Det kubanska samhället har som alla andra sina motsättningar och spänningar. Dels ett gammalt kolonialt latinamerikanskt arv, och dels det som ändå skiljer Kuba från andra caudillo-styrda samhällen.
Dagen närmar sej när Fidel Castro och hans vapenbröder blir tvungna att släppa makten. Om opinionen i Latinamerika och Västeuropa lyckas få USA att hålla tassarna borta från Kuba när landet kommer in i en övergångsfas, vad händer då?
I enlighet med dålig latinamerikansk tradition har en ny caudillo och hans gäng möjlighet att ta över. Men Kuba är inte längre ett traditionellt latinamerikanskt land. Hur annorlunda har det blivit? Var ligger kraften i det kubanska samhällsexperimentet?
Man kan jämföra t ex med Ryssland. I Sovjetunionen försvann ju ansatserna till inflytande underifrån väldigt snabbt, men jämför vad som hänt med kommunistpartiet och KGB! Säkerhetspolisen har (under ännu ett nytt namn) lyckats hålla sej kvar i maktens centrum till skillnad från kommunistpartiet, vilket tyder på att dess maktställning var starkare redan under den sovjetiska tiden.
Om Kuba får utvecklas utan utländsk inblandning, och kubanerna själva får styra utvecklingen, vilka krafter är då starkast? Är det den gamla caudillo-kulturen, eller är det det folkliga inflytandet, som haft möjlighet att utvecklas inom den delvis traditionella ramen? Vilken av dessa krafter har styrka nog att klara omställningen till nya förhållanden, när det gamla caudillo-gänget lämnar in?
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar