Det är en bok om USA:s svek mot FN och internationella avtal, lögnerna som ledde till Irakkriget, försvagandet av folkrätten, Sveriges krypande för USA, de ökande motsättningarna mellan väst och den muslimska världen, Israels expansion på ockuperad mark, den amerikanska valrörelsen, hoppet om Obama som förnyare, nödvändigheten av en ny politik byggd på dialog och förhandlingar i stället för militär konfrontation och isolering i konfliktområden som Gaza, Västbanken, Somalia, Afghanistan, Irak, Iran och Kuba, krav på amerikanskt krigsskadestånd i Irak, Europa som motvikt till USA och NATO samt behovet av att Europa ställer upp med väpnade styrkor för FN-insatser i framför allt Afrika.
Unilateralism
Det nya millenniet inleddes med tre chocker: Bush:s vägran att underteckna Kyotoprotokollet och andra multilaterala avtal 2001, terrorangreppet 9/ll som ledde till angreppet på Afghanistan och slutligen det illegala angreppet på Irak 2003.
Chocken efter 9/11 i hela världen var sådan att USA fick fria tyglar att agera. Redan följande dag samlades säkerhetsrådet och beslutade enhälligt om USA:s rätt till självförsvar. Strax därefter kom angreppet på Afghanistan.
Angreppet på Irak hade beslutats långt i förväg av Bush, Cheney, Rumsfield och andra neokonservativa hökar. Förhandlingarna fungerade bara som en dimridå. Alla minns angreppen propagandalögnerna: Saddams massförstörelsevapen som kunde nå London på 45 minuter, al-Qaidas närvaro i Irak osv. Trots lögnerna vägrade FN:s säkerhetsråd att sanktionera angreppet. Men USA trotsade FN och världsopinionen. Stödet till USA kollapsade.
Det kallas unilateralism
En ny Mellanösternpolitik
Berättelsen om de tre chockerna blev presentationens utgångspunkt. Som FN-ambassadör under fem år i början av 2000-talet var Pierre Schori direkt delaktig i kampen mot unilateralismen och de debatter som föregick Irakkriget. Han poängterade EU:s motstånd.
- I boken redovisar jag tidigare hemligstämplade överläggningar från hösten 2002 och vintern 2003, sa han. Den store förrädaren inom EU är förstås Blair tillsammans med vissa USA-beroende f.d. öststater.
Dokumenten är viktiga för historieskrivningen men framför allt för den framtida mellanösternpolitiken, som utformas inför det amerikanska presidentvalet.
Hur ställer sig presidentkandidaterna till avtalet mellan president Bush och premiärminister Maliki om långvarig amerikansk närvaro? Accepterar de att FN-mandatet ersätts av en bilateral överenskommelse? Vad händer med de amerikanska baserna?
Presidentkandidaternas ställningstaganden är inte klara än. Republikanen McCain kan förväntas fortsätta Bushpolitiken. Hillary Clinton omges av samma rådgivare som den gamla Clintonregimen och av henne kan ingen förnyelse väntas. Men hon ångrar att hon röstade för Irakkriget (ett exempel på hur politiker för att vinna politiska fördelar stöder uppenbart felaktiga beslut, jfr debatten om Socialistisk Folkeparti). Obama står för förändring.
Nu måste vi i Europa påverka, innan de nya besluten fattats. Vi måste kräva att USA betalar för den förstörelse som orsakats av dess illegala angreppskrig. FN måste få huvudansvaret i Irak. Inga amerikanska baser ska tillåtas. De skulle bara locka islamistiska grupper till Irak. USA:s närvaro i Irak är en del av problemet. Översatt till parollspråk: Pierre Schori menar att Europa måste kräva USA ut ur Irak. Afghanistanpolitiken måste ändras. Målet för USA:s krig är att krossa motståndet mot den regering som installerats. Men målet för ISAF-insatsen är suddigt. Båda insatserna leds av samme amerikanske general. Det blir allt omöjligare att skilja dem från varandra. Sverige måste kräva ett klargörande om syftet med politiken Det är visserligen inte möjligt att omedelbart avbryta den svenska insatsen. Men vi ska inte skicka dit fler soldater. Och talet om JAS-plan är absurt. Det som krävs i Afghanistan är förhandlingar med talibanerna och den största befolkningsgruppen, pashtunerna, som nu i brist på alternativ stöder talibanerna.
Pierre Schori om ett gemensamt EU-försvar.
– Vad hade Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Sten Tolgfors på NATO-mötet i Bukarest att göra? frågade Schori. De kan ju inte gärna stå bakom NATO-mötets slutdokument som ger USA:s kärnvapensköld i Europa fritt fram. NATO fungerar som ett verktyg för USA:s inflytande i Europa och världen.
Egendomligt nog är EU-motståndet djupt förankrat i Lund, inte bara inom v och mp utan också i en stor del av socialdemokratin. Det kom till ytan i en fråga från publiken: ”Vad tycker du om EU:s militarisering? Är den inte splittrande? Borde vi inte hellre satsa på FN?”
Pierre Schori svarade med en historisk genomgång. 1992 till 94 inringades och besköts Sarajevo av serbiska styrkor utan att vare sig FN eller EU-styrkorna kunde ingripa. (I Sverige tog Vilhelm Agrell 1994 initiativ till bildandet av Sarajevo-partiet som faktiskt stöddes av någon procent väljare och flera förnyare i vänsterpartiet i Lund). Massakern i Sebrenica utspelades inför ögonen på den lilla trupp som skulle försvara civilbefolkningen. EU tvingades att be USA om militär hjälp och USA genomförde en bomboffensiv, som satte stopp för massakrerna men som fick andra skadliga effekter, sa Schori.
Under dessa år kom EU fram till beslutet att sätta upp egna väpnade styrkor. Aldrig mer skulle man behöva be USA om hjälp för att lösa säkerhetsproblem i Europa.
Insatsstyrkorna behövs, poängterade Pierre Schori. De behövs särskilt i Afrika där många länder befinner sig i svår humanitär och politisk kris (Schori ledde en FN-insats i Afrika för något år sedan). Som exempel nämnde han Darfur, Tschad och Zimbabwe.
Han välkomnade samarbetet mellan Norge, Finland och Sverige i Nordic Battle Group och poängterade eftertryckligt att det inte råder splittring mellan FN och EU. EU-förbanden är nödvändiga för FN:s insatser och behöver förstärkas.
Med utgångspunkt från Pierre Schoris övertygelse om behovet av väpnade EU-förband och hans avståndstagande från Nato kan man dra slutsatsen att Pierre Schori stöder den kontroversiella artikel 42 i Lissabonfördraget om ett gemensamt EU-försvar.
På den grundläggande punkten skiljer han sig från de EU-stödjande borgerliga partierna som är emot just artikel 42 och föredrar en europeisk anslutning till USA och Nato-samarbetet.
Rekordpublik på västers bibliotek
Beträffande EU-försvaret var många säkert oense med Schori, vilket han måste ha varit medveten om. Det var därför han ägnade frågan relativt stort utrymme. Den stora publiken nästan sprängde Västers stadsdelsbibliotek. Såvitt jag kunde se tillhörde flertalet vänstern i bred bemärkelse. Särskilt stor var anslutningen från socialdemokratiskt håll. Vad mer? Trots Schoris problem med heshet och hosta rådde tät koncentration och applåderna var intensiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar