Sexdagarskriget 1967 var vändpunkten. Då började ockupationen.
Nu närmar sig befrielsen. PLO:s båda grenar Hamas och Fatah kom i onsdags överens om att bilda en samlingsregering för att bestämma datum för genomförandet av ett val. Inom kort kommer Egypten inbjuda alla palestinska grupperingar för att underteckna ett försoningsavtal.
Mubarak var den store garanten för Israels makt över Palestina och USA:s dominans över arabvärlden. Hans fall innebär att en ny epok inletts.
Premiärminister Netanyahu säger att försoningen mellan Hamas och Fatah innebär slutet på fredsprocessen.
Vilken fredsprocess? Under flera år har Israel avvisat också de mest långtgående förhandlingsutspel från den palestinska myndigheten.
”Du kan inte ha fred med både Israel och Hamas”, säger Netanyahu till Mahmoud Abbas.
Det avgörande ögonblicket kan komma när FN:s generalförsamling röstar om att erkänna Palestina som medlemsstat i FN. I generalförsamlingen har USA ingen vetorätt.
Vi ser nu Israel mobilisera hela sitt politiska inflytande i världsomspännande propagandakampanjer. Det är inte alltid de uppnår sitt syfte. Försöken att utmåla Ilmar Reepalu som antisemit och Malmö som en av Europas mest judefientliga städer slår tillbaka. Också det judiska samhället i Malmö är kritiskt.
I onsdags presenterade Netanyahu planerna för att stoppa Ship to Gaza. Representanter för armén, de civila myndigheterna, utrikesförvaltningen och de politiska partierna var samlade.
Frihetsflottans avfärd försenas till mitten av juni. De turkiska fartygen kommer sannolikt att avgå från en hamn utanför Turkiet.
Relationen USA-Israel är spänd till bristningsgränsen. Den israeliska regeringen under Netanyahu rör sig hela tiden högerut samtidigt som president Obama går i motsatt riktning. Israel sätter hoppet till en republikansk seger i det amerikanska presidentvalet.
Revolutionen i arabvärlden tvingar USA att söka en ny övergripande politik. Israel och dess amerikanska lobbinggrupper utgör ett stort hinder.
Inte bara USA:s förhållande till Israel är spänt. Också relationerna till Saudiarabien, en av USA:s traditionella allierade, blir alltmer pressade.
Den saudiska regimens viktigaste kort är makten över världens största oljereserver. Den saudiska ledningen är skrämd och upprörd över att USA godkänt Mubaraks avgång och ännu mer över den amerikanska – mycket återhållsamma – kritiken mot Saudiarabiens invasion i Bahrain.
Nu närmar sig befrielsen. PLO:s båda grenar Hamas och Fatah kom i onsdags överens om att bilda en samlingsregering för att bestämma datum för genomförandet av ett val. Inom kort kommer Egypten inbjuda alla palestinska grupperingar för att underteckna ett försoningsavtal.
Mubarak var den store garanten för Israels makt över Palestina och USA:s dominans över arabvärlden. Hans fall innebär att en ny epok inletts.
Premiärminister Netanyahu säger att försoningen mellan Hamas och Fatah innebär slutet på fredsprocessen.
Vilken fredsprocess? Under flera år har Israel avvisat också de mest långtgående förhandlingsutspel från den palestinska myndigheten.
”Du kan inte ha fred med både Israel och Hamas”, säger Netanyahu till Mahmoud Abbas.
Det avgörande ögonblicket kan komma när FN:s generalförsamling röstar om att erkänna Palestina som medlemsstat i FN. I generalförsamlingen har USA ingen vetorätt.
Vi ser nu Israel mobilisera hela sitt politiska inflytande i världsomspännande propagandakampanjer. Det är inte alltid de uppnår sitt syfte. Försöken att utmåla Ilmar Reepalu som antisemit och Malmö som en av Europas mest judefientliga städer slår tillbaka. Också det judiska samhället i Malmö är kritiskt.
I onsdags presenterade Netanyahu planerna för att stoppa Ship to Gaza. Representanter för armén, de civila myndigheterna, utrikesförvaltningen och de politiska partierna var samlade.
Frihetsflottans avfärd försenas till mitten av juni. De turkiska fartygen kommer sannolikt att avgå från en hamn utanför Turkiet.
Relationen USA-Israel är spänd till bristningsgränsen. Den israeliska regeringen under Netanyahu rör sig hela tiden högerut samtidigt som president Obama går i motsatt riktning. Israel sätter hoppet till en republikansk seger i det amerikanska presidentvalet.
Revolutionen i arabvärlden tvingar USA att söka en ny övergripande politik. Israel och dess amerikanska lobbinggrupper utgör ett stort hinder.
Inte bara USA:s förhållande till Israel är spänt. Också relationerna till Saudiarabien, en av USA:s traditionella allierade, blir alltmer pressade.
Den saudiska regimens viktigaste kort är makten över världens största oljereserver. Den saudiska ledningen är skrämd och upprörd över att USA godkänt Mubaraks avgång och ännu mer över den amerikanska – mycket återhållsamma – kritiken mot Saudiarabiens invasion i Bahrain.
USA:s passivitet gentemot Bashar al-Assads blodtörstiga regim i Syrien kontrasterar markant mot ingripandet mot Kaddafi i Libyen. Efter sex veckors brutalt våld och 450 dödsoffer händer ingenting. Ett försök att införa sanktioner mot Syrien tycks falla på motståndet från Ryssland och Kina.
Sannolikt vill Israel att al-Assad sitter kvar vid makten. Visserligen befinner sig Syrien i krig med Israel men inga krigshandlingar har förekommit på decennier.
Frågan är om al-Assad kommer att kunna behålla makten. Varje massaker gör honom svagare.
Kriget i Afghanistan går dåligt och Pakistan, USA:s främsta allierade i kampen mot talibaner och al Qaida, vacklar. Delar av den pakistanska säkerhetstjänsten samarbetar med talibanerna. Vreden över de förarlösa flygplanens civila offer växer. Översvämningskatastrofen förra sommaren skadade Pakistans ekonomi allvarligt.
De europeiska länderna följer inte längre obetingat USA:s ledning. I fallet Libyen är Storbritannien och Frankrike högljutt aktivistiska samtidigt som Tysklans lika högljutt säger nej.
Genom att slå sönder det irakiska samhället har USA eliminerat Irans mäktigaste fiende. Den iranska regimen kan nöja sig med att betrakta kraftmätningen och ge sina bundsförvanter som Hamas och Hezbollah ett begränsat stöd. Samtidigt finns dock möjligheten till en iransk revolution.
Relativt passiva sitter också Ryssland och Kina, nöjda med att iaktta utvecklingen och lägga ett och annat hinder i vägen för USA. Latinamerika förhåller sig på ungefär samma sätt. De stora länderna Brasilien, Argentina, Chile och Venezuela går emot de flesta av USA:s storpolitiska ställningstaganden.
Som främsta exempel på amerikansk hegemoni över den muslimska världen befinner sig Israel i orkanens öga utan att förmå annat än att framhärda i en strategi byggd på militär överlägsenhet och ökat beroende av stöd från ett alltmer ovilligt – och maktlöst - USA.
En majoritet av det amerikanska folket önskar nu att ett fritt Palestina innanför 1967 års gränser etableras.
Vårt engagemang för Israel beror inte bara på landets centrala roll i Mellanöstern och den omvälvning som pågår i världssystemet. Israel symboliserar centrala delar av västerlandets humanistiska värderingar, religion och kultur. Israel symboliserar västerlandets skuld och skam över Förintelsen. Israel är närvarande i alla europeiska länder. Det israeliska samhällets karaktär och utveckling angår oss därför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar