2007-11-22

Kampen för den goda skolan 2
av Gunnar Stensson

Självfallet respekterar jag Gunnar Håkanssons upplevelse av en folkskola som var en daglig pina och ett läroverk som bemötte honom med respekt och någon gång med beundran. Den upplevelsen är han säkert långt ifrån ensam om.
Och att det var Norra Latin som stod modell för Växjö högre allmänna läroverks stenkoloss, inte Norra real är riktigt.
Men man måste ha klart för sig att läroverket liksom hela samhället hade förändrats både mentalt och ekonomiskt under det blomstrande 1950-talet efter den långa perioden av knapphet och stagnation under 30-talet, krigsåren och den första efterkrigstiden.
Ett av många tecken på den utvecklingen är att min bror Erland Stensson tillsammans med några kamrater 1958 kunde grunda en socialdemokratisk förening på läroverket där KS, Konservativ skolungdom, dittills varit allenarådande.
Mina två systrar som var de första som fick utbildning upp till gymnasienivå i enhetsskolan i Älghult (som för resten min far aktivt medverkade till att driva igenom) bemöttes hånfullt och diskriminerande av flera lärare i Växjö för att de kom från den förhatliga enhetsskolan, för att de var lantisar och för att de var flickor.
Detta utspelade sig flera år efter min tid på läroverket men bör sammanfalla med Gunnar Håkanssons. De subjektiva upplevelserna kan skilja sig.
Men det finns inte bara subjektiva upplevelser utan också ett vidare samhällsperspektiv. En klassmässig avgrund skilde barnen i den sex- eller sjuåriga folkskolan från dem som kom in i de statusmässigt högtstående urvals- och examensskolorna (realskola, flickskola, läroverk). Möjligheterna för barnen på landet var ännu sämre. Och läroverksadjunkterna föraktade folkskollärarna.
På 1950-talet talade man mycket om begåvningsreserven, alla de som trots sin begåvning aldrig fick chansen till utbildning. Samhället behövde dem för sin utveckling. Poeten Sonja Åkesson var en av dem, lärde jag mig i ett kulturprogram nyligen. Liksom Eyvind Johnson och Harry Martinsson (som i många dikter hyllat den folkskola han gick i) och en rad statsråd i de socialdemokratiska regeringarna.
Redan 1940 tillsattes en skolutredning, men dess arbete blockerades av kriget. 1946 fortsatte en skolkommission (Tage Erlander och Alva Myrdal ingick i den) arbetet med att skapa en enhetsskola för alla barn under de första nio skolåren. Efter experimentverksamhet i enhetsskolorna under 50-talet kom grundskolan, som fick sin första läroplan 1962, en läroplan som med sina många brister utgjorde en hybrid mellan grundskola och realskola. Först med Lgr 69 var visionen om den jämlika nioåriga skolan förverkligad, även om det fortfarande också fanns skavanker att förbättra.

Alla senare skolkonflikter förbleknar
Striden om den demokratiska grundskolan kommer alla senare skolkonflikter att förblekna. Motståndet var brett och djupt och klassmässigt förankrat. Det var inte bara adjunkterna på Växjö högre allmänna läroverk som talade om sänkt kvalitet.
Och jag kan försäkra att det inte var någon tebjudning att i praktiken förverkliga grundskolan bland arbetarbarnen i Fosie i Malmö 1969 under en epok då flertalet av deras föräldrar jobbade på Kockums, Malmö blomstrade och Örestad skulle förverkligas! Och inte heller några år senare när varven lades ner och krisen kom. Det var tufft både i klassrummen och lärarrummen de första åren, då grundskolelärare och adjunkter måste övervinna sina fördomar och samarbeta.
Grundskolereformen var nödvändig och kunde inte vänta. Den borde ha kommit minst tio år tidigare.
Bland mina forna elever från Fosie i Malmö ser jag frukterna av den nya grundskolan, duktigt folk, kvinnor och män i alla yrken och bland dem enstaka professorer, läkare, många lärare i gymnasier och grundskolor, kommunalråd och riksdagsledamöter.

Inga kommentarer: