Liten valrörelsekrönika av Gunnar Stensson

-Ni höjer skatten, utbrister en thailändsk kvinna på bruten svenska. Hon har samma dag blivit avskedad från ett jobb med just den motiveringen. Hon har två barn i skolåldern. Hon är desperat. Reflexmässigt kommer jag först med någon sorts argumentation, men avbryter mig genast. Vi pratar i stället om hennes omedelbara problem. Hon kommer att rösta moderat.
Det är på Komvux. Hon sitter i en grupp med tre invandrare från Thailand, alla kvinnor. Två av dem har barn. En fungerar som deras talesman. Perfekt svenska. Klar logik. Hon talar om balansen mellan skatter och bidrag, men försöker inte övertala någon.
-Jag tänker rösta på socialdemokraterna i alla tre valen, deklarerar hon.
Ingen röst för DV. Men jag stärks i övertygelsen att all politik är lokal. Och personlig.

Jag går från bord till bord i lunchrestaurangen. Överallt vänligt mottagen. En palestinier, gift med svensk sjuksköterska: -Jag ska rösta på Miljöpartiet. Han är bilmekaniker.
En irakier känner jag igen Hans familj bor i Klostergården och han arbetar på pizzarestaurangen. –Jag röstar på dej förstås. Men jag har missat en lektion så jag måste prata med läraren.
En vacker kvinna från Libanon. Tre barn. -De går på Sankt Thomas i Sankt Lars. Jag är katolik. Vad tycker ni om friskolor?
Jag talar om att vi är emot att man tar ut vinst från friskolor som bekostas med kommunens pengar. Det håller hon med om.
Jag vet att St Thomas är en bra skola och håller inne med min kritik mot religiösa friskolor.

Högskolekomvux.
Där sitter två självsäkra gäng som just kommit ut från en lektion för medicinsekreterare. Det är en högskoleutbildning. De talar högt och frimodigt. De kommer från skilda håll: Göteborg, Växjö, Malmö, Eslöv. Men några är från Lund. Flera är invandrare men talar svenska utan brytning. De är nog rödgröna allihop. Någon av dem med rösträtt i Lund tänker rösta på DV.

Från en lektion i omvårdnadsprogrammet kommer flera kvinnor insläntrande. De har långa kjolar och schaletter som bondkvinnorna i kyrkan i min barndom. De har mat med hemifrån. Jag får veta att de kommer från Irak. De klagar över att undervisningen delvis drivs på distans. Kanske har de dålig tillgång till dator. De vill ha lärare. Det handlar inte minst om språket och möjligheten till handledning direkt. Nästan alla har barn i skola och förskola. De skrattar när jag säger att de får ta hand om mig när de blir färdiga med sin utbildning. -Det dröjer nog, säger de. Tusen och en natt. Små flickor klädda som Scheherazade och pojkar som Aladdin dansar på lördagsnatten i Lerbäcksskolans matsal. Afghanska föreningen firar slutet av ramadan, en barn- och familjefest.
De politiska partierna är inbjudna, men de enda som kommit är S, V och DV. Sven-Bertil Persson, DV, som känner flera av modersmålslärarna. Nita och Olof Norborg från V, med flera V-politiker. Hedervärde Bo Bernhardsson och Gillian Nilsson från S.
Te, kaffe, falafel. Festen inleds med att partirepresentanterna talar. Somliga griper tillfället att presentera hela valplattformen. Intrycket av litania förstärks av att trosbekännelserna är ganska lika. Det tar lång tid eftersom allt tolkas, trots att flertalet afghaner – dock långt ifrån alla – talar god svenska. Men det är hedrande att bli tagen på allvar.
M, FP, C, KD och MP lyser med sin frånvaro. Frånvaron skickar nog en negativ signal.
Afghanerna lyssnar och håller ordning på de tålmodiga barnen.
Bland dem jag pratar med visar sig två ha anknytning till Freinetskolan i Sankt Lars. Den ena talar om kommunens skolmat som hon är mycket kritisk mot. Vi pratar ganska länge om den. Hon har barn på skolan.
En 40-årig man är snart färdig med sin civilingenjörsexamen, men klagar över att allting går så långsamt. Han var ingenjör när han kom hit men måste komplettera. Han hade länge svårt att tillgodogöra sig undervisningen på grund av språksvårigheter. En språkhandledare hade säkert förkortat den tid utbildningen kostat honom. Han flydde från talibanerna i början av 1990-talet. Hans två flickor kommer springande. De är i åtta-tio-årsåldern, glada och självsäkra och talar perfekt lundensiska. Deras mamma är svenska. Flera av de närvarande kommer från Eslöv. Någon är aktiv socialdemokrat.
Jag hade trott att den akuta situationen i Afghanistan skulle nämnas och förberett mig lite för det. Men icke. Samtalen handlar helt och hållet om skolor, hemspråksundervisning – där finns flera modersmålslärare (det var de som tolkade talen) – bostäder, sysselsättning, hela tiden med utgångspunkt från egna problem. Där finns ingen representant från Afghanistankommittén.

Från Kebnekajses topp till havsnivå i trapporna i Klostergårdens tio kvarter. Det är det höjdmått som jag räknar ut medan jag springer där. Beräkningen kompliceras av att jag inte bara springer nedåt utan också uppåt. I de flesta låghusen måste man springa uppför två trappor. Men vi är ju flera i Kebnekajseloppet, så det är en sorts stafett. Luften är inte så frisk som på fjället, men mänsklig: ofta doftar det kål och fläsk och fisk.
Nästan alla dörrar har lappar som på olika sätt säger nej till reklam. En kvinna rycker upp dörren, irriterad: -Är detta reklam? –Nej, samhällsinformation. Hon stänger dörren
Jag känner igen många namn. En del ger aha-upplevelser. I hyreshusen bor många från mellanöstern och östeuropa. Nu är de klostergårdare. All politik är lokal.
Första gången jag gjorde Kebnekajseloppet måste ha varit 1973. FNL-gruppens flygblad angrep de fem då existerande riksdagspartierna för deras Vietnam-politik. De buntades ihop under beteckningen ”Femlingspartierna”. Jag irriterades av att den yttersta avsändaren uppenbarligen var SKP. Partiet hade just börjat försöken att flytta solidariteten från Vietnam till Pol Pots Kampuchea.
Jag ser ut över Lund från nionde våningen – utanför lägenheten där Nilla Bolding bor – och försöker räkna ut hur det kommer att se ut när skidbackehuset hamnar mellan Arenan och det nya parkeringshuset vid stadsparken. Det blir säkert bättre. Stans profil domineras nu av Arenans platta och lasarettets höga betongkloss. En stigande båglinje som lyfter blicken mot de vita molnen är vad som behövs.
Valdagen kommer jag att tillbringa på skolgården i Klostergården. Jag hoppas att Pizzerian tar chansen att anordna valvaka. Demokratin måste firas likaväl som fotbollsmatchen.