Veckans tips

Antirasism på Smålands
Var med på Smålands antirasistiska kväll fredagen 30 november!
Det kommer att vara föredrag, film och allmänt trevligt.
Det blir mysigt och alkoholfritt och öppet för alla.
Mellan kl 17-24 på Smålands Nation alltså. Kastanjeg. 7 Korpamoen.
Kom dit!

Klimatdemonstration i Lund den 8 dec (och i Malmö)
För att uppmärksamma de pågående klimatförhandlingarna på Bali, har den 8:e december utropats till en internationell klimataktionsdag. Det är en perfekt tillfälle att visa hur många vi är som är oroade över den alarmerade utvecklingen och som vill se en kraftfull klimatpolitik lokalt, nationellt och globalt redan idag. Här i sydvästra Skåne planeras därför för två demonstrationer.

Tider:
Lund 12.00, samling på Stortorget
Malmö 15.00, samling på Gustav Adolfs torg
Bakom manifestationerna står en rad ideella och partipolitiskt obundna organisationer, bland andra Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.
Uppropet har också gått ut till de politiska partierna i Lund.

Paroller:
Klimaträttvisa nu!
Minska CO2-utsläppen med 50% till 2020!
Inte en krona till nya motorvägar!
100% förnybara energikällor!
Stoppa exernhandeln!
Mindre kött – för klimatets skull!

Arrangör:
Arbetsgruppen för Klimataktion 8 december Skåne

Ett mycket intressant tips från Vänsterpartiet i Malmö, mötet är öppet för alla.
Försvarspolitik och EU:s militarisering - att både äta kakan och ha den kvar?
Tid: Tisdag 4 december kl. 18:30
Plats: Röda huset, Kvarnby Folkhögskola, Industrigatan 4
Du är välkommen till medlemsmöte med Vänsterpartiet den 4 dec.
Temat är försvarspolitik och EU:s militärisering. Partiet har tagit fram en ny politisk plattform som just nu är ute på remiss runtom i landet för att vi skall kunna tycka till om den. Bakgrunden är att vår förra kongress tog ett beslut om att partiet förutsättningslöst skulle ta upp vår försvarspolitik till diskussion inom partiet med anledning av den förändrade politiska situationen i vår omvärld.
I dag är Sverige djupt involverat i EU:s militarisering där offensiva militära insatser är huvudingrediensen. I EU:s säkerhetsstrategi framgår att unionen under förespegling av uppgivna hotbilder ska kunna genomföra så kallade preventiva interventioner, som kan innebära angreppskrig och ockupation, och detta kan ske utan FN-mandat. Samarbetet med Nato har intensifierats så till den grad att svenska soldater nu strider i Afghanistan med Nato-emblem på utrustningen. Ändå hävdar både den borgerliga regeringen och socialdemokraterna att den militära alliansfriheten är intakt.
Hur skall Vänsterpartiet agera? Kan det finnas en motsättning mellan partiets stöd för försvarsomställningen och våra villkor om neutralitet och alliansfrihet? Hur kan Sverige delta i internationella insatser utan att bli en bricka i EU:s militarisering? Vilket militärt försvar bör Sverige ha för att kunna hävda alliansfriheten i en ganska osäker och oförutsebar framtid? Vad kan göras för att återupprätta FN:s ställning?
Vänsterpartiet Malmö har bjudit Tommy Jansson, EU-politisk sekreterare i partiet och som också är en av de tre författarna till plattformen till att inleda diskussionen.Kom och säg vad du tycker. Alla är välkomna!

Varför flyr de? av Gunnar Stensson

Läsning för Göran Johansson
2001 anföll USA och andra stater det talibanstyrda Afghanistan. Idag, sex år senare, kan inget slut på kriget skönjas. Hundratusentals afghaner tvingas fly. Krigsherrar förtrycker folket.
2003 bröt USA och ”villiga” stater mot folkrätten och anföll Irak. Idag, snart fem år senare, kan inget slut på kriget skönjas. Miljontals irakier tvingas fly.
2006 anföll Israel uppmuntrat av USA, Libanon. En lovande demokratisk utveckling avbröts. Tiotusentals libaneser tvingades fly. Till följd av kriget riskerar Libanon idag ett inbördeskrig, som kan tvinga fram en ny flyktingvåg.
Förra julen invaderade Etiopien, stött av USA, Somalia. Idag, ett år senare, kan inget slut på kriget skönjas. En påbörjad fredlig organisering under de islamiska domstolarna avbröts. Krigsherrar tog tillbaka makten. Hundratusentals somalier tvingas fly.
Nu hotar USA Iran…

Hotet
Regimen i Iran är faktiskt lika vidrig som Saddam Husseins Irak eller regimerna i Saudiarabien och Uzbekistan (stödda av USA eftersom de står på rätt sida i ”kriget mot terror”). Talibanernas Afghanistan och de islamiska domstolarnas Somalia är inga drömsamhällen.
Men krig är inte lösningen. Krig är tvärtom den ultimata formen av terror. Vad ett krig mot Iran skulle innebära kan bara anas. Krig förstör människornas samhällen och tvingar folken att fly. Krig stoppar en möjlig demokratisk utveckling. USA:s militärindustriella komplex och de som styr det är den enskilt största orsaken till flyktingkatastroferna, även om de inte är den enda.

Mer Toblerone efterlyses av Gr

Jag har i tidigare VB-nummer kritiserat vänsterpartiet i Sverige och Skåne för dess förslag om försöksverksamhet (bland annat just i Skåne) med gratis kollektivtrafik. Det är ett förslag som obevekligen skulle dränera denna trafik på intäkter just när pengarna behövs mer än nånsin – till spår och tåg, till bussar och till höjda löner åt bussarnas förare eftersom det är så svårt att rekrytera nya. Visst är det trist att Skånetrafiken höjer sina taxor efter nyår, men var ska regionen annars ta pengar? Från sjukvården?
Som sagt, det är ett dåligt förslag från Vilmer Andersen med flera.
Men vad ska man då säga om Mona Sahlin?
Ånghwisslan är en nyhetsbulletin för tågentusiaster. (En av roterande redaktörerna är för övrigt Gunnar Håkansson, känd mp-politiker i Lund och sporadisk VB-skribent.) Karaktäristiskt för innehållet är notiser som ”T44 320+329 sågs på Kalmar C med vagnuttagning från Tjärhovet den 1 november.” Men det finns också en avdelning som heter Ekonomi och trafikpolitik. I nr 2424 refererades (via Arbetarens nätupplaga) vad Mona Sahlin hade sagt på ett möte som Miljöförbundet Jordens Vänner ordnade i Stockholm. ”Den riktigt stora utmaningen är kollektivtrafiken, sade hon. Den skall vara gratis eller rättare sagt skattefinansierad, eftersom ingenting är gratis.”
Referatet fortsätter: ”Exakt hur detta skall gå till visste hon däremot inte.” Nänä.
Att ett marginellt parti på desperat jakt efter profilfrågor föreslår en begränsad försöksverksamhet är illa nog. Men här handlar det om ledaren för ett parti som 2010 ska bilda regering, enligt en stor
majoritet i opinionsmätningarna. En tolkning kunde vara att Mona har blivit utopisk socialist. Trafik åt var och en efter hans behov. Men den utopin är faktiskt inte rimlig när vi går mot ett samhälle som måste hushålla, och då prismekanismen faktiskt är ett smidigt verktyg. Och det är inte Monas sak att måla upp ljusblåa utopier. När hon säger att kollektivtrafiken inte ska kosta något för brukaren finns det människor som väntar sej att hon som blivande makthavare ska förverkliga det kravet.
Är det då fel att en politiker säger vad hon eller han tror att den aktuella publiken vill höra? Ja, i huvudsak. För om politikern sprider ut utopier och löften som inte kan förverkligas späder han
eller hon på det kända p-föraktet.
Men den rimliga tolkningen är att Mona inte vet vad hon snackar om, är okunnig om kollektivtrafik. Hon är ju kvinnan som hade hundra p-böter och som enligt egen utsago älskar att köra bil. Enligt referatet ”stöder hon beslutet att satsa 25 miljarder kronor på den sexfiliga motorvägen ’Förbifart Stockholm’”.
Vi kan inte ha ett pucko som regeringschef. Det var det några ledande socialdemokrater som insåg en gång, och så läckte de tips som ledde till Tobleroneaffären. Var finns ni nu, när ni verkligen behövs?

Domen av Gunnar Stensson

Han sa: ”Ni fattiga syndare! Utan förväntan om lön hjälper ni dem som hungrar, törstar, är hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Då hjälper ni mig också. Ni är värda himmelriket.”
Sen sa han: ”Ni rättfärdiga kommunalråd! Utan att bry er om att se, går ni förbi dem som hungrar, törstar, är hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Då går ni förbi mig också. Så stick åt helvete!”
Det sa Jesus när tiden blivit knapp och han tydligt måste sammanfatta vad som var viktigast. Skulle de som hörde honom förstå vad han sagt och komma ihåg det?
Det gjorde de faktiskt. Han avrättades några dagar senare, kanske delvis just på grund av detta yttrande. Därför bevarade de det tyst i sitt minne.
Det handlade inte om dogmer, budord och riter. Det var inte religiöst. Det blev heller inte särskilt uppskattat, vare sig i den kyrka som senare organiserades eller i de stater som kallade sig kristna. Men det blev en del av folkens historiska arv.
Det nedtecknades på grekiska bortåt femtio år efter det att det fälldes, visserligen omformat och utsmyckat i tidens teologiska stil, men utan att helt förlora sin revolutionära kraft. Det återfinns i Matteus 25:34-44. I Sverige slank det in i gudstjänstordningen på domssöndagen. Den inföll i år den 25 november.

Tiina Rosenberg: Vad som händer när kön sätts först av Kajsa Theander

Tiina Rosenberg inledde Demokratisk Vänsters diskussionsmöte i tisdags på temat "Vad är bra feministisk vänsterpolitik?".

Hon skissade snabbt upp två linjer. Feminism som social rörelse med många olika grupper som uppstår i speciella sammanhang. Eller starta ett parti som Fi gjorde med ett gäng kvinnor som bestämmer sig för att sätta kön först, överordnat alla andra perspektiv.
Tiina Rosenberg gjorde en historisk tillbakablick över feminismen de senaste tjugo åren. Hon beskrev mycket målande hur hon höll ett föredrag 1980 på Karl Marxuniversitetet i Leipzig. Föredraget var en exposé över feminismen inom arbetarrörelsens olika grupperingar. Hon var ung och tyckte att hon gjort en mycket bra och gedigen genomgång. Men hon möttes av en reaktion från publiken som om hon varit en del av en kör, och själv tyckt att hon sjöng jättebra, men i själva verket hade hon sjungit alldeles falskt. I början av åttiotalet var det inte opportunt att prata om feminism inom vänstern. Feminismen behövdes inte. Om socialismen infördes så blev allt bra även för kvinnorna. I början av 80-talet bestod vänstern också av många befrielserörelser t.ex. från Sydafrika och Latinamerika. Från det hållet hade man uppfattningen att feminism enbart var en fråga för vita kvinnor från rika länder.
Efter murens fall 1989 kom besvikelsens tid. Carl Bildt blev statsminister och vänstern var på tillbakagång.

Gudrun Schymans tid
Sen kom Gudrun Schymans tid. Förutom att hon visade sina skor i media så vände hon vänsterns tillbakagång. Vänstern hade inte längre ansvar för vad som hänt i Sovjet och partiet fick 12 procent av rösterna i riksdagsvalet. Gudrun drog många till vänstern som varken hade varit vänsterpartister eller socialdemokrater tidigare.
Sen kom mejlet den 30 september 2003 från Gudrun Schyman till svenska feminister med en uppmaning att ta ett feministiskt initiativ. Fi är en anarkistisk direktaktion. Folkvalda kvinnor sluter sig samman och lämnar sina partier. I praktiken var det dock bara Gudrun som lämnade.
Därefter kom Könskriget, dokumentären på TV. Invektiven började hagla i media. Dramaturgin var given i förväg. Hela etablissemanget slog sig samman för att abortera missfostret. Det finns mycket material som någon statsvetare kan analysera när det har gått lite mer tid. Tiina menar att man i Fi underskattade betydelsen av ideologisk diskussion. Man överskattade tanken att det räcker att vara feminist.
Idag finns inte någon samlad kvinnorörelse, bara olika kvinnogrupper, konstaterar Tiina. Och enligt tidskriften Arena är vänster idag det som är mindre höger.
Vad handlar feminismen om? Handlar feminismen om kvinnor eller handlar den om kön? Var kommer klassbegreppet in? Nu har vi det nya arbetarpartiet. Vi har ministrar som Beatrice Ask och Jan Björklund som stoltserar med sin arbetarklassbakgrund. Vem är egentligen arbetarklass idag? Många som identifierar sig som medelklass kan inte mäta sig ekonomiskt med t.ex. snickare. I synnerhet kvinnor. Och de kommer inte att få bättre betalt.

Socialdemokratisk nostalgi
Socialdemokraterna kommer att ha kvar kvinnorna som basen i partiet. S-kvinnorna är lojala mot socialdemokraterna. Synd bara att socialdemokraterna inte är lika lojala mot kvinnorna. Men än så länge har Sverige en socialdemokratisk nostalgi som håller solidaritetsbegreppet uppe.
Men för att vinna nästa val menar Tiina att socialdemokraterna måste öppna sig mot andra rörelser och partier. Hon målade upp ett scenario där socialdemokraterna, när de vunnit nästa val bildar regering med mp, olika vänsterpartier, fi och många andra duktiga personer. Risken är att socialdemokraterna i stället marknadsför sig som det ännu nyare arbetarpartiet och ger regeringsposterna till intetsägande sossar.
Är då parlamentet den rätta platsen för feminism eller ska vi nöja oss med att organisera oss utanför och påverka. Tiina tar exempel från den finska vårdpersonalen som ville ha höjda löner. De hotade med att gå i strejk för sina krav. I en månad arbetade men i statsförvaltningen. Inte med att omfördela i budgeten för att göra det möjligt att höja lönerna utan med att utarbeta ett lagförslag som skulle göra det olagligt för vårdpersonalen att strejka. Presidenten, som är kvinna, tvingades skiva under den nya lagen som riksdagen beslutat om. Så blir det för ett litet parti i parlamentet. Ständigt överkört och ständig anpassning till majoritetens beslut. Tiinas egen erfarenhet av mediedrevet mot henne själv i Fi förskräcker henne. Hon refererar till Maud Edwards som i "Det mest förbjudna" beskriver vad som händer när kvinnor organiserar sig och vill ha makt. Hur hela det etablerade samhället går samman i en given dramaturgi för att stöta bort de hotfulla kvinnorna.
I diskussionen efteråt behandlades olika svårigheter som t.ex. erfarenheten av att bilda ett parti, om de påfrestningar som det innebär att vara ständigt exponerad i media. Det pratades om vikten av att ha stöd av en organisation. Det hade Gudrun Schyman men inte Frankrikes Ségolène Royal. Men det pratades också om möjligheter som t.ex. arvet från den svenska kvinnorörelse som under 50-talet vände hela nationen i sitt fredsarbete mot atomvapen och om den framtida möjligheten att det kan utkristalliseras en kvinnorörelse ur den aktuella miljörörelsen.

Berättelser från [SKOH-nah] av Lucifer

Ska sammanträden, t.ex. i kommunfullmäktige, få ta tid? Javisst, så klart, demokrati är viktigt. och under vänsterpartiets genombrottsår i Lund kommunfullmäktige på 1970–80-talen kändes det särskilt angeläget att slå vakt om att människor fick tala till punkt även om borgarna demonstrerade genom att mangrant lämna salen. Ändå, det finns en gräns när talandet hindrar andra viktiga saker.
Av och till besöker jag numera Lunds kommunfullmäktige. Det ärende som har dominerat oktober- och november- sammanträdena har varit ”direkt skolpeng”, ett borgerligt förslag om hur resursfördelningen till skolan ska gå till. I ursprungsversionen var det enkelt och principiellt: sätt en prislapp på varje elev och låt den avgöra vad respektive skola ska ha för anslag. Tanken är nog att man sedan ute på skolorna ska bestämma själva och inte få några pekpinnar från centrum genom riktade anslag. I praktiken bryter detta förstås samman: man kan t.ex. inte driva en skola i Revingeby om man bara får pengar efter hur många elever där går. Det finns många andra icke-linjära fenomen som stör bilden och borgarna har mycket riktigt fått modifiera sitt förslag efter hand och mer lär det bli. Man kan nog lugnt säga att det är ett ogenomtänkt system, illa omtyckt av berörd personal men nu genomtrumfat av borgarna av prestigeskäl.

Inga vassa knivar i lådan
Nåväl, på fullmäktiges oktobersammanträde debatterades frågan i tre timmar innan det blev återremiss.. Och i förra veckan var det dags igen, nu med två timmar. Jag vill påstå att det är sådant som sänker intresset för politik bland folk. Är då frågan oviktig? Nej och förslaget är inte bra. Det är ytterligare ett i raden av borgerliga förslag som visar att förmågan att styra Lund inte är den bästa på den borgerliga sidan. Någon har uttryckt det så att Bergwall, Klette och Helmfrid visserligen är trevliga personer, men att de kanske inte tillhör de vassaste knivarna i lådan.
Det jag ser som problemet är att frågan om metoden för resurstilldelning befinner sig ett snäpp upp på abstraktionsstegen. Den typen av frågor älskar politikerna själva att tala om och diskutera, medan vi andra finner det anslagstekniskt, torrt och blodlöst. Det blir en angelägenhet för de redan insatta som tränger undan utrymmet för frågor med mer konkret innehåll.
Tja, detta är alltså min mening. När jag pressade Mats Olsson, ledande v-politiker i fullmäktige visade han sig ha alibi: han hade vid novembermötet bara yttrat sig tre gånger i debatten, i samtliga fall med korta repliker, så för all del. Då är det nog värre ställt med fru Klette. Hon använde exakt samma anförande vid novembersammanträdet som vid oktobersammanträdet, i alla fall enligt vad en av v-ledamöterna påstår. Återbruk är ju tidens lösen, men det är förstås att gå för långt.

Ett riktigt turistparadis
Skåne är det mest uppskattade turistlandskapet i Sverige ser jag i tidningen i veckan och blir inte förvånad. Svenskarna tycker att Skåne är omväxlande medan danskarna ser det som rena vildmarken. Jag håller med båda. Omväxlingen är lätt att styrka men vildmarken är det många här som inte vill kännas vid. Men Skåne är ju ett riktigt skogslandskap så fort man rör sig utanför slätterna på västsidan. Kolla bara på alla timmerbilarna man möter ute i ödebygderna, t.ex. kring Rebbetuaröd. Man kan åka till Fjällmossen vid Hörby och plocka hjortron och se på orrspel (dock inte samtidigt). Skogarna är fyllda med vilda djur: under jaktåret 2006/2007 sköts 340 älgar i Skåne etc.
En annan sida av Skåne (angiven uttalsanvisning ”SKOH-nah”) framskymtade i New York Times i höstas under rubriken ”Det goda livet på svenska Rivièran”). Man besökte t.ex. Båstad och åt hummerpizza på Pepe’s Bodega (pris $70) , därefter Torekov, Kåseberga, Borrby, Ingelstorp och Falsterbohalvön. Mycket tal blev det om det vackra folket som rör sig mellan Båstadtennisen och Falsterbo Horse Show innan det är dags för St.–Tropez. På Bjärehalvön finner man ”picturesque potato fields”, Österlen liknas vid Provence medan i Skanör ”the tree-shaded lanes have just the right mix of lively cafés, art galleries and ice cream parlors”.
Själv saknade jag några uppskattande ord om oss skåningar: vårt väna sinnelag och våra vinnande personligheter. Vi här i den svenska södern har ju också rytmen i blodet – ta t.ex. Peps – och Lunds universitet tillhör ju den absoluta världstoppen även om de småskurna människorna i Stockholm ännu har nekat oss Nobelpris. Och vi är med vår tid. Datorer är ju helt ute numera, en tillfällig vurm om man säger så, så nu ska universitetet lägga ner undervisningen i datavetenskap. Och hur det nu är så har vi i alla fall de vackraste magnolierna bland de skandinaviska universiteten.

Kristidender IV av Erik Kågström

Den kristna högern i USA – en fara för demokratin?
Amerikaner kommer från Mars, kontinentaleuropéer kommer från Venus, engelsmän kommer från någonstans däremellan. Och visst finns det skillnader. Amerikaner är uppenbarligen mera religiösa, mera krigiska, mera rädda för omvärlden och mera övertygade om sin egen godhet än vi. Dessutom är de ”exceptionalister”. Ett utvalt folk som har till uppgift att leda mänskligheten mot en bättre värld. Utvaldheten är ett arv från de första invandrarna som skulle bygga ett nytt Jerusalem i den nya världen. Ronald Reagan talade om ”the shining city on the hill”. Zbigniew Brzezinsky skriver i sin senaste bok (1) att utan amerikanskt ledarskap hamnar världen i ett totalt kaos. Dessa amerikanska särdrag har fått sina mest extrema uttryck i de radikala delarna av den evangeliskt kristna rörelsen.
Det apokalyptiska USA
Evangelismen i USA har nu hundra år på nacken. Redan från början var det apokalyptiska centralt. Samhället sågs som ett sjunkande fartyg. Guds straff för människornas syndiga leverne stod för dörren. Sådana undergångstankar fick sedan näring; efter Hiroshima kunde en amerikan med rätta fråga sig: ”Om vi som är goda kan göra så mot våra fiender, varför skulle våra fiender som är onda inte göra likadant mot oss?” Den för oss svårbegripliga fruktan för och paranoida inställning till omvärlden, som tycks känneteckna den amerikanska allmänheten i dag, verkar mindre vara en rädsla för individuell död än en fruktan för kollektiv död. Det påminner om den fruktan för ”mors repenta” som på medeltiden framkallades av pestsjukdomarna. Judeutrotningen under nazismen, hotet om ömsesidig förintelse under det kalla kriget – ”mutual assured destruction (MAD)” – och på senare tid terrorismen, tsunamin, Katrina, bränderna i Kalifornien och klimathotet – allt sådant kan underbygga en känsla av annalkande undergång. Rädslan och osäkerheten har utnyttjats av USA:s politiska ledare för att bygga upp världshistoriens väldigaste krigsmakt och föra ständiga krig mot förmenta fiender, och av de högerkristna ledarna för att övertyga folket om att ett Armageddon står för dörren.
Enligt en gallupundersökning kan ungefär hälften av den amerikanska befolkningen betecknas som born-again Christian eller Evangelical Christian. Andra studier har lägre siffror. Det betyder i alla fall att om alla högerkristna röstade på republikanerna skulle demokraterna inte ha en chans. Men så är det inte. En valplatsundersökning vid valet 2006 visade att endast 23% kallade sig evangeliska kristna och av dessa röstade 78% på Bush. Den evangeliska rörelsen är inte på något sätt monolitisk utan består av tusentals församlingar, sekter och organisationer som sinsemellan kan ha mycket motstridiga prioriteringar och värderingar.

Guds avsikt
Chris Hedges växte upp i ett litet presbyterianskt jordbrukssamhälle norr om New York. Hans far var präst och själv fick han prästutbildning men blev aldrig prästvigd. I stället blev han utrikeskorrespondent, bl a för New York Times under 20 år och sedan har han verkat som högskolelärare och författare.
Han har skrivit en bok om den kristna högern I USA (2). Han beskriver sig själv som en troende kristen men tar avstånd från all bokstavlig tolkning av bibeln. ”Vi kan inte veta någonting om vad Gud har för avsikt med mänskligheten” skriver han. Han har skaffat sig en gedigen kunskap om den kristna högern i USA genom att delta i deras seminarier, intervjua medlemmar, läsa böcker utgivna av kristna bokförlag och lyssna på predikningar vid stora och små möten i rörelsens regi. Hans intresse har fokuserats på den radikala kärnan i den evangeliska rörelsen - dominionisterna (3) – som uppskattas utgöra 5-12% av USA:s befolkning och har sina rötter i radikal kalvinism. De har ett inflytande som inte står i proportion till deras antal. De har sex nationella TV-stationer som vardera når 10-tals miljoner hushåll och de har större delen av landets mer än tvåtusen religiösa radiostationer. De har majoritet i 36% av delstatliga kommittéer i stater dominerade av det republikanska partiet och betydande minoriteter i de övriga. Vid kongressvalet 2006 fick fyrtiofem senatorer och 186 ledamöter av representanthuset höga värderingar av högerkristna organisationer. Den mest betydelsefulla boken för dominionisterna, skriven 1973, är ”The Institutes of Biblical Law” av R.J. Rushdooney där författaren pläderar för ett kristet samhälle som är strängt, oförsonligt och våldsamt.
I Sverige händer det av och till att vi får besök i hemmet av Jehovas vittnen men för övrigt är det ovanligt hos oss att politiska eller religiösa organisationer använder den metoden för att nå ut med sina budskap. I USA däremot är dörrknackning desto vanligare i sådana sammanhang. Chris Hedges beskriver i sin bok hur det gick till när han deltog i ett högerkristet seminarium där församlingsmedlemmar instruerades i konsten att rekrytera nya medlemmar. Den viktigaste målgruppen är människor i kris. Skilsmässa, konkurs, arbetslöshet, sjukdom, nära anhörigs död eller sjukdom, depression, ensamhet – allt sådant ansågs skapa en god jordmån för det högerkristna budskapet. Sedan gällde det att ”bli vän” med föremålet för värvningen - lyssna, berömma, smickra, finna gemensamma erfarenheter. Det rent religiösa väntar man med, men har en liten bibel i bakfickan. När man lyckats få vederbörande att komma till ett församlingsmöte påbörjas ”love-bombing”. Två eller tre familjer i församlingen koncentrerar sitt intresse på nykomlingen, bjuder hem honom eller henne på middag och gör sitt bästa för han/hon skall trivas i miljön.

Reglernas värld
För en person som länge varit förtvivlad, känt sig värdelös och överflödig (utbränd?), kan det nog bli en överväldigande upplevelse att plötsligt hamna i en kärleksfull gemenskap, bli uppskattad och bekräftad - sedd. Men efter ett tag kommer reglerna. Nykomlingen uppmanas att bryta alla kontakter med den tidigare församlingen och med vänner och bekanta som inte också är frälsta. Lydnad inför församlingens ledare är ett måste. Man får lära sig att mannen är auktoriteten i familjen. Kvinnan skall lämna yrkeslivet och återvända till hemmet. Barnen skall uppfostras till att inse faderns auktoritet och helst undervisas i hemmet (två miljoner amerikanska barn får nu sådan hemundervisning). En kvinna skall vara gift annars står hon utan ledning. Om hon inte kan ordna det själv bistår församlingen med förslag till make. För många är nog de nya påbuden svåra att acceptera men rädslan för att bli utesluten gör att man faller till föga. Om man känner motstånd mot reglerna är man kanske inte en lika god kristen som de andra. Skuldbeläggning är ett viktigt inslag i medlemskontrollen.
Dominionisternas hierarki och arbetsmetoder påminner starkt om Hannah Arendts beskrivning av den typiska totalitära rörelsen (4). Ovillkorlig lydnad för överordnade. Rädsla för att bli utesluten. En militant, hemlighetsfull kärna omgiven av skal av medlemmar med successivt mindre insyn i ledningens planer. Det yttersta skalet står för kontakten med allmänheten och för fram ett utslätat budskap utan alltför skrämmande inslag. Ett ”nyspråk” där vardagliga ord som frihet och kärlek får en annan betydelse. Paranoia – man är förföljd av homosexuella aktivister, feminister, sekulära humanister och liberala media. Dominionisternas mål är en teokrati där bibelns ord är den högsta auktoriteten för regering, lagstiftning och rättskipning. Vita amerikanska protestanter med den rätta tron har ett gudomligt uppdrag att styra i första hand USA och på sikt hela världen.
Den kristna högerns allians med sionisterna och Israel-lobbyn kan synas märklig. Den anses bygga på föreställningen att Jesus inte återvänder förrän judarna fördrivit palestinierna och behärskar hela Israel. Att de judar som då inte konverterar till kristendomen är dömda att förgöras, talas det inte om.

Evangelisk infiltration
Den evangeliska rörelsens försök att infiltrera den amerikanska krigsmakten tycks ha varit ganska framgångsrika. Vid Pentagon finns en grupp – Christian Embassy – som leder bibelstudier och har producerat en undervisningsvideo som bl a skildrar hur kristna soldater strider mot arméer med annan trosinriktning. Den amerikanske generalen Paul Sutton tjänstgjorde en tid vid den amerikanska ambassaden i Ankara. Efter att turkiska tidningar avslöjat att generalen utnyttjat korstågsvideon blev denne kallad till höga turkiska militärer som gav amerikanen en lektion i vikten av åtskillnad mellan kyrka och stat. Amerikanska soldater i Irak har klagat över att de av högre befäl mer eller mindre blivit tvingade till att delta i religiösa sammankomster med evangelisk inriktning. Vid det amerikanska flygets krigsskola i Colorado Springs beordrade skolans chef (sannolikt enligt direktiv från försvarsdepartementet) att alla skulle se filmen ”The Passion of Christ”. Denna har kritiserats för att ha gett en alltför bokstavlig tolkning av bibeln genom att låta judarna döda Jesus trots att forskning visat att dådet utfördes av romarna. Fyratusen kadetter såg filmen och därefter blev judiska kadetter och kristna kadetter som inte hade den ”rätta” tron trakasserade och mobbade av born-again-kadetter. Skolledningen försökte förgäves tysta ned det hela. En utredning genomförd av en grupp från Yale University resulterade i att skolchefen fick sparken.

(1) Zbigniew Brzezinsky 2007 ”Second Chance”.
(2) Chris Hedges 2006 ”American Fascists, The Christian Right and the War on America”.
(3) Sara Diamond 1995 “Road to Dominion”
(4) Hannah Arendt 1951 “The Origins of Totalitarianism”.

I kommande nummer: Neokonservatismen i USA under 2000-talet. Paul Krugmans nya New Deal

Extremt köpcentra vid Mobilia av Ulf Nymark

Medveten planering för upptrappad klimatpåverkan
Tio år – det är den tid som mänskligheten, enligt de senaste bedömningarna (bland annat från FN), har på sig för att undvika en omfattande klimatkatastrof. Lunds kommun ligger lågt framme i klimatarbetet. Eller?
I ”LundaEko” Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling” har som första uppsatta mål: ”Utsläppen av koldioxid per invånare inom Lunds kommun ska, som medelvärde för perioden 2008-2012, ha minskat med 6 procent jämförd med basåret 1990.” Det låter väl bra?
Jo, målet är bra, utifrån de fakta om uppvärmningen som var kända när LundaEko antogs för ett par år sedan. Med de nya forskningsrön som nu föreligger måste målet skärpas.

Planering för ökade koldioxidutsläpp
Fast det stora problemet är inte i och för sig de mål som har satts upp. Det stora problemet är att den politiska majoriteten i Lund planerar för en kraftig ökning av koldioxidutsläppen. ESS-anläggningen, det nya höghuset vid infarten till Ideon-området och Trafikplats Råby är några exempel på verkningsfulla biltrafikalstrare som välkomnas av majoriteten utan att kompenserande åtgärder vidtas, dvs. åtgärder för att minska biltrafiken i andra delar av trafiksystemet.

Fem fotbollsplaner
Det allra senaste planerade tillskottet av biltrafikalstrare är en kraftig utbyggnad av framförallt dagligvaruhandeln på Gunnesbo, dvs vid Mobilia.

Från byggnadsnämnden finns nu ett planförslag om att den nuvarande butiksytan på 8500 kvm ska byggas ut med ytterligare 27 000 kvm med tonvikt på butiker, men också en del andra verksamheter. Den sammanlagda ytan skulle därmed bli lika stor som 10 affärer av den befintliga ICA Kvantumbutikens storlek – eller lika stor som fem fotbollsplaner!

Tredubbling av trafikmängderna
Den tillkommande handeln vid Mobilia är självklart, precis som den nuvarande, riktad mot bilbundna kunder. Biltrafiken till och från området kommer därför att nästan tredubblas från dagens ca 1300 bilar per maxtimme till 3500 per maxtimme, alltså nästan en tredubbling av biltrafikmängden.
Vad denna trafikökning kommer att innebära i form av koldioxidutsläpp, avgaser, buller, trafikolyckor, trängsel och förstärkta barriäreffekter har byggnadsnämndens majoritet försiktigtvis undvikit att redogöra för. Det är dock uppenbart att detta bilberoende megaköpcentrum står i strid med de flesta av de klimat- och miljömål som Lunds kommun så högtidligt satt upp.

20-procentig biltrafikökning
Om ingenting görs åt biltrafiken i Lund kommer den allmänna trafikökningen (av motorfordon) i kommunen fram till 2012 att vara 20% jämfört med nuläget. År 2025 kommer ökningen att vara 50%! (Detta framgår av den trafikutredning som finns som bilaga till planförslaget.) Den politiska majoritetens planering går inte bara ut på att underlätta för denna trafikökning: den vill också fullt medvetet och med berått mod späda på utsläppen av klimatgaser ytterligare genom att bifalla byggandet av detta extremt bilberoende köpcentra vid Mobilia.

Utarmning av stadskärnan
En annan effekt av detta megastora handelsområde vid Mobilia är givetvis att förutsättningarna för en god standard på dagligvaruhandeln i övriga staden försämras. Som framgår av förslaget kommer nyetableringen på väster att minska dagligvaruhandeln i centrum med upp till 30 % och försämra förutsättningarna för ett bra utbud av dagligvaror i flera stadsdelar. Allra värst drabbas Klostergården och Öster som riskerar att förlora varsin butik. (Dessa konsekvenser för handeln strider dessutom uppenbart mot den policy för handel som kommunen har antagit. I policyn slås fast att såväl centrum- som stadsdelshandel ska värnas!)

Alla berörs
Om planen förverkligas kommer detta att påverka praktiskt taget alla lundabor: bilavgaser, trängsel, barriäreffekter kommer att öka, samtidigt som vi späder på klimatförändringen. Den kommersiella servicen i bostadsområdena försämras samtidigt som stadskärnan utarmas och handelns tyngdpunkt kommer att ligga i en icke-stad en bra bit väster om stadskärnan.

Stadsbyggnadsdirigenten Paulsson
Hur ser möjligheterna att stoppa etableringen ut? Inte särskilt goda, dessvärre. Samtliga borgare och socialdemokraterna är klart uttalat för en utbyggnad. Hoppet står till att en kraftig opinion från lundaborna kan förmå socialdemokraterna och ett eller flera borgerliga partier att tänka om. En annan möjlighet är att det kan bli problem att få de olika fastighetsägarna (av vilka Lunds stadsbyggnadsdirigent Arne Paulsson är en) i planområdet att samsas kring utbyggnaden och att planen därför inte kan förverkligas.
Hur som helst: slaget är inte förlorat förrän planen beslutats av fullmäktige och vunnit laga kraft. Det är det en bra bit kvar, än så länge rör det sig om ”Program för detaljplan”, dvs det första konkreta planeringssteget.
Därför måste nu alla miljövärnare samla krafter för att nå ut till lundaborna med information om och debatt kring megaköpcentret vid Mobilia. Planen måste stoppas!

Invigning av Demokratisk Vänsters partilokal

Demokratisk Vänster kommer söndag 25:e november mellan 14-16 att ha invigning av vår nya lokal på Magle Lilla Kyrkogata 2.
Detta kommer att ske i form av öppet hus. Vi bjuder på glögg och pepparkakor samt politiska samtal.
Kl 14 kommer en kvartett ur Röda Kapellet att spela
Välkomna

Eftersläng av Göran Persson

Ett citat ur senaste Intern- bulletinen från v i Lund är svårt att undanhålla läsekretsen: ”eftersom VB tydligen inte har så många läsare”. VB har förvisso en ganska liten läsekrets här i världen men att bli påhoppad av IB från v i Lund är rätt så löjeväckande. I samma nummer ber man om ursäkt för att man inte kom ut när man sagt på grund av sjukdom. Det är lättare att tro på sjukdomen än på tillfrisknandet om man säger så.
För att hålla sig till sakfrågan om det nu finns någon så vet inte jag hur stor VB:s läsekrets är och Internbulletinens är naturligtvis gigantisk inom ett massrörelseparti som v. Så där har vi nog ingen chans men är det verkligen en anledning att fortsätta sparkas!
Tur för v att man bara sysslar med politik numera, hade det varit fotboll så hade det blivit direktutvisning.

Slak skolpeng och borgerlig arrogans av Gunnar Stensson

Antalet elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg har ökat från cirka 8 till cirka 11 procent de senaste 10 åren. Det är en konsekvens av nedskärningarna i början av 90-talet. Nedskärningsbeslut har långsiktiga konsekvenser.
Ulf Nilsson (fp) var ordförande i skolstyrelsen när 90-talsnedskärningarna i Lund gjordes. Effekterna av dem syns fortfarande.
Nu sker samma sak ännu en gång och liksom förra gången under borgerlig majoritet. Eleverna i förskolor och grundskolor i Lunds stad får en nedskärning på 35 miljoner. Till skillnad från den förra nedskärningen genomförs denna under en högkonjunktur. Om femton år visar sig skadorna i elevernas resultat. Varningarna från tjänstemän som skolchefen Lena Leufstedt och Uldis Skuja viftades bort som felaktiga eller ignorerades.
Fullmäktiges långa, siffer- och detaljbemängda debatt ledde ingen vart. Klyftan mellan majoritet och minoritet är djup och oöverstiglig. Endast miljöpartiets Anders Ebbesson närmade sig majoriteten genom att påpekandet att det är bra att skolornas medelstilldelning anpassas till antalet elever, så kallad volymtilldelning, något som sedan länge tillämpas inom gymnasieskolan. Under debatten lutade sig majoriteten arrogant mot det faktum att den är en majoritet. Wright och wrong, my majority.
Rak skolpeng direkt till eleven är ett slagord som låter bra och döljer verkligheten väl. Vad det handlar om är att införa ett köp och säljsystem inom kommunen med skolor och förvaltningar i rollerna som köpare och säljare.
Särskilt tydligt är detta i relationen mellan skolorna och modersmålsundervisningen som blir omöjlig att planera och schemalägga när den blir beroende av rektorsområdenas efterfrågan. Mats Olsson, Anders Almgren, Olof Norborg och Sven-Bertil Persson påpekade gång på gång dessa fakta och möttes antingen av raka förnekanden eller av oförskämda punchlines från Mats Helmfrid.
Sven-Bertil Persson vädjade förgäves om att modersmålsundervisningen skulle förläggas utanför köp och säljsystemet och fortsätta som egen förvaltning.
Köp och säljsystem är per definition byråkratiska. Byråkratin, som nu är koncentrerad till respektive skolnämnd, kommer i praktiken att fördelas på fem nivåer, som Sven-Bertil Persson, dv, påpekade: Barn och skolnämnderna, de enskilda skolorna, rektorsområdena, rektorsområden i samverkan och som en sorts ”överskolnämnd” kommunstyrelsen och fullmäktigemajoriteten. Rak skolpeng blir slak och byråkratisk. Men det sker en klar koncentration av makten till i första hand kommunstyrelsen.
Utgången av omröstningen blev att den borgerliga majoriteten i kraft av sin majoritet nonchalerade minoritetens påpekanden och förslag och drev igenom sin linje, trots alla sakliga tveksamheter och oklara konsekvenser.
Det är olyckligt att en tradition av blocköverskridande kompromisser när det gäller skolutvecklingen i Lund på detta sätt bryts.
Det blir spännande att se huruvida samma sak sker på riksplanet eller om Mona Sahlins invit om överläggningar den borgerliga regeringen får ett positivt svar från Reinfeldts regering. Allianspartiernas beslut här i Lund, torsdagen den 22 november klockan 20.50, är ett exempel på motsatsen: konfrontationspolitik

Grönare förslag till v-program av Gunnar Sandin

Vi vill ha kort,
vi vill ha kort,
vi vill ha kortare normalarbetstid!
Så ska vänsterpartiets demonstranter skandera i fortsättningen om programkommissionens förslag till revideringar antas på kongressen i juni 2008. Och det lär de göra, för den av Ali Esbati ledda kommissionen är enig på denna punkt. Den nu gällande formuleringen är ”Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön”.
Några motiveringar till de föreslagna ändringarna ges inte i sammanhanget (medlemstidningen Vänsterpress nr 11) så man får gissa. Av mätningar att döma har sextimmarskravet inte samma stöd i opinionen som förr, antingen detta nu beror på borgerlig ideologisk offensiv eller materiella förändringar i arbetslivet eller både och. Klart är att den mjukare formuleringen underlättar samarbetet med eller i en eventuell socialdemokratisk regering. Lika klart är att demonstrationerna blir lite tråkigare.

Karin fick rätt
Det är inget helt nytt program som ska antas utan alltså en revision av det som antogs 2004. Meningsbrytningarna kring det programmet var en viktig orsak till de konvulsioner som drabbade vänsterpartiet den gången och ledde till utstötningar/utbrytningar och så småningom bidrog till en allmän försvagning.
En nyckelfråga gällde beskrivningen av partiets allmänna karaktär. Meningen ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti” utelämnade den miljödimension som hade funnits i det tidigare programmet, vilket kritiserades av många i Lund och med Karin Svensson Smith som en av de bemärkta protestanterna. Nu vill kommissionen komplettera meningen med ”på ekologisk grund”. Det är svårt att se detta som annat än ett erkännande av att Karin och andra kritiker hade rätt.
Det nya förslaget har många ändringar och tillägg med ekologisk inriktning. Bakgrunden är förstås att insikten om klimathotet har nått ända till de ledande i vänsterpartiet. Det finns ett helt nytt avsnitt ned rubriken ”Ett grundläggande ekologiskt förhållningssätt”. Förutom till kön och klass (märk ordningsföljden!) ”måste vi förhålla oss till den materia som finns runt omkring oss och som vi är helt beroende av” står det nu. Den formuleringen har en god grund i naturmaterialismen hos Marx, vilket påpekades av opponenterna 2004. ”Vi kan inte överskrida ekosystemets bärkraft”, står det också, och varningarna för att klimatet kan löpa amok tyder på att åtminstone tongivande personer i programkommissionen har läst Andreas Malm och tagit till sej hans budskap.
Men inte alla. Ledamoten Stefan Schedin reserverar sej mot det ekologiska tillägget i portalparagrafen.

Tätare städer
Det finns andra ändringsförslag som antyder påverkar från krafter och diskussioner utanför partiet. ”Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem” erkänns nu.
Det ekologiska förhållningssättet får konsekvenser för formuleringarna om trafiken, även om en annan reservant (Mikael Gustafsson) vill ha konkretare målsättningar när det gäller bilar och flyg. Och för stadsbyggandet, där det står: ”Med hjälp av tät bebyggelse och kollektiva transporter kan städer vara en förutsättning för en effektiv energi- och resursförbrukning. Stadsutglesning ska motverkas.” Vänsterpartiets kommunalpolitiker i Lund tycker som bekant annorlunda (se förra veckans VB) men kan kanske försvara sej med att det gamla programmet gäller än så länge.
De internationella avsnitten är i princip oförändrade, inklusive kravet att EU ska upplösas.

Åtgärder mot miljöbrott efterlyses av Ulf Nymark

Interpellation ställd till miljönämndens ordförande
”Lokala miljöföreskrifter för Lunds kommun” antagna av kommunfullmäktige den 19 december 2002 stadgas att ett stillastående motorfordon inte får hållas igång mer än en minut (om inte kösituation råder). Detta är alltså det som i dagligt tal kallas ”tomgångs- körningförbudet”.
Brott mot tomgångskörningsförbudet är mycket vanligt. Förmodligen är det det vanligast förekommande miljöbrottet i kommunen. Men ingen ställs till ansvar för överträdelse av förbudet. Såvitt mej bekant har inte en enda person i Lunds kommun hitintills bötfällts för detta miljöbrott. Tomgångskörarna är förstås medvetna om detta och kan i lugn och ro fortsätta sina totalt onödiga utsläpp av koldioxid och miljöförliga avgaser.
Därför ställer jag följande fråga till miljönämndens ordförande:
Vilka åtgärder tänker du vidta för att den olagliga tomgångskörningen ska minska och helst helt upphöra?

Hardebergaspåret ska asfalteras av Ulf Nymark

- bredast möjliga enighet i Tekniska nämnden
När frågan om asfaltering av Hardebergaspåret efter en livlig insändardebatt i lokalpressen äntligen kom upp för beslut på Tekniska nämndens bord i onsdags hade kanske många förväntat sig en häftig och långvarig debatt. Men så blev det inte. Diskussionen var lugn och sansad, inte särskilt lång och började och slutade i allmän enighet.

Tjänstemannaförslaget
På bordet fanns sålunda förvaltningens förslag som tog sin utgångspunkt i de många klagomålen på att spåret ”blir mjukt och trögt att cykla på samt att grus stänker upp och förstår både cykel och kläder vid regnväder. Vintertid, vid snö, har cyklisterna framfört synpunkter på att ytan blir ojämn på grund av snöröjningsskador och obekväm att cykla på”. Förvaltningen påpekar också att Hardebergaspåret är ett av kommunens fem huvudcykelstråk. Förvaltningen föreslog, som bekant, att sträckan mellan Utmarksvägen och Kastanjegatan skulle asfalteras.

Ordförandens och andras förslag
Nämndens moderate ordförande, Tomas Avenborg, inledde punkten om spåret med att ge sitt stöd till förvaltningens förslag men med tillägget att asfaltbeläggningen skulle göras tre meter bred så att ett ca en meter brett grusspår vid sidan av asfalten lämnades kvar för dem som föredrog att löpa, jogga, gå, cykla etc på grus. Vidare la nämndordföranden ett yrkande om att vegetationen runt spåret skulle behandlas synnerligen varsamt vid asfalteringen.
Samtliga partier biföll detta förslag. Fp-förslaget om att ”om möjligt och om ekonomiskt rimligt” använda ljus asfalt vann också nämndens gehör. Denna del av beslutet förpliktar som synes av gummiformuleringarna inte till något.

DV:s ställningstagande
Som ersättare för Demokratisk Vänster har undertecknad inte yrkande- och rösträtt. Men jag har förstås yttranderätt. Och jag tog tillfället i akt och förklarade att jag inte såg asfaltering i sig som helt oproblematisk och att asfaltering så långt som möjligt ska undvikas. Om spåret nu hade varit en bilväg hade jag varit emot asfaltering. Men spåret är ett huvudstråk för gång- och cykeltrafik, inte bara för pendling Södra Sandby-Lund och vice versa, utan också en viktig led för gång- och cykeltrafik från de östra stadsdelarna, framför allt in mot centrum. Därför måste det ha minst samma höga framkomlighetsstandard som bilvägen mellan Lund och Södra Sandby. Jag ställde mej sålunda bakom förslaget om asfaltering med en grusremsa vid sidan av asfaltbeläggningen. Dock framhöll jag, att om jag fått yrka hade jag föreslagit att en av de nya bilvägar i stadens utkanter som är under planläggning i en del sträckningar skulle förses med grusbeläggning som kompensation för den asfaltering som nu görs av Hardebergaspåret.

Opinionen
Hur skall man då tolka Tekniska nämndens något överraskande enighet i denna fråga? Politiskt förtroendevalda mot väljarna? Ovilja att lyssna på opinionen? Knappast. Beträffande opinionen så kan man väl av insändardebatten inte dra några slutsatser alls. Det finns för övrigt inget säkert sätt att mäta en lokal opinion i en enskild fråga mer än i allmänna val (om ens då!), eller i mycket brett upplagda opinionsundersökningar.

Prioritering
Jag ser snarast nämndens beslut som ett skolexempel på politikens uppgift: att så långt det är möjligt, utifrån varje partis specifika grundläggande politiska värderingar, jämka samman olika intressen. När en kompromiss som någorlunda tillfredsställer alla inblandade intressen inte är möjlig är det politikens uppgift att prioritera. I fallet ser Hardebergaspåret ser jag det som att nämnden har prioriterat det övergripande, allmänna miljöintresset av ett komfortabelt och lättframkomligt huvudstråk i gång- och cykelvägnätet framför mer begränsade intressen som t.ex. en del närboendes önskemål om att nyttja spåret som lokalt parkstråk.

Bilberoende megaköpcentrum på Väster
Efter att frågan om Hardebergaspåret nu är borta från den kommunala dagordningen hoppas jag på en minst lika livlig och omfattande debatt i en annan fråga av betydligt större räckvidd än asfalteringen av Hardebergaspåret. Det handlar om ett bilberoende megaköpcentrum för framför allt livsmedel som planeras vid Mobilia. Hittills har det varit oroväckande tyst kring denna ödesfråga för Lunds stadskärna. Förverkligas dessa planer kommer det att beröra alla lundabor på ett eller annat sätt. Mera om detta hoppas jag kunna informera om i nästa veckas nummer av VB.

Kampen för den goda skolan 2 av Gunnar Stensson

Självfallet respekterar jag Gunnar Håkanssons upplevelse av en folkskola som var en daglig pina och ett läroverk som bemötte honom med respekt och någon gång med beundran. Den upplevelsen är han säkert långt ifrån ensam om.
Och att det var Norra Latin som stod modell för Växjö högre allmänna läroverks stenkoloss, inte Norra real är riktigt.
Men man måste ha klart för sig att läroverket liksom hela samhället hade förändrats både mentalt och ekonomiskt under det blomstrande 1950-talet efter den långa perioden av knapphet och stagnation under 30-talet, krigsåren och den första efterkrigstiden.
Ett av många tecken på den utvecklingen är att min bror Erland Stensson tillsammans med några kamrater 1958 kunde grunda en socialdemokratisk förening på läroverket där KS, Konservativ skolungdom, dittills varit allenarådande.
Mina två systrar som var de första som fick utbildning upp till gymnasienivå i enhetsskolan i Älghult (som för resten min far aktivt medverkade till att driva igenom) bemöttes hånfullt och diskriminerande av flera lärare i Växjö för att de kom från den förhatliga enhetsskolan, för att de var lantisar och för att de var flickor.
Detta utspelade sig flera år efter min tid på läroverket men bör sammanfalla med Gunnar Håkanssons. De subjektiva upplevelserna kan skilja sig.
Men det finns inte bara subjektiva upplevelser utan också ett vidare samhällsperspektiv. En klassmässig avgrund skilde barnen i den sex- eller sjuåriga folkskolan från dem som kom in i de statusmässigt högtstående urvals- och examensskolorna (realskola, flickskola, läroverk). Möjligheterna för barnen på landet var ännu sämre. Och läroverksadjunkterna föraktade folkskollärarna.
På 1950-talet talade man mycket om begåvningsreserven, alla de som trots sin begåvning aldrig fick chansen till utbildning. Samhället behövde dem för sin utveckling. Poeten Sonja Åkesson var en av dem, lärde jag mig i ett kulturprogram nyligen. Liksom Eyvind Johnson och Harry Martinsson (som i många dikter hyllat den folkskola han gick i) och en rad statsråd i de socialdemokratiska regeringarna.
Redan 1940 tillsattes en skolutredning, men dess arbete blockerades av kriget. 1946 fortsatte en skolkommission (Tage Erlander och Alva Myrdal ingick i den) arbetet med att skapa en enhetsskola för alla barn under de första nio skolåren. Efter experimentverksamhet i enhetsskolorna under 50-talet kom grundskolan, som fick sin första läroplan 1962, en läroplan som med sina många brister utgjorde en hybrid mellan grundskola och realskola. Först med Lgr 69 var visionen om den jämlika nioåriga skolan förverkligad, även om det fortfarande också fanns skavanker att förbättra.

Alla senare skolkonflikter förbleknar
Striden om den demokratiska grundskolan kommer alla senare skolkonflikter att förblekna. Motståndet var brett och djupt och klassmässigt förankrat. Det var inte bara adjunkterna på Växjö högre allmänna läroverk som talade om sänkt kvalitet.
Och jag kan försäkra att det inte var någon tebjudning att i praktiken förverkliga grundskolan bland arbetarbarnen i Fosie i Malmö 1969 under en epok då flertalet av deras föräldrar jobbade på Kockums, Malmö blomstrade och Örestad skulle förverkligas! Och inte heller några år senare när varven lades ner och krisen kom. Det var tufft både i klassrummen och lärarrummen de första åren, då grundskolelärare och adjunkter måste övervinna sina fördomar och samarbeta.
Grundskolereformen var nödvändig och kunde inte vänta. Den borde ha kommit minst tio år tidigare.
Bland mina forna elever från Fosie i Malmö ser jag frukterna av den nya grundskolan, duktigt folk, kvinnor och män i alla yrken och bland dem enstaka professorer, läkare, många lärare i gymnasier och grundskolor, kommunalråd och riksdagsledamöter.

Har klimathotet ett kön?

Utsläppen får konsekvenser för alla - men vem har släppt ut vad. Och varför?
Ett samtal mellan Gudrun Schyman, talesperson för F! och frilansande feminist och Gerd Johnsson-Latham, utredare på UD och författare till rapporten: "En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling".
Tis 20/11 kl 19.00, Sessionsalen, Stadshallen i Lund
Arrangör: Feministiskt initiativ

Invigning av Demokratisk Vänsters partilokal

Söndagen den 25:e november inviger Demokratisk Vänster sin nya partilokal på Magle Lilla Kyrkogata 2. Invigningen sker i form av öppet hus kl 14-16. Det serveras glögg, pepparkakor, musik och politik. Mer info nästa vecka.

En kommentar till det danska valet av Sten H.

Det är svårt att låta bli att kommentera det danska valet. Vi här i de södra delarna har ju nära till på alla plan och borde ha en del att lära.

En triumf för Anders Fogh
Så låt oss då med en gång notera att det var en triumf för Anders Fogh Rasmusson och hans Venstre. Sex förlorade mandat är normal nerslitning i regeringsställning, det avgörande är att han kan regera vidare. Det är faktiskt som DN skrev att han är Nordens ledande politiker: erfaren, förhandlingsskicklig, stryktålig och skickligt kalkylerande. Han förenar just så mycket välfärdspolitik och skattesänkarambitioner att han svarar mot vad de vill ha i parcelhusen ute i Hvidovre. Tråkigt att han ska behöva luta sig mot det vulgära Dansk Folkeparti tycker säkert hans väljare, men resultatet är ju gott. Och Danmark går som på räls – jobb till alla som är någorlunda arbetsföra, däribland tiotusentals av annars arbetslösa från den sämre ställda nationen i öster.

Alla är nöjda!
Utmärkande för valresultatet är väl annars att alla partier är nöjda. Socialdemokraterna som visserligen hade minskat ytterligare lite, men dock fått stopp på de stora avgångarna, Ny Allians som kom in i Folketinget, radikalerna som kom helskinnade ifrån partisplittringen och nu är nere på den gamla nivån, de konservativa som står oförändrade kvar i regeringen och inväntar tiden efter Fogh, Pia Kjærsgaard som tog ytterligare något mandat, Socialistisk Folkeparti som under en ny ledare fördubblade sina mandat, vänstergruppen Enhetslistan som just kom över spärrgränsen.
Jämför man med Sverige saknas ju de gröna och vad gäller de kristna missade de nu Folketinget för andra gången i rad, vad nu Skaparen kan ha för avsikt med det. Jo, det finns skillnader mellan våra båda länder. Den intressantaste är asyl- och invandringspolitiken där den främlingsfientliga linjen nu knappt längre är kontroversiell: så gott som alla partier ställer upp på den. Danmark kan föra krig i Irak, men ta emot flyktingar därifrån är det inte tal om.

Rättning höger, plats till SF
När socialdemokraterna för två val sen 2001 förlorade regeringsmakten till borgarna tog man det som en tillfällig olycka. Men när förlusten upprepades 2005 stod det fullständigt klart att det behövdes en förnyelse. Fogh Rasmussen hade triangulerat, som det heter, plockat ut lite välfärdspolitik och kombinerat det med borgerliga frihetstankar och därmed rört sig tillräckligt in mot mitten för att attrahera marginella s-väljare. Med den nya s-ledaren Helle Thorning-Schmidt har socialdemokraterna gjort detsamma och gjort sig till ett halvborgerligt mittenparti som accepterar den strama flyktingpolitiken. Det hjälpte lite, men inte tillräckligt. Det innebar också att det blev en glipa till vänster om (s) och det kom SF till godo, ett parti som övergett en del gamla plakat och blivit sakinriktat under sin nye ledare Villy Søvndal och därvid också rört sig åt höger. Längst till vänster står så Enhedslistan och så är spektrum täckt.
Vad kan man då lära? Jo, att det inte räcker för (s) att gå en rejäl bit mot mitten, man måste gå ännu längre för att vinna majoritet. Att det blir plats för ett SF är dock inget problem, det blir städat och rumsrent så fort det kan utlovas regeringsplatser.

Vad är alternativen?
Parallellerna med den svenska situationen är bara alltför tydliga. Mona är i full färd med att triangulera, men det kommer inte att räcka för att återfå mexitegelvillornas folk. Och för vänsterpartiet kan det nog så småningom bli gott om utrymme, men till vad nytta?
Vad är då alternativet? Ja, det är väl egentligen bara Göran Greider som förespråkar något helt annat: att socialdemokraterna för en klassisk socialdemokratisk politik, börjar använda starka ord och ideologier och inte drar sig för att tala om klasser och jämlikhet. Det skulle kunna mobilisera röster, t.ex. de många som i allt större utsträckning stannat hemma. En sådan inriktning kan leda till bakslag, det är sant. Men i längden är det nog den enda som kan ha en chans att hejda den fortsatta avvecklingen av folkhemmet i dess socialdemokratiska tappning. Och kom ihåg: det är knappast sötebrödsdagar som väntar när (och om) klimatkrisen börjar kräva åtgärder. Det är väl närmast planhushållning som blir aktuellt, eller vad tror ni?

Det är andra tider nu! av Gunnar Sandin

Klimathotet tvingar världen inklusive Lund till genomgripande förändringar. En konsekvens är att städer måste byggas tätare. Det underlättar energiförsörjningen (fjärrvärme) och det underlättar för människor att förflytta sej energisnålt, det vill säga till fots eller med cykel. Inte minst behövs en förtätning i närheten av järnvägsstationer.
Det parti som med störst allvar och trovärdighet lyfter fram klimathotet är miljöpartiet. Även vänsterpartiet har snabbt försökt (åter)skapa sej en miljöprofil. De partierna borde alltså ha särskilda förutsättningar att förstå vikten av förnyelse i stadsbyggandet.

Förtätning bara i princip
Veidekke vill, i enlighet med en byggplan, flytta två småhus på väster nära Lund C och i stället bygga flerfamiljshus med 30–50 lägenheter, vilket betyder att cirka hundra personer mer än idag får bo centralt. Planen var genomtänkt när den gjordes 1937 och det fanns ett stadsbildstänkande bakom dess flerfamiljshus, men mellankrigstidens konjunktur gjorde att den inte förverkligades helt. Nu visar det sej att mp och v går emot förtätningen – se bland annat insändare av Peter Björling (mp) i Sydsvenskan den 9 november! Förtätning i princip men inte i det konkreta fallet.
I de konkreta fallen finns det alltid mer eller närboende som skriker som stuckna grisar när det blir tal om förtätning eller andra förändringar. De våldsamma reaktionerna på den viktiga miljösatsning som Eslöv och Lund vill göra i form av ett biobränsleeldat kraftvärmeverk i Örtofta är ett exempel bland många. Det är reaktioner som bygger på rädsla för sänkt andrahandsvärde på fastigheter och/eller på ren och skär konservatism. Får sådana opinioner råda blir det inte mycket av med den energisparande förtätningen.

Nyurbanism
Man kan misstänka att böjlighet för sådana lokalintressen medverkar till mp:s och v:s ställningstagande. Men det finns en aspekt till. De tongivande byggpolitikerna i båda partierna tillhör en progressiv generation som var inställd på att bevara miljöer (en reaktion mot det rivningsraseri som andra krafter stod för), som instinktivt ogillade höga hus och för vilken all grönska var helig, om så en privat gräsmatta eller en outnyttjad parkremsa. Men nu är det andra tider och andra värderingar bland de unga. Vi har fått en nyurbanism, ett bejakande av staden med dess klassiska värden, till vilka bland annat hör täthet och slutna fasader. De idéerna har uppstått utan samband med klimatkrisen men de stämmer väl med dennas konsekvenser.
Vi får hoppas att mp och v föryngrar sitt stadsbyggnadstänkande. I bästa fall kan det ske genom att deras nuvarande företrädare med alla deras förtjänster förmår att ta till sej det nya, både estetiska val och miljökonsekvenser.
Tills så sker får man beklaga att m och v får möjlighet att framstå som partier med bättre klimatinsikt.

Mörkets hjärta 6 av Gunnar Stensson

UD bekymrat över den etiopiska invasionen i Somalia
Utrikesdepartementet är bekymrat över den växande politiska och humanitära katastrof i Somalia som utlöstes av Etiopiens invasion strax före jul 2006.
Och med all rätt. Den USA-stödda invasionen strider helt mot folkrätten. När den ägde rum framfördes kritik både i FN, EU och i Sverige. Men kritiken tystades snart genom amerikanska påtryckningar.
Man anförde att Etiopien stödde den diskrediterade interimsregering som hukade i ett hörn av Somalia. Man beskyllde De somaliska domstolarna, som lyckats åstadkomma fred i Mogadishu och södra Somalia, för att vara Al Qaida-styrda.
Hur som helst tycktes det inte löna sig att gå emot USA
En politisk och humanitär katastrof utlöstes av invasionen. Den etiopiska armén har fördrivit största delen av Mogadishus befolkning genom besinningslös eldgivning och bombning av civila mål.
Minst en halv miljon flyktingar i Somalia lider av akut hungersnöd och på sikt hotar en humanitär katastrof som är större än den i Darfur. Krigsherrar har upprättat vägspärrar och terroriserar befolkningen. Piratverksamheten i Röda havet, som De somaliska domstolarna lyckades stoppa, är nu värre än någonsin.

Motståndet organiseras
Det somaliska folkets motstånd mot ockupationsmakten håller på att organiseras. Den 14 september samlades motståndsgrupper till en konferens i Eritreas huvudstad Asmara. USA svarade med att hota att terroriststämpla Eritrea.
Resultatet av konferensen blev att befrielserörelsen Alliance for the Re-Liberation of Somalia, ARS, bildades. Ordförande för ARS är ledaren för Domstolarna Sheikh Sharif Sheikh Ahmed.
ARS är beredd att förhandla med interimsregeringen om en nationell regering, men först sedan den etiopiska armén, som uppgår till mellan 40 och 60 000 man, lämnat Somalia.

Efter Asmara, Stockholm
Den 27 och 28 november genomför ARS en konferens i Stockholm. Tjänstemän från UD kommer att närvara. Dessutom deltar den tidigare talmannen i interimsparlamentet Sharif Hassan Sheikh Aden, som sparkades för att han förespråkade förhandlingar med Domstolarna. Den somaliska kvinnosakskämpen Asha Haji Elmi medverkar också, liksom representanter för den somaliska diasporan. Bland somalierna i Sverige har Domstolarna ett starkt stöd.

Sverige terroriststämplas?
Det blir intressant att se om USA hotar att terroriststämpla Sverige liksom Eritrea. Vi minns de amerikanska fördömandena av Russell-tribunalen mot USA:s krigsförbrytelser 1967. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson har redan åtagit sig uppdraget att framföra varningar till UD. (Se ledaren ”Vad gör UD i detta olämpliga sällskap” 13.11)

VägValVänsters Framtid av Henrik Smith

Det danska folketingsvalet visar vilken roll en odogmatisk grön vänster kan spela. Socialistisk Folkeparti fördubblade sitt folkliga stöd och seglar upp som Danmarks fjärde största parti. SF ungdom är Danmarks största ungdomsparti. Partiet är tongivande i debatten.
I Sverige släckte ungkommunister, gammalkommunister, nykommunister och Lars Ohly hoppet om ett reformerat Vänsterparti. Inte minst bidrog dogmatikerna inom V-Lund till detta. Idag för Vänsterpartiet en tynande tillvaro i opinionsmätningarna och syns knappt i debatten. Ung Vänster verkar knappt existera om man får döma av synligheten.
VägValVänster ekonomisk förening bildades som ett forum för alla oss som ville något annat med den svenska vänstern. Hoppet stod länge till en reformering av vänsterpartiet. Inom VVV fungerade därför som forum för förnyare inom Vänsterpartiet. Efterhand som skickligt organisatoriskt arbete av bidragsstödda Ung Vänster och skickligt splittrande av förnyargruppen av Lars Ohly släckte detta hopp, har många inom VVV sökt sig andra lösningar. Några är aktiva i andra etablerade partiet eller bildat lokala vänsterpartiet. Andra när fortfarande hoppet om nya nationella lösningar. Många har passiviserats.
Men den danska, liksom den norska, utvecklingen väcker hopp. Detta kan innebära en fortsatt roll för VVV som katalysator för vänsterns förnyelse.
”Gamla” VVV var av olika historiska orsaker en ekonomisk förening. Kommande helg kommer den ideella föreningen VVV att konstitueras (i praktiken för att ombilda den ekonomiska föreningen till en ideell organisation). Organisationens målsättning kommer, om styrelsens förslag bifalls, att vara stödja ” initiativ - lokalt, regionalt, nationellt och globalt - som bygger federationer för att svara på vår tids politiska utmaningar”.
Jag uppmanar alla som vill verka för en odogmatisk grön vänster i Sverige att ansluta sig till den nya ideella organisationen. Det finns idag ingen möjlighet att på kort sikt bilda ett nytt vänsterparti på riksnivå. Men VVV kan fungera som en länk mellan oss som valt att arbeta för ett vänsterperspektiv inom olika partiet och föreningar – alla oss som när ett hopp om att ett framtida socialistiskt grönt parti kan spira
Mer information finns på VVVs hemsida (www.vagvalvanster.se).

Att asfaltera eller inte asfaltera – det är frågan! av Ulf Nymark

Så har då debatten om asfalt på Hardebergaspåret blossat upp på nytt. Till Tekniska nämndens sammanträde den 21 november ligger ett förslag om asfaltering av spåret mellan Kastanjegatan och Utmarksvägen. Vad tycker VB:s läsare i denna heta fråga?


Att asfaltera eller inte asfaltera – det är frågan! Politikens uppgift framstår här väldigt tydligt; dvs. uppgiften att prioritera och göra avvägningar och (eventuellt) kompromisser mellan motstridiga intressen. Beträffande Hardebergspåret står dessutom intressen inom samma sfär emot varandra. Miljöintresse står mot miljöinresse och skilda motionsintressen står mot varandra.
Vad gäller miljövärn står konflikten mellan målet att minimera asfalterade ytor, i synnerhet utanför stadskärnan och målet att erbjuda bra komfort och framkomlighet på cykelvägar för att stimulera till mera cykeltransporter på motorfordonens bekostnad.

Motionscyklister kontra joggare
Olika motionärsgruppers intressen tycks också stå mot varandra: de flesta motionscyklister vill ha en så torr, geggfri och lättkörd cykelväg som möjligt, och (i varje fall en del) joggares och löpares önskemål om mjukare underlag.
Andra motstridiga önskemål finns också: t ex intresset hos de i tätorten spåret närboende som vill se gång- och cykelleden som en parkväg för motion av fyrfota husdjur eller som ett söndagspromenadstråk som står i strid med cykelpendlande Södra Sandbybors krav på att hela och rena komma snabbt till och från arbetet.

Balanseringsprincipen
För undertecknad, som är Demokratisk Vänsters representant i Tekniska nämnden, finns inget självklart ställningstagande till asfalteringsförslaget. En ledstjärna för mej har dock under årens lopp varit att cyklister och fotgängare i varje fall inte ska ha sämre standard än motorfordonsvägarna. (Helst ska standarden vara högre på GC-vägar men dit är det väldigt långt). Samtidigt är jag motståndare till den ständigt pågående asfalteringen av lundabygden.
I diskussionen om Hardebergaspårets asfaltering måste dn s k balanseringsprincipen tas med. Denna princip säjer att negativa ingrepp och påverkan på miljön ska följas av åtgärder som kompenserar för det negativa. T ex om ett antal träd måste huggas ned för att ge plats för bostadsbebyggelse så måste motsvarande antal nya träd planteras - helst i anslutning - till bygget.

Ingen asfalt på ny bilväg
Om Hardebergaspåret ska asfalteras så bör, enligt min mening, en annan asfaltsyta någonstans i kommunen rivas upp. En möjlighet är då förstås att fräsa upp asfalten på t.ex. motorfordonsvägen mellan Lund och Sandby. Emellertid tycks mej denna möjlighet inte vara särskilt vettig, eftersom – i avvaktan på spårburen trafik till Sandby – kollektivtrafiken i varje fall på lite sikt skulle få sämre komfort.
Det förefaller därför som om det vore klokast att kompensera genom att låta bli att lägga asfalt på bilvägar som är beslutade men som ännu inte är byggda. Den nya Sydöstra vägen kan vara en lämplig väg att inte asfalterna, eller kanske den gata som skall leda västerut från den nya motorvägsavfarten vid Råby. Ytterligare en möjlighet är att den tillkommande delen av Lundalänken, den som ska förbinda Södra Sandbyvägen med Dalbyvägen utanför Linero slopas för biltrafik och att länken byggs enbart för kollektivtrafik, vilket f ö är ett alternativ som jag förespråkat oberoende av Hardebergaspårets öde.

Hör av er, VB-läsare!
Men: frågan är svår. Övergripande klimat- och utsläppsfrågor talar emellertid enligt min mening för att cykelpendlingen mellan Sandby och Lund ska prioriteras. Cyklister mellan Lund och Sandby ska ha en vägstandard likvärdig med den som gäller för bilvägen. Förslaget om asfaltering bör alltså stödjas, men då i enlighet med balanseringsprincipen.
Jag är långtifrån tvärsäker i denna uppfattning. Tyvärr hinner frågan inte diskuteras i VB:s spalter förrän beslut är fattat. Jag skulle dock bli glad att få hjälp i mitt ställningstagande från VB:s läsare: Hör gärna av er med synpunkter och argument i den ena eller andra riktningen till info@demokratiskvansterilund.se eller skriv en kommentar här i bloggen.
Ulf Nymark
ersättare för Demokratisk Vänster
i Tekniska nämnden

Kampen för den goda skolan av Gunnar Stensson

I folkskolan, den goda skolan, gick jag 1940-44. ”Morgon mellan fjällen” och Nils Holgersson. Blindkarta att rita in Smålands städer och åar i. Stålpenna, bläckhorn och läskpapper. Knivkastning och bollande mot Östregårdsskolans faluröda väggar. Smörgåsar i korridoren.
En solig septemberdag tog fröken oss ut till rabatten söder om skolan och vi plockade var sin ärtblomma och fröken talade om att det stora blombladet kallades seglet och det slutna rummet kölen och att där inne fanns ståndarna och pistillen, som skulle bli en ärtskida. Det var en uppenbarelse och en tankeväckare. Den bästa lektionen i mitt liv.
En vintereftermiddag somnade Lasse i sin bänk. ”Låt honom sova. Han är trött”, förmanade fröken. Folkskolan var en god skola.

Växjö högre allmänna läroverk
I maj 1944 gjorde jag nyss fyllda elva år inträdesproven till Växjö högre allmänna läroverk, bland annat en provräkning.
Jag var stolt över att ha klarat följande uppgift: ”Du ska måla ett plank som är 50 m långt och 2 m högt med vit färg. Varje färgburk räcker till tio kvadratmeter. Hur många burkar går det åt?” ”10” skrev jag – och fick en bock. ”Det rätta svaret är 20. Planket ska förstås målas på båda sidor,” sa magistern.
Men jag kom in ändå. Det såg jag på en maskinskriven lista på anslagstavlan utanför läroverket. Ingen annan från min klass hade kommit in.
Inte visste jag då att min lyckliga skoltid hade upphört. Växjö högre allmänna läroverk var en ond skola. De nya eleverna skulle disciplineras från början. Vi var rädda. Jag reste hemifrån varje söndagskväll klockan sju, inackorderades tillsammans med en pojke från Kvarnamåla i ett rum som värmdes av sågspånskamin, satt på främsta raden i aulan under morgonandakten mitt framför rektor Dahllöfs skrämmande glasögon sex morgnar i veckan, reste glad hem när jag blivit fri klockan tre på lördagen med rälsbussen, som nådde Älghult klockan fem. Lyckan vändes i förtvivlan 24 timmar senare.
Läroverket var en särskilt ond skola läsåret 1944-45. Jag hade ingen möjlighet att inse att den representerade ett föråldrat skolsystem i spastiska dödsryckningar. Där fanns flera nazistanhängare bland lärare och elever. Rektorn hämtade ut mig ur klassrummet och örfilade upp mig för att jag kastat snöboll mot skolans ingång. Jag klarade inte den tyska grammatiken. Vi tilltalades med efternamnet. ”Det blir skriftlig hemanmärkning, Stensson.” Högre allmänna läroverket var en gråsvart minikopia av Norra Real i Stockholm.
Under åtta år (ett metafysiskt inferno) gjorde jag vad jag kunde för att undergräva läroverket, dess lärare, dess disciplin, dess schema, dess rutiner, dess välanpassade plugghästar. (I ärlighetens namn måste jag erkänna att där fanns bra lärare och bra kamrater också, fler allteftersom åren gick, men det hör inte till den här berättelsen.)
Jag visste inte då att jag inlett en underjordisk kamp för en bättre skola, och att jag hade många kamrater i det underjordiska nätverket.
15 månader på Kronobergs infanteriregemente kom som en befrielse.
Det lilla universitetet i Lund gillade jag inte. Det var fullt med just sådana anpasslingar som jag avskydde och som brukade sjunga Gaudeamus igitur.

Folkhögskola
Senare tog jag examen vid Göteborgs högskola och blev lärare. Folkhögskolelärare. I folkhögskolan gick de riktiga och bildade människorna, sådana som Vilhelm Moberg, Lars Ahlin och Moa Martinsson. Folkhögskolan var demokratisk och mina elever där var knappast yngre än jag själv. Det var roligt.
Men ibland blev miljön sekteristisk. Visserligen inte som Knutby, men små lärarkollegier isolerade på landet med sina fobier, spänningar och attraktioner kunde lätt bli lite konstiga.
Jag sökte mig till Framnäs stora socialdemokratiska (ABF) folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå. Den hade en allmän linje och en flerårig musiklinje, som i sinom tid utvecklades till musikhögskola i Piteå. Lärarna var många. Eleverna kom från hela Sverige, även om flertalet var norrbottningar. Ljusa höstar och vårar, månader av mörker med temperaturer permanent under –10 grader på vintern.
Det blev gnissel i skolan när Vietnam-rörelsen tog fart. Traditionella socialdemokrater uppfattade FNL som ett hot.

Till Lund och Malmö
Jag hade i alla fall tänkt flytta. Folkhögskolan hade jag kommit att uppfatta som ett privilegierat reservat som jag måste lämna för att verka för den goda skolan för alla.
Chansen kom med Lgr 69 – Läroplan för grundskolan 1969. Den viktigaste reformen i svensk skola sedan den allmänna folkskolan infördes 1842. Äntligen en demokratisk skola! Nu gällde det att kavla upp ärmarna och genomföra den.
Jag hamnade på Heleneholmsskolan i Malmö, först som yrkesvalslärare. Ett bra jobb som gav mig personlig kontakt med alla eleverna på grundskolan (och med den tunga industrin i Malmö 1970). Heleneholm hade också en gymnasiedel.
Studierektor var Markus Lindbom från Lund. Han arrangerade en dag en debatt i aulan mellan mig som företrädare för FNL-grupperna och en lärare som tillhörde Demokratisk allians och hade kontakter med Saigonjuntan.
Den första tiden hade jag svårt att förstå vad malmöiterna från Fosie sa. Men jag stannade på skolan i nästan 30 år och trivdes. Fram till 1985 hade vi både grundskola och gymnasium. Lärarna började med sina klasser i sjuan och följde dem till studenten. Så lärde elever och lärare känna varandra.

Grundskolan skils från gymnasiet
1985 drabbades vi av ett skolpolitiskt dråpslag. Grundskolan skildes från gymnasieskolan. På Heleneholmsskolan tvingades många lärare bort. Bara gymnasiet blev kvar. Kontinuiteten från sjuan till studenten förstördes. Planeringen försvårades när lärarutbildningen ändrades så att de nya lärarna utbildades antingen till gymnasielärare eller grundskolelärare.
Jag blev gymnasielärare på heltid, men fick glädjen att vara klassföreståndare i den allt större estetiska sektorn på skolan: först musik, sedan teater.
Samtidigt gav jag mig in i kommunpolitiken genom att representera vpk i Lunds skolstyrelse från 1989. En del av mina fördomar mot kommunpolitiker försvann, andra förstärktes. En fin upplevelse var den imponerande rundtur till samtliga skolor i Lunds kommun som skoldirektören anordnade. Den tog mer än tio timmar.
Likvärdighet och rättvisa var grundläggande värden för mig och för skolan. Samma kvalitet på undervisningen i hela landet. Samma läroplaner. Familjer som min som flyttade från Öjebyn till Malmö visste att grundskolan i Lund hade samma läroplan och samma schema som den i Öjebyn. Och samma värdegrund, samma prov och samma betygssättning.

Kommunaliseringen
På 90-talet sprängdes likvärdigheten och rättvisan i skolan, samtidigt som stora nedskärningar ägde rum. Det ledde till utslagningar bland eleverna 16 år senare. Kommunaliseringen! Jag demonstrerade mot den tillsammans med lärare med helt andra värderingar. V stod och vägde när beslutet skulle fattas och hade kunnat stoppa det. Men den förbannade Göran Persson lyckades lura partiet (Ylva, var det väl?). En och annan fick sin trygghet som verkschef fixad. Lgr 69 (som formellt avskaffats 1980) hade fått ett grundskott.
I Lund genomdrev mina närdemokratientusiastiska kamrater en kommundelsreform som främst drabbade skolsystemet. Ytterligare fragmentering och orättvisor också inom Lunds kommun. Ökande olikheter mellan skolor och kommundelar.

”Valfrihet”
Jag hade förstås inte direktkontakt med grundskolan längre (utom via mina barn). Som gymnasielärare i Malmö och ledamot i den nya utbildningsnämnden i Lund hade jag bara med gymnasierna att göra. Och de var stora och intressanta i Lund.
Men en eller flera gymnasiereformer genomfördes också under 90-talet, med inriktning på fria val och införande av diverse skitkurser. Själv konstruerade jag en i ämnet ”turisttyska”. Lyckligtvis valde ingen den. Ett nytt svajigt betygssystem etablerades.
Louise Rehn-Winsborg slog ännu en spik i skolkistan när hennes borgerliga styre avskaffade närhetsprincipen och införde fritt val av gymnasium.
Fritt val, fräste jag inom mig. Förr kunde man välja att flytta till vilken plats som helst och få likvärdig utbildning.
”Där gick Vipeholm (gymnasiet hette så då) åt helvete!” sa jag. Och det gjorde det. (Vi måste rädda Vipan. Göra skolan till Lunds bästa campus)
Fragmenteringen och segregeringen av skolsystemet fortsatte med införandet av friskolor. Jag befann mig tillfälligt i fullmäktige något år och förde en Don Quijote-kampanj mot dem, bland annat i konfrontation med Tove Klette.
Nu fortsätter hon fragmenteringen av skolan i Lund med förslaget om rak skolpeng. Och segregeringen med religiösa friskolor blir troligen bestående.

Skolans framtid
Jag hoppas en del på socialdemokraternas interna överläggningar om skolan. Trist att den duktige Baylan blev överkörd av partikongressen. Han var kompetent och dessutom invandrare. Han hade kanske kunnat rädda vänsterpartierna från nederlag i 2006 års val. Och jag hoppas på samtal mellan s och de borgerliga.
Miljöpartiets uttalade stöd till friskolor förstår jag inte, även om jag kommit fram till att friskolans existens måste erkännas, åtminstone tills vidare.
Centrala prov vill jag ha tidigt, och betyg åtminstone från årskurs sex. I slutet av 80-talet var den vanligaste klagan från föräldrar och elever när vi mötte dem inför första året på gymnasiet att de inte fått klart för sig sina kunskapsluckor i matematik och språk förrän det var för sent att rätta till dem. Först betyget i årskurs 8 öppnade deras ögon. De som råkade illa ut tillhörde oftast arbetarklassen.
En absolut (nio tiondels) majoritet av elever, lärare och föräldrar har under alla år velat ha betyg, rättvisa betyg. Särskilt viktiga är de för elever från miljöer utan utbildningstraditioner. Jag gillar absolut inte mp:s och v:s ovilja att diskutera frågan.
Helst ville jag förstås tillbaka till Lgr 69, den reform som sprängde skolans klassklyftor och öppnade världen för alla. Nu slår orättvisor och segregering tillbaka med kraften av en explosion. Kanske kan vi dämpa den med en gummimatta. Och reparera det som blivit förstört.
Men OK, alla svenskar får nu både realskole- och gymnasieutbildning. Det är bra.
Växjö högre allmänna läroverk finns inte längre. Byggnaden är jämnad med marken.

Tids nog får man cykla av Gr

Den senaste (?) rapporten om klimatkrisens effekter, författad på KTH, understryker behovet av livsstilsförändringar och betonar särskilt cyklingens roll. Med investeringar på en halv miljard kunde cyklandet närma sej dansk nivå. Störst nytta gör enligt rapporten satsningar i medelstora städer, såna som Lund.
Lund har bland annat sen länge en intresseförening för cyklister, Lunds fot & cykelfolk, som har samlat på sej mycket kunskaper och åsikter om det lokala cyklandet och dess förutsättningar. Under förra mandatperioden tog föreningen kontakt med Tekniska nämnden och fick träffa representanter för de tre rödgröna partierna där, inklusive ordföranden, själv ivrig cyklist. Om mötet ledde till några konkreta åtgärder ska vara osagt, men den sortens kontakter är säkert nyttiga för politikerna.
Efter det kommunala maktskiftet har fot- och cykelfolket sökt kontakt med den nya ledningen i nämnden. Trots påstötning har emellertid inte ordföranden (Tomas Avenborg, m) reagerat på framstöten.
Vi har väl alla sjungit den populära snapsvisan som slutar med raderna:
Vad tjänar att hyckla?
Tids nog får man cykla.
Efter oss syndafloden, sa på samma tema en gammal fransk kung, och så tänker nog ledande borgerliga politiker i Lund.

Om SD i Trelleborg av Mats Sjölin

Sten Henriksson har i två läsvärda artiklar behandlat Sverigedemokraterna och tagit upp orsaker till deras framgångar och tankar om hur man kan bemöta dem. Anknytningen till Herman Schmids 1:a majtal i Trelleborg i år och efterlysningen av synpunkter från dem som mött SD i parlamentariska församlingar gör att jag lämnar denna lilla bild från Trelleborg.
SD kom in i Trelleborgs kommunfullmäktige år 2002 och erhöll 2 av 51 mandat. Jag blev överraskad av deras framgång vid det tillfället. Deras valrörelse var, åtminstone via traditionella kanaler, i princip obefintlig. Vi visste att de ställde upp och diskuterade hur vi skulle bemöta dem, men de syntes aldrig och det fanns t ex inga insändare att bemöta. Vi valde då att inte själva angripa dem den vägen med tanken, rätt eller fel, att vi därigenom snarast hade varit dem till hjälp. Lokaltidningen försökte göra en intervju med en av toppkandidaterna men tvingades avstå från publicering eftersom det inte gick att hitta frågor som denne kunde ge ett svar på.

Stor koalition
SD:s två mandat hade kunnat ge dem en vågmästarroll, men S och M gjorde upp om att samregera. Som kuriosa må nämnas att kommunalrådet Egil Ahl beskrev M som det parti som stod S närmast och ett alternativ S+V+Mp (som också hade gett egen majoritet) prövades exempelvis inte.
De första åren yttrade sig SD nästan aldrig och det var inte ovanligt att en eller båda ledamöterna uteblev. De hade inga nämndsplatser och krävde inte heller detta då dessa tilldelades (däremot krävde man insynsplatser något år senare). SD lämnade in ett antal motioner (flera av dem var centralt producerade) men ofta var det inte frågor som fullmäktige beslutade om och till SD:s heder ska sägas att de ibland insåg detta och flera gånger röstade emot sina egna förslag. Man skulle kunna beteckna SD som tafatta, passiva och okunniga. Eller också var det precis tvärtom! Målet med motionerna var säkert inte att vinna gehör i fullmäktige utan snarare att ange en politisk position och då spelade det ingen roll att det inte alltid rörde sig om kommunala frågor.

Passivt parti med våldsdömda företrädare
Det vore lätt att tro att ett parti som hade varit passivt under mandatperioden skulle tappa väljare. Ett parti där två av fyra personer i fullmäktigegruppen avslöjas som dömda för våldsbrott skulle kunna ha problem med sin trovärdighet. Valresultatet 2006 blev att SD gick från två till sju mandat. Väljarna är inte okunniga och säkert inte oinformerade, men fattar kanske sina beslut utifrån andra kriterier.
Koalitionen ”M/S Trelleborg” rörde nog till den politiska kartan. Eftersom SD var det enda partiet som stod utan nämndsplatser kunde de dels hävda att de behandlades ojuste av övriga partier och dels försöka framställa sig som det parti som företrädde ”den lilla människan” i motsats till det politiska etablissemanget, som då blev alla övriga partier oavsett om de tillhörde majoriteten eller oppositionen. Trots att SD nu efter valet 2006 är det tredje största partiet, med plats i alla nämnder, fortsätter man på samma tema. Men nu handlar det t ex om insynsplatser i presidierna och att man vill avsätta en nämndsordförande för att man inte har fått tillräcklig information.
Temat i politiken har mycket handlat om invandrare och omöjligheten, som de ser det, att blanda kulturer. Det finns dock andra förslag och på senare tid har det kommit lite mer av den varan, t ex att pensionärerna ska kunna åka buss gratis (så som redan sker i några andra kommuner). Sydsvenskan hade en bra artikel den 13 augusti där man beskrev SD i Trelleborg som ett parti som var emot det mesta. Avslöjande var när SD-representanten blev svarslös när reportern frågade vad de som parti egentligen var för.

Vad man kan göra
I takt med SD framgångar har Vänsterpartiet Trelleborg successivt minskat för att i valet 2006 försvinna ut ur fullmäktige, men jag ska trots det avsluta helt kort med hur man skulle kunna bemöta dem. Kritiken mot SD:s bakgrund ur och idémässiga koppling till nazismen är befogad men försvåras av vänsterpartiets lednings vacklande hållning vad gäller kommunismen. Självklart måste SD nationalistiska och rasistiska grundsyn kritiseras, men SD måste också angripas när det gäller andra politikområden, där instämmer jag helt i det som Herman Schmid tog upp i sitt tal och som Sten Henriksson knyter an till. I några artiklar i lokalpressen har vi nyligen fört just en sådan debatt med SD (våra inlägg finns att läsa på www.vansterpartiet.se/trelleborg daterade 2007-09-10, 09-25 och 10-11). I artiklarna försökte vi just visa på tomheten i SD:s budskap. De två första inläggen blev besvarade, men svaren var av den karaktären att de snarast gav understöd åt våra argument. Det är alltså en debatt som vi har initierat och haft initiativet i och jag tror att det kan vara ett sätt att bemöta SD.
Mats Sjölin
Vänsterpartiet Trelleborg

Fakta och funderingar kring SD av Göran Persson

Mycket skrivs idag i VB om Sverigedemokraterna så kanske det kan vara på sin plats att titta lite på vad de själva gör och berättar på sina egna sidor (http://www.sverigedemokraterna .net och http://www.sdkuriren.se). Att studera motståndaren är aldrig fel varken när det gäller politik eller fotboll. Vad är det då man hittar hemma hos SD?

Låt oss börja med själva hemsidan:
Bredvid några nyhetsnotiser så kan man hitta följande budskap:

» Krafttag mot brottsligheten
» Trygg och meningsfull ålderdom
» Ansvarsfull invandringspolitik
» Slå vakt om familjen
» Trygghet genom tillväxt
» Värdig vård för alla
» Trygg och kunskapsinriktad skola
» Ett fullgott djurskydd
» Låt Sverige förbli Sverige!

Om man tycker att ovanstående blir lite mycket eller som man säger själva ”man behöver inte vara raketforskare” så kan man ta till sig ett lite enklare budskap under rubriken ”Enkel matematik” om man följer länken. Vill du spara dessa visdomsord inför evigheten så finns även kampanjen som pdf-fil.

SD Kuriren
Om man går till deras egen tidning SD Kuriren så är dagens huvudrubrik:

"Fortsatta muslimska kravaller i Amsterdam – det nya Europa tar form
Stadsdelen Slotervaart i Amsterdam, härjades även i helgen av omfattande kravaller, med bland annat stenkastning, brända bilar och angripna poliser. Bakom kravallerna står muslimska ungdomar med rötter i Marocko."
Nästa rubrik är:

"Social(o)demokrat dömd för valfusk
Social(o)demokraten och kommunfullmäktigeledamoten i Surahammar, Monica Rydin, dömdes i dag av Västmanlands tingsrätt till 70 dagsböter (totalt 2 550 kronor) för "otillbörligt verkande vid röstning". Tingsrätten skriver i sin dom att de anser att följderna av Rydins agerande i sig är så allvarliga att ett fängelsestraff är motiverat."

Tydlig bild
En kort men ganska avslöjande bild av det tankegods och förhoppningar som SD har idag. Visst, det finns mer och utdrag är aldrig helt rättvisande men jag tycker det räcker! Läs hela deras parti- och handlingsprogram själv om ni gitter.
Efter dessa studier av deras eget material och läsning i bl a VB om vad SD gör och står för och inte minst om hur man skall bemöta dom så hittar jag vad som skulle kunna kallas alla fascistprograms moder på nätet.
The 25 point Program of the National- sozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), proclaimed by Adolf Hitler in Munich on February 25, 1920.
Läs, jämför och begrunda. Om jag eller någon av läsarna kommer fram till något intressant så kan vi väl meddela varandra, gärna här i VB:s spalter.

”Lämna tillbaka makten till folket” av Gunnar Stensson

”Min far tålde inte att ha nån över sig. När jag var barn bodde vi i Oskarshamn och han var arbetare där. Han var en sorts individuell anarkist, även om han inte kallade sej så. Han ville vara fri från kollektivet. Vi barn var alltid rädda att polisen skulle komma och ta oss. Jag tror det finns många såna som han i Sverige. Vi behöver en social ekonomi som tar vara på deras insatser.”
Ungefär så uttryckte sig Carin Högstedt spontant i sitt svar på en publikfråga om den offentliga sektorns ordinarie regelsystem och organisationer i samtalet efter den föreläsning om social ekonomi, som ägde rum i onsdags i Demokratisk vänsters arrangemang. Hon sa också att hon egentligen velat att föreläsningen skulle ha haft den rubrik som vi använt ovan.

Barmhärtig entrepenör
Vad är social ekonomi? Den officiella svenska definitionen (som regeringskansliet utarbetat!) lyder på följande sätt:
”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organiserade fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheten inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.”
Karl Palmås bok ”Den barmhärtige entreprenören” tecknar en teoretisk bakgrund till begreppet social ekonomi.
Man får Robert Putnams begrepp socialt kapital i tankarna. Det berör delvis samma verklighet, men Putnam behandlar snarast demokratins förutsättningar medan Palmås är inriktad på den ekonomiska nytta som den sociala ekonomin kan producera genom arbetsförmedling, kooperativ företagsamhet och social service.

Kvinnojourer är social ekonomi
Putnam är för resten lämplig att referera till i de aktuella diskussionerna om skattemoral och svartarbete som ju innebär en fruktansvärd förödelse av socialt kapital inte bara för moderata politiker.
Carin Högstedt analyserar samhället som bestående av tre sektorer: det privata näringslivet, den offentliga sektorn och den sociala ekonomin.
Nästan hälften av alla svenskar ingår på ett eller annat sätt i den sociala ekonomin. Växjö kommun har formulerat en policy för den lokala sociala ekonomin. Den är bland annat inriktad på att öka integrationen i arbetslivet för människor, ofta invandrare, som står utanför ordinarie arbetsmarknad. Carin, som är kommunalråd i Växjö, v, är ansvarig för social ekonomi och landsbygdsutveckling.
Kvinnojourerna utgör ett klockrent typexempel på social ekonomi, sa hon. De fyller en lucka i offentlig sektor genom att ta emot kvinnor som av olika skäl inte vill komma i kontakt med den, t ex misshandlade invandrarkvinnor. Kvinnojouren i Växjö utför et viktigt arbete.
Den efterföljande diskussionen handlade mycket om gränsen mellan offentlig och den social sektor. Är det önskvärt att den offentliga sektorns uppgifter övertas av verksamheter inom den sociala ekonomin? Hur fria från den offentliga sektorn är verksamheter som helt eller delvis finansieras offentligt?
Carin pekade på den strikta könsuppdelningen i det svenska samhället: Männen finns inom privat sektor, nästan alla kvinnor inom offentlig. Det begränsar bland annat tillgången till arbetsgivare för kvinnorna och ger ett sämre utgångsläge i löneförhandlingarna. Kanske tillgång till andra arbetsgivare inom t ex vården är nödvändiga för att öka kvinnornas valmöjligheter.
Demokratisk vänster fortsätter sin mötesserie med en tredje kvinna efter Karin Svensson-Smith och Carin Högstedt. Det blir en föreläsning om feminism och vänsterpolitik av Tiina Rosenberg tisdagen den 27 november.

Möte med näringslivet av Sten H

LTH-studenterna har i veckan haft sina arbetsmarknadsdagar och då fick man chansen att gå på lunchföredrag. Den tog jag förstås, för vad kan väl vara viktigare än kontakten med produktivkrafterna?

Vem vill bli miljonär?
Först hörde jag på Johan Staël von Holstein, den jämte Jonas Birgersson mest kände IT-gurun under IT-bubblans år på slutet av 1990-talet. Det gick inte så bra för någon av dem när bubblan sprack sommaren 2000, men det rena armodet tycks de ha klarat sig från. Staël von Holstein (hädanefter SvH) gav ut en bok som hette ”Ingen kan stoppa oss nu”, men där hade han alltså fel. När man lyssnar på Birgersson låter det närmast som om han gått marxistisk grundkurs och tagit fasta på avsnitten om historiens vingslag och den tekniska utvecklingens tvingande kraft. Med SvH handlar det om något annat: den oerhörda lyckan i att vara entreprenör och bli riktigt rik och det hat han känner mot det socialistiska förtrycket i det svenska samhället. SvH startade sin karriär på Kinnevik hos Stenbeck och gick sen vidare till sin stora skapelse Icon Media Lab. Det existerar faktiskt än i mindre skala och fortsätter att göra webbplatser, men SvH själv blev kickad. Nu har han satt igång ett företag som heter IQube, som ska försörja sig på att sätta igång företag.
SvH gjorde sig tidigt känd för sina groteska uttalanden och sitt sossehat, men jag trodde det hade gått över nu när han blivit lite äldre. Så är det inte kan jag meddela: det är samma stil. Jag tror att det är en del av hans image som estradör som han inte kan undvara. Han beskriver sina framgångar och sina bakslag (”från noll till sex miljarder och sen till noll igen”), sina svårigheter (ordblindhet). Sen plockar in lite gamla dygder (det är bra att arbeta), några självklarheter (det är bra om de som kan uppfinna har kontakt med dem som kan finansiera och sälja) och några färgstarka affärshistorier (”vem kunde tro att man kunde sälja 20 miljoner slaomstavar till tanter som vill ut och gå”). Dessemellan talar han om hur entreprenören är förföljd och missaktad i Sverige, hur viktigt det är att vilja bli rik, nej jävligt rik, och om hur socialdemokraterna har berövat det svenska folket all kraft och förmåga. ”Det är inte arbetarna som har byggt upp landet, det är entreprenörerna.” Han gör allt med ett rikligt antal svordomar och med ständiga frågor till publiken:”Hand upp alla ni som tror att det viktigaste är att vara smart i huvudet” ”Ni har fel, det är viktigare att kunna sälja.” Livets definitiva mening och lycka är att få ratta en Ferrari.
Behållningen, nja, det var nog mest att få höra SvH:s fina Halmstaddialekt. Han är uppväxt i den trakten.

En riktig ingenjör
Då var Martin Gren från Axis något helt annat. Han är E-ingenjör från LTH, en teknolog av den klassiska och dessvärre utdöende sort som älskar att bygga små apparater. Det gjorde han redan i gymnasiet och statade med en kompis en liten firma som byggde en diabildväxlare styrd av en kasettbandspelare. Fina grejer, om än ingen kommersiell succé. Lyftet kom när han i början av 1980-talet konstruerade en printserver till IBM PC-nät. En skrivare till ett sådant nät kostade då 50,000. Men det fanns andra skrivare som bara kostade 10,000 och då kunde Axis sälja en printserver för dem till 20,000 och kunden tjänade ändå 20,000. Printservern gick som smör i solen fram till andra halvan av 90-talet när också PC-datorer började använda sig av Ethernet och det blev enklare att dela skrivare. Då tog i stället nätkamerorna över som Axis huvudprodukt, små övervakningskameror som sitter lite överallt. De är hopbyggda med en processor och skickar sina bilder digitalt. Alltså: man behöver inte en hel dator för det, bara Axis apparat som skickar bilderna med Internet-protokoll. Det är det som är finessen: av världens övervakningskameror är det ännu bara 15 procent som kör digitalt, de andra måste ha dyr koaxialkabel. Axis är marknadsledande och har så där 40-50 procent av världsmarknaden för nätkameror. Det är en marknad som växer med 40 % per år och som beräknas göra det under de tio närmsta åren. Där kan man tala om lysande utsikter.

Gott företagsklimat
Det sa inte Gren, men en förutsättning för att Axis skulle kunna bli vad det är är nog Lars Philipson och hans tidiga kurser i digitalteknik på LTH där teknologerna fick lära sig konstruera små specialprocessorer. Hur som helst var Gren nöjd med hur det var att starta och driva företag i Sverige, t.ex. med de låga bolagsskatterna. Inget sossehat där alltså. Problem då? Nja, han verkade inte helt nöjd med att ha tvingats börsnotera Axis (250 anställda i Lund) och alltså inte ha det som enskilt bolag som IKEA och Tetrapak. Det är helt enkelt dyrt och tidsödande att vara beroende av börsen. Han hade också en del varningar för riskkapitalister och affärsänglar. Vad som drev honom: pengar, lusten att köra Ferrari? Nej, han bara tyckte det var kul att konstruera grejer och bygga ett företag på det. Jag hade på tungan att fråga om det var så lustigt att vara en spjutspets i det framväxande övervakningssamhället, men vem är väl jag att förstöra den goda stämningen efter ett i allt väsentligt sympatiskt föredrag.

Het marknad
I övrigt är det bara att notera hur het marknaden är för tekniker. ARKAD som teknologernas arbetskraftsmässa heter hade i år över 300 utställare som alltså ville ha kontakt med tekniker/naturvetare. Det trista är att det finns en svacka i rekryteringen till NA-linjer på gymnasiet och att det alltså inte kommer ut tillräckligt med folk för att fylla utbildningarna. Du tjänar dubbelt så mycket och du förstår och kan påverka det moderna samhället mycket mer om du blir civilingenjör än om du blir humanist, men det räcker tydligen inte. Våra egna barn vill hellre bli stylister eller teologer. Jag tror det är något fel på det sätt på vilket vi lär ut saker inom teknik och naturvetenskap men det får jag reda ut någon annan gång.