Kajsa Theander

Kajsa var inte bara en viktig person för VB och alla som medverkat där. Hon var verksam på många områden och hade ett stort kontaktnät. Här nedan finns några minnesbilder från vitt skillda områden där hon varit verksam och viktig.

För de VB-läsare som inte kompletterar med Sydsvenskan så vill vi även här meddela att:
Begravningsakten äger rum onsdagen den 8 februari kl 14.00 i S:t Olofs kapell, Lund.
   Anmälan till efterföljande minnesstund görs till Axelssons begravningsbyrå,
tel. 046-211 20 50 senast den 5 februari.
   Tänk gärna på Läkare utan gränser, tel. 08-556 098 00.
Sydsvenskans minnesord »

Minnen av Kajsa

Kajsa, ett möte som satte spår

Ett av mina starkaste minnen av Kajsa är när vi gjorde gemensam sak i det uppmärksammade våldtäktsmålet i Malmö. Det var våren 1987 och en ung kvinna, 16 år, hade våldtagits av två män. Dessa friades trots att tingsrätten bedömde hennes uppgifter som trovärdiga. Skälet till den friande domen var bland annat hennes "utmanande" klädsel och att hennes motstånd av männen uppfattades som "klädsamt konventionellt". Jag minns hur våldsamt arg och ledsen jag blev när jag läste om det. Jag vikarierade som distriktsläkare, och vid samma vårdcentral fanns bland andra en vikarierande manlig kollega som inte alls förstod min upprördhet. Han tyckte det verkade självklart att männen skulle frias - en kvinna med lättsam klädsel och som följer med två män hem får skylla sig själv!
   Kajsa var då ett av de mer kända namnen inom vänsterpartiet och det var självklart att ringa henne, i den ilska, förtvivlan och vanmakt som jag kände. Vi hade självklart träffats, vi rörde oss ju i samma kretsar. Det fanns ingen tvekan hos Kajsa, hon föreslog genast att vi skulle träffas och prata om hur vi skulle kunna agera för att inte denna dom bara skulle få passera utan någon som helst reaktion och protest. Så möttes vi tillsammans med Bodil Hansson, kurator, och startade en aktion med kontakt med massmedia, presskonferens, insamling av namnunderskrifter och öppet brev till kammaråklagaren, riksåklagaren och den dåvarande justitieministern Sten Wickbom.
   Kajsa var den givna initiativtagaren och motorn i vår lilla grupp, hon var självklar, lugn och drivande. Hon var lika upprörd och arg som jag, men lät aldrig känslorna passivisera henne utan drev på, stadigt och målmedvetet. Hon visste hur man skulle göra konstruktiv handling av sin frustration. Icke utan glimten i ögat!
   Jag vet egentligen inte, så här i efterhand, om vårt agerande drog igång hela den där nationella debatten eller om vi bara var en del av den. Inte lyckades vi väl heller baxa den tunga lagstenen så vidare värst i rätt riktning - inte om man ska döma av tidningsartiklar i dessa frågor, som under årens lopp, rapporterat om de juridiska spelen med alla tacklingar och finter. Våldtäktsoffret verkar fortfarande vara i underläge - såväl under som efter själva brottet, om cynismen tillåts!
   För mig lade vår gemensamma kamp i vart fall grunden för den respekt, beundran och tillit jag alltid därefter känt för Kajsa.
   I sorgens och saknadens stund är det på nåt sätt därför trösterikt att kunna tänka på det, glädjen över att såna människor som Kajsa funnits och finns.
Essie Andersson

---

Kajsa Theander var en person som engagerade sig inte bara i sin närmaste omgivning utan långt utöver Sveriges gränser. I mitten av 1980-talet, när sandinisterna i Nicaragua hade störtat diktatorn Somoza och startat kampanjer för bl a alfabetisering, fördelning av jorden och gratis sjukvård, lyckades Kajsa som representant för vpk i kommunfullmäktige utverka att universitetsstaden León blev vänort med Lund. 1987 bildades sedan Vänortsföreningen Lund-León, som Kajsa alla dessa år varit en engagerad medlem i, bl a under 15 år i valberedningen.
   När hon blev aktiv i redaktionen för VB var vi i Vänortsföreningen alltid välkomna att skriva om de evenemang vi var med och arrangerade, såsom ”Tio timmar för Latinamerika”, eller om innehållet i våra årsmöten.
   Vid Vänortsföreningens årsmöte i mars 2008 informerade jag i egenskap av ordförande om våra projekt, bl a om stödet till inköp av barnböcker till Leóns stadsbibliotek. Med hjälp av en gåva från Spansklärarföreningen i Södra Sverige kunde biblioteket genomföra ett projekt för att stimulera barns läsning och fria skrivning, kallat ”Te regalo un sueño” (Jag skänker dig en dröm), och Kajsa blev gripen av de fina exempel på kreativ skrivning av barn i sjuårs­åldern som jag återgav. När hon i maj samma år skulle fylla 60 skrev hon till sina vänner att hon inte ville ha några presenter utan i stället bidrag till ett barnboksprojekt i León.
   Det blev en generös summa som räckte till ett projekt kallat ”Un libro para sanarme” (En bok för att göra mig frisk), som gav barn som låg på sjukhus möjlighet att få låna roliga böcker att läsa. Kajsa inspirerade genom denna generösa insats några av oss styrelsemedlemmar att inför jämna födelsedagar följa hennes exempel med insamlade penninggåvor till Vänorts­föreningens projekt i stället för presenter.
   Till minne av Kajsa, som betytt så mycket för mig, kommer jag personligen att överföra en summa pengar till Vänortsföreningens projekt, som förutom barnboksprojektet omfattar ett viktigt stödprojekt för att hjälpa ungdomar som det gått snett för till utbildning och jobb.
   Om du på samma sätt vill hedra Kajsas minne kan du sätta in pengar på plusgiro- konto nr 11 69 57-2 Vänortsföreningen Lund-León och skriva ”Till minne av Kajsa”.
Cecilia Lindblom, f d ordförande i Vänortsföreningen Lund-León

Helgeands församlingsgård

Café Torsdag 2 februari 13.00
Magnus Lindberg, ny vikarierande diakon i Helgeands församling, ger sin syn på diakonin och kyrkans roll i samhället.

Torsdagskväll 26 januari i Helgeand 19.00
Fred i den ekumeniska rörelsen
Fred är ett flitigt använt ord men ofta svårt att förstå. Vad innefattas egentligen i fred, det vi alla drömmer om? Under kvällen kommer den holistiska förståelse för fred som behandlas inom Kyrkornas Världsråd att presenteras och diskuteras.
   Sanna Eriksson är teologistudent i Lund och deltog som ungdomsrepresentant för Svenska Kyrkan vid International Ecumenical Peace Convocation på Jamaica 2011.
Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »

”Imperiets skugga” av Gunnar Stensson

av John Newsinger, översatt och utgiven av Henrik Celander (som råkar vara bosatt i Klostergården) är enligt Mikael Nyberg (Aftonbladet 24/1) ”en lärorik och ytterst väl underbyggd krönika över det brittiska imperiets bedrifter från slaveriet i Västindien och utsvältningen av Irland till rollen som junior partner i USA:s krigsföretag. Civilisationens självutnämnda företrädare har alltid mött motstånd och uppror – och alltid svarat med exempellöst våld. I Västindien var det rutin att spika fast motståndsmän på marken och långsamt bränna dem till döds.”
   ”Blodet hann aldrig torka, sammanfattar Newsinger. Visst var det så. Visst är det så.” skriver Mikael Nyberg.

Vägledning

Till vägledning för det socialdemokratiska partiet i dess nöd publicerar Veckobladet
August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen

Första Huvudstycket
Vad är samhället?
En samlevnadsform som utvecklat sig under inverkan av överklassens syfte att hålla underklassen under sig.
   Detta är samhällets avslöjade hemlighet. Därav dessa förfärliga anskrin var gång den uttalas och dessa milslånga så kallade vederläggningar, vilka endast bli enfaldiga invändningar.
   Men överklassen som givit oss uppfostran och skrivit böckerna har naturligtvis alla argument till sin disposition.
   Överklassen invänder, att det står varje underklass fritt att ”genom arbete” höja sig till överklass.
   Detta är lögn! Det vanligaste sättet att bli överklass är mer eller mindre legal stöld. (Jfr Carema, friskolorna och skatteparadisen). Den som har lättast att ”stiga” är köpmannen (riskkapitalisten). Men i stället för att erkänna den som genom arbete ”stigit” möter man honom med hån. (Håkan Juholt).
   Man kan även kalla klasserna de nyttiga och de onyttiga.
Förstår man då varför det nyttiga är så föraktat, (=den råa nyttans trälar) och den onyttiga (=sköna konster o.d.) så ärat. Naturligtvis ge de onyttiga sig själva och sina onyttigheter äran!
   Man har även invänt att staten är en organism och icke en uppfinning. Kolerabacillen är också en organism, men därför är han inte något utmärkt. En ruttnande kropp alstrar organismer också.

Vad är överklass?
De tärande, de styrande. (kommunhöjdarnas nya rekordlöner som betalas med skattemedel)
   Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier, baler, resor och andra hemliga förlustelser. (kungens kaféflickor och gangsterkontakter).

Vad är underklass?
De närande, de styrda.
   De som med sina händer frambringa mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig?
Lögn, bedrägeri, vidskepelse, stående arméer och fängelse.
   Lögn kallas eviga sanningar, bedrägeri ”för folkets väl”, vidskepelse ”Guds ord”, arméerna ”för fosterlandets försvar”, fängelserna ”förbättringsanstalter”.
   Styrelsen är den som håller underklassen i styr. Och ändå säger underklassen: Men man måste ju ha en styrelse.
   Och när man har en styrelse måste man ju lyda den?
   Varför det?

Vilka äro överklassens fem huvudlögner
Religion, Politik, Lagar, Vetenskaper, Konster och Moral.
Skrivet av August Strindberg 1884/85, i den tid då August Palm verkade.

Vid August Strindbergs begravning den 19 maj 1912 var hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen där. Hjalmar Branting ansvarade för begravningsakten. Under 100 röda fanor följde 10 000 arbetare kistan.

Nu behövs stöd till Gaza – stöd Ship to Gaza! av Bertil Egerö och Bengt Hall

Snart är våren över, snart seglar Ship to Gaza igen. Hårt pressad av den ultra-ortodoxa falangen fortsätter Israel sin själv-destruktiva blockad av Gaza, utbyggnad av illegala bosättningar i östra Jerusalem, förtryckspolitik mot Västbanken. Hur länge kan vår regering hålla fast vid sin vägran att erkänna Palestina? För centerpartiet (DN 15.1) är gränsen nådd – Sverige måste erkänna Palestina.
   Nu är det läge att på allvar driva Palestinas sak. Att blockaden mot Gaza hävs är det minst kontroversiella kravet, något nästan alla partier borde kunna ställa sig bakom. Stöd Ship to Gaza!
   Det är vad Botkyrka kommun beslutat göra. Nättidningen Världen idag skrev den 16 januari att den rödgröna kommunstyrelsen nu stöder en V-motion som snart tas i fullmäktige tack vare att bl.a. moderater och kristdemokrater ställer sig bakom den. Enbart folkpartiet bromsar, med argumentet att utrikespolitik inte är en kommunal fråga. Men V’s gruppledare Mats Einarsson påminner om att många svenska kommuner var aktiva i motståndet mot apartheid i Sydafrika.
   V-motionen föreslår att Botkyrka kommun ska stödja Ship to Gaza genom att skänka materiel som nu är i kommunens ägo. Enkelt att genomföra rent praktiskt, och behöver inte nämnvärt belasta kommunens budget. Ett liknande beslut borde kunna tas även av Lund, inte minst nu när centern lämnat sina allianskamrater och kräver en Palestinavänlig politik från regeringen.

PS. Vi i Ship to Gazas lokalgrupp i Lund är beredda att stödja ett brett partipolitiskt initiativ i denna riktning. Ett gott arbete behövs – motståndaren är mycket välorganiserad vilket inte minst de organiserade protesterna mot TV-sändningen i december av ”Gazas tårar” demonstrerar. Ett protestbrev till vd Eva Hamilton med över 600 signaturer lär nyligen ha sänts in, med anklagelser om antisemitism. Låt oss fylla hennes epostlåda med tackbrev för att dokumentären faktiskt kom att visas, tyvärr utan det samtal om situationen som TV-ledningen menade var nödvändigt när den plötsligt drogs in i höstas. Hade det samtalet nu arrangerats och gjorts bra, kunde protesterna ha kvävts i sin linda. DS
Artikeln om Botkyrka »

Konstiga konflikter i Miljöpartiet av Gunnar Stensson

Härom dagen gick Per Gahrton i Sydsvenskan till hårt angrepp mot Vänsterpartiets beslut att ingen ska ta ut mer än 27500 kronor i månaden för sina politiska uppdrag.
   Konstigt! För en ledande miljöpartist borde det finnas viktigare problem och farligare fiender än Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Konstigast är attityden i sakfrågan.
   Det tycker också Birger Schlaug. I artikeln ”Gahrton vandrar i bonusöknen” hyllar han Jonas Sjöstedt och påpekar att ”beslutet är konsekvent ur en rad perspektiv, bl a att vi håller på att konsumera sönder planeten. Jonas Sjöstedt kan därmed vara trovärdig när han säger att konsumtionen måste hållas tillbaka, att livet är större än lönearbete och att politiska uppdrag är något som har ett värde i sig.” SDS 25/1.
   Nyligen bildades det Gröna Partiet som en reaktion mot MP:s politiska förflackning. En av Gröna Partiets principer är att politiker inte ska ha högre lön än en medelinkomsttagare.
   Per Gahrton är ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Birger Schlaug förvånar sig över att en grön tankesmedja betraktar det som självmål att hålla ner konsumtionsnivån.
   Konflikten är egentligen inte konstig. Det är Per Gahrton och Miljöpartiet som är konstiga.
   Man kan inte låta bli att undra var miljöpartisterna i Lund står. Är det i Per Gahrtons bonusöken eller menar de med Birger Schlaug att konsumtionen ska hållas tillbaka och att politiker inte ska högre lön än medelinkomsttagare?
   Frågan är brännhet i samband med de nya politikerlönerna i Lund.

Demokratisk vänster av Sven-Hugo Mattsson

Det finns spekulationer, kanske förhoppningar, att Demokratisk vänster kommer att läggas ner. Detta på grund av att Vänsterpartiet utsett ny partiledare, Jonas Sjöstedt. Det hela är logiskt, hade V utsett Jonas 2004, istället för Ohly, så hade kanske Dv inte sett dagens ljus.

Dv behövs
Men Dv är mycket mer än en fråga om vem V utser som partiledare. Dv är ett parti med ett mandat i Lunds fullmäktige, ett parti som 1500 röstade på. Det är inte ett parti som brutit sig ur V, varför skall man bryta sig ur ett parti när man bara kan skriva ett brev med utträdesönskan och lägga brevet i lådan. De som tog initiativ till bildandet var i hög grad personer som tidigare varit med i V, men vad jag kommer ihåg var det ingen som gick direkt från V till Dv. Dessutom är det många av dem som är medlemmar i Dv aldrig varit medlemmar i V. För dessa kan det kanske vara förvånande att en ny ledare i V skulle vara ett argument att lägga ner.
   Dv är och har varit ett salt i lundapolitiken, inte en saltgruva, inte ens en större förpackning, men åtminstone en saltströare. Dv har breddat diskussionerna i fullmäktige precis som VPK gjorde när man återinträdde för ca 40 år sen. Även Miljöpartiet breddade diskussionerna när de kom in. Vi behöver dessutom ett Feministiskt initiativ i fullmäktige.
   Dv har under sina 6 år hunnit med att anordna uppemot 20 öppna, offentliga möten, De har handlat om de fyra ben vi står på, Vi har haft möten om feminismen, möten om Palestina, där vi också haft en studiecirkel. Vi har haft flera möten om främlingsfientligheten (Expo) och om miljön. Miljön som är vår tids ödesfråga, en fråga som i hög grad är en klassfråga. Det är inte de fattigaste som behöver atomkraften, det är inte främst dessa som behöver oljan. Dessa två absurda energikällor, åtminstone i Sverige, behövs för de rikaste brutala konsumtion, men de fattiga får vara med och dela farorna.

Köttfri måndag
är ett exempel på att två ögon ser mer än fyra, att alla partier bidrar, att alla, med undantag, är viktiga. Miljöpartiet och Dv har nu lagt en motion till fullmäktige om att vi skall ha en köttfri måndag i skolor och förskolor. Om motionen går igenom kommer det inte att innebära ens en piss i Mississippi för miljön. Men det är en viktig symbolisk fråga.
   Köttkonsumtionen, eller snarast animaliekonsumtionen är i stort lika förödande för vår planet som transporter, bilismen och flyget. Det finns dessutom många likheter. Animalier och transporter innebär stora utsläpp av växthusgaser. Bägge kräver mängder med arealer, bägge kräver mycket vatten och mängder av andra resurser. Aniamlieproduktionen är en av anledningar till att vi har en världssvält.
   Frågan om köttfri måndag är alltså lika viktig som alla diskussioner om transporter och vägar.
   Det är med andra ord bra att dessa partier finns och tar upp diskussioner som kanske inte är lika tydliga i den allmänna debatten. Dv har dessutom haft massor med motioner och interpellationer, som knappas kommit upp utan Dv. Dv har också viktiga kontakter med andra organisationer utanför de rödgröna. Viktiga kontakter som riskeras om Dv läggs ner.

Lika som bär
Ibland påstås att Dv och V är lika som bär. Så är det alltså inte. En annan myt är att Dv ”snott” röster från V, att de röster Dv har tagit har inneburit att vänstern har färre mandat nu än eljest. Det är också fel! Om man lagt samman Dv:s och V:S röster, varför man nu skulle göra det, så hade vänsterns mandat blivit samma. Det är tvärtom så att Dv tillfört röster till vänstern, det syns tydligt i form att V fick ca 600 röster mer i regionvalet, där man inte hade någon ”konkurrens” från Dv. Jag tror för övrigt att högst en handfull personer kommer att gå från Dv till V, om nu Dv lägger ner.
   Som skrivet, det finns en logik i spekulationerna att Dv kanske går i putten. Jag själv förutspår att Dv kommer att få färre röster om vi ställer upp vid valet 2014. Dv har dessutom andra problem som kommer att avgöra framtiden.
   Men kom då ihåg att det är en röst som tystnar.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Det stora huset av Gunnar Stensson

Texten nedan är ingen recension utan ett försök att presentera en roman om judisk historia som jag uppfattar som viktig. Om någon väljer att läsa boken kan texten kanske vara till hjälp. Den som nöjer sig med presentationen får åtminstone lite kunskap om innehållet.

Vad är en jude utan Jerusalem?
Genom att skildra några judiska livsöden försöker den amerikanska författaren Nicole Krauss i sin senaste roman ”Det stora huset” skapa en bild av judendomen och en väg ut ur den sorg och saknad som genomsyrar allt judiskt – och västerländskt – liv, sedan nazismen genom ”slutlösningen” störtat alla moraliska och fysiska värden i Förintelsens och tomhetens avgrund.

Det stora huset är Jerusalem och templet som förstördes för 2000 år sedan. ”Men om alla judiska minnen smältes samman, om vartenda ett av de heliga fragmenten återigen förenades till en enhet skulle huset kunna byggas upp igen,” säger George Weisz, en av romanens huvud- personer.                                     
   Weisz berättar om den judiske rabbinen Johanan ben Zakkai som levde under det första århundradet efter Kristus. Han ställde frågan ”Vad är en jude utan Jerusalem?” och gav de judiska flyktingar som samlats omkring honom uppgiften att skriva ner de texter som under mer än tusen år bevarats genom muntlig tradition.
   Uppgiften var att förvandla Jerusalem till en idé, ”till en bok, en bok som är lika omfattande och helig och invecklad som själva staden. Forma ett helt folk efter något som de har förlorat och låta allting återspegla detta som inte längre finns.”
   Det hade gjorts en gång tidigare, under den babyloniska fångenskapen.

Romanen redovisar judiska livsöden  i fem personers berättelser, sammanvävda i ett komplicerat mönster. Våra liv är påverkar varandra och vi är ömsesidigt beroende av varandra, också när vi inte  är medvetna om det.
   Monologerna rör sig fritt i tid och rum, Nürnberg 39, Budapest 44, Israel 48, 56 och 70, Chile 73, New York, London, Oxford och Jerusalem 99. Att följa berättelsen blir att söka sig fram i en labyrint, eller att tråd för tråd väva en stor väv vars mönster sakta framträder.

Berättare, som i sin barndom förlorat allt, men som ändå fick fortsätta att leva 60 år till, i Europa, Amerika eller Israel, befinner sig 1999 nära sina livs slut. Den egna döden närmar sig, makar och närstående har redan gått bort. Tiden rinner ifrån dem och de söker insikt och försoning.
   ”Om du frågar en jude vad som händer när han dör kommer du att få se en vilsen och förvirrad man. En man som vandrar i blindo;” säger gamle Aron i en meditation efter hustruns död. Han har kämpat i krigen 1948 och 1956 och tvingats se sin mest älskade son Dov traumatiseras av upplevelserna i Yom Kippurkriget och förtvivlad lämna Israel och föräldrahemmet för att besöka hemlandet först efter moderns död 1999.

I ett lasarett i Jerusalem håller den medelålders amerikanska författaren Nadia samtidigt domedag över sitt liv när hon vakar över en för henne anonym israelisk man som hon kallar Herr domare. Vi inser att det är Arons son Dov. Hon har kört på honom med sin bil och blir kanske ansvarig för hans död. Hon upplever sitt eget liv som förfelat. Dess viktigaste inslag är en kärlekshistoria med chilenaren Daniel Varsky i början av 70-talet. Nu har hon rest till Jerusalem för att träffa Daniels dotter Leah Weisz.

Den femårige George Weisz förlorade hem och föräldrar i Budapest 1944. Hans livs strävan blir att återskapa faderns arbetsrum på samma sätt som Sigmund Freuds dotter i London återskapade det arbetsrum hennes far hade haft i Wien.
   Weisz söker i årtionden faderns stora skrivbord. När han slutligen finner det upplever han först ”besvikelsen, sedan lättnaden över något som till sist sjönk undan”.
   På 1970-talet har han köpt ett stenhus med gröna fönsterluckor i Jerusalem till sin fru, som är med Leah efter ett tidigare förhållande med Daniel Varsky, den chilenske juden som mördades av Pinochets säkerhetstjänst 1973..

Husets tidigare ägare berättar: ”1948 när jag hit var golvet fortfarande överstrött med skal från pistaschmandel som araben hade ätit innan han flydde med sin fru och sina barn. En trappa upp hittade jag en docka som tillhört en liten flicka och den hade äkta hår som flickan omsorgsfullt flätat.”
   Så har en palestinsk familj fördrivits från det hus som Weisz utsett som monument över det föräldrahem han själv fördrivits från.

Lotte Berg förekommer i flera berättelser. Hon tvingades lämna sitt hem i Nürnberg när hon var 17, tillbringade ett år i flyktinglägret Zbaszyn i Polen, fick genom en ung judisk läkare ett visum och följde med 86 barn på en barntransport till England. Båten avgick från Gdynia samtidigt som Hitler slöt den pakt med Stalin sommaren 39 som utlöste andra världskriget. Hon födde ett barn som hon adopterade bort och hade sedan någon sorts relation med Daniel Varsky. Hon vägrade att någonsin tala om vad hon upplevt men avslöjade lite i den demens som föregick hennes död 1999.

Nicole Krauss tvingar den som vill tillgodogöra sig ”Det stora huset” att forska i texten, att bläddra fram och tillbaka för att söka samband, att studera den som en avhandling, eller varför inte som en bibel. Läsaren inges en känsla av att det rör sig om dokumentärt material. Och det gör det kanske, även om det ingenstans antyds.
   Nicole Krauss själv förekommer ingenstans i texten. Den är helt och hållet berättarnas.
   En möjlig tolkning av av romanen är denna. I två tusen år var Europa, Amerika, Asien, Afrika, ja hela jorden, judarnas hem.
Katastrofen under 1900-talet bestod inte bara i förintandet av Europas judar utan också i fördrivningen ur det världssamhälle vars civilisation och vetenskap de skapat tillsammans med alla andra människor. Vad boken handlar om är drömmen och förhoppningen om ett återvändande till Det Stora Huset i bemärkelsen världssamhället.


PS. När jag kollar bland artiklarna om Israel i VB ser jag att både Gideon Levy och Per Roijer använder metaforen ”Huset” för att beteckna judendomen.

Paparazzis av jiell

Det är helt obegripligt att SVT saknar ett eget, mediegranskande program. Men nog lika populärt som motsv. inom poliskåren ...  Ju oxå en grupp med stark grupplojalitet, obefintlig självdistans samt instinktiv tendens att springa åt samma håll, samtidigt. På senare år har för journalisternas del tillkommit en stigande omedvetenhet i maktfrågor med klart ökad risk bli manipulerad, inom yrkesutövningen. Nog även ett smygande förakt för svaghet och avvikare - sista ur alltmer chauvinistiske och normalt välpolstrade eken-kisens/kisans ngt trånga synvy, åtminstone. Juholt råkade ut för ett sällskap grovmobbare, med journalist- och fotografalias. Sossarnas "rätta" alltså egentliga legitima makthavarfalang finns ju i Stockholmsområdet - liksom flesta media inom eterburet och pressen m.m. När kommer ett Dok. Inifrån - där alla snitch-sossar namnges, vad de rapporterade om och tyckte samt vems öronen, å SVT. Eller vi får avvakta nåns memoarer?
   Jag är en ideologisk liberal - ur den gren som värnar humanitet, rättsstat och ett starkt samt självmedvetet civilsamhälle. 00-talet har sett ett allt osundare och instabilare samhällsbygge jämte medborgare som vältrar sig i allsköns privatismer. Ska då folk utan känsla och respekt för det gemensamma verkligen ha rösträtt - och allra minst ges möjlighet företräda stat och samhälle?
   Så till en av SVT:s allra mest ogenerade politiska propagandister, Löfgren-klanen. För antar att dom är släkt. Det verkar som Public Service neutralitetsregler ö.h.t. inte gäller internationell politik och så har det faktiskt varit i decennier. Peter Löfgren, väl patriarken själv lekte entusiastisk journalist-soldat bak muren på 80-talet och Maria deltog med liv och lust på orangea sidan i Ukraina, samtidigt som hon uppbar korre-lön, från SVT. Hela raden svenska utrikesreportrar i österled var mer eller mindre grovt politiserade, under kalla krigets era. Men fanns säkert en snygg ursäkt för det, typ "sprida demokrati". Eller västlig överhöghet, kanske? Och stående har vi fått höra vilka skurkstater Burma samt Vitryssland är. Mottar SVT via Bildt direktiv från NATO eller am. UD, vilka önskar containra Kina resp. Ryssland alltså egentliga måltavlorna, inte ovannämnda småstater. Nu är dock Burma poppis, slutat vara "slutet". Med sista menas väl motsätta sig västlig penetration och kontroll.
   Betr. arabiska våren, har SVT konsekvent sprungit åt det önskade hållet. Arabförbundet är ingen neutral instans, ävenså dominerat av ett koppel sunnistater och Afrikas dito organisation, efterhand lika väst-styrd den. Likaså FN - om inte balanskrafterna i världen sätter sig emot. Därvidlag undrar man över Rysslands taktik krypa sig till ny stormaktsstatus .. SVT misslyckades väl helt redogöra för det omfattande och säkert fleråriga (dubbel-)spelet bak Libyenaktionen men pengar fanns uppenbart låta Claes JB iförd hjälm vara med om att störta Quadaffi. En arabisk självhärskare av gängse snitt, vare sig bättre eller sämre än resten - med visst undantag för Quatar. Å andra sidan är Quatar lika oavhängigt som Bahrein eller Kuwait, dvs föga. USA har uppenbart gett islamisterna i regionen grönt ljus ta över sina hemländer och samtidigt passar man på att söka störta obekväma regimer, som i Libyen och Syrien. Och al Jazeera, vem styr numera denna en gång frihetens röst i MÖ? Konflikt i P1 lyckades i lördags, på en timma räta ut flesta av akuta frågetecknen kring arabiska våren och vad som händer, i större regionen. Där exvis Israel sitter på 90-talet kärnladdningar - medan Iran inte får ha en enda. SVT är nån slags maktens röst, vad gäller utrikes frågor i varje fall om väst inblandat och om saknas en stark inhemsk opinion, som beträffande Irak. I efterhand rådande tidsklimat manipuleras lämplig opinion dock fram och var så säker att mediedelen av en önskad ny erövring planeras lika skrupulöst som vapendelen. Och TV-mediet anpassat för Svenssonpotäter vilka ändå aldrig kommer att begripa nåt. Dit räknas numer Hans Linde - om nu inte sökte populistvägen till Ohlys post.

   Betr. TV-mediet finns i auktoritära och centralstyrda länder många gånger en överraskande stor frihet för små radiostationer samt exvis tidskrifter och undanskymda dagstidningar speciellt om dessa riktar sig till intellektuella kretsar eller bildade medelklassen. Men TV-mediet ser man för allt i världen till att ha kontroll över! I Frankrike och Italien samt i flera andra västländer utses rentav TV-chefer av tillträdande makthavare. Och ingalunda en ordning som började med Berlusconi, för Italiens del. Styr Beredskaps-myndigheten och psykförsvaret SVT redan under fredstid, månne? Medan radions P1 tillåts vara ett andnings-hål för oss utan ring i öronen. Och på tal om nyssnämnda, var det nån östkorre som inte var utbildad förhörsledare, så att säga?
   Ja, skulle en rättrådig utlänning och stor vän av fria västliga media i direktsändning ställa sig ett stycke bak Claes JB samt launcha en granat, väl synligt mitt i ryggtavlan så inte mej emot! Vissa journalister och i synnerhet korrar är egentligen stridande och krigförande, då med mikrofon i stället för en M6 eller Kalashnikov. Alt. en Panzerfaust som tydligen kopierades friskt efter VKll - sökte inte Bundeswehr hävda patentet?! Och när syriskt säkerhetsfolk tillhörande regimen hade ihjäl en fransk journalist nyligen önskades säkert skickas ett budskap till hemlandet, vem nu än uppdragsgivaren. Men ett stort och varmt tack för söndagens program om Bahrein! Och gör en sv. uppföljare kring Saudiarabien, en sunni storspelare i regionen.
   Sist ett lika varmt tack till Hans Blix för dennes strongt balanserande, bredspektriga svar i Aktuellt, inkl. juifa statens nämnande! Då vad gäller den nyligen åter öppnade Iran-fronten i det grandiosa imperiesökande krig som påbörjades nån gång vid förra sekel-skiftet med spanska Västindiens, samt Filippinernas erövring. Om nu inte med los Alamos, på 1840-talet redan. Har HB skrivit nån bok förresten, om IAEA mm - håller ju oförhappandes på att halka ur min privata lista! Nån som skickat ett visst ex av VB till ved.? Om nu inte baissades av nätbladets KK, korrekthetskommitté, dvs ,,,
   Undrar förresten om Eva Hamilton, fd nyhets&samhällsprogramansvarig på SVT är krigsplacerad? Jaha, som vadå?
jiell - nästan snäll

PS : prec. uppfunnet "anarko-liberal" - a la Hinke B. de små gesternas mästare…

Kulturtips

Midnattsdopp - Ribersborgs kallbadhus
Årets första Midnattsdopp på Ribersborgs kallbadhus den 27 januari kl 19:30.
Läs mer »

Elektra
Elektra är ett psykologiskt familjedrama där heder, besatthet, hat och kärlek duggar tätt i kulisserna. Spelas 31 december- 29 februari på Månteatern i Lund.
Lör 28 jan kl. 19:00. Läs mer »

HYLLAD! – Gäst: Robin Paulsson
på Babel 28 januari kl 20:00.
Läs mer »

Pianomaraton
En heldagsmanifestation för akustiskt piano. På Palladium 28 januari kl 18:00.
Läs mer »

Den förtrollade ön
Direktsänt från The Met på Kino i Lund 21 januari. Repris 29 och 30 januari.
Sön 29 jan kl. 13:00. Läs mer »

Klezmofobia - på cirkus
På Palladium 29 januari kl. 15.00
Läs mer »

Nick Lowe & Band + Support: Geraint Watkins
På Palladium 30 januari kl 19:30.
Läs mer »

Middag med... Ann Heberlein
på Moriska Paviljongen 31 januari
Tis 31 jan kl. 18:00 & 19:00.
Läs mer »

GOSPELFEST
1 februari kl 19:30 i S:t Andreas kyrka
Läs mer »

Palladium Baroque 2012 - DYGDER OCH ODYGDER
På Palladium 2 februari kl. 20:00
Läs mer »

Hela kulturcentralens program »

Veckobladet 2012 av Göran Persson

Dags igen för en ny årgång av Veckobladet. Det brukar vara en av årets höjdpunkter för redaktionen men i år är känslorna mycket blandade. Jag och Veckobladet har sorg som grumlar glädjen av att få sätta igång ett nytt VB år.

Kajsa Theander min mångåriga vän och redaktionskollega avled i söndags. I förra höstens första nummer uttryckte jag mitt hopp om att hon återigen skulle kunna hjälpa till med VB i någon form, men så blev det tyvärr inte. Det känns så tomt i redaktionen, jag kan lite ana hur tomt det måste vara för Per, barnen och alla i hennes familj.
   Kajsa var en av VB:s starkaste krafter under många år. Den minnesgode minns hur hon drog igång en kvinnoredaktion då hon tyckte att det blev för mycket "tåg, hus och annat gubbigt" i bladet. Hon deltog som redaktionsmedlem ända tills slutet för papperstidningen.
   Sedan jag tog över VB från vänsterpartiet och började styra över publiceringen till nätet har vi jobbat ihop på torsdagkvällarna för att pussla ihop veckans VB-nummer.
   Det finns så mycket känslor och så mycket att komma ihåg och berätta om efter alla dessa år men jag stannar här för dagen med ett citat av en av Sveriges bästa sorgeskildrare, "hon fattas mig".
   Nedan finns fler minnen av Kajsa att läsa och annat som ni förhoppningsvis längtat efter under en lång och VB-tom julperiod.
   Välkomna till den 38:e årgången!

Ett minne av Kajsa från Gunnar Stensson

Jag tänker på hur mycket Kajsa är en del i mitt - och mångas - liv. Jag vill berätta ett av de många vardagsminnen som jag har av Kajsa.
   Det är i Klostergården en dag i augusti eller september i början av 1980-talet. Kajsa och jag träffas tillfälligt i parken utanför centrum. Jag hade ett par dagar tidigare berättat att min dotter Sara var arbetslös. Hon hade på våren gått ut den tvååriga styr- och regler-linjen på Polhem.
   Kajsa säger: Jag har talat med Per om det. Han berättade att det finns ett nytt litet företag som heter Satt Control som behöver folk med sån utbildning. Dem kunde ni kanske höra med.
   Sara gjorde det, fick jobbet, fick vänner som hon fortfarande umgås med, fast det lilla företaget köptes upp och arbetsgruppen så småningom splittrades. Hennes liv påverkades positivt för alltid.
   Det är typiskt för Kajsa. Vi pratade, hon engagerade sig i problemet, sökte en lösning, pratade med Per och tog upp det med mig nästa gång vi träffades. Och påverkade på det sättet Saras liv.
   Kajsa och jag pratade förstås senare om hur bra det hade gått för Sara.
   Jag har kvar ett par T-shirts med Satt Controls logga. När jag tar något av dem på mig tänker jag alltid på det lilla mötet för tre decennier sedan.
   Tre årtionden har gått, hela tiden med samtal och beslut, privata och politiska, små och stora. Jag kommer alltid att tro att jag kan möta Kajsa utanför centrum eller på nån annan plats i Lund.

Vårens Caféprogram och program på torsdagskvällarna i Helgeands församlingsgård

Nu är det nya tider och nya program i den öppna (aldrig några föranmälningar) verksamheten i Helgeands församling (på Klostergården i Lund) på torsdagarna.

Caféet äger rum 13.00-14.00 i Helgeandsgårdens stora sal.

Kvällsprogrammet börjar klockan 19.00 och slutar i allmänhet runt 21 (undantaget är 12 april då vi både ser film och har en inledning om den. Då slutar vi 22.00). De äger rum i Helgeandsgårdens bibliotek (samtalen) eller dess stora sal (filmerna).

Café Torsdag 26 januari13.00
Representanter för Kvinnojouren i Lund, som funnits i drygt 30 år, berättar om hur man arbetar för att hjälpa, skydda och stötta misshandlade och hotade kvinnor och deras barn.

Torsdagskväll 26 januari i Helgeand 19.00
Boksamtal. Mörkerseende av Philip Yancey
Var är Gud när det gör ont? Om han är god, varför visar han sig inte tydligare när han behövs? Hur gör vi för att behålla tron när allt vacklar?
   Frågorna är tidlösa. Philip Yanceys bok Mörkerseende tar ett konkret grepp på dem. Yancey läser bibeln från Första Mosebok till Uppenbarelseboken och granskar hur Gud uppenbarat sig för sitt folk, och hur vi tagit emot honom.

Hela vårens caféprogram »
Hela vårens kvällsprogram »

"Tiden inne för Sverige att erkänna Palestina som stat"

skriver Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren i i en debattartikel i DN 15/1. "För att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna Palestina."
Det betyder att det nu finns en majoritet i riksdagen för ett erkännande av Palestina.

Pressgrannar

Presidentvalskampanjen i USA
”Årets startfält, beklämmande i sin reaktionära torftighet, är den definitiva bekräftelsen på republikanernas förvandling till ett extremt och fördummat högerparti som har mer gemensamt med Jimmie Åkesson än med Abraham Lincoln.”
Per T Ohlsson 8/1 2012

Läsvärt om livet i Gaza av Tjatte Hedlund

Hej alla vänner av en rättvis Palestinsk-Israelisk fred!
   Här är en skildring från en av Ship to Gazas passagerare som tillbringade en vecka i Gaza i nov 2011, Erik Helgeson, hamnarbetare i Göteborg.
   Den innehåller oxå en läsvärd kort historik över Palestinas och Gazas moderna historia.
Blockadbrytarhälsningar

Rapport från Gaza en reseskildring från november 2011 av Erik Helgesson
Läs Eriks rapport från Gaza »

Svante Nordin och ”de väldiga immigrationsströmmarna” av Gunnar Stensson

1977 satt Svante Nordin liksom jag i VPK Lunds styrelse. Svante opponerade mot att majoriteten i Lund ville bryta VPK:s band med SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti.
   Som alltid var han logisk och välartikulerad när han i Veckobladet framförde sin ståndpunkt.  Han utgick från principen om den ”demokratiska centralismen”. När partikongressen har fattat ett politiskt beslut är partimedlemmarna förpliktade att kämpa för det. Lägre partiorgan är förpliktade att lyda högre partiorgan.
   Eftersom Lunds kritik mot SUKP var oförenlig med VPK:s ståndpunkt innebar den ett brott mot den demokratiska centralismen.
   Nordins uppfattning delades av partiledningen som då och då skickade ned delegationer för att med lock och pock tala Lund till rätta.
   Decennier har gått sedan Svante Nordin helt stilla lämnade VPK och blev professor, men när jag någon enstaka gång med års mellanrum träffar honom på gatan hälsar vi vänligt på varandra.

Den reaktionära, men resursstarka, tidskriften Axess publicerade nyligen en artikel av Svante Nordin under rubriken ”En intellektuell revolution”. Artikeln är präglad av samma logik och tydlighet som resonemanget om den demokratiska centralismen för 35 år sedan.
   Svante Nordin inleder med tesen att ”de senaste årtiondenas invandring till Sverige inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia”. Den ”massiva invandringen” har inneburit ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution.
   För att spåra denna revolution använder han sig av Nordisk Familjebok från 1910, Svensk uppslagsbok från 1955 och Nationalencyklopedin från 1990-talet.
   Han konstaterar att termen ”invandrare” medvetet valdes som ersättning för det negativt laddade ordet ”utlänning”. Tidigare utlänningsutredningar  avlöstes 1968 av en invandrarutredning som skulle omforma utlänningspolitiken till en framtida invandrarpolitik. Utlänningskommissionen ersattes av Invandrarverket.
   Där hittade professor Svante Nordin alltså sin revolution.
   Nu har ”själva idén om Sverige och svensk kultur blivit så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken”, suckar han.
   Svante Nordin irriterar sig särskilt på begreppet ”mångkulturalism”. ”(Det har) kommit att bli ett yrkande på att se Sverige som ett hemvist för alla kulturer i lika utsträckning utom möjligen den svenska, som förmodas inte existera.”

    Detta hotar demokrati, åsiktsfrihet, tolerans och sekularism liksom ”värden som gäller familj, barnuppfostran eller kvinnans ställning”. Svante Nordin betecknar sin hållning som liberal.
   Med gillande hänvisar han till George Bush och de neokonservativa i USA som hävdade att demokratins värden är universella och globalt giltiga och menade att ”demokratin borde genomföras även i den muslimska världen, där den dittills haft föga utrymme”.
   Artikeln slutar med att Nordin konstaterar att ”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti.”
   Svante Nordin tecknar alltså med akademisk stringens samma världsbild som Kent Ekeroth, Anders Breivik, Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti och de högerextrema partierna i Europa och USA.
   Den världsbilden har djupa rötter i Lund. Den 6 mars 1939 ställde sig Lunds studenter vid ett stort möte i AF-borgen bakom följande ord: ”I anslutning härtill vill vi emellertid fastställa, att en invandring som medför att främmande element upptas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden ohållbar.”

Daniel Suhonen, chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, tar professor Svante Nordins ställningstagande seriöst och anklagar honom i en debattartikel i Sydsvenskan för att ”låna sin auktoritet åt att ge en intellektuell ram åt islamofobin” och förespråka en världsbild som liknar Breiviks.

Sydsvenskans Mats Skogkär upprörs. Den 10 januari publiceras hans artikel ”Farliga ord”på ledarsidan. Den innehåller inget avståndstagande från Nordins ”utlännings”-fientlighet. I stället raljerar Skogkär över den antirasistiska rörelsens ”tröstlösa tröskande av negerbollar och kinapuffar”. (Artikeln är illustrerad med en färgbild av en kinapuff).
   Daniel Suhonen döms ut som ”skolgårdsmobbare”. Hans kritiska artikel avfärdas. ”Så argumenterar en man utan argument. Så spårar debatten ur innan den har börjat. Mönstret är välbekant. Alltför välbekant.” Orden faller tillbaka på Mats Skogkär själv.

Den nynazistiska ”Tidningen REALISTEN” välkomnar Svante Nordins Axess-artikel och publicerar den på samma sida som en positiv recension av en bok som omvärderar de i Sverige spridda ”fördomarna om Hitlers nazistregim”. Tidningens redaktion känner igen en meningsfrände.

Det nya samhället av Erik Kågström

5. Ojämlikhet och luftkonditionering
I dag hyllar jag en turk som sett ljuset. Kemal Dervis verkade tidigare i Världsbanken och är nu vice president i den aktade tankesmedjan Brooking´s i Washington.
   I en artikel i ”Project Syndicate” säger Dervis att den ökande ekonomiska ojämlikheten i alla länder är en viktig orsak till den finansiella krisen. När lönerna inte räcker till för allt som produceras blir det ingen ekonomisk tillväxt om inte många – individer och stater – ”lever över sina förhållanden” och konsumerar för lånade pengar. Följden blir ackumulation av obetalbara skulder och finanskris.
   I en rapport inför årets Världsekonomiskt Forums möte i Davos senare i januari har experter gjort en bedömning av 50 olika risker inom ekonomi, miljö, geopolitik, samhälle och  teknik (DN 120112). Där bedöms ett omfattande finansiellt sammanbrott som den farligaste risken som dock inte bedöms vara så stor. ”Troligast är i stället att inkomstklyftorna ökar kraftigt, vilket leder till växande sociala spänningar”. Att det skulle föreligga något samband mellan dessa två risker antyds dock inte. Men där vet Veckobladets läsare numera bättre.
   Jag har länge väntat på att någon ekonomisk auktoritet skulle hävda att ökad ekonomisk jämlikhet skulle kunna vara en lösning på den ekonomiska krisen. Och äntligen har det hänt. Inte oväntat är det Joseph Stiglitz i en artikel i Project Syndicate som också plublicerats i den engelska tidningen Guardian (12.1). Efter att ha gjort en dyster prognos för världsekonomin under 2012 säger att det också finns goda nyheter. Att ta itu med de långsiktiga problemet med global temperaturstegring skulle minska de kortsiktiga problemen. En mera progressiv beskattning innebärande  en omfördelning av inkomst från toppen till mitten och botten skulle minska ojämlikheten och öka sysselsättningen genom ökad total efterfrågan. Högre skatter på de rikaste skulle skapa resurser för att satsa på investeringar som syftar till att motverka klimathotet.
   Tyvärr, säger Stiglitz, är en sådan politik otänkbar på båda sidor av Atlanten, särskilt i USA. I stället blir det en politik som innebär ekonomisk åtstramning med ökande ekonomisk ojämlikhet och tuffare regler för bankernas utlåning. Sammantaget betyder det recession och - läge för den vänster i Europa som tyvärr är svag och splittrad, och saknar idéer som kan lyfta. Men det ska vi ändra på. Hur? Jag börjar med att skriva ett brev till Jonas Sjöstedt om den makroekonomiska betydelsen av ekonomisk ojämlikhet. Vad gör du?
   När det gäller eCat har fortfarande ingen köpare/användare framträtt offentligt och redovisat hur apparaten  fungerar men Mario Rossi ångar på. I höst skall han tillverka och distribuera en miljon 10-20 kW eCat Home. De skall ge värme och luftkonditionering och vara förberedda (retrofitted) för elproduktion när den tekniken blir klar. Priset har sänkts till 1 000 – 1 500 dollar. Rossi har etablerat samarbete med det amerikanska företaget ”National Instruments” som också är leverantör av utrustning till Cern-laboratoriet. Robotar kommer att tillverka eCat Home.

Med Jonas Sjöstedt slår Vägval Vänster igenom i V av Gunnar Stensson

Jag vill inte vara med i ett parti som kallar sig kommunistiskt, säger Jonas Sjöström som 1990 medverkade i den av Ulf Nymark och andra initierade kampen för att stryka k-et i Vpk.
   När traditionalisterna återinförde begreppet kommunism som ett centralt värdeord på den entusiastiskt tillbakasträvande kongressen i Växjö 2000 - inledningen till partiets kräftgång - valde Jonas Sjöstedt att ansluta sig till förnyarna i Vägval Vänster.
   Nu vill han göra Vänsterpartiet till Sveriges främsta miljöparti, återupprätta klimatinvesteringsprogrammet, satsa på järnvägarna, koppla samman den ekonomiska politiken med klimatpolitiken, förkorta arbetstiden och förstatliga skolan som genom Ylva Johanssons svek kommunaliserades när Göran Perssom behövde spara. Beslutet om förstatligandet togs med röstsiffrorna 125-87.
   Partiets bredare politiska inriktning och uttryckliga målsättning att komma i regeringsställning 2014, kanske rentav växa till att bli det största rödgröna partiet, ger V chansen att åter nå upp till till de höga valresultaten under Gudrun Schyman på 1990-talet.
   Jonas Sjöstedt hoppas på 15 procent. Ett starkt vänsterparti kan komma att vitalisera och radikalisera såväl S som MP.

Nygammalt av Lucifer

Så har då Vänsterpartiet äntligen fått en ny partiordförande, efter ett antal förlorade år. Men allt är naturligtvis inte Lars Ohlys fel. Han svarade mot och bars fram av en våg av nyortodoxi eller vad man ska kalla det och den var förvisso väl företrädd i våra trakter. Det berättas från kongressen i Uppsala att cirka hälften av rösterna från Skånedelegationen gick till Dinamarca och det finns nog ingen anledning att tro att de kamraterna i första hand drevs av feministisk glöd.
   Det sades en del egendomligheter av kommentatorerna i media i anslutning till Ohlys avgång. T.ex. påstods det att han hade enat partiet. Ja, i så fall i den meningen att ett antal av våra bästa och mest erfarna kamrater lämnade partiet eller passiviserades. Och att alla spår av den tidigare splittringen nu skulle vara borta? Tja, i Lund har vi två vänsterpartier  med  i huvudsak samma politik. De båda samarbetar förvisso väl i den praktiska politiken men folk i stan är ju förbryllade, inte bara inför valen: Behövs det två partier? Ja, tidigare kanske, men väl inte längre?

Sjöstedt och Juholt
Jonas Sjöstedt har öppnat bra och tycks ju nu fungera som politisk spjutspets för den breda vänstern, vilket förstås av de borgerliga kommentatorerna  i press, radio och teve betraktas som ett problem för socialdemokratin. De tycks föreställa sig att vi sitter och gottar oss åt Juholts problem och att det handlar om ett nollsummespel mellan S och V. Så är det inte. Vi i den röda och gröna gruppen behöver ett starkt S. Sjöstedts framträdande stärker hela vår grupp – människor är inte så enkelspåriga och partitrogna som många föreställer sig. Jag minns ju fortfarande från 80-talet i Lund när jag träffade gediget borgerligt universitetsfolk som berättade att de i valet röstat på V kommunalt men på M till riksdagen.
   Vad gäller Juholt är det plågsamt att bevittna den halvårslånga kampanjen mot honom i media. Den sista veckan har den arbetat upp sig till lynchstämning och det ger naturligtvis resultat både in i socialdemokratin och hos människor på gatan. Jag är ingen stor beundrare av Juholt – i försvarsberedningen var han med och sålde ut det svenska försvaret med bergrum, kalsonglager och allt och det var kortsiktigt och ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar. Och inte blir man muntrare över att höra att han till förtrogen har valt Urban Ahlin som såvitt jag kan bedöma redan är med i Nato. Jag har lättare att ha överseende med Juholts småtjafs och slarvighet. Han är ju en utomordentlig talare och agitator. Men det är kanske Greider som har rätt: efter en sådan mediakampanj är han väl körd.

Livsstilen på Södermalm
Bengt Ohlsson, en stockholmsförfattare, som ska ha fått ett litterärt pris för sin verksamhet,  lever sitt liv på Söder i Stockholm, i de trakter som bland hippa stockholmare kallas SoFo, söder om Folkungagatan. Det är en allusion på SoHo, South of Houston Street, en del av Manhattan som sedan några år anses vara den häftigaste stadsdelen i New York. I trakten av Nytorget ansamlas kulturarbetare, eller i varje fall deras hangarounds, mediamänniskor,  reklamfolk  etc. och dricker, ja i huvudsak cafélatte har jag förstått. Som så ofta i urbana sammanhang har det  blivit till en subkultur, en krets av människor som tänker och pratar på ungefär samma sätt. Utan tvivel anser sig många där vara  allmänt ”vänster”. Men jag tror liksom inte att de har gjort så mycket politiskt arbete som t.ex. att bära affischtavlor eller dela ut valmaterial. Man kan snarare säga att de odlar en livsstil.

   Nu hade det varit trevligt att kunna säga att sådant är oss helt främmande, men så väl är det inte. Vi kan alla attrahera av att tillhöra ett innegäng och lägga oss till med dess jargong och attityder. Hur som helst har jag stor förståelse för att någon som vistats mycket i dessa kretsar blir trött på alltihop och känner behov av att ta avstånd vilket Bengt Ohlsson gjort över ett antal sidor i DN (4 januari) och fråga om all kultur måste vara vänster. Det är ingen lysande text, men den ligger nog rätt i tidsandan.

Vem har makten?
Ohlsson gör upp med den kulturvänster i vars kretsar han rört sig och han har fått överväldigande bifall när han talar om hur en maktgrupp tvingar honom och andra medlemmar av verklighetens folk att gå på experimentteater och liknande För en känslig och modemedveten person som Ohlsson som (tills nu) inte vågat säga nej till sin omgivning blir det hela till ett pågående övergrepp från en överlägsen styrka.
   Vi som bara går på experimentteater om och när vi själva vill skulle väl invända att makten inte precis ligger hos vänstern. Den politiska makten i USA, Europa, Sverige, Stockholm, Skåne, Lund är överallt i händerna på högern. Makten över medierna: i dagstidningarna, i veckotidningarna, i radio och TV ligger om inte direkt hos högern så i varje fall hos borgerligheten. Makten över arbetsplatserna ligger hos kapitalägarna, makten över rikedomarna, konsumtionen, husen marken etc. finns hos borgarna. Fälten och skogarna runt omkring oss ägs sedan hundratals år av feodalherrar.

Hur är det i Lund?
Det är möjligt att det kan vara jobbigt att röra sig kring Nytorget på Söder, men hur är det kring Biblioteksgatan och Stureplan? Och vi som bor i Lund känner oss inte precis pressade av kulturmarxisterna. Här härskar moderaterna, understödda av ett folkparti som har lämnat allt samröre med socialliberala traditioner. Mats Helmfrid (m) tycks känna sig alltmer säker i sadeln. Nu skulle här tillsättas en ny kommundirektör. Det var sjuttio sökande, varav sex valdes för att utfrågas och möta politikerna. Planen var att Helmfrid(m) och Almgren (s) ensamma skulle få välja kandidat. Mats Ohlsson(v) ville låta Tove Klette (fp) och Emma Berginger (mp) också vara med. OK, sa Helmfrid, Tove Klette kan få vara med, men inte Berginger. Alltså finns det bara ett namn att välja. Borgarna har visat var makten ligger.
   Lund är en genomborgerlig stad med makt och ägande i fasta borgerliga händer, från Tetrakoncernen till universitetet. Det är tur att vi i vänstern har vår envishet och vårt goda humör annars skulle vi väl ha kastat in handduken för länge sen.

Favorit i repris.
Ni kanske såg att en simbassäng har öppnats i Högevallsbadet härom veckan. Men vad som inte uppmärksammades var att hoppbassängen också invigdes. Vi har inte varit där själva, men en korrespondent berättar att det var kommunstyrelsen som invigde genom att under glada rop hoppa från högsta trampolinen. Det var imponerande, men lite förbryllande så kommunalråden Helmfrid (m) och Wallin (m) tillfrågades hur det var. De svarade enstämmigt: ”Det är jättehärligt! Och det kommer att bli ännu roligare när de släpper på vattnet.” Och där lämnar vi kommunens ledande män men påminner oss vagt att vi har hört det här förr.

Moderatordförande vill styra Stadsbyggnadskontorets information till lundaborna av Ulf N

Byggnadsnämndens ordförande, moderaten Christer Wallin, har reagerat surt och häftigt på att socialdemokraterna haft ett möte på Norra Fäladen där tjänstemän från Stadsbyggnadskontoret medverkat. Mötet handlade om borgarnas planer på att bygga bostäder i Borgarparken. Wallin gillar inte att tjänstemän utan hans kontroll informerar om aktuella planer. Med anledning av detta har DV, MP och S  i slutet av december lämnat in en skrivelse till Byggnadsnämnden i vilket de tre partierna (V ville inte stödja skrivelsen) bland annat tillbakavisar Wallins påståenden om att nämnden måste ge tillstånd för tjänstemännen att informera. Vidare vill de tre partierna att nämnden uttalar sitt förtroende tjänstemännens förmåga att själva avgöra när och om man har möjlighet att medverka med information. Nedan följer skrivelsen i sin helhet.

Insändare i Sydsvenskan
Byggnadsnämndens ordförande Christer Wallin uttalar sig i en insändare i Sydsvenska Dagbladet den 14 december som om det skulle finnas en regel som stipulerar att politiska partier inte får inbjuda Stadsbyggnadskontorets tjänstemän till möten utan att först få nämndens tillstånd. Uttalandet innebär därmed också ett ifrågasättande av tjänstemännens förmåga att själva bedöma vilka informationsmöten man kan och vill delta i.

Finns inga regler
Så vitt oss är bekant har Byggnadsnämnden inte beslutat om regler som tvingar partier och andra icke-kommunala organisationer att tillfråga nämnden om Stadsbyggnadskontorets tjänstemäns medverkan vid informationsmöten som rör frågor inom nämndens ansvarsområde.

Förtroende för tjänstemännens omdöme
För att inga oklarheter ska råda beträffande Byggnadsnämndens inställning till Stadsbyggnadskontorets kontakter med lundaborna, deras politiska partier och övriga föreningar föreslår vi nämnden att uttala
   att nämnden finner det angeläget att Stadsbyggnadskontoret så långt arbetsbelastning och resurser medger i frågor som rör Byggnadsnämndens verksamhetsområde medverkar i informationsmöten där ideella föreningar, politiska partier och andra medborgerliga sammanslutningar bjuder in Stadsbyggnadskontorets sakkunniga personal
   att Stadsbyggnadskontorets tjänstemän har nämndens fulla förtroende att själva avgöra vilka informationsmöten man har resurser och möjlighet att medverka vid i syfte att informera om kontorets och nämndens verksamhet.

30 – timmarsveckan av Sven-Hugo Mattsson

Mellan 50-talet och fram till 70 – talet sänkte vi veckoarbetstiden från 48 till 40 timmar. Vi fick allt fler semesterdagar. Vi fick studieledighetslagen, förtroendepersonlagen och föräldraledigheten blev längre. Vi sänkte dessutom pensionsåldern från 67 till 65 år. Allt detta innebar att den enskilde individen kunde sänka sin arbetstid ungefär 25–30 %.
   Att göra detta innebar inte några större problem och jag kan inte komma ihåg att det fanns någon större opposition mot det, det var ju under en Fälldinregering som pensionsåldern sänktes. Förutsättningarna var goda, produktivitetsökningen var stor, vi kunde genomföra allt detta med bibehållen eller tom ökad reallön. Kvinnor gick ut i arbetslivet allt mer.
   Som jag minns det, fanns en självklarhet i att vi skulle gå vidare med ytterligare förkortningar. Hade någon, i början av 80-talet, påstått att vi de närmaste 30 åren inte skulle spräcka 40-timmarveckan, hade denne inte blivit trodd.

Misstaget
Så gjorde vänstern ett misstag, när man i slutet av 70-talet krävde 30-timmarsvecka, inte sällan med kravet på bibehållen lön. Visst, det fanns så klart i kravet att det var på sikt, men det upplevdes trots allt som ett gigantiskt överbud. För de som är motståndare till sänkt arbetstid är det enkelt att argumentera emot, matematiskt skulle det kosta företagen 33 % mer. Om man är motståndare behöver man ju inte tala om fördelarna med en 30-timmarsvecka.
   Att vänstern gjorde det här misstaget kan trots allt förklaras. Det fanns en eufori i frågan, vi hade sänkt arbetstiden kraftigt och de som tyckte att vi nu hade chansen att byta ut produktivitetsökning mot lägre arbetstid istället för allt fler prylar, kände helt enkelt optimism. Vi hade det materiellt bra redan då, för 30 år sedan, och miljödebatten fanns i hög grad då också. Men vi gjorde ett misstag.

38 timmar
Vi har nu en god lärdom, vi lär av historien, vad kravet på 30-timmarsvecka har inneburit. Vi har inte fått en minut mer i sänkning. När nu Vänsterpartiet går ut med samma krav år 2012 så kan man vara säker på en sak, vi kommer inte på lång tid att få någon arbetstidsförkortning. Jodå, kravet är fortfarande att det skall genomföras på sikt, men min fråga är: varför inte kräva, förslagsvis, 38-timmar inom låt säga tre år. Detta är ett fullt realistiskt förslag! När politiken föreslår en förkortning måste man också ta fram en pengapåse, att bara kräva utan att visa hur finansieringen skall gå till är bara ett slag i luften.

Tillsammans med vem?
Nu tror jag inte man får en majoritet ens för ett så modest förslag som 38 timmar. Visserligen finns förutsättningarna, vi har fortfarande en mäktig produktivitetsökning. Många av våra tjänster gör vi direkt genom datorerna, köper biljetter, skickar räkningar och vi scannar själv in våra varor. Runt omkring syns det tydligt att allt sker effektivare. Vi har fortfarande tillväxt och i en debatt om sänkt arbetstid kan vi föra fram den massarbetslöshet vi har, självklart ger en arbetsminskning fler jobb. Förmodligen skulle man få med sig Miljöpartiet. Men S, som är ett uttalat tillväxtparti, är inte alls intresserade. ”Hela politiken ska gå ut på att fler skall arbeta mera”, som Ylva Johansson har uttryckt det. Men här finns trots allt en chans, det ligger inom räckhåll att V och Mp, tillsammans, blir större än S. I det läget kan man kanske få igenom en rödgrön uppgörelse på minskad arbetstid. Men då måste förslaget vara modest och det måste finnas en finansiering.
   Annars står vi där med 40-timmarsveckan för evigt!

Det uppenbara av Gunnar Stensson

Privatiseringen. Den kommersiella och politiska förljugenheten. Carema Care. Friskolekoncernerna. Skatteparadisen.
   ”Vilket barn som helst som har följt årets julkalender kan se hur tätt förbundet politikens tillväxtmantra är med missförhållandena.” Julia Svenasaon, Sydsvenskan 29/12 2011.
   Vilken pensionär som helst som lyssnat på Sven Wollters högläsning i SR av Dickens ”A Christmas Carol” kan inse hur ”economic man” förgiftar samhällsklimatet och sin egen personlighet.
   Vilken tv-tittare som helst som sett Frank Capras ”Livet är underbart” förstår hur vinstinriktad kapitalism (precis som i verkligheten) kan föröda en hel stad (jfr Lunds giriga hyresvärdar som nyss drivit bort Pocketbokhandeln, Ris & Curry (månadshyra 27 000) och KÖKS EL-expo på Stora Södergatan, en av stans mångsidigaste butiker.)
   Så varför inte dra slutsatserna. Sviker de vuxna får vi hoppas på barnen.

Om SVTs visning av filmen Gazas tårar och synen på opartiskhet och saklighet av Tjatte Hedlund

Enligt Världen idag skriver en av anmälarna av Gazas tårar till Granskningsnämnden:
"Detta torde bryta mot kraven på opartiskhet och saklighet då den israeliska synen inte på något sätt kom till tals i filmen, som därutöver även lämnades helt utan uppföljande inslag om de israeliska synpunkterna."
   I en debattartikel på News­mill skriver Lisa Abram­owicz på Svensk Israel-information  om varför hon är en av dem som anmält sändningen. "Man kan visa ett vinklat inslag i ett kontroversiellt ämne men då ska de anklagade få komma till tals, alternativt ska  inslaget balanseras av andra, kompletterande perspektiv och fakta. Det har inte SVT gjort. Vad jag vet så planeras det inte heller."
   Om man skulle tillämpa ovanstående resonemang vid rapportering, beskrivning och eller dokumentering av olika slag av våldsövergrepp som sker mot oskyldiga offer, så skulle förövarna alltid ha rätt att komma till tals med sina synpunkter på varför de gjort som de gjort emot offren.
   Det skulle bl a innebära att när det berättas om massakern på bland annat Utöya så skulle vi låta mördaren Anders Behring Breivik ha rätt att att komma till tals.
   Eller varje gång vi berättar eller visar dokumentärer om Förintelsen så skulle vi låta de Nazistiska förövarna få komma till tals med sin version.
   Frågan är om Lisa Abramowicz är beredd att ge utrymme på Svensk Israel-informations hemsida åt de som skjuter raketer mot Israel så att de får ge sin syn på saken. Eller kanske till och med låta exempelvis Hamas få berätta sin syn på den israeliska ockupationen.
   Att vara opartisk innebär att inte ta ställning för någondera part inget annat.
Det har SVT inte gjort i frågan om visningen av Gazas tårar. Sakligheten ligger i att det är offren som berättar vad de upplevt.
Israels blockad mot Gaza är stats-terrorism!
Stoppa terrorismen - Bryt blockaden!
Stöd Ship to Gaza Pg 463 59 - 6
Blockadbrytande hälsningar
Tjatte Hedlund

Ett år med Sverigedemokraterna av Stig Henriksson

I valet 2010 var det första gången Sverige-Demokraterna på bred front klev in Västmanlands beslutande församlingar. 20 mandat i kommunerna och fyra i landstinget. Tidigare har de ibland blivit invalda, men den aktivitet som förmärkts har mest handlat om att till varje pris försöka få ut partistödet trots att man vare sig haft företrädare eller någon lokal organisation.

I Hallstahammar hade man dock listproblem som av en tidning sammanfattades som att ”en taxirånare ut – urkundsförfalskare in”. Bägge var alltså dömda för respektive brott.

Men nu är alltså mandatperiodens första år till ända och det kan vara intressant att se vad som hänt lokalt och regionalt.

I hälften av de kommuner som SD fick mandat för första gången 2010 har man inte lagt en enda motion. En tredjedel av motionerna som lämnats in har varit sk cirkulärmotioner.

Allt kan inte partiet lastas för. T ex i en Dalakommun kuppade två grova brottslingar in sig som ersättare i kommunfullmäktige.

Annat försöker man ta itu med. En ledamot i Trollhättans fullmäktige uteslöts ur partiet för att ha kallat romer för ”gräshoppor” och hävdat att en del invandrare har ”en aggressiv gen”.

Huruvida fd ordföranden för SD i Örebro län är kvar i partiet vet jag inte. Han står åtalad för misshandel, ofredande och hets mot folkgrupp men har hittills framgångsrikt undvikit att komma till rättegången.

Hittills har minst 17 personer som valts in i Västmanlands kommuner på Sverige- demokraternas mandat, avsagt sig sina platser. Det finns avhopp också inom andra partier. Men SD har flest i länet.

Tomma stolar har partiet nu i Arboga, Köping, Hallstahammar och Surahammar. Men i praktiken handlar det om fler eftersom en del som valts in inte varit på ett enda möte. Sådana exempel finns i Norberg och Köping.

I Kungsör fick SD två mandat och därigenom två ersättarplatser. Efter avhopp finns nu bara en ordinarie kvar; Albin Tapper. Han har dock inte besvärat sig med att delta på några fullmäktigemöten överhuvtaget.

I Skinnskatteberg däremot har ledamoten Petri Ojala närvarat vid nära nog samtliga möten, dock bara ett besök i talarstolen, men utan att ha framställt något eget förslag ens i frågan om att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

I Hallstahammar menar SD:s fullmäktige- ledamot Ove Grandin att partidistriktet ägnar sig åt fusk med det lokala partistödet när ombudsmannen för att få ut pengarna skrivit falska intyg om att lokala möten har hållits. Endast ett av partiets två mandat har en innehavare och även han har endast deltagit på ca hälften av KF-mötena. Och nu även hoppat av partiet.

I Norberg står stolen tom då man hade anmält en person till listan som överhuvudtaget inte existerade.

I Arboga besätter Mattias Söderström platsen. Han har aldrig varit i talarstolen, avstår ofta från att delta i beslut och har inte lämnat in någon motion eller annat.

I Köping fick man hela tre mandat, men där har en person bevistat ett möte och därefter står platserna tomma.

I Surahammar hoppade Nina Lisberger-Broström av sitt uppdrag bl a pga fåtalsväldet inom partiet och risken att bli utesluten om man kritiserar sitt parti. Platsen står nu tom.

I Västerås har de tragikomiska turerna kring SD varit många. Med sina tre mandat fick man en vågmästarroll i Sveriges femte största stad. Men en invald Sverigedemokrat visade sig ha en misshandelsdom gentemot sin flickvän så Joachim Löfgren uteslöts, fortsätter som politisk vilde då han känner stort stöd från övriga i SD-gruppen. Problemet är dock att resten av gruppen, de två som är kvar, inte kan samarbeta. Bl a uppbär ledamoten John Bergström ett månatligt arvode som politisk sekreterare för att serva sina partikamrater – något den andre ledamoten inte alls känner till. För att sitta både i Västerås kommunfullmäktige och landstinget, som John Bergström gör, så måste man vara skriven i kommunen resp landstinget i fråga. John Bergström är skriven på en adress i Västerås hos sin partikamrat och hennes pappa där ingen sett till honom. Medan däremot han har jobb i Märsta, sitt namn på dörren till en lägenhet i Stockholm, tre barn med sin exfru. Det senaste dock fött ett halvår efter skilsmässan vilket John Bergström förklarar för VLT med att ”folk får barn här och där”. Att det är ett snärjigt liv förstår man då han åkte fast i en poliskontroll körandes 190 km/timmen.

I Fagersta har SD halverats sedan valet då ledamoten Karl Staaf lämnat partiet men sitter kvar som politisk vilde.

I Landstinget uppstår det problem. Dels pga att ovan nämnde Karl Staaf också har en plats där, nu som vilde och att John Bergström med sina trassliga bosättningsförhållanden har en annat av de fyra mandaten SD erövrat väljarnas förtroende för att inneha. Dels för lite egenartade förslag som att tillstyrka att kommunerna ska ta över hemsjukvården, men avstyrka att de ska få med några pengar för att sköta verksamheten.

Sedan finns det säkert både kommuner och inte minst enskilda ledamöter för SD som gör ett gott arbete utifrån sina förutsättningar och uppfattningar. Men man kan ändå se att det finns ett visst mönster som går igen ganska ofta. Trots att partiet är det som pratar mest om lag och ordning är det påfallande många som varit eller rent av är i klammeri med rättvisan. Inte sällan för ganska grova brott. Trots att man är ganska flitig kritiker av politiker som skor sig på systemet, så har striderna inte minst förra mandatperioden varit många i kommunerna för att få ut partistöd trots att man varken besatt platser eller haft någon lokal aktivitet. Man hoppar också av sina uppdrag betydligt oftare än invalda för övriga partier. Men det är inte, som man ibland vill göra gällande från SD, hot och våld som är orsaken. Det är oftare att man antingen blivit invald mot sin vilja, att man tröttnat på partiets toppstyrning eller andra interna skäl.

Sammafattningsvis kan man ju inte begära för mycket av ett ganska litet utkantsparti. Men att företrädarna avhåller sig från brottslighet, deltar i möten och det politiska vardagsarbetet och inte bara intresserar sig för partistödet – det är nog minimikrav som inte minst Sverigedemokraternas väljare rimligen ställer på sina förtroendevalda representanter.
Stig Henriksson, Fagersta

"Jag är ingen skurk"
Richard Nixon

Jubilaren Guantánamo av Anders Davidson

Den 11 januari 2002 invigde president George W Bush ett fångläger i Guantánamo. Inte är det något att fira. Tio år är lång tid för ett fångläger som aldrig borde ha funnits. Moraliskt går fånglägret aldrig att försvara, men att avskaffa det är lättare sagt än gjort. Tyvärr har livskraften varit betydande. President Barack Obama gav det tolv månader.
   Sammanlagt har 779 personer förts till Guantánamo. Nu sitter 171 kvar, i varierande grad av juridiskt limbo.
   En del väntar på rättegång, andra anses för farliga för att släppas men kan inte åtalas på grund av brist på bevis eller för mycket misshandel och tortyr.
   Ett land som beter sig så framstår inte som rättvisans och demokratins högborg.
   Sverige sluter upp i kriget mot terrorismen. I ett sådant skymningsläge får abstrakta konstruktioner inte stå i vägen. Varje krig kräver offer. Oavsiktliga offer: vad betyder mänskliga rättigheter när din dotter, din syster och mor våldtagits!?
   Den 11 september 2001 våldtog de demokratin.
   Sverige sluter upp bakom rättvisans och demokratins högborg – USA. (Om vi kunnat hade vi ogillat Guantánamo på facebook – men det kan man faktiskt inte! Du är väl inte mot rättvisa, tycker du demokrati är dåligt!?)
   Resonemanget är inte glasklart men enkelt.
   Svaret behöver inte vara mer komplicerat: Stäng Guantánamo och ta hem de svenska soldaterna!
   Sedan kan vi börja snacka alternativ!

Palestinierna fortsätter kampen i FN för mänskliga och nationella rättigheter av Gunnar Stensson

Meningen med FN och det system av  internationella organ och konventioner som byggdes upp efter andra världskriget är att lösa konflikter och garantera de mänskliga och medborgerliga rättigheterna överallt på jorden.
   Det tog palestinierna fasta på när Mahmoud Abbas, sedan de decennielånga bilaterala förhandlingsförsöken med Israel visat sig ofruktbara, inledde ansträngningarna att uppnå FN-medlemsskap för Palestina.
   USA lyckades tillfälligt stoppa de palestinska strävandena genom att hota med veto i FN:s säkerhetsråd. Men det internationella stödet för Palestina var överväldigande. En stor framgång var invalet i Unesco i oktober 2011.
   I samband med den framgången gick palestinierna med på att göra ett uppehåll i den diplomatiska kampen i FN under tre månader för att ge utrymme för bilaterala förhandlingar med Israel.
   Den 26  januari går moratoriet ut. Ingenting har uppnåtts. Israel har fortsatt att utvidga de illegala bosättningarna i östra Jerusalem och Västbanken och förstärka armén.
   Palestina återupptar den diplomatiska offensiven.
   Man kommer att begära att FN:s säkerhetsråd fördömer bosättningarna och riktar internationella sanktioner mot Israel. Alla säkerhetsrådets medlemmar utom USA väntas rösta för resolutionen.
   Man uppmanar internationella brottsdomstolen i Haag att ta upp Israels krigsförbrytelser i Gaza 2008-09.
   Man kräver att den fjärde Geneve-konventionens förbud mot att bygga nya samhällen och fördriva befolkningen i ockuperade territorier ska tillämpas på Västbanken.
   Man begär att FN:s generalförsamling sänder en undersökningskommission till Västbanken för att utreda bosättningarna.
   Man fortsätter ansträngningarna att uppnå FN-medlemsskap eller,  i händelse av ett amerikanskt veto i säkerhetsrådet, status som ickemedlemsstat i FN:s generalförsamling.
   Man organiserar massdemonstrationer på Västbanken som en del av en folklig ickevåldsresning för att rikta världens uppmärksamhet mot den israeliska ockupationen.

Samtidigt pågår i Israel en debatt om Israels framtid. Det finns röster som uttalar farhågor för att den långsiktiga palestinska målsättningen är att skapa en binationell stat: Palestina/Israel.
   Den  fortsatta utbyggnaden av de israeliska bosättningarna på Västbanken ökar risken för en sådan utveckling.
   Slutsatsen blir att en tydlig och hållbar tvåstatslösning är enda möjligheten att upprätthålla ett Israel med judisk identitet.
   Det förutsätter en politik som ger rimliga förutsättningar för att bygga en fungerande palestinsk stat vid sidan av Israel. Ett nödvändigt steg blir då är att ge upp de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.

Judisk identitet är en komplicerad fråga. Under hela hösten har de ultraortodoxa judarna drivit en kampanj för att öka sitt inflytande. De har alltid åtnjutit ett antal privilegier som befrielse från värnplikt och stöd för egna skolor och institutioner.
   Den aktuella kampanjen har handlat om att tvinga kvinnor att hålla sig borta från gatornas trottoarer och förvisa dem till särskilda avdelningar i bussar ungefär som i de amerikanska sydstaterna före den medborgarrättskampanj där Rosa Parks var en föregångsgestalt.
   Än mer absurda ter sig försöken att förhindra kvinnor från att över huvud taget sjunga offentligt.
   De ultraortodoxa fundamentalisterna är en växande minoritet som nu omfattar tio procent av den israeliska befolkningen.
   Kenneth Hermele uppmärksammar konflikten i en artikel i Sydsvenskan den 10/1. ”Nu försöker de förvandla hela Israel till vad som i praktiken blir ett ultraortodoxt getto”, skriver han. ”Israel kommer snart att vara ett land som faller sönder i tre sinsemellan stridande delar. Från ett getto till tre.”
   VB kommer fortsätta att följa den politiska utvecklingen och debatten i Palestina och Israel. Våren lovar att bli händelserik.

Jonas Sjöstedt – och sen då? av Stig Henriksson

Det tillhör både charmen och förbannelsen med att vara vänsterpartist att partiledarvalet efter Lars Ohly nästintill blir en nagelbitare. Sällan har väl ett parti haft en så klart lysande stjärna att välja oavsett om man ser till Jonas Sjöstedts kunskaper, mediala framtoning, personliga egenskaper eller arbetsförmåga. Inget ont om det övriga startfältet, men det är nog bara i Vänsterpartiet som tvekan uppstår mellan Majstorovic´ och Zlatan.

Till skillnad från Zlatan (och Carl Bildt) – och för att låna en bild av Lena Andersson – så sprider inte Sjöstedt någon auktoritär gas omkring sig som förlamar omgivningen. I den bästa av världar kan han komma längre än sina företrädare. Om Gudrun Schyman skulle liknas vid en idrott så skulle det kanske vara skridskoprinsessan. En individuell sport som kräver oerhört mycket av utövaren, men också med ett skimmer av glitter och glamour för att maskera den brutalt hårda ansträngningen.

I brist på valframgångar att berömma Ohly för har man fokuserat på att han i alla fall lämnar ifrån sig ett mer enigt parti än det han tog över. Ja, nog är det tystare i leden och man går mer i takt idag. Men priset har varit högt; så många har tröttnat och tystnat eller helt enkelt bytt parti under dessa sju svåra år. Allt medan väljarna övergivit partiet i snabb takt. Underförstått att om Jonas Sjöstedt inte hade dribblats bort när det begav sig, så hade partiet varit fortsatt splittrat? Det vore intressant att se argumentationen bakom detta antagande.

Men visst hart det varit mera lagspel med Ohly än med Schyman. Men inte har det besegrat motståndare eller hänfört publiken. Lite tråkstämpel. Ungefär som en vaktparad där alla visserligen går i takt och gör samma sak samtidigt, men särskilt upplyftande blir det inte.

Måste vi som tycker om det gemensamma ägandet, agerandet och arbetet vara låsta till den sortens massrörelser? Min bestämda uppfattning är att så måste det alls inte vara! Idealet för ett modernt Vänsterparti är varken den individuella stjärnan vi alla ska applådera eller militärparadens gråa tristess. Nej, det är snarare det väl samspelta fotbollslaget där alla arbetar för ett gemensamt mål, men med tillvaratagande av varje individs spetskompetens.

Nu är Jonas Sjöstedt vald till kapten och hur bör då det närmaste laget, partistyrelsen, se ut? Ja, den ena ytterligheten är att bara välja sjöstedtianer. (Hur nu dessa ser ut.) Den föredömligt öppna processen innebär alltid en riskfaktor med ett ”race to the mitten”. För att vara valbar – i partiet nota bene - slipas kanterna av, ibland så väl att skillnaden mellan kandidaterna reduceras till ålder, kön och etnicitet.

Den andra är något slags maktbalans. Eftersom det finns en liten kvardröjande misstanke om att Sjöstedt skulle vara någon slags förnyare, så ska PS balansera detta med en mer konservativ linje. Enligt min analogi är bägge synsätten lika fel. En partistyrelse ska innehålla hela partiets politiska bredd, men med en majoritet som harmonierar med partiledarvalet. Dvs vare sig Högsta Sovjets påbjudna enighet eller USA:s maktbalansteori med den politiska förlamning blockerande maktinstanser skapar. Hur ser då valberedningens förslag ut? Ja, såvitt jag på lite magert underlag kan bedöma är det nog mer åt maktbalanshållet valberedningens förslag pekar. Så frågan är hur Vänsterpartiets Obama ska klara samarbetet med kongressen?

Nyckelfrågan, som jag uppfattar det, är att klara seglatsen mellan systemförändringens Skylla och den politiska verklighetens Karybdis. Dvs, det är inte svårt att formulera en systemförändrande politik. Det är svårare, men alls inte omöjligt, att uttrycka en något så när gemensam röd-grön ekonomisk politik som kan framstå som regeringsfähig. Men att klara bägge dessa ting kräver definitivt en större plattform än 5-6%.

Och för att göra problemet än snårigare; det är svårt att utan att ha formulerat denna tulipanaros och dessutom lyckats kommunicera den, växa från det bottenläge(?) partiet nu befinner sig på. Men å andra sidan; när om inte nu ska ett systemförändrande, grönt vänsterparti kunna växa?

Socialdemokraterna irrar omkring i det politiska landskapet, Europrojektet ligger i dödsryckningar och kapitalismen som sådan är illa beryktad från Wall Street till Koppargården. Miljöproblematiken kräver drakoniska åtgärder som bara stater i samarbete kan ta ansvar för.

Vänsterpartiet har med nöd och näppe kvalificerat sig till slutspelet en riksdagsperiod till. Med Sjöstedt som kapten borde man klara gruppspelet; dvs lyfta sig från den stora klungan som harvar kring 5-6%. Och hur är det man brukar säga? Väl i slutspel – då kan vi gå hur långt som helst!
Stig Henriksson, Fagersta

"Du måste vara den förändring du önskar se i världen."
Mahatma Gandhi

Kulturtips

Ursäkta, räknas mitt piano som handbagage?
På Palladium 20 januari kl. 19.30
Läs mer »

Den förtrollade ön
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln 21 januari. Repris 22 januari.
Direktsänt från The Met på Kino i Lund 21 januari. Repris 29 och 30 januari.
Lör 21 jan kl. 19:00. Läs mer »

Elektra
Elektra är ett psykologiskt familjedrama där heder, besatthet, hat och kärlek duggar tätt i kulisserna. Spelas 31 december- 29 februari på Månteatern i Lund.
Lör 21 jan kl. 19:00. Läs mer »

Jazz Party
Lunds internationella Jazz Party 2012, på AF-Borgen 21 januari kl 17:30.
Läs mer »

The Blanks
på Palladium 25 januari kl 19:30.
Läs mer »

The Master Musicians of Jajouka Led by Bachir Attar
på Inkonst 25 januari kl 19:00.
Läs mer »

FAITH
Dansföreställning om en flicka och hennes drömmar.
På Lunds Stadsteater den 26 januari kl 19:00. Läs mer »

Midnattsdopp - Ribersborgs kallbadhus
Årets första Midnattsdopp på Ribersborgs kallbadhus den 27 januari kl 19:30.
Läs mer »

Hela kulturcentralens program »