsterpartiet: förstatliga skolan! Så skulle vi åter kunna närma oss målet: en sammanhållen, jämlik skola av hög kvalitet. Tyvärr ställer inget annat parti upp på förslaget
Ja, FP, förstatligande kan hjälpa, förutsatt att vi avskaffar det ”fria” valet som det är utformat idag, avskaffar skolpengen, avskaffar konkurrensen, avskaffar betygsinflationen och reklamen och förbjuder vinstuttagen. Men det vill inte Jan Björklund.
FP, M, C och KD flaxar omkring som skrämda höns. De har följe av en halt tupp, S, och den ledsna gåsen MP som suckar: ”Förlåt! Vi ville ju så väl.”
De vägrar (utom då FP) att förstatliga skolan. De vägrar att förbjuda friskolornas vinst. Flosklerna korsar varandra. ”Vem som är huvudman spelar ingen roll. Vi fokuserar på skolans problem.” ”Utan vinst kan ingen driva skolverksamhet.”
Förslagen yr som dun och fjädrar: extra skolår, sommarläsning, ny lärarutbildning, fler centrala prov, central provrättning, ökad kontroll, nya kursplaner, ökad insyn, långsiktiga ägare, högre lärarlöner, ännu högre lärarlöner, bättre lärarhögskolor, fler miljoner, miljarder... statlig kontroll. Staten ska styra genom bidrag. Staten ska hota med vitesföreläggande. Förlamande byråkrati är konkurrenssystemets ständiga följeslagare.
Utanför hönsburen väntar räven. Den slickar sig om munnen.
Pisa-mätningen visar en skola i fritt fall. Leif Lewins utredning klargör orsakerna: kommunaliseringen och friskolereformen. Nu är det hög tid att handla!
Vänsterpartiet är ensamt om att förespråka en konsekvent politik för att undanröja skolans destruktiva strukturer. Bort med kommunaliseringen! Bort med vinstintresset!
Bara på den grunden kan den svenska skolan åter upprättas. Men det räcker inte med en fast grund. På grunden måste en överbyggnad resas. Det är ett långsiktigt, krävande, komplicerat arbete. Men vi har gjort det en gång: när vi skapade den svenska grundskolan, den som nu ligger i ruiner.
LundaMaTs III: Ska de borgerliga ta sin Mats ur skolan? Del 2 av Ulf Nymark
I nr 4 av Veckobladet konstaterade jag att
LundaMats III – förkortningsvis kallad Trean – föreslår att trafikens
sparbeting för att totalt minska utsläppen av klimatgaser ska vara
löjligt litet.
Den pinsamt låga ambitionsnivån för minskningen av
trafikens utsläpp är bara en av del av de många bristerna i den
”strategi för ett hållbart transportsystem för Lunds kommun” som Trean
gör anspråk på att vara. Målen ska nås utan åtgärder!
Den allvarligaste bristen av alla är kanske den att inte en enda konkret åtgärd för att nå målen föreslås! Dokumentet tar upp en del ”möjliga” åtgärder, men inga skarpa förslag. Och skarpa, helst snabbt verkande, förslag är vad som behövs. Trafikens utsläpp ligger fortfarande på en nivå flera procent över 1990 års nivå. Utsläppen måste ner till minst hälften om motortrafiken ska ta sin beskärda del av minskningen av de totala utsläppen, vilket är en förutsättning för att kommunen ska klara etappmålet 2020.
Mål går inta att tolka
Vad som karaktäriserar de sammanlagt 13 målen i Trean är att praktiskt taget alla har en extremt mesig ambitionsnivå. De är också så diffust formulerade att en det är omöjligt att tolka vad som menas.
Inte mindre än fem mål i Trean tillhör kategorin ”omöjliga att tolka”, dvs de är obegripliga. De är av typen ”Gång-, cykel, eller motorfordonstrafiken” ska öka alternativt minska. Vad som är ”trafiken” är oklart. Är det trafikarbetet (den sammanlagda mängden fordonskilometer i kommunen) som ska avses? Eller är det flöden, dvs antalet bilar som passerar vissa mätpunkter? Om ”trafiken” inte definieras kommer dessa mål i princip att alltid kunna uppnås – utan att någon egentligen vet vad som uppnåtts.
Diffusa mål är satta som att ”någonting ska öka eller minska” men säjer inte hur mycket. Så säjs till exempel att ”Motorfordonstrafiken per invånare på det statliga och kommunala vägnätet skall årligen minska”. Det innebär att om man med ”trafiken” menar trafikarbete räcker det att trafikarbetet minskar med 1 fordonskilometer per år så är målet uppnått!
Trean öppnar för en ökning av biltrafiken
I flera av målen ska ”trafiken” mätas per invånare. Exempelvis: ”motorfordonstrafiken per invånare på det kommunala vägnätet skall minska med 1 % per år.” Se där ett mått! Men vänta, ett mål satt per invånare säjer ju inget om det samlade trafikarbetet eller flödena. Ju fler invånare vi blir i Lunds kommun desto mer kan det totala bilresandet öka, även om det minskar per invånare!
Det finns anledning att återkomma med en tredje och sista del i granskningen av Trean. Så här långt kan vi sammanfatta:
LundaMaTs III präglas av att biltrafiken inte ska behöva ta sin del av utsläppsreduceringen av växthusgaser. Frånvaron av förslag på beslut om åtgärder för att nå hållbarhet kan kanske förklaras av att det egentligen inte behövs några särskilda insatser för att klara de oprecisa, omätbara och obegripliga målen. Den pinsamt låga ambitionsnivån tyder på att de borgerliga har kastat in handduken och gett upp striden för att nå kommunens klimatmål.
Republikanerna i USA, ett bindgalet parti som får normalbegåvade väljares röster av Gunnar Stensson
Nej till vapenkontroll, nej till kvinnors rätt till preventivmedel och
abort, nej till samkönade äktenskap, nej till invandring, nej till
avskaffande av orättvisa valregler, nej till miljöpolitik, nej till
rättvisa skatteregler.
Det är kärnpunkterna i republikanernas politik. Förhåller det sig faktiskt så att minst hälften av alla amerikanska väljare galna? Troligen inte. Det finns ingen majoritet för något av dessa nej i USA, lika litet som någon annanstans i världen.
Republikanerna är alltså ett bindgalet parti som normala amerikaner röstar på. Garry Wills
har skrivit en artikel i New York Review of Books januarinummer som förklarar hur det kommer sig.
Majoriteten amerikaner – även republikanerna - inser nödvändigheten av vapenkontroll. Men det finns en minoritet som menar att rätten att bära vapen är en grundläggande demokratisk rättighet. De är resursstarka. Republikanerna behöver deras röster och inflytande.
Majoriteten republikaner är för jämställdhet. En minoritet tror att Guds ord förbjuder preventivmedel och aborter. Republikanerna behöver deras röster.
De behöver rösterna från minoriteten som säger nej till samkönade äktenskap. De behöver minoriteten främlingsfientligas röster. De behöver den rasistiska minoriteten som vill bevara orättvisa valsystem.
De behöver dem som förnekar miljöproblemen. Framför allt behöver de pengarna och rösterna från minoriteten rika som föredrar fortsatt låg och orättvis beskattning.
Så blir republikanerna ett bindgalet parti som i sig förenar alla tänkbara fobier och fördomar, trots att det består av medlemmar och väljare som var och en för sig är fullt normala. Frånsett då någon enstaka fobi som gör att de ingår i någon av grupperna ovan.
Problemet förekommer också i svensk politik. Centerpartiet fikar efter galna varghatare för att inte ramla ur riksdagen. Kristdemokraterna har underlåtit att ta tillräcklig hänsyn till de galna abortmotståndarna i sitt röstunderlag och fått ett bokstavstroget småparti på halsen. Det finns fler exempel. Tänk själv!
Men det bindgalna republikanska partiet i USA har inflytande både i USA och i världen. Amerikanerna har ett enormt politiskt problem att lösa.
Det är kärnpunkterna i republikanernas politik. Förhåller det sig faktiskt så att minst hälften av alla amerikanska väljare galna? Troligen inte. Det finns ingen majoritet för något av dessa nej i USA, lika litet som någon annanstans i världen.
Republikanerna är alltså ett bindgalet parti som normala amerikaner röstar på. Garry Wills
har skrivit en artikel i New York Review of Books januarinummer som förklarar hur det kommer sig.
Majoriteten amerikaner – även republikanerna - inser nödvändigheten av vapenkontroll. Men det finns en minoritet som menar att rätten att bära vapen är en grundläggande demokratisk rättighet. De är resursstarka. Republikanerna behöver deras röster och inflytande.
Majoriteten republikaner är för jämställdhet. En minoritet tror att Guds ord förbjuder preventivmedel och aborter. Republikanerna behöver deras röster.
De behöver rösterna från minoriteten som säger nej till samkönade äktenskap. De behöver minoriteten främlingsfientligas röster. De behöver den rasistiska minoriteten som vill bevara orättvisa valsystem.
De behöver dem som förnekar miljöproblemen. Framför allt behöver de pengarna och rösterna från minoriteten rika som föredrar fortsatt låg och orättvis beskattning.
Så blir republikanerna ett bindgalet parti som i sig förenar alla tänkbara fobier och fördomar, trots att det består av medlemmar och väljare som var och en för sig är fullt normala. Frånsett då någon enstaka fobi som gör att de ingår i någon av grupperna ovan.
Problemet förekommer också i svensk politik. Centerpartiet fikar efter galna varghatare för att inte ramla ur riksdagen. Kristdemokraterna har underlåtit att ta tillräcklig hänsyn till de galna abortmotståndarna i sitt röstunderlag och fått ett bokstavstroget småparti på halsen. Det finns fler exempel. Tänk själv!
Men det bindgalna republikanska partiet i USA har inflytande både i USA och i världen. Amerikanerna har ett enormt politiskt problem att lösa.
Reinfeldteffekten av Bengt Hall
Så heter en ny mycket intressant bok av Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler (Karneval Förlag 2013).
Underrubriken är ”Hur moderaterna tog över makten i Sverige och
skakade socialdemo- kraterna i grunden”. Hur gjorde Reinfeldt och
moderaterna för att ta makten från social- demokraterna? Efter Bo
Lundgrens fullständiga debacle 2002 då skatte- sänkning var mantrat
övertog Reinfeldt Lundgrens skattesänkarpolitik 2006, men ändrade orden
och klädde moderatpolitiken i en ny kostym. Etzler beskriver den
sofistikerade strategin som avskaffade ord som höger och
privatiseringar och förvandlade svenska valrörelser till presidentval.
Det är lätt att bli förbannad när man läser boken. Varför är svenska folket så lättlurat? Varför lät sig så många manipuleras, tänker jag. Valstrategen Schlingman gjorde t ex en ordlista över ”förbjudna” ord. En moderat skulle inte använda ordet ”privatisering”. Istället skulle man använda ordet ”mångfald”. Helst skulle det kopplas till ”kvalitet”. Ordet privatisering antyder ett profitmotiv och vinnare och förlorare. När Schlingman höll på att förändra Moderaternas språk hade Stefan Svallfors publicerat nya siffror som visade att svenskarnas starka tilltro till den offentliga välfärden var obruten, till och med på uppåtgående. En extremt stor andel av väljarkåren – mellan 70 och 90 procent, beroende på vilken service man frågade efter – ansåg dessutom att stat och kommun är ”bättre lämpade än andra instanser att sköta olika former av service”.
Ett djärvt drag av moderaterna var att kalla sig för ”Sveriges nya arbetarparti”. Man ville neutralisera nidbilden ”överklasspartiet Moderaterna”. Men det var också en utmaning gentemot socialdemokraterna. Det skulle ge publicitet och visa hur viktig jobbfrågan var för partiet. Moderaterna kopierade Socialdemokraterna och la sig politiskt så nära som möjligt. Men det var inte den gamla definitionen av arbetarklassen som Reinfeldts moderater använde. Deras definition handlade om vem som har ett arbete och inte. Arbetarpartiets uppgift var alltså att slåss för de arbetandes intressen mot bidragstagarna. Neutraliseringen och utsuddningen av skillnaden mellan höger och vänster var den första viktiga komponenten i det som skulle bli Reinfeldeffekten.
Ett begrepp som kom att få en stor betydelse i valrörelsen 2006 var ”utanförskapet”. Innan hade t ex långtidssjukskrivningar förklarats med ett högre tempo i arbetslivet och dålig arbetsmiljö. Lösningen var bättre arbetsmiljö och rehabilitering. På några få år ändrades analysen till att handla om ”överutnyttjande” alltså fusk och lösningen blev hårdare kontroll av de sjukskrivna. Begreppet ”utanförskapet” hamnade i centrum och moderaternas nyckelord blev att ”sänka trösklarna” dvs att se till att det fanns låglönejobb för de som hade svårt att ta sig in, ”stärka drivkrafterna” dvs skapa större inkomstskillnader mellan de som arbetade och de som inte gjorde det. Utanförskapet var problemet – ”arbetslinjen” blev lösningen. Den som stod för lösningen var Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti.
Underrubriken är ”Hur moderaterna tog över makten i Sverige och
skakade socialdemo- kraterna i grunden”. Hur gjorde Reinfeldt och
moderaterna för att ta makten från social- demokraterna? Efter Bo
Lundgrens fullständiga debacle 2002 då skatte- sänkning var mantrat
övertog Reinfeldt Lundgrens skattesänkarpolitik 2006, men ändrade orden
och klädde moderatpolitiken i en ny kostym. Etzler beskriver den
sofistikerade strategin som avskaffade ord som höger och
privatiseringar och förvandlade svenska valrörelser till presidentval.Det är lätt att bli förbannad när man läser boken. Varför är svenska folket så lättlurat? Varför lät sig så många manipuleras, tänker jag. Valstrategen Schlingman gjorde t ex en ordlista över ”förbjudna” ord. En moderat skulle inte använda ordet ”privatisering”. Istället skulle man använda ordet ”mångfald”. Helst skulle det kopplas till ”kvalitet”. Ordet privatisering antyder ett profitmotiv och vinnare och förlorare. När Schlingman höll på att förändra Moderaternas språk hade Stefan Svallfors publicerat nya siffror som visade att svenskarnas starka tilltro till den offentliga välfärden var obruten, till och med på uppåtgående. En extremt stor andel av väljarkåren – mellan 70 och 90 procent, beroende på vilken service man frågade efter – ansåg dessutom att stat och kommun är ”bättre lämpade än andra instanser att sköta olika former av service”.
Ett djärvt drag av moderaterna var att kalla sig för ”Sveriges nya arbetarparti”. Man ville neutralisera nidbilden ”överklasspartiet Moderaterna”. Men det var också en utmaning gentemot socialdemokraterna. Det skulle ge publicitet och visa hur viktig jobbfrågan var för partiet. Moderaterna kopierade Socialdemokraterna och la sig politiskt så nära som möjligt. Men det var inte den gamla definitionen av arbetarklassen som Reinfeldts moderater använde. Deras definition handlade om vem som har ett arbete och inte. Arbetarpartiets uppgift var alltså att slåss för de arbetandes intressen mot bidragstagarna. Neutraliseringen och utsuddningen av skillnaden mellan höger och vänster var den första viktiga komponenten i det som skulle bli Reinfeldeffekten.
Ett begrepp som kom att få en stor betydelse i valrörelsen 2006 var ”utanförskapet”. Innan hade t ex långtidssjukskrivningar förklarats med ett högre tempo i arbetslivet och dålig arbetsmiljö. Lösningen var bättre arbetsmiljö och rehabilitering. På några få år ändrades analysen till att handla om ”överutnyttjande” alltså fusk och lösningen blev hårdare kontroll av de sjukskrivna. Begreppet ”utanförskapet” hamnade i centrum och moderaternas nyckelord blev att ”sänka trösklarna” dvs att se till att det fanns låglönejobb för de som hade svårt att ta sig in, ”stärka drivkrafterna” dvs skapa större inkomstskillnader mellan de som arbetade och de som inte gjorde det. Utanförskapet var problemet – ”arbetslinjen” blev lösningen. Den som stod för lösningen var Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti.
En viktig del i Etzlers analys är att Reinfeldt och moderaterna använde personangrepp istället för att prata sakfrågor. I valet 2006 lyckades de skapa en bild av Göran Persson som hade ”diktatoriska drag”, var en alfahanne som dominerade debatten, han var en ”trött politiker”, gick inte att lita på, han hade inte längre kontakt med folket. Enligt moderaterna behövdes inte något ”systemskifte” eftersom den borgerliga politiken på många områden var genomförd. Sverige var bra, men statsministern var dålig. Reinfeldts angrepp framstod inte som attacker utan som sakliga konstateranden av hur det var, menar Etzler. Det fokus hans retorik skapade var att det största problemet i Sverige var den socialdemokratiska statsministern.
På samma sätt angreps Mona Sahlin fyra år senare. De politiska frågorna trängdes undan av osedvanligt hårda personangrepp. För andra valet i rad hade en socialdemokratisk partiledare skandaliserats till den grad att partiet hade svårt att komma ut med sin politik. Trots att det rådde vänstervindar i väljarkåren lyckades den borgerliga regeringen bli omvald.
Effekterna av Reinfeldtpolitiken är inte uppmuntrande. Allt snabbare privatisering trots att privatisering knappast nämndes i valrörelserna. Ohälsotalet har ökat snabbare. Arbetslösheten är större än 2006. Antalet bemanningsanställda har ökat med 60 procent. De sämst betalda jobben har sämst anställningstrygghet. Sverige är enligt en nyligen publicerad OECD-rapport det land där klyftorna växer snabbast. Jobbskatteavdraget har haft negativ stor inverkan. På grund av skattesänkningar minskar den offentliga sektorn. Bristerna i den offentliga välfärden har inneburit att idag har 522 000 personer en privat sjukvårdsförsäkring. Inkomstklyftorna mellan kvinnor och män hade hösten 2012 ökat med 40 procent sedan Reinfeldt tillträtt.
Det är en välskriven och initierad bok som kan vara ett bra redskap nu när valrörelsen stundar och om man vill förstå hur moderaterna och Reinfeldt tänker. Jag såg för övrigt TV-programmet ”Nyfiken på partiledare” där Reinfeldt intervjuades. Till skillnad från samtalen med Löfven och Sjöstedt pratade Reinfeldt mest om sin roll som ledare och sitt ansvar och nästan inget om visioner och politikens innehåll. Val för honom tycks enbart vara en fråga om förtroende och ledarskap. Politiken vill han helst inte prata om. Men visst finns det en politik. T ex har Reinfeldt lyckats med det Bo Lundgren misslyckades med. Han har t o m lyckats sänka skatten med mer än vad Bo Lundgren förespråkade.
2014-02-13
Pusselbitar
Högern om allmän rösträtt: Allmän rösträtt innebär, att
makten, med den gamle högerledarens Hjalmar Hammarskiölds ord, lägges i
deras hand som är minst kompetenta att hantera den.
Patrik Svensson, Sydsvenskan 7/2
Hundra år senare. Kvinnor är inte kompetenta att sitta i bolagsstyrelser, hävdade Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup, som är lika rädd för feminister som för kommunister och socialister, i Sveriges radios lördagsintervju 8/2
Jag kan konstatera att statsfinanserna var i betydligt bättre skick när Vänsterpartiet hade inflytande över den ekonomiska politiken än nu.
Magdalena Andersson, (S), Sydsvenskan 7/2
Rosling lyfter sällan fram att de rikaste 85 personerna i världen äger lika mycket som de 3,5 miljarderna fattigaste.
Shora Esmailian, Sydsvenskan 8/2
Nu handlar det om expropriation av några få exploatörer (85 st) till fördel för folkets stora massa.
Karl Marx, Kapitalet
Patrik Svensson, Sydsvenskan 7/2
Hundra år senare. Kvinnor är inte kompetenta att sitta i bolagsstyrelser, hävdade Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup, som är lika rädd för feminister som för kommunister och socialister, i Sveriges radios lördagsintervju 8/2
Jag kan konstatera att statsfinanserna var i betydligt bättre skick när Vänsterpartiet hade inflytande över den ekonomiska politiken än nu.
Magdalena Andersson, (S), Sydsvenskan 7/2
Rosling lyfter sällan fram att de rikaste 85 personerna i världen äger lika mycket som de 3,5 miljarderna fattigaste.
Shora Esmailian, Sydsvenskan 8/2
Nu handlar det om expropriation av några få exploatörer (85 st) till fördel för folkets stora massa.
Karl Marx, Kapitalet
Nätfynd
Bloggosfären är inget enkelt virtuellt samhälle att bevaka men en av de bästa bloggarna som jag läser är Mats Olssons Olsson betalar.
Mats skriver bra, informativt och engagerat om politiken i Lund, Sverige och världen. VB har tidigare citerat hans blogg och gör det gärna igen. Tidigare har vi citerat hans blogg för att den tillför ny information i frågor som diskuteras här.
Denna gång kan jag inte låta bli att citera ett inlägg i ett ämne som jag aldrig tänkt på tidigare.
red
Mats skriver bra, informativt och engagerat om politiken i Lund, Sverige och världen. VB har tidigare citerat hans blogg och gör det gärna igen. Tidigare har vi citerat hans blogg för att den tillför ny information i frågor som diskuteras här.
Denna gång kan jag inte låta bli att citera ett inlägg i ett ämne som jag aldrig tänkt på tidigare.
red
Karl Marx som farsa
– När 
ni framhäver ert kreolska temperament anser jag det vara min plikt att
med sunt förnuft ingripa och skilja ert temperament från min dotter. Om
ni är oförmögen att visa er kärlek till henne i en form som
överensstämmer med Londons latitud vill jag råda er att visa er kärlek
på avstånd.Karl Marx till dottern Lauras fästman Paul Lafargue, 13 augusti 1866.
Laura och Paul gifte sig, trots allt, med varandra.
PALESTINA - ISRAEL: Är en tvåstatslösning möjlig?
av Gunnar Stensson
USA:s utrikesminister John Kerry lägger inom kort fram en plan för en
tvåstatslösning, med krav på eftergifter som israeler och palestinier
måste acceptera.
Israel måste dra sig tillbaka innanför 1967 års gränser och acceptera en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem.
Palestina måste erkänna Israel som judisk nationalstat och ge upp kampen för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Kan Netanyahu och Mahmoud Abbas accepterar dessa förhandlingsvillkor? Har de i så fall auktoritet och legitimitet nog att få folken med sig?
I sin krönika i God morgon världen den 9 februari uttryckte Göran Rosenberg tvivel på att försöken att förhandla fram en tvåstatslösning kan lyckas. Flera bedömare hyser samma skepsis.
Under de sex månader som förhandlingarna pågått har den illegala utbyggnaden av israeliska bosättningar i de ockuperade palestinska områdena fortsatt, så att nu mer än en halv miljon israeler lever i israeliska städer på palestinsk mark och parasiterar på den odlingsbara jord och de knappa vattentillgångar som tillhör palestinierna.
Netanyahus politik tycks gå ut på att ockupera allt fler palestinska områden och knyta dem till Israel genom ett system av vägar som är förbehållna israelerna för att därmed skapa sådana fakta på marken att situationen blir oåterkallelig.
Mot den politiken ställer Kerry alltså kravet att bosättningarna ska återlämnas till palestinierna och bosättarna återvända till Israel!
USA:s förmåga att påverka utvecklingen i Mellanöstern är ifrågasatt och Kerrys försök att uppnå en tvåstatslösning tycks dömt att misslyckas. Men just därför gör han desperata ansträngningar. Det kan vara sista chansen för en tvåstatslösning. Och sista chansen för USA:s att bevara sin ställning som betydelsefull aktör i Mellanöstern.
Sverige bör fortsätta att stödja palestinierna genom att äntligen erkänna Palestina som suverän stat och fullvärdig medlem i FN, dels för att ge tvåstatslösningen en sista chans och dels för att visa att vi vägrar att legitimera Israels ockupationspolitik.
Ett erkännande av staten Palestina blir kanske också Mahmoud Abbas sista, men väsentliga, bidrag till den palestinska kampen.
Men ett sådant erkännande är helt beroende av USA, som kan inlägga sitt veto.
Detta ger Kerry en hållhake, både på Mahmoud Abbas beträffande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och på Netanyahu beträffande bosättningarna.
För Mahmoud Abbas skulle ett sammanbrott i förhandlingarna innebära ett nederlag och att Hamas övertog ledningen i kampen för Palestina, vilket varken USA eller Israel vill.
Men också Israel skulle drabbas. Det redan isolerade landet skulle bli än mer isolerat. Bojkottpolitiken skulle skärpas. Den har brett internationellt stöd, bland annat från EU. Flera multinationella företag stöder den. Det handlar också om amerikanska företag.
Om förhandlingarna bryter samman blir den internationella bojkotten ett mäktigt vapen i palestiniernas fredliga kamp för en självständig stat, på samma sätt som den var det i kampen mot apartheid i Sydafrika.
Just nu är utvecklingen omöjlig att förutse. Men på lång sikt är den kanske given.
Ju fler områden Israel ockuperar, desto mer påverkas den etniska balansen mellan judar och palestinier, till Israels nackdel. Den judiska befolkningen i staten Israel kommer att hamna i minoritet, i synnerhet som många ur medlemmar ur den israeliska eliten redan nu överger ett alltmer odemokratiskt och isolerat Israel. Det kan i förlängningen leda till en enstatslösning, staten Israel – Palestina, med palestinsk majoritet.
Kanske inser Netanyahu att detta är alternativet till dagens maktfullkomliga Israel och väljer att backa och acceptera en tvåstatslösning, som han förstås kommer att försöka få de israeliska väljarna att acceptera genom att göra den så gynnsam som möjligt för Israel.
John Kerry för sin del fortsätter in i det sista ansträngningarna att nå fram till en förhandlingslösning.
Israel måste dra sig tillbaka innanför 1967 års gränser och acceptera en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem.
Palestina måste erkänna Israel som judisk nationalstat och ge upp kampen för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Kan Netanyahu och Mahmoud Abbas accepterar dessa förhandlingsvillkor? Har de i så fall auktoritet och legitimitet nog att få folken med sig?
I sin krönika i God morgon världen den 9 februari uttryckte Göran Rosenberg tvivel på att försöken att förhandla fram en tvåstatslösning kan lyckas. Flera bedömare hyser samma skepsis.
Under de sex månader som förhandlingarna pågått har den illegala utbyggnaden av israeliska bosättningar i de ockuperade palestinska områdena fortsatt, så att nu mer än en halv miljon israeler lever i israeliska städer på palestinsk mark och parasiterar på den odlingsbara jord och de knappa vattentillgångar som tillhör palestinierna.
Netanyahus politik tycks gå ut på att ockupera allt fler palestinska områden och knyta dem till Israel genom ett system av vägar som är förbehållna israelerna för att därmed skapa sådana fakta på marken att situationen blir oåterkallelig.
Mot den politiken ställer Kerry alltså kravet att bosättningarna ska återlämnas till palestinierna och bosättarna återvända till Israel!
USA:s förmåga att påverka utvecklingen i Mellanöstern är ifrågasatt och Kerrys försök att uppnå en tvåstatslösning tycks dömt att misslyckas. Men just därför gör han desperata ansträngningar. Det kan vara sista chansen för en tvåstatslösning. Och sista chansen för USA:s att bevara sin ställning som betydelsefull aktör i Mellanöstern.
Sverige bör fortsätta att stödja palestinierna genom att äntligen erkänna Palestina som suverän stat och fullvärdig medlem i FN, dels för att ge tvåstatslösningen en sista chans och dels för att visa att vi vägrar att legitimera Israels ockupationspolitik.
Ett erkännande av staten Palestina blir kanske också Mahmoud Abbas sista, men väsentliga, bidrag till den palestinska kampen.
Men ett sådant erkännande är helt beroende av USA, som kan inlägga sitt veto.
Detta ger Kerry en hållhake, både på Mahmoud Abbas beträffande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och på Netanyahu beträffande bosättningarna.
För Mahmoud Abbas skulle ett sammanbrott i förhandlingarna innebära ett nederlag och att Hamas övertog ledningen i kampen för Palestina, vilket varken USA eller Israel vill.
Men också Israel skulle drabbas. Det redan isolerade landet skulle bli än mer isolerat. Bojkottpolitiken skulle skärpas. Den har brett internationellt stöd, bland annat från EU. Flera multinationella företag stöder den. Det handlar också om amerikanska företag.
Om förhandlingarna bryter samman blir den internationella bojkotten ett mäktigt vapen i palestiniernas fredliga kamp för en självständig stat, på samma sätt som den var det i kampen mot apartheid i Sydafrika.
Just nu är utvecklingen omöjlig att förutse. Men på lång sikt är den kanske given.
Ju fler områden Israel ockuperar, desto mer påverkas den etniska balansen mellan judar och palestinier, till Israels nackdel. Den judiska befolkningen i staten Israel kommer att hamna i minoritet, i synnerhet som många ur medlemmar ur den israeliska eliten redan nu överger ett alltmer odemokratiskt och isolerat Israel. Det kan i förlängningen leda till en enstatslösning, staten Israel – Palestina, med palestinsk majoritet.
Kanske inser Netanyahu att detta är alternativet till dagens maktfullkomliga Israel och väljer att backa och acceptera en tvåstatslösning, som han förstås kommer att försöka få de israeliska väljarna att acceptera genom att göra den så gynnsam som möjligt för Israel.
John Kerry för sin del fortsätter in i det sista ansträngningarna att nå fram till en förhandlingslösning.
En chans att slippa Super-Jas? av Lucifer
Som försvarsvän gläder jag mig förstås över att Saab, Bildt och Försvarsdepartementet har gjort bort sig igen. 
Deras
klumpiga inhopp i den schweiziska politiken kan kanske medverka till
att det inte blir några Super-Jas sålda och därmed inte heller några
att konstruera och tillverka för Sverige. Det skulle kunna innebära att
den sanslösa satsningen på svensk flygindustri som kan härledas
åtminstone till mitten av 1960- talet skulle kunna få ett slut. Jo, det
var ju när Viggen skulle byggas som sossarna sa: javisst, det är en
dyr och tveksam satsning, men av hänsyn till sysselsättning etc så får
det gå för den här gången. Jaha, och sen på 1980-talet så var det dags
för Jas-projektet och det var ju tveksamt, det kunde många hålla med om,
men det fick ju bli. Och nu på 2010-talet handlar det om Super-Jas, en
kraftigt utbyggd variant av grundkonceptet som man har tänkt sig att
det svenska försvaret ska köpa.
Affärsplanen
Svenska försvaret, finns det och har det råd att köpa? Nej, det finns inte, man har i huvudsak lagt ner det. Vad som finns är några flygflottiljer och ett stort antal Jas i förråd som man inte har råd att flyga och heller inte har piloter till. Men kanske kan man sälja dem på en stor realisation och köpa nya fräscha plan för pengarna? Dvs. de nya blir så dyra att ta fram så det krävs att det är fler som vill vara med och betala. Och så har man sagt: för att svenska flygvapnet ska få Super-Jas så måste vi sälja till fler. Med hjälp av storartade industriavtal skulle då planen till Schweiz i stort sett byggas i Schweiz. Men det är klart, ingenjörerna skulle förstås sitta i Linköping. Ja, det har förresten varit tal om en liknande affär med Brasilien, men den verkar tillfälligt hejdad.
Ett annat försvar
Och här öppnar sig alltså en chans: vi skulle genom att stoppa den
groteska satsningen på svensk flygindustri få pengar över för att bygga
ett elementärt militärt och civilt försvar för Sverige. Det skulle
förstås kräva allmän och lika värn- och samhällsplikt om så där 3-5
månader, det skulle kräva rätt mycket ny materiel, men den är billigare
än den sortens materiel som krävs om man ska leka stormakt. Det är ju ingen överhängande
krigsfara, men på sikt kan allting hända, och den typ av försvar som har
visat sig mest framgångsrikt de senaste 60 åren är en lågintensiv
folkligt motståndsrörelse ungefär som den bedrivits i Irak och
Afghanistan mot amerikanerna. Den är inte så heroisk eller vacker, men
inkräktare brukar ha svårt för den och ger sig av efter ett tag.
Guerillaromantik? Nej, vanligt arméfolk brukar tala för det här i
motsats till flygvapengossarna som bara vill likna USA.Deras
klumpiga inhopp i den schweiziska politiken kan kanske medverka till
att det inte blir några Super-Jas sålda och därmed inte heller några
att konstruera och tillverka för Sverige. Det skulle kunna innebära att
den sanslösa satsningen på svensk flygindustri som kan härledas
åtminstone till mitten av 1960- talet skulle kunna få ett slut. Jo, det
var ju när Viggen skulle byggas som sossarna sa: javisst, det är en
dyr och tveksam satsning, men av hänsyn till sysselsättning etc så får
det gå för den här gången. Jaha, och sen på 1980-talet så var det dags
för Jas-projektet och det var ju tveksamt, det kunde många hålla med om,
men det fick ju bli. Och nu på 2010-talet handlar det om Super-Jas, en
kraftigt utbyggd variant av grundkonceptet som man har tänkt sig att
det svenska försvaret ska köpa.Affärsplanen
Svenska försvaret, finns det och har det råd att köpa? Nej, det finns inte, man har i huvudsak lagt ner det. Vad som finns är några flygflottiljer och ett stort antal Jas i förråd som man inte har råd att flyga och heller inte har piloter till. Men kanske kan man sälja dem på en stor realisation och köpa nya fräscha plan för pengarna? Dvs. de nya blir så dyra att ta fram så det krävs att det är fler som vill vara med och betala. Och så har man sagt: för att svenska flygvapnet ska få Super-Jas så måste vi sälja till fler. Med hjälp av storartade industriavtal skulle då planen till Schweiz i stort sett byggas i Schweiz. Men det är klart, ingenjörerna skulle förstås sitta i Linköping. Ja, det har förresten varit tal om en liknande affär med Brasilien, men den verkar tillfälligt hejdad.
Ett annat försvar
Svårsålt
Ja, sen är det ju svårt att hänga upp en industris framtid på att de ska sälja dyra militärflygplan. Det krävs rätt mycket mutor för att vinna över de andra som vill sälja dyra flygplan och det krävs att USA gillar att man säljer och vem man säljer till. Annars är det ganska hopplöst.
Vem vill då fortsätta som hittills? Jo, Wallembergsfären förstås, de har kammat hem huvuddelen av våra försvarspengar i femtio år. Men också metallarbetarna i Linköping: de bar bra betalt, bra utbildning, säkra jobb (åtminstone hittills). Och Ingenjörssverige är förstås stolt över vårt lilla land som hänger med på ett kvalificerat teknikområde. Och den tongivande eliten inom försvar och säkerhetspolitik: de vill kunna dricka cocktails på jämställd fot med sina gelikar i USA och Frankrike, och kan vi sen bara gå med i Nato också så är lyckan fullständig.
Vad kan göras?
Finns det alternativ? Ja, vad gäller försvarsutformning är saken klar: om vi lämnar Jas-linjen får vi ett allsidigare och bättre försvar. Tekniknördarna borde kunna nöja sig med lite drönarutveckling – det är ju modernare och billigare och Saab är väl redan på god väg. Men visst, vad gör man med 10,000 upprörda metallare på Östgötaslätten med länsstyrelsen, LO och S bakom sig. Det skulle kräva att Saab började ägna sig åt något annat högteknologiskt. Robotar, järnvägar, vad vet jag.
Oddsen är naturligtvis emot en förändring, särskilt med den S-regering som kan förväntas. Det skulle behövas en S-ledd tankegrupp som vågade tänka nytt . Men någon sådan kan inte skönjas.
LundEko II: De borgerliga struntar i remissinstansernas svidande kritik av Ulf Nymark
VB har tidigare redogjort för den svidande kritik mot Lunds nya program
för ekologiskt hållbar utveckling (LundaEko II) som inkommit i svaren
från tunga remissinstanser (se VB nr 2/2014).
Som en reaktion på kritiken krävde de rödgröna att Miljö- och hälsoutskottet, som är styrgrupp för utarbetandet av LundaEko II, skulle snabbinkallas till ett extra sammanträde för att ge tjänstemännen riktlinjer för en nödvändig omarbetning av dokumentet.
Tjänstemännen bättre uttolkare av besluten
Något extra sammanträde ville inte borgarna ha, förstås. Men vid Miljö- och hälsoutskottets ordinarie sammanträde denna vecka behandlades i varje fall oppositionens förslag om inriktningen på omarbetningen av programmet. I den tjänsteskrivelse som ingick som beslutsunderlag hävdade Kommunkontoret att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut att omarbeta programmet i enlighet med de synpunkter remissinstanserna föreslagit. Tjänstemännen, menade Kommunkontorets tjänstemän, var bättre lämpade att tolka fullmäktiges beslut, än de politiskt förtroendevalda. Därför rekommenderade tjänstemännen avslag på oppositionens förslag.
De borgerliga: strunta i kritiken
Och de borgerliga - vad sa de? Givetvis – vem blir förvånad?! - höll de med tjänstemännen och röstade ner MP, S, V och DV-förslaget. Ingen hänsyn ska tas till de tunga icke-kommunala remissinstansernas synpunkter – det var borgarna inställning. Man kan ju undra vad remissomgångar är till för om man ändå tänker strunta i de synpunkter som framförs.
”Verkningslöst” dokument
Nu har alltså de borgerliga sagt att de vill ha ett program för ekologisk hållbar utveckling som enligt Länsstyrelsen saknar konkretisering och mätbarhet av målen; ett program som, enligt kommunens eget energibolag Kraftringen AB, ”utan konkreta åtgärder direkt kopplade till målen … blir verkningslöst”. Lunds Universitet dömer ut programmet ”som ett vagt och ganska intetsägande policydokument utan närmare styrning".
Nytt rödgrönt LundaEko efter valet?
På vilket sätt oppositionens förslag skulle strida mot fullmäktiges beslut ville varken tjänstemännen eller de borgerliga politikerna redogöra för. Från oppositionens sida får vi väl lägga ner en del möda på för att ta reda på när fullmäktige tog beslut om att LundaEko II ska vara ett dokument med låg ambitionsnivå, en otydlig målstruktur med mål som inte går att mäta och vara ett dokument som inte anger hur man ska nå målen. Jag tvivlar på att vi kommer att hitta ett sådant beslut, men det är i praktiken vad de borgerliga hävdar att fullmäktige skulle ha sagt. Mycket talar för att en av de första åtgärderna en ny politisk majoritet efter valet i höst måste vidta är att ta fram ett kraftfullt dokument som med rak och tydlig kurs styr Lund mot ekologisk hållbarhet.
Som en reaktion på kritiken krävde de rödgröna att Miljö- och hälsoutskottet, som är styrgrupp för utarbetandet av LundaEko II, skulle snabbinkallas till ett extra sammanträde för att ge tjänstemännen riktlinjer för en nödvändig omarbetning av dokumentet.
Tjänstemännen bättre uttolkare av besluten
Något extra sammanträde ville inte borgarna ha, förstås. Men vid Miljö- och hälsoutskottets ordinarie sammanträde denna vecka behandlades i varje fall oppositionens förslag om inriktningen på omarbetningen av programmet. I den tjänsteskrivelse som ingick som beslutsunderlag hävdade Kommunkontoret att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut att omarbeta programmet i enlighet med de synpunkter remissinstanserna föreslagit. Tjänstemännen, menade Kommunkontorets tjänstemän, var bättre lämpade att tolka fullmäktiges beslut, än de politiskt förtroendevalda. Därför rekommenderade tjänstemännen avslag på oppositionens förslag.
De borgerliga: strunta i kritiken
Och de borgerliga - vad sa de? Givetvis – vem blir förvånad?! - höll de med tjänstemännen och röstade ner MP, S, V och DV-förslaget. Ingen hänsyn ska tas till de tunga icke-kommunala remissinstansernas synpunkter – det var borgarna inställning. Man kan ju undra vad remissomgångar är till för om man ändå tänker strunta i de synpunkter som framförs.
”Verkningslöst” dokument
Nu har alltså de borgerliga sagt att de vill ha ett program för ekologisk hållbar utveckling som enligt Länsstyrelsen saknar konkretisering och mätbarhet av målen; ett program som, enligt kommunens eget energibolag Kraftringen AB, ”utan konkreta åtgärder direkt kopplade till målen … blir verkningslöst”. Lunds Universitet dömer ut programmet ”som ett vagt och ganska intetsägande policydokument utan närmare styrning".
Nytt rödgrönt LundaEko efter valet?
På vilket sätt oppositionens förslag skulle strida mot fullmäktiges beslut ville varken tjänstemännen eller de borgerliga politikerna redogöra för. Från oppositionens sida får vi väl lägga ner en del möda på för att ta reda på när fullmäktige tog beslut om att LundaEko II ska vara ett dokument med låg ambitionsnivå, en otydlig målstruktur med mål som inte går att mäta och vara ett dokument som inte anger hur man ska nå målen. Jag tvivlar på att vi kommer att hitta ett sådant beslut, men det är i praktiken vad de borgerliga hävdar att fullmäktige skulle ha sagt. Mycket talar för att en av de första åtgärderna en ny politisk majoritet efter valet i höst måste vidta är att ta fram ett kraftfullt dokument som med rak och tydlig kurs styr Lund mot ekologisk hållbarhet.
Vi vill inte sluta träffas av Gunnar Stensson
V och DV samt MP svarar nedan på PRO Söder-Klostergårdens och Byalagets fem frågor.
Kommentar
Vänsterpartiets och Demokratisk Vänsters snabba och fullständiga svar, liksom det politiska stöd det uttrycker uppskattar vi och tackar för!
Men vi vill starkt understryka, att träffpunktsverksamheten måste återupptas snarast möjligt! Den har redan legat nere i nästan två år.
Vi kan inte vänta två år till – eller mer - på en ombyggnad av Mötesplatsen. Efter valet behövs en rivstart för att reparera så mycket som möjligt efter vanskötseln under Alliansen!
Målsättningen måste vara att så snart som möjligt hyra den tidigare träffpunktslokalen och återuppta verksamheten, i avvaktan på att den kanske kan flytta till Mötesplatsen – eller annan lokal, i framtiden.
Vi menar att den tidigare lokalen fungerade bra. Den är rymlig och har god plats för alla aktiviteter. Dessutom var den ljus, alla fönstren vetter mot fotbollsplanerna på Korpvallen och solen lyser in hela eftermiddagen. Lokaliseringen är lämplig eftersom busshållplatsen ligger alldeles intill. De flesta besökarna innehar gröna jojo-kort. Hyresrättsföreningen Vårregnet har i brev till Vård och omsorgsnämnden erbjudit sig att sänka hyran med halva beloppet.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag
Kommentar
Vänsterpartiets och Demokratisk Vänsters snabba och fullständiga svar, liksom det politiska stöd det uttrycker uppskattar vi och tackar för!
Men vi vill starkt understryka, att träffpunktsverksamheten måste återupptas snarast möjligt! Den har redan legat nere i nästan två år.
Vi kan inte vänta två år till – eller mer - på en ombyggnad av Mötesplatsen. Efter valet behövs en rivstart för att reparera så mycket som möjligt efter vanskötseln under Alliansen!
Målsättningen måste vara att så snart som möjligt hyra den tidigare träffpunktslokalen och återuppta verksamheten, i avvaktan på att den kanske kan flytta till Mötesplatsen – eller annan lokal, i framtiden.
Vi menar att den tidigare lokalen fungerade bra. Den är rymlig och har god plats för alla aktiviteter. Dessutom var den ljus, alla fönstren vetter mot fotbollsplanerna på Korpvallen och solen lyser in hela eftermiddagen. Lokaliseringen är lämplig eftersom busshållplatsen ligger alldeles intill. De flesta besökarna innehar gröna jojo-kort. Hyresrättsföreningen Vårregnet har i brev till Vård och omsorgsnämnden erbjudit sig att sänka hyran med halva beloppet.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag
Vi vill inte sluta träffas, svar från V och DV
PRO söder, Klostergården och
Klostergårdens byalag har skickat en skrivelse till oss politiker, där
de vill ha svar på fem frågor angående träffpunkten som skulle bildas i
den nya Mötesplats Klostergården.
Vi hade alla den förhoppning att Mötesplats Klostergården skulle rymma en modern, ljus och ändamålsenlig träffpunkt, som skulle kunna ersätta den gamla träffpunkten. Att den nya träffpunkten skulle innehålla de aktiviteter och möjligheter som fanns tidigare, tog vi som en självklarhet.
Med facit i hand kan vi konstatera att så blev inte fallet. Från att tidigare varit ett ställe med full bemanning och öppet från nio till fyra fem dagar i veckan, har det reducerats till att enbart vara öppet två dagar i veckan mellan nio och ett, och helt stängd de dagar skolan har lovdagar.
Av den anledningen har vi politiker fått fem frågor att besvara;
1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
När vi har vunnit valet kommer vi att se över träffpunktens öppettider på det nya Mötesplats Klostergården och se på vilket sätt vi kan förbättra tillgängligheten och servicen. Visar det sig helt omöjligt att få tillbaka ungefär de öppettider som rådde på den gamla träffpunkten, får vi överväga att ta de gamla lokalerna i bruk, även om vi anser att de nya lokalerna är betydligt trevligare och ljusare, och har ett bättre läge än de gamla.
2. Hur snabbt kan detta ske? A) hösten 2014? B) våren 2015? C) hösten 2015?
Efter valsegern kan vi börja titta på kostnaden och vilka lokaler som kommer att bli aktuella, för att kunna komma med ett erbjudande våren 2015, men det är bäst att gardera med hösten 2015.
Vi hade alla den förhoppning att Mötesplats Klostergården skulle rymma en modern, ljus och ändamålsenlig träffpunkt, som skulle kunna ersätta den gamla träffpunkten. Att den nya träffpunkten skulle innehålla de aktiviteter och möjligheter som fanns tidigare, tog vi som en självklarhet.
Med facit i hand kan vi konstatera att så blev inte fallet. Från att tidigare varit ett ställe med full bemanning och öppet från nio till fyra fem dagar i veckan, har det reducerats till att enbart vara öppet två dagar i veckan mellan nio och ett, och helt stängd de dagar skolan har lovdagar.
Av den anledningen har vi politiker fått fem frågor att besvara;
1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
När vi har vunnit valet kommer vi att se över träffpunktens öppettider på det nya Mötesplats Klostergården och se på vilket sätt vi kan förbättra tillgängligheten och servicen. Visar det sig helt omöjligt att få tillbaka ungefär de öppettider som rådde på den gamla träffpunkten, får vi överväga att ta de gamla lokalerna i bruk, även om vi anser att de nya lokalerna är betydligt trevligare och ljusare, och har ett bättre läge än de gamla.
2. Hur snabbt kan detta ske? A) hösten 2014? B) våren 2015? C) hösten 2015?
Efter valsegern kan vi börja titta på kostnaden och vilka lokaler som kommer att bli aktuella, för att kunna komma med ett erbjudande våren 2015, men det är bäst att gardera med hösten 2015.
3. Klostergården är ett stort och växande
bostadsområde. Under 2014 kommer många nya lägenheter byggas mellan
Klostergården och Arenan. Planerar ni att bygga nya träffpunkter i
området när behovet växer?
Enligt uppgifter från Vård- och omsorgsförvaltningen
minskade besöksfrekvensen de senaste åren på den gamla Träffpunkten.
Det var en av anledningarna till att förvaltningen ville lägga ner den
och flytta till mindre och mer ändamålenliga lokaler. I nuläget finns
inga planer att öppna nya träffpunkter. Detta kan komma att ändras
kvickt om utbyggnaden håller den takt som utlovats. Detta är en fråga
där vi tror vi får passa tills vi fått mer underlag om hur den
träffpunkt som till slut etableras inom Klostergården utvecklas.
4. Det är viktigt att hemtjänsten håller hög kvalitet och är väl samordnad med Träffpunktsverksamheten. Planerar ni att öka kommunens satsning på hemtjänsten?
Ja, vi kommer att satsa mer på hemtjänsten. Vi kommer då även att satsa mer på den uppsökande verksamheten där "Stimulans i vardagen" ingår. Vi anser det viktigt att bryta de äldres ofrivilliga isolering. Det blir ett led i friskvården.
5. Det händer att äldre går ner i vikt på grund av otillräcklig eller dålig näring. Kan ni tänka er att erbjuda lunchmåltider, antingen i den framtida Träffpunktslokalen eller på en privat lokal som Klostergårdens Pizzeria?
Några sådana planer finns inte för närvarande. Intressant tanke, men med den satsning vi tänker gör med "Stimulans i vardagen" blir det möjligt för dem som vill, att ta sig till de kommunala restauranger som finns idag.
Vänsterpartiet i Lund, Lars A Ohlson och Karin Oscarsson, ledamöter i vård- och omsorgsnämnden, Demokratisk vänster, Sven-Bertil Persson , ledamot i Kommunfullmäktige
4. Det är viktigt att hemtjänsten håller hög kvalitet och är väl samordnad med Träffpunktsverksamheten. Planerar ni att öka kommunens satsning på hemtjänsten?
Ja, vi kommer att satsa mer på hemtjänsten. Vi kommer då även att satsa mer på den uppsökande verksamheten där "Stimulans i vardagen" ingår. Vi anser det viktigt att bryta de äldres ofrivilliga isolering. Det blir ett led i friskvården.
5. Det händer att äldre går ner i vikt på grund av otillräcklig eller dålig näring. Kan ni tänka er att erbjuda lunchmåltider, antingen i den framtida Träffpunktslokalen eller på en privat lokal som Klostergårdens Pizzeria?
Några sådana planer finns inte för närvarande. Intressant tanke, men med den satsning vi tänker gör med "Stimulans i vardagen" blir det möjligt för dem som vill, att ta sig till de kommunala restauranger som finns idag.
Vänsterpartiet i Lund, Lars A Ohlson och Karin Oscarsson, ledamöter i vård- och omsorgsnämnden, Demokratisk vänster, Sven-Bertil Persson , ledamot i Kommunfullmäktige
Svar på frågor angående Träffpunkt Klostergården av MP
Tack för era frågor. Vi hade
liknande förväntningar som ni på Träffpunkt Klostergården så ni är inte
ensamma om att vara besvikna när vi märkte att de inte uppfylldes.
1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
Vår ambition med Träffpunkten på Klostergården är att det ska vara en mötesplats som sprudlar av aktivitet. Ingen ska vara utestängd eller inte få plats. Vi vill att alla Träffpunkter i Lund ska ha bemanning varje dag och har satt oss emot varenda neddragning på bemanning och öppettider på Träffpunkterna som majoriteten genomfört de senaste åren. De neddragningarna har motiverats med att det varit för få besökare, vilket vi inte anser är ett argument som håller. Ingen besöker en stängd träffpunkt.
Om vi får bestämma efter valet kommer vi alltså öka öppethållandena på Träffpunkterna generellt i Lund. Exakt vilka öppet tider det blir på Träffpunkten på Klostergården är dock för tidigt att säga, men dagligen blir det i alla fall. Alla förutsättningar måste först bli klara och därefter behöver öppethållandet och utformningen av verksamheten tas fram i diskussion med er som använder Träffpunkten.
Träffpunkten måste uppfylla de önskemål och behov som besökarna har,
men vi är inte säkra på att så som det var innan nödvändigtvis var
bättre än det kan bli i den nya Träffpunkten. Vi tror tvärt om att
Träffpunkt Klostergården kan vara så mycket mer och så mycket bättre än
den förra Träffpunkten. Träffpunkterna har, som ni vet, flera olika
positiva effekter såväl på den psykiska som fysiska hälsa och ökar
meningen i tillvaron för många. Genom att även öka möjligheten för
möten över generationer så menar vi att Träffpunkt Klostergården ger en
till dimension, en dimension som kan berika livet för både er äldre
som de yngre som besöker fritidsgården. Detta möte ska dock inte
innebära att någon känner sig undanskuffad eller utesluten. Den fysiska
tillgängligheten på den nya Träffpunkten är utestängande och måste
åtgärdas. Går det inte att tillfredställa den fysiska tillgängligheten
och behovet av utrymme för aktivitet för både unga och gamla i de nya
lokalerna så får vi se över hur det ska lösas. Det kan innebära att en
ny Träffpunkt behöver öppnas.1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
Vår ambition med Träffpunkten på Klostergården är att det ska vara en mötesplats som sprudlar av aktivitet. Ingen ska vara utestängd eller inte få plats. Vi vill att alla Träffpunkter i Lund ska ha bemanning varje dag och har satt oss emot varenda neddragning på bemanning och öppettider på Träffpunkterna som majoriteten genomfört de senaste åren. De neddragningarna har motiverats med att det varit för få besökare, vilket vi inte anser är ett argument som håller. Ingen besöker en stängd träffpunkt.
Om vi får bestämma efter valet kommer vi alltså öka öppethållandena på Träffpunkterna generellt i Lund. Exakt vilka öppet tider det blir på Träffpunkten på Klostergården är dock för tidigt att säga, men dagligen blir det i alla fall. Alla förutsättningar måste först bli klara och därefter behöver öppethållandet och utformningen av verksamheten tas fram i diskussion med er som använder Träffpunkten.
2. Hur snabbt kan detta ske? A) hösten 2014? B) våren 2015? C) hösten 2015?
Eftersom vi inte är övertygade om att det behöver öppnas en helt ny Träffpunkt och inte heller hur den skulle behöva se ut så är det svårt att ge någon tidplan för det.
3. Klostergården är ett stort och växande bostadsområde. Under 2014 kommer många nya lägenheter byggas mellan Klostergården och Arenan. Planerar ni att bygga nya träffpunkter i området när behovet växer?
Tillgången till Träffpunkter, mötesplatser, sociala aktiviteter är jätte viktiga för att livskvaliteten ska vara god. Att idag säga att det är just Träffpunkter som ska byggas är nog att gå händelserna i förväg. Om det är Träffpunkter som de äldre på Klostergården vill ha i framtiden så är det Träffpunkter som vi får ordna, men det kan också vara så att de äldre om 10 år har andra önskemål och behov och då ska vi inte idag sitta och säga att vi ska bygga Träffpunkter. Men klart är att alla ska kunna ha ett innehållsrikt rikt och socialt liv oavsett ålder. Vi som politiker ska underlätta för att alla ska kunna ha den möjligheten också.
4. Det är viktigt att hemtjänsten håller hög kvalitet och är väl samordnad med Träffpunktsverksamheten. Planerar ni att öka kommunens satsning på hemtjänsten?
Ja. Om vi hade haft makten idag så hade vi utökat bemanningen inom hemvården och arbetat för att kontinuiteten i bemanningen hade blivit högre så att personer inte ska behöva träffa så många olika ansikten varje vecka.
5. Det händer att äldre går ner i vikt på grund av otillräcklig eller dålig näring. Kan ni tänka er att erbjuda lunchmåltider, antingen i den framtida Träffpunktslokalen eller på en privat lokal som Klostergårdens Pizzeria?
Det är en idé som skulle kunna gå att utveckla. Vi tänker att de satsningar vi planerar på hemtjänsten kommer leda till att fler får hjälp att ta sig ut till olika serveringar, kommunala eller vanliga restauranger. Det är det första steget vi tänkt oss. Att öppna upp nya serveringar är inget vi planerat i det steget men givetvis kan det komma om det skulle finnas ett stort behov. Med er fråga väcker ni en idé som vi haft tidigare om att vård och omsorgsverksamheten utvecklar samarbete med lokala restauranger för att kunna vara restauranger dit äldre kan gå som komplement till de kommunala serveringarna. Det kanske blir så att vi lyfter upp den idén om vi får makten efter valet.
Anette Mårtensson och Christina Sjöström för Miljöpartiet i Vård- och omsorgsnämnden
2014-02-06
Pusselbitar
”Jag är den jag är.” Gud presenterar sig för Moses i Andra moseboken, 3:14
”Jag är den jag är”. Maud Olofsson presenterar sig i sina memoarer. I juni 2011 hade hon stöd från 3,7 procent av väljarna.
Annie Lööf är den hon är. Hon stöds av 3,1 procent av väljarna.
Lars Bergwall är den han är. Hans väljarstöd är okänt.
Alliansen är den den är. Det går som det går. Den har stöd av 37,9 procent av väljarna.
Ideologi och idioti. Idén om valfrihet till vilket pris som helst sitter så djupt hos vissa borgerliga politiker att de inte förmår ta in de enklaste argument.
Andreas Ekström, SDS, 2/2
Lars Hansson (FP) hävdade i en debatt med Socialdemokraterna härom dagen att skolpengen är ett utmärkt fördelningssystem – särskilt för friskolorna.
”Jag är den jag är”. Maud Olofsson presenterar sig i sina memoarer. I juni 2011 hade hon stöd från 3,7 procent av väljarna.
Annie Lööf är den hon är. Hon stöds av 3,1 procent av väljarna.
Lars Bergwall är den han är. Hans väljarstöd är okänt.
Alliansen är den den är. Det går som det går. Den har stöd av 37,9 procent av väljarna.
Ideologi och idioti. Idén om valfrihet till vilket pris som helst sitter så djupt hos vissa borgerliga politiker att de inte förmår ta in de enklaste argument.
Andreas Ekström, SDS, 2/2
Lars Hansson (FP) hävdade i en debatt med Socialdemokraterna härom dagen att skolpengen är ett utmärkt fördelningssystem – särskilt för friskolorna.
Lunds fattiga kommun får ekonomisk hjälp av bostadsrättsförening av Gunnar Stensson
Lars Johansson (M) tycker inte att Vård- och omsorgsförvaltningen har råd att betala hyran för Klostergårdens träffpunkt.
Bostadsrättsföreningen Vårregnet erbjuder därför kommunen att hyra den för halva hyresbeloppet, dvs 5-6000 kronor per månad. Får se om Vård- och omsorgsnämnden nappar på erbjudandet.
Bostadsrättsföreningen Vårregnet erbjuder därför kommunen att hyra den för halva hyresbeloppet, dvs 5-6000 kronor per månad. Får se om Vård- och omsorgsnämnden nappar på erbjudandet.
Han vet ju inte vad han talar om av Gunnar Stensson
Lars Johansson, ordförande i Vård och omsorgsnämnden, svarar för första
gången oss gamla i debatten om Klostergårdens träffpunkt: Kommunen hyr
en lokal åt er mellan klockan 9 och 13, tisdagar och torsdagar. Det är
innebörden i gårdagens insändare. Bra att veta, svart på vitt.
Men vad är det han talar om? Han skriver att ”fritidsgården skulle byggas vid Petersgårdens kyrka”! Vilken fritidsgård? Det nya huset finns här, i Klostergårdens centrum. Han skriver att träffpunkten ligger vid järnvägen! Men den ligger ju här, intill korpfotbollsplanerna, där ungdomar spelar fotboll sex månader på året. Järnvägen finns bortom fotbollsplanerna och en grön trädridå. Var har han fått siffran om 13 snittbesökare ifrån? Om den hade stämt skulle den inneburit att han berövat tretton gamla vardera fem dagars gemenskap i veckan. Fem gånger tretton är 65. Vilket på ett år gör cirka 19000 dagar. Är det försvarligt?
Annat är farsartat. De gamla får vistas i ”fritidsgården” två förmiddagar i veckan för att sedan lämna plats för skolbarnen. Är det att ”ge möjlighet att träffas mellan generationerna”! Han vill ”underlätta för äldre att bo kvar hemma”. Fint, men hur? Genom att bussa dem till Habo center en och en halv mil bort!
Hyran går på 800 000 per år. Det är väl kostnaden för ett kommunalråd, ungefär. Bostadsrättsföreningen Vårregnet har i brev lovat att hjälpa Vård- och omsorgsnämnden med halva utgiften. Men det känner Lars Johansson nog inte till heller.
Klostergårdens seniorer i bostads- och hyresrättsföreningar, PRO, Biblioteksföreningen KLOK, Synskadades förening, ABF och Klostergruppsgruppen förenar sig med våra äldsta i kampen.
Men vad är det han talar om? Han skriver att ”fritidsgården skulle byggas vid Petersgårdens kyrka”! Vilken fritidsgård? Det nya huset finns här, i Klostergårdens centrum. Han skriver att träffpunkten ligger vid järnvägen! Men den ligger ju här, intill korpfotbollsplanerna, där ungdomar spelar fotboll sex månader på året. Järnvägen finns bortom fotbollsplanerna och en grön trädridå. Var har han fått siffran om 13 snittbesökare ifrån? Om den hade stämt skulle den inneburit att han berövat tretton gamla vardera fem dagars gemenskap i veckan. Fem gånger tretton är 65. Vilket på ett år gör cirka 19000 dagar. Är det försvarligt?
Annat är farsartat. De gamla får vistas i ”fritidsgården” två förmiddagar i veckan för att sedan lämna plats för skolbarnen. Är det att ”ge möjlighet att träffas mellan generationerna”! Han vill ”underlätta för äldre att bo kvar hemma”. Fint, men hur? Genom att bussa dem till Habo center en och en halv mil bort!
Hyran går på 800 000 per år. Det är väl kostnaden för ett kommunalråd, ungefär. Bostadsrättsföreningen Vårregnet har i brev lovat att hjälpa Vård- och omsorgsnämnden med halva utgiften. Men det känner Lars Johansson nog inte till heller.
Klostergårdens seniorer i bostads- och hyresrättsföreningar, PRO, Biblioteksföreningen KLOK, Synskadades förening, ABF och Klostergruppsgruppen förenar sig med våra äldsta i kampen.
Mer om Danmark av Lucifer
Förra veckan skrev jag om omvälvningarna i den danska regeringen och den danska vänstern. Det
finns mera att säga om dem, men jag vill först besvara ett läsarbrev
apropå min krönika. Brevet är inte oväntat lite kryptiskt och fordrar
viss förklaring. Jag kallas där originellt nog för Poseidon – jag
gissar därför att Lucifervinjetten har vissa likheter med havsguden med
ett treuddigt ljuster i handen. Så här stod det:
”I högst dens. krönika kallas Radikale Venstre för vänsterliberalt. Ja, möjligen om fr. kaviaradikaler får ses som jämlikhetsivrare. Låt höra, vad nu är vänster m. RV – och vad ej, samt hur ser ett SAMLAT omdöme ut? Vänster är tydligen som bofinken, allt från korpar över kolibris till antika flyg-dinosar räknas i dessa nytaxonomiska strävanden dit. Har Poseidon månne varit på en lång dyktur sen 70.talet”
Ja, egentligen borde det väl vara statsvetare (på danska ”politologer”) för att ge ett riktigt bra svar, men låt mig försöka. Då är det så att i Danmark, läs Köpenhamn, finns det parti som samlar röster från den frisinnade borgerligheten, en social klass som vi ser mycket mindre av i Sverige. Jag gissar att Karl Staaff som ju hetsades bort som landsförrädare från regeringen av s.k. försvarsvänner efter bondetåget 1914. skulle kunna anses höra hemma i samma gruppering som det danska RV. Modernare exempel? Tja, Westerberg var väl dräglig, men lutade lite väl mycket åt höger liksom Leissner och Leijonborg. Med Björklund var det kört. Folkpartiet har så tydligt valt att bli stödparti till Moderaterna. Och vi har sett detsamma lokalt i Lund: det mandatstarka Folkpartiet i Lund har vikt ner sig totalt för Moderaterna.
Arvet från Brandes och PH
Nåväl, vari ligger då det radikala hos Radikale Venstre? Jo, t.ex. i att de förvaltar arvet från 1930-talets kulturradikalism, det som rymde lamparkitekten och revyförfattaren Poul Henningsen. Kulturradikalismen var en viktig rörelse i Danmark kanske med ursprung i Georg Brandes och hans uppgörelser med religion och romantik. I rörelsen ingick också kommunister som Hans Kirk och Hans Scherfig och kanske hade Clarté i en liknande funktion i Sverige.
Det
finns mera att säga om dem, men jag vill först besvara ett läsarbrev
apropå min krönika. Brevet är inte oväntat lite kryptiskt och fordrar
viss förklaring. Jag kallas där originellt nog för Poseidon – jag
gissar därför att Lucifervinjetten har vissa likheter med havsguden med
ett treuddigt ljuster i handen. Så här stod det:”I högst dens. krönika kallas Radikale Venstre för vänsterliberalt. Ja, möjligen om fr. kaviaradikaler får ses som jämlikhetsivrare. Låt höra, vad nu är vänster m. RV – och vad ej, samt hur ser ett SAMLAT omdöme ut? Vänster är tydligen som bofinken, allt från korpar över kolibris till antika flyg-dinosar räknas i dessa nytaxonomiska strävanden dit. Har Poseidon månne varit på en lång dyktur sen 70.talet”
Ja, egentligen borde det väl vara statsvetare (på danska ”politologer”) för att ge ett riktigt bra svar, men låt mig försöka. Då är det så att i Danmark, läs Köpenhamn, finns det parti som samlar röster från den frisinnade borgerligheten, en social klass som vi ser mycket mindre av i Sverige. Jag gissar att Karl Staaff som ju hetsades bort som landsförrädare från regeringen av s.k. försvarsvänner efter bondetåget 1914. skulle kunna anses höra hemma i samma gruppering som det danska RV. Modernare exempel? Tja, Westerberg var väl dräglig, men lutade lite väl mycket åt höger liksom Leissner och Leijonborg. Med Björklund var det kört. Folkpartiet har så tydligt valt att bli stödparti till Moderaterna. Och vi har sett detsamma lokalt i Lund: det mandatstarka Folkpartiet i Lund har vikt ner sig totalt för Moderaterna.
Arvet från Brandes och PH
Nåväl, vari ligger då det radikala hos Radikale Venstre? Jo, t.ex. i att de förvaltar arvet från 1930-talets kulturradikalism, det som rymde lamparkitekten och revyförfattaren Poul Henningsen. Kulturradikalismen var en viktig rörelse i Danmark kanske med ursprung i Georg Brandes och hans uppgörelser med religion och romantik. I rörelsen ingick också kommunister som Hans Kirk och Hans Scherfig och kanske hade Clarté i en liknande funktion i Sverige.
Radikale Venstre var ursprungligen en utbrytning från
bondepartiet Venstre, ett parti som samlade t.ex. de som inte ställde
upp på den exempellösa satsningen på Köpenhamns fästning, ett
anläggningsarbete som på1890-tale var Danmarks största arbetsplats. RV
fick som sitt huvudorgan Politiken, fortfarande Danmarks viktigaste dagstidning.
Ett litet men betydelsefullt parti
RV har under en följd av år haft ett avgörande inflytande över dansk politik genom att omväxlande liera sug med vänstern och högern. Kulturpolitiskt och i värdefrågor lutar de åt vänster. T. ex är det RV som har stått för förändringar av de danska immigrationslagarna, i motsats till S. Och nu sitter man alltså ensam i regering med S, sedan SF manövrerat sig in i en ohållbar situation och lämnat.
Kommer SF att överleva? Ja, det är frågan för dagen, men det ska väl ordna sig på något sätt. Men jag har förstått att svenska Vänsterpartiet har insett vad klockan är slagen och tagit upp kontakten med det ständigt växande EL, Enhetslistan.
Och till dagens fråga: vänsterliberalt? Jo, faktiskt. Men det är en klassisk metod att misstänkliggöra välmående vänsterister som ”kaviarradikaler” eller värre. Just Enhetslistan har kallats ”Strandvejssocialister” och man behöver bara ana taxeringsvärdena på Strandvejens fastigheter för att inse hur drabbande det är.
Ett litet men betydelsefullt parti
RV har under en följd av år haft ett avgörande inflytande över dansk politik genom att omväxlande liera sug med vänstern och högern. Kulturpolitiskt och i värdefrågor lutar de åt vänster. T. ex är det RV som har stått för förändringar av de danska immigrationslagarna, i motsats till S. Och nu sitter man alltså ensam i regering med S, sedan SF manövrerat sig in i en ohållbar situation och lämnat.
Kommer SF att överleva? Ja, det är frågan för dagen, men det ska väl ordna sig på något sätt. Men jag har förstått att svenska Vänsterpartiet har insett vad klockan är slagen och tagit upp kontakten med det ständigt växande EL, Enhetslistan.
Och till dagens fråga: vänsterliberalt? Jo, faktiskt. Men det är en klassisk metod att misstänkliggöra välmående vänsterister som ”kaviarradikaler” eller värre. Just Enhetslistan har kallats ”Strandvejssocialister” och man behöver bara ana taxeringsvärdena på Strandvejens fastigheter för att inse hur drabbande det är.
Veckobladet kultur: Koltrastar och dumbommar
av Gunnar Stensson
Avenbokarna i vallen avtecknade sig mot blå kvällshimmel. Det lyste
varmt ur hundratals fönster. Långt borta drillade en fågel. Knappt
hörbart. Men strax fick den gensvar längs hela vallen. Koltrastar,
vårfåglar. På vintern stressar de runt under buskarna som skygga
råttor. Men nu: en flöjtkonsert! Jag var på väg till Järnåkraskolan för
att lyssna på Göran Greider.
Fullsatt, människor ur alla generationer i den breda vänstern, inklämda på de alltför få trästolarna. Kvinnor och män, unga och magra, tunga och blyga, tunnhåriga och självsäkra. Göran talade, flåsade och svettades. Flera antecknade. Jag förväntar mig reflektioner från lysande skribenter. I detta nummer av VB – eller nästa.
Själv noterade jag hans korta hänvisning till Jesus som socialismens fader. Strax före mötet hade jag nämligen läst en text av Carl-Göran Ekerwald i hans bok ”En fritänkare läser Bibeln”. Jag återger några rader nedan:
"Dumbommarnas religion"
Kristendomen är dumbommarnas religion, det konstaterar Paulus i Första Korintierbrevet 1:26:
Gud vänder sig icke till de framgångsrika, intelligenta, högt ansedda, begåvade – de har ju redan allt. Jesus tänker inte söka upp dem om de inte har syndat. Det är syndarna han är ute efter (Luk 5:32).
Gud utväljer åt sig de barnsliga, tafatta, utstötta, bortglömda, namnlösa, hemlösa, fattiga, nervöst belastade, impopulära. Dessa utgör majoriteten av mänskligheten. Det finns några miljarder av dem.”
Göran Greider kunde ha skrivit texten. Det är en socialistisk text. Göran talade om socialismen. Om Olof Palme som bars fram på en våg av folklig solidaritet. Om en mekaniskt skramlande nyliberalism som plågat oss under snart 30 år. Men också om förnimmelsen av en vändning. I stället för att stressa under buskarna som råttor börjar vi sjunga igen. Vi socialister och miljöpartister, vi solidariska dumbommar.
Det Lund som jag kom till 69 var en socialistisk huvudstad. Nu förpestas Lund av nyliberal idioti. Men vi har ännu en underjordisk kultur som uppstod i 60-talets socialistiska mylla. Bokkaféets mylla. De stora demonstrationernas mylla.
Ekerwalds bok är utgiven på Ellerströms förlag. Man finner det på Stora Fiskaregatan 9i. ”En fritänkare läser Bibeln” kan man köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar också Eric Hermelins ”Blif en dåre!” Den kan man beställa från förlaget.
Fullsatt, människor ur alla generationer i den breda vänstern, inklämda på de alltför få trästolarna. Kvinnor och män, unga och magra, tunga och blyga, tunnhåriga och självsäkra. Göran talade, flåsade och svettades. Flera antecknade. Jag förväntar mig reflektioner från lysande skribenter. I detta nummer av VB – eller nästa.
Själv noterade jag hans korta hänvisning till Jesus som socialismens fader. Strax före mötet hade jag nämligen läst en text av Carl-Göran Ekerwald i hans bok ”En fritänkare läser Bibeln”. Jag återger några rader nedan:
"Dumbommarnas religion"
Kristendomen är dumbommarnas religion, det konstaterar Paulus i Första Korintierbrevet 1:26:
Gud vänder sig icke till de framgångsrika, intelligenta, högt ansedda, begåvade – de har ju redan allt. Jesus tänker inte söka upp dem om de inte har syndat. Det är syndarna han är ute efter (Luk 5:32).
Gud utväljer åt sig de barnsliga, tafatta, utstötta, bortglömda, namnlösa, hemlösa, fattiga, nervöst belastade, impopulära. Dessa utgör majoriteten av mänskligheten. Det finns några miljarder av dem.”
Göran Greider kunde ha skrivit texten. Det är en socialistisk text. Göran talade om socialismen. Om Olof Palme som bars fram på en våg av folklig solidaritet. Om en mekaniskt skramlande nyliberalism som plågat oss under snart 30 år. Men också om förnimmelsen av en vändning. I stället för att stressa under buskarna som råttor börjar vi sjunga igen. Vi socialister och miljöpartister, vi solidariska dumbommar.
Det Lund som jag kom till 69 var en socialistisk huvudstad. Nu förpestas Lund av nyliberal idioti. Men vi har ännu en underjordisk kultur som uppstod i 60-talets socialistiska mylla. Bokkaféets mylla. De stora demonstrationernas mylla.
Ekerwalds bok är utgiven på Ellerströms förlag. Man finner det på Stora Fiskaregatan 9i. ”En fritänkare läser Bibeln” kan man köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar också Eric Hermelins ”Blif en dåre!” Den kan man beställa från förlaget.
Greider i tiden av Bertil Egerö
Göran Greidner såg lätt förvirrad ut när han blickade ut över en grånad
församling i Järnåkra skolbibliotek i tisdags. Han hade förberett sig
på femte jobbskatteavdraget och andra akuta politiska frågor, och här
satt en publik som i stort redan hade lämnat arbetslivet. Vad göra?
Göran valde att läsa dikter, sina egna. Han berättade om sin uppväxt, om det klassamhälle som idag ser helt annorlunda ut men där ’klass’ förblir högst relevant. Han blickade tillbaka på folkhemmet, på överklassaren Olof Palme som bars fram av en kollektiv rörelse utan motsvarighet i dagens Sverige. Idag har det idépolitiska arvet gått förlorat. Partiernas politik är så beroende av den mediala exponeringen medlemmarna och deras åsikter verkar mest vara till besvär.
Visst finns arbetarklassen idag, sa Göran. Men när den inte längre kan nås på de stora arbetsplatserna utan är spridd över butiker, småföretag och andra verksamheter inte minst i tjänstesektorn, är den mycket svårare att organisera. Den finns i människors sinnen; i hur medelklassens starkare självkänsla uttrycks när chefer håller ner sina anställda, i de svårigheter studenter med arbetarbakgrund möter i universitetsmiljön.
Makten över kapitalet
För Göran, och den i hans ögon store tänkaren Rudolf Meidner, har arbetarrörelsen en stor och viktig fråga att ständigt ställa sig: ”Vem har makten över kapitalet?” Meidner, en radikal europeisk jude, var ju arkitekten bakom svaret på den frågan: löntagarfonderna. Det möttes med stark uppskattning inom arbetarrörelsen och partiet, menade Göran, men föll ändå – på Olof Palmes motstånd. Palme ville bara inte gå i kamp med privategendomen, näringslivet. Medbestämmande i lagstiftning räckte för honom.
Idag finns en ny möjlighet, sade Göran – eller kanske den har funnits och gått förlorad? Den är våra enorma pensionsfonder. De skulle ge stora möjligheter till det slags investeringar vägen mot ett mer hållbart samhälle kräver, och därmed fler arbetstillfällen. Men är socialdemokratin verkligen villig att driva över fonderna från den spekulativa finansmarknadens arbetsområde? Det verkade som om Görans tilltro till sitt partis möjligheter var rätt starkt nerskruvade. När det inte fångar upp det breda motståndet mot skatteminskningar (läs jobbskatteavdrag) och försämrad välfärd, har det då några övergripande visioner att formulera sin politik kring?
Palme och vänstern
Jag lyssnade, och kom att tolka Göran så att vänsterpartiet idag är den enda tydliga arvtagaren till Palme och hans politik för ’demokratisk socialism’ – ord som idag skulle placera en ny Palme någonstans i extremvänstern. Våra perspektiv har steg för steg förskjutits långt bort från Palmetidens totala motstånd mot vinster i välfärden att inte ens den frågan längre tillhör socialdemokratin. Vänstern har inga problem på det ideologiska planet, dess problem ligger i svårigheten att organisera.
Sedan läste Göran en dikt till. I frågestunden ville någon starta ett nytt sosseparti, någon annan hoppades att de s.k. sociala media skulle kunna ersätta de möten mellan människor ur vilken organisering och kollektiva visioner kan växa sig starka. Nej, sade Göran, nej och nej. Det viktigaste idag är att rösta bort Reinfeldt. Sedan kan arbetet börja.
Vi lämnade biblioteket i lågmälda samtal om vad vi egentligen förstått som skulle kunna tillämpas på det politiska arbetet inför årets viktiga valrörelser.
Göran valde att läsa dikter, sina egna. Han berättade om sin uppväxt, om det klassamhälle som idag ser helt annorlunda ut men där ’klass’ förblir högst relevant. Han blickade tillbaka på folkhemmet, på överklassaren Olof Palme som bars fram av en kollektiv rörelse utan motsvarighet i dagens Sverige. Idag har det idépolitiska arvet gått förlorat. Partiernas politik är så beroende av den mediala exponeringen medlemmarna och deras åsikter verkar mest vara till besvär.
Visst finns arbetarklassen idag, sa Göran. Men när den inte längre kan nås på de stora arbetsplatserna utan är spridd över butiker, småföretag och andra verksamheter inte minst i tjänstesektorn, är den mycket svårare att organisera. Den finns i människors sinnen; i hur medelklassens starkare självkänsla uttrycks när chefer håller ner sina anställda, i de svårigheter studenter med arbetarbakgrund möter i universitetsmiljön.
Makten över kapitalet
För Göran, och den i hans ögon store tänkaren Rudolf Meidner, har arbetarrörelsen en stor och viktig fråga att ständigt ställa sig: ”Vem har makten över kapitalet?” Meidner, en radikal europeisk jude, var ju arkitekten bakom svaret på den frågan: löntagarfonderna. Det möttes med stark uppskattning inom arbetarrörelsen och partiet, menade Göran, men föll ändå – på Olof Palmes motstånd. Palme ville bara inte gå i kamp med privategendomen, näringslivet. Medbestämmande i lagstiftning räckte för honom.
Idag finns en ny möjlighet, sade Göran – eller kanske den har funnits och gått förlorad? Den är våra enorma pensionsfonder. De skulle ge stora möjligheter till det slags investeringar vägen mot ett mer hållbart samhälle kräver, och därmed fler arbetstillfällen. Men är socialdemokratin verkligen villig att driva över fonderna från den spekulativa finansmarknadens arbetsområde? Det verkade som om Görans tilltro till sitt partis möjligheter var rätt starkt nerskruvade. När det inte fångar upp det breda motståndet mot skatteminskningar (läs jobbskatteavdrag) och försämrad välfärd, har det då några övergripande visioner att formulera sin politik kring?
Palme och vänstern
Jag lyssnade, och kom att tolka Göran så att vänsterpartiet idag är den enda tydliga arvtagaren till Palme och hans politik för ’demokratisk socialism’ – ord som idag skulle placera en ny Palme någonstans i extremvänstern. Våra perspektiv har steg för steg förskjutits långt bort från Palmetidens totala motstånd mot vinster i välfärden att inte ens den frågan längre tillhör socialdemokratin. Vänstern har inga problem på det ideologiska planet, dess problem ligger i svårigheten att organisera.
Sedan läste Göran en dikt till. I frågestunden ville någon starta ett nytt sosseparti, någon annan hoppades att de s.k. sociala media skulle kunna ersätta de möten mellan människor ur vilken organisering och kollektiva visioner kan växa sig starka. Nej, sade Göran, nej och nej. Det viktigaste idag är att rösta bort Reinfeldt. Sedan kan arbetet börja.
Vi lämnade biblioteket i lågmälda samtal om vad vi egentligen förstått som skulle kunna tillämpas på det politiska arbetet inför årets viktiga valrörelser.
Centern välkomnar vinster i välfärden! av Bengt Hall
Under helgen samlade Centern sina medlemmar till kommundagar i
mässhallarna i Malmö. Det skedde till ackompanjemang av nya låga
opinionssiffror. Jag var där och lyssnade i egenskap av ”utställare”
(Republikanska föreningen). Annie Lööf höll tal och skulle naturligtvis
ge kraft och mod till sina partikamrater som kommit från hela landet.
En reklambyrå hade fyndigt hittat på ledordet ”Närodlad politik”. Det
upprepade Annie stup i kvarten, samtidigt som det visades på stora
skärmen i salen där över 600 partikamrater var bänkade. Hon mottogs med
stora ovationer. Men jag undrar om hennes partivänner känner igen sig.
Jag har en viss sympati för centerfolket. Det är historiskt ett landsbygdens folkrörelseparti, ett småfolksparti. Jag har under årens lopp haft många kontakter med centerpartister på landsbygden utanför Kristianstad där jag permanent bodde under sjuttiotalet. Jag satt också i fullmäktige i Kristianstad. De stod för något annat än den högerpolitik och fullständiga anpassning till marknadskrafterna som centerledningen idag torgför. Centern är idag det enda riksdagspartiet som utan invändningar accepterar privatiseringar och vinster i välfärden. Annie Lööf förde fram Bollnäs sjukhus som ett exempel på en lyckad privatisering. Det drivs av ett riskkapitalbolag. Man kan ju fråga sig hur närodlat ett riskkapitalbolag upplevs av väljarna. Hennes mantra var att alla beslut ska föras ner till köksbordet. Var och en ska själv bestämma.
Konkreta förslag
För att hjälpa folk att bestämma hade hon ett konkret förslag. För övrigt det enda konkreta förslag som hon nämnde under hela sitt tal. Centern vill att kommunerna ska anställa ”kvalitetsguider” som ska lotsa människorna rätt bland alla val i hemtjänst och särskilt boende. Valfriheten kostar. Istället för att få hjälp av kommunens biståndshandläggare att hitta en plats i äldreboendet ska jag tydligen lotsas av en från det allmänna fristående instans (privat företag?) till rätt boende. Det påminner om den märkliga företeelsen ”coach” för arbetslösa. Det har till tvivelaktig nytta kostat många miljoner för samhället och gött en mängd privata exploatörer.
Förutom att Lööf mycket uppehöll sig vid nödvändigheten av entreprenörer, som i hennes vokabulär oftast är duktiga kvinnor i små företag, ska få göra vinst sa hon inget om att de största entreprenörerna är stora riskkapitalbolag, inget om miljön, inget om hur skolan ska bli bättre, ingenting om hur jobben kan bli fler, inget om hur tågtrafiken ska bli bättre, inget konkret om regional- och landsbygdspolitik och inget om den sociala välfärden. Allt blir uppenbarligen bättre om marknadskrafterna får råda fullt ut.
Annie Lööf är en vältalig och raljant partiledare och inte så lite fräck. Hon angrep sina politiska motståndare med en rallarsving. ”Med Jonas Sjöstedt i den ena handen och Jimmie Åkesson i den andra vandrar Stefan Löfven in i 2014 års valsrörelse”. Men hon berättade naturligtvis inte att hennes borgerliga allians i åtta av tio gånger fått igenom sina förslag tack vare stöd av sverigedemokraterna.
Annie Lööf och hennes centerparti är faktiskt inte värt mer än de 3,6 % som sista opinionsmätningen visar!
Jag har en viss sympati för centerfolket. Det är historiskt ett landsbygdens folkrörelseparti, ett småfolksparti. Jag har under årens lopp haft många kontakter med centerpartister på landsbygden utanför Kristianstad där jag permanent bodde under sjuttiotalet. Jag satt också i fullmäktige i Kristianstad. De stod för något annat än den högerpolitik och fullständiga anpassning till marknadskrafterna som centerledningen idag torgför. Centern är idag det enda riksdagspartiet som utan invändningar accepterar privatiseringar och vinster i välfärden. Annie Lööf förde fram Bollnäs sjukhus som ett exempel på en lyckad privatisering. Det drivs av ett riskkapitalbolag. Man kan ju fråga sig hur närodlat ett riskkapitalbolag upplevs av väljarna. Hennes mantra var att alla beslut ska föras ner till köksbordet. Var och en ska själv bestämma.
Konkreta förslag
För att hjälpa folk att bestämma hade hon ett konkret förslag. För övrigt det enda konkreta förslag som hon nämnde under hela sitt tal. Centern vill att kommunerna ska anställa ”kvalitetsguider” som ska lotsa människorna rätt bland alla val i hemtjänst och särskilt boende. Valfriheten kostar. Istället för att få hjälp av kommunens biståndshandläggare att hitta en plats i äldreboendet ska jag tydligen lotsas av en från det allmänna fristående instans (privat företag?) till rätt boende. Det påminner om den märkliga företeelsen ”coach” för arbetslösa. Det har till tvivelaktig nytta kostat många miljoner för samhället och gött en mängd privata exploatörer.
Förutom att Lööf mycket uppehöll sig vid nödvändigheten av entreprenörer, som i hennes vokabulär oftast är duktiga kvinnor i små företag, ska få göra vinst sa hon inget om att de största entreprenörerna är stora riskkapitalbolag, inget om miljön, inget om hur skolan ska bli bättre, ingenting om hur jobben kan bli fler, inget om hur tågtrafiken ska bli bättre, inget konkret om regional- och landsbygdspolitik och inget om den sociala välfärden. Allt blir uppenbarligen bättre om marknadskrafterna får råda fullt ut.
Annie Lööf är en vältalig och raljant partiledare och inte så lite fräck. Hon angrep sina politiska motståndare med en rallarsving. ”Med Jonas Sjöstedt i den ena handen och Jimmie Åkesson i den andra vandrar Stefan Löfven in i 2014 års valsrörelse”. Men hon berättade naturligtvis inte att hennes borgerliga allians i åtta av tio gånger fått igenom sina förslag tack vare stöd av sverigedemokraterna.
Annie Lööf och hennes centerparti är faktiskt inte värt mer än de 3,6 % som sista opinionsmätningen visar!
V och DV stöder kampen för Träffpunkten
av Gunnar Stensson
DV och V beslöt på styrelsemöten den 28 januari och den 3 februari att
arbeta för att Klostergårdens träffpunkt åter öppnas så snart som
möjligt.
Ann-Margreth Olsson (S) andre vice ordförande i vård och omsorgsnämnden och Mai Almén (S), ledamot, skriver i en insändare i SDS 5/2: ”Det ska finnas träffpunkter värda namnet och välfungerande seniorverksamhet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården, nu och i framtiden.
Detta har hänt:
Sommaren 2012 stängde Lunds kommun Träffpunkten i Klostergården.
Styrelsen för PRO Söder-Kloster krävde i Klostergårdsbladet 5, mars 2013, att den skulle öppnas igen. Så här skrev de:
”Träffpunkten var en helt perfekt lokal för olika aktiviteter Där finns inga trappor och lokalerna är ljusa och trivsamma. Många äldre personer samlades där för att spela kort, fika och umgås. Alla behöver komma ut och få social samvaro, var skall de ta vägen nu? Låt oss få tillbaka Träffpunkten som även kommer att bli en perfekt lokal för PRO Söder Kloster.”
Hösten 2013 kom svaret. Makthavarna proklamerade: ”Ni får hyra fritidsförvaltningens nya lokal två förmiddagar i veckan, tisdag och torsdag, till klockan ett, de dagar vi inte behöver den för annat!”
Detta var inte alls vad de gamla behövde. De påpekade det. Men makthavarna slog dövörat till. Gång på gång skickade de ner en tjänsteman med samma ukas. Tisdags- och torsdagsförmiddagar! Inte mer! Basta!
Det handlar om de äldsta och svagaste individerna i samhället. De som i sin krafts dagar byggde landet. De är vi. Tro inte att du är frisk och rörlig i fötter och skalle för evigt! Du hamnar bland de svagaste till sist. Det sker ofta plötsligt: ett fall, ett benbrott, en hjärtattack, ett utbrott av cancer, en stroke, vanliga sjukdomar och olyckor som många dör av, men som de flesta numera överlever – för några, eller flera, år av ett funktionshindrat liv. Ett ensamt liv - och ingen lyssnar på dig.
Jag tror att de flesta gamla vill bo kvar hemma. Vi behöver hjälp med mat, utomhusvistelse, städning, hygien, sociala kontakter. Par kan ömsesidigt bistå varandra, tills en av dem dör. De gamlas liv är beroende av samhället.
En funktionshindrad gammal kvinna behöver komma utanför hemmets väggar. Hon behöver ett daghem, ganska nära hemmavid, ett ställe som hon kan nå, där hon sticka och sy, dricka kaffe och prata med jämnåriga och kanske äta ett mål mat, innan hon tar sig hem framåt aftonen. Det hade de gamla i Klostergården. Och det togs ifrån dem.
Termen daghem är upptagen. Dagcentraler kallades de förr. Den nya termen är ”träffpunkt”. Lunds kommun kallar dem som besöker ”träffpunkterna” ”seniorer”. Ordet leder tanken fel. Seniorer, ofta över 80, påträffas brunbrända och pigga i våra semesterparadis och på våra golfbanor. De behöver inga träffpunkter. De snarare undviker dem, eftersom de inte vill påminnas om en verklighet som de försöker blunda för.
Genom att stänga träffpunkten i Klostergården sparade kommunen några kronor. Att stänga träffpunkten var ett misstag. Det är förnedrande att Lunds kommun vägrar erkänna det.
Klostergårdens träffpunkt är en detalj i vård- och omsorgspolitiken. En försumbar budgetpost som inte ens nämns i kommunfullmäktiges överläggningar. Men nu har de gamla tagit strid för att få den tillbaka. För många är det den sista striden. Kampen gäller inte bara de gamla i Lund.
Ann-Margreth Olsson (S) andre vice ordförande i vård och omsorgsnämnden och Mai Almén (S), ledamot, skriver i en insändare i SDS 5/2: ”Det ska finnas träffpunkter värda namnet och välfungerande seniorverksamhet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården, nu och i framtiden.
Detta har hänt:
Sommaren 2012 stängde Lunds kommun Träffpunkten i Klostergården.
Styrelsen för PRO Söder-Kloster krävde i Klostergårdsbladet 5, mars 2013, att den skulle öppnas igen. Så här skrev de:
”Träffpunkten var en helt perfekt lokal för olika aktiviteter Där finns inga trappor och lokalerna är ljusa och trivsamma. Många äldre personer samlades där för att spela kort, fika och umgås. Alla behöver komma ut och få social samvaro, var skall de ta vägen nu? Låt oss få tillbaka Träffpunkten som även kommer att bli en perfekt lokal för PRO Söder Kloster.”
Hösten 2013 kom svaret. Makthavarna proklamerade: ”Ni får hyra fritidsförvaltningens nya lokal två förmiddagar i veckan, tisdag och torsdag, till klockan ett, de dagar vi inte behöver den för annat!”
Detta var inte alls vad de gamla behövde. De påpekade det. Men makthavarna slog dövörat till. Gång på gång skickade de ner en tjänsteman med samma ukas. Tisdags- och torsdagsförmiddagar! Inte mer! Basta!
Det handlar om de äldsta och svagaste individerna i samhället. De som i sin krafts dagar byggde landet. De är vi. Tro inte att du är frisk och rörlig i fötter och skalle för evigt! Du hamnar bland de svagaste till sist. Det sker ofta plötsligt: ett fall, ett benbrott, en hjärtattack, ett utbrott av cancer, en stroke, vanliga sjukdomar och olyckor som många dör av, men som de flesta numera överlever – för några, eller flera, år av ett funktionshindrat liv. Ett ensamt liv - och ingen lyssnar på dig.
Jag tror att de flesta gamla vill bo kvar hemma. Vi behöver hjälp med mat, utomhusvistelse, städning, hygien, sociala kontakter. Par kan ömsesidigt bistå varandra, tills en av dem dör. De gamlas liv är beroende av samhället.
En funktionshindrad gammal kvinna behöver komma utanför hemmets väggar. Hon behöver ett daghem, ganska nära hemmavid, ett ställe som hon kan nå, där hon sticka och sy, dricka kaffe och prata med jämnåriga och kanske äta ett mål mat, innan hon tar sig hem framåt aftonen. Det hade de gamla i Klostergården. Och det togs ifrån dem.
Termen daghem är upptagen. Dagcentraler kallades de förr. Den nya termen är ”träffpunkt”. Lunds kommun kallar dem som besöker ”träffpunkterna” ”seniorer”. Ordet leder tanken fel. Seniorer, ofta över 80, påträffas brunbrända och pigga i våra semesterparadis och på våra golfbanor. De behöver inga träffpunkter. De snarare undviker dem, eftersom de inte vill påminnas om en verklighet som de försöker blunda för.
Genom att stänga träffpunkten i Klostergården sparade kommunen några kronor. Att stänga träffpunkten var ett misstag. Det är förnedrande att Lunds kommun vägrar erkänna det.
Klostergårdens träffpunkt är en detalj i vård- och omsorgspolitiken. En försumbar budgetpost som inte ens nämns i kommunfullmäktiges överläggningar. Men nu har de gamla tagit strid för att få den tillbaka. För många är det den sista striden. Kampen gäller inte bara de gamla i Lund.
LundaMaTs III: Är de borgerliga på väg att ta sin Mats ur skolan? av Ulf Nymark
Nu har Lunds kommun äntligen tagit
fram en tredje upplaga av LundaMats. Denna förkortning ska uttydas:
”Strategi för ett hållbart transportsystem i Lunds kommun.” Om den nya
upplagan skriver Sydsvenskan: ”Tanken är att LundaMaTs III ska hjälpa
kommunen att minska växthusgaserna med hälften”. Tidningen syftar här
på det av fullmäktige år 2010 antagna klimatmål: växthusgaserna ska år
2020 ha minskats med minst 50 % (jämfört med år 1990) och i mitten av
seklet ska utsläppsnivån ligga nära noll. Det här målet beslutades av
fullmäktige för fyra år sedan. Senaste uppföljningen (år 2010) visade
att utsläppen av klimatgaser hittills minskat med endast 3 %. Sedan år
1990. Trafikens utsläpp har överhuvudtaget inte minskat enligt
uppföljningen. Det mesta av reduceringsbetinget återstår alltså.
Inget mål för totala utsläpp
LundaMats III handlar precis som dess två föregångare om transporterna. Trafiksektorn står i runda slängar för ca 35 % av de samlade utsläppen i kommunen, energi för ungefär lika mycket. De totala utsläppen ligger vid senaste uppföljninen (2010) på strax under 400 000 ton CO2-ekvivalenter. Trafiken bidrar till detta med ca 140 000. Om trafiksektorn ska ta sin andel av utsläppsreduceringarna så måste alltså dess utsläpp bringas ner till som högst 70 000 ton fram till år 2020.
Vilka målsättningar finns då för utsläppsbantningar i denna den
första borgerliga upplagan av LundaMaTs (i fortsättningen här kallad
”Trean”)? Anmärkningsvärt nog säjer Trean ingenting alls om hur mycket trafiksektorn ska minska sina utsläpp totalt sett! Det enda delmål i Trean som handlar om utsläppsnivåer är ett relativiserat mål, som säjer att utsläppen ska minska med 2,5 % per lundabo och år räknat på 2011 års emissionsnivå. Inget mål för totala utsläpp
LundaMats III handlar precis som dess två föregångare om transporterna. Trafiksektorn står i runda slängar för ca 35 % av de samlade utsläppen i kommunen, energi för ungefär lika mycket. De totala utsläppen ligger vid senaste uppföljninen (2010) på strax under 400 000 ton CO2-ekvivalenter. Trafiken bidrar till detta med ca 140 000. Om trafiksektorn ska ta sin andel av utsläppsreduceringarna så måste alltså dess utsläpp bringas ner till som högst 70 000 ton fram till år 2020.
År målnivån tillräcklig?
Vad innebär detta mål? Är det tillräckligt för att kommunen ska nå etappmålet gällande den samlade mängden utsläpp år 2020? En minskningstakt enligt Trean innebär – om Lunds invånarantal inte ökar med en enda människa fram till 2020 - att den totala reduceringen från trafiken blir blygsamma 23 000 ton. Än värre ser det förstås ut om vi tar med i beräkningen att Lunds befolkning kommer att öka. Utgår vi från att den genomsnittliga årliga befolkningsökningen blir lika stor framöver som den varit de senaste ca halvdussinet år, dvs ca 1500 per år, innebär Treans föreslagna minskningstakt att trafikutsläppen reducerats med 12 000 ton, dvs med endast 9 % vid tidpunkten för etappmålet.
Återigen: utsläppen från trafiken är enligt senaste
uppföljningen (2010) ca 140 000 ton. Etappmålet för 2020 är att
emissionerna ska minskas med minst 50 %. För trafikens del gäller då en
bantning av utsläppen inte ska vara högre än 70 000 ton. Trean som
nöjer sig med en reducering på 2,5 % per år och lundabo innebär således
en total minskning på ynkliga 9 % fram till etappmålsåret 2020.
Majoriten på väg att ta sin Mats ur skolan?
Hur ska då Treans lågambitiösa mål för trafikens utsläppsreduceringar förklaras? Så vitt jag förstår finns minst tre möjliga tolkningar: En möjlighet är att man helt enkelt räknat fel. Jag tror vi kan utesluta denna möjlighet. En annan tolkning är att de borgerliga menar att andra sektorer, framför allt då energisektorn, ska axla ansvaret för att trafiksektorn inte ska behöva ta sin del av reduceringsbetinget. Men energisektorn har redan gjort kraftiga reduceringar av utsläppen, och har svårt nog att klara sin egen hälft av minskningarna. De borgerliga har heller inga höga kort att spela för minskningar i energisektorn när esset Örtoftaverket redan är utspelat.
En tredje möjligheten är dessvärre att den politiska majoriteten har gett upp etappmålet 2020. Visst kommer Trean att ”hjälpa till” en liten bit på väg mot etappmålet. Men den hjälper till endast kvartshjärtat. Den pinsamt låga ambitionsnivån i Trean signalerar dessvärre att de borgliga är på väg att ta sin Mats ur skolan vad gäller Lunds mål för minskning av växthusgasutsläpp.
Majoriten på väg att ta sin Mats ur skolan?
Hur ska då Treans lågambitiösa mål för trafikens utsläppsreduceringar förklaras? Så vitt jag förstår finns minst tre möjliga tolkningar: En möjlighet är att man helt enkelt räknat fel. Jag tror vi kan utesluta denna möjlighet. En annan tolkning är att de borgerliga menar att andra sektorer, framför allt då energisektorn, ska axla ansvaret för att trafiksektorn inte ska behöva ta sin del av reduceringsbetinget. Men energisektorn har redan gjort kraftiga reduceringar av utsläppen, och har svårt nog att klara sin egen hälft av minskningarna. De borgerliga har heller inga höga kort att spela för minskningar i energisektorn när esset Örtoftaverket redan är utspelat.
En tredje möjligheten är dessvärre att den politiska majoriteten har gett upp etappmålet 2020. Visst kommer Trean att ”hjälpa till” en liten bit på väg mot etappmålet. Men den hjälper till endast kvartshjärtat. Den pinsamt låga ambitionsnivån i Trean signalerar dessvärre att de borgliga är på väg att ta sin Mats ur skolan vad gäller Lunds mål för minskning av växthusgasutsläpp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)