”On the wrong side of history”, Barack Obama 20/1 2009
”Man kan inte utrota ett helt folk”, Olof Palme 1/7 1982
”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk”. Olof Palme yttrade dessa ord i ett tal inför TCO-kongressen 1 juli 1982. Han var upprörd över Israels invasion i Libanon och förödande bombning av Beirut som senare ockuperades. Den israeliska armén tvingade den palestinska befrielserörelsen PLO till exil i Tunisien. Sedan genomfördes massakrer på den försvarslösa befolkningen i de palestinska lägren Sabra och Shatila. Ansvarig var Ariel Sharon. Israel hade som vanligt vunnit en stor militär seger. PLO:s väpnade styrkor var förintade och ledningen i exil långt borta från Palestina.
Olof Palme upprördes och insåg att det folkrättsvidriga våldet ingalunda innebar något slut på konflikten utan tvärtom fördjupade och förvärrade den. På sikt skulle våldet hota själva Israel.
Talet vid TCO-kongressen var en signal, ett råd till Israel, som under årtionden åtnjutit Sveriges och inte minst Olof Palmes stöd, särskilt de år då Israels socialdemokrater under Ben Gurion och Golda Meir byggde landet.
Var Palmes råd ett klokt råd, ett gott råd i ljuset av vad som sedan skulle hända: intifadan 1987, Israels nya invasion i Libanon 2006 och massakern i Gaza ?
Fredsrörelsen i Israel tyckte det var ett gott råd och växte sig starkare.
Eller var det ett uttryck för hat mot Israel, för trivialisering av Förintelsen? Var Olof Palme antisemit?
Det tyckte det israeliska högerpartiet Likud. Dess ledare var Menachem Begin, tidigare medlem i terrorgruppen Sternligan och inblandad i mordet på Folke Bernadotte.
Det blev Likuds tolkning som staten Israel via sina ambassader spred i Europa.
Den tolkningen upprepades av borgerliga media som införlivade den i sin hatkampanj mot Olof Palme.
Hatkampanjen fortsätter
Nu fortsätter Sydsvenskans Mats Skogkär angreppen på Olof Palme 27 år senare. Det sker i inledningen till tidningens kampanj mot antisemitismen. ”Olof Palme gick i bräschen för att dra paralleller mellan Israel och Nazityskland”, skriver han. Han styrker påståendet med citatet ovan som han hämtat ur en sionistisk propagandaskrift utgiven av Jerusalem Center for Public Affairs 2008, ”Behind the humanitarian mask”.
En feltolkad formulering av Karl Marx
Chefredaktör Heidi Avellan, som i samma kampanj skrivit en artikel om antisemitismen i den europeiska kulturen i Sydsvenskan 7 februari, går i en liknande fälla.
I Niklas Ekdals bok ”Europa och skulden” har hon funnit en lösryckt formulering ur Marx traktat ”Om judefrågan”. Den lyder så här: ”Så snart det lyckas samhället att avskaffa schackraren och hans förutsättningar har juden blivit en omöjlighet.”
Detta kan låta som ett solklart exempel på antisemitism och så tolkar hon det också.
Men saken är inte så enkel. I själva verket är traktaten ”Om judefrågan” en stridsskrift till försvar för judarna. Den ökände tyske antisemiten Bruno Bauer ville frånkänna judarna fulla samhälleliga rättigheter och friheter om de inte avsvor sig sin religion och lät döpa sig. Marx som själv var av judiskt ursprung upprördes djupt av Bruno Bauers förslag.
Samtidigt trodde han att den historiska utvecklingen i en framtid skulle leda till ett klasslöst sekulärt samhälle där religioner, religiöst förtryck och religiösa konflikter inte existerade. Det är innebörden i den citerade meningen.
Heidi Avellans misstag leder till historieförfalskning och till att hon faktiskt förvränger ett historiskt dokument i kampen mot tysk antisemitism. Hon hamnar på samma sida som antisemiten Bruno Bauer, vilket förvisso inte var hennes avsikt.
Enklast kollar den intresserade eller misstrogne läsaren fakta i den brittiske författaren Francis Wheens populära Marx-biografi ”Karl Marx”, Fourth Estate Limited 1999, på sidorna 55 till 57 i den engelska upplagan. Där finns också ett intressant resonemang om Marx motsägelsefulla förhållande till sin judiska identitet.
Antisemitism-stämpeln som maktinstrument
Olof Palme insåg redan långt före 1982 att en tvåstatslösning var den enda rimliga och nödvändiga lösningen i konflikten Israel – Palestina. Det förutsatte förhandlingar mellan Israel och PLO. Därför bjöd han in PLO:s ordförande Yassir Arafat till Sverige ur hans exil i Tunisien.
Följden blev att hatkampanjen mot Olof Palme drevs till nya excesser. Fler än jag minns säkert de rasistiska hataffischerna överallt i Malmö där Olof Palme framställdes som arabisk terrorist.
På samma sätt avbildade de israeliska högerextremisterna Yitzhak Shamir i nazistuniform sedan han undertecknat Oslo-avtalet. I båda fallen kan man tala om en ödesdiger trivialisering av antisemitismen och Förintelsen.
Storkyrkan i Stockholm, Sveriges nationalhelgedom, fylldes av Palmehatare som bad för Israel, höll tal och sjöng psalmer.
Kampanjen kanske inte knäckte Palme, men den blev en mycket tung politisk belastning för honom. Hatet ledde till Palmemordet tre år senare.
Trots att Sydsvenskan rubricerar sin huvudledare ”Lär av historien” är allt detta tydligen okänt för Mats Skogkär.
Att anklaga kritiker för antisemitism och trivialisering av Förintelsen.
Israels utrikespolitik bygger på allianser med mäktiga stater, för närvarande USA, och en stark armé.
Men staten Israels kanske viktigaste utrikespolitiska instrument är propagandan för att vinna världsopinionens stöd, framför allt i Västeuropa och USA.
Den israeliska propagandan har hittills förmått bryta udden av i stort sett all kritik oavsett om den handlar om att Israel diskriminerar araber, bryter mot folkrätt och ingångna avtal, spränger FN-institutioner, sätter sjukhus i brand, mördar individer i skilda delar av världen, startar anfallskrig, lagrar massförstörelsevapen, tillverkar kärnvapen eller använder förbjudna vapen som fosforgranater och klusterbomber.
Propagandan inriktar sig på befolkningens skuldkänslor i länder som på något sätt varit ansvariga för Förintelsen som Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Polen. Den grundläggande retoriken går ut på att anklaga Israels kritiker för antisemitism och för att trivialisera Förintelsen.
Det fungerade i början av 1980-talet. Men ständig upprepning leder till inflation. ”Israels brutala metoder för att få bukt med intifadan urholkade dess förtroendekapital i väst” för att citera Nationalencyklopedin. Invasionerna i Libanon och Gaza har urholkat förtroendekapitalet ytterligare. Den gamla propagandan funkar inte längre.
Sverigedemokraterna viftar med israeliska flaggor.
Den ledande israeliska tidningen Haaretz fruktar att Israel genom sin rasistiska våldspolitik håller på att begå nationellt självmord. Landet kan råka i konflikt med Barack Obamas USA.
Uri Avnery, den kände israeliske fredskämpen, är desperat. Den israeliska nationalismen grundar sig på etniskt ursprung, blod och jord, skriver han i en artikel som Al Jazeera publicerade 8/2. ”Israel har förvandlats till ett vansinnigt monster utan medlidande för kvinnor och barn, sårade och sjuka”. Han citerar med adress till Israels makthavare Barack Obamas tal den 20 januari: ”You are on the wrong side of history”... “Our power can not protect us, nor does it entitle us to do as we please.”
Han påpekar att de amerikanska judarna röstade på Obama.
Med sorg konstaterar han att marken darrar under ett Israel där en tygellös arabhatare som Avigdor Liberman vinner politisk makt.
Samtidigt har det paradoxala hänt att Sverigedemokraterna ser sina ideal förverkligade i Israel. Sverigedemokratern är det enda parti som har sina rötter i sekter som förnekade Förintelsen, hyllade Hitler och demonstrerade med hakkorsflaggor och Sieg Heil-rop.
Nu deltog en Sverigedemokratisk kommunpolitiker från Lund i söndagens Israel-manifestation .tillsammans med Folkpartiets Birgitta Olsson. Han bereddes också tillfälle uttala sitt stöd för Israel och fördöma de huvudsakligen palestinska motdemonstranterna.
Och så här säger Sverigedemokraten Sten Andersson i Sydsvenskan den 10/2: ”Det är totalt oacceptabelt det som håller på att hända i Malmö. Jag kan rekommendera besök i synagogan på Förintelsedagen för den som tvivlar på den historiska samtidsforskningen.”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar