Etniska och andra ”minoriteter” har aldrig varit socialdemokratins starka sida – än mindre invandrare. Socialdemokratiska partier har - oavsett land - tenderat att vara den etniska majoritetens parti och försvarat sin mark mot andra arbetare som setts som hot mot löner och sysselsättning.
Solidaritet och internationalism har varit slogans som var nyttiga så länge ingen konkurrens var i sikte. Sverige har inte förrän helt nyligen tvingats ta ställning till denna fråga. Men när det skedde flyttade sig helt enkelt ett segment socialdemokratiska väljare till den yttersta högern.”
Så skriver Immanuel Wallerstein den 1 oktober med anledning av det svenska katastrofvalet och Ed Milibands tillträde som partiledare för Labour. Wallerstein menar att ”Red Ed” Miliband i sitt tal efter partiledarvalet framför allt var angelägen att markera en politisk mittenposition.
Rösträttens väg till socialismen
Wallerstein härleder socialdemokratins uppkomst till Eduard Bernsteins tanke att den allmänna rösträtten skulle ge ”arbetarna” majoritet i parlamenten och därmed möjlighet att förverkliga socialismen. Talet om väpnad revolution var därför dåraktigt. Det är det budskap som August Palm agiterade för.
Bernsteins definition av socialismen var oklar men tycktes innebära nationalisering av ekonomins nyckelsektorer. Socialdemokratins fortsatta historia har inneburit en långsam rörelse från radikal politik till en mittenposition.
Redan 1914 svek de socialdemokratiska partierna internationalismen genom att sluta upp bakom de krigförande ländernas regeringar.
Under 1950 och 60-talen kom socialdemokratin att stå för en kompromiss som kallades ”välfärdsstaten”. Den var framgångsrik. Rörelsen fick aktivt stöd från en stor del av medborgarna.
Efter 70-tals-stagnationen och den begynnande neoliberala ”globaliseringen” slutade socialdemokraterna att lägga tyngdpunkten vid välfärdsstaten.
De blev i stället förespråkare för en mjukare version av marknadssamhället. Det var vad Blairs ”new Labour” handlade om. De svenska socialdemokraterna var länge ståndaktiga, men gav till slut vika.
Konsekvensen blev att socialdemokratin upphörde att vara en ”rörelse” som kunde räkna med stöd från ett stort antal människor. Den förvandlades till en valmaskin utan de tidigare årens passion.
Detta gav Reinfeldt chansen att beskriva M som det nya arbetarpartiet och framställa sig som en försvarare av välfärdsstaten.
Fortfarande är välfärdsstaten en social preferens för många människor. Väljarna vill behålla dess bleknande fördelar.
Har socialdemokratin en framtid? frågar Immanuel Wallerstein slutligen. Ja, som en ”social preferens”. Nej, inte som en ”rörelse”.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar