Surfande på nätet inhämtar jag att Tom Lehrer, min ungdoms idol, fyllde 80 i början på april. Han har inte uppträtt offentligt sedan mitten av 1960-talet och hans samlade verk lär omfatta exakt 37 visor. Men vilka texter och vilka kongeniala melodier! Och nu finns många av hans framträdanden tillgängliga på YouTube, pärlor som t.ex. Send the marines och I got it from Agnes. Men så här i vårens glada tid tycker jag det passar bäst med Poisoning pigeons in the park.
Lucifer
Med all respekt för Lucifers vårkänslor så kan red inte helt hålla med om vad som passar bäst, vår favorit hittan ni nedan. Tyvärr så är den ständigt lika aktuellt.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2008-04-24
Tom Lehrer 80
26:e april i Lund
Torgmöte
Demokratisk Vänster har torgmöte den 26 april på Mårtenstorget kl 11 – 12Våren är här: tid för vitsippor, magnolior och politiska torgmöten. Demokratisk Vänster kör igång med säsongens första torgmöte den 26 april, dvs nu på lördag.
Kom och träffa kommunalpolitiskt förtroendevalda, lyssna på korta appelltal, diskutera politik och väder!
---------------------------------------------------------------------------------------------
Seminarium om identitet, kultur, nation och stat
i Israel/Palestinakonflikten
Den 26 april kl. 13-15, Kulturens auditorium, Tegnérsplatsen, Lund
En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?
En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?
I panelen:
Jorge Buzaglo, docent i nationalekonomi; aktiv i Judar för israelisk-palestinsk fred
Nu’man Kanafani, universitetslektor, Afdeling för International Økonomi og Politik, Köpenhamns universitet
Sune Persson, docent, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Moderator: Gert Andersson, överläkare, aktiv i Palestinagruppen i Lund
Fritt inträde.
Arrangör: Palestinagruppen i Lund, med stöd av Kulturen, demokratisk vänster, FN-föreningen, miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet i Lund samt Tema Palestina, Malmö.
Se även www.temapalestina.com och www.panora.nu
---------------------------------------------------------------------------------------------
Håkan Carlsson-konsert i Stadshallen
Lördag 26 april, Stadshallen i Lund
Håkan Carlsson heter rektorn för musikskolan i Höör som gjort sig känd som styv dirigent och tonsättare. Han har skrivit en rad spännande musikverk direkt för Röda Kapellet. Han är också en återkommande gästdirigent för oss och för deltagare i våra regelbundet återkommande musikläger. Hans kapacitet har uppmärksammats, och nyligen fick han jobbet som chef för Kulturskolan i Lund.
I början av maj fyller han femtio, och vi vill hylla honom för hans fina musik och samtidigt hälsa honom välkommen till Lund. Det gör vi genom att direkt efter vårt appellmöte kl 11 - 12 på Stortorget lördagen den 26 april ge en specialkonsert för Håkan i stadshallens foajé på andra våningen. Röda Kapellet, Skånska Jernbanekapellet och Joakim och Maria Casagrande spelar musik av Håkan.
Fri entré och alla är hjärtligt välkomna att lyssna. Ägna en stund i det vackra aprilvädret åt att lyssna på vacker och spännande musik innan du åter kastar dig ut i den kommersiella svängen.
Första maj i Lund
Demonstrationen (ca tider)
14.00 Samling på Stortorget i Lund (pins, gör egna plakat, träna slagord, lyssna på musik, gör egna knappar, etc)
14.10 Hej och välkomna
Korta hälsningsanförande
Musik
14.20 Lars Ohly
Uppställning
Röda Kapellet/Flåset
15 Avmarsch
15.30 tillbaka på stortorget
Appeller från olika inbjudna organisationer
Vänsterkören/musik
16.15 Internationalen
Stadshallen
ca 13-17 Caféet öppet
19.30 - 21.30 Sjung med Röda kapellet
Krafts torg
ca 16--Picknick
Smålands nation
ca 17.30 Gratis film för barn
ca 18-23 Fest för hela vänstern
Första maj med Demokratisk Vänster, Magle Lilla Kyrkogata 2,
Röda Kapellet inleder med musik kl 15.45
Tal av:
Gunnar Stensson, ”Efter 11 september – Hämndens politik”
Ann Schlyter ”Global kvinnosolidaritet”. Mötet varar som längst till kl. 17.30.
Socialdemokraterna
Avmarsch från Stortorget kl. 12.30
Margareta Winberg talar i Folkparken kl. 13.00.
Kommunistiska Partiet
Röd Front-möte i Lund utanför Konsthallen vid Mårtenstorget kl.12.00.
Talare:
Nils Littorin, journalist på Proletären
Bengt Kristersson från Kommunistiska partiet
Olof Johansson från RKU.
Revolutionär första maj 2008
15.00 Sankt Knuts torg i Lund
Alla socialistiska kollektiv och personer är välkomna att delta på förstamajfirande med Revolutionär Första maj. Ta med er banderoller och flaggor om ni vill! Vi kommer som vanligt att avsluta demonstrationen med en pic-nic med matförsäljning på plats, denna gång tillsammans med Vänsterpartiet. Vår gemensamt beslutande paroll som kommer att stå på frontbanderollen är ”allt åt alla”
Sjung med Röda Kapellet första maj
Efter demonstrationer, röda fanor och långa tal bjuder vi in till allsång i Stadshallen (foajen andra våningen).
En nordisk folkbildningsorganisation (NSFOF) har låtit göra en nordisk rödgrön sångbok som kom ut för ett tag sedan. Den innehåller 116 sånger om solidaritet och rättvisa, jämställdhet och miljö.
Samtliga nordiska länder är representerade. Ur sångboken sjunger tillsammans vi ett antal sånger med stöd av orkestern, Bengt Halls (som varit redaktör för sångboken) dragspel och den danske trubaduren Per Warmings klaver och gitarr.
Det börjar 19.00 och håller på till 21.30 eller till rösten inte orkar längre.
Sören Wibe efter Nils Lundgren?
av Gunnar Stensson
Sören Wibe uttrycker stor tillfredsställelse över erbjudandet om en styrelsepost, (ev. ordförandepost) i Junilistan. Det innebär att han knappast kommer att stå till förfogande för v. Kanske kan han bli Nils Lundgrens efterträdare som Junilistans samlande namn inför EU-valet och fånga röster som annars skulle gå till sverigedemokraterna. Men Junilistan har inte EU-utträde på sitt program (något som Nils Lundgren lyckades dölja väl i det förra EU-valet). På den punkten står vänsterpartiet ensamt i konkurrensen med sverigedemokraterna.
Varje sliten kavaj… av Gr
… blir en mantel av strålande ljus. Vi ses väl på arbetarrörelsens stora internationella högtidsdag? För ni tänker väl inte gå på kristihimmelfärdsdagsgudstjänsten?
Crossover?
I höstas erbjöd Röda Kapellet genom en rundskrivelse sina tjänster till en bred samling organisationer i sydvästra Skåne. Det kom ett snabbt svar från socialdemokraterna i Malmö: Vi brukar ha tre orkestrar i vårt förstamajtåg men nu har en av dem lagts ner. Kan ni ersätta?
Efter en något förvirrad diskussion tackade Röda Kapellet artigt nej. Ett sådant engagemang gick inte att tidsmässigt förena med en spelning för vänsterpartiet i Lund, och en brytning med den traditionen skulle vara ett brott mot orkesterns innersta kärnverksamhet: den startade 1974 som en förstamajorkester för vänstern. Därför ska den i år ackompanjera Lars Ohly, även om det är ett antal medlemmar som numera avstår från marschen Stortorget– Stortorget på grund av v-skepsis och/eller svaga ben.
Men socialdemokraterna i Malmö har funnit på råd, berättar Sydsvenskan. De ska i år köra med samba i stället för mossiga marscher. De har fördenskull inhandlat 500 visselpipor och lika många handklappare. Ombudsmännen kan få det snärjigt med utdelningen.
Som blåsare kunde man lätt gripas av harm över att kärnsvenska traditioner överges, men så är inte fallet. Det är naturligtvis positivt att arbetarrörelsen visar vilja till förnyelse. Fast är det inte cirka tretti år för sent? Vågen av latinmerikanska flyktingar på 1970-talet förde en sambavåg till Sverige men den har av bland annat biologiska skäl ebbat ut.
Ett annat år kunde Malmö-s pröva en crossover. Det gör Röda Kapellet i år och spelar en ”Katastrofsamba” – som inte är brasiliansk utan finsk.
Makeover?
Jenny Lindahl tillhörde de unga arga som undergrävde Gudrun Schymans ställning och därmed vänsterpartiets popularitet. Men så gick hon på Handels och lärde sej pr-knep. Partiet har en på tok för allvarig image, undervisade hon en lydigt lyssnande partistyrelse. Och det räcker inte att Lars Ohly ler ännu bredare i rutan. Det krävs en allmänt mjukare och snällare framtoning, en radikal makeover. I den andan präglades årets förstamajparoll: TILLSAMMANS! Det var, sagt utan ironi, ganska så genialt. Dagens unga var inte med 68 men de har sett filmen.
Det fanns emellertid en hake: partiet. ”Vi i Lund tycker att den parollen är alltför vag och intetsägande”, förklarade Claes Regander från v-styrelsen på ett torgmöte nyss. ”Därför har vi på våra affischer i stället lyft fram den klassiska parollen ARBETE, RÄTTVISA, SOCIALISM.”
Så kan det gå. Och därmed en fingervisning inför v-kongressen senare i vår. Programkommissionen föreslår till exempel en skrivning som tar hänsyn till arbetslivets nya verklighet med en formulering om kortare arbetstid”, men redan hörs ilskna röster som vill slå vakt om det konkreta kravet på sextimmarsdag. Därför tror vi att kommissionen får stryk i den frågan. Liksom Maria Wetterstrand (mp) som inte längre vill gå ur EU.
Moderaterna lyckades göra en radikal makeover under Borg & Reinfeldt. Jenny och Maria får det mycket svårare.
V-motion av Mats Olsson
Blommor och rehabilitering
För länge sedan hade Lunds kommun egna växthus och drog upp egna plantor för utsmyckning av staden. I samband med att de gamla växthusen inte längre kunde användas avvecklades denna verksamhet. Numera köps blommor in för dyra pengar från leverantörer, vilket ständigt skapar frågetecken om hur mycket kommunen egentligen har råd att satsa på blomsterprakt. Det är dessutom en källa till ständig träta med Lunds Handelsförening då kommunen, med vissa rätta, hävdar att dess medlemmar bör vara med att betala utsmyckningen
Samtidigt vet vi att antalet arbetsplatser där personer med permanent eller tillfälligt nedsatt arbetsförmåga, eller med olika typer av psykiska eller fysiska funktionshinder, kan anställas minskat betydligt. De kommunalt anställda förväntas idag undantagslöst vara ständigt högpresterande, vara sig de arbetar inom service eller förvaltning, eller vare sig de arbetar inom kommunens mjuka eller hårda sektorer.
Det finns en god lösning som kan åtgärda bägge dessa problem. Återupprätta de kommunala växthusen, med inriktning på rehabilitering. Det är välbekant att odling är en lisa för själen. Att så ett frö, eller att sätta en stickling, är att tro på framtiden. Genom att tillskapa en nyttig, utvecklande och fast verksamhet ökar kommunens möjlighet att bedriva bra rehabiliteringsverksamhet. Samtidigt skulle blomsterutsmyckningen av Lunds kommun kunna få ett verkligt lyft.
En lämplig tomt finns direkt intill Lunds energis anläggning på Gunnesbo. Denna placering skulle antagligen möjliggöra utnyttjande av spillvärme från värmeverket.
Jag föreslår
att Lunds kommun startar rehabiliteringsverksamhet genom att inrätta växthus för sitt blomsterprogram
Mats Olsson, vänsterpartiet
De veta icke vad de göra
av Gunnar Stensson
Utbildningsnämndens borgerliga ledamöter beslöt införa skolpeng förra veckan. Samtliga deltog i beslutet. De struntade i den eniga kritiken från de åtta fackliga organisationer, från skolledarna till kommunal, som är verksamma inom gymnasieskolan. Kanske begrep de den inte. Lika lite som de fattade kritiken när det gällde grundskolan. ”Jag vet ingenting,” som den moderate representanten sa i skoldebatten på Klostergården. Men makt har de.
Visserligen tillfördes lite centrala pengar som tillsammans med ett nytt sätt att räkna minimerade gymnasieskolans ekonomiska förlust till följd av skolpengen till ett par miljoner, men vad hjälper det?
Fortfarande undergräver skolpengen planering och budget i skolorna.
Fortfarande leder den till ökad byråkrati på skolorna.
Fortfarande ökar gruppstorleken till följd av nedskärningarna. Fasta kostnader är ju fasta.
Fortfarande drabbas bibliotek, elevvård och förebyggande elevvård.
Fortfarande drabbas de svagaste eleverna.
Fortfarande slår skolpengen värst mot yrkesinriktade program, alltså mot Vipeholm.
Fortfarande prioriteras ett fåtals elevers lyxkonsumtion av undervisning utomlands.
Fortfarande sänks kvaliteten på Lunds gymnasieskolor.
Borgarna kan prioritera. Vad bryr dom sig om skolan jämfört med en skattesänkning?
”Folket visslar ut mig men jag applåderar mig själv hemma hos mig när jag betraktar pengarna i min skattekista”, som en romersk satiriker uttryckte saken.
Värst ute är Katedralskolan. Där blev inte programmen fyllda. Elever saknas till 70 platser. Det innebär en extra neddragning på cirka tre och en halv miljon. Nu lär det inte går så illa.
När den slutliga intagningen gjorts är säkert alla platser fyllda. Men skolan kommer få ett ovanligt stort antal omotiverade elever som hamnat i program och skola som var deras andrahandsval. Det kan bli avhopp och alltså neddragningar under läsåret.
Vi befinner oss i ett demografiskt läge där antalet elever i gymnasieskolan kommer att minska. Det innebär att skolpengen införs vid sämsta tänkbara tidpunkt. Med avsikt? Om politikerna i Lund hade kastat en aldrig så ytlig blick på situationen i Stockholm, där skolpengen redan orsakat fullt kaos, så hade de kanske betänkt sig.
Båstad 1968 – Båstad 2008
av Gunnar Sandin
1968 uppmärksammas på många sätt fyra decennier efteråt. Klart är att hur man än värderar den tidens händelser och stämningar så har de effekter ännu för dagens samhälle. Däremot var de konkreta aktioner som företogs det året – kårhusockupationen i Stockholm och annat – inte alltid så lyckade.
En aktion som däremot både var omedelbart framgångsrik och fick långsiktiga verkningar genomfördes den 3 maj 1968. Då stoppades i Båstad en tennismatch mellan Sverige och Sydrhodesia. Det gav upphov till en upprörd debatt både lokalt och nationellt, men ett resultat var att den svenska idrotten förlorade sin politiska oskuld. Dagens diskussioner kring OS i Kina bekräftar detta.
Lördag den 3 maj 2008 kl. 14 kommer det att hållas en liten ceremoni utanför tennisstadion i Båstad. Där talar Bo Lindblom som tillsammans med Birte Lindblom gjorde en bok som dokumenterade och diskuterade aktionen och dess efterspel, samt Herman Schmid, då deltagare i aktionen, senare professor i sociologi och EU-parlamentariker. Lite blåsmusik kompletterar evenemanget där en anspråkslös minnesplatta kommer att avtäckas.
En aktion som däremot både var omedelbart framgångsrik och fick långsiktiga verkningar genomfördes den 3 maj 1968. Då stoppades i Båstad en tennismatch mellan Sverige och Sydrhodesia. Det gav upphov till en upprörd debatt både lokalt och nationellt, men ett resultat var att den svenska idrotten förlorade sin politiska oskuld. Dagens diskussioner kring OS i Kina bekräftar detta.
Lördag den 3 maj 2008 kl. 14 kommer det att hållas en liten ceremoni utanför tennisstadion i Båstad. Där talar Bo Lindblom som tillsammans med Birte Lindblom gjorde en bok som dokumenterade och diskuterade aktionen och dess efterspel, samt Herman Schmid, då deltagare i aktionen, senare professor i sociologi och EU-parlamentariker. Lite blåsmusik kompletterar evenemanget där en anspråkslös minnesplatta kommer att avtäckas.
Norge in i EU
av Gunnar Stensson
- Norge borde gå in i EU, deklarerade den norske utrikesministern Jonas Gahr Störe, arbeiderpartiet, i ett uttalande i svensk television i veckan. - Vi ska vara med, där besluten fattas.
Det handlar förstås främst om Mellanöstern. Norge har under lång tid tagit på sig ett stort ansvar, framför allt beträffande konflikten Israel-Palestina.
Den norske utrikesministern är kritisk mot EU:s passivitet i Mellanöstern. Indirekt är kritiken riktad också mot Sverige. Han vill att Norge ska in i EU. Det gäller att genomdriva en bättre och mer aktiv utrikespolitik.
- EU:s röst hörs inte i internationella sammanhang, hävdade Jonas Gahr Störe. - EU borde ha en distinkt röst, en röst som skiljer sig från USA:s och Israels.
Den linje utrikesminister Jonas Gahr Störe vill att EU ska driva liknar den som president Carter företrädde under sitt besök i Israel och Palestina nyligen. Fredsförhandlingar med alla parter alltså, också med Hamas.
Hamas ledare Khaled Meshaal deklarerade efter mötet med Carter att Hamas är villigt att acceptera gränserna från 1967. Det innebär en tvåstatslösning och i praktiken ett erkännande av Israel. Men i stället för att ta fasta på det håller man fast vid den sterila frågan om ett formellt erkännande. På båda sidor. Det påminner om spansk inkvisition och ortodoxi.
Jimmy Carter har övervunnit den steriliteten. Han fick visserligen utstå fördömanden från alla håll och kanter, men stödet för hans ståndpunkt växer.
Den är i stort sett också Norges. Och udenriksminister Jonas Gahr Störe vill se till att den till slut blir EU:s.
Men det blir nog inte lätt för den norske utrikeministern få det därhän, även om det skulle underlättas om Lissabontraktaten antogs, så att även de länder som USA kontrollerar tvingas sluta upp bakom EU:s utrikespolitik.
Men först måste Jonas Gahr Störe förstås övervinna EU-motståndet därhemma i Norge, vars rödgröna regering är full av norska norrmän fra Norge.
Det handlar förstås främst om Mellanöstern. Norge har under lång tid tagit på sig ett stort ansvar, framför allt beträffande konflikten Israel-Palestina.
Den norske utrikesministern är kritisk mot EU:s passivitet i Mellanöstern. Indirekt är kritiken riktad också mot Sverige. Han vill att Norge ska in i EU. Det gäller att genomdriva en bättre och mer aktiv utrikespolitik.
- EU:s röst hörs inte i internationella sammanhang, hävdade Jonas Gahr Störe. - EU borde ha en distinkt röst, en röst som skiljer sig från USA:s och Israels.
Den linje utrikesminister Jonas Gahr Störe vill att EU ska driva liknar den som president Carter företrädde under sitt besök i Israel och Palestina nyligen. Fredsförhandlingar med alla parter alltså, också med Hamas.
Hamas ledare Khaled Meshaal deklarerade efter mötet med Carter att Hamas är villigt att acceptera gränserna från 1967. Det innebär en tvåstatslösning och i praktiken ett erkännande av Israel. Men i stället för att ta fasta på det håller man fast vid den sterila frågan om ett formellt erkännande. På båda sidor. Det påminner om spansk inkvisition och ortodoxi.
Jimmy Carter har övervunnit den steriliteten. Han fick visserligen utstå fördömanden från alla håll och kanter, men stödet för hans ståndpunkt växer.
Den är i stort sett också Norges. Och udenriksminister Jonas Gahr Störe vill se till att den till slut blir EU:s.
Men det blir nog inte lätt för den norske utrikeministern få det därhän, även om det skulle underlättas om Lissabontraktaten antogs, så att även de länder som USA kontrollerar tvingas sluta upp bakom EU:s utrikespolitik.
Men först måste Jonas Gahr Störe förstås övervinna EU-motståndet därhemma i Norge, vars rödgröna regering är full av norska norrmän fra Norge.
USA 2008 som USA 1968
av Gunnar Stensson
Jag hörde just att Hillary Clinton vann i Pennsylvania med tio procent. Primärvalskampanjen i USA närmar sig sin kulmen. Alla skyr president Bush och Irak-kriget som pesten. Krigskostnaderna och den oansvariga fördelningspolitiken har drivit in USA i en allvarlig depression som indirekt drabbar hela världen. Överallt hoppas man på ett slut på kriget i Irak, ett slut på USA:s unilaterala utrikespolitik, en ny socialt medveten ekonomisk politik och en ansvarig miljöpolitik, det vill säga den förnyelse som kanske är möjlig om Barack Obama blir USA:s näste president.
Situationen liknar den som rådde i USA i april 1968. Ett orättfärdigt och impopulärt krig utan skönjbart slut rasade i Vietnam. Martin Luther King hade nyss mördats. Raskravaller härjade alla USA:s större städer. Den ekonomiska situationen förvärrades dag för dag. President Lyndon Johnson hade gett upp och skulle avgå. En ny president skulle väljas. Hoppet om förnyelse knöts till demokraternas unge presidentkandidat Robert Kennedy. Samma dag han vann primärvalet i Kalifornien blev han mördad.
Så blev Richard Nixon president. Han avsattes. Gerald Ford fick sopa upp efter honom och erkänna nederlaget i Vietnam, Laos och Kambodja. Sen kom Jimmy Carter som försökte återupprätta respekten för USA genom sin ”nya moral”. Han föll på gisslandramat i Teheran, som utgör en sorts upptakt till vår tids konflikter i Afghanistan, Irak och Iran. Ronald Reagan tog över och förmådde den sekuläre Saddam Husseins Irak att anfalla den religiöse Khomeinis Iran i ett krig som kom att vara i åtta år, samtidigt som Donald Rumsfeld försåg kemiske Ali med den giftgas som behövdes för massakern i Halabja.
En motsvarande händelsekedja våren 2008 skulle innebära att Barack Obama mördades just som han var på väg att bli demokraternas presidentkandidat, att republikanen John MacCain blev USA:s näste president och att USA raglade vidare mot den avgrund i vilken inte bara USA skulle falla. Vad som skulle ske där under kommande motsvarigheter till Ford, Carter och Reagan kan man bara spekulera om.
En sannolikare och mer prosaisk risk är förstås att Barack Obama förlorar antingen mot Hillary Clinton eller - om han blir demokratisk kandidat - mot John MacCain.
Situationen liknar den som rådde i USA i april 1968. Ett orättfärdigt och impopulärt krig utan skönjbart slut rasade i Vietnam. Martin Luther King hade nyss mördats. Raskravaller härjade alla USA:s större städer. Den ekonomiska situationen förvärrades dag för dag. President Lyndon Johnson hade gett upp och skulle avgå. En ny president skulle väljas. Hoppet om förnyelse knöts till demokraternas unge presidentkandidat Robert Kennedy. Samma dag han vann primärvalet i Kalifornien blev han mördad.
Så blev Richard Nixon president. Han avsattes. Gerald Ford fick sopa upp efter honom och erkänna nederlaget i Vietnam, Laos och Kambodja. Sen kom Jimmy Carter som försökte återupprätta respekten för USA genom sin ”nya moral”. Han föll på gisslandramat i Teheran, som utgör en sorts upptakt till vår tids konflikter i Afghanistan, Irak och Iran. Ronald Reagan tog över och förmådde den sekuläre Saddam Husseins Irak att anfalla den religiöse Khomeinis Iran i ett krig som kom att vara i åtta år, samtidigt som Donald Rumsfeld försåg kemiske Ali med den giftgas som behövdes för massakern i Halabja.
En motsvarande händelsekedja våren 2008 skulle innebära att Barack Obama mördades just som han var på väg att bli demokraternas presidentkandidat, att republikanen John MacCain blev USA:s näste president och att USA raglade vidare mot den avgrund i vilken inte bara USA skulle falla. Vad som skulle ske där under kommande motsvarigheter till Ford, Carter och Reagan kan man bara spekulera om.
En sannolikare och mer prosaisk risk är förstås att Barack Obama förlorar antingen mot Hillary Clinton eller - om han blir demokratisk kandidat - mot John MacCain.
Kvinnokraft och datorkraft
av Lucifer
Bara några ord om sköterskestrejken. Det är ju så att vi i Sverige har ett av de bästa sjukvårdssystemen i världen även om det förtigs i avsikt att privatisera det. Systemet är dessutom otroligt billigt: vår sjukvård kostar ungefär hälften så mycket som det amerikanska trots att det senare inte når alla medborgare. Vår låga kostnad (mätt i andel av BNP) beror på allmän effektivitet, brist på byråkrati samt låga löner. Svenska läkare har mycket bra betalt, men inte sanslöst bra som amerikanska. Svenska sjuksköterskor och undersköterskor är däremot mycket illa betalda: sjuksköterskelöner på 24,000 är inte ovanliga. Vad det handlar om är att de skulle kunna tjäna uppåt 30,000 med tanke på utbildning, ansvar, arbetstider etc.
Det här är alltså inte en normal avtalsfråga utan en feministisk fråga, det är kvinnor det handlar om. Region Skånes ledande man, Jerker Swanstein (m), som dessutom sitter i Kommunförbundets förhandlingsdelegation sa att det kunde inte bli tal om att gå sjuksköterskorna till mötes för då kunde det ”i värsta fall” resultera i att landstingsskatten behövde höjas. Exakt, där sa han ett sant ord: skatten behöver höjas. Vill vi fortsätta att ha en bra sjukvård måste vi betala kvinnorna inom vården rimligt och det kräver att en större andel av våra inkomster går till det. Uppmaningen första maj till alla politiker (särskilt v och s) måste bli:sluta parasitera på vårdpersonalen, höj deras löner och våra skatter!
FRA satsar
Årligen publiceras i USA en lista över världens kraftfullaste superdatorer. På senaste listan ligger Sverige på plats nr 5 på listan med det tillskott FRA fick i höstas, en HP-maskin med 13 728 processorer och en kapacitet på 102,8 teraflops. Vad det handlar om är att man har köpt på sig maskinkapacitet för att kolla den svenska Internettrafiken. FRA hade länge som affärsidé att kolla in östblockets radiotrafik och radarsignaler och byta det mot vad likasinnade i andra länder hade. Men branschen blev ju aldrig densamma efter 1989 (eller för den delen 1991). Så famlade man i några år innan man kom på att det var på Internet man hade sin stora uppgift. I fjor försökte regeringen få igenom en lag som gav FRA rätt att kolla all trafik som passerade rikets gränser, men det visade sig möjligt att i riksdagen få den bordlagd på ett år. Nu läggs lagen fram igen, riksdagen beslutar strax före sommaruppehållet i juni och allt talar för att från 1 juli är vi alla övervakade.
Global övervakning
Ja, men vänta säger någon, det handlar ju bara om utlandstrafiken. Jo men många av de svenska aktörerna på Internet låter sina servrar stå i andra länder. Om man är så dum att man låter Bill Gates ha hand om sin e-post via en hotmail-adress så få man skylla sig själv. Och var en server står fysiskt brukar man inte få veta. Men huvudproblemet är ändå Internets grundläggande funktionssätt. Internet är ett nätverk och varje meddelande där delas upp i små paket som tar sig till målet på vägar som inte kan överblickas och som skiftar beroende på trafikbelastningen. Ett brev inom Sverige kan mycket väl ta en sväng om Norge eller USA, allt kan hända. Om FRA ges rätten att övervaka trafiken över gränsen får man nog utgå från att allt blir övervakat. Det här är också något helt annat än den gamla telefonövervakningen som sattes in efter domstolsbeslut mot vissa personer. Här är det fritt fram: man trålar efter ord och kontakter i allt vad som passerar förbi och sen skärskådar man fångsten.
Ja, ute på Drottningholm, i berget eller var det kan vara, står nu alltså världens femte kraftigaste dator och stampar med fötterna i längtan efter att ge sig i kast med de stora skördarna. Man har redan fått 80 friska miljoner för 2008-2009 vilket räcker till att köpa ytterligare en superdator i samma klass. Men FRA nöjer sig inte med det: i sitt budgetunderlag för 2009 och framåt vill man utan att närmre precisera sig ha stora mängder pengar till ytterligare superdatorer och personal. Frågan är hur man ska förstå detta. Ska FRA göra jobb åt andra, t.ex. sådana länder som inte själv får lova att titta på de egna medborgarna? Är det en ny svenska exportnäring i servicebranschen som är under uppbyggnad? Får riksdagen veta?
Första maj
Det är dags för den årliga mönstringen, promenaden med plakaten eller vad man vill säga. Denna tidnings åldrande läsekrets är måhända tveksam till om det är värt mödan: sommarstugan eller kanske trädgården kräver sitt eller om det nu är barnbarnen. OK, jag ska inte moralisera. Men borgarna skulle säkert glädja sig över om du uteblir på torsdag. Det vill du väl ändå inte unna dem?
Och om du bara tycker att allt var bättre förr så kan du göra en nostalgitripp på lördagen den 3, till Båstad. Där ska vi fira 40 årsjubileum med att kl 14 inviga en liten skylt vid den s.k. torra grinden. Det kan väl ändå locka?
2008-04-17
Första maj med Demokratisk Vänster
Förstamaj-möte med Demokratisk Vänster på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Start 15.45 med musik av Röda Kapellet. Därpå följer korta första majtal:
Efter 9/11. Hämndens politik - Gunnar Stensson
Global kvinnosolidaritet - Ann Schlyter
Alla hjärtligt välkomna!
Seminarium om identitet, kultur, nation och stat i Israel-Palestinakonflikten
Den 26 april kl. 13-15, Kulturens auditorium,i Lund. Fritt inträde.
En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?
En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?
I panelen: Jorge Buzaglo, docent i nationalekonomi; aktiv i Judar för israelisk-palestinsk fred
Nu’man Kanafani, universitetslektor, Afdeling för International Økonomi og Politik, Köpenhamns universitet
Sune Persson, docent, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Moderator: Gert Andersson, överläkare, aktiv i Palestinagruppen i Lund
Arrangör: Palestinagruppen i Lund, med stöd av Kulturen, demokratisk vänster, FN-föreningen, miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet i Lund samt Tema Palestina i Malmö.
Leve demokratin, eller?
av Lucifer
Två gånger har han kört Italien i botten, den senaste gången för mindre än två år sen.
Landets ekonomiska och politiska kris är akut och i detta ögonblick väljer Italiens medborgare i fria val med högt valdeltagande att på nytt ge honom sitt förtroende.
Berlusconi har en personlig profil i sina offentliga framträdanden som också är anmärkningsvärd. Han framställer sig gärna som en sorts playboy, säger att det blir problem när det är flera kvinnor i en regering och uttalar sig om främmande länder på ett minst sagt fördomsfritt sätt. I regeringsställning ändrar han lagar så att åtal som hotar honom för skumraskaffärer kan läggas ner. Han jobbar politiskt i koalition med fascistiska och rasistiska partier.
Fotboll och politik
Han är Italiens rikaste man. Han äger dags- och veckotidningar i stor skala, han äger försäkringsbolag, fastighetsbolag och fotbollslaget AC Milan. Han är gift med en skådespelerska, har fem barn som jobbar i hans företag och han bor i en 70-rumsvilla utanför Milano. Han är 71 och han är god för 10 miljarder dollar enligt en amerikansk affärstidning.
Och till det allra viktigaste: han har nästan monopol på den kommersiella televisionen i Italien och när han är i regeringsställning styr han också den statliga televisionen RAI.
Det finns få saker som svenska vänsteranhängare talar så engagerat om som demokrati, även om våra belackare brukar försöka misstänkliggöra oss. Det senaste jag såg var att någon av alla dessa alltid lika oberoende skribenter skrev att Lars Ohly kan ju inte vara en riktig demokrat när han uttalat sympatier för Hugo Chavez som i Venezuela som gjort sig skyldig till att inte förnya licensen för en TV-station.
Fria och hemliga val
Ja Italien är en demokrati enligt alla de vanliga standardtolkningarna av ordet, Berlusconi valdes för sin tredje period i fria och hemliga val med valdeltagande över 80 procent. Men hur kan det bli så?
Ja, vänstern har naturligtvis misskött sig, i första hand genom att vara splittrad. Det var en sådan splittring som ledde till den tidigare center-vänsterregeringens fall. Splittring är vänsterns förbannelse: socialdemokrater och kommunister ägnade ju sin energi åt att bekämpa varandra i det tidiga trettiotalets Tyskland och beredde därmed vägen för Hitler. En folkfront hade kunnat stoppa honom.
Landets ekonomiska och politiska kris är akut och i detta ögonblick väljer Italiens medborgare i fria val med högt valdeltagande att på nytt ge honom sitt förtroende.Berlusconi har en personlig profil i sina offentliga framträdanden som också är anmärkningsvärd. Han framställer sig gärna som en sorts playboy, säger att det blir problem när det är flera kvinnor i en regering och uttalar sig om främmande länder på ett minst sagt fördomsfritt sätt. I regeringsställning ändrar han lagar så att åtal som hotar honom för skumraskaffärer kan läggas ner. Han jobbar politiskt i koalition med fascistiska och rasistiska partier.
Fotboll och politik
Han är Italiens rikaste man. Han äger dags- och veckotidningar i stor skala, han äger försäkringsbolag, fastighetsbolag och fotbollslaget AC Milan. Han är gift med en skådespelerska, har fem barn som jobbar i hans företag och han bor i en 70-rumsvilla utanför Milano. Han är 71 och han är god för 10 miljarder dollar enligt en amerikansk affärstidning.
Och till det allra viktigaste: han har nästan monopol på den kommersiella televisionen i Italien och när han är i regeringsställning styr han också den statliga televisionen RAI.
Det finns få saker som svenska vänsteranhängare talar så engagerat om som demokrati, även om våra belackare brukar försöka misstänkliggöra oss. Det senaste jag såg var att någon av alla dessa alltid lika oberoende skribenter skrev att Lars Ohly kan ju inte vara en riktig demokrat när han uttalat sympatier för Hugo Chavez som i Venezuela som gjort sig skyldig till att inte förnya licensen för en TV-station.
Fria och hemliga val
Ja Italien är en demokrati enligt alla de vanliga standardtolkningarna av ordet, Berlusconi valdes för sin tredje period i fria och hemliga val med valdeltagande över 80 procent. Men hur kan det bli så?
Ja, vänstern har naturligtvis misskött sig, i första hand genom att vara splittrad. Det var en sådan splittring som ledde till den tidigare center-vänsterregeringens fall. Splittring är vänsterns förbannelse: socialdemokrater och kommunister ägnade ju sin energi åt att bekämpa varandra i det tidiga trettiotalets Tyskland och beredde därmed vägen för Hitler. En folkfront hade kunnat stoppa honom.
Dags för ny demokratidefinition?
Och visst, Italien har en del lik i garderoben, med många år av kristdemokrater som var betalda av CIA för att bekämpa vänstern och detta kopplat till rester av gammal fascism och diverse egendomliga ordnar har varit ett dåligt arv för det moderna Italien. Men det finns ju också ett gott arv, med politiska tänkare som Gramsci och PCI, Italiens tidigare kommunistparti, som Europas främsta vänstersocialdemokratiska parti.
Om man anser att Italiens nuvarande tillstånd är djupt olyckligt och tror att det kommer gå ytterligare åt helvete under Berlusconi, så kan man ställa frågan vad man ska lära sig. Är det själva demokratin det är fel på? Ja, jag vet inte. Men kanske är det så att vi i begreppet demokrati måste lägga in också begränsningar vad gäller makt och ägande. T.ex. skulle man kunna stoppa maktkoncentration när det gäller media. Kan det var bra att en familj äger icke bara Dagens Nyheter och Expressen, men därutöver Sydsvenskan och Kvällsposten, ja rent av Kristianstadbladet, samt Trelleborgs och Ystads Allehanda? Och en del TV- och filmintressen också, väl?
Jan Kunicki är död
av Gunnar Stensson
Många har nog sett honom i Lund på väg till kafé Ariman eller saluhallskaféet, en kort man med välvd hjässa och vänliga stora ögon.
1972 var Jan Kunicki en känd poet. Tillsammans med Göran Sonnevi och Ingemar Leckius stod han och läste sina dikter inför hundratals mest unga människor på ett FNL-möte i stadsbibliotekets hörsal. Han hade just översatt Ho Chi Minh, och flera ex av översättningen såldes den kvällen. Jag kände honom inte utan hade den sortens respektfull kontakt med honom som jag brukade ha med kända kulturpersonligheter.
Min respekt byggde framför allt på att jag beundrade hans stora översättning (tillsammans med Carin Leche) av Jan Kotts epokgörande bok ”Shakespeare vår samtida”. Den utvidgade upplagan publicerades av Natur och Kultur 1965, samma år som i Polen. Jan Kott förändrade Shakespearetolkningen i hela världen. En av dem som tog djupt intryck var den engelske regissören och teaterteoretikern Peter Brook. Jag hade läst boken flera år tidigare och överraskades när jag mötte dess översättare där i hörsalen.
Jan Kunicki levde, med undantag för korta vistelser på andra platser, resten av sitt liv i Lund. Men vänner blev vi först omkring 1990. Han var då sjuk, ensam och mycket härjad. Vi brukade sitta vid mitt köksbord på söndagskvällarna och prata film. Vid åttatiden reste han sig för att gå till Kino. Han var under många år medlem i studenternas filmstudio. Han brukade sitta långt fram i bion.
Han var kunnig. Vi älskade båda Andrzej Wajdas ”Aska och diamanter” från krigets slutskede liksom 70-talets stora samhällskritiska polska filmer som ”Järnmannen” och ”Marmormannen.”
Bo Cavefors gav 1977 Jan Kunickis diktsamling ”det är enkelt att leva”.
Men Jan Kunickis liv var inte enkelt.
Han föddes i Poznan1938. I februari 1945 fördrevs den tyska armén från Polen. Då var Jan sju år. Han skriver:
”Man kan gå ut ur skyddsrummet. Det är fortfarande kallt. Snön ligger på marken. Luften är ljusare, solen glittrar mot snöstjärnorna. Kanonernas dova dån bortom horisonten. Ryska Kukurzjnik-flygplan med två vingar släpper bomber mot Citadellet och järnvägen.” .
Han blev ensammare i Lund. Vietnamrörelsen gav honom för en tid en sorts opersonlig trygghet, en punkt att betrakta världen från. Han var känd inom studentvänstern. När den tidens miljö och den livskänsla förflyktigades tappade han orienteringen.
Men poesin förblev en tillflykt även när han blev ensam och levde i misär. Eller kanske särskilt då.
Sommaren 1976 skriver han: ”omigen bostadslös. Jag har varit bostadslös 1966 1969 1972 1974 1976. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag slår mig ner i en undervisningslokal, i Valvet, i Solidar vid Bantorget, i en källare till en institution.”
1977 komponerar han diktsamlingen ”det är enkelt att leva”. Det är ett knippe självbiografiska dikter, skrivna 1974 till 1977. I en dedikation skriver Jan med sin vackra tydliga handstil: ””en handfull dikter ur den här boken kommer att bestå.”
Han var borta från Lund några år. Sedan bosatte han sig i Klostergården. Under 90-talet och 2000-talet levde han som en sorts filosof och konversatör. Nästan dagligen satt han på Ariman. Många unga kvinnor talade med honom och det beredde honom glädje. Mot slutet nöjde han sig med att gå på Klostergårdens konditori. Sista gången jag satt med honom där, det var i februari, pratade vi lite om vintern och invandrarundervisningen.
I mars 2008 tog hans liv slut.
Jan Kunicki skrev:
”det är enkelt att leva
det är enklare att uppleva en dag
än att skriva en dikt.”
Förslag till detaljplan för Stadsparken: Gigantiskt p-hus ska främja bilresandet!
av Ulf Nymark
Lunds byggnadsnämnd har nu för samråd skickat ut ett program för detaljplan för Stadsparken. Tanken bakom programmet är att ”säkerställa Stadsparken som parkmark, samt att klarlägga förutsättningar och ange mål och riktlinjer för parkens utveckling“. Kortare uttryckt så ska parken utvidgas och förnyas.
Bryr sig Byggnadsnämnden om miljön?
Inte helt oväntat tänker sig Byggnadsnämnden att kraftigt stimulera bilresandet till Stadsparken. Man föreslår ett p-hus på 600 platser (vilket är nästan dubbelt så många platser som idag finns i p-huset Färgaren) som ska betjäna bilberoende besökare till såväl park, som bad och Arenan på Klostergården. Men inte nog med det: dessutom vill man ha Södra Lekplatsen som extraparkering. Det nya p-huset föreslås placeras ovan jord vid trekanten mellan stambanan och Staffanstorpsbanan. Tillfarten ska ske via Stadsparksgången. De senaste årens miljödebatt tycks ha gått Byggnadsnämnden helt förbi, eller kanske är det snarare så att man inte bryr sig? Hur som helst så torde det vara uteslutet att nämndsledamöterna efter ett decennium med LundaMaTs har missat att just tillgången på p-platser är en betydande faktor för att styra efterfrågan på bilresor: riklig tillgång på p-platser får fler att välja bilen som transportmedel, sparsam tillgång på p-platser främjar miljövänligare ressätt.
Banta p-huset – och gräv ner det!
Tekniska nämnden hade vid sammanträde i veckan att lämna synpunkter på programförslaget. Demokratisk vänster yrkade att p-huset skulle byggas som ett underjordiskt garage och bantas till hälften, alltså högst 300 platser, och att infart skulle ske direkt från Ringvägen. Dessutom yrkade dv att Södra lekplatsen inte skulle användas som p-plats. I detta yrkande fick dv stöd endast av vänsterpartiet (mp deltog inte i mötet). Socialdemokrater och den samlade borgerligheten tyckte uppenbarligen att det att förenligt med kommunens klimat- och miljöpolitik att främja bilresandet.
Inga odlings- eller kolonilotter
Programmet föreslår att alla odlingslotter ska bort från området väst och sydväst om Stadsparken. Tekniska förvaltningen menade i sitt förslag till yttrande att det finns skäl att bibehålla koloniverksamhet i närheten av Stadsparken. Man tänkte sig då en ny form av kolonier, s k dagkolonier, med enhetliga stugor och hög standard. Förvaltningens ställningstagande bygger på att om också de kvarvarande odlingslottsområdet tas bort så har ca 120 odlingslotter försvunnit i stadens centrala delar. Samtliga partier, utom dv, ville helt ta bort stadsparksnära kolonilotter. Dessvärre finns det alltså en bred politisk majoritet för att skapa fler p-platser och ta bort odlingslotter.
Sören Wibe - en man för v?
av Gunnar Stensson
Han är inte en person som man bara kan avfärda (som Mona Sahlin gjorde), Sören Wibe, EU-parlamentariker, kampanjledare inför EMU-omröstningen och avgående ordförande i föreningen Socialdemokratiska EU-kritiker. Och gammal vpk-are.
Nu lämnar han partiet. Orsaken är socialdemokraternas eftergivenhet inför EU-domstolens dom i Laval-målet och beslutet att godkänna Lissabon-fördraget utan folkomröstning. Sören Wibe betecknar besluten som ett svek mot de strejkande arbetarna i Lunde, dvs de händelser som gått till historien som Ådalen 31.
”V bedriver en kampanj för folkomröstning om EU:s nya grundlag”, står det på flygbladet som Olof Norborg delade ut på Klostergården.
Skulle Sören Wibe välja att gå in i v inför EU-valet skulle det med säkerhet ge partiet ett lyft. Och begränsa utrymmet för Sverigedemokraterna. Han uteslöt inte möjligheten när han intervjuades i studio s. Och han nämnde Sverigedemokraterna.
Men Laval-domen är nog inte den yttersta orsaken till Wibes ställningstagande. Den är en, visserligen djupt känd, förevändning. Det handlar i själva verket om en djupare övertygelse.
I grunden handlar det om nationalstaten och Wibes (och v:s) syn på EU-projektet. Wibe menar att EU-projektet ”syftar till att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa.” Denna trosartikel är orubblig. När Wibe möter EU-förespråkare som är kritiska mot aspekter av nationalstaten känner han snarast att hans övertygelse stärks.
Vi som uppfattar nationalismen som den mest destruktiva kraften i Europa, framför allt manifesterad i världskrigen men senare också i t ex balkankrigen, går nämligen lätt i fällan att genom vår kritik mot nationalstaten bekräfta EU-motståndarnas missuppfattning. Vi kritiserar nationalstaten och dess etnocentrism, nationella egoism osv. Vi får det att låta som om allt vore gott och väl om nationalstaterna försvann. Och ersattes av en EU-federation.
Så är det förstås inte. Nationalstaterna står inte i motsättning till EU. De är tvärtom EU-projektets förutsättning. De kulturellt, religiöst och språkligt olika europeiska nationalstaterna kan aldrig tänkas ingå i en federal union. Men de kan samarbeta för gemensamma mål. Nationalstaten fungerar som en praktisk ram för lagstiftning och ekonomisk och social planering. Men visst förhåller det sig så att den samtidigt fungerar som ett verktyg för nationell egoism.
En huvudorsak till att Europas nationer gått samman i EU är att globaliseringskrafterna och klimatutvecklingen gjort nationalstatsramen otillräcklig. Den levererar inte längre den ekonomiska och sociala trygghet som är dess uppgift.
EU-motståndare återvänder ständigt till tesen om maktöverföring från en demokratisk nationalstat til ett (i bästa fall) byråkratiskt EU. Men den så kallade maktöverföringen från enskilda stater till EU innebär inte att den enskilda staten förlorar makt. Däremot får den en annorlunda makt. Anslutningen till EU är frivillig. Den syftar inte till att skapa en federation. EU-medlemsskapet minskar inte den svenska regeringens och riksdagens reella makt. Det ökar den. Det handlar inte om ett nollsummespel. Snarare om en win-win-situation. Den enskilda statens makt över t ex miljöpolitiken ökar. Och Europas folks gemensamma makt i klimatfrågan ökar.
För viktiga politikområden i EU gäller majoritetsbeslut. Där saknar de enskilda staterna vetorätt. Detta inskränker förvisso makten för vissa nationers särintressen. Men är inte denna form av övernationell demokrati nödvändig? Är den inte önskvärd? Är den inte att föredra framför att en minoritet av franska bönder år efter år tillskansar sig privilegier som de inte är berättigade till? Är det inte till och med möjligt att franska regeringar är trötta på att fungera som gisslan för det franska jordbruksintresset?
I miljöfrågor kan majoritetsbeslut innebära att t ex Berlusconi tvingas att acceptera en miljöpolitik som hans klick av miljardärer ogillar. Det vore i högsta grad önskvärt att EU:s möjlighet att fatta tvingande beslut utvidgades så att det blev möjligt att göra slut på den groteska jordbrukspolitik som skapar växande världssvält. Det skulle gå ut över bönder i Frankrike och Italien.
EU är en ny sorts institution för samverkan mellan stater. Den innebär mer än internationellt samarbete genom bilaterala avtal men syftar inte till en federation av amerikansk typ. Fungerande nationalstater är som ovan nämnts en förutsättning för EU. Men naturligtvis fungerar de inte exakt på samma sätt som tidigare efter det att de anslutit sig. I vissa avseenden ökar deras makt. I andra minskar den.
Till skillnad från FN, som var förlamat under hela det kalla kriget och som fortfarande förlamas så snart enskilda stormakters intressen står på spel, är EU en institution för demokratiskt likaberättigade stater som samverkar för att uppnå vissa mål, såväl nationella som övernationella. De har frivilligt anslutit sig.
FN har sin roll, och den är viktig. EU har andra minst lika viktiga uppgifter som politisk kraft. En är att fungera som motvikt till USA. En annan att erbjuda ett alternativ till dollarn som världsvaluta.
Att bygga en sådan institution är en experimentell verksamhet utan förebilder. Arbetet försvåras av alla de särintressen som måste samordnas. Många krafter har starkt intresse av att förvränga debatten. Och många troskyldiga traditionalister argumenterar i god tro mot EU eftersom de helt enkelt längtar tillbaka till något som inte längre är. Som Sören Wibe till Lunde.
Men runt om i världen söker man liknande samarbetsformer och iakttar med största intresse EU-modellen.
Gunnar Stensson
EU-parlamentariker (v) på Smålands
av Hanna Gunnarsson
Söndagen 13/4 gästades Lund av Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för vänsterpartiet. Hon höll ett föredrag på Smålands nation (i sambands med Smålands ”Kalles Kafé”), på temat EU och feminism. För två år sedan deltog jag på Vänsterns studentförbunds besök på EU-parlamentet i Bryssel och fick möjlighet att träffa både Eva-Britt och Jonas Sjöstedt, samt parlamentariker och politiska sekreterare från flera av våra europeiska systerpartier, prata just om sitt arbete i EU. (Resan betalades för övrigt helt av EU, mot att vi deltog i deras två timmars (propaganda-)presentation av EU.) När vi satt där i de snygga konferensrummen och lyssnade på Jonas och Eva-Britt slog det mig hur entusiastiska och engagerade både Eva-Britt och Jonas var över sitt arbete. Själv har jag svårt att förstå hur man orkar lägga ner så mycket tid på att arbeta i en organisation som vi helst inte vill vara medlemmar i – därför är jag mycket tacksam över att vi har medlemmar som just tycker att EU-frågorna är det roligaste som finns.
Motarbetas aktivt
Eva-Britt Svensson pratade på temat EU och feminism under sitt föredrag på Smålands. De feministiska frågorna är de hon jobbar mest med som ledamot av utskottet för kvinnors rättigheter. Precis som man kan tänka sig är utskottet det minst prioriterade i hela EU-systemet. Kvinnoutskottets frågor hamnar alltid sist på dagordningen vid sessionerna i Strasbourg, då väldigt få ledamöter är kvar i salen. Inte ens alla utskottets egna ledamöter kommer på utskottssammanträdena, och flera av dem motarbetar aktivt utskottets uppgift att verka för kvinnors rättigheter. Sedan de senaste utvidgningarna har det blivit svårare att arbeta med kvinnofrågor i EU-parlamentet, menade Eva-Britt, kanske för att flera av de nya länderna har ett familjepolitik starkt influerad av den katolska kyrkan, vilket syns i synen på skilsmässor, abort, prostitution och kvinnors förvärvsarbete. Trots att kvinnofrågorna är stark motarbetade i EU ser Eva-Britt framgångar med sitt arbete. En är att hennes arbete påverkar våra systerpartier i Europa att bli bättre på feministisk politik. Framförallt skiljer sig synen på prostitution sig åt mellan vänsterpartiet i Europa, något som kanske kan förändras i och med vänsterpartiets feministiska arbete i EU. Vår grupp, GUE/NGL (”Förenade vänstern/Nordisk grön vänster) är självklart den grupp som stödjer de feministiska frågorna starkast. Tyvärr befarade Eva-Britt att kvinnoutskottet kommer att läggas ner under nästa mandatperiod, som börjar efter valet i juni 2009, just för att de frågor ledamöterna driver är för kontroversiella.
Lissabonfördraget
Eva-Britt hann även med att säga några ord om Lissabonfördraget. Vänsterpartiet driver just nu kampanjen "Fråga Folket!", som propagerar för en folkomröstning om det nya EU-fördraget. Lissabonfördraget är samma fördrag som tidigare har röstats ner i Frankrike och Holland. Efter EU:s tankepaus (då man tog paus från alla form av tankeverksamhet) ändrades några ord här och där i fördraget, som nu har lagts fram igen. Endast Irland kommer att folkomrösta om det, förmodligen innan sommaren. Sveriges riksdag ska besluta om det i höst. Tre fjärdedels majoritet krävs för att bifalla, vilket betyder att vänsterpartiet och sossarna tillsammans kan stoppa det. Fackföreningsrörelsen är starkt kritiska till fördraget, då EU-domstolen nyligen har dömt till de svenska kollektivavtalens nackdel. Europafacket är emot och förhoppningsvis kan LO påverka sossarna att säga nej till fördraget riksdagen.
Det verkar hopplöst när Eva-Britt berättar om maktförflyttningarna i och med Lissabonfördraget. Känslan att allt går åt skogen infaller sig, men med vårt stöd här hemma kämpar våra EU-parlamentariker på i full motvind där borta i Bryssel.
Hanna Gunnarsson
http://hannagunnarsson.blogspot.com
2008-04-10
Daghemmet kvar
Nedläggningen av ett daghem på Klostergården, som VB skrev om i nr 7 ägde aldrig rum. Den diskuterades men beslutades aldrig.
Humanist- och teologdagarna
Humanist- och teologdagarna är ett årligt återkommande arrangemang inom humaniora och teologi. Under två dagar presenterar humanist- och teologforskarna sin forskning under föreläsningar och paneldebatter på ett visst tema som varierar från år till år. Alla är välkomna och det är helt kostnadsfritt att komma och lyssna på föreläsningarna.
Norm och normalitet
Var Jesus normal? Finns det normala svenskar? Är jag normal? Det är några av de frågor som humanister och teologer ställer sig när årets Humanist- och teologdagar går av stapeln den 11-12 april.
Läs mer http://www.ht.lu.se/o.o.i.s/10154
Veckobladet vill speciellt slå ett slag för nedanstående evenemang
Lördag 12 april kl 09.30–10.45, Språk- och litteraturcentrums hörsal
1968 – Revolt som normalitet
Panelsamtal mellan Margot Bengtsson, Håkan Arvidsson, Kristian Gerner och Kim Salomon
Paneldeltagare är universitetslektorn i psykologi Margot Bengtsson,
universitetslektorn i historia, Håkan Arvidsson (Roskilde Universitetscenter),
professorn i historia Kristian Gerner. Moderator är professorn i historia Kim Salomon. De medverkande har alla i olika
sammanhang skrivit om 1968 och Arvidsson utkommer i april med boken ”Vi som visste allt”, minnesbilder från 68.
Frågor som kommer att diskuteras är: Har 68 satt spår i dagens samhälle? Kan vi dra
lärdom av 68?
Mörkrets hjärta 7
av Gunnar Stensson
Vi minns de tre somalierna som efter krav från USA godtyckligt placerades på FN:s terroristlista därför att de kunde kopplas till banken al Barakat, som utvecklat att system för svenska somalier att överföra bidrag till nödlidande släktingar i Somalia. De tre somalierna berövades sina existensmöjligheter. Två av dem avfördes senare från terroristlistan, vars laglighet ifrågasattes av EU.
Då hade de islamiska domstolarna skapat ett mått av trygghet och civil ordning i Mogadishu och delar av centrala Somalia. Det tolererades inte.
Julen 2006 invaderade Etiopien med stöd av USA landet och ockuperade Mogadishu. Därmed hamnade Somalia i ett värre kaos än någonsin.
I tidigare avsnitt av Mörkrets hjärta har jag beskrivit USA:s terrorbombningar mot flyktingarna undan den etiopiska armén. Sedan dess växer motståndet mot invasionen. Under 2007 genomförde USA åtminstone fyra väpnade attacker inne i Somalia.
Nya terroristanklagelser från Säpo och USA
FN bestrider
Härom veckan trakasserade Säpo återigen somalierna. Utgångspunkten var densamma som förra gången, nämligen systemet för biståndsöverföring till befolkningen i isolerade delar av Somalia. Det fungerar inte i alla detaljer enligt svensk banklagstiftning.
Två somalier häktades.
Övriga somalier drabbas också. Svensksomalierna förlorade möjligheten att hjälpa fäder, mödrar och syskon i Somalia. Nöden i Somalia fördjupas.
Rent juridiskt anklagas de båda männen för ekonomisk brottslighet. Men det är en förevändning. Därtill kommer anklagelser för terrorism. De påstås ha överfört pengar till en terroristorganisation benämnd al-Shabab.
Al-Shabab fanns inte med på någon terroristlista när Säpo ingrep, men efter ingripandet tog USA chansen att beteckna organisationen som en terroristgrupp med länkar till al Qaida och andra terroristceller.
FN bestred de amerikanska påståendena redan dagen efter det att de framförts. Al-Shabab är ingen terroristorganisation utan en del av motståndsrörelsen för Somalias befrielse vars främsta syfte är att driva ut de etiopiska ockupanterna.
FN beskriver situationen i Somalia som värre än någonsin. Hundratusentals har flytt från stridszonen runt Mogadishu till hungerzonen i landets södra delar. Där är de helt isolerade från alla biståndsinsatser utom de som bekostas av anhöriga och förmedlas via det somaliska systemet för penningöverföring. Det är mot dem som svenska Säpo nu ännu en gång riktar ett slag.
Inte bara Somalia skadas utan också Sverige
Det ligger inte i Sveriges intresse att Säpo ägnar sina resurser åt att stöda den illegala etiopiska invasionen i Somalia och bidra till de amerikanska ansträngningarna att krossa det somaliska motståndet. Genom att bortse från folkrätten och krypa för USA framkallar vi förtvivlan och hat.
Den nationella befrielserörelsen i Somalia stöds av så gott som alla de tusentals somalier som vistas i Sverige.
(Elsa Grip förmedlade det reportage från The East African, mars 24-30, 2008, som ligger till grund för delar av artikeln ovan. Tidningen finns på stadsbiblioteket. Läs den!)
Efter grundskolan är det gymnasiets tur - raseringen av Lunds skolsystem fortsätter
av Gunnar Stensson
Med folkpartiet i spetsen fortsätter de borgerliga partierna nedskärningarna på utbildningsområdet. När skolpengen införs i gymnasiet minskar skolornas budget med 4-5 procent.
Redan tidigare fanns ett skolpengsliknande system. Kommunens tilldelning till gymnasieskolorna byggde på volymen, dvs antalet elever, multiplicerad med kostnaden per elevplats på respektive program. På den grunden organiserades klasser
När klassorganisationen beslutats låg den fast under läsåret och skolorna visste hur mycket de hade att röra sig med. Resultatet blev ett tryggt, välorganiserat skolsystem som tillgodosåg såväl lärares som elevers behov.
Lunds gymnasier hör till de bästa i Sverige. Det innebär också fördelar för Lomma, Burlöv, Kävlinge och Staffanstorp. Utan det lyft som Lunds gymnasieskola har gett skulle Lomma inte ha blivit bästa skolkommun. Fattas beslut om skolpeng drabbas inte bara Lund utan också de fyra samverkanskommunerna.
Med elevpengen införs en casinoekonomi. Resurserna flyter omkring och möjligheten att planera går förlorad. Det händer att elever flyttar mellan program och skolor. Eftersom pengarna följer med drabbas ett program av brist samtidigt som ett annat får större resurser än nödvändigt. Det händer också att elever lämnar Lund och då tar med sina pengar. Då reduceras budgeten i Lunds gymnasier med det nya systemet. Simuleringar har visat att förlusten uppgår till 4-5 procent.
I en unik protestaktion har åtta fackförbund utformat en gemensam skrivelse inför Utbildningsnämndens beslut den 17 april. Kanske tar någon av de borgerliga ledamöterna sitt ansvar för gymnasiets utveckling och röstar mot förslaget. Annars fortsätter kampen i fullmäktige.
Sabotaget mot modersmålsundervisningen
Vid utbildningsnämndens förra sammanträde beslöts om en formulering som ger rektor i grundskolor och gymnasier frihet att välja mellan att beställa adekvat modersmålsundervisning eller att kvacksalva med t ex arabiskan på egen hand. Eftersom pengarna inte räcker för att beställa en professionell hemspråkslärare lär många rektorer tvingas till kvacksalveriet, vilket också leder till att hemspråkslärare mister jobbet. Då minskar kommunens kostnader och skattesänkningarna finansieras. Kortsiktigt finns pengar att tjäna på att fördärva utbildningen.
Kampen fortsätter
Lunds medborgare accepterar inte försämringarna på skolområdet. Skolkonferenserna i samtliga grundskolor planerar ett gemensamt möte i maj för att samfällt värna om kvaliteten på skolorna.
Generationsbrytning
av Gunnar Sandin
På kvällen första maj blir det allsång i Stadshallen. Röda Kapellet arrangerar och det ska sjungas till dragspels-, gitarr- och blåsackompanjemang ur sångboken ”… skall nya röster sjunga”.
Vi tänker skriva mer om evenemanget och om själva boken när vi kommer närmare 1.5. För dagen nöjer vi oss med att undra hur många nya röster som kommer att ta ton den kvällen. Lunds unga vänsterradikaler tänker nämligen samlas på Smålands och det är tveksamt om de kommer att ägna sej åt allsång. Det är en gammal folkrörelseaktivitet som, alla nostalgiska teveprogram till trots, har varit på fritt fall sen ett sista uppsving på sexti- och sjuttitalet. Det är betecknande att poeten/trubaduren bakom den versrad som gett sångboken dess titel, Mikael Wiehe, tillhör den generation som bröt fram då.
Här i Lund fick förstamajfirandet ett uppsving vid samma tid och det uppstod manifestationer till vänster om socialdemokraterna/LO. Viktigast var vpk/vänsterpartiets demonstration med kringarrangemang – tåget samlade drygt tre tusen deltagare 1980. Marschvägar och mötesplatser har skiftat en smula men mycket har varit sej likt från år till år: en samling med några korta appeller, demonstration, möte med tal, varav ett av en ”huvudtalare” som getts extra lång tid, servering och eventuellt vissa framträdanden i Stadshallen.
Alltsammans med början klockan 13 eller 13.30.
Uppslutningen har haft en långsiktigt vikande tendens ner mot 5–600 deltagare, men v-arrangemangen har hela tiden varit större än de andra mötena och tågen. För bara fyra år sen kunde man räkna till hela sex manifestationer. Mest uppmärksammat under senare år har varit India Däck, en samling av anarkister och närstående.
I år har förstamajkommittén (v) starkt föryngrats och det har satt sina spår:
a) Samlingen startar tidigast kl. 14.
b) Huvudtalet (av Lars Ohly) kommer före demonstrationen.
c) Småappellerna kommer efter demonstrationen.
d) Det är tveksamt om det blir någon eftermiddagsverksamhet i Stadshallen. I stället planeras en picknick i Lundagård. Det är risk för att veteraner inte kommer att känna igen sej och att deras stela knän hindrar dem från att slå sej ner på Lundagårds gräsmatta. Men det anstår inte samhällsomvandlare att vara konservativa. Vi får se hur det går. Fast förhoppningarna om att få med India Däck i v-demonstrationen lär ha svikits.
Gr
Veckobladet återkommer med närmare information om de olika förstamajarrangemangen.
Vi tänker skriva mer om evenemanget och om själva boken när vi kommer närmare 1.5. För dagen nöjer vi oss med att undra hur många nya röster som kommer att ta ton den kvällen. Lunds unga vänsterradikaler tänker nämligen samlas på Smålands och det är tveksamt om de kommer att ägna sej åt allsång. Det är en gammal folkrörelseaktivitet som, alla nostalgiska teveprogram till trots, har varit på fritt fall sen ett sista uppsving på sexti- och sjuttitalet. Det är betecknande att poeten/trubaduren bakom den versrad som gett sångboken dess titel, Mikael Wiehe, tillhör den generation som bröt fram då.
Här i Lund fick förstamajfirandet ett uppsving vid samma tid och det uppstod manifestationer till vänster om socialdemokraterna/LO. Viktigast var vpk/vänsterpartiets demonstration med kringarrangemang – tåget samlade drygt tre tusen deltagare 1980. Marschvägar och mötesplatser har skiftat en smula men mycket har varit sej likt från år till år: en samling med några korta appeller, demonstration, möte med tal, varav ett av en ”huvudtalare” som getts extra lång tid, servering och eventuellt vissa framträdanden i Stadshallen.
Alltsammans med början klockan 13 eller 13.30.
Uppslutningen har haft en långsiktigt vikande tendens ner mot 5–600 deltagare, men v-arrangemangen har hela tiden varit större än de andra mötena och tågen. För bara fyra år sen kunde man räkna till hela sex manifestationer. Mest uppmärksammat under senare år har varit India Däck, en samling av anarkister och närstående.
I år har förstamajkommittén (v) starkt föryngrats och det har satt sina spår:
a) Samlingen startar tidigast kl. 14.
b) Huvudtalet (av Lars Ohly) kommer före demonstrationen.
c) Småappellerna kommer efter demonstrationen.
d) Det är tveksamt om det blir någon eftermiddagsverksamhet i Stadshallen. I stället planeras en picknick i Lundagård. Det är risk för att veteraner inte kommer att känna igen sej och att deras stela knän hindrar dem från att slå sej ner på Lundagårds gräsmatta. Men det anstår inte samhällsomvandlare att vara konservativa. Vi får se hur det går. Fast förhoppningarna om att få med India Däck i v-demonstrationen lär ha svikits.
Gr
Veckobladet återkommer med närmare information om de olika förstamajarrangemangen.
Storpolitik i källare på Väster
av Lucifer
Det var mer än överfullt på Västers lilla stadsdelsbibliotek i måndags. Vi stod och trängdes i gångar och vestibuler, allt för att få lyssna till Pierre Schori. Han har nyligen kommit ut med en bok (”Draksåddens år”) där han berättar om sina år i FN-skrapan 2000-2003. Nu hade den oförliknelige Bokhandlaren i Veberöd lyckats ordna ett framträdande hos oss. Schoris år i New York var år då det hände mycket i samband med USA:s krig i Irak och försöken att via FN hejda eller dämpa entusiasmen inför detta krig.
Vad vill FN i Afghanistan?
Jag har inte läst hans bok, men det verkar ju spännande. Naturligtvis blev det tal om rätt mycket mer i frågestunden efter. Jo, Sverige kunde agera mycket skarpare mot USA:s politik. Och vad gjord egentligen Reinfeldt och Bildt på Natomötet i Bukarest. De lovade väl inga nya satsningar på Afghanistan? För vad är ISAF-styrkan i Afghanistan för? De amerikanska stridande styrkorna är ju där för att fånga Usama bin Laden och döda talibaner, en nog så klar uppgift. Men de andra? De ger inget bistånd värt att tala om, i vare fall inte i jämförelse med vad som läggs ner på militära insatser. Vad är målet, hur vet man när man är färdig? Och hur är det med fredligheten i den svenska insatsen när den lyder under samma amerikanska general som de amerikanska trupperna och deras flygstyrkor som ständigt har ihjäl civila afghaner.
Inget gräl med Persson?
Nej, Schori var inte nöjd med den nuvarande svenska politiken och säkert inte heller med den föregående. I en intervju i Dagens Nyheter härom veckan sa Schori : "Jag är inte ute efter att mucka gräl med Persson". Nej kanske inte, men nog borde är det väl svårt att undvika. Persson var den som stod bakom Sveriges nya uppslutning bakom Israel (och nertoning av palestiniernas sak) och som presiderade över det allt närmre samarbetet med Nato.
När Persson säger att han representerar en traditionell s-politik säger Schori: ”- Ja, men är han traditionellare än Sten Andersson? Jag menar, vad representerar han bakåt i traditionen? Jag vet inte vad Katrineholm hade för utrikespolitik.”
Kanske handlar det inte bara om utrikespolitiken. Schori: ”Göran Persson bara körde den här linjen. Det var inte med öppna kort, det bara gjordes - pang, tjong, fait accompli.” Och vidare: ” Persson styrde och ställde som han ville, gillade man inte det fick man avgå. Vi försökte på andra sätt.” Ytterligare: ”Nu talar vi om regeringen, tror det är så inom alla regeringar. I regeringen är det statsministern som bestämmer, så man får välja hur man ska ha det. Jag vantrivdes på slutet. Stilen i regeringen var ju inte vad jag var van vid. Jag hade suttit i Ingvar Carlssons regering och med Palme, och det var en helt annan stil och det behöver jag inte gå in på, för det vet ju alla vad som skilde dem åt.”
Lojala (fega?) statsråd
Vi som står långt utanför undrade ju många gånger under de åren om det inte fanns någon ryggrad eller självständighet hos Perssons ministrar. De lät ju honom bara hållas när han körde ner det socialdemokratiska partiet i botten och till slut fick lämna plats för en borgerlig regering. Nej, det fanns uppenbarligen ingen med kraft nog att bilda en motståndsgrupp inom regeringen, inte heller Schori. Det intressanta är ändå att vi genom Schori faktiskt för första gången får en offentlig bekräftelse av meningsskiljaktigheter. Vi får kanske veta mer i kommande statsrådsmemoarer. Eller var Persson så överjävlig att han valde statsråd som varken kunde säga honom sanningen, stå för en åsikt eller skriva ner vad som hände?
Schori var med säkerhet en utomordentlig diplomat och hade kunnat bli en karismatisk utrikesminister, men jag kan inte riktigt dela hans syn på världen. Hur kan han vara oreserverad EU-vän i skenet av de gamla kolonialmakternas dominans, hur kan han ställa upp på EU:s svenska stridsgrupp som ju bara kan verka tillsammans med Nato? Hur kan han tro att allt blir bättre med USA:s politik bara det blir en president från demokraterna? Lite bättre kan det väl bli, men minns han inte vad Clinton gjorde?
Det var roligt att lyssna på Schori, med hans mjuka Malmödialekt med tydlig hemhörighet i Ribersborgstrakten. Han har också ett elegant språk, med ord som ”draksådd” och ”giftbägare”, sällan hörda i den vanliga politiska debatten. Det brukar vanligtvis vara män som engagerar sig i debatter om internationalism och säkerhetspolitik, men visst var det väl ovanligt andel kvinnor i källaren på Väster i måndags? Och hade de liksom inte en extra glimt i ögonen? Men det är väl bara inbillning från min sida.
Nato-kampanjen går vidare
Kampanjen för svensk Natoanslutning bara fortsätter. I Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan talar man med en röst: gör slut på hyckleriet, ta det naturliga steget, gå med i Nato, sida vid sida med Albanien och Ukraina. Då får vi sitta med vid bordet och få det stora inflytande vi är värda.
Det är en patetisk kampanj, på många sätt. Vad har vi att vinna? Säkerhetsgarantier? Ja men alla säger ju att det är slut med de gamla motsättningarna, det finns ingen konflikt att förhålla sig neutral till, ingen hotar oss. Dvs. samtidigt brukar man hävda att läget blir allt farligare med ett sig rustande Ryssland som t.ex. vill lägga en gasledning i Östersjön. Och inflytandet, vilket är det? USA brukar ju få som det vill i Nato och rätt som det är ska alle man ut och strida, som när man förde krig mot Jugoslavien för att lösgöra Kosovo. Är det den danska politiken där Anders Fogh Rasmussen får hälsa på Bush på ranchen i Texas som är drömmen?
Sanningen är att Sveriges möjlighet att påverka politiken i världen är många gånger större som självständig nation utanför militärallianserna. Det är sant att medlemskapet i EU har minskat våra möjligheter på den punkten, men ännu kan vi njuta en del frukter från Palmeepokens politik. Jag gläder mig åt att en stor majoritet av svenskarna håller fast vid den traditionella linjen som mer eller mindre obruten har tjänat oss väl i snart två hundra år. Men med det borgerliga mediaövertaget i press, radio och tv kan läget dessvärre ändras och det kan gå fort. Det hänger på sossarna och med en Urban Ahlin som främste tänkare på den sidan känns det inte så tryggt. Det är nästan så vårsolen fördunklas.
Pierre Schori presenterade ”Draksåddens år”
av Gunnar Stensson
Det är en bok om USA:s svek mot FN och internationella avtal, lögnerna som ledde till Irakkriget, försvagandet av folkrätten, Sveriges krypande för USA, de ökande motsättningarna mellan väst och den muslimska världen, Israels expansion på ockuperad mark, den amerikanska valrörelsen, hoppet om Obama som förnyare, nödvändigheten av en ny politik byggd på dialog och förhandlingar i stället för militär konfrontation och isolering i konfliktområden som Gaza, Västbanken, Somalia, Afghanistan, Irak, Iran och Kuba, krav på amerikanskt krigsskadestånd i Irak, Europa som motvikt till USA och NATO samt behovet av att Europa ställer upp med väpnade styrkor för FN-insatser i framför allt Afrika.
Unilateralism
Det nya millenniet inleddes med tre chocker: Bush:s vägran att underteckna Kyotoprotokollet och andra multilaterala avtal 2001, terrorangreppet 9/ll som ledde till angreppet på Afghanistan och slutligen det illegala angreppet på Irak 2003.
Chocken efter 9/11 i hela världen var sådan att USA fick fria tyglar att agera. Redan följande dag samlades säkerhetsrådet och beslutade enhälligt om USA:s rätt till självförsvar. Strax därefter kom angreppet på Afghanistan.
Angreppet på Irak hade beslutats långt i förväg av Bush, Cheney, Rumsfield och andra neokonservativa hökar. Förhandlingarna fungerade bara som en dimridå. Alla minns angreppen propagandalögnerna: Saddams massförstörelsevapen som kunde nå London på 45 minuter, al-Qaidas närvaro i Irak osv. Trots lögnerna vägrade FN:s säkerhetsråd att sanktionera angreppet. Men USA trotsade FN och världsopinionen. Stödet till USA kollapsade.
Det kallas unilateralism
En ny Mellanösternpolitik
Berättelsen om de tre chockerna blev presentationens utgångspunkt. Som FN-ambassadör under fem år i början av 2000-talet var Pierre Schori direkt delaktig i kampen mot unilateralismen och de debatter som föregick Irakkriget. Han poängterade EU:s motstånd.
- I boken redovisar jag tidigare hemligstämplade överläggningar från hösten 2002 och vintern 2003, sa han. Den store förrädaren inom EU är förstås Blair tillsammans med vissa USA-beroende f.d. öststater.
Dokumenten är viktiga för historieskrivningen men framför allt för den framtida mellanösternpolitiken, som utformas inför det amerikanska presidentvalet.
Hur ställer sig presidentkandidaterna till avtalet mellan president Bush och premiärminister Maliki om långvarig amerikansk närvaro? Accepterar de att FN-mandatet ersätts av en bilateral överenskommelse? Vad händer med de amerikanska baserna?
Presidentkandidaternas ställningstaganden är inte klara än. Republikanen McCain kan förväntas fortsätta Bushpolitiken. Hillary Clinton omges av samma rådgivare som den gamla Clintonregimen och av henne kan ingen förnyelse väntas. Men hon ångrar att hon röstade för Irakkriget (ett exempel på hur politiker för att vinna politiska fördelar stöder uppenbart felaktiga beslut, jfr debatten om Socialistisk Folkeparti). Obama står för förändring.
Nu måste vi i Europa påverka, innan de nya besluten fattats. Vi måste kräva att USA betalar för den förstörelse som orsakats av dess illegala angreppskrig. FN måste få huvudansvaret i Irak. Inga amerikanska baser ska tillåtas. De skulle bara locka islamistiska grupper till Irak. USA:s närvaro i Irak är en del av problemet. Översatt till parollspråk: Pierre Schori menar att Europa måste kräva USA ut ur Irak. Afghanistanpolitiken måste ändras. Målet för USA:s krig är att krossa motståndet mot den regering som installerats. Men målet för ISAF-insatsen är suddigt. Båda insatserna leds av samme amerikanske general. Det blir allt omöjligare att skilja dem från varandra. Sverige måste kräva ett klargörande om syftet med politiken Det är visserligen inte möjligt att omedelbart avbryta den svenska insatsen. Men vi ska inte skicka dit fler soldater. Och talet om JAS-plan är absurt. Det som krävs i Afghanistan är förhandlingar med talibanerna och den största befolkningsgruppen, pashtunerna, som nu i brist på alternativ stöder talibanerna.
Pierre Schori om ett gemensamt EU-försvar.
– Vad hade Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Sten Tolgfors på NATO-mötet i Bukarest att göra? frågade Schori. De kan ju inte gärna stå bakom NATO-mötets slutdokument som ger USA:s kärnvapensköld i Europa fritt fram. NATO fungerar som ett verktyg för USA:s inflytande i Europa och världen.
Egendomligt nog är EU-motståndet djupt förankrat i Lund, inte bara inom v och mp utan också i en stor del av socialdemokratin. Det kom till ytan i en fråga från publiken: ”Vad tycker du om EU:s militarisering? Är den inte splittrande? Borde vi inte hellre satsa på FN?”
Pierre Schori svarade med en historisk genomgång. 1992 till 94 inringades och besköts Sarajevo av serbiska styrkor utan att vare sig FN eller EU-styrkorna kunde ingripa. (I Sverige tog Vilhelm Agrell 1994 initiativ till bildandet av Sarajevo-partiet som faktiskt stöddes av någon procent väljare och flera förnyare i vänsterpartiet i Lund). Massakern i Sebrenica utspelades inför ögonen på den lilla trupp som skulle försvara civilbefolkningen. EU tvingades att be USA om militär hjälp och USA genomförde en bomboffensiv, som satte stopp för massakrerna men som fick andra skadliga effekter, sa Schori.
Under dessa år kom EU fram till beslutet att sätta upp egna väpnade styrkor. Aldrig mer skulle man behöva be USA om hjälp för att lösa säkerhetsproblem i Europa.
Insatsstyrkorna behövs, poängterade Pierre Schori. De behövs särskilt i Afrika där många länder befinner sig i svår humanitär och politisk kris (Schori ledde en FN-insats i Afrika för något år sedan). Som exempel nämnde han Darfur, Tschad och Zimbabwe.
Han välkomnade samarbetet mellan Norge, Finland och Sverige i Nordic Battle Group och poängterade eftertryckligt att det inte råder splittring mellan FN och EU. EU-förbanden är nödvändiga för FN:s insatser och behöver förstärkas.
Med utgångspunkt från Pierre Schoris övertygelse om behovet av väpnade EU-förband och hans avståndstagande från Nato kan man dra slutsatsen att Pierre Schori stöder den kontroversiella artikel 42 i Lissabonfördraget om ett gemensamt EU-försvar.
På den grundläggande punkten skiljer han sig från de EU-stödjande borgerliga partierna som är emot just artikel 42 och föredrar en europeisk anslutning till USA och Nato-samarbetet.
Rekordpublik på västers bibliotek
Beträffande EU-försvaret var många säkert oense med Schori, vilket han måste ha varit medveten om. Det var därför han ägnade frågan relativt stort utrymme. Den stora publiken nästan sprängde Västers stadsdelsbibliotek. Såvitt jag kunde se tillhörde flertalet vänstern i bred bemärkelse. Särskilt stor var anslutningen från socialdemokratiskt håll. Vad mer? Trots Schoris problem med heshet och hosta rådde tät koncentration och applåderna var intensiva.
2008-04-03
Lär av (brännvins)historien!
av Gunnar Sandin
Sverige var sent ute med att bygga järnvägar. Till och med Norge kom före. Landshövding Troil i Malmö sa i riksdagen att Sverige riskerade att bli lika efter i civilisationsutvecklingen som Kina. Men så beslöts 1853-54 äntligen att bygga stambanor, och att delvis bekosta dem med brännvinsskattemedel. Idag har tio länder länder järnvägar där tågen kan köra minst 250 km/ h. Bland dem finns inte Norge men väl Kina. Inte heller Sverige är med i höghastighetsklubben. Det enda som har hänt är att Banverket uppmanats att undersöka förutsättningarna. Nu har staten åter fått en massa brännsvinspengar. Vad väntar vi på?
Ännu en av alla dessa Absolut-montage som nätet är fullt av,
det är ju så svårt att låta bli.
Ännu en av alla dessa Absolut-montage som nätet är fullt av,det är ju så svårt att låta bli.
Mot statlig kampanjhistoria
VB har fått två artiklar om samma företeelse. Det naturliga hade varit att stryka en av dem. Men då ett tema i båda handlar om vikten av att samla in många underskrifter så publiserar vi så klart båda!
”Regeringen gör historia till ett ideologiskt slagfält”
Det skriver 253 forskare i historia och humanistiska ämnen med olika ideologisk bakgrund i ett upprop som publicerades i DN den 2 april. Det handlar förstås om den statliga myndigheten Forum för levande historia som fått regeringens uppdrag att forska om kommunistregimers brott mot mänskliga rättigheter.
Jag påpekade samma sak som forskarna i en liten artikel i VB den 14 mars med utgångspunkt från ett modigt uttalande av lundaprofessorn Michael Schoenhals.
Eftersom jag fann ståndpunkten viktig och dessutom lokalt förankrad försökte jag nå en vidare läsekrets genom att få en utbyggd version av artikeln publicerad i Sydsvenskan. Den refuserades naturligtvis prompt.
Det känns som en kompensation att få stöd av de 253 forskarna. Vi får hoppas att deras upprop nämns i Sydsvenskan. Det viktiga är ju att principen blir känd.
Gunnar Stensson
Ett upprop
Som bekant har den borgerliga regeringen beordrat den statliga myndigheten Forum för levande historia att upplysa landets gymnasieelever om kommunistregimers brott mot mänskliga rättigheter. Det finns all anledning att upplysa alla och envar om detta liksom ett stort antal andra avskyvärda brott. Men det innebär att historieämnet blir utsatt för en regeringskampanj, präglad mer av ideologi än av öppenhet och kritisk hållning.
Ett upprop ”mot statlig kampanjhistoria” har cirkulerat (http://www.historieuppropet.se/) och är öppet för undertecknande av den som är doktorand eller disputerad i ett historiskt eller samhällsvetenskapligt ämne. Den 3 april hade 337 personer undertecknat, vilket är glädjande. Att ingen av professorerna vid institutionen för historia vid Lunds universitet finns med är väl inte överraskande för den som någon gång lyssnat på Kristian Gerner, Klas Göran Karlsson eller Kim Salomon. Men att det skulle var så illa att det bara är 21 personer av alla som har Lund som sin akademisk hemort, dvs. 6 procent, är nerslående. Lund hade under några år kring 1970 en hygglig yngre akademisk intelligentsia, men den försvann och tvangs delvis bort till platser som Roskilde, Umeå, Köpenhamn och Malmö. Kan det vara så att Lund är landets mest höger/liberal-dominerade universitet?
SH
”Regeringen gör historia till ett ideologiskt slagfält”
Det skriver 253 forskare i historia och humanistiska ämnen med olika ideologisk bakgrund i ett upprop som publicerades i DN den 2 april. Det handlar förstås om den statliga myndigheten Forum för levande historia som fått regeringens uppdrag att forska om kommunistregimers brott mot mänskliga rättigheter.
Jag påpekade samma sak som forskarna i en liten artikel i VB den 14 mars med utgångspunkt från ett modigt uttalande av lundaprofessorn Michael Schoenhals.
Eftersom jag fann ståndpunkten viktig och dessutom lokalt förankrad försökte jag nå en vidare läsekrets genom att få en utbyggd version av artikeln publicerad i Sydsvenskan. Den refuserades naturligtvis prompt.
Det känns som en kompensation att få stöd av de 253 forskarna. Vi får hoppas att deras upprop nämns i Sydsvenskan. Det viktiga är ju att principen blir känd.
Gunnar Stensson
Ett upprop
Som bekant har den borgerliga regeringen beordrat den statliga myndigheten Forum för levande historia att upplysa landets gymnasieelever om kommunistregimers brott mot mänskliga rättigheter. Det finns all anledning att upplysa alla och envar om detta liksom ett stort antal andra avskyvärda brott. Men det innebär att historieämnet blir utsatt för en regeringskampanj, präglad mer av ideologi än av öppenhet och kritisk hållning.
Ett upprop ”mot statlig kampanjhistoria” har cirkulerat (http://www.historieuppropet.se/) och är öppet för undertecknande av den som är doktorand eller disputerad i ett historiskt eller samhällsvetenskapligt ämne. Den 3 april hade 337 personer undertecknat, vilket är glädjande. Att ingen av professorerna vid institutionen för historia vid Lunds universitet finns med är väl inte överraskande för den som någon gång lyssnat på Kristian Gerner, Klas Göran Karlsson eller Kim Salomon. Men att det skulle var så illa att det bara är 21 personer av alla som har Lund som sin akademisk hemort, dvs. 6 procent, är nerslående. Lund hade under några år kring 1970 en hygglig yngre akademisk intelligentsia, men den försvann och tvangs delvis bort till platser som Roskilde, Umeå, Köpenhamn och Malmö. Kan det vara så att Lund är landets mest höger/liberal-dominerade universitet?
SH
Mengistu, Mugabes skyddsling
av Gunnar Stensson
En person som har anledning att oroa sig om Mugabe till slut förlorar valet i Zimbabwe är hans skyddsling, Etiopiens tidigare diktator Mengistu Haile Mariam.
När TPLF.s och Eritreas förenade befrielsearméer närmade sig Addis Abeba 1991 flög han med en stor del av Etiopiens stadskassa och sin Rolls Royce (säkert dyrare än Larrys BMW) till Zimbabwe där han sedan dess åtnjuter Mugabes beskydd.
Och det beskyddet behöver han. I Etiopien är han dömd till livstids fängelse för folkmord. Efter maktövertagandet 1974 utlöste han under några år i mitten av 1970-talet sin så kallade ”red terror” mot ”kontrarevolutionärerna”. En av dem som bevittnade den var Lars Bondestam. Enligt Human Rights Watch dödades hundratusentals människor. Andra anger siffran till över en halv miljon. Där ligger al-Qaida i lä. Hur många som dog under svältkatastrofen på 80-talet (den som gav upphov till Band Aid) är osäkert, men katastrofen förvärrades genom att Mengistu använde svälten som vapen mot sina motståndare i Eritrea och Tigray.
Trots upprepade krav från Etiopien att Mengistu ska utlämnas har Mugabe vägrat. Men nu kan situationen förändras.
När TPLF.s och Eritreas förenade befrielsearméer närmade sig Addis Abeba 1991 flög han med en stor del av Etiopiens stadskassa och sin Rolls Royce (säkert dyrare än Larrys BMW) till Zimbabwe där han sedan dess åtnjuter Mugabes beskydd.
Och det beskyddet behöver han. I Etiopien är han dömd till livstids fängelse för folkmord. Efter maktövertagandet 1974 utlöste han under några år i mitten av 1970-talet sin så kallade ”red terror” mot ”kontrarevolutionärerna”. En av dem som bevittnade den var Lars Bondestam. Enligt Human Rights Watch dödades hundratusentals människor. Andra anger siffran till över en halv miljon. Där ligger al-Qaida i lä. Hur många som dog under svältkatastrofen på 80-talet (den som gav upphov till Band Aid) är osäkert, men katastrofen förvärrades genom att Mengistu använde svälten som vapen mot sina motståndare i Eritrea och Tigray.
Trots upprepade krav från Etiopien att Mengistu ska utlämnas har Mugabe vägrat. Men nu kan situationen förändras.
Fallet Andow
av Gr
Så föll då Larry Andow, och drog med sej en HSB-polare i fallet.
Några kommentarer:
1. Bra jobbat, Jens Mikkelsen och Sydsvenskan! Fast ni behöver nog inget beröm. Att fälla en pamp på det här sättet är sin egen belöning för en journalist, oavsett om offret heter Nixon, Kanerva eller Andow.
2. Det är inte första gången som något sådant händer i någon av de socialdemokratiska apparaterna. (Vänsterpartister sitter inte på några apparater så de slipper frestas.) Och varje gång undrar åtminstone jag: varför har inte Rörelsen bättre skyddsmekanismer? Även om varje apparat (HSB, Hyresgästerna etc.) är tämligen sluten så handlar det om rätt begränsade kretsar av personer som känner varandra väl, ofta sen länge. Varför tillåter de träden att växa sej så höga att dessa faller för en vindpust? Nog måste väl t.ex. Lennart Prytz ha sett Larrys BMW?
3. Det är som sagt inte första gången och jag är rädd för att det inte är den sista. Den typen av strukturer och tänkande reproduceras lätt. Jag såg i Skånskan att Rune Granqvist, en av socialdemokraternas tyngre fullmäktigeledamöter ur en nyare generation och tillika styrelsemedlem i HSB Skåne, försvarade utnämningen av vd-sonen till fastighetschef med att denne var den bästa kandidaten. Utan att någon prövning hade skett.
4. Samtidigt står det inte särskilt väl till med den lokala socialdemokratin som sådan. Ta en sådan sak som Folkets hus. Vem upplever det idag som något annat än en (undermålig) teaterlokal? Fackexpeditionerna har flyttat till utkantslägen med frikostig och gratis parkering. ABF har centraliserats till den mellanskånska glesbygden, utom räckhåll för kollektivtrafiken – vaktmästaren får varje morgon hämta en billös anställd på Höörs station. S-föreningen själv har dragit sej undan till Kattesund. Betraktaren får intrycket av en sluten, åldrande och krympande församling. Som vänsterpartiet, fast värre.
5. Livets högsta lycka är en V-12:a, anser tydligen somliga. Så länge ledande socialdemokrater sitter fast i en machoartad bilfixering ska vi nog inte vänta oss alltför stort bistånd i klimatkampen från det hållet.
Några kommentarer:
1. Bra jobbat, Jens Mikkelsen och Sydsvenskan! Fast ni behöver nog inget beröm. Att fälla en pamp på det här sättet är sin egen belöning för en journalist, oavsett om offret heter Nixon, Kanerva eller Andow.
2. Det är inte första gången som något sådant händer i någon av de socialdemokratiska apparaterna. (Vänsterpartister sitter inte på några apparater så de slipper frestas.) Och varje gång undrar åtminstone jag: varför har inte Rörelsen bättre skyddsmekanismer? Även om varje apparat (HSB, Hyresgästerna etc.) är tämligen sluten så handlar det om rätt begränsade kretsar av personer som känner varandra väl, ofta sen länge. Varför tillåter de träden att växa sej så höga att dessa faller för en vindpust? Nog måste väl t.ex. Lennart Prytz ha sett Larrys BMW?
3. Det är som sagt inte första gången och jag är rädd för att det inte är den sista. Den typen av strukturer och tänkande reproduceras lätt. Jag såg i Skånskan att Rune Granqvist, en av socialdemokraternas tyngre fullmäktigeledamöter ur en nyare generation och tillika styrelsemedlem i HSB Skåne, försvarade utnämningen av vd-sonen till fastighetschef med att denne var den bästa kandidaten. Utan att någon prövning hade skett.
4. Samtidigt står det inte särskilt väl till med den lokala socialdemokratin som sådan. Ta en sådan sak som Folkets hus. Vem upplever det idag som något annat än en (undermålig) teaterlokal? Fackexpeditionerna har flyttat till utkantslägen med frikostig och gratis parkering. ABF har centraliserats till den mellanskånska glesbygden, utom räckhåll för kollektivtrafiken – vaktmästaren får varje morgon hämta en billös anställd på Höörs station. S-föreningen själv har dragit sej undan till Kattesund. Betraktaren får intrycket av en sluten, åldrande och krympande församling. Som vänsterpartiet, fast värre.
5. Livets högsta lycka är en V-12:a, anser tydligen somliga. Så länge ledande socialdemokrater sitter fast i en machoartad bilfixering ska vi nog inte vänta oss alltför stort bistånd i klimatkampen från det hållet.
Sjukvårdsuppropet
Till medborgare och organisationer som vill satsa på den gemensamma sjukvården
Den regerande femklövern i Region Skåne, (m), (fp), (c), (kd) och (mp) intensifierar nu slakten på den gemensamma offentliga sjukvården. Sjukvården pressas på orimliga sparbeting trots ett överskott på en halv miljard kr i regionens budget. Tusentals anställda ska bort. Psykiatri, mammografi och dialys privatiseras. Tidigare beslut om att öppna nya vårdcentraler i offentlig regi stoppas trots att Region Skåne redan satsar minst i landet på primärvården.
Det är dags att protestera!
Nätverket för Gemensam Välfärd i Malmö har tagit initiativ till ett sjukvårdsupprop som enskilda och organisationer kan underteckna (se ovan). Sprid gärna! Regionledningen kommer att uppvaktas den 22 april.
Nu får det vara nog med nedskärningar och privatiseringar!
Värna om vår gemensamma sjukvård!
Vi vill:
- att våra skattepengar ska gå till att utveckla och förbättra den offentliga sjukvården ? inte till vinster i privata företag
- anställa fler inom sjukvården i syfte att avskaffa köerna.
- satsa på fler vårdcentraler i offentlig regi.
Nätverket för Gemensam Välfärd mobiliserar medborgare och organisationer som vill att välfärdstjänster ska betraktas som mänskliga rättigheter och inte som varor på en marknad. Vi vill att välfärden ska utmärkas av jämlik och trygg tillgång, hög kvalitet, miljöhänsyn och rimliga arbetsvillkor. Vi vill vitalisera och demokratisera den offentliga sektorn.
Vi har namninsamling på följande orter kommande lördagar. Välkommen att göra oss sällskap! Kontaktperson: Gunilla Andersson 073- 555 61 60
Lör 5 april kl 11.00: Malmö, Möllevångstorget
Lör 12 april kl 11.00: Kristianstad, utanför Domus
Lör 12 april kl 12.00: Simrishamn, utanför Kommunhuset
Lör 19 april kl 11.00: Malmö, vid Obelisken på S Förstadsgatan
Den regerande femklövern i Region Skåne, (m), (fp), (c), (kd) och (mp) intensifierar nu slakten på den gemensamma offentliga sjukvården. Sjukvården pressas på orimliga sparbeting trots ett överskott på en halv miljard kr i regionens budget. Tusentals anställda ska bort. Psykiatri, mammografi och dialys privatiseras. Tidigare beslut om att öppna nya vårdcentraler i offentlig regi stoppas trots att Region Skåne redan satsar minst i landet på primärvården.
Det är dags att protestera!
Nätverket för Gemensam Välfärd i Malmö har tagit initiativ till ett sjukvårdsupprop som enskilda och organisationer kan underteckna (se ovan). Sprid gärna! Regionledningen kommer att uppvaktas den 22 april.
Nu får det vara nog med nedskärningar och privatiseringar!
Värna om vår gemensamma sjukvård!
Vi vill:
- att våra skattepengar ska gå till att utveckla och förbättra den offentliga sjukvården ? inte till vinster i privata företag
- anställa fler inom sjukvården i syfte att avskaffa köerna.
- satsa på fler vårdcentraler i offentlig regi.
Nätverket för Gemensam Välfärd mobiliserar medborgare och organisationer som vill att välfärdstjänster ska betraktas som mänskliga rättigheter och inte som varor på en marknad. Vi vill att välfärden ska utmärkas av jämlik och trygg tillgång, hög kvalitet, miljöhänsyn och rimliga arbetsvillkor. Vi vill vitalisera och demokratisera den offentliga sektorn.
Vi har namninsamling på följande orter kommande lördagar. Välkommen att göra oss sällskap! Kontaktperson: Gunilla Andersson 073- 555 61 60
Lör 5 april kl 11.00: Malmö, Möllevångstorget
Lör 12 april kl 11.00: Kristianstad, utanför Domus
Lör 12 april kl 12.00: Simrishamn, utanför Kommunhuset
Lör 19 april kl 11.00: Malmö, vid Obelisken på S Förstadsgatan
En inavlad stadspark
av Gunnar stensson
Halv åtta på morgonen. Jag går med labradoren förbi evenemangshallen på väg mot stadsparken då en grupp löpare passerar bron. I stället för att följa asfaltvägen mot Klostergården svänger de åt höger, hoppar över järnstängslet och försvinner in i avenboksridån mellan Södra ringvägen och det ståltrådsnät som avspärrar byggplatsen. Sedan svänger de till vänster längs det gröna stråket ner mot Höje å. Stråket har varit avstängt i snart ett år till stor förargelse för många, både i centrala stan och Klostergården.
Jag beslutar att följa efter dem. Jobbigt att lyfta drygt 40 kg hund över stängslet. Sedan går det bra. Löparna har trampat upp en stig genom den täta vegetationen. Kvittret från småfåglar av alla arter fyller rymden.
Stråket mellan stadsparken och Höje å är älskat. Trots att det varit avstängt i ett år och förbudsskyltarna är många fortsätter människorna att använda det. Stigar ska finnas där människor (och djur) rör sig! Byalaget hoppas att avspärrningen vid bygget tas bort nu när bokarna börjar grönska!
Vi tittade på detaljplanen ”Stadsparkens framtid” i måndags. Frånsett bron till evenemangshallen blir parken helt avstängd från det gröna stråket och naturen söder om Lund. En inavlad stadspark.
Isoleringen kan brytas om man bygger en ekopassage parallellt med järnvägen till det gröna stråket från koloniområdet i triangeln mellan järnvägarna. En ekopassage är en lätt bro med grön yta och buskar som gör det möjligt att passera för djur, blommor och träd liksom vandrare och löpare. Ekopassagen skulle förena stadsparken med det skånska landskapet söder om Södra ringvägen. Det landskap som den var en del av när den anlades.
Men det kräver planering. Enligt detaljplanen ska ett parkeringshus byggas i det nuvarande koloniområdet. Stigen till ekopassagen bör i så fall utgå någonstans från Högevallsbadet och passera bakom parkeringshuset. Tidiga morgnar blir den härlig för vandrare och löpare och i de ljusa nätterna även för harar, kaniner, ekorrar, skalbaggar och kanske rådjur.
För Klostergårdens Byalag, Gunnar Stensson
Jag beslutar att följa efter dem. Jobbigt att lyfta drygt 40 kg hund över stängslet. Sedan går det bra. Löparna har trampat upp en stig genom den täta vegetationen. Kvittret från småfåglar av alla arter fyller rymden.
Stråket mellan stadsparken och Höje å är älskat. Trots att det varit avstängt i ett år och förbudsskyltarna är många fortsätter människorna att använda det. Stigar ska finnas där människor (och djur) rör sig! Byalaget hoppas att avspärrningen vid bygget tas bort nu när bokarna börjar grönska!
Vi tittade på detaljplanen ”Stadsparkens framtid” i måndags. Frånsett bron till evenemangshallen blir parken helt avstängd från det gröna stråket och naturen söder om Lund. En inavlad stadspark.
Isoleringen kan brytas om man bygger en ekopassage parallellt med järnvägen till det gröna stråket från koloniområdet i triangeln mellan järnvägarna. En ekopassage är en lätt bro med grön yta och buskar som gör det möjligt att passera för djur, blommor och träd liksom vandrare och löpare. Ekopassagen skulle förena stadsparken med det skånska landskapet söder om Södra ringvägen. Det landskap som den var en del av när den anlades.
Men det kräver planering. Enligt detaljplanen ska ett parkeringshus byggas i det nuvarande koloniområdet. Stigen till ekopassagen bör i så fall utgå någonstans från Högevallsbadet och passera bakom parkeringshuset. Tidiga morgnar blir den härlig för vandrare och löpare och i de ljusa nätterna även för harar, kaniner, ekorrar, skalbaggar och kanske rådjur.
För Klostergårdens Byalag, Gunnar Stensson
Populism kontra politisk korrekthet
av Lucifer
Jag läser under stigande häpnad rubriken överst på Dagens Nyheters förstasida i dag torsdag: ”Bättre belysning gör elever piggare i skolan”. En underförstådd hänvisning till de berömda socialpsykologiska experimenten 1924-27 på Western Electrics fabriker i Hawthorne? Nej, det tycks inte handla om det, detta är vad den svenska pressens flaggskepp ser som en stor nyhet. Förväntas vi välta tidningskiosken för detta? Vad gör dom på journalisthögskolorna nu för tiden?
Søvndal igen
Mina rader i Veckobladet om Villy Søvndal, ledaren för danska SF, och hans utbrott mot en islamistisk gruppering, föranledde Anders Davidsson och Herman Schmid till invändningar i förra veckans VB. Det gladde mig, det är så en politisk debatt kan börja. Anders Davidssons ord om eftertanke är verkligen välmotiverade – det är inte särskilt lustigt att hamna på samma sida som Jyllands-Posten. Och när Herman Schmid menar att det är en medveten taktisk kalkyl av SF att ryta till mot en islamistisk gruppering så kan man verkligen undra om SF är värda några applåder från vårt håll.
Jag försökte ju faktiskt inte heller dölja min tveksamhet inför något som ser ut som ett närmande till Pia Kjærsgaard och jag jämförde med det svenska folkpartiets utförsäljning av sina liberala principer. Det jag uppskattade var det jag såg som ett spontant utbrott mot en grupp som tycks förespråka religiös diktatur. Jag har sympati för den som därvid blir förbannad och rentav yttrar hårda ord. Det är något annat än att säga att det skulle vara ”rätt väg”. Jag tror heller inte ett ögonblick att det här handlar om religion. De muslimska invandrarna i Danmark har behandlats som skit och som reaktion samlas de eller åtminstone en liten grupp bland dem under religiös-politisk fana. Men det ska väl inte få hindra Søvndal eller någon annan att få svara med ”dra åt helvete” inför uppenbara grovheter?
Inte bara flyktingmottagande
Det är väl kanske lite för ytligt att säga att Søvndal bara har brutit mot den politiska korrektheten och dess krav på ständigt lika milda och välövervägda ord. Det finns naturligtvis ett taktiskt drag i att visa att också vänstern kan säga ifrån. Invandrare är i många avseenden svaga, men måste trots det finna sig i att bli motsagda och angripna. Nästan all debatt om invandring äger rum med mer eller mindre främlingsfientliga utgångspunkter för så vitt det inte är kapitalägarna som vill ha billig arbetskraft. Då kan det väl vara dags för debatt med annan inriktning? Vänstern i Sverige har ofta idealiserat invandrare till att vara förföljda flyktingar när de inte så sällan handlar om människor som kommer hit för att tjäna pengar. Det är inget fel, men det kräver en annan politik än flyktingmottagande. Jag minns väl hur vi i vänsterpartiet i Lund tog för givet att invandrarna var vårt folk, tills vi upptäckte att det var de inte alls, deras sympatier hamnade väl så ofta hos moderaterna och folkpartiet.
OK, tveksamheterna mot Søvndals uttalande kvarstår, men jag kan nog inte förkasta honom. Det finns kritiker, t.ex. vänsterpartiets andra systerparti Danmark, Enhedslistan. Det ska bli intressant att se var SF hamnar.
I körsbärens tid
Ibland kan det vara nyttigt att fara bort en stund. Jag var i Washington förra veckan och hälsade på en son och det var ju trevligt. Sonen hade mycket riktigt två bilar, bägge sexcylindriga och den ena med fyrhjulsdrift, vilket han försäkrade var praktiskt och nästan oundgängligt. Efter att ha sett trafiken där insåg man att det inte kommer att bli lätt för detta land att vänja sig av med oljan. Tunnelbana finns, men den håller på att falla sönder i brist på underhåll, liksom så mycket annan infrastruktur här.
Jag var väl inte så intagen av staden. Förvisso fanns det breda boulevarder och vackra parker som i Paris, men inte hade stan samma råa charm som New York. Jag tyckte det kändes mest som Köpenhamn eller rent av Malmö. Världens huvudstad, för all del, presidenthelikoptrarna surrade i luften. Jag kände mig nog som Morgan Påhlsson när jag stod vid staketet till Vita Huset, känt från TV-serien. Körsbärsträden blommade och Washington Post hade uppslag med bilder på alla soldater som dött i Irak under året. De tio gånger så många irakier som dött var inte avbildade.
Vad som också fanns i tidningen var åtta helsidor med småannonser för alla de exekutiva auktioner som nu skulle hållas på fastigheter som folk tvingats gå ifrån därför att de inte kunnat amortera lånen. Jag tror man kan säga att den otyglade kapitalismen inte har någon av sina största stunder just nu. Det verkar som den behöver lite hjälp och stöd för att gå vidare och det har redan börjat med att man s.a.s. socialiserar förlusterna. Dvs. inte för de vräkta villaägarna utan för finansbolagen. Nästa år kanske man socialiserar vinsterna, vem vet?
Lucifer
PS.
Inte sällan visar sig verkligheten överensstämma ens teoretiska föreställningar. Här har vi länge talat om negativa effekterna av att svenska legosoldater deltar i expeditioner med gamla kolonialmakter och därvid tränas in i det gamla koloniala uppträdandet. Gårdagens Uppdrag Granskning visade att ett svenskt elitförband såg på när den gemensamme franske befälhavaren torterade en infödd fånge. Den franske befälhavaren fick Nordstjärneorden av svenska staten, den svenske som försökte dölja det inträffade blev befordrad. Säg nej till legosoldater och expeditionskårer och ja till ett folkligt förankrat försvar! Och för helvete: stanna hemma från NATO:s toppmöten!
Nazisterna på Klostergården
av Gunnar Stensson
Den nationalsocialistiska Motståndsrörelsen smyger omkring i Klostergården. Hittills inskränker sig verksamheten till att anonymt (man hänvisar till en hemsida på nätet) sprida flygblad och sätta upp klisterlappar och enstaka affischer. Också på daghem och skolor.
Häromdagen hittade jag ett flygblad från Motståndsrörelsen på vindrutan till min bil. Det förespråkade nationell socialism. Motståndsrörelsen ska ”bryta sionisternas strypgrepp om vårt folk och ”etablera en nationell regering” samt införa ”ett mer auktoritärt samhällsskick med nationalism och socialism som ideologiska grunder”. Massinvandring jämställs med främlingsinvasion, rasblandning med folkmord och mångkulturalism med kulturförstöring. I det nya samhället ska ”människorna inte längre ha behov av falska religioner”. Flygbladet innehöll ett enda konkret krav. ”Det fria Sverige ska omedelbart utträda ur EU”.
Att sova med fienden
Socialistisk Folkeparti i Danmark har nått ett röstetal på cirka 20 procent medan det svenska vänsterpartiet idag (30/3) enligt DN/Synovate ligger på 6,1. Varpå beror skillnaden?
Lucifer antog härom veckan att SF:s framgång kunde bero på att SF:s ledare Sövndal efter en våldsam demonstration arrangerad av den islamiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir med uppfriskande frispråkighet uppmanat demonstranterna att lämna Danmark och sticka hem till islamistiska diktaturer.
Och förra veckan påpekade Herman Schmid att SF redan tidigare attackerat islamisterna och övergett principen om likhet inför lagen genom att kräva att muslimska skadeverkare skall straffas hårdare än danska BZ-ungdomar.
Varför tar SF sådana steg? Inte kan väl partiet ha resonerat som Herman Schmid antyder: Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti och då ska vi framföra folkets krav.
Vi vet vilken konsekvens den inställningen fick i Tysklands 30-tal. Och håller på att få i dagens Danmark.
Det är förmodligen bättre att främlingsfientliga individer och grupper i Danmark ansluter sig till SF än till Pia Kjaersgaard. Men det är, som Herman Schmid påpekar, ingalunda oproblematiskt. Redan bifallet från borgerliga kretsar är ytterst obehagligt och än värre är att båda utspelen skulle applåderas av grupper som den nazistiska Motståndsrörelsen i Klostergården. Och av den rasistiske högerpopulisten Geert Wilders.
För att klara ut begreppen krävs också några ord om Hizb-ut-Tahrir. Det är en djupt konservativ, sunnimuslimsk rörelse med målet att återupprätta det övernationella kalifatet och det på sharialagar baserade samhället i hela den muslimska världen. Att hysa och framföra sådana åsikter är självfallet inte förbjudet i något demokratiskt samhälle. Hizb-ut-Tahrir är motståndare till terror som dödar civila eftersom det förbjuds i koranen. Den har följdriktigt tagit avstånd från al-Qaida och 9/11 liksom från terrordåden i Storbritannien och Spanien. Den förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten och kritiserar Hamas. Den är antisionistisk men inte antisemitisk.
Däremot reagerade den ytterligt skarpt mot mohammedteckningarna, och dess talesman i Danmark avtjänade tre månader i danskt fängelse. Rörelsen är inte terrorstämplad utan verkar legalt i en rad länder, inklusive Danmark. Det går att finna ytterligare en mängd, delvis motsägelsefull (som alltid i politiskt infekterade frågor) information och litteraturhänvisningar på nätet.
Kan vänsterpartiets EU-motstånd kanalisera svensk främlingsfientlighet?
Politik är en djupt dubiös verksamhet. Ingen stark nazistisk rörelse växte fram i Sverige under 1930- och 40-talen till skillnad från flertalet andra europeiska länder. I analyser förklarar man detta dels med renhållningen gentemot nazismen inom partierna men dels också med de inslag av rasteorier och antisemitism som förekom inom t ex socialdemokratin, bondeförbundet och högerpartiet, och som försvårade bildandet av ett nazistiskt parti till höger om de etablerade.
Hittills (nu talar jag om efterkrigstiden) har inga främlingsfientliga partier vunnit fotfäste här. Men sverigedemokraterna är på stark frammarsch (även om de minskade från 3 till 2 procent i den senaste mätningen). De har chans att nå riksdagen 2010.
Ännu större blir deras chans om de har framgång i EU-valet 2009 och sedan använder den som språngbräda i riksdagsvalet.
Det finns i praktiken endast två partier som kräver svenskt utträde ur EU: vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Det blir de som kommer att tävla om EU-motståndarnas röster.
Opinionsmätningar visar att majoriteten av vänsterpartiets väljare vill att Sverige ska lämna EU. Vänsterpartiet kan alltså genomföra en kraftfull anti-EU-kampanj, grövre ju närmre gräsrötterna den förs och intensivare ju mer den närmar sig valdagen.
Vi vet redan att sverigedemokraterna planerar en hätsk och intensiv kampanj. De båda partierna kommer att överbjuda varandra.
Situationen i Sverige är annorlunda än i Danmark.
Vänsterpartiet lockar inte med främlingsfientliga utspel. Det skulle inte accepteras. Och ingen vänsterpartist skulle försöka. När moderaterna gjorde det i buskpropagandan inför valet för sex år sedan ledde skandalen till ett svidande valnederlag och partiledningens avgång.
I valet mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna skulle många föredra vänsterpartiet. Självfallet gäller detta EU-motståndare inom mp, c och s. Viktigare är att vänsterpartiet har chansen att kanalisera också den misstänksamhet mot invandrare och allt utländskt som är grogrund för mycket av det folkliga EU-motståndet. Kanske kan vänsterpartiet genom en framgångsrik anti-EU-kampanj blockera sverigedemokraternas inträde i EU-parlamentet (där partiet skulle stärkas genom kontakten med andra högerextrema partier) och i riksdagen.
Men även efter nederlag i EU-valet och riksdagsvalet skulle problemen kring sverigedemokraterna förstås finnas kvar i svensk politik. Men utvecklingen i dansk och europeisk riktning kulle åtminstone bromsas.
Däremot har vänsterpartiet en möjlighet att bryta sin egen kräftgång de senaste åren och i stället börja växa (sedan det nu i stort sett distanserat sig från den ”kommunistiska” backlash som drabbade partiet 2000). Efter en framgång i EU-valet 2009 skulle det gå stärkt in i valet 2010.
Men vad skulle hända sen? Lars Ohly har offentligt förklarat att vänsterpartiets EU-motstånd inte utgör något hinder för att ingå i en (EU-positiv) socialdemokratiskt ledd regering.
Hur trovärdigt är då EU-motståndet på sikt? Kan partiet garantera att partiledningen inte tar samma steg som miljöpartiets språkrör inom några år? Under valkampanjen kommer frågorna ställas.
Och vilka problem skulle ett inflöde av EU-motståndare med sinsemellan oförenliga ståndpunkter skapa inom partiet? Partiet löper än en gång risken att för lång tid låsas fast i en föråldrad syn på världen.
Häromdagen hittade jag ett flygblad från Motståndsrörelsen på vindrutan till min bil. Det förespråkade nationell socialism. Motståndsrörelsen ska ”bryta sionisternas strypgrepp om vårt folk och ”etablera en nationell regering” samt införa ”ett mer auktoritärt samhällsskick med nationalism och socialism som ideologiska grunder”. Massinvandring jämställs med främlingsinvasion, rasblandning med folkmord och mångkulturalism med kulturförstöring. I det nya samhället ska ”människorna inte längre ha behov av falska religioner”. Flygbladet innehöll ett enda konkret krav. ”Det fria Sverige ska omedelbart utträda ur EU”.
Att sova med fienden
Socialistisk Folkeparti i Danmark har nått ett röstetal på cirka 20 procent medan det svenska vänsterpartiet idag (30/3) enligt DN/Synovate ligger på 6,1. Varpå beror skillnaden?
Lucifer antog härom veckan att SF:s framgång kunde bero på att SF:s ledare Sövndal efter en våldsam demonstration arrangerad av den islamiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir med uppfriskande frispråkighet uppmanat demonstranterna att lämna Danmark och sticka hem till islamistiska diktaturer.
Och förra veckan påpekade Herman Schmid att SF redan tidigare attackerat islamisterna och övergett principen om likhet inför lagen genom att kräva att muslimska skadeverkare skall straffas hårdare än danska BZ-ungdomar.
Varför tar SF sådana steg? Inte kan väl partiet ha resonerat som Herman Schmid antyder: Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti och då ska vi framföra folkets krav.
Vi vet vilken konsekvens den inställningen fick i Tysklands 30-tal. Och håller på att få i dagens Danmark.
Det är förmodligen bättre att främlingsfientliga individer och grupper i Danmark ansluter sig till SF än till Pia Kjaersgaard. Men det är, som Herman Schmid påpekar, ingalunda oproblematiskt. Redan bifallet från borgerliga kretsar är ytterst obehagligt och än värre är att båda utspelen skulle applåderas av grupper som den nazistiska Motståndsrörelsen i Klostergården. Och av den rasistiske högerpopulisten Geert Wilders.
För att klara ut begreppen krävs också några ord om Hizb-ut-Tahrir. Det är en djupt konservativ, sunnimuslimsk rörelse med målet att återupprätta det övernationella kalifatet och det på sharialagar baserade samhället i hela den muslimska världen. Att hysa och framföra sådana åsikter är självfallet inte förbjudet i något demokratiskt samhälle. Hizb-ut-Tahrir är motståndare till terror som dödar civila eftersom det förbjuds i koranen. Den har följdriktigt tagit avstånd från al-Qaida och 9/11 liksom från terrordåden i Storbritannien och Spanien. Den förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten och kritiserar Hamas. Den är antisionistisk men inte antisemitisk.
Däremot reagerade den ytterligt skarpt mot mohammedteckningarna, och dess talesman i Danmark avtjänade tre månader i danskt fängelse. Rörelsen är inte terrorstämplad utan verkar legalt i en rad länder, inklusive Danmark. Det går att finna ytterligare en mängd, delvis motsägelsefull (som alltid i politiskt infekterade frågor) information och litteraturhänvisningar på nätet.
Kan vänsterpartiets EU-motstånd kanalisera svensk främlingsfientlighet?
Politik är en djupt dubiös verksamhet. Ingen stark nazistisk rörelse växte fram i Sverige under 1930- och 40-talen till skillnad från flertalet andra europeiska länder. I analyser förklarar man detta dels med renhållningen gentemot nazismen inom partierna men dels också med de inslag av rasteorier och antisemitism som förekom inom t ex socialdemokratin, bondeförbundet och högerpartiet, och som försvårade bildandet av ett nazistiskt parti till höger om de etablerade.
Hittills (nu talar jag om efterkrigstiden) har inga främlingsfientliga partier vunnit fotfäste här. Men sverigedemokraterna är på stark frammarsch (även om de minskade från 3 till 2 procent i den senaste mätningen). De har chans att nå riksdagen 2010.
Ännu större blir deras chans om de har framgång i EU-valet 2009 och sedan använder den som språngbräda i riksdagsvalet.
Det finns i praktiken endast två partier som kräver svenskt utträde ur EU: vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Det blir de som kommer att tävla om EU-motståndarnas röster.
Opinionsmätningar visar att majoriteten av vänsterpartiets väljare vill att Sverige ska lämna EU. Vänsterpartiet kan alltså genomföra en kraftfull anti-EU-kampanj, grövre ju närmre gräsrötterna den förs och intensivare ju mer den närmar sig valdagen.
Vi vet redan att sverigedemokraterna planerar en hätsk och intensiv kampanj. De båda partierna kommer att överbjuda varandra.
Situationen i Sverige är annorlunda än i Danmark.
Vänsterpartiet lockar inte med främlingsfientliga utspel. Det skulle inte accepteras. Och ingen vänsterpartist skulle försöka. När moderaterna gjorde det i buskpropagandan inför valet för sex år sedan ledde skandalen till ett svidande valnederlag och partiledningens avgång.
I valet mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna skulle många föredra vänsterpartiet. Självfallet gäller detta EU-motståndare inom mp, c och s. Viktigare är att vänsterpartiet har chansen att kanalisera också den misstänksamhet mot invandrare och allt utländskt som är grogrund för mycket av det folkliga EU-motståndet. Kanske kan vänsterpartiet genom en framgångsrik anti-EU-kampanj blockera sverigedemokraternas inträde i EU-parlamentet (där partiet skulle stärkas genom kontakten med andra högerextrema partier) och i riksdagen.
Men även efter nederlag i EU-valet och riksdagsvalet skulle problemen kring sverigedemokraterna förstås finnas kvar i svensk politik. Men utvecklingen i dansk och europeisk riktning kulle åtminstone bromsas.
Däremot har vänsterpartiet en möjlighet att bryta sin egen kräftgång de senaste åren och i stället börja växa (sedan det nu i stort sett distanserat sig från den ”kommunistiska” backlash som drabbade partiet 2000). Efter en framgång i EU-valet 2009 skulle det gå stärkt in i valet 2010.
Men vad skulle hända sen? Lars Ohly har offentligt förklarat att vänsterpartiets EU-motstånd inte utgör något hinder för att ingå i en (EU-positiv) socialdemokratiskt ledd regering.
Hur trovärdigt är då EU-motståndet på sikt? Kan partiet garantera att partiledningen inte tar samma steg som miljöpartiets språkrör inom några år? Under valkampanjen kommer frågorna ställas.
Och vilka problem skulle ett inflöde av EU-motståndare med sinsemellan oförenliga ståndpunkter skapa inom partiet? Partiet löper än en gång risken att för lång tid låsas fast i en föråldrad syn på världen.
Dags för en ny översiktsplan!
av Ulf Nymark
Vid kommunfullmäktiges sammanträde i förra veckan togs beslut om en revidering av Översiktsplanen (ÖPL) för Lunds kommun. Översiktsplanen är en övergripande plan som i grova drag anger användning av mark och vatten i kommunen, dvs egentligen infrastruktur (bostäder, arbetsplatser, vägar, spår etc) och miljöfrågor. Den förra översiktsplanen antogs 1998 så det är naturligtvis hög tid för en revidering.
Ekologisk hållbarhet utgör ramen
Fullmäktige beslutade också om direktiv för hur arbetet med den nya översiktsplanen ska bedrivas. Tidshorisonten ska vara fram till 2050. Direktiven innehåller en del nyheter. De slår bland annat, äntligen fast att den ekologiska hållbarheten har en särställning i förhållande till andra hållbarhetsaspekter (social, ekonomisk, kulturell hållbarhet): den utgör ramverket och är förutsättningen för all utveckling. Tidigare har de olika hållbarhetsaspekterna getts samma vikt.
Oklar målsättning
Vidare anger direktiven, med hänvisning till Naturvårdsverkets rapport, ”Tvågradersmålet i sikte”, att översiktsplanen ska minska utsläppen av klimatgaser med 85 procent till år 2050.
På denna punkt efterlyste Demokratisk vänster en precisering: avser den 85 procentiga minskningen, i enlighet med Naturvårdsverkets mål, de totala utsläppen i Lunds kommun, eller avser de minskning av utsläppen per person? Och vilket är basåret? Är det 2000 som i den åberopade rapporten? Frågorna är befogade, för kommunen har alltmer börjat att sätta utsläppsmål (t.ex. i LundaEko) per lundabo. Med den tillväxttakt som majoriteten hoppas på innebär det i så fall att de totala utsläppen inte kommer att minska särskilt mycket om nu Lund kan antas ha en befolkning på ca 150 000 eller mer år 2050. Inget annat parti var intresserat av att få dessa frågor utredda, så nu får ÖPL-arbetet drivas utifrån en oklar målsättning om växthusgaserna.
Stor majoritet för ytterligare en bana på Sturup
I övrigt anslöt sig Demokratisk vänster till vissa delar i en miljöpartistisk reservation. Bland annat yrkade vi på att önskemålen om ytterligare en bana (en tvärbana) på Sturups flygplats skulle utgå ur direktiven samt att externa och halvexterna köpcentra ska undvikas. Enbart dv och mp röstade för dessa yrkanden. Vänsterpartiet röstade, tillsammans med socialdemokrater och borgare, emot. V sa sig visst vara emot en utbyggnad på Sturup och emot externa köpcentra men ville nu inte gå ifrån de ställningstaganden man gjort i den styrgrupp som utarbetat direktiven till ÖPL-arbetet.
Nej till genusperspektiv
V hade däremot lagt en reservation i kommunstyrelsen där partiet menar att genusperspektivet ska genomsyra ÖPL-arbetet och att samhällsplaneringens konsekvenser för kvinnor och män ska redovisas. Dv var det enda parti, förutom v, som stödde detta yrkande i fullmäktige. Feminismen är knappt mer än fernissa i en del partier!
Fullmäktige gav Byggnadsnämnden i uppdrag att ta fram förslag till ny översiktsplan med målsättningen att den ska kunna antas av fullmäktige våren 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)