Israels beroende av kolonialism och neokolonialism av Gunnar Stensson

Den historiska bakgrunden till Israels bildande är välkänd. Nazismen, andra världskriget och Förintelsen. Men det finns också en annan bakgrund. Israels historia är ett led i den europeiska kolonialismens blodiga slutfas och den amerikanska hegemonins uppgång och tillbakagång i Mellanöstern. Israel kan under de nya betingelser som nu håller på att inträda inte fortsätta att bygga sin existens på vapen och stöd utifrån. Israel måste integreras i Mellanöstern.

Gaza. Krig som slakt
Israels krig i Gaza är en kopia av de krig kolonialmakterna förde. Liksom en brittisk armé utplånade en dubbelt så stor muslimsk i slaget vid Omdurman har Israel krossat Gaza nästan helt utan egna förluster.
Vid Omdurman var kulsprutorna utslagsgivande, i Gaza artilleri, flyg och tanks. Slakten vid Omdurman drabbade krigare. I Gaza var offren civila.
Få israeler kom i kontakt med den fiende de utplånade. Soldaterna avfyrade artilleripjäser på miltals avstånd, fällde bomber från hög höjd och dundrade fram genom Gazas gränder inkrupna i stridsvagnarnas stålskal och sköt på allt, fast och löst, med fosfor- och spränggranater utan att någonsin visa sig. Det var ett mekaniserat krig mot en motståndare utan artilleri, flyg och stridsvagnar. Men vapen rostar. Folket finns kvar.

Folkens krig
Då staten Israel bildades pågick flera befrielsekrig i Afrika och Asien. Fransmännen som hade kapitulerat för nazisterna redan 1940 försökte underkuva vietnameserna som hade kämpat mot den japanska fascismen ända till 1945. Kriget i Indokina slutade med det franska nederlaget vid Dien Bien Phu 1954.
Frankrike massakrerade flera tusen araber som demonstrerade för frihet och oberoende i Alger 1945. Befrielsekriget utbröt 1954. När FLN segrat 1962 hade de franska kolonialisterna dödat en miljon algerier och tvångsförflyttat två miljoner.
Storbritannien avvecklade stora delar av sitt imperium frivilligt (Indien, Pakistan, Burma och Ceylon) och uppgav mandatet Palestina, men bekämpade mau-mau-rörelsen i Kenya och dödade tiotusentals kikuyuer.

Etnisk rensning
Vid tiden för Israels bildande 1948 byggde de segrande europeiska stormakternas utrikespolitik på rasism och kolonialism. Israelerna efterliknade förebilderna och fördrev 700 000 palestinier från deras hem efter segern i kriget med de arabiska grannländerna. Så erövrade ”ett folk utan land ett land utan folk”. Liknande etniska rensningar pågick sedan krigsslutet i Europa.
Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike såg i Israel en värdefull allierad. Frankrike ersatte Sovjetunionen som ledande vapenexportör till Israel. Frankrike och Storbritannien utvecklade kärnvapen för att hävda sig som stormakter vid sidan av supermakterna USA och Sovjet. Frankrike hjälpte Israel att skaffa en egen atombomb.

Neokolonialism
Men Suezkriget 1956 visade att europeiska kolonialmakternas tid definitivt var förbi. Israel, Frankrike och Storbritannien hade angripit Egypten sedan Nasser nationaliserat Suezkanalen. Anfallet fick sitt snöpliga slut genom att USA tvingade de angripande staterna till vapenvila.
Den gamla kolonialismen var förbrukad. I fortsättningen var det USA:s neokolonialism som gällde.
USA hade redan 1953 genom en militärkupp stoppat den demokratiska utvecklingen i Iran för att få kontroll över oljerikedomarna. Den demokratiskt valde Mossaddeq hade störtats och shahens diktatur återinförts. (Konsekvensen av USA-ingripandet blev 1979 ayatolla Khomeynis revolution och den islamiska republikens införande. Den amerikanska ambassaden ockuperades. Men allt detta låg ännu i framtiden.)
Politikerna i Israel insåg att de satsat på fel häst, svalde förargelsen och blev USA:s vänner.
USA försåg Israel med de vapen som avgjorde sexdagarskriget 1967. Nu ockuperade Israel hela Palestina, Gaza, Sinaihalvön och de syriska Golanhöjderna.
Vapen och politiskt stöd från USA avgjorde också det så kallade Yom Kippur-kriget 1973. Israel erkändes så småningom av Egypten och Jordanien, men Israel underlät att ta den chans som öppnat sig till en fredlig tvåstatslösning.

PLO
Vietnam kämpade vid denna tid mot USA-imperialismen. Befrielsekrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau mot Portugal var på väg mot seger.
Palestinierna inledde en ny fas i sin nationella kamp. PLO, den palestinska befrielseorganisationen, bildades.
Under flera år förlitade sig Israel på militärt våld och vägrade att förhandla med ”terrororganisationen” PLO. Arrogant demonstrerade Ariel Sharon Israels militära överlägsenhet genom att köra ut PLO i det första Libanon-kriget 1982. Hundratals palestinier utrotades i flyktinglägren Sabra och Shatila.
Så kom intifadan 1987. Det var en palestinsk motsvarighet till folkets demonstration för oberoende i Alger 1945. USA och Israel tvingades samtala med PLO. Förhandlingarna ledde till Oslo-avtalet 1993. Därmed skapades åter en möjlighet till försoning och tvåstatslösning. Det var kanske den sista.

Israel reducerar Förintelsen till politiskt propaganda
Men israelerna mördade Yitzhak Rabin, den premiärminister som undertecknat Oslo-avtalet. I stället fick vi Netanyahu, Ehud Olmerts, Libanonkriget 2006 och massakern i Gaza 2009.
Israel besvarar rutinmässigt omvärldens kritik mot massakrer och övergrepp med påminnelser om Förintelsen och anklagelser för antisemitism.
Dessa undanmanövrer fungerade länge, men nu har det gått inflation i dem. Alltfler, även judar, kräver att man gör åtskillnad mellan händelserna i Gaza och Förintelsen. Israels sätt att utnyttja Förintelsen som politiskt argument relativiserar och banaliserar den unika tragedi som Förintelsen är.
En journalist i den israeliska tidningen Haaretz skrev: Jag är glad att mina föräldrar som överlevde Förintelsen inte lever längre. De skulle inte ha stått ut med det som sker.
Israels försök att skjuta barnen som brändes till döds i vit fosfor åt sidan med Förintelsen som argument inger världsopinionen vämjelse.

Idag undergräver Israels krig USA:s intressen
USA inser att den israeliska politiken skadar de amerikanska intressena i det nya läge som uppstått då USA:s världshegemoni ifrågasätts. Satsningarna på den militära stormakten Israel ökar spänningarna i Mellanöstern. Det är bara en tidsfråga innan USA drar slutsatsen att det är nödvändigt att minska eller avveckla det militära stödet till Israel och pressa Israel att söka fred och samarbete med palestinierna och sina grannar.
Reaktionerna i Israel efter massakern i Gaza visar att en rasistisk apartheidattityd vuxit fram under årtiondena av ockupation och att en majoritet av det israeliska folket helt enkelt inte förstår omvärldens kritik. Den attityden utgör ett allvarligt hot mot Israels möjligheter att ta sig ur den historiska återvändsgränd som landet befinner sig i.

Tvåstatslösning?
Idag är Israel det största hindret för en tvåstatslösning. Israel som hittills burits upp av europeisk kolonialism och amerikansk neokolonialism måste överge rollen som militär stormakt och försöka börja fungera i fred och samarbete med palestinierna och grannländerna. För att detta mål ska uppnås krävs försoning med palestinierna.
Barnen i Gaza är de som genom att förlåta Israels övergrepp kan göra en försoning möjlig.
Någon annan möjlighet för Israels fortsatta existens som stat finns inte.