Rädslan för islam

Nästa ämne i Demokratisk Vänsters seminarieserie om främlingsfientlighet är "Rädslan för islam - orsaker och konsekvenser". Inledare är Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds Universitet.
Måndag 1 februari kl 19
Demokratisk Vänsters lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.

Affisch

Studiecirkel om Afghanistan

Tillsammans med fredsnätverket Ofog arrangerar Kvarnby folkhögskola även denna sommar en sommarkurs som fokuserar på internationella konflikter, militarismen och fredsrörelsens motstånd. Kursen riktar sig till alla som är intresserade av fredsfrågor.
En smygupptakt blir en studiecirkel som arrangeras av Ofog i samarbete med ABF Malmö om Afghanistan. Inga förkunskaper behövs.
Väl mött!

Studiecirkel om Afghanistan
Sverige deltar i sitt första krig på tvåhundra år genom att delta i ockupationen av Afghanistan. Försvarsmakten i Sverige värvar intensivt soldater medan läget i Afghanistan förvärras allt mer.
Vi träffas och diskuterar krigets bakgrund och nuläge och försöker få en inblick i situationen i Afghanistan. Som utgångspunkt för studierna har vi den amerikanska journalisten Ann Jones´ bok Winter in Kabul som är på engelska. Vi planerar att ses vid tre tillfällen med start torsdagen den 11 februari. Hör av dig om du har frågor.
Länk där du kan anmäla dig

Per Gahrton föreläser

Söndagen den 7 februari kl 15 arrangerar Demokratisk Vänster ett möte om Israel - Palestina. Per Gahrton föreläser om konfliktens historia.

Krigets logik av Anders Davidson

Säkerhetssituationen i Afghanistan är sådan att valet som skulle ha genomförts i maj har skjutits fram till mitten av september.
Strax före nyår tog en självmordsbombare sju USA-soldaters liv. Svaret: elva dronerattacker i Pakistan. Resultat: 90 dödade.
Militanta islamister ska jagas och dö.
Befolkningen i byarna som drabbats uppger att många dödade var civila.
Krigets logik.
Det Sverige är en del av.

Transportkostnaden försumbar – men hur länge till? av Erik Kågström

Scan skickar griskött från Kristianstad till polska Swinousje där det skivas, saltas och röks och samma dag skickas tillbaka till Sverige i baconform (Efter Arbetet 15/1 2010). Tydligen är transportkostnaden i detta sammanhang försumbar. Man undrar då hur mycket oljan måste stiga i pris för att det inte längre skall vara lönsamt med färjetransporterna över Östersjön. 100, 120, 140 dollar per fat? Svaret får vi när Peak Oil inträffar och oljeföretagen inte längre kan producera de volymer olja som efterfrågas i världen. Att Peak Oil kommer är säkert. Mindre säkert är när det inträffar. Kanske om 10 år men kanske redan i år. Och vem vet. I en kommande lågenergiekonomi kan trenden vända och närslakterier dyka upp på löpande band.

Bra talibaner? av Anders Davidson

Den danske författaren Carsten Jensen svarar i Information på frågan om talibanerna var bra för afghanerna:
”Hvis jeg et øjeblik skal være filosofisk, vil jeg sige med spanieren Fernado Savaters ord, at Taleban var den frygtelige gud, som indførte en brutal orden, der gjorde ende på anarki og lovløshed. Hvis valget står mellem den totale lovløshed og fanatikere som Taleban, så vil Taleban fremstå som et bedre valg, fordi de lagde ulven, altså de lokale krigsherrer, i lænker. Alle mennesker har brug for lov og orden, men det er ikke det, vi har givet afghanerne. Hvad vesten gjorde, var at befri ulven for sine lænker, da vi invaderede landet.”

Dawit Isaak och ”War on Terror” av Gunnar Stensson

”De, som inte är med oss, är med terroristerna,” sa George Bush. Eritreas president Isayas Afeworki tog chansen, liksom många andra. Han upphävde demokratin, arresterade sina kritiker, betecknade dem som terrorister och slöt upp i ”War on Terror”. Eritrea hörde till ”de villiga” i anfallet på Irak 2003. Afeworki fick sin belöning. Som vapenbroder till president Bush kom han att åtnjuta politisk immunitet.
En av de som fängslades den där septembermorgonen 2001 var Dawit Isaak. De andra var 13 av Dawits kollegor och de demokratiska ledare han hyllat i sina artiklar. Under åren som gått sedan dess greps många fler. Och ingen ställdes inför rätta.
”War on Terror” upphävde folkrätten. Förbudet mot tortyr avskaffades. Av Pol Pot lärde CIA att praktisera waterboarding. Det blev en vanlig tortyrmetod. Frånsett smärta och ångest orsakar den lungskador, hjärtskador och hjärnskador. När metoden kritiserades ville Bush legalisera den.
”War on Terror” skapade Guantanamo. President Bush grep misstänkta och höll dem fängslade under vidriga förhållanden precis som president Afeworki. Obama kallas ”soft on terrorism” när han, hittills förgäves, vill stänga Guantanamo.
Att kidnappa personer och skicka dem till Guantanamo blev en inkomstkälla i Pakistan och Afghanistan. Agenter kidnappade människor i Europas städer.”War on Terror” möjliggjorde Abu Ghraib.
Diktaturer världen över, från Tjetjenien till Burma och Kirgisistan, fick en ursäkt för att tortera och mörda: de gjorde bara som USA. Det var OK.
Demokratierna böjde sig som under Hitler-tiden. Den svenska regeringen skickade Muhammed Al Zey och Ahmed Al Giza till de egyptiska tortyrkamrarna.
För grövre tortyr outsourcade CIA fångar till hemliga fängelser i länder som Jordanien och Saudiarabien, men också till länder i Europa, i regel forna öststater, ”villiga länder” som Polen eller Litauen.
Flertalet av de människor som greps är fortfarande fängslade. Många är för alltid fysiskt och psykiskt sönderbrutna. Många har plågats ihjäl.
Kampanjen ”Free Dawit” bygger på att Dawit Isaak är svensk, journalist och fängslad av en diktator i ett litet afrikanskt land. Det handlar om att befria en enda människa, att få hem en svensk medborgare. Just det uthålliga engagemanget för en enda individ är raka motsatsen till de rasistiska generaliseringar som ”War on Terror” bygger på.
Det är samtidigt nödvändigt att inse, att Dawit är en av många i ett världsomspännande förtryckarsystem. Det handlar inte bara om att få hem Dawit Isaak till Sverige.
För Dawit Isaak fortsätter ett lidande som nu har pågått i 3050 dagar. Det fortsätter på samma sätt för tusentals eller tiotusentals andra kvinnor och män i USA, Europa, Asien och Afrika. Free Dawit!
Gunnar Stensson

PS. Idag förhörs Tony Blair om sina lögner att Irak förfogade över massförstörelsevapen och samarbetade med Bin Ladin. Syftet var att få Storbritannien att ställa upp på USA:s sida i Irakkriget.
Han drev sin egen vapenexpert David Kelly till självmord. Biståndsministern Clare Short och förre utrikesminstern Robin Cook hoppade av i protest. De bör hedras! Heder också åt Hans Blix som hela tiden stod upp för sanningen, trots hot och tillvitelser från presidenter, premiärministrar och generaler!

Jag tvivlar på idrotten av Lucifer

Ja, jag har snott rubriken av Ivar Lo som gav ut en pamflett med den titeln och mycket riktigt blev utskälld. Faktum är att jag tvivlar t.ex. inte på motionsidrotten – jag har gått på Gerdahallen eller någon av dess föregångare så där i 40 år.

Det starkaste organiserade särintresset i landet
Nej, det jag är emot är elitidrotten och närmare bestämt politikernas svansande för idrottsbyråkratin. De senare vill nämligen alltid ha mer pengar och nya anläggningar. Nästan alla pengar idrottsrörelsen får kommer från våra skatter och då tycker man möjligen att Riksidrottsförbundets (RF) ordförandelön kunde vara lite mindre än 770 000. Anslagen brukar de motivera med att de har så omfattande ungdomsverksamhet och att de därvid visar så stort socialt ansvar. Jo, det finns undersökningar om det och det visar sig då att de mycket riktigt tar in många barn och ungdomar i ett år eller så, men sen sparkas de ut när de bästa ska matchas fram och lagen toppas. Och pengarna visar sig oftast gå åt till just elitens (i den här skalan klubbarnas representationslag) träningsläger, matchresor mm. Jag har inte hunnit läsa den, men så vitt jag förstår pekar Tomas Petersons idrottsutredning härom året (”Föreningsfostran och tävlingsfostran.” SOU 2008:59) i samma riktning.­– I mina ögon är RF det starkaste organiserade särintresset i landet, säger Tomas P, professor i idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning vid Malmö högskola (och i övrigt gammal vänsterman i Lund).

Fria parkeringsplatser, glöm det!
Men politikerna är alltså för fega för att våga säg emot klubbarna, det framgick senast av reportaget från tisdagens diskussion mellan politiker och idrottsföreträdare. Jag fäste mig särskilt vid att företrädare för LUGI Gymnastik ville ha fria parkeringsplatser för ledarna. Ingen politiker tycks ha föreslagit att ledarna i stället borde cykla.

Dyra hallar
Därutöver finns ju alla skandalerna. Hur var det nu med EOS-hallen, var det rimligt att kommunen betalade den? Och den borgen för Victoriahallen som idrottslobbyn drev igenom under försäkringar om att det skulle inte kosta kommunen något? Jag tror att det blev ganska dyrt för kommunen när Lugi inte orkade betala. Och nyss var det den skandalartade fula och tydligen också dåliga Arenan nere vid Södra vägen som kommunen inte har råda att driva men som lurades på stan av idrottslobbyn och glasmästare Paulsson. Och glasmästaren fixade samtidigt ett löfte om att flytta fotbollsplanen på Klostergården. Allt detta gjorde att det blev ingen förnyelse av Lunds badhus som de demokartiskt valda politikerna n med starkt stöd från lundaborna hade bestämt. Nej, Paulsson gillade handboll mer och genom att bläddra i sina sedelbuntar fick han politikerna med sig. Jag säger som Mats Olsson (v) brukar säga: Ska vi låta den som har den tjockaste plånboken bestämma i Lund?
Till det kan man bara foga: så blir det bara när idrottslobbyn får fritt fram.

Moralfrågor i utrikespolitiken av Lars-Anders Jönsson

Idag torsdag avrättades i Iran två regimmotståndare. De dömdes för att de enligt brottsrubriceringen var ”fiender till Gud”. Detta är dock i sig försumbart och inget att bry sig om då fler personer omkommer i biltrafiken. Eller hur vänsterfolk?

Usama bin Ladin har åter dykt upp i media och hotar västvärlden. För vänstersympatiska USA hatare vill så klart tro på detta då det ger dem argument för sin tes att USA och väst aldrig kan klara av uppgiften att krossa talibanernas hot mot det Afghanska samhället. Själv förstår jag inte varför bin Ladin som tycks vara en teknikintresserad människa i det fall han var i livet skulle undvika ett bildreportage. Själv tror jag banden spelas in på en studio med en närstående som har samma dialekt. De som vinner på spekulationerna om att bin Ladin fortfarande lever är, utöver den moderna vänstern, al-Quaida samt amerikanska agenter som vill försätta att leta i Afghanistans bergskedjor. Själv minns jag att många långt efter kriget trodde att Hitler var vid liv och så småningom skulle komma tillbaka.

När man läser insändarsidorna fortsätter vänstern att profilera sig på att Sverige skall lämna Afghanistan. I tidningen Flamman kan en kvinnlig journalist förklara att det fanns en hel del som var bra under Talibangregimen. Jag citerar: ”Sedan är det givetvis inte så enkelt att precis allt var bättre under talibantiden och sämre nu.”!

Partiledaren Lars Ohly tycker att vi bör lämna Afghanistan eftersom det är ett krig som vi inte kan vinna. Svensk tradition; vi håller oss utanför och låter andra göra jobbet?

I Afghanistan rådde, innan USA:s med fleras krig mot al-Quaida och talibanregimen, ett grovt förtryck av den Afghanska befolkningen. I landet organiserades terrorangrepp mot USA men även andra stater. Talibanregimen varken ville eller kunde kasta ut al-Quaida. Hur skulle officersämnet Lars Ohly löst detta? Skicka in mer bistånd och övertala dem att sluta utbilda terrorister?

Just i dagarna äger en konferens om bistånd till Afghanistan rum i London. Det talas även om att söka vinna över mera moderata talibaner genom att bjuda över den sold de idag får av nuvarande arbetsgivare. Det har även nämnts att man på samma sätt som i Irak kan se en möjlighet att släppa in vissa talibaner i styret av Afghanistan. Vad en eventuell uppgörelse med delar av motståndet eller talibanstyrkorna kan sluta i beror mycket på den styrkeposition man befinner sig i. USA, Tyskland med flera kommer nu att utöka sina truppinsatser. Detta kan innebära att en uppgörelse kan ske utan alltför stora eftergifter. Det viktiga är ju att säkerställa en demokratisk utveckling i landet. En uppgörelse skulle också som i Irak leda till minskat våld och därmed förbättrade möjligheter till utökat ekonomiskt stöd.

Att då, som vänstern kräver, dra tillbaka truppen från Afghanistan vore att motverka hela denna möjlighet till demokrati och fred.

Sex argument mot gratis kollektivtrafik av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets årsmöte som avhålls på lördag ska behandla ett förslag från styrelsen om gratis kollektivtrafik som ett av tre kommunala huvudkrav. Jag är starkt kritisk till kravet av minst sex skäl:
1. Vad menas med kollektivtrafik? Förslaget gör ingen avgränsning. Teoretiskt är exempelvis flyget till Arlanda ett kollektivt transportmedel. Det avsåg säkert inte styrelsen men gränsdragningen är knivig. Gäller det bara stadsbussar? Då kan man för Lunds del föreställa sej protesterna från Dalby och andra byar. Är regionen Skåne? Då skulle man idag kunna åka en sträcka av femton mil utan att betala. Och Region Skåne är som bekant på väg att växa och har redan ett biljettsystem som är integrerat med en stor del av övriga Sydsverige.
2. Det är nog regionen, i vårt fall Skånetrafiken, som menas trots att det handlar om den kommunala valrörelsen, för så är det i partiets riksdagsmotion från 2007 om prov med gratis kollektivtrafik i Örebro län och Region Skåne. Genom försöket ville man se om man kan få en omfattande överflyttning av bilister. Det är bara det att sådana försök redan har gjorts. De har gällt kommuner och alltså varit småskaligare men slutsatsen är entydig: det är få bilister som låter kärran stå. Den är alltför bekväm för det: man kan resa när det passar en, det går oftast fortare, man sitter bättre.
3. Det som bevisligen lockar över bilister är en förbättrad kollektivtrafik: tätare turer, bekvämare fordon. Men sådant har sitt höga pris. Vänsterpartiet föreslår skattehöjningar och det är befogat, men pengarna ska räcka till mycket.
4. Däremot är det åtskilliga som slutar cykla eller gå och tar bussen istället om den inte kostar. Det kan innebära en välfärdsvinst för individen men gynnar vare sej miljön eller folkhälsan.
5. Vad har det blivit av mitt fina gamla förbudsparti? Det är ganska egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar. Just sådana är effektiva om man vill dämpa bilåkandet, och framför allt billiga. På nationellt plan kan man stifta lagar men också en kommun har sina tvångsmedel i form av avspärrningar och fysiska hinder som gör körandet långsamt och obekvämt, och främst genom att ta bort p-platser. Köpenhamn är ett bra och näraliggande exempel på detta.
6. Klimatkrisen är inte ett hot utan en verklighet. Den kommer att kräva omställningar som är så långtgående att vi alla skyggar för dem. På trafiksidan blir det nödvändigt med enorma investeringar i spårsystem och andra energisnåla lösningar, och det snabbt. Det kommer att behövas både höjda skatter och höjda biljettpriser. Region Skånes senaste höjning är faktiskt ett steg i rätt riktning.
Vad som möjligen talar för förslaget är att det vittnar om att visionerna lever. Gratis kollektivtrafik skulle innebära allemansrättens utsträckning till en stor ny sektor och därmed ett steg mot socialism. Fast det är minst lika befogat att kräva gratis boende (”bostaden är en social rättighet”) eller mat, som i Lenins folkköksvisioner.
Vi lever i knapphetens rike och kommer alltid att göra det. Klimatkrisen skärper läget. Den kräver kollektiva lösningar men också sträng hushållning med resurserna.
Jag fruktar att årsmötet antar förslaget, åtminstone som en viljeinriktning. Men kravet på gratis kollektivtrafik torde väga lätt i en förhandling om ett rödgrönt handlingsprogram för Lund.

Förintelsen och den israeliska propagandan översatt av Gunnar Stensson

”Holocaust remembrance is a boon for Israeli propaganda” är titeln på en artikel av Gideon Levy som publicerades i den liberala israeliska tidningen Haaretz torsdagen 28/10.
Han skriver:”I går var det den internationella minnesdagen av Förintelsen, och inte på lång tid har en jämförbar israelisk propagandakampanj skådats. Aldrig tidigare har så många israeliska ministrar sänts till så många olika länder. Timingen för den ovanliga ansträngningen är inte någon tillfällighet. När världen talar om Goldstone talar vi om Förintelsen som för att sudda ut intrycket. När världen talar om ockupationen kommer pratar vi om Iran som om vi ville få dem att glömma.

Det kommer inte att tjäna mycket till. Inför sin avresa talade Netanyahu vid Yad Vashem. ”Det finns ondska i världen, sa han. ”Ondskan måste fördrivas redan i begynnelsen.” Somliga människor ”försöker förneka sanningen”.
Högtidliga ord, uttalade av samma person som föregående dag uttalade helt andra, sant ondskefulla ord, ord som borde utplånas från begynnelsen, ondska som Israel försöker dölja.

Netanyahu talade om en ny ”migrationspolitik”, en politik som är alltigenom ond. Han klumpade illvilligt ihop gästarbetare och förtvivlade flyktingar och varnade för att de försätter Israel i fara, sänker våra löner, skadar vår säkerhet, gör oss till ett land i tredje världen och för in droger. Han understödde nitiskt vår rasistiske inrikesminister, Eli Yishai, som talar om att invandrarna sprider sjukdomar som hepatit, tuberkulos, AIDS och Gud vet vad mer.

Inget förintelsetal kan utplåna dessa ord av hets och förtal mot invandrarna. Inget minnestal kan dölja att främlingshatet har höjt sitt huvud i Israel, inte bara bland högerextremister som i Europa utan inom hela regeringen.

Vi har en premiärminister som talar om ondska men bygger stängsel för att hindra flyktingar från att knacka på Israels dörr. En premiärminister som talar om ondska men ansvarar för det brott som Gaza-blockaden innebär, en blockad som nu är inne på sitt fjärde år och utsätter 1,5 miljoner människor för outhärdliga villkor, en premiärminister för ett land där bosättare genomför pogromer på oskyldiga palestinier under parollen ”prislapp”, en paroll med fruktansvärda historiska konnotationer, men som staten inte gör någonting för att förhindra.

Detta är premiärministern för en stat som arresterar hundratals vänsterdemonstranter som protesterar mot ockupationen och Gaza-kriget, men beviljar massamnesti till de högerextremister som demonstrerade mot tillbakadragandet från ockuperad mark. Att som i talet igår jämställa Nazi-tyskland med det fundamentalistiska Iran är bara billig propaganda. Tala om att nedvärdera Förintelsen! Ahmadinejad är inte Hitler och att jämföra de två är lika orimligt som att jämföra israeliska soldater med nazister.

Förintelsen får inte glömmas och det finns inget behov av att jämföra den med någonting. Israel måste delta i ansträngningarna att hålla minnet levande, men då måste landet ha rena händer, rena från den ondska det självt utövar. Och det får inte väcka misstanken att det använder Förintelsen för att utplåna eller dölja andra förhållanden. Tyvärr sker det nu.”
Översättning Gunnar Stensson

Doc Lounge – ett vinnande koncept av Bengt Hall

Häromdagen läste jag i tidningen att Doc Lounge i Malmö fått ett pris på näringslivsdagen. Andra pristagare var ett antal innovativa företag i Malmöregionen. Doc Lounge finns i Malmö, Stockholm, Göteborg och sedan slutet av hösten också i Lund. Det är entusiaster som dragit igång dokumentärfilmsvisning varje tisdag på Mejeriet. Konceptet är premiärvisning, livemusik och mingel. Jag hamnade där när det drog igång i höstas med uppföljningen av filmen Plötsligt i Vinslöv. Jag var nyfiken på filmen som fått en viss kultstatus och dessutom handlade om en ort inte så långt från mitt fritidsboende i nordöstra Skåne. Det blev en givande kväll. Förutom filmerna (både den ursprungliga Vinslövsfilmen och den nya) gästades mejeriet av huvudpersonerna i filmen. De mottogs med stor värme trots mångas undrande om narrspegeln lurade om hörnet. Jag och sällskapet tog en öl, njöt av det lokala bandet och undfägnades alltså med två långfilmer.
I tisdags var det dags för årets första program. Nu handlade det om vad som händer om den virtuella världen tar absolut kontroll över livet och den egna privata sfären. Dokumentären ”We live in Public” avslöjar effekterna av vårt massmediala, webbstyrda samhälle. Amerikanen Josh Harris (ofta kallad webbens Andy Warhol”) grundade sin pseudo.com, det första nätverket för Internet-TV. Han var också grundare av det banbrytande dokussåpa- projektet ”Quiet” där 100 människor under trettio dagar levde tillsammans i en bunker under New Yorks gator. Med Quiet visade Harris att han var villig att hänga ut sitt eget och andras privatliv i utbyte mot erkännandet att själv bli en offentlig person, en kändis mot alla odds. Genom Harris många experiment, bland annat ett sex månader långt dokussåpaprojekt där han filmade sitt och flickvännens liv i den gemensamma bostaden, och som ledde till hans egen mentala kollaps, har Harris demonstrerat priset vi får betala för att leva i det offentliga.
Bonus utöver filmen var tveklöst dagens tvåmannaorkester. Den tredje medlemmen hade förhinder. Gaby and the Guns var två unga musiker med mejeriet som hemvist som framförde tre nummer. Det var länge sedan jag hört en så spännande och känslofylld kvinnlig sång. Jag fick faktiskt Edith Piafs stämma i tankarna. Det kan bli något stort.
Arrangörerna trycker gärna på möjligheten att mingla tillsammans med andra dokumentärfilmsälskare. Så kära fyrtiotalister: tag nu chansen att mingla med studentgenerationen eller dina barns generation. Förmodligen var jag och kompisen de enda över trettiofem år i publiken.
Kanske blir medelåldern något högre nästa gång. Det borde attrahera den ”bråkiga” 68-vänstern. Då blir det världspremiär på ”Drömmarna på taket”, en 57 minuter lång film av Ivan Loftrup-Ericson. Den handlar om Lunds första husockupationer 1969 och människorna bakom dem. Med hjälp av arkivmaterial och intervjuer från både då och nu skildras människornas drömmar och hur det förändras över tid. Doc Lounge gästas av filmteamet, medverkande i filmen och gamla och nya ockupanter för ett samtal efter filmen. Filmens producent Magnus Gertten, som också är en framgångsrik filmregissör, sjunker ner i DJ-soffan och spelar subversiv musik från ockupationsåret 1969.
Jag går förmodligen dit på tisdag kl 19. Ett hinder kan måhända vara Filosoficirkeln som ju också äger rum på tisdagar.

Gröna stråket och matcharenan av Gunnar Stensson

Gröna stråket längs järnvägen är en direkt förbindelse mellan Lunds innerstad och Höje å. Det utnyttjas av motionärer, vandrare, studenter, skolklasser, cyklister, föräldrar, barn, pensionärer, hundägare och funktionshindrade med rollatorer och andra hjälpmedel. Det är kort sagt viktigt för friluftsliv och folkhälsa.
Detta har vid upprepade tillfällen framhållits av Klostergårdens byalag och flera andra remissinstanser. Inför det närliggande beslutet om matcharenans placering är det viktigt att påminna om stråkets betydelse ur folkhälso- och ekologiperspektiv.
Placeras matcharenan inne på nuvarande idrottsplats, som vi önskar, måste det ske på ett sådant sätt att det gröna stråkets kvaliteter bevaras.
Eventuellt buller från järnvägen kan minimeras med en jordvall och genom återskapande av den vegetation som föröddes vid banverkets kalhygge och genom fällningen av popplarna då byggnaderna i södra delen av Klostergårdens idrottsplats nyligen uppfördes.
Också försörjningen av sporthallen måste arrangeras så att stråkets kvaliteter bevaras.
Trots all åverkan är det fortsatt populärt. Till och med under snöfallet vid niotiden på tisdagsmorgonen passerade flera cyklister, några löpare och ett antal hundägare.
Lika viktig som en grön parkmiljö är för de människor som kommer att bo i de smala höghus som partierna i stadsbyggnadsnämnden fattade beslut om förra veckan, lika viktigt är det gröna stråket för alla slags vandrare både från centrala Lund och från närområdet.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag

Rädslan för islam

Nästa ämne i Demokratisk Vänsters seminarieserie om främlingsfientlighet är "Rädslan för islam - orsaker och konsekvenser".

Inledare är Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds Universitet.

Måndag 1 februari kl 19
Demokratisk Vänsters lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.

Pressgrannar

Stig Henriksson, v-Fagerstas ördförande, skriver krönikor som både publiceras på deras hemsida och i VLT.
Veckans krönika har titeln "Om sk fattiga länder"och är som vanligt välskriven och läsvärd.

Läs krönikan

Distanskurser - sök restplatser!

Kvarnby folkhögskola är ett studiecentrum för hela landet. En förutsättning för detta är våra distanskurser. Precis som som våra närvarokurser så berättigar distanskurserna till studiemedel. Du läser på kvarts- eller halvfart, kurserna går helt och hållet på distans och några obligatoriska resor till Skåne är alltså inte aktuella.
Men vi är medvetna om att det kan vara givande att träffa kurskamrater och likasinnade och har därför en ambition att kombinera distansstudierna med studiecirklar, seminarier och föreläsningar in anknytning till kursämnena. Vi vill helt enkelt länka ihop studiegrupper i hela Sverige, helst lite varstans i landet.

Några av vårens kurser har restplatser:

Marxism och feminism
Vår kurs Marxism och feminism ger dig tillfälle att fördjupa dina kunskaper om två viktiga politiska teorier som har inspirerat miljontals människor i hela världen och påverkat såväl politiska rörelser som den akademiska världen. I flera tematiska block följer vi marxismens, feminismens och vänsterrörelsernas utveckling från Marx’ dagar till vår samtid. Du kan läsa kursen på kvarts- eller halvfart.
Läs mer/anmäl dig till kursen

Makten på jobbet
Klasskampen pågår hela tiden, överallt runtomkring oss i våra vardagsliv. Varje arbetsdag bär med sig öppna eller dolda konflikter. Det är dessa konflikter som granskas och diskuteras i kursen Makten på jobbet.
Hur uppstår kollektiv, informella och formella, som gör motstånd? Vilka maktmedel har vi? Det är bara några frågor som vi kommer att diskutera. Kursen ska ge politisk-organisatoriska kunskaper och bidra till att sprida deltagarnas egna erfarenheter från den vardagliga klasskampen på jobbet.
Läs mer/anmäl dig till kursen

Bilkrisen igen av Grr

Nog för att många i snart ett års tid har kastats mellan hopp och … ja, förtvivlan är ett för starkt ord, men väl besvikelse, stundom djup. Det handlar ju om framtiden för så många människor. Bara för några veckor sen verkade alltsammans hopplöst. Men så plötsligt ljusnar det, samma dag som den riktiga solen av en händelse bryter fram genom molnen. Enligt dagens Dagens Industri kärvar det rejält i förhandlingarna. Vi ska inte överdriva förhoppningarna, men det finns faktiskt en chans att även Volvo Personvagnar kommer att läggas ner.

Från västra halvklotet av Lucifer

Visst är det märkligt att ett fyllnadsval till ena kammaren i ett parlament på andra sidan Atlanten ska föranleda kommentarer i varenda svensk dagstidning och nyhetsutsändning. Men sådant är vår fixering vid USA och tron på Barrack Obama att det blir så. Man skulle bara önska att det skedde med lite större nyansrikedom.
T.ex. kunde man ta in rösterna från USA:s vänster. Jag citerar Alexander Cockburn i den alltid lika skarpa (och ibland lite magsura, det ska medges) sajten Counterpunch.com: "…Massachusetts som ofta beskrivs som den mest liberala delstaten i USA. Det är inte sant. Den är ett motbjudande dynghål av racism och vulgära fördomar, vilket står klart efter fem minuter där i vilken taxi som helst eller när man hört på någon av pratprogrammen på radio eller läst lokaltidningen.”
Och vad gäller oron för sjukförsäkringen: ”Det troliga är att försäkringsbolagen (som dikterade de grundläggande termerna i reformen och som har miljoner att tjäna på de nya kunder som nu kommer att enligt lag tvingas ta ut en sjukförsäkring) kommer att avsky att kasta bort månader av framgångsrikt lobbyarbete. De kommer att diktera någon ny ’kompromiss’ som ger både republikaner och demokrater möjlighet att göra anspråk på att ha vunnit. Obama kommer att med glädje skriva under vilket försäkringsförslag som helst som hamnar på hans skrivbord bara det har rubriken ’reform’.”

Ställer inte Cuba upp för Haiti?
Cuba ligger ju inte mer än ett stenkast från Haiti, men inte har man sett något i tidningarna om att de skulle ha ställt upp för grannarna. Nej, det står inte i våra tidningar. Det ligger väl inte för de amerikanska nyhetsbyråerna eller våra utsända reportrar att berätta om sådant.
Men när man kollar på nätet så kommer det fram lite uppgifter. För det första visar det sig att Cuba har 340 läkare och annan medicinsk personal på Haiti sedan ett antal år och anses stå för 20 procent av landets medicinska kapacitet. Därutöver har man 400 haitianska medicinstuderanden under utbildning på Cuba. Senaste veckan har man förstärkt på Haiti med något hundratal medlemmar ur den s.k. Reeves-brigaden, som består av läkare och sjukvårdspersonal som är specialiseradae på epidemi- och katastrofmedicin. Man har tidigare verkat vid jordbävningar i Kina och Pakistan och efter tsunamin i Indonesien. Det var f.ö. denna peronal som erbjöds USA vid Katrinaöversvämningarna, vilket dock avböjdes. I en ytterligare gest har man medgivit USA att flyga över Cuba med jordbävningsoffer till Guantanamo.
Politiska gester? Ja, det är klart, de tusentals läkare som utbildas på Cuba och skickas över hela världen skänker goodwill och det är meningen, men de gör därtill god nytta. Om man är lagd åt det hållet skulle man kunna tala om att de gör allvar av det kristna kärleksbudskapet.
Skulle Sverige kunna göra något sådant? Nej, det kommer inte på tal, vi importerar ju läkare och kan inte ens utbilda våra egna. Vi lägger i stället pengar på pansarbilar och ammunition så att vi kan skrämma skiten ur folk i norra Afghanistan så att de inte mopsar sig. Det är solidaritet det, anser nästan hela Sveriges riksdag.

Smygande trädmassaker av Gunnar Stensson

På torsdagsmorgonen vandrade jag längs Höje å mot Bup-området och Sankt Lars. Det var fortfarande nästan mörkt. På långt håll såg jag strålkastarna och hörde brummandet från trädfällningsmaskiner och bandvagnar. Jag uppfattade att den största pilen, den i nedre hörnet mot hundrastplatsen hade fällts.
Medan jag inspekterade det ganska stora Bup-området konstaterade jag att man arbetade med ett system för att leda dagvattnet via en damm till ån. Flera av småträden vid Hunnerup-hemmet var fällda.
Ungefär då - vid halvniotiden - försvann alla de stora maskinerna.
Jag återvände mot ån för att inspektera förödelsen. Längs en bred gata längst nere vid vattnet var alla träd fällda. Jag hade föreställt mig att de skulle bli kvar, i alla fall flertalet, som en ridå mellan de planerade stadsvillorna och ån.
Det förvånade mig att maskinerna försvunnit så snart det blev dager. Jag grubblade över varför de börjat så tidigt och arbetat så snabbt i mörkret. De var förstås försedda med strålkastare. Var det för att undgå protestaktioner och trädkramare?
Fortfarande var det ganska folktomt. Den ende som passerade var en norsk motionslöpare. I hagtornbuskarna satt stora flockar av björktrast.
Jag kommer närmast att kontakta Riksbyggen. På måndag har vi möte i Byalaget. Jag återkommer med närmare uppgifter nästa vecka.

Det förlorade kriget av Bertil Egerö

Under USAs långa och fruktansvärda krig mot Vietnam vägrade den ena regeringen efter den andra att lyssna på de rådgivare som insåg att det var dödsdömt. Nu tycks det vara Obama-regeringens tur att i Afghanistankriget upprepa föregångarnas misstag.
Föreningen Afghanistansolidaritet ger en skrämmande bild av utvecklingen. I dess nyhetsbrev från 12 januari visas hur det talibanstyrda motståndet mot ockupationen sedan 2005 vuxit in över i stort sett alla delar av landet. I det senaste brevet (20 januari) berättar den rysk-amerikanske militäranalytikern Pavel Felgenhauer att "Det råder total enighet i Moskva att USA och Nato kommer att misslyckas [i Afghanistan] där Ryssland misslyckades, och att det inte finns någon anledning att helhjärtat stödja en förlorad sak.” Trots att en transiteringsöverenskommelse med USA tillåter 12 transportplan om dagen, transiterades under hela 2009 endast ett amerikanskt plan.
Vi kan också läsa att Japan kommer att upphöra med sitt fartygsburna tankningsstöd till USA i Persiska Viken som inleddes 2001. Japan kommer istället att inrikta sig på civilt bistånd i Afghanistan.
Afghanistansolidaritet kämpar för att få till stånd en bred diskussion om det svenska militära deltagandet i kriget. Medan politikerna duckar medgav Svenska Afghanistankommitténs ordförande Lena Hjelm-Wallén nyligen i ett möte, att ”risken är stor för att kriget i Afghanistan inte går att vinna.” Vänsterpartiet står ännu ensamt i sin opposition mot den svenska krigföringen.
Politikernas tystnad kan förstås mot bakgrund av den svenska smyganslutningen till NATO. Medan alliansen undviker öppen debatt talar det ’oberoende’ konservativa språkröret SvD idag öppet för anslutning, Svensk trupp står just nu under NATO-befäl inte bara i Afghanistan utan även i Kosovo.
Nyhetsbrevet saxar ur Pierre Schoris artikel i Expressen den 10 januari: ”Den långa betänketid som Obama gav sig för att besluta om sin och därmed NATO:s nya strategi visar med all tydlighet att det är USA som bestämmer. Att "hjälpa Obama" betyder inte att sända flera svenska trupper till Afghanistan, den militära eskaleringens väg ger ingen hållbar fred. Att dessutom bara traska patrull efter andras militära pipa, är inte god svensk utrikespolitik. I stället för den förlängda, utökade, enormt kostbara och riskfyllda militära insatsen i Afghanistan kan Sverige fortfarande välja en annan väg än krigets. Vi skulle med våra stora biståndsresurser kunna bli en stor, fredlig aktör till stöd för det afghanska folket och dess institutioner i stället för att tvingas mer och mer in i en krigföring av mycket begränsad betydelse för landet i stort. ”
Bertil Egerö

För den intresserade: Föreningen Afghanistansolidaritet arbetar för Afghanistans folk och landets rätt till oberoende. Medlemskap kostar 150 kr/år (plusgiro 33 13 24-4, FAS) inkl. tidskriften Afghanistan.nu (4 nr/år) . En prenumeration kostar 100 kr. Hemsidan heter http://www.afghanistan.nu/

Senaste nyhetsbrevet från Föreningen Afghanistansolidaritet

Halka vållar inga trafikolyckor av Ulf Nymark

Så är det då vinter igen. Och vinterväglag. Tidningarna fylls med rubriker som: ”Fler halkolyckor i natt”, ”Halkolyckor stängde av E6”, ”Halkolycka vid Skottorp”, ”Lastbil i halkolycka på torsdagskvällen” osv. Jag behöver inte fortsätta uppräkningen, alla känner väl igen rubrikerna.

Halka som olycksorsak?
Men vad står denna typ av rubriker för? Är det bara ett sakligt konstaterande att det var halt vid tidpunkten för ”olyckan”? Nej så är det inte alls. I uttrycket ”halkolycka” ligger ett dolt orsakssamband. Halkan ”orsakade” eller ”vållade” den s k olyckan. Att det är så är lätt att förvissa sig om genom att läsa ingresser och brödtext. Här några axplock från ingresser i anslutning till rubrikerna (kursiveringarna har jag gjort):
”Trafikolyckorna till följd av vinterväglaget fortsatte på kvällen …”, ”På måndagskvällen frös vägarna på och orsakade ett stort antal avåkningar …”, ”Tre bilar åkte på kort tid av E6 vid Skottorp … på grund av halka …”, ”Nio bilar seriekrockade … en olycka med halkan som orsak … ”En 30-årig man drabbades av halkan … Bilen voltade men mannen blev inte allvarligt skadad.”

I ovannämnda exempel framgår tydligt att journalister och rubriksättare hyser uppfattningen att halkan är orsaken till ”olyckor”. Halkan ”drabbar” till och med de stackars intet ont anande bilisterna på samma sätt som t ex svininfluensan. Det finns dock knappast skäl att fördöma journalisterna för denna förklaringsmodell. En stor majoritet av befolkningen använder sig av denna tolkning av orsakerna till ”trafikolyckor” när det råder vinterväglag.

Förarens val av hastighet är orsaken
Detta hindrar förstås inte att förklaringen är rakt igenom felaktig. Halka i samband med framförande av motorfordon kan i princip aldrig orsaka en olycka. Det är praktiskt taget alltid människan och människans val av fordonshastighet som är orsaken till ”olyckan”. Vill man förenkla det skulle man kunna säga att det är fordonets hastighet som vållar ”olyckan”, fast detta är en förenkling som egentligen också är missvisande. För precis som i fallet med halka som olycksorsak döljer ”fordonets hastighet” det faktum att det alltid är en människa som är subjekt. ”Halka” kan aldrig vara en självständigt verkande aktör och hastigheten uppstår genom att människan ”beordrar” sitt motorfordon att rulla på i en viss hastighet.
Den som inte håller med om att det är fordonsförarens val av (felaktig) hastighet i förhållande till väglaget som är orsaken kan ta sig en stund och fundera på om hon/han någonsin hört talas om att halkan satt en stillastående och i vederbörlig ordning parkeringsbromsad bil eller annat motorfordon i rörelse och sedan vållat en ”trafikolycka”.*

Spelar orsaken någon roll?
Men spelar det egentligen någon roll vad som är den egentliga orsaken till ”halkolyckor!? Nej, inte om man struntar i de mänskliga kostnader i form av lidande och död som ”halkolyckorna” (och alla andra ”trafikolyckor” vållar. Och inte spelar det heller någon roll för dem som till varje pris vill undvika reglering av bilismen och bilförarens ”rätt” att köra i vilken hastighet han (och mera sällan hon) finner för gott. Hastighetsbegränsningen är ju en paragraf i Trafikkungörelsen och ingenting som hindrar en förare från att köra hur fort som helst. Och även om föraren håller sig på rätt sida om hastighetsgränsen är denna givetvis en maxnivå. Är det halt väglag måste hastigheten anpassas efter detta.

Är trafikolycka verkligen en olycka?
Den uppmärksamme läsaren har säkert noterat att jag har satt ”trafikolycka” etc inom citationstecken. Detta beror helt enkelt på att begreppet ”olycka” är lite dubbeltydigt. ”Olycka” är ju motsatsen till lycka, och betyder att det är något oönskat som inträffar. Och visst är väl ”trafikolyckor” oönskade, även av föraren som beter sig fel.
Men ”olycka” har också en dragning åt innebörden att någonting sker helt av sig självt, av en slump, eller rentav på grund av ödet eller någon högre makt. ”Olycka” och ”olyckshändelse” kan uppfattas som om det saknas ett mänskligt subjekt bakom händelsen. En hel del olyckshändelser är av den karaktären. Olyckor vållade av naturkrafterna till exempel. Men sålunda inte ”trafikolyckor”, inte ens ”halkolyckor” – det är förarens val av fel, dvs för hög, hastighet som är orsaken till det inträffade. Därför har jag här, för tydlighets skull, satt ”olycka” inom citationstecken.

Bekväma bortförklaringar
Sammanfattningsvis: genom att tala om ”vinterväglag”, ”halka” etc vållar ”trafikolyckor” döljs de verkliga orsakerna bakom avåkningar och krockar. Det är bekväma bortförklaringar. Bekvämt för föraren som kan frånsäga sig allt ansvar för det inträffade, och bekvämt för alla dem som slår vakt om bilismen som trafiksystem och fordonsförarens rätt att själv välja hastighet.

För min del anser jag det självklart att bilister som ger sig ut på glashala vägar och färdas i hastigheter som leder till ”trafikolyckor” självklart gör sig skyldig till vårdslöshet i trafik och borde fällas för det. Inom en inte alltför avlägsen framtid måste enligt min mening hastighets- begränsningarna anpassas efter aktuellt väglag och siktförhållanden samtidigt som bilarna obligatoriskt förses med hastighetsreglerande utrustning som gör det omöjligt att köra i hastigheter över gällande begränsning. I avvaktan på detta borde den hyperliberala lagstiftningen och rättspraxis vad gäller vårdslöshet i trafik kraftigt skärpas.
Ulf Nymark

* Det handlar i denna text om motorfordon. I princip är det dock farten (eller annan typ av vårdslöshet) som är orsaken bakom olyckor med andra typer av fordon. Det kan dock möjligen tänkas att det finns situationer där halka kan vålla en trafikolycka för icke-motorfordon, t ex sparkstötting och cykel. Detta är jag dock osäker på och tycker heller inte att det är lönt att grubbla på denna fråga.

Lars Bondestam och Eritrea av Gunnar Stensson

En dag i mitten av november 1989 ringde Lars Bondestam.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här, sa han. Du förstår, jag har blivit ombedd att göra en bedömning av livsmedelsläget i Tigray. Det är Oxfam som finansierar. Ja, du förstår…
- Du menar att du inte kan komma till vårt seminarium den 2 december.
- Ja, jag har inte tackat ja än, jag ville ringa dig först, men…
- Det är självklart att du måste åka. Ett sånt uppdrag är viktigare än ett seminarium i Lund.
Vi pratade om hans nya bok om Eritrea. Han var stolt och lycklig över att den blivit färdig ett par veckor tidigare. Till slut kom vi överens om att flytta seminariet till 1990.
Det blev ingen föreläsning. Uppgifterna om hur Lars dog är knapphändiga. Han hade fullbordat insamlandet av material i Tigray och var på väg tillbaka. Det var två bilar: den ena kördes av Brian, en engelsman som han samarbetat med, och den andra av Lars. De körde över gränsen till Sudan vid Kassala och passerade en sudanesisk gränspostering. Brian körde före och Lars följde efter. Landminan exploderade under vänster framhjul på Lars bil.
Lars var etnolog och sociolog. Han hade vistats i Addis Abeba under Mengistus ”röda terror” och engagerat sig i Eritreas befrielsekamp, som han kommit i kontakt med när han studerade nomadfolkens vandringar i gränsområdet mellan Sudan, Etiopien, Eritrea och Djibouti. Han oroade sig för hur nomadernas livsvillkor skulle förändras när Eritrea utvecklades till en stat med definierade och bevakade gränser. Han var övertygad om att nomadernas vandringar från betesplats till betesplats i bergen och öknen var det ekologiskt bästa sättet att utnyttja de magra viddernas näring. Tillsammans med sin fru drev han en fårfarm i Bohuslän.
Lars Bondestam, Philip Gottlieb och jag ingick i en delegation från EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som 1987 blivit inbjuden till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:s andra kongress i det befriade området i bergen i södra Eritrea, runt staden Nacfa.
Vi tillbringade en frustrerande (men intressant) vecka i Khartoum i väntan på att fortsätta över den eritreanska gränsen via Port Sudan vid Röda havet. Vi delade rum i det grekiska hotell Akropol, där flera av delegaterna var inkvarterade. Det sprängdes några år senare av okända gärningsmän.
Väl framme i Eritrea deltog vi tillsammans med många andra gäster i den eritreanska befrielserörelsens andra kongress. Där antogs ett demokratiskt program som blev grundval för den konstitution som efter befrielsen utarbetades för det fria Eritrea.
Där valdes också Isayas Afeworki till ny ledare för EPLF. Ingen kunde föreställa sig att han skulle utvecklas till den diktator som idag förtrycker landet.
De internationella gästerna från partier och solidaritetsorganisationer i hela världen passade på att genomföra seminarier och gruppdiskussioner om samordning av solidaritetsarbetet. Lars köpte en get som han egenhändigt slaktade, flådde och halstrade. Sedan bjöd han på fest.
I december 1989 släcktes Lars Bondestams medvetande. Det är 20 år sedan. Jag tänker ofta på allt som därefter hände. Hur skulle han ha upplevt den fortsatta historian? Hur skulle han ha agerat? Ibland tyckte jag mig höra hans röst.

Eritrea fritt!
Den 24 maj 1991 fördrev eritreanerna den etiopiska ockupationsarmén ur Asmara samtidigt som de allierade styrkorna i Tigrays befrielsefront under ledning av Meles Zenawi tvingade Mengistu att fly från Addis Abeba i ett specialplan. Han tog med sig den etiopiska statskassan och fick en fristad i Zimbabwe.
I slutet av augusti flög jag till Asmara tillsammans med Donald Boström och Karin Bojs, då ung journalist med bakgrund i KPLM®. Det var det första planet med hemvändande eritreaner. Vi deltog i firandet av självständigheten, övertygade om att det lilla landet med sina långa demokratiska traditioner, sitt utvecklade näringsliv och sin goda infrastruktur skulle bygga upp ett välfärdssamhälle som kunde bli ett mönster för andra afrikanska länder.
Två år senare återvände vi för att övervaka folkomröstningen om Eritreas status som fri nation. Vi var stationerade i hamnstaden Massawa. Entusiasmen var gränslös och genomförandet välorganiserat. Strax därefter blev Eritrea invalt i FN. Våra förhoppningar tycktes infrias.
Men det första som hände efter etableringen som självständig stat var en rad gränskonflikter med Djibouti, Sudan och Jemen (i det sistnämnda fallet handlade det om öar och havsterritorium). Konflikterna upphörde så småningom - inte alltid till Eritreas fördel – men gränserna säkrades i bindande överenskommelser. Det fanns eritreaner som menade att politiken varit onödigt aggressiv.
President Isayas Afeworki upplöste EPLF och ersatte befrielsefronten med ett parti för demokrati och rättvisa. Det verkade förnuftigt. I många fall har ju befrielserörelser efter segern missbrukat det maktmonopol de uppnått i de befriade länderna.
Vi insåg först senare att åtgärden inte innebar någon demokratisering utan var en politisk kupp som koncentrerade makten i Afeworkis egna händer på bekostnad av största delen av EPLF:s ledarskikt.
Befrielsekampen hade varit kollektiv. Nu hade ett steg tagits mot upprättande av envåldsmakt.
Vi kunde se att förhållandet till Etiopien blev spänt när Eritrea införde en egen valuta, nacfan. Etiopien svarade genom att kräva betalning i dollar. Eritrea höjde avgifterna i sina hamnar. Samtidigt började sporadiska uppgifter om gränskonflikter mellan Etiopien och Eritrea att förekomma.
Jag tänkte på Lars varningar för den förbannelse som varje gränsdragning ger upphov till, särskilt för människor i gränszonen.
I Lund fattades beslutet att göra Asmara till vänortsstad. Elsa Grip, Larry Andow och jag reste till Asmara för ett möte med borgmästaren.
Vi var övertygade om att vapenbrödraskapet mellan Afeworkis Eritrea och Meles Zenawis Etiopien var bestående trots den politiska spänningen.
Vi jublade över den demokratiska författning som utarbetades och översatte den till svenska. Vi såg ett ambitiöst politiskt arbete för att sprida kunskap om den i Eritrea inledas. Det var 1997, och snart skulle det bli allmänna val. Men valen sköts upp gång på gång. Lars skulle nog ha varit skeptisk.

Kriget
Jag befann mig i Örebro på ett möte med EGIS en försommardag 1998 då någon plötsligt kom inrusande. ”Etiopien bombar Asmaras flyghamn!” På en tv i samlingslokalen kunde vi nästan omedelbart se förödelsen.
Chocken var bedövande. Senare samma dag bombade erövrade eritreanska MIG-plan en stad i Etiopien.
Kriget utvecklades till ett skyttegravskrig längs gränsen i det bergiga ökenlandskapet. Hundratusentals soldater stred och förlusterna i människoliv var ohyggliga. Donald Boström rapporterade från fronten i svenska media.
I maj 2000 lyckades etiopiska styrkor ta sig förbi den eritreanska försvarslinjen. Landet låg öppet för de invaderande armén
Men efter internationella påtryckningar stoppades den etiopiska invasionen. Fredsförhandlingar inleddes i Alger. Gränsdragningen mellan de båda länderna studerades av en expertgrupp från FN. Den kom till slutsatsen att Eritrea hade rätt i gränskonflikten. Det vägrade Etiopien att erkänna.
En demilitariserad zon upprättades längs gränsen och FN-trupp övervakade den. Situationen stabiliserades, men konflikten bestod.
Vi var glada över att Eritrea överlevt och fått rätt i gränskonflikten. När läget varit som värst den kalla vintern 1999 besökte Eritreas utrikesminister Haile Woldensai Sverige, diskuterade läget med regeringen och talade till tusentals eritreaner i Stockholm. Vi hade ett ingående samtal med honom om läget. Han var mycket allvarlig.

Demokratin mördas
Under kriget upphörde den demokratiska processen i Eritrea.
2001, när det omedelbara hotet mot landets existens hade upphört, krävde en grupp regeringsmedlemmar och tidigare ledare för befrielsefronten i ett öppet brev att val enligt konstitutionen snarast skulle genomföras.
De kom att kallas G15, de femtons grupp. I den ingick såväl Haile Woldensai som de tidigare eritreanska ambassadörerna i Sverige Adhanom och Hebret. I Eritreas tidningar, på offentliga möten, på kaféer, gator och arbetsplatser fördes en livlig debatt under våren och sommaren.
Så kom nine/eleven. I den medieskugga som uppstod såg Isayas Afeworki sin chans att osedd fängsla motståndarna, tysta kritiken och införa diktatur.
Han arresterade medlemmarna i G15-gruppen, stängde de fria tidningarna och fängslade journalisterna, däribland den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaac. Flera andra personer greps. Gripandena har sedan fortsatt år efter år.
Ingen har ställts inför rätta, många har dött i fängelserna, däribland Haile Woldensae, som led av diabetes. Sannolikt var det han som genom sitt diplomatiska arbete under kriget räddade Eritrea genom att förmå det internationella samhället att stoppa den etiopiska invasionen i maj 2000.

Nya flyktingar från Eritrea prioriteras
Före befrielsen tog Sverige emot drygt 12000 eritreanska flyktingar, kanske fler. Många registrerades som etiopier. I början av 1990-talet återvände tusentals till hemlandet för att delta i återuppbyggnaden.
Efter 2001 har allt fler flytt från Eritrea. I ett beslut häromdagen beslöt den svenska regeringen att prioritera flyktingar från Eritrea. De blir åter en av de största flyktinggrupperna i Sverige.
Biståndsprojekt som skolor och brunnar blev allt svårare att fullfölja. Kontaktpersoner och administratörer i Eritrea byttes ut eller försvann. Det blev svårt att få redovisning för hur biståndspengar använts.
Konsekvenserna för det eritreanska samhället i Sverige blev svåra. Dåvarande ordföranden i Eritreanska Riksförbundet Rezene Tesfazion, som bland annat varit med om att bilda Eritreagruppen i Lund 1981, arrangerade en demonstration mot kuppmakarna. Han utsattes för en storm av kritik och hot. Relativt få eritreaner slöt upp.
Många eritreaner hoppades i det längsta att situationen skulle normaliseras. Andra ville inte uttala kritik eftersom de oroade sig för vad som kunde hända deras anhöriga i Eritrea. Det gällde att tiga med sina åsikter. Samtidigt utgick intensiv propaganda via nätet och från den eritreanska ambassaden.
I det läget blev fortsatt solidaritetsarbete omöjligt. De eritreanska organisationerna splittrades. När hundratals, snart tusentals, eritreanska flyktingar undan Afeworki-regimen anlände till Sverige fördjupades splittringen.
Många av de eritreaner jag känner runt om i Sverige har slutat att betrakta sig som eritreanska medborgare. Vi är svenskar nu, säger de.
Delar av G15-gruppen och dess anhängare i exil har börjat organisera motståndet i Stockholm, London, Paris, Amsterdam och New York. Kanske också i Eritrea.
I pressen kan vi dag för dag se notiserna om hur många dagar och timmar som förflutit sedan Dawit Isaac fängslades. Under lika lång tid har det demokratiska Eritreas ledare varit inspärrade. Lika lång tid har förflutit sedan Isayas Afeworki mördade den eritreanska demokratin.
Lars Bondestam fick inte uppleva segern, åren av återuppbyggnad, kriget och de snart tio åren av grym diktatur. Villkoren för de nomadfolk han älskade har blivit allt omöjligare, inte bara runt Eritrea.
Han dog i ett ögonblick av lycka. Ändå är jag övertygad om att han hade velat vara med hela vägen. Och den vägen har ännu inte nått sitt slut. I Eritreas mer än hundraåriga kamp för en fri demokratisk stat är tio år trots allt en begränsad period.

Välkomna till 36:e årgången

36:e årgången är ganska imponerande för vilken tidskrift som helst och för en tidskrift där allt innehåll produceras ideellt är nästan otroligt fantastiskt, om vi får säga det själva.
När vi nu är igång med skrytet så blir faktiskt 2010-talet Veckobladets femte decennium, jisses vad vi är stolta!

Tack alla skribenter och läsare, hoppas denna årgång blir minst lika läsvärd som vanligt.
red

Pressgrannar

”Högutbildades barn får allt bättre betyg, lågutbildades sämre. Skillnaden i behörighet ökar också. Föräldrarnas utbildningsnivå är det som betyder allra mest för vilka betyg eleverna får. Skillnaderna mellan skolor ökar ännu mer än mellan elever.”
1997-1998 var betygsgapet mellan högutbildades och lågutbildades barn 50,9. 2008-2009 hade det vidgats till 70,2.
”Kommunerna dåliga på att fördela skolpeng.”
Ur en artikelserie av Emma Leijnse i Sydsvenskan 8 och 12/1.

Ny invasion i Gaza befaras av Gunnar Stensson

Israeliska bombangrepp har riktats mot påstådda ramper för kassam-raketer och mot tunnlarna längs den egyptiska gränsen. Enligt bedömare i den israeliska tidningen Haaretz tyder mycket på att armén förbereder en invasion ett år efter det att den förra avslutades.
Tidningen hoppas att Netanyahu ska kunna hålla krigsivrarna i schack och att president Obama prioriterar situationen i Mellanöstern. En israelisk invasion i Gaza skulle vara ödesdiger för Obamas politik i Afghanistan, Pakistan och Irak.

Attentat mot Stadsvallen? av Mats Olsson

Lund omgavs en gång av en stadsvall. Den var till för att att styra resande till de bestämda tullplatser där vägarna in till staden gick. Där fanns ett hål i vallen, en bom och en tullstation för att ta upp den så kallade Lilla Tullen. Denna tull på inrikes varutransport till städerna avskaffades 1810 och då blev vallen överflödig. En liten rest av stadsvallen blev dock kvar - i Stadsparken. Få städer har kvar rester av stadsvallen. Den är unik och skyddad av fornminneslagen.
Idag tittade jag närmare på utvecklingsplanen för Lunds Stadspark. En större satsning inför 100- årsjubileumet 2011 är på gång. Det är bra. Men av skissen framgår att minst tio meter av Stadsvallen är tänkt att schaktas bort för att öppna upp en öst-västlig axel.

Länk till Lunds kommuns hemsida med större karta. Den del av Stadsvallen som på skissen är bortschaktad är precis öster om Musikpaviljongen.

Förhoppningsvis är attentatet mot stadsvallen bara ett hugskott från landskapsarkitekten som ritat skissen. För inte tänker väl någon lundapolitiker på fullt allvar försöka genomdriva ett beslut som innebär att en del av Lunds medeltida stadsvall schaktas bort?
Mats Olsson, Vänsterpartiet

DV-motion: Låt 2014 bli Parkkulturens år och ett Kultur i parkens år!

Parker är i sig en form av kultur – kultur i dess grundläggande betydelse. Men kultur är som bekant mera än odling.
Förhoppningen att Lund skulle bli Europas kulturhuvudstad år 2014 har grusats. Behovet av att utveckla och bredda kulturen har dock inte ändrats av kultur-huvudstadsjuryns beslut. Och år 2014 kommer, om inget helt oförutsett inträffar, ändå att infalla om cirka fyra år. Då står förhoppningsvis den renoverade och utvidgade Stadsparken färdig. År 2014 har likaså förhoppningsvis det mesta av parkernas underhållsskuld betalats (se Demokratisk vänsters motion Lundaborna är värda vårdade och välskötta parker, daterad 14 oktober 2009).
Det är därför ett utomordentligt läge att år 2014 understryka och lyfta fram parkernas och kulturens betydelse för staden, kommunen och dess invånare.
Gör 2014 till ett parkernas och kulturens år, till ett parkkulturens år, till ett år med kulturaktiviteter i parkerna. Fyll stadens och kommunens parker (minst en park i varje stads- och kommundel!) under detta år med kultur – musik, sång, dans, måleri, skulptur, litteratur, film, teater, vetenskap - ja, med allt som kan räknas som kultur! Låt 2014 kulturblommor blomma i våra parker!
Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslår vi kommunfullmäktige besluta

att 2014 ska vara ett Parkkulturens år och ett Kultur i parkens år
att ge Tekniska nämnden och Kultur- och fritidsnämnden i uppdrag att tillsammans
med kommunens kulturföreningar och kulturutövare utforma innehållet för
Parkkulturens/Kultur i parkens år
att ge de båda nämnderna i uppdrag att återkomma med begäran om anslag för
genomförandet av detta projekt
att finansiering ska ske ur de för kulturhuvudstadsåret reserverade medlen

Sven-Bertil Persson och Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Nytt från mässen av Lucifer

Lite tröttsamt kanske, men jag känner mig tvungen att på nytt kommentera försvarspolitiken. Det är ju så få som gör det med en vänsterhållning. OK, det finns förstås de som inte vill ha något militärt försvar alls, och den hållningen kan jag respektera om än inte dela. Själv tycker jag att Sverige ska ha ett militärt försvar som gör att vi inte blir ett tomrum dit villiga hjälpare från NATO skyndar sig i tider av oro. Det är i det läget vi är nu, och kanske är det avsikten med den försvarspolitik som förs: vi gör oss så tomhänta att NATO-anslutning blir den enda utvägen. Den svenska militärledningen med sin tradition av uppgivenhet och defaitism ända sedan före andra världskriget och sin illa dolda lust att frottera sig med kollegorna i världens starkaste militärmakt verkar ha den hållningen.

Folkpartiet tänker till
Men vad säger då politikerna? Jo, i torsdagens Svenska Dagblad träder Folkpartiet genom major Jan Björklund, kapten Allan Widman och Birgitta Ohlsson, utrikespolitisk talesperson, fram och säger att nu vill de stärka försvaret av Sverige. Det låter ju intressant och för den som delar kritiken av den totala utförsäljningen av försvaret under 2000-talet skulle det ju kunna vara något att instämma i. Kanske är avsikten med utspelet att förebygga en överströmning av försvarsvänner till Sverigedemokraterna som ju med förvärvet av Stellan Bojerud kan bli farliga på den flygeln.
Själv finner jag Folkpartiets utspel fantasilöst och bara alltför förutsägbart i sitt innehåll. Deras argument är nämligen samma gamla upprepning av hotet från Öster som hörts sedan 1809. För all del: 1905 ansågs hotet komma från Norge som omväxling, men både under första och andra världskriget var det Ryssen som ansågs hota landet medan Tysken var en tänkbar allianskamrat. Nu är det den rysk-tyska gasledningen som gör Sverige utsatt, tillsammans med nya norska oljefyndigheter utanför Nordkap och så har ju Ryssland visat sin ondska genom sitt brutala sätt att försvara sig i Georgien. Alltså måste Sverige stärka sitt försvar.
Och då bör vi alls inte dra ner på våra insatser i Afghanistan, vårt deltagande i ockupationen där är ”både riktigt och viktigt”. Vad bör då göras? Jo mer pengar till armén: fem brigader bör sättas upp. Mer pengar till marinen: korvetter ska färdigställas och beväpnas. Mer pengar till flygvapnet: Jasplanen för bibehållas och moderniseras. Mer pengar till ledningsorganen: tre regionala militärkommandon bör upprättas. Men lugn, Folkpartiet är berett att ställa nödvändiga penningmedel till förfogande under nästa mandatperiod.

Nya svarta hål
Om detta kan man säga att här finns inte en ny tanke. Det är samma gamla dröm om en miniatyrversion av ett stormaktsförsvar, på teknikens framkant. Och det är karakteristiskt att pengar nu satsas på Saab som ska utveckla förarlösa flygplan, ibland kallade drönare, bekanta från den amerikanska teknikfronten i Afghanistan. Det är naturligtvis ett bottenlöst hål att ösa pengar i för att vi sen ska heja på Saab i exportförsöken.
Nu ska ju allt ske utan värnplikt – vi ska försvaras av särskilt anställt folk, en yrkesarmé för vilken vi förväntas ha fullt förtroende. Och det yttersta syftet är som tidigare – Folkpartiet är det parti som tydligast har krävt NATO-anslutning – att Sverige snarast ska gå med i NATO . Då skulle väl den här upprustningen vara ett sätt att visa att man är beredd att göra sig värdig ett sådant inträde.

Satsa på ett enkelt, robust försvar
Hur kan man från vänsteralliansen bemöta Folkpartiets förslag? Ja, det enklaste är väl plocka fram den gamla försvarsnegativismen och tala om det befästa fattighuset. Men djärvare och bättre vore det att ta fram en egen försvarspolitik, förslagsvis något i stil med den finska som kostar hälften av vad vi ger ut. Ingredienser: värnplikt, decentralisering, beprövad teknik, folklig förankring. Vänsterpartiet har ibland formulerat sig åt det hållet, men aldrig haft kurage och självförtroende nog att föra ut det. Tänk om de kunde sprida sådan tanker till socialdemokrater och miljöpartister!

Hälsolarm
Slutligen årets första hälsolarm. Det kommer från den danska tidningen Information som har känsla för vilka problem som möter den moderna människan. Vad det handlar om är modet med starkt nedhasade byxor. På danska kallas de hængerøvsbukser – ja, danskarna är ju ibland ganska realistiska i sitt ordval. Och när jag nu tänker på det så brukar man ju på skånska kalla sådana byxor för kasserövade. Nåväl, problemet uppstår när ungdomarna måste böja sig onaturligt för att plocka upp mobiltelefonen ur bakfickan. Resultatet är allvarliga och bestående ryggskador. Men nu är alltså Veckobladet yngre läsare, i den mån sådana finns, varnade.

Nya tider kräver nya lösningar av Lars-Åke Henningsson

Det har nu gått ett år sen USA hann ifatt Sovjet, och också har börjat anpassa sej till att de två supermakternas tid är förbi. Det tog nästan tjugo år att blåsa upp den amerikanska bubblan tills den sprack, men det har ju i alla fall hänt. Det historiska glappet mellan supermakternas reträtt är passerat, men den nya tiden är trög i starten.
Att ställa om till nya sätt att tänka går inte automatiskt, och det tar tid för jordens stater att börja förhålla sej till varandra på ett öppnare sätt än under det kalla kriget och Bushtiden. Även om inga stora beslut har fattats, har luften ändå blivit lättare att andas, inte minst med en tänkande och samtalande person i Vita huset. För den norska nobelpriskommittén var detta uppenbarligen stort nog.
Köpenhamn blev inte något nytt Kyoto, men det är åtminstone tydligt vilka problemen är, och att de i vilket fall som helst måste fortsätta att bearbetas, för att vi ska kunna leva vidare på jorden utan alltför mycket katastrofer.
För att vi ska klara miljön, dvs. klotet vi lever på, behöver vi utveckla miljösmart teknik. Vi behöver också en ekonomi som är smart på än annat sätt än den vi hade nyss, en ekonomi som är smart genom att öka genomskinligheten, inte genom att minska den, och en ekonomi som hushållar med befintliga tillgångar, inte exploaterar dem maximalt. Förslag till miljöekonomiska lösningar som avfärdats under spekulationsekonomins tid, borde det vara lättare att få gehör för nu.
Planekonomi är inte någon mirakelmedicin, men det är inte marknadsekonomi heller. En fullständig ekonomisk planering är knappast vare sej möjlig eller önskvärd, och marknadsstyrningen av ekonomin alltför kortsiktig för att fungera om man ställer krav på hållbarhet. Politiker till höger likaväl som till vänster agerar fortfarande tafatt, och försöker reglera finansmarknaden lite försiktigt. Små steg åt rätt håll är det väl ändå, även om mycket mer behövs.
Den svenska regeringen, som ju skrev sitt program innan bubblan sprack, har fått backa gång på gång ifrån den marknadsliberala hållning den utgick ifrån. Oppositionen anklagar regeringen för den ekonomiska situationen i Sverige, men utan att gå in på att den ekonomiska krisen i första hand är den globala ekonomiska expansionens kris, och inte regeringspolitikens. De borgerliga partierna hade helt enkelt otur, att deras ekonomiska ideologi skulle spricka just när de fått regeringsmakten.
Man kan förstås längta tillbaka till gamla tider. Den krympande skara som längtade till 30-talet försöker nöja sej med 50-talet, officiellt åtminstone. På andra håll verkar somliga längta mycket längre tillbaka, till Profetens tid. Då slöt sej klanmedlemmar samman under hans ledning i stället för att strida inbördes, och tvang imperier till oordnad reträtt. Att man på en del håll fortfarande lever under medeltida politiska förhållanden, det har de forna supermakterna ett ansvar för, men USA borde ha något annat och attraktivare att erbjuda afghaner och somalier än stormaktsdominans, nu när det finns förutsättningar för intelligent design på besluten i Washington.
Så länge ekonomin expanderade kunde man strunta i fördelningsfrågorna. De flesta fick ändå något, här i landet likaväl som globalt. Nu håller det inte längre att ha ekonomiska spelregler som så starkt gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Även Kinas kapitalist-leninistiska parti lär väl märka det mer och mer. Men den partiledningen är kanske lika trögfattad som många bonusdirektörer verkar vara, de som verkar uppfatta finanskollapsen som en pinsam malör, som man helst borde låtsas som att den inte hade hänt. I vår del av världen är det ändå ett politiskt ansvar att se till att medborgarna inte blir sol- och vårade en gång till av ansvarslös spekulationsekonomi.

Bron över Höje å av Gunnar Stensson

Min dotters papegoja kan vissla ledmotivet ur filmen ”Bron över floden Kwai”. Det föll mig in när jag strax före soluppgången den 14 januari fick syn på en stor schaktmaskin balanserande i en riskabel position uppe på den höga strandbrinken söder om Höje å.
På den norra stranden hade en annan maskin redan anlagt en liten vägstump ner till det isiga vattenbrynet. Arbetet med att bygga en bro som förenar Lund med Staffanstorp har inletts.
Därmed förverkligas ännu en fas i Höje å-projektet, det naturprojekt som Lomma, Lund och Staffanstorps kommuner sedan många år samarbetar om och som beskrivs i Höje å landskapsvårdsplan, antagen 2007.
Alla de lundabor som dagligen rör sig mellan järnvägsbron och Trolleberg får möjlighet till flera variationer i sina strövtåg.
Före jul beskrev jag den beträda som då anordnats söder om ån och som för första gången på många år möjliggjorde promenader där Flackarps gamla by en gång låg och där den gamla kyrkogården - nu minneslund - fortfarande finns kvar som en lummig dunge i det vidsträckta slättlandet. Också vägen runt Trolleberg öppnades.
Men det är besvärligt för personer med rörelsehinder att ta sig över de visserligen välbyggda trapporna över stängslen kring beteshagen vid järnvägsbron.
Den nya bron ökar i hög grad tillgängligheten. Den blir en vilopunkt där man kan färdas mot strömmen genom att stå och se ner i det strömmande vattnet (som Harry Martinsson skriver) eller där man kan leka Puhpinnar.
Från bron kan man planera längre eller kortare vandringsslingor.
I sådana tankar gick jag vidare, visslande Colonel Bogey March.
Det enda som oroade mig var att kommunen i Översiktsplan 2010 fortfarande planerar en vägbro över ån parallellt med järnvägsbron för att tung trafik från Klostergårdens industriområde ska få en förbindelse med väg 108. Jag skulle hellre se att industrin ersattes med bostäder.

De oansvarigas revansch av Mats Olsson

I juni förra året antog Lunds fullmäktige budget för 2010, den fjärde nedskärningsbudgeten i rad. Alla områden inom välfärds- utbildnings- och kulturpolitiken skar borgerligheten ner på ytterligare en gång. Arbetsmarknadsåtgärder lades ner, boende för hemlösa kvinnor konkurrensutsattes och sköts upp, busstaxan höjdes, nödvändigt underhåll och investeringar i skolor och andra fastigheter drogs in.
Vi som hävdade att ytterligare pengar till kommunerna måste komma från riksdagen hånades och bespottades som ekonomiskt oansvariga. Vänsterpartiet menade till exempel att det är den offentliga sektorns plikt att hålla uppe välfärdssektor och investeringar i krisen och vi lade ett budgetförslag som enligt den dåvarande prognosen visade ett underskott på 95 miljoner kronor.
Nu har kommunkontoret reviderat beräkningarna av intäkter och utgifter 2010. De innebär en resultatförbättring med 183 miljoner kronor jämfört med den budget som togs förra året. Att 26 av dessa miljoner äts upp av ökade socialbidragskostnader är inte förvånande, den borgerliga regeringen och kommunledning har gjort vad de kunnat för att skära i trygghetssystem, Komvux och sysselsättningsskapande åtgärder.
Men resultatprognosen för 2010 visar att det var Vänsterpartiet som i själva verket hade den mest realistiska budgeten av alla partier. Hade kommunfullmäktige stött vårt budgetförslag hade vi kunnat undvika nedskärningarna i välfärdssektorn och ändå haft ett överskott på mellan 50 och 100 miljoner kronor.
Den visar också att de paniknedskärningar som borgerligheten håller på att genomdriva i Lund är onödiga. De gör ingen människa glad, utom möjligen den som tycker att skola, äldreomsorg och kultur ska svältas ut för möjliggöra framtida skattesänkningar. De rödgröna partierna har gemensamt krävt att budgeten 2010 ska göras om. Vad gör Lunds borgerlighet?
Mats Olsson, Vänsterpartiet

Hyckleriet av Sven-Hugo Mattsson

Det är min bestämda uppfattning, om vi inte kraftigt höjer priset på det som är farligt för vår planet, går det åt helvete. Vår planet kommer till stora delar bli obeboelig.
Hur mycket man måste höja, genom skatter, priset på att åka bil, äta kött och flyga är meningslöst att nu ha en uppfattning om. I den svenska debatten har Miljöpartiet föreslagit två kronors höjning på bensin. Bra så! Men Vänsterpartiet kommer att reducera detta, så stor höjning klarar inte arbetarklassen. Sen kommer S att reducera det ytterligare, de fattiga måste också kunna köra bil. Som om de fattiga någonsin kommer ha råd att köra bil. Jag menar att priset skall höjas så mycket att vi ser en nedåtgående trend på verksamheterna ovan.
Jag menar också att en kraftig prishöjning skulle leda till en bättre värld för de flesta. Kraftigt höjt bensinpris och slopad moms på kollektivtrafiken skulle göra denna bättre, det enda trafikslag alla kan nyttja. En ordentlig kött- eller metangasskatt och kanske ingen moms på vegetabilier skulle göra att fler hittar det vegetariska köket. Mums. En ordentlig flygplansskatt skulle leda till en utbyggnad av snabbtåg. Vi skulle helt kunna få bort inrikesflyget och på sikt också det mesta av Europaflyget och motsvarande i andra världsdelar. Vi flyger ändå alldeles för mycket. Höjda skatter på dessa verksamheter skulle också vara rättvist. Det är de rika som använder mest av det som ger farliga utsläpp och då måste också dessa betala mer.
En annan verksamhet som skall beskattas hårdare är reklam i allmänhet och direktreklam i synnerhet, en fullständigt onödig verksamhet och en lyx som bara fyller funktionen att vi skall konsumera mer, men som kräver mycket energi och råvaror.
Pengarna vi får in på dessa skatter kan vi göra mycket med. Vi får pengar att bygga ut kollektivtrafiken, snabbtåg, forskning kring förnybar energi. Men vi får nog också sänka skatter för de med lägst inkomster och höja garantipensionen, så att de fattigaste i vårt samhälle kompenseras för de högre miljöskatterna. Vi får dessutom pengar för att någorlunda vara med och reparera de skador vi orsakar. En vinna-vinnagrej alltså. Som skrivet, detta kommer inte att ske. Allt detta skulle ju hämma tillväxten och det får ju absolut inte ske.

Jordbrukmark – en bristvara
Det vi nu vet om farorna för vår planet är nog bara bråkdelar av vad vi kommer att få reda på. På något sätt orkar politiken bara diskutera det vi ser tydligt i nutid, vi vågar helt enkelt inte se framåt trots att vi ständigt får reda på värre och värre saker. Jag tippar att bristen på jordbruksmark är nästa miljöklocka som kommer att ringa. Säg mig hur skall vi få plats med alla bilar, dess vägar och energin som nu måste odlas. Med tanke på att folkrika länder, Kina m.fl, har en bastant tillväxt, kommer bilarnas antal förmodligen att fyrfaldigas inom några årtionden. Var får vi mark att odla fram foder till ett köttätande som ständigt ökar? Var skall vi få mark att bygga för några miljarder människor till och dessas behov? Jag tippar att vi i närtid kommer att se kraftigt höjda matpriser, vilket kommer att spä på världssvälten.
Den svenska regeringens agerande på Köpenhamnsmötet är nog det värsta politiska hyckleri jag sett. Visst måste Kina, Indien och Brasilien redan nu dra ner på sina utsläpp och snabbt utveckla förnybar energi. Men vi i den rika världen kan ju börja med att få ner våra utsläpp till den nivå Indien har nu. EU släpper ut ungefär tre gånger mer koldioxid än Indien, USA sju gånger mer. Det mesta av våra utsläpp sker i verksamheter som är rena lyxen i dessa länder. De växthusgaser som finns i atmosfären har nära nog uteslutande skapats av den rika världen.
Under tiden Köpenhamnsmötet varade delades 70 reklamblad ut i Lund, under hela december 120. Om vi tillåter oss denna lyx, som går ut på att vi skall konsumera mer grejer vi egentligen inte behöver, hur kan vi då förmena Indien att komma upp till en levnadsstandard för alla som vi anser vara lägsta godtagara standard, det är här jag menar hyckleriet finns.

DV-skrivelse till Tekniska nämnden om bensinstationer i bostadsområdena

Branden i bensinstationen vid Trollebergsvägen i Lund i december i fjol visar med all önskvärd tydlighet säkerhetsriskerna med sådana anläggningar. Anläggningarna rymmer inte bara bensin utan också andra brandfarliga och högexplosiva produkter som gastuber o d. (I fallet med bensinmacken vid Trollebergsvägen förvarades gasoltuber endast mellan 25 och 50 meter från de närmast belägna bostäderna enligt uppgift från de boende). Det måste betraktas som ytterst olämpligt att sådana anläggningar är placerade i eller invid bostadsområden. Även ur buller- och luftföroreningssynpunkt är det olämpligt med bensinmackar vid bostäder.

Demokratisk vänster anser att Lunds kommun aktivt måste verka för att inga nya bensinstationer ska byggas i närheten av bostäder och att befintliga anläggningar med bostadsnära lokalisering så snart som möjligt måste flyttas.

Tekniska nämnden bör därför enligt vår mening inte förnya markarrendeskontrakt för bostadsnära bensinstationer på kommunal mark. Beträffande bensinstationer som innehar markarrendeskontrakt som löper på längre tid måste kommunen ta upp förhandlingar om förflyttning och erbjuda ur brand- och explosionssäkerhetssyn-punkt lämpligare placering. En allra första åtgärd är om möjligt att förhindra att bensinstationen vid Trollebergsvägen återuppbyggs genom att erbjuda alternativa lokaliseringar av en ny bensinstation.

Med hänvisning till det ovan anförda föreslår jag
att Tekniska nämnden beslutar att inte förlänga arrendekontrakt för bensinstationer som är placerade i eller intill befintliga eller planerade bostadsområden
att Tekniska nämnden ska verka för att erbjuda de bensinstationer som idag är lokaliserade i nära anslutning till bostadsområden alternativa lägen som ur brand- och explosionssynpunkt är lämpligare
Ulf Nymark, Demokratisk vänster

Säkerhetsparanoikerna och deras exploatörer av Gunnar Stensson

En 23-årig förvirrad nigerian, som drömde om att spränga ett plan mellan Amsterdam och Detroit och påstods vara utbildad av al Qaida i Jemen, en galning i Danmark, som jagade en karikatyrtecknare med yxa, och den publicitetshungrige Vilks, som såg till att behålla sitt renommé genom att ringa och förklara sig vara hotad, har satt fart på de hysteriska republikanerna i USA, rasisterna i Dansk Folkeparti, kvällstidningarnas sensationsexploatörer och alla andra som använder ängsliga människors paranoia för att inskränka samhällets mänskliga fri- och rättigheter.
Transporten av livsnödvändig medicin har stoppats med hänvisning till terrorhotet.
I själva verket har underrättelseorganisationerna i USA och Europa haft tillgång till kunskap om de terrorister det gäller men i allmän klantighet misslyckats med eller avstått från att förmedla den.
Mats Skogkär angriper i Sydsvenskan 14/1 under rubriken ”Tillbaka till Londonistan” de brittiska politikerna som, härdade av åren med IRA, beter sig besinningsfullt i stället för att rusa iväg och i panik införa undantagslagar. Dessbättre berörs de knappast av hans tirader. Däremot kan främlingsfientlig opinion i tidningens spridningsområde påverkas. Vilket väl är avsikten.
Visst är det sant att den islamistiska ideologin vuxit i styrka sedan 2001. Den drabbar i första hand inte västerlänningar utan muslimer.
Det är också helt uppenbart vilka det är som med övertydlig pedagogik har uppammat och spritt den över hela den muslimska världen: den amerikanska armén i Irak, Afghanistan och Pakistan, CIA, Abu Ghraib, Guantanamo, den israeliska armén i Gaza och oansvariga terrororganisationer som Blackwater.
Frivilliga från alla Mellanösterns länder har deltagit i striderna (Osama bin Laden under 1980-talet rustad av USA i kriget mot Sovjetunionen), gjort erfarenheterna och i hundratal och tusental återvänt till länder som Jemen, Somalia, Syrien, Egypten och många andra, övertygade om att de vet vad kampen kräver och vem fienden är. Deras analys bekräftas dagligen av det som sker i Afghanistan, Gaza, Pakistan och Irak.
Fascism ställs mot fascism i en ond cirkel.

DV-interpellation: Angående pågående utredning om vårdnadsbidrag

Kommunfullmäktige gav vid budgetsammanträdet i juni 2008 kommunstyrelsen i uppdrag att ”utreda införandet av vårdnadsbidrag i Lunds kommun”. Med ”vårdnadsbidrag” avses som bekant ett bidrag som premierar de föräldrar med barn mellan 1 och 3 år som väljer att avstå från kommunal barnomsorg.
Vi vill med anledning av detta ställa följande frågor till kommunstyrelsens ordförande:
1.Belyses vårdnadsbidragets konsekvenser för barnen i det pågående utredningsarbetet?
2.Utreds vårdnadsbidragets effekter för jämställdhets- och integrationsarbetet i kommunen?
3.Kommer vårdnadsbidragets konflikt med den s k arbetslinjen (som omfattas av en bred politisk majoritet) att redovisas?
4.Kan du nu, efter ett och ett halvt år av utredningsarbete, för fullmäktige redovisa åtminstone ditt preliminära ställningstagande till införandet av vårdnadsbidrag?
5.När kommer utredningen att presenteras? Får väljarna möjlighet att ta ställning till utredningens resultat i höstens valrörelse?
Sven-Bertil Persson och Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Fönstret åt gården av Gunnar Stensson

Att bo i ett stadskvarter är att vara delaktig i en gemenskap.

”Vi i 67:an”, Lisa Tetzners ungdomsroman om livet i ett arbetarkvarter i Berlin på 1930-talet, läste jag som tio-åring julen 1943 i Växjö.
Den judiska flickan Mirjam tar initiativ till en gårdsfest. Det är den berättelsen handlar om. Hennes bästa vänner är Erwin som är socialdemokrat (han tvingas liksom Mirjam fly efter Hitlers maktövertagande) och Paul som till slut går in i Hitlerjugend (det enda möjliga om man måste stanna). Att ett litet svenskt förlag gav ut boken var en modig motståndshandling.,
Något år senare kom jag att se bilder av Berlins sönderbombade arbetarkvarter efter världskrigets slut. Där hade Mirjam och hennes vänner bott. Så småningom hamnade hon i New York.
Säkert har berättelsen påverkat mitt liv, bland annat så att jag valt att bo i Klostergården.

New York är USA:s grönaste stad. Hitchcockfilmen ”Fönstret åt gården” handlar om ett hyreshus med gård och gårdshus i 50-talets New York. Den rullstolsbundne James Stewart förströr sig genom att iaktta de fragment av liv som skymtar på gården och innanför grannarnas fönster. Det är sommar, fönstren är öppna och gården full av ljud. Filmen är en thriller, men det man minns är skildringen av gården.
Jag såg den första gången i Göteborg (jag stod inte ut i den tidens inkrökta Lund) där jag studerade statskunskap under ledning av Jörgen Westerståhl, den tidens ledande valanalytiker. Jag bodde i ett gammalt hyreshus på Fjärde Långgatan, mellan hamnen och slottsskogen.

Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” såg jag tio år senare i den lilla trähusstaden Piteå. Det Malmö-kvarter där handlingen utspelar sig är nu rivet. Thommy Berggren hade jag stött på under åren i Göteborg. Jämfört med Piteå var Malmö en storstad som liknade Berlin och New York.
Från 1969 var jag lundabo och lärare på Heleneholmsskolan i Malmöstadsdelen Fosie. 1973 flyttade jag till Klostergården.

Urbana morgnar
Nästan alla morgnar dricker jag kaffe vid fönstret åt gården. Gula rutor tänds plötsligt i det svarta, när någon granne måste upp vid sextiden. Ofta släcks de
igen efter en stund då innehavaren lämnar lägenheten.
Nakna barnfötter springer fram och tillbaka på taket ovanför mitt huvud. Dudduddudddudd.
När det blir skoldags tänds fler fönster. Röster hörs. Ettans buss passerar.
Socionomhusets och Sunnanväg 18:s kompakta huskroppar träder fram när himlen omärkligt ljusnar. En tv tänds halv åtta i ett fönster mitt emot. Rapport.
En kvinna och en man skyndar fram och tillbaka i sitt kök, dukar fram frukost. Jag tror mig veta vilka de är. Två unga lärare. Så släcks deras fönster. De har gett sig ut i kylan.
När jag hämtar en ny kopp kaffe i köket strålar alla fönstren i Klostergårdsskolan av ljus liksom industrierna på andra sidan järnvägen, där ett långt godståg sakta passerar.
Klara morgnar tänder solen rutorna på socionomhusets åttonde våning. Jag ser det inte direkt, men jag ser reflexerna i fönsterraden på fjärde våningen av Vårvädersvägen 4 M.

Ut med hunden. Grannen har fått sin dörr söndersparkad av en berusad rival . 85-åriga Irina Handamirov skyndar till dagcentralen, böjd över sin rollator. Hon ger fortfarande lektioner i ryska. Jag byter ett par ord med den stilfulla rumänska kvinnan som flyttade hit i mitten av 80-talet. Vi deltog i samma demonstration mot Ceaucesco. Hon ifrågasatte min rätt att vara med eftersom jag tillhörde ”broderpartiet vpk”. Nu är hon sedan några månader änka. Utanför det öppna dagiset träffar jag den tuffa flickan med tre-åringen som hojtar åt hunden. Det är tänt inne i ABF, men FP-lokalen är fortfarande tom. Vid hissdörren möter jag en jäktad Marie Hegnelius. Klockan tio kommer hantverkaren som ska lägga om golvet i mitt vattenskadade kök. Vi pratar en stund. Nu blänker glaset i det stora fjärrvärmeverket bortom den snötäckta korpfotbollsplanen. Vi elvatiden når solen mitt fönster åt gården.

Höga flerbostadshus är inte bara det miljövänligaste och minst resurskrävande boendealternativet. Det är också socialt överlägset, vare sig det gäller barnfamiljer, åldringar, människor med funktionshinder, studenter eller ensamboende yrkesmänniskor.
Vi har traditionen i ryggen. För tiotusen år sedan bodde de första människorna så här på branta bergsluttningar i Sydafrika. När man satt i grottmynningen strax före gryningen kunde man se eldarna i granngrottorna och höra ljudet av människors rörelser och röster.
Nedanför bredde velden ut sig med sina resurser och faror.

”Sverigeetnokraterna” har inte bara fel – de ljuger också av Ulf Nymark

Lunds kommunfullmäktige hade vid sitt sammanträde den 17 december i fjol att ta ställning till två motioner från Sverigedemokraterna. Den ena handlade om att man ville att Lunds kommun skulle sluta att ge bidrag till kulturföreningar för invandrare. Invandrarföreningar skulle alltså särbehandlas i förhållande till andra kulturföreningar. Jag tänkte dock här inte uppehålla mej vid denna motion mera än att konstatera att SD:s förslag givetvis är diskriminerande och att grunden för det integrationsarbete som dessa föreningar bedriver skulle undermineras. Det var bland annat med argument av denna typ som fullmäktige avslog motionen.

SD: inga flyktingar till Lund!
Den andra motionen gick ut på att Lunds kommun skulle säga upp avtalet med Migrationsverket om flyktingmottagande och att fullmäktige skulle ta ett principbeslut om att framöver inte sluta avtal med verket. Det vill säja i klartext: SD vill att Lunds kommun inte längre ska ta emot flyktingar. Motionen avslogs. (Den som vill ta del av debatten i fullmäktige om denna motion kan gå in på Lunds kommuns hemsida, och spola sig fram till ca 2 timmar och 35 minuter in på fullmäktigemötet).
Jag tror att det finns skäl att inte bara granska SD:s värderingsgrunder, som ju är, eller i varje fall borde vara, tämligen uppenbara för alla. SD:s sätt att argumentera och sanningshalten i de påståenden om verkligheten de för fram bör också nagelfaras. Här följer ett urval av fula propagandaknep från SD:s sida såsom de vid en granskning framträder i motionen om stopp för mottagning av flyktingar i Lund.

1.”Massinvandring”
Ett flitigt använt uttryck i SD:s propaganda är ”massinvandring”. Uttrycket dyker upp även i motionen om stopp för flyktingmottagande. I motionen ges ingen förklaring till vad man menar med uttrycket ”massinvandring”. Noterbart i detta sammanhang är att SD inte gör någon tydlig skillnad mellan den totala invandringen och mottagande av flyktingar. Flyktingar är givetvis enbart en delmängd av den sammanlagda invandringen. Men genom att blanda samman begreppen kan SD ge sken av att flyktingmottagandet har en omfattning som vida överstiger de verkliga siffrorna. (Om den obefintliga distinktionen mellan invandring och flyktingmottagande: se också punkt 5 nedan). Men vad är då verkligheten bakom SD:s tal om ”massinvandring”? Lund tar emot 125 flyktingar per år, vilket motsvarar ca 0.25% av Lunds befolkning. Det är uppenbarligen ”massinvandring” för SD.
”Massinvandring” på riksnivå ser ut som följer enligt SCB (Beskrivning av Sveriges befolkning 2008, SCB rapport 2009-10-30): 101 000 personer invandrade (varav 18 000 med svenskt medborgarskap; från hela EU-området invandrade ca 53 000 personer). Samma år utvandrade 45 000 personer. Nettoinvandringen var sålunda 56 000 personer eller 0,6 % av Sveriges totala befolkning. Har för övrigt någon hört SD göra skillnad mellan brutto- och nettoinvandring?

2. Citatfabrikation
SD drar sig inte för att fabricera citat och lägga i seriöst arbetande forskares mun. Så här skriver SD i motionen:
”Den 12 februari år 2000 skrev Toni Demitz-Helin, kriminolog och analytiker på länskriminalpolisens underrättelsetjänst i Stockholm, att ’Det verkar vara så att de flesta gruppvåldtäkter begås av folk med utländsk bakgrund och att deras offer överlag är svenska kvinnor’ ”.
Efter förfrågan till Toni Demitz-Helin om citatets korrekthet svarar hon mej i ebrev den 3 december 2009:
”Jag har gått igenom mina dokument och kan konstatera att jag inte har skrivit något om gruppvåldtäkter kring den 12 februari 2000.” ”Det enda dokument jag kan hitta där jag skrivit något om etnicitet kopplat till offer och gärningsmän daterar sig till 1998. …gruppvåldtäkt nämns inte.” Vidare påpekar Demitz-Helin att dokumentet ”… är ett arbetsmaterial som aldrig expedierats”.

3. Lögn om brottslighet
”Att brottsligheten skenar i mångkulturella områden har knappast undgått någon ... Detta har bland annat Brottsförebyggande rådet visat (1996:2, 200:6, 2005:17)”, skriver SD i motionen. Här påstår alltså SD att brottsligheten i invandrartäta bostadsområden ökar snabbt och kraftigt. Vid en kontroll av vad Brottsförebyggande rådet, Brå, verkligen säjer i rapporten 2005:17, betitlad Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, visar det sig att vad Brå verkligen säjer är att ”/O/m man jämför resultaten med vad som framkom i Brå:s förra studie /2000:6/ är bilden relativt oförändrad”. (Brå 2005:17 sid 9) Dvs andelen misstänkta för brott bland invandrare har inte ökat påtagligt. (Invandrare definieras som utlandsfödda personer eller personer födda i Sverige och som har en eller två föräldrar som är födda utomlands)
Tvärtemot vad SD påstår så relaterar BRÅs rapport heller inte brottsligheten till några speciella ”områden”, varken ”mångkulturella” eller andra.

4. Obefintlig forskarauktoritet
”… den amerikanske forskaren Roger Putnam /har/ visat att den allmänna tilliten, … och samhällsengagemanget minskar i ett mångkulturellt samhälle”, påstår SD i motionstexten. Problemet, ur SD:s synpunkt, är att det inte finns någon forskare med det namnet, åtminstone inte någon som är sökbar på internätet. Däremot finns det en ganska välkänd forskare vid namn Robert Putnam. Om det nu är denne forskare som SD avser är omöjligt att veta, och framför allt är det omöjligt att kontrollera om SD:s tolkning av hans forskning är korrekt eftersom inget källdokument anges.

5. ”Verkliga” flyktingar?
SD är förstås inte helt omedvetet om att många människor, ja en majoritet av invånarna såväl Lund som i Sverige, ser positivt på att vi tar emot flyktingar. Därför tar man till olika propagandistiska figurer för att beslöja brutaliteten i sin människosyn. Sålunda talar SD ofta om att de flyktingar Sverige och/eller Lunds kommun tar emot inte är ”riktiga” flyktingar. Så skriver man t ex i motionen: ”… inte ens 5 procent av de immigranter vi tagit emot sedan 1980 är reella flyktingar enligt FN:s egen definition”. Denna mening innehåller nästan alla ingredienser i SD:s lögnaktiga främlingsfientliga propaganda. För det första anger SD inte vilka ”vi” är i sammanhanget: är det Lund eller är det Sverige man pratar om? För det andra går den angivna siffran inte att kontrollera, ingen källa anges. För det tredje rör man åter ihop begreppen ”immigranter” med begreppet ”flyktingar” (se punkt 1 ovan!). För det fjärde får vi inte reda på om man avser nettoimmigration eller bruttoimmigration. För det femte: vad menar man med ”FN:s egen definition”?

Missbruk av FN:s namn
Ja, vad kan SD mena med FN:s definition av flyktingar? Detta är sannerligen inte lätt att veta. Men en inte alltför vild gissning är att SD avser Genevekonventionen från 1951. Om denna konvention skriver UNCHR, FN:s flyktingkommissariat, följande på sin hemsida: ”1951 års flyktingkonvention, det främsta internationella fördraget i flyktingrätt, tar inte speciellt upp frågan om civila som flyr en konflikt trots att de största flyktingkatastroferna under senare år har varit ett resultat av inbördeskrig, etniskt eller religiöst våld. UNHCR betraktar emellertid personer som flyr sådana omständigheter och vars regering är oförmögen eller ovillig att ge dem skydd, som flyktingar.” (min emfas)
Av detta citat kan man lugnt dra slutsatsen att FN och UNHCR inte rör sig med begrepp som ”riktiga” eller ”reella” flyktingar. Det är ett av SD egenhändigt skapat uttryck i syfte att ge sken av att flyktingar är något annat än just flyktingar.

6. Är äldreomsorgen lönsam?
SD:s favoritargument är att flyktingmottagande och invandring kostar pengar, enligt SD till och med mycket pengar. SD svänger sig med en mängd olika uppgifter om kostnaderna för invandring. I den här aktuella motionen tycks man nöja sig med att påstå att ”invandringen” kostar de svenska ”samhället” ca mellan 130 och 30 miljarder per år. (Som kuriosa kan nämnas att SD vid ett möte i Sundsvall år 2006 angav kostnader till 600 miljarder.)
Huvudinvändningen mot detta krassa kostnadsresonemang är givetvis att vi (i Sverige och i Lund) naturligtvis inte välkomnar flyktingar för att det är lönsamt. Vi tar emot flyktingar av solidaritet med de förtryckta och förföljda. Det är den grundläggande ideologiska skillnaden mellan SD och en majoritet av befolkningen. Lika lite som vi frågar oss om äldreomsorgen är lönsam efterfrågar vi lönsamhet för flyktingmottagandet. Lika lite som vi ställer upp lönsamhetskrav på en småländsk barnfamilj som flyttar till Lund granskar vi flyktingbarn med frågan: ”Är du lönsam lille vän?”

Solidaritet och medmänsklighet
Även om solidariteten med de skyddsbehövande är själva grunden för flyktingmottagandet kan det dock i vissa sammanhang vara klargörande att granska deras sifferuppgifter. Inte primärt för att ta en debatt med SD om kostnaderna, det är knappast lönt. Utan för att om möjligt i samtal med SD:s väljare påvisa oklarheten och felaktigheter.
Sällan eller aldrig redovisar SD för vad de siffror man anför står för. När SD hävdar att Invandring/flyktingmottagandet kostar ”samhället” si eller så mycket – vad menas då med ”samhället”? Staten, kommunen eller hela folkhushållet? Är de uppgivna kostnaderna bruttokostnader eller nettokostnader? Avser de angivna siffrorna invandring totalt eller flyktingmottagandet? Hur är det överhuvudtaget möjligt att räkna på kostnaderna för invandring/flyktingmottagande respektive de inkomster och mervärde som invandringen bidrar med till folkhushållet? Men återigen: det är inte frågan om utgifter och inkomster, det är frågan om medmänsklighet.

”Sverigeetnokraterna”
Som vi sett består SD:s argumentation av en blandning av citatförfalskning, diffusa begrepp, förvrängningar och direkta lögner. Detta är förstås föga överraskande. Men tjänar det något till att argumentera i sak mot SD? Är det inte att ge SD onödig uppmärksamhet? Självklart kan man ha olika uppfattningar om detta. Men för min del är jag övertygad om att det är nödvändigt att på de platser och arenor där SD redan finns bemöta dem både vad gäller deras ”fakta”uppgifter och deras ideologiska grunder. Det de säjer och skriver i fullmäktige är ju samma saker som de skriver i sina flygblad och propagerar vid möten på gator och torg. I detta bör man så långt som möjligt försöka rikta sig till och nå SD:s nuvarande och potentiella väljare. Alternativet är att låta detta reaktionära och främlingsfientliga parti – som rätteligen borde kalla sig Sverige-etnokraterna - få sprida sin lögn- och hatpropaganda oemotsagda. Och vem som tjänar mest på det är det inte så svårt att räkna ut.

Vänstern vs de gröna av Jörgen L.

Retro-stalinistisk utvecklingsnaivism/populism eller makrosocialism fotbundet teknodystopins epidemiska asocialitet/maktpåbjudna narcissism jämte övriga samhällsdestruktion vs en spirande glad, alternativbyggande grönterror ...

Lokale veteranmiljöpartisten Anders Ebbesson återkallar i en förra onsdagen-text på Lundasidorna kring senaste hjärnkokta autostrada-förslaget de offentliga stämningarna för ung. 20 år sen, när hans eget parti sökte etablera sig landsparlamentariskt med dåvarande stad som betydande rörelsefäste, och partibas. Anders tillhör de värdetrogna inom partiekologin, en raskt svinnande skara inom ett numera påtagligt maktanknutet, dock mjukrepressivt organisationsfenomen, generöst statsfinansierat via exvis partimedel och följevis alltmer präglat av huvudstadens resurskränkande och landsparasitära livsstil/samhällsideal samt inte minst av den verklighetsdefinierande men samtidigt självroterande, mediecirkusen därutinnan. Anders minns i artikeln eller om nu insändaren studieresor till kontinenten i förmodad nämndkommunal regi, med Light Railprojekt och uppdaterade stadsspårvägar på visitlistan, till begrundan och (då faktisk bred tvärpolitisk) inspiration hemmavid.
Själv minns jag speciellt inslagen i Teknikmagasinet på TV, där Erik Bergsten en annars standard småreaktionär, typiskt samhällslobotomerad civilingenjör, återkommande märkligt lyriskt speglade ovannämnda utveckling, samt allmänt trafikprogressiva tidsandan. Anders påtalar sen helt riktigt diskrepansen mellan alla dessa behjärtade visioner, förslag och utredningar för svensk del vad gäller s.k. närkollektiva spårtrafikområdet - och i stort sett intet, som förverkligades. En stycke kallcynisk samhällsprocess väl värd och egentligen oundgänglig söka skildra via böcker, akademisk forskning samt i medieinslag i syfte spåra urartningens förlopp, och orsaker. Jämte inte minst dess politiskt ansvariga aktörer, reala såväl som småtrista samlingen (skiftesvis?) nyttiga idioter, innan- som utanför formellt operativa landsfora. Tillkommande externa aktörer som tunga anläggningsindustrin samt numera påfallande oblygt politikdrivande myndigheter som Banverket, med tentakler ute särskilt i Sydsverige, gott hjälpta av gamla personband samt måhända även välfunna, materiella nytyp argument.
Så Anders, vänsterkanten hade faktiskt makten i Lund och inte minst på riksplanet under en betydande del av här aktuella, gärna undvarade tid med allt större inflytande från två röd-gröna småpartierna ända dithän, man under sista Perssonadministrationen förleddes tro att Anders' mp samman med Vänsterpartiet kontrollerade rälspolitiken, här i landet. Hur kunde då gå så illa för utvecklingsstrategiska riksintresset, dvs lokala järnvägstrafikpolitiken och vilken roll spelade inte minst två Lundakändisar per omtalan knutna till vänsterekologiska rörelsen, Gunnar Sandin resp Karin Svensson Smith? Den förra en alltmer tankeyr och vilsegången, vänstertrafikpolitikens skuggeminens vilken skriver sig bilhatare på gamla meriter och för personliga fåfängans/troliga smågnagande samvetsnödens skull. Och tillåts äga sitt valda område på politiska patroners nu rätt självklara facon.
Karin, till person tämligen outgrundlig, en ofta tigande och till synes välkalkylerat tidsande- eller i alltmer ögonblickstidevarvet, snarare popförslagssnålåkande riksdagsperson med till specialiteten infrastrukturspecialist inom två successsiva vänsterpartier och tillika gift med ännu en gestalt inom forna skånska förnyarvänstern, professor Henrik numera en karaktärsotypisk småhal, m.a.o. obelagd ESS-vän. Jämte täta och rätt vänskapskorrupta kamratkretsen mestadels 40-talister, åtminstone utåt, oklanderligt inbördes svängrumsberedande. Ny- eller nominalkommunisterna, vad nu dagsbeteckningen därtill å sin sida per definition/nattstånden inspiration alternativt av pur motsägelse då och förmodat allt framgent såklart utvecklingsnaivister, som rörelse ett svårpejlat tidens spratt, om än rätt typiskt och nåt absolut bidrog till ekologiska sammanbrottet, inom partiet ifråga. Med bedömningsvis ödesdigra följder när "standardkapitalismen" återupprättades på svensk botten efter grönt idealistiska, knappt 20-åriga intermezzot. Stater byggs av järn och blod, som bekant och år 1848 existerar blott våren ut ...
Jörgen L.

PS När rörelsen bak en företrädare svinner hän prövas de personliga kvalitéerna - inom offentliga rollen såväl som i förmågan gjuta liv ånyo i det aldrig kan vara ett fåmanskorståg, speciellt inte i frihetliga västliga kulturkretsen. En annan odiskutabel karaktärsprövare är den stund när samhällelig makt blir tillgänglig, onekligen nytt å våran kant. Facit ser vi idag, med en prydnadskatt på forna svenska vänsterns plats. Varje västland har en opposition, vänstern brett definierad fyller samman med delar av värdekonservatismen sen liberala samhällsordningens genombrott, av tradition vad kan kallas progressiva anparten av den rollen. Så vem och vad ska nu i parlamentariska resp. frisamhälleliga reformkrafternas ställe ansvara för vitala mothållet? Media i då mer kvalificerade meningen har mer eller mindre tvingats improvisera stand-in, söka fylla tomrummet jämsides enskilda vänsterpersoner - som på 1800-talet, innan kritiska mottänket "institutionaliserades" alltså kanaliserades in i organiserade och kollektiva former, med var sina typ offentligorgan eller arenor. Lundensiska striden kring Romano Trajo med valda vänstern från borgarlegitimerad sätesplats i oblygt monopolhävdande visavi åskådarläktarens väktareobjekt, inger onda aningar. Den bränner bilar idag kanske i morgon ställer en fullastad dumpers i vägen för ett framrusande X2000-tåg. Ett teknosamhälle av vår alltmer motbjudande typ är ju inte speciellt svårt lamslå. Ett budskap effektivare än det mesta, till politikens medialiserade, välsmorda ordskitare - utvecklingens såväl som Svenssonbondfångeriets paradfångar.