Från Wall Stret och Östra Förstadsgatan av Lucifer

Det svarta hålet på Wall Street tycks bara svälja mer och mer. Det senaste jag såg var att Swedbank hade förlorat 8 miljarder där. Ja, så kan det gå.

Hur kunde det bli så här?
Det intressanta är kommentarerna kring detta. Hur kunde det gå så här? Man kunde möjligen tänka sig att ledarskribenterna gjorde sig några reflektioner kring det rådande ekonomiska systemet. I stället går de i samma fotspår som presidentkandidaten McCain som säger att aktörerna på Wall Street borde lägga band på sin girighet, och förmodar man, bli bättre människor. För Aftonbladet är saken klar:” Det var bolånedirektörernas och aktieägarnas girighet som skapade den internationella krisen.” Och Aftonbladet avslutar ledaren (torsdagens) med orden ” Det handlar om att sätta stopp för den värsta girigheten.”
Det fanns en tid när det var möjligt att i den offentliga debatten säga att problemet var inte människors girighet. En sorts girighet kan vi alla ha. Det finns ingen anledning att moralisera över alla dem som nu ängslas för sina pensioner och sparmedel i aktiefonder och finansdirektörerna gör väl bara sitt jobb? Och faktiskt, på en och annan börssida hittar men en antydan till klarspråk: Vad som pågår är den ”kreativa förstörelse” som Joseph Schumpeter lyfte fram som central i det gällande ekonomiska systemet. Den är ett viktigt inslag i en fungerande kapitalistisk ekonomi. Girighet är en integrerad del av vårt ekonomiska system. Men kan det vara ett bra system? Är det så här vi vill ha det?

På bio
I nästa vecka är det premiär på Jan Troells nya film ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Då har man chansen att i cirka tio sekunder höra delar av Röda Kapellet spela ”Internationalen” i ett förstamajtåg någon gång på 1910-talet. Bara det gör förstås filmen sevärd. Mina kvalifikationer som filmskribent är måttliga – jag fick avgå som filmrecensent på Arbetet i början av 60-talet sedan ägaren av Reflex och Palladium hotat med annonsbojkott om jag fortsatte. Men här är mina tankar efter att ha sett filmen på premiären för de medverkande.
Det här är klassisk Troell, en stor episk berättelse med fantastiskt vackra bilder. Det unika med Troell är ju att han är fotografen som regissör, han tänker hela tiden i bilder. Han har också en självklar hemhörighet i det skånska landskapet, i dess städer med smutsgula tegelhus, dess bakgårdar och dass, i dialekten. Och han har ett lugn och en lågmäldhet i sin berättarstil som jag tror tilltalar många. Nånstans mitt i filmen fick jag tanken: det här är Troells ”Fanny och Alexander”, alltså en sorts avrundning av ett långt och framgångsrikt filmskapande där han visar upp hela sin repertoar i berättelsen om en arbetarfamilj i Malmö de första årtiondena på nittonhundratalet. Här kommer till och med Amaltheahändelserna 1908 med.
Samtidigt kan man se bredden i berättelsen som ett problem. Han vill ha med så mycket – filmen är två timmar och tolv minuter lång. Det innebär att huvudtemat, Maria Larssons (och väl Troells) fascination inför de eviga ögonblicken, alltså verkligheten som bild, inte får den dominerande roll det skulle kunna haft. I valet mellan episk bredd och en idémässig profil har han valt båda. Filmen är värd att se och njuta av men missar därmed i slagkraft, det är min känsla. I övrigt: här är väl använda Lunda- och Malmömiljöer (fast han kunde låtit bli att ta med klockstapeln på Kulturen) Han har en fin känsla för atmosfärskapande musik med både Kväsarvalsen och folkmusik i Vombs fure. Gå och se den och tyck själv!