Slut för i år, tack för i år

Så var det dags att sätta punkt för ännu en VB-årgång. Tid för ett välförtjänt juluppehåll. Red lovar att lägga penna och tangenter på hyllan till förmån för kniv, gaffel och annat som hör julen till.
   När vi så hämtat oss från den årliga chocken av att lära ett nytt årtal så återkommer VB den 17 januari 2014. Det som då påbörjas blir Veckobladets Fyrtionde Årgång. Den som trodde detta 1975 när resan började får gärna skriva och berätta, själv var red mållös av häpnad redan när bladet firade sitt 10-års jubileum.
   VB ber att få önska er alla en God Jul & Ett Gott Nytt År med den redan i förra numret utlåvade tomten.

 

En typisk VB-tomte. Lite subversivt utseende.
Förmodligen avlyssnad, därav den misstänksamma blicken över axeln.

Christmas Carols Service

Helgeandskyrkan
Lördag 21 dec kl 17
Helgeands- och Jubilatekören

Pusselbitar

”Snowden borde inte ha behövt stå ensam och hans avslöjanden bör följas av fler. Du kan bli en del av lösningen genom att förse rakryggade och oberoende journalister med dokument som styrker olagliga, omoraliska och destruktiva förhållanden på din arbetsplats.” Öppet brev från sju tidigare medarbetare vid västerländska underrättelsetjänster, bl a Daniel Ellsberg, som offentliggjorde Pentagonrapporten, Guardian och Sydsvenskan 18/12

”I Lund vore Edward Snowden välkommen när han vill. Permanent uppehållstillstånd vore självklart. Kan Putin kan vi.”
Ronny Johannessen, gruppledare för Moderaterna i Lund, Sydsvenskan 15/12

”Glöm inte Chelsey Manning.  Det är värre att berätta om krigsförbrytelser än att genomföra dem. Vi kan inte låta detta bli sanning.”
Niklas Wahlberg, Sydsvenskan 19/12

”Som enda riksdagsparti motsatte sig Moderaterna de sanktioner som bidrog till att underminera rasistregimen. Attityden fångades i ett uttalande av dåvarande M-ledaren Ulf Adelson: Om vi bojkottar deras varor blir de stackars negrerna utan jobb.” Per T Ohlsson, 15/12
”Vänsterpartiet är alltså ensamma om att säga att kejsaren är naken. Man vill nämligen stoppa privatiseringen och återgå till en statlig skola, likvärdig för alla och likvärdig i hela landet.
Det var den skola vi hade, det var då vi låg i världstopp, innan privatiseringsideologin slog igenom.
Det var bevisligen bättre förr och det var bättre för alla, men särskilt för de minst gynnade. Det borde till och med medelklassen kunna begripa.”
Jan Guillou, Aftonbladet 15/12

MP Lund om välfärden: Vi vill få bort de kommersiellt inriktade aktörerna av Ulf N

Som framgått av dagspressen har Miljöpartiet i Lund antagit ett nytt lokalt partiprogram. I förhållande till det program som togs inför valet 2010 innebär det nya programmet ett tydligare ställningstagande i förhållande till vinster i välfärden. Det gamla programmet föreskrev endast att eventuella vinster i vård och omsorg skulle återinvesteras i verksamheten. Om skolan skrev man att man var oroad över utvecklingen med stora vinstdrivande skolföretag inom skolan. Tonen har nu skärpts betydligt. Detta sker i efterföljd av de vassare skrivningarna i det nationella programmet för MP som antogs av kongressen i våras. Nedan följer ett stycke som i programmet bär rubriken Välfärdens utformning. Den minnesgode VB-läsaren känner igen formuleringarna från det nationella programmet som VB redogjorde för i nr 30.

”Vi är inte konsumenter i förhållande till välfärden, vi är medborgare. Vi tar allvarligt på problemen i skolor och vårdinrättningar där vinstintresset leder till besparingar som drabbat elever, brukare och patienter. Vi vill därför få bort de kommersiellt inriktade aktörerna och i stället främja idéburna verksamheter inom välfärdssektorn. Det som är viktigt är kvaliteten på välfärden, att skattemedel används till den verksamhet de är avsedda för samt att de som arbetar inom välfärden har en god arbetsmiljö.
   Alla utförare inom välfärden ska ha som främsta motiv att bedriva en högkvalitativ verksamhet, och drivas av ett socialt och samhälleligt engagemang. Syftet med verksamheten ska inte vara att dela ut vinst, vilket också ska framgå av stadgar eller bolagsordning. Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten.”

Mandelas bortgång kan ge nytt liv i kampen av Bertil Egerö

Politik är att vilja, den devisen gäller verkligen Nelson Mandela, som genom 27 år på Robben Island förblev en obruten kämpe mot det grymma apartheidsystem europeernas ättlingar i Sydafrika skapat.
   Politik är det möjligas konst – en erfarenhet som säkert sved i hans sinne när Mandela steg för steg insåg vilka krafter ANC hade att kämpa mot. Och där så mycket av målsättningarna med den långa kampen fick offras.
   Om detta sades ingenting när dagens representanter för stormakter som i det längsta stöttat apartheidregimen i tisdags förra veckan talade så retoriskt välformulerat till publiken under minnesceremonin i Johannesburg. De hade ju vunnit, behövde inte stryka under sin seger. Bättre göra Nelson Mandela till den store försoningsman han förvisso var – när det mot slutet av 80-talet stod klart att ANC måste ge upp Frihetsdeklarationen från 1955 med dess radikala anspråk på ett rättvist och jämlikt samhälle där ekonomin ägs och förvaltas demokratiskt, där vinsterna tillfaller det gemensamma bästa.

Om Castro hade ersatt Obama
Raul Castro, Kubas president, fick vid minnesceremonin tillfälle att skaka hand med sin motsvarighet i Washington. Låt oss göra tankeexperimentet att de hade bytt roller, att [Fidel] Castro var den som talade i stället för Obama. Han hade valt att berätta om sina och Mandelas gemensamma erfarenheter av det militära samarbete som gjorde slut på apartheid i Sydafrika: det s.k. slaget om Cuito Cuanavale i Angola. Med stöd av USA och Storbritannien hade den sydafrikanska militären sedan tidigt 1970-tal fört ett lågintensivt krig i Angola. Mot slutet av 80-talet – innan Sovjetstödet till Angola upphörde – satte Angolas militär i nära samarbete med Kubas in en avgörande stöt i detta krig utan krigsförklaring. En sydafrikansk enhet som gett sig långt in i södra Angola fick alla reträttvägar avskurna. I valet mellan att förlora sina (vita) soldater i ett utrbytningsförsök eller låta dem tas som krigsfångar valde Pretoria att helt ge upp. Namibias självständighet förhandlades fram, Angola slapp all utländsk militär och i Sydafrika kunde övergången till demokrati inledas.
   Om detta har Mandela och Castro samtalat, deras tal finns samlade i den fina boken How far we slaves have come!: South Africa and Cuba in today's world (Pathfinder N.Y. 1991).
   Castro hade sedan, sin vana trogen, avsatt några timmar på att utan manuskript beskriva västmakternas strategi för att strypa det nya Sydafrika och tvinga in det under nyliberalismens hårda villkor. Något som USA med sin femtioåriga blockad mot Kuba inte lyckats med där, men som IMF och andra starka intressen lyckats med i Sydafrika. Det slagets klartext stod ju Mandela för, som när han som vid ett tidigt besök i USA tillsammans med apartheids sista president de Klerck, på sitt raka sätt drog en parallell mellan apartheid och den rasdiskriminering som ännu råder i USA.

Vad händer efter Mandela?
Frihetsdeklarationen återspeglas i det demokratiska Sydafrikas författning från 90-talet. Men urartningen har gått långt. Landets president Jacob Zuma som lyfts fram på det breda förtroende ANC tidigare haft är extremt korrupt och egoistiskt hämningslös i sitt missbruk av makten, en representant för den lilla mörkhyade medelklass som omvärlden bidragit till att skapa som en del i sin strategi för ett nyliberalt kapitalistiskt Sydafrika. Privatsektorns vita sitter i orubbat bo – någon ägoskiftning har inte ägt rum.
   Apartheids historia vilar ännu tungt över Sydafrika. De politiska processerna speglar den långa kampens realiteter: de svarta slavarnas uppror mot sina vita herrar. Mandela var den sista stora representanten för kampen. Hans bortgång öppnar för en ny tid med nya frontlinjer; där ANCs era som bärare av frihetskampens mål avslutas och där dagens akuta klasskonflikter alltmer dominerar. Då kan allianser på tvären över rasgränserna uppstå och förstärkas, med konflikter som en oundviklig del. En svår men nödvändig eklut för att apartheids svart/vita arv ska sjunka undan och demokratin utvecklas på en mer stabil grund.

Övervakningens mål är kontroll och skrämsel – inte trygghet av Gunnar Stensson

Den amerikanska säkerhetstjänsten kunde inte förhindra terrordådet den 11 september. Anledningen var inte att den saknade information. Tvärtom. Den hade för mycket. Attentatsmännen var dolda bland hundratusentals hederliga amerikaner som misstänktes för en eller annan ”oamerikansk verksamhet” och därför var registrerade i säkerhetstjänstens register.
   Av samma skäl var Stasi och Gestapo ineffektiva.
   Nu förfogar NSA och FRA och Säpo genom sin övervakning över oändligt mycket mer information. I princip har de insyn i miljarder människors liv.
   Att leta efter terrorister i den massan är som att leta efter en synål i en höstack eller ett sandkorn i Sahara.
   Men syftet med säkerhetstjänster är inte att skydda medborgarna. Syftet är att kontrollera och skrämma dem. Det gäller NSA och Säpo likaväl som Stasi och Gestapo.
   Det är vanliga människor som har ”rent mjöl i påsen” som drabbas, inte ”terrorister”.  Wilhelm Agrell berättade nyss i en artikel hur snickaren Leander förföljdes i årtionden därför att han vid ett tillfälle råkat parkera i närheten av FIB Kulturfronts årsmöte vid tiden för IB-hysterin.
   De båda svenska egyptierna kidnappades, deporterades, torterades och hölls fängslade därför att svenska och amerikanska säkerhetsmän i snuskigt samarbete kokat ihop några spridda omständigheter till en falsk anklagelse.

Vi blir påverkade. Medvetenheten om övervakningen begränsar oss, som Marcin de Kaminski påpekar i Sydsvenskan 19/12. Vi avstår från att ringa till journalisten om missförhållanden i jobbet eller höra av oss till Socialtjänsten när vi tror att grannbarnet far illa. Vi vet inte när vår mänsklighet plötsligt betraktas som vår svaghet.
   Undertecknarna av det öppna brevet om övervakningssamhället (18/11) konstaterar: ”På varje  Daniel Ellsberg, Manning eller Snowden går det tusentals tjänstemän som ägnar sina arbetsdagar åt spioneri och åt att koka ihop, eller till och med konstruera, information som överlämnas till landets parlament och allmänhet och förstör kärnvärdena i ett demokratiskt samhälle.”
   ”Vänstern är farligast!” hojtar Säpo och Sydsvenskan.  Trotsa medlöparna och angivarna!
Demonstrera mot nazismen på Stortorget, fredag, klockan 18!

Befria det heliga landets hav: stöd de palestinska fiskarna i Gaza!

Gazas Ark och samarbetsorganisationerna i Freedom Flotilla Coalition, som representerar det civila samhället och individer i en mängd länder i världen, stöder uppropet från Palestinska fiskare i Gaza, General Union of Fisherman och fler grupper, i deras kamp för att få internationella garantier för följande:
 1. Palestinska fiskebåtar från Gaza har rätt att tryggt och säkert få tillgång till sitt territorialvatten, i ett område som sträcker sig 20 sjömil ut från Gazaremsan, för att bedriva fiske och andra aktiviteter. Så stipulerades i Jerikosamtalen, som en del av Osloavtalet 1993.
 2. Full tillgång till sina kustvatten är helt avgörande för att den palestinska fiskeflottan ska kunna försörja hushållen som är beroende av den, och kunna erbjuda föda åt Gazaremsans invånare. Detta utgör en betydande del av den palestinska ekonomin, och en möjlighet att kunna upprätthålla en hållbar ekonomi är en förutsättning för alla slags fredssamtal.
   Utan en fullständig rörelsefrihet, inklusive frihet att kunna bedriva yrkesmässigt fiske, kan det inte finnas någon långvarig fred. Vi uppmanar vår egen och vår världs olika regeringar, liksom internationella samfund och institutioner, att uttrycka stöd för detta upprop i solidaritet med de palestinska fiskarna i Gaza, och att fortsätta kräva ett fullständigt och bestående slut på den illegala blockaden mot Gaza.

Tack för ditt stöd!
Gazas Arks styrkommitté och Freedom Flotilla Coalition

Teaterns mirakel av Gunnar Stensson

”Kabaré Unik” spelades från den 6 till 15 december på teaterlokalen i kvarteret Stenkrossen.
   Föreställningen inleds i mörker, kaos och förtvivlan, uttryckt i dans och expressiv musik. Sedan sker en bearbetning genom dikter, monologer, sketcher och sånger.  
   Perspektivet är ofta galghumoristiskt. Den professionella, levande musiken ger föreställningen kraft och driv.
   Aktörerna söker orsakerna till den desperation som inledningen gestaltat. De berättar om oro, ensamhet, mobbning, svek och pinsamheter. De tar del av varandras berättelser. Ur gestaltningen, tragisk och/eller komisk, växer medvetenhet och gemenskap fram.
   Finalen blir ett erbjudande och en vädjan om mänsklighet.  Svårigheterna finns kanske kvar, men medvetenheten och solidariteten har gjort dem möjliga att uthärda och bearbeta.
   Jag såg föreställningen två gånger, på premiären och vid avslutningen. Premiären fyllde mig med gripenhet och entusiastisk beundran. Vid avslutningsföreställningen var jag angelägen om att publiken skulle förstå och känna hur fint framträdandet var. Därför blev jag ängslig när någon tycktes spela över, när diktionen ibland var otydlig eller när musiken gjorde orden i sångerna svåra att höra. Fattar publiken verkligen hur bra det här är? undrade jag.
   Det gjorde den. Applåderna ville inte sluta. Alla reste sig.
   Efteråt reflekterade jag över min oro. Det kan ha varit så att det som jag kände som brister i själva verket bidrog till helhetens övertygande kraft.
   Vad publiken upplevde var teaterns mirakel, aktörernas och publikens gemenskap kring ett tema, en känsla, en förhoppning.
   Föreställningen kommer kanske inte spelas fler gånger. Men i ”Kabaré Unik – Boken” finns texterna. Den kan man erhålla via Vuxenpsykiatrin Lund eller Studieförbundet Vuxenskolan.

Vid frukostbordet av Asch

Så är han då begravd. Vår tids hjälte. Förra veckan präglades av sorg och högtid och återblickar i rapporter och olika debatter här och i Sydafrika. Var det ovärdigt och en skymf mot Mandela att på minneshögtiden på arenan bua ut den sittande presidenten? Eller var det helt i Mandelas anda, att öppet visa sina åsikter?
   Här har många tyckt att det är på gränsen till osmakligt att Reinfeldt representerade Sverige på minneshögtiden, eftersom han inte på något sätt tagit tillbaka eller bett om ursäkt för att hans parti kallade Mandela terrorist. I DN skriver historikern Mark Brolin att det är politiserad provinsialism att utsätta moderaterna för pajkastning för att de inte var politiskt korrekta för trettio år sen. En historiker som tycker man ska blunda för historien.
   Moderaterna försvarar fortfarande sitt motstånd mot bojkott. Visst kan man ha olika åsikter om bojkotter. Vi som jobbade i ISAK, Isolera Sydafrikakommitten, argumenterade inte enbart mot moderater, motståndarna fanns länge även hos socialdemokrater eftersom facket och inte minst Metall var starka motståndare. Det är lite ironiskt men ingen har som jag hört kommenterat att den gamle metallbasen Löven närvarade på begravningen. Han representerar nu socialdemokratiska partiet och dess stöd till ANC kan knappast överskattas.
   ISAKs viktigaste argument för bojkott var att ANC som ledande befrielserörelse bad omvärlden bojkotta apartheidregimen.  I vad mån bojkotten bidrog till dess fall är omtvistat. Den hade ekonomisk betydelse, men kanske var idrotts- och vetenskapsbojkotten ännu viktigare. Här i Sverige fungerade kampanjen som ett sätt att sprida information. Stånden på Mårtenstorget med varor som inte skulle köpas ledde till många samtal om förtryck, moral och konsumtion. När de fria valen genomfördes i Sydafrika var vi en grupp gamla aktivister som firade genom att dricka ur den tjugoåriga flaskan Cap Constanzia som varit med så många gånger på torget.
   Första hälften av sjuttiotalet köpte eller konsumerade jag inte portugisiska varor. Det var en individuell bojkott eftersom jag inte kunde känna någon glädje i att dricka ett portugisiskt vin när jag samtidigt kampanjade mot Portugals krig i Angola och Mozambique. Det gav mig också tillfällen till samtal.
   Numer är det möjligt att få information om förhållanden runt om i världen och i den globala handeln läggs mer och mer ansvar läggs på konsumenten. Bojkottaktioner riktas mot företag som bär sig särskilt illa åt, mera sällan mot hela nationer. Undantag är förstås Israel. Vi är många som inte köper israeliska varor, och kampanjer drivs inom sport och vetenskap. Kanske inte så förvånande, med minnet av egna apartheidlagar inpå skinnet, verkar det som den mest aktiva kampanjen för bojkott av Israel drivs just i Sydafrika.

Jonas Love Almqvist, Bert Brecht och Jan Hammarlund av Gunnar Stensson

En häxa, tre poeter, tre sekler, samma kamp

Jan Hammarlund framförde vid Röda Kapellets julfest egna visor samt dikter av Almqvist och Brecht. Han infogade sångerna och dikterna i en som det föreföll spontan framställning, som förenade enkelhet och publikkontakt med tydlig diktion och utomordentlig precision i ordval och frasering.  En man med gitarr och hjärna, med känsla och röst, mer behövs inte för att trollbinda. Suveränt, kort sagt!
   Med rubriken har jag försökt visa föreställningens räckvidd i tid och rum. Jag måste också dokumentera något av innehållet, även om det bara innebär att ordagrant återge en dikt från 1800-talet av Jonas Love Almqvist, ett resonemang av Bert Brecht och ett referat av en episk visa av Jan Hammarlund själv. Läs, tänk och känn!

Jonas Love Almqvist:
”Häxan i konung Karls tid:
Här uppå berget ligga gummans svarta knotor:
hon som i våras här brann uppå bål.
Nu ska du få höra sagan om den röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman, hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren och ur stickorna
darrhänt mjölkade hon åt barnen små.
Men ur rika prästens ko var den söta mjölken. -
Barnena fingo stå vid modrens bål.”

Bert Brechts dikt är - som så ofta hos Brecht -en lärodikt om den politiska kampens nödvändighet, men också om solidaritetens och medmänsklighetens egenvärde. Ungefär så här: Ingenting blir bättre om du ger en hemlös husrum för en natt. Förtrycket fortsätter. Utsugningen fortsätter. De rika berikar sig. De fattiga blir fattigare. Men du befriar för en natt en medmänniska från hennes nöd.

Visan av Jan Hammarlund (en av många) skildrar det som skedde på himmelsfärdsdagen i Ådalen 1931: en vacker vårdag, en mänsklig tragedi och en avgörande vändpunkt i svensk historia.

Detta ingick i Röda Kapellets julkonsert 13/12 i frälsningsarméns nu av studentsångarna köpta lokal vid Magle Stora Kyrkogata. Flera av årets medarbetare i Veckobladet syntes i vimlet av entusiastiska åhörare och musikanter.

VECKOBLADET KULTUR: Tolvskillingsoperan, Majken Johansson och Den heliga Johanna av Gunnar Stensson

1928, tre år före skotten i Ådalen, uruppfördes Bert Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsopera på Theater am Schiffbauerdamm i Berlin.
   2013, 85 år efter uruppförandet, presenterade Röda Kapellet Kleine Dreigroschenmusik ur Tolvskillingsoperan, arrangerad i en särskild svit för blåsorkester av Kurt Weill, i frälsningsarméns gamla lokal vid Magle Stora Kyrkogata.
   Kapellet inledde med en hyllning till Nelson Mandela genom att spela Nkosi Sikelel´i Afrika.

Kapellets 30 musikanter, med decenniers erfarenhet från framträdanden på gator och torg, brakade loss i en Ouvertyr, fylld av dissonanser som en kubistisk målning av Picasso från samma epok, med fyra trumpeter, fyra saxofoner, fyra klarinetter, fyra flöjter, fem horn, två tubor och en trombon samt slagverk, banjo och piano, dynamiskt dirigerade av Per Falck, vars kompakta framtoning påminner om Kalle Moraeus.
   Efter denna överväldigande inledning följde raden av klassiska melodier som Mackie kniven, Pollys visa och Kanonen Song. Jag uppskattade särskilt framförandet av Tango-Ballade.
   Björn Stenholm presenterade som konferencier handlingen och sångernas innehåll med fermitet, humor och känsla.
   Salen där konserten ägde rum var ett märkligt rum, stort, mycket högt i tak, försett med en bred läktare och en scen som kunde rymma en stor orkester eller kör.
   Här hade andra mässingsorkestrar spelat i hundra år. Orkestrar med blåsare klädda i svarta och röda uniformer, omgivna av standar med texten Blod och Eld.
   Här hade körer med gitarrer och dragspel sjungit ”Jag har skådat en stad ovan molnen”, vars melodi lånats från den ryska folkvisan ”Ensam ringer den lilla klockan” (jag har en gammal skiva med en version mäktigt sjungen av Don-kosackerna).  Visionen i frälsningssången liknar den i Internationalen där det heter: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi skola bli”. 

En gång stod kanske Majken Johansson här med sin gitarr, lundapoeten som växte upp som fosterbarn på Möllevången i Malmö, flyttade till Lund 1949 och tre år senare publicerade sin första diktsamling. Hon var ung, genial, uttalad ateist och framgångsrik, när sammanbrottet drabbade henne: den kvinna hon älskade begick självmord efter ett gräl.
   Hon blev kristen och manifesterade det genom att demonstrativt ikläda sig frälsningsarméns uniform och på gator och torg delta i dess praktiska sociala arbete mot fattigdom och hemlöshet. Det finns foton där man kan se henne med stå vid banderollen ”Håll grytan kokande” i ett vintrigt gathörn, ungefär som FNLare skulle göra tolv tretton år senare.
   Hon publicerade flera diktsamlingar, fick litterära utmärkelser, blev populär i radio och tv och dog på 1990-talet i sviterna av många års alkoholmissbruk.
   Men kanske stod hon aldrig på just den här estraden, hon lämnade Lund redan 1953, ett år innan jag flyttade hit för en period.

Röda Kapellet avslutade med en Dreigroschen – Finale som inte var mindre grandios än Ouvertyren. Mina tankar irrade kring Brecht, frälsningsarmén – och kommunismen. De är barn av samma tid – den industriella revolutionens och urbaniseringens tid.
   Ett av Brechts största draman, ”Die Heilige Johanna”, skrivet något år senare än Tolvskillingsoperan, har en frälsningssoldat som huvudperson: Johanna Dark. Hennes tragedi är att hon ansluter sig till frälsningsarmén för att bistå de fattiga och förtryckta men upptäcker att organisationen korrumperats av Chicagos hänsynslöse kapitalist Mauler.
   Frankfurts teater antog pjäsen till spelning nyåret 1933. En knapp månad senare, den 30 januari, utnämndes Hitler till rikskansler, och teaterstyrelsen beslöt att lägga ner pjäsen. Teaterchefen och dramaturgen måste hoppa ut genom fönstret för att undgå misshandel.
   Tankfull tog jag avsked av mina vänner och trängde mig något lomhörd ut i Lundanatten. Jag hade fått ett infall: någon borde göra en uppsättning av ”Den heliga Johanna” just här, i denna lokal, utanför vars fasad för endast ett par år sedan den röda flaggan med inskriften Eld och blod hängde.

Bokslut för året av Lucifer

Jag vill börja dagens text, årets sista, med att vara skamlöst lokal genom att sörja en nedlagd butik. Det handlar om den affär för hushållsartiklar som i många år fanns på Stora Södergatan men vars namn jag aldrig lärde mig.

Den hade en lite märklig planlösning med så där tre olika plan. Men det mest anmärkningsvärda var dess utomordentliga sortiment. De hade nämligen alltid just de oglamorösa hushållsprylar man för tillfället behövde: udda diskproppar till vasken, äldre typer av strömbrytare, en bra skalkniv, handdukshängare – ja ni vet. Jag gick aldrig tomhänt därifrån. Vad återstår nu? Domus och Åhléns har nästan ingenting i den vägen. Ska jag cykla till Beijers byggvaruhus på Väster, nej de har bara en del. Jula är ett svårartat varuhus på Nova, men där finns dock grejerna.

De hade allt man behövde
Varför försvann den utmärkta affären på Södergatan? Jag vet inte. Parkeringsproblem skulle väl företrädare för centrumhandeln säga. Men det hade ju varit fullt möjligt att stanna till vid affären för att baxa in en diskmaskin om man nu hade fått för sig att köpa en sådan. Ägarens ålder etc – ja, vad vet jag. Men vad jag tror är att det handlar om är höjd lokalhyra och en sniken fastighetsägare. Nu väntar väl en ny presentbutik eller dammode.
   Men i grunden handlar det förstås om att man (dvs. borgarna plus S) har ryckt undan grunden för centrumhandeln genom att tillåta köplador på Väster: Nova och Gunnesbo. Ja, jag handlar också där ibland, det är inte en fråga om privatmoral. Och tunga grejer kan kräva biltransport. Men politiker som anlägger ställen som dessa och sen gråter över uttunningen av Centrum är med det värsta jag vet.

I spårvägsfrågan
Spårvägsplanerna rullar vidare och i någon mån är jag förvånad över häftigheten i ställningstagandena mot. Det är väl utmärkt om vi kan få spårvagnar till Lund? Men jag tror det blir svårt, det verkar vara ont om pengar till sådant. Och det är ju problematiskt att bygga upp en kraftfull infrastruktur utan att befolkningsunderlaget redan är på plats. Det är väl där svagheten finns och jag saknar trovärdiga uppgifter om resandeunderlaget.
   Resten är inga problem. Den som har sett spårvagnarna i Freiburg eller Lissabon har inga svårigheter med att tänka sig dem i Lunds gatunät. En annan variant skulle vara att ha tvåvåningspårvagnar som därmed kan göras ganska korta och alltså klara tvära hörn. Det har man i Hongkong, åtminstone på huvudön om än inte i Kowloon. Det har jag aldrig sett någon annanstans och vagnarna verkade bra och inte särskilt ranka.

I Lund händer inget
Lundapolitiken i år har väl inte varit så upplyftande. Man kan heller inte elda upp sig till indignation över ideologistyrd högerpolitik. Nej, det som utmärker den borgerliga kommunledningen är nog snarast en stillsam inkompetens t.ex. med förvaltningschefer som gör att staden blivit ganska misskött (de förfallande husen, de sanslösa kostnadsmissarna i nybyggena). Den stora politiska skandalen är i stället regionen med de ogenomtänkta sammanslagningarna och oviljan att lyssna på personalens och oppositionens argument. Blir det inte ett ras i regionvalet för borgarna i höstens val är vi nog många som förtvivlar om politikens och demokratins möjligheter.

Avlyssnat
Ja, så har det visat sig att svenska FRA har jobbat för USA och det är väl vad man kunnat gissa hela tiden. Detaljerna dröjer, men det finns ingen anledning tvivla. Det får folkpartister och andra NATO-vänner att säga att när vi nu ändå är så djupt inblandade i underrättelsetjänsten och dessutom redan samarbetar med NATO i övningar, utbildning och utrustningsanskaffning så är det lika bra att vi går med i den amerikanska alliansen med en gång. Det var ungefär så huvuddelen av den svenska militärledningen tyckte 1941. Vi stöttade tyskarna på en massa sätt men var inte förbundna. Vi borde delta i att rädda Kulturen och Västerlandet genom att modigt ställa upp i kampen mot bolsjevismen i öster och på så sätt säkra en plats i historien på den rätta sidan, ansåg man. Sveriges främste politiker under 1900-talet, Ernst Wigforss, var ledande i att stoppa det.

De s.k. humanitära interventionerna
The Guardian har i dag onsdag en artikel av Seumas Milne under rubriken ”Mission accomplished?” där han säger att Västmakterna i stort sett misslyckades med allting i Afghanistan: spridande av demokrati och lika rättigheter för kvinnor, bekämpningen av opiumproduktionen och skapandet av en administration utan korruption. Det enda man lyckades med var att döda Osama bin Laden och det skedde dessutom i ett annat land. Allt detta till priset av tiotusentals döda afghaner och tusentals döda i ockupationsarmén.
   Och ett liknande mönster ser vi i Libyen, ett krig som skulle bli så annorlunda och där också Sverige ställde upp (där t.o.m. Vänsterpartiet var med på ett hörn, säkert under parollen ”vi kan ju inte bara vara nejsägare”). Irak är naturligtvis det värsta exemplet på dessa interventionskrig och Syrien skulle ha kunnat bli ytterligare ett. Nu håller de västmaktstödda delarna av Fria Syriska Armén på att sopas undan av jihadister.
   Det är ju inte så att vänstern har några färdiga recept för hur alla dessa konflikter ska hanteras. Men det är fullständigt klart att man i varje fall inte ska blanda sig med vapen och pengar, det gör bara saker värre. Vad man skulle kunna tänka sig är att krigsentusiasterna i alla läger nu ägnade sig åt var självkritik. T.ex. kunde alla de som nu stött amerikanerna med svenska trupper i Afghanistan under en period längre än andra världskriget nu gjorde självkritik och bad om ursäkt. Vad hade vi i Afghanistan att göra?
   Allan Widman, ledande folkpartistisk försvarspolitiker, befarar nu när svenskarna dras tillbaka att det blir svårare att rekrytera yrkessoldater till det svenska försvaret. Jaha, var det där skon klämde? Nyttigt med krigserfarenheter?
   Det återstår bara att med anledning av årstiden önska frid på jorden.

Spårvagn i Hong Kong

Det lackar …

Att skriva något med anledning av en helg eller annat årligt återkommande event är inte så lätt. Både själva händelsen och texterna tenderar att bli ganska lika mellan åren.

Att önska en god och trevlig Luciamorgon med en lussebulle är traditionellt med besked, men letandet efter en luciabild på nätet ledde mig rakt in i en mäktig nättrend.

Att bullen som i alla fall red alltid kallar lussekatt skall se ut som en katt är väl OK men sen går nätbläddrandet över styr.

Så här långt kommen inser jag att även Luciafirandet har dragits med i den hetaste nättrenden just nu, kattbilderna.
   De som begriper och gitter förstå sig på sånt påstår med stort allvar att s k sociala medier just nu översvämmas av kattbilder. Undersök gärna själva sanningshalten i påståendet.
   När vi nu ändå är inne på helger så kan jag bara meddela att jag redan letar tomtar till nästa veckas VB som blir det sista för året.
red

Julkonsert med Röda Kapellet

På luciadagen har Röda Kapellet sin traditionella julkonsert och terminsavslutning. I år handlar det om musik ur Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan. Tolvskillingsoperan uruppfördes på Theater am Schiffbauerdamm i Berlin 31 augusti 1928 med bland andra Weills hustru Lotte Lenja i en mindre roll. Trots låga förväntningar blev det en storslagen succé. Kort efter premiären sammanställde Weill en svit av musiken kallad Kleine Dreigroschenmusik för blåsorkester. Denna Tolvskillingssvit framförs av Röda Kapellet.
   Framförandet är faktiskt ett trettioårs-jubileum. 1983 spelade orkestern denna svit på stadsteatern. Den andra halvan av föreställningen var en monolog, Kontrabasen, med Henric Holmberg (fd teatergruppen Oktober) i rollen. Henric har för övrigt ett förflutet i orkestern från sjuttiotalet som inhoppare i trumslagarsektionen. Ni som kommer ihåg programmet kanske kan memorera och jämföra. Spelar orkestern bättre idag? Det får vi hoppas.
   Den andra halvan av programmet fylls av den, framför allt inom vänstern, välkände trubaduren Jan Hammarlund. Han är en del av den progressiva musikrörelsen i Sverige. Sångare och viskompositör. Han introducerade Violeta Parra i Sverige, har sjungit Brechttexter och varit en frontfigur i gayrörelsen. Bland hans mest kända sånger finns t ex Ville och Jag vill leva i Europa.
   Konserten, som börjar 18.30, äger rum på Magle Konserthus, Magle Stora kyrkogata 4, fd Frälsningsarmen och numera tillhåll för studentsångarna. Hundra kronor kostar entrén.
Bengt Hall
Affisch »

Julkonsert med Midnattskören

Plats: Klosterkyrkan i Lund
Tider: Ons 18 dec kl 20
Tor 19 dec kl 18
Tor 19 dec kl 20
Gäster: Lund International Student`s Choir
Inträde: 120 kr, stud. 80 kr
Biljetter: Biljettbyrån i Lund, tel. 13 14 15

Singalongversion!
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Tid Fredag 20 dec kl 20.
Inträde: 100 kr, stud. 80 kr, under 18 år gratis.
Biljetter: Biljettbyrån i Lund, tel. 13 14 15
Midnattskören i samarbete med Folkuniversitetet

Verkligheten överträffar drömmen av Ann Schlyter

Nittiotalets början var en tid av hopp. Den stora glädjen var när Mandela blev frisläppt. Hans försoningsbudskap kändes som en gåva till mänskligheten. Många visste inte och det är lätt att glömma hur nära Sydafrika var en blodig konflikt. Extremister sköt omkring sig på tåg, och formerade i hemlighet väpnade styrkor. Jag hade äran att 1990 bli bjuden av ANC till ett seminarium i Johannesburg om kommunal demokrati. Seminariet var förklätt till en akademisk sammankomst.
   Billy Modise, som Thomas och jag bott grannar med på Ulrikedal på sextiotalet hade fått oss med i anti-apartheid arbetet, som i och för sig var måttligt aktivt under den perioden. Jag är ingen expert på kommunal demokrati, sa jag till Billy, men han menade att min kunskap om situationen i Sydafrika tillsammans med min praktik som kommunalpolitiker och forskare om afrikansk urban- och bostadspolitik i var en idealisk mix. Det var ett seminarium med många tuffa ordväxlingar. Aktivister i civics, dvs gatu-, bostads-, föräldrakommittéer och andra lokala organisationer, som i många områden i praktiken tagit över såväl förvaltning som upprätthållandet av ordning, uppfattade inte budskapet om representativ demokrati som odelat positivt. En dag skulle mötet vara internt. Då ordnades en sightseeingtur för mig och de andra fyra utländska gästerna. Jag presenterades för en guide (utan körkort) som ledde mig till en biluthyrningsfirma där bilnycklarna överlämnades till mig med uppmaningen: "Stanna inte vid rött ljus, om någon kräver att få bilen, överlämna bara nycklarna utan dröjsmål." Men inget missöde drabbade oss när vår unga guide visade oss runt i Soweto och hemma i Alexandra.
   Ett år senare representerade jag vänsterpartiet på ANCs första öppna kongress i Durban. Där fortsatte diskussionerna och nu gällde det förstås val och riktlinjer för politikens alla nivåer. Höjdpunkten för oss utländska gäster var sista dan då vi inbjöds att träffa Mandela. Vi samlades i ett ganska litet rum. Han tog oss alla i hand och sade några ord till var och en av oss. Som så många har berättat om nu hade han en personlighet som på något sätt fyllde rummet med vänlighet och allvar. I en timme svarade han på frågor. Det jag minns nu, är att han erkände att han inte förrän på kongressen helt tagit till sig vilken kraft kvinnorna var, och att han hos kvinnorna också funnit en ilska över att det fanns så mycket och så många som på olika sätt hindrade dem att ta den plats de förtjänade.
   Senare fick Sydafrika en mycket progressiv konstitution, utarbetad med brett deltagande också av kvinnor, fria val hölls och Mandela blev president.

När Thomas och jag på väg till Lusaka gick mittgången upp och ner med dessa tröjor i planet som skulle vidare till Sydafrika var repressionen så stark i Sydafrika så det var svårt att tro på frigivande, och ännu svårare att föreställa sig att Mandela skulle bli president. Ibland, under vissa perioder överträffar verkligheten drömmen.

Sydsvenskan förtjänar en bättre ledarredaktion av Gunnar Stensson

Efter en veckas grubblande tog redaktionen ställning till den svenska skolans PISA-genomklappning i en artikel med titeln ”Varning för Pisapanik”. Efter att i åratal ha argumenterat för friskolor, valfrihet, konkurrens, skolpeng och riskkapitalbolag står redaktionen inför facit: den svenska skolans kvalitet har störtdykt.
   Det bekymrar inte redaktionen.  Ledarartikeln rekommenderar: ”Ingen centralisering. Inte påtagligt större resurser. Inte minskad valfrihet.” Det enda förslag till åtgärd mot skolkollapsen som får stöd är Jan Björklunds: ”Lås dörren när det ringer in”, apropå sen ankomst. Åtgärden är olaglig, men redaktionen kan kämpa för en lagändring.
   Sydsvenskans ledarredaktion är sedan länge inlåst. Utan kontakt med den verklighet som tidningen förmedlar.

En läsare tackar

Jag vill uttrycka mitt tack till redaktören för att han har medverkat till en återkomst för signaturen "J". Det var länge sen nu och det är ju aldrig helt utan risker. Men i förra numret var J alltså här igen, med karakteristisk bildning, intensitet i argumentationen och originalitet i ämnesval och åsiktsprofil. Ingen annan i svensk press skriver så och i inte alltför stora doser är det befriande att läsa. Det är möjligt att några ordvändningar inte är helt politiskt korrekta, men det tar man gärna. Tack!
Mångårig prenumerant på Väster

En vintervecka i Lund av Gunnar Stensson

Torsdag 5 december, klockan 15. Lomma, promenaden längs vågbrytaren. Nästan omöjligt att gå mot stormen. Vågorna slår över skyddsvallen. Vattenståndet 160 cm över det normala, men betydligt högre i vågtopparna. Badbryggan krossas, men ljudet av brädor som bryts överröstas av stormens dån. Träbryggorna i hamnen under vatten. Vägen till fyren på piren spärras av tunga vågor som rullar över kullerstenarna. Höje å har svämmat över all breddar. Vattnet pressas bakåt av storm och tunga dyningar. Trädgårdar och vägar under vatten. Husens väggar piskas av storm och skum, fräsande vatten sköljer stengrunderna. Solen sjunker. De blåsvarta molnen får röda konturer. Turning Torso vacklar.

Natten till 6 december. Klostergården. Svarta, ormliknande avenbokstammar vrider sig och stönar och deras risiga toppar tvingas bugande ner mot Virvelvindsvägens grus och asfalt. Det dånar som om väldiga godståg ideligen kör förbi. Men spåren ligger tomma. Svårt att sova.

Fredagen 6 december, klockan 13. Vid Helgeands församlingshem. Hundratals samlade vid Rubensons begravning. Stormen ökar, trasiga moln rusar över himlen. Vita plastpåsar fladdrar i träden. Häftiga skurar med torra vita hagelkorn piskar mot ansiktet. Kastanjegatan klockan 18 kommer en sista hagelskur farande, sedan avtar blåsten medan vi går mot Botulfsplatsen.

Lördagen den 7 december, klockan 10. Det har slutat snöa. Solen lyser över det nya vita., mjuka. Som genom ett trollslag fylls kullen av barn med pulkor, kälkar, tefat och till och med skidor. Barnröster, barnskratt i stället för stormbrus. Jägarevägen klockan 22. Vindstilla. Glänsande snö, tunn nymåne. Sju minusgrader.

Söndagen 8 december. Vatten droppar från fönster och tak redan i morgonmörkret. Då och då rasar ett snösjok förbi fönstren. Asfalten blänker svart. Snön grånar sjukligt. Inga barn, inga vuxna. Snart sticker visset gräs och ris upp genom snön. Allt större pölar bildas. Korpvallen blir grön igen. Hundratals råkor hackar i gräset. Snart blir det mörkt.

Måndagen den 9 december, klockan 7.45. Flackarpsbron över Höje å. Vattnet spolar inte över gångbanan, men det är nära. Gryningsljuset blänker över den vidsträckta sjön i öster. Simmande bläsänder. Vattnet viskar mot vattenverkets tegelväggar. Den enda framkomliga vägen mot dungarna av svarta träd i Sankt Lars är den som går på den höga brinken söder om ån. De nya husen på Källby ängar påminner om Venedig. Nej, med sin brittiska stil snarare om London, bortom den brusande Themsen vid högvatten.

Tisdagen, onsdagen. Dimma. Stillhet. Vattnet sjunker undan. Syrenerna har gröna knoppar och hasselbuskarna gula hängen.

Hackat och malet av Ulf N

”Intetsägande policydokument”
Förslaget till kommunens nya program för ekologiskt hållbar utveckling, den s k LundaEko II, har som vi tidigare berättat om i VB utsatts för hård kritik av oppositionen. Lunds Universitet har nu lämnat in sitt av rektor Per Svensson undertecknade remissyttrande över förslaget. Yttrandet kan inte betraktas som något annat än en nedsabling av de borgerligas förslag. ”Jämfört med föregångaren LundaEko I framstår därför LundaEko II som ett vagt och ganska intetsägande policydokument utan närmare styrning för att säkerställa att adekvata åtgärder vidtas” skriver universitetet bland annat. Det är ord och inga visor!

Riksrevisionen och MP/DV-motion på samma linje
Riksrevisionen har sedan 2009 i sammanlagt 11 rapporter granskat den nationella klimatpolitiken. Den sista och sammanfattande rapporten kom häromdagen. En av revisionens rekommendationer är att regeringen ska fastställa ”en ungefärlig bana för hur utsläppen långsiktigt ska minska, även efter 2020. En sådan utsläppsbana behövs också som underlag för att bedöma vilken mix av styrmedel som kan vara kostnadseffektiv på kort och lång sikt.” Det är precis en sådan bana som MP och DV i en motion har föreslagit att kommunen skulle använda sig av för att ha koll på hur kommunen ligger till i förhållande till etappmålet 2020. Tyvärr kom Riksrevisionens rapport några dagar efter att fullmäktige behandlat motionen, så oppositionen fick ingen draghjälp därifrån. Fast det hade nog inte hjälpt. Den borgerliga majoriteten hade nog röstat ner MP/DV-förslaget ändå.

Rimlig bensinprisnivå
Bensinpriset måste höjas till 42 kr litern om målet om en fossilbränslefri fordonsflotta 2030 i riket ska klaras av. Det är slutsatsen i en rapport från Konjunkturinstitutet. Fast att hoppas på att riksdagen ska besluta om nödvändig höjning av koldioxidskatten för att få upp bensinpriset till denna rimliga nivå är väl en fåfäng förhoppning.

S om skydd av parker
”Förstärk skyddet av parker och grönområden” – det föreslår socialdemokraterna i en motion till kommunfullmäktige. Gott så – då kanske S är berett att ompröva sitt ja till att bygga på det som återstår av Vipeholmsparken.

Moderaternas solkiga förflutna
Moderaternas motarbetande av stödet till kampen mot den tidigare apartheidregimen i Sydafrika har med rätta satts i blickfånget nu i dagarna. Partiet har tveklöst ett mycket solkigt förfluten, inte bara i relation till Sydafrika. Under USAs folkmordskrig i Vietnam under1960- och 1970-talen stödde moderaterna hela tiden USA och dess quislingregim i Saigon. I den moderata garderoben finns många skitiga trasor som borde ner i bykgrytan.

Mammons högtid
Nu hackas det och mals en hel del såväl i slott som i koja inför den årliga offerfesten till Mammons ära. Men se upp: vad finns i julkorven, vad döljs i köttbullar och skinka? Köp ekologiskt!

När minnet är den enda kunskapskällan av Gunnar Stensson

Det vi kallar vår historia, vår identitet, bygger på en väv av relationer till föräldrar, syskon, arbetskamrater, vänner osv. Minnet stöds och fylls på av en fast miljö, hem, möbler, foton, dokument. Det vi tror vara vårt eget minne är i själva verket ett gemensamt minne, ett kollektivt minne. Om vi glömmer något kan vi alltid fråga. Om vi minns fel blir det rättat.
   Vad händer om allt detta sopas bort, om vi uteslutande hänvisas till de händelser och bilder som vårt eget minne lagrar, om vi tvingas att bygga vår uppfattning av världen och vår historia på en så ödslig grund?
   Det är temat i Richard Fords bok ”Canada”. En femtonårig pojke förlorar plötsligt, på ett helt oförutsebart sätt, sina föräldrar. Pappan var före den självförvållade katastrofen anställd vid flygvapnet och mamman lärarinna i en liten stad i Montana. Han ser dem aldrig mer. Hurdana var de? Vad gjorde de? Varför? Han har bara sina egna fragmentariska minnen av dem och sin reflektionsförmåga att bygga på.
   Händelsen som berövade honom liv och identitet inträffade någon gång i början av 1960-talet.
   Han tvingas fly över gränsen till Canada för att undgå att bli inspärrad på barnhem och hamnar i en halvt övergiven kåkstad där han en kort tid lever ett torftigt liv med avlägsna släktingar och dras in i ytterligare en historia, som han har lika fragmentarisk insikt i.
   Slutligen flyr han och börjar bygga upp ett nytt liv – helt hänvisad till sig själv.
   Som pensionerad lärare ställer han 2011 samman sina minnesbilder och de få fakta som finns att tillgå. I mer än 50 år har han försökt förstå sin historia och arbetat, sakligt och minutiöst, för att nå en uppfattning, som han kan leva med.
   Minnet är opålitligt, det vet vi. Men när minnena är de enda vittnesmål vi har, måste vi utgå från dem, som utredare och domstolar gör. Ställa samman dem. Finna sammanhang.
   Den erfarenhet som beskrivs i ”Canada” och de utmaningar som den övergivne pojken ställs inför är inte unika. De delas av emigranter, flyktingbarn (och vuxna) som tvingas lämna sina hem, som kvarhålls i ödsliga flyktingläger eller vistas hemlösa i okända städer och kanske till slut - om de har tur - finner en plats som erbjuder någon sorts trygghet som gör det möjligt att bygga upp en existens i ett främmande land, med okända regler.
   Uppgiften att förstå sitt liv med hjälp av minnen (vittnesmål, fakta?), som bara det egna minnet har tillgång till, är till slut densamma för alla. När någon dör är de unika bilderna borta för alltid. Det gemensamma minnet blir fattigare.

Pusselbitar

(S) satsar på Klostergården. ”När de (den borgerliga majoriteten) nu hävdar att träffpunkten på Klostergården återuppstår blir det i form av en halvhjärtad minivariant som inte motsvarar behovet i området... Det ska finnas träffpunkter värda namnet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården både nu och i framtiden.” Ann-Margreth Olsson (S). andre vice ordförande i Vård- och omsorgsnämnden.
Lokaltidningen Lund 11/12

”Moderaterna borde be om ursäkt för de partikamrater som stod i riksdagen och kallade Mandela för terrorist... Netanyahu deltog inte när hela världen tog farväl av Nelson Mandela i Soweto. Israel samarbetade tätt med apartheidregimen, bland annat hjälpte man varandra att utveckla kärnvapen. I Israel är apartheidsystemet fortfarande i full schwung. I deras fängelser finns det massor med Nelson Mandelas med palestinska namn. Inga problem med det, anser Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israel.”
Åsa Linderborg, Aftonbladet 11/12

”Det finns ingen plats för födelse
På kvinnokliniken i Lund fick under första halvåret i år 200 kvinnor hänvisas till att föda på andra sjukhus på grund av plats- och personalbrist... Varför ser det ut så här? Den konkreta orsaken är naturligtvis brist på pengar. Om man räknar med det nu aktuella förslaget på ett femte jobbskatteavdrag har alliansen sänkt skatterna med över hundra miljarder kronor. Man har prioriterat den enskildes plånbok i stället för den gemensamma kassan.”
Nina Björk, DN 9/12

Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över
Det är dags att inse att kommunerna inte klarar att vara huvudman för skolan. De har inte heller lyckats göra den likvärdig. Vi stöder kravet på en skolkommission med ett öppet mandat.
   När skolverket går igenom orsakerna till de försämrade skolresultaten är det tydligt att det handlar om segregering, decentralisering och differentiering, samt en individualisering i form av ensamarbete som i själva verket lämnade eleverna i sticket. Dessa fyra faktorer förklarar i stor utsträckning varför svenska elever presterar sämre idag än tidigare.
Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund. Per Thullberg, fd rektor för Södertörns högskola och generaldirektör för Skolverket.

Alla förlorar på ett fritt skolval
I projektet ”Den svenska skolans nya geografi” visar forskare hur skolvalet utnyttjas av över- och medelklassföräldrar för att deras barn ska slippa träffa arbetar- och underklass. Elever med socioekonomiskt svag bakgrund får sämre chanser, men inte heller elever från mer välbeställda familjer lär sig mer – kunskapsnivån sjunker även för dem. Vi står där med en politikerkår som vägrar problematisera ett system där fattiga skiljs från rika, högutbildade från lågutbildade, svenskar från invandrare.
Daniel Swedin, Aftonbladet 9/12

”Vissa skolor har blivit förlorare i skolvalslotteriet. Avståndet mellan den bästa och sämsta skolan har fördubblats i naturvetenskap och tredubblats i läsning under 2000-talet”, säger Anders Jakobsson, professor vid. Malmö Högskola.

”Många skolor har förlorat de mest ambitiösa eleverna på grund av skolvalet. Tidigare var det små skillnader mellan svenska skolor, med en hög lägstanivå på eleverna. Nu ökar skillnaderna i resultat. Vi har tappat det ideal som fanns i den svenska skolan. Nu måste vi fråga oss vad vi kan göra för att motverka sorteringen och kompensera för bristerna i systemet”, säger Magnus Oskarsson, lektor vi Mittuniversitetet och projektledare för PISA i Sverige.

”Alla elever tappar i Sverige, men de lågpresterande tappar mest. I läsförståelse och naturvetenskap ökar klyftorna mellan eleverna, och även mellan olika skolor, fast inte i matematik”, säger Sverker Härd, enhetschef på Skolverket.
Stockholm TT

”I grunden beror det på friskolereformen och kommunaliseringen. Friskolereformen plockade in vinstintresset i skolan, det skapade fel incitament. Kommunaliseringen innebar att staten sköt ifrån sig ansvaret. Vi har fått en fullständigt kaotisk skolmarknad där kommuner kan missköta sig och där friskolorna kan utveckla sig hur som helst”, Sven-Eric Liedman, professor i idé-historia och författare till boken ”Hets. En bok om skolan.”
ETC Malmö 6/12

Problem med för låga pensioner av Sven-Hugo Mattsson

På 50-talet diskuterades inte kvinnors roll i samhället över huvud taget. Knappast heller på 60-talet. På 70- och 80-talet ansågs, inom vänstern, fortfarande klasskampen viktigare än kvinnokampen, som uttrycket var då. Klasskampen skulle frigöra även kvinnor. Men här hade vi trots allt börjat bygga ut barnomsorgen som snabbt visade sig vara en succé ur alla aspekter, för barnen och för kvinnorna som hade möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden på ett helt annat sätt, för papporna. Jag kommer dock ihåg motståndet från högern. Jag kommer ihåg hur en av de som kallar sig liberal, i lunds fullmäktige, räknade på den ekonomiska nyttan av detta. En daghemsplats kostade mer än vad en kvinna betalade i skatt, här fanns inga beräkningar på den samhällsnytta barnomsorgen innebar. Men barnomsorgen byggdes ut och på 90-talet fick vi den första pappamånaden för att följas av en andra en bit in på tvåtusentalet. Men sen har jämställdheten gått i stå från samhällets sida. Jämställdheten drivs nu av kvinnor själv som tar för sig på ett sätt som den feministiska debatten gett utrymme för.

Pensionerna och problemen
Det är i den här, något schematiska bild, vi skall se varför jämställdheten knappast nått in till hur vi skall utforma pensionssystemen. När vi diskuterade och genomförde ATP fanns ingen debatt alls. Det var fortfarande så att mannen ansågs vara familjeförsörjaren och kvinnor skulle nöja sig med att ta hand om barn och hem. Redan i samband med giftemålet slutade kvinnor arbeta och blev inte sällan hemma ”hela livet”. Jag hade en moster och en faster, födda i början av 1900-talet, som just drog sig tillbaka vid giftermålet och blev kvar och servade sina män trots att äktenskapen blev barnlösa.
   Men inte ens på 90-talet fördes någon debatt om att göra det nya pensionssystemet jämställt med målet att kvinnor och män skulle få ut lika mycket i pension. Därför ser vi nu att kvinnors låga pensioner ger problem. Trots att ett pensionssystem bygger på att vi föder barn får de som tar det största ansvaret för barnen, lägst pension. Vi har nu ett betydligt mer jämställt samhälle där kvinnors deltagande i samhället utvecklas i positiv riktning. Men fortfarande har kvinnor betydligt lägre löner än män, bland annat därför att typiska kvinnoyrken värderas lägre än typiska mansyrken. Det finns också en betydande diskriminering både i löner och vid anställningar.

Vad gör vi?
I många år till kommer kvinnor att ha lägre löner. I den kultur jag ovan beskriver kommer det fortfarande anses rätt att kvinnor tar huvudansvaret för barn och hem. Enligt uppgift börjar problemet med jämställdheten redan när man blir sambo, så starkt är fortfarande kulturen. ”Vård av frisk man” som Gudrun Schyman uttrycker det. Det är inte lätt att vända på en så stark kultur jag ovan beskriver, som i sin tur var ett resultat av att männen en gång ”ägde” kvinnan, var hennes förmyndare. Det är inte ens hundra år sedan kvinnor förvägrades rösträtt.

   Man kan vilja lösa detta genom politiken, höja upp de lägsta pensionerna, detta är i praktiken inga problem, vi kan ta beslut om detta i riksdagen. Vi kan också föra en debatt hur vi uppvärderar ansvaret för barnen. Ur liberal synpunkt måste detta vara rätt, att ständigt lyfta upp de som har kommit i underläge. Ur liberal synpunkt måste det vara rätt att politiskat verka för jämställhet när det nu inte fixas genom människors egna val. Vi har sett hur pappamånader har satt fart på mäns högre deltagande med barn och i hem. Jag ser klart hur min barngeneration tar ett helt annat deltagande, härligt, men det går för långsamt.

Sydsvenskan
Så här resonerar dock inte Sydsvenskans ledarredaktion, som av någon anledning kallar sig liberal. Man ser inte de strukturer i samhället som gör ojämställdhet möjlig. Sydsvensklan tycker att det är kvinnornas fel, deras val är fel. ”Några väljer att stanna hemma och leva på partnerns lön”, som sydis uttrycker det. En del kvinnor väljer att leva hollywoodskt hemmafruideal och cupcakebakar.
   Sådan är liberalismen i dagens samhällsdebatt. Vi har ju sett den här politiken de senaste åren. Det är de sjukas fel att de är sjuka, det är de arbetslösas eget fel att de inte har något arbete. Vi som har sett kvinnors arbete med att få vardagen att gå ihop utan att ha råd med rutarbete ser det på ett annat sätt. Vi som sett de som är sjuka, av olika anledningar, kämpa för att klara och få ett jobb, har inte riktigt samma åsikt. Vi som sett arbetslösa på alla sätt försökt få jobb, men till sist gett upp, ibland på det mest dramatiska sätt, vi som befinner oss i verkligheten, vi tycker nog att välfärden är att just vara till för dessa personer. De som här kallar sig liberaler tillhör i själva verket den råa högern.
   ”Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér att vi har pensioner som är så låga att det inte går att leva ett värdigt ekonomiskt liv”.

Charlie från Styrsö tillbaka för att sjösätta Gazas Ark

Charlie Andreasson som förra året var matros på Ship to Gazas segelskonare S/V Estelle, har nu återvänt till Gazaremsan. Där blir han kvar för att färdigställa Gazas Ark, som ska bryta den illegala blockaden inifrån.

2012 var Charlie Andreasson inblandad i det förra internationella försöket att bryta blockaden av Gazaremsan och dess 1,7 miljoner palestinska invånare. Som matros på Ship to Gazas segelskonare S/V Estelle, åkte han med hela vägen från svenska vatten fram till att det bara var 30 sjömil kvar till Gazas kust. Men där bordade maskerade, israeliska kommandosoldater Estelle på internationellt vatten i oktober, och hela besättningen fängslades i Israel. Vad som hänt med lasten av internationella hjälpsändningar är fortfarande okänt.

Då som nu var den internationella paraplyrörelsen Freedom Flotilla Coalition (FFC) med i samarbetet för att försöka bryta den illegala blockaden mot Gazaremsan, som nu är inne på sitt sjunde år. Koalitionens nya samarbetsprojekt, där Charlie Andreasson ännu en gång är inblandad, heter Gazas Ark. Genom bössinsamlingar och donationer från hela världen har solidaritetsföreningarna i FFC kunna köpa loss en 24 meter lång båt från den palestinska fiskeflottan i Gazas hamn. Båten har sedan i somras renoverats och förberetts inför en resa på Medelhavet, betydligt längre än de tre sjömil som Israel idag tillåter palestinska båtar att gå ut i havet. 

Osloavtalet från 1993 stipulerar egentligen en fiskezon på 20 sjömil från Gazaremsans kust. Idag har israelisk blockad och militär patrullering till havs gått mycket hårt mot den palestinska fiskeindustrin, liksom mot export via sjövägen som inte alls tillåts. Under blockadens sex år har den totala exporten från Gazaremsan varit mindre än utförseln under bara åtta veckor våren 2007 – en minskning med hela 97 procent. Konsekvenserna för näringsliv, försörjning och arbetsmarknad har varit förödande.

– Därför bygger vi nu om arken från en fiskebåt till ett fraktfartyg, som ska fyllas med gods som kan beställas och betalas i förväg, säger Charlie Andreasson.

Gazas Ark ska lastas full med palestinska exportprodukter, och sedan segla ut från Gaza till huvudsakligen europeiska konsumenter. Istället för att bryta blockaden utifrån och ta med hjälpsändningar, ska blockaden nu brytas inifrån med en egen båt. På så sätt hamnar fokus också på det absurda i den nuvarande exportblockaden.

Charlie är på plats för att bistå i färdigställandet av Gazas Ark, och bidra med sin yrkeserfarenhet och kunskap när det gäller reparationer. Han har i många år arbetat som sjöman, är vanligtvis bosatt på Styrsö i Göteborgs skärgård, och arbetar då som däcksman på Styrsöbolaget.

Som ideell arbetskraft jobbar han nu tillsammans med avlönade palestinier, som utför och leder renoverings- och ombyggnadsarbetet ombord på Gazas Ark. Projektet har de senaste månaderna uppmärksammats av flera palestinska och arabiska TV-kanaler och tidningar, och Gazaborna själva har både visat ett stöd och en tacksamhet för närvaron av internationella volontärer.

– De sätter sitt hopp till oss. Inte personligen, men till våra röster och till det vi har att förmedla när vi kommer hem.

Blockaden mot Gazaremsan har förvärrats ytterligare de senaste månaderna. Efter militärkuppen i Egypten har den egyptiska arméns förstörelse av smugglingstunnlarna in till Gaza intensifierats, så att bara en bråkdel av dem återstår idag. Dessutom har gränsövergången vid Rafah – Gazabornas enda öppning för resor till omvärlden – stängts ner under längre perioder, och är bara öppen kortare stunder.

Denna egyptiska policy mot Gaza innebär stora begränsningar i människors rörelsefrihet, och gjorde att även Charlie fick vänta nästan fyra veckor på att ta sin in. Först var det ett tillstånd som behövdes förnyas hos utrikesdepartementet i Kairo, sedan var gränsen stängd i ytterligare en halv vecka.

– Det har blivit vanskligare och svårare att korsa gränsen, och utgallringen av dem som får komma in har blivit mycket tuffare.

Att egyptierna gjort gemensam sak med israelerna och både stängt gränsen och förstört tunnlar, har inneburit stora problem för den palestinska befolkningen, och även gjort att projektet kring Gazas Ark försenats flera månader. Material och utrustning som inte tillverkas av palestinierna själva har blivit mycket svårare att få in från Egypten.

– Det blir svårare för oss att få det material vi behöver. Det skulle kunna komma in lagligt utan att smugglas, men kvantiteterna på varorna som korsar gränsen är för små. Det resulterar både i att det material som finns kvar inom Gazaremsan blir dyrare, och i att gemene man får det bra mycket värre med sitt uppehälle. Och bristerna märks allt tydligare, hur skaran av folk som inte klarar sig hela tiden växer här.

Trots försening och svårigheter att finna allt material, så är Gazas Ark fortfarande ett väldigt levande projekt. Avfärden blir till våren, då båten ska segla ut med sina exportprodukter och bryta den internationellt fördömda blockaden.
Från Ship to Gazas hemsida

Musik i kyrkan

Gospelkonsert
Helgeandskyrkan
Lördag 7 dec kl 17
Helgeands gospelkör
Anna Burenius, körledare

Advents- och julkonsert
Helgeandskyrkan
Söndag 8 dec kl 15
Malmö kammarkör
Dan-Olof Stenlund, dirigent

Julkonsert med Röda Kapellet

Musik av Kurt Weill ur Tolvskillingsoperan. Dirigent:Per Falck
+ jan hammarlund som sjunger egna sånger
Fredag 13 december klockan 18:30
Magle Konserthus, Magle Stora Kyrkogata 4 (Studentsångarnas lokal, f.d. Frälsningsarmén)
Entré: 100 kronor

Pusselbitar av Gunnar Stensson

25 000 kronor till orkanens offer i Filippinernablev resultatet av arrangemanget som genomfördes den 29 november av Helgeands församling och Klostergårdsgruppen.

”Därför flyttar allt fler unga israeler till Berlin. En ung generation har fått nog av den högstämda patriotismen, av att vara kanonmat i ständigt nya krig, av tröstlös tjänstgöring i de ockuperade områdena, av den rädslans och hotets politik som utnyttja Förintelsen som en ständig klangbotten”.
Anita Goldman, DN 3/12

Schizoid liberalism
”Livsfarliga brister. Barn har dött till följd av att det saknats plats och resurser i svensk förlossningsvård”. Det medför ökad oro, stress och smärta för föräldrar.  Krafttag måste tas innan ”resurs- och platsbristens offer blir fler”.
SDS 2/12

”Skattetrycket i Sverige är, jobbskatteavdragen till trots, fortfarande ett av världens högsta. Välfärden är, jobbskatteavdragen till trots, fortfarande en av världens bästa.” 
   Sydsvenskan argumenterar för det femte jobbskatteavdraget, sedan Claes de Faire ifrågasatt det genom att be Fredrik Reinfeldt (M) och Anders Borg (M) att behålla hans jobbskatteavdrag på 600 kronor för att kunna ta krafttag mot sådant som livsfarliga brister i svensk förlossningsvård och det faktum att svensk skola sjunker som en sten.
Sydsvenskan 30/11

”Den höga ungdomsarbetslösheten beror på att den svenska skolan inte fungerar.
EU 4/12

”De som lever minst hållbart är de som är galna i sina villor, bilar och Thailandsresor och samma personer har fått i uppdrag att lösa hur vi ska leva hållbart.” Viktoria Walldin på Sustainability Day Öresund.
SDS 2/12

Sanningens minut av Sten H.

Ja, så kom då beskedet om Sveriges centrala roll för USA:s massiva avlyssning av rysk teletrafik. Den etablerade försvarslinjen inför detta oerhörda avslöjande står fullt klar: Nej, det är väl ingen nyhet, det här visste ju alla! Detta om ett förhållande som i alla år förnekades och förklarades vara ett led i vänsterns USA-hat och obrottsliga lojalitet med gamla Sovjet. Nu är det bara ointressant, vi kan lugnt glömma det för att i stället ta del av vad som är aktuellt i Idol-tävlingen eller förbundskaptenen Hamrens senaste uttalanden.
   Allan Widman, Folkpartiets skarpaste huvud inom säkerhetspolitiken (major B är ju fullt upptagen med skolpolitiken) överträffar vad man hade förväntat sig genom att framkasta hypotesen att Snowden är betald av ryssarna eller tvingad av dem att snacka skit om Sverige. Förstås Widman inte hur dumt det är?

Oklokt gjort
Vad ska man säga då? Jo, vad som har skett är upprörande och oklokt. Vi är nära grannar till Ryssland och har allt att vinna på att ha ett gott förhållande till grannen.  I gamla dagar fanns förutom det månghundraåriga rysshatet/-föraktet också ett ideologiskt motiv till den borgerliga och folkliga misstron österut – Palme talade ju om antisovjetism. Sådana känslor förväntas vara borta nu, men så fort går det ju inte och man överger inte sin favorittankefigur utan vidare. Den har ju dessutom ständigt kunnat utnyttjas inrikespolitiskt mot arbetarrörelsen och gjort sitt till för att splittra.
   Det är ytterst rimligt att ett litet land försöker ta reda på vad den stora grannen planerar och har för sig. Det är t.o.m. rimligt och försvarbart om man tar en och annan bild på den senaste ryska jagaren och byter bort det på den internationella marknaden där ju USA har mest att ge i utbyte. Men detta handlar om något annat: en massöverföring av i huvudsak obearbetade data och en särskild svensk lag för att möjliggöra detta.

En bra affär?
Vad får man då i utbyte? Löjligt nog kommer FRA dragande med samma gamla terrorismargument och nu också behovet av underrättelser från Afghanistan. Jaha, det var bara det man saknade, nu måste vi jobba med USA mot Ryssland för att kunna bedriva vårt legokrig i Asien. Om vi åtminstone fått veta något om pansardivisioner och fallskärmsjägare i Pskov. Det får vi väl troligen men det tycks man inte vara beredd att säga.  Men grundhållningen tycks vara att vi ska fungera som en pålitlig leverantör av råvaror till vår vän i väster och få lite småplock från den stora trålen som tack. Ja, dvs det blir ju lite mer än ett tack, Reinfeldt får ju träffa Obama och Bildt får byta förtroenden med amerikanska utrikesdepartementet och CIA.

   Bildt utpekas av ryssarna som CIA-agent, vilket förefaller vara en korrekt etikett. Han är förstås inte någon simpel förrädare som säljer sitt land för pengar, nej han är en idealist, en person som är övertygad om att det han gör är bäst för världen och Sverige. Han far ständigt runt – kan man gissa drygt 200 resdagar om året i regeringsplanet – och jobbar oförtrutet, men kanske inte främst för svenska intressen.

En lång meritlista
Bildt har en lång meritlista från de mest skilda områden. Han blev t.ex. 2002 den första europén som blev Trustee, dvs närmast styrelseledamot för det amerikanska flygvapnets tänketank RAND Corporation.
   Vidare spelade han en viktig roll i uppbyggnaden inför USA:s krig i Irak. Han rekryterades av kommittén för befriandet av Irak 2002 av dess ledare Bruce Jackson som senare berättade i en intervju för Expressen:” We didn't give him any directives on how he should argue. The important thing was that he was in favour of an intervention in Iraq,”
   Donald Rumsfeld förde fram honom och i januari 2003 fick han skriva en opinions-bildande artikel i International Herald Tribune. Bildt var en viktig person som blev en av ordförandena i den europeiska kommittén till stöd för USA:s krig och man var nöjd med rekryteringen av honom: ”En person av Carls format, med hans bakgrund, och dessutom från Sverige, var naturligtvis väldigt betydelsefull. Genom hans kontaktnät och det faktum att han skrivit på fick vi med oss flera av de andra i rådet.” Ja så kan man fortsätta t.ex. med hans fortsatt nära vänskap med den tidigare georgiske diktatorn Mikhail Saakashvili eller hans oljeaffärer i Sudan.

Ska vi ha det så här
Denne man gjorde Reinfeldt till svensk utrikesminister 2006. Ska vi verkligen ha en sådan utrikesminister?  Smart som satan, det är inte det, men jobbar han för vårt bästa? Det viktigaste som kan göras för svensk utrikespolitik nu är att skapa ljus, klarhet, offentlighet så att vi i vars namn politiken förs får veta, låt vara långt senare än USA och Ryssland. Det andra man kan göra är att låta Carl Bildt omedelbart lämna regeringen. Det skulle väl S och Mp och V kunna enas om?

Politiken

Under detta pregnanta namn ger Vänsterpartiet ut ett blad i Lund en gång per månad och massutdelar detta till hushållen i Lund. Bladets utformning påminner till sitt utseende mycket om hur VB såg ut på vår papperstid.
   Även innehållsmässigt så behandlar Politiken oftast samma ämnen som VB. Inte så konstigt eftersom VB:s redaktion och skribenter till övervägande del har hjärtat på ungefär samma ställe som vänsterpartiet.
   Men ibland så finns det material i Politiken som det tyvärr skrivs allt för lite om i VB. För att vidga VB-vyerna så har jag "lånat" en artikel som fanns under vinjetten Teknik i Politiken #10 2013. Red instämmer med kraft i den avslutande meningen. Artikeln är skriven av Politikens redaktör Abe Bergegårdh.
Red

---

Med zeppelinare - mot framtiden!

Zeppelinare har oförtjänt dåligt
rykte. Till skillnad från vätgas är
inte helium explosivt.

Zeppelinare har en stor potential. Kan man lösa vissa tekniska svårigheter med till exempel barlast så har farkosten stora fördelar genom sin flexibilitet.

Farkosten behöver ingen stor landningsplats som flygplan, ingen omfattande infrastruktur som tåg och är snabbare än fartyg. Dessutom är den bränslesnål. Sammantaget kan den fylla en viktig roll i omställningen av transportsektorn för att minska utsläppen.
   Nu har ett amerikanskt företag - Aeros - meddelat att de har löst frågan om barlastproblemet och siktar på att redan 2015 ha zeppelinare i trafik. Vi följer utvecklingen med spänning.

Texter som debatterar fascismbegreppet av Tjatte Hedlund

För den som är intresserad av den filosofiska diskussionen om den fascistiska ideologin så vill jag rekommendera ”Texter som debatterar fascismbegreppet” i ”Marxistarkiv” samt ”Artiklar om fascism/nazism”.
   Speciellt vill jag rekommendera ett kort och lättförståelig inlägg av Torbjörn Tännsjö: Vad är fascism?
   Torbjörn Tännsjö diskuterar frågan om hur man bäst definierar fascism, med utgångspunkt i Henrik Arnstads aktuella bok Älskade fascism. En av de frågor som diskuteras är ifall politiska rörelser av Sverigedemokraternas sort bör klassificeras som fascistiska.

En grundläggande förändring av maktförhållandena i Mellanöstern? av Gunnar Stensson

Genève-avtalet (24/11) om Irans kärnkraftsprogram mellan Iran, företrätt av landets utrikesminister Mohammad Javad Zarif. och USA:s utrikesminister John Kerry i spetsen för de sex nationerna USA, Ryssland, Kina, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, innebär ett epokgörande genombrott i relationerna mellan Iran och omvärlden.
   När sanktionerna mot Iran lättar, kan Mellanöstern stabiliseras, oljepriset sjunka och kärnvapenkapprustningen upphöra. Det kan leda till ett närmande mellan USA och Iran och placera USA på den shiitiska sidan i konflikten mellan sunni och shia.
   Genève-avtalet innebär att Iran gör en paus i sitt kärnkraftsprogram de närmast sex månaderna. Under tiden kan diplomaterna arbeta vidare mot en varaktig överenskommelse. Stämningarna i Iran kommer under de sex månaderna att präglas av lättnad och hopp.
   De – och världen – hoppas närma sig slutet på den djupa konflikt som varat mer än 30 år och som fick sin första upprinnelse redan 1953, då CIA avsatte Irans demokratiskt valde ledare Mossadeq och ersatte honom med en USA-vänlig diktator, shahen av Iran.
   President Obama hoppas att Irans folk åter ska få en möjlighet att förenas med det internationella samhället och att misstron mellan USA och Iran långsamt ska kunna arbetas bort.
   Ett långt och riskfyllt amerikansk-iranskt förarbete har föregått överenskommelsen.

Den skarpaste motståndaren till avtalet är Israels premiärminister Netanyahu. Han förespråkar skärpta sanktioner och en hotfullare hållning mot den iranska regimen.
   Det är den linje som president Bush tillämpade 2003. Då hade Iran 160 centrifuger, nu har landet 19 000. Bush misslyckades. Inget talar för att Netanyahu skulle lyckas bättre.
   Saudiarabien och Gulf-staterna är också motståndare till Genève-avtalet. Det teokratiska Saudiarabien, som alltid haft stöd från USA, fruktar att stödet nu ska minska och att USA och Iran ska närma sig varandra.
   Saudiarabien, som har världens största oljereserver, fruktar också att Iran, som har de näst största, ska utgöra ett hot mot Saudiarabiens maktställning på oljemarknaden.

   Den tredje motståndaren är det republikanska partiet i den amerikanska kongressen, som kommer göra allt de kan för att stoppa avtalet. Dess destruktiva förmåga kan inte överskattas.
   Republikanernas motsvarighet i Iran är den högste ledaren Khamenei och hans anhängare som fruktar att USA:s och Västs verkliga uppsåt är att undanröja Irans regim.

Det finns också mäktiga anhängare till överenskommelsen. För president Obama är det av yttersta vikt att avtalet blir framgångsrikt. Hans politik har under hela hans tid som president mötts av förbittrat motstånd. En lösning av USA:s konflikt med Iran vore en framgång som skulle innebära en fundamental förändring i hela Mellanöstern med långsiktiga positiva globala konsekvenser.

Kina och Ryssland står med hela sin tyngd bakom avtalet. De har länge varit missnöjda med sanktionspolitiken mot Iran och skulle sannolikt ha lyft sanktionerna ensidigt, om inte avtalet kommit till stånd.

Ett vapenstillestånd i Syrien kan bli en av Genève-avtalets viktigaste konsekvenser. Iran och Turkiet har deklarerat att det inte finns någon militär lösning på konflikten. Inför de förhandlingar som inleds i januari 2014 har de krävt omedelbar vapenvila i Syrien.
   Iran stöder Syriens president Bashir al Assad. Det innebär samtidigt att den syriske presidenten är beroende av Iran. En fred i Syrien är avlägsen men stillestånds-förhandlingarna 2014 skulle kunna innebära ett första steg.
   Det skulle lindra spänningen i grannländer som Libanon, Israel och Turkiet. Kanske skulle Syriens flyktingar kunna börja återvända till delar av landet. Även de båda svenska journalisternas situation kanske påverkas positivt.

För Israel skulle ett närmande mellan Iran och de sex nationer som står bakom avtalet öka säkerheten för första gången under 2000-talet.
   Mycket står på spel. Ingenting är avgjort. Det kommer att inträffa händelser som ser ut som – ja, som är – bakslag. Men det är första gången på mycket länge som en utveckling mot fred och avspänning är möjlig i Mellanöstern.

Syndens lön? av j

Såg på text-TV att vår kära biskop blir maltrakad av SD-fronten, löst uttryckt. Nu är ju Antje Jackelén en högst oförarglig, typisk invärtes karriärprodukt som mest fått biskops- och äbposten för vad hon sitter på. Men anhängare av (metafysisk) konsekvensetik hävdar nog straff för dödgjort syrener och plattifierat gräsmattorna, å Dômeplatsen. Samt för det postmoderna ruckel man inte måste vara troende för se feta fingret i riktning Guds medeltidspastisch och smått turist råkitschiga boning. Blame-game med Zettervall som egentlig adressat, alltså? Ett Finn-troll i modernistförklädnad med rivsuccé.
   Så har vi arkeologilagren under betongsulan samt störd gravfrid. Man kommer i tanke om den poppisrysare från 80-talet där en land prospector byggt på en indiansk begravningsplats - och så kom monsterna från hinsides in genom hallgarderoben samt snöstörde små familjemedlemmar, via TVn. I Antjes fall skapar ovanefter uschlingarna bloggar och härjar på nätfora. Den som har betalt tro på samt administrera en smygprolongad monopolärtyp organisationsmagi, i mildsvensk variant åtminstone kan ju inte principiellt avvisa smådjävlar - som Guds redskap! Eller?
   Ja, vill fru ärkebiskopen inte som en nutida Teodora från Byzans tvinga kapitelpolitikerna riva prisbelönta ärkerucklet så uttala åtminstone en Guds förbannelse över det. Fast hör med stiftsjuristen först om mandatet räcker - annars får fortgent sittande primas vid Fyrisån vikariera vara Herrans tunga. Men duger gott hölja eländet med rosa-vit clematis! Bryt så upp plattöknen och ge oss gräsmattor samt speciellt syrenbuskagen, åter. Och tre kastanjer samt fånvinge väck, mot Kyrkogatan därtill ett staket att återskapa gatulinjen. Se där konceptet få bukt med fridstörande ande-virtuella småbuset! Ja, nån Ave Maria också fall bodelade kristenGuden helst lystrar till latin.
   Trollet ovan härjade på skånska landsbygden även. Svulstiga bondekatedralen i V. Vram är ett ex. Tycker att Svenska Kyrkan borde ta initiativ återskapa medeltidens pyttekyrkor där i Borrie finns en förlaga och fler förebilder kan hämtas från Tyskland och England. Och ett och annat kloster även! Väntar Armageddon som siats lär nog inte rekryteringen bli ett problem. Och den är gift vid inträde får förbli så. Lekbröder och -systrar med ring å fingret samt tultingar som leker kurragömma, i korsgången m.a.o.ett troskollektiv. Byggmaterial är bara hämta från till estetik och livaktighet, heldöa 1800-tals församlingskyrkorna.

Efter raset i PISA-mätningen: Systemfelen i svensk skola av Gunnar Stensson

Friskolereformen och skolans kommuna-lisering är de yttersta orsakerna till den svenska skolkollapsen.
   Friskolereformen genomfördes av Carl Bildts regering. Den föreföll till en början relativt oskyldig, men öppnade vägen för privatisering, konkurrens och vinst – på elevernas och föräldrarnas bekostnad.
   Göran Persson drev igenom skolans kommunalisering. Den splittrade det svenska skolsystemet, som i början av 90-talet hörde till de bästa i världen.
   I stället för friheten och de övergripande perspektiven i ett generellt skolsystem tvingades elever och lärare in i beroende av de 290 kommunerna och deras ledningar. Kommunalråd med begränsad insikt och fokusering på annat än skolan tog över från rikspolitiker med pedagogiskt helhetsperspektiv. Skolan hamnade i ett feodalt system, styrt av småpåvar. Det innebar omedelbart att skolans likvärdighet försvann.
   Kommunerna hade helt olika ekonomiska och kulturella förutsättningar. Det rådde ekonomisk kris och skolpolitiken gick ut på att sänka skolkostnaden genom att minska lärartäthet och öka klasstorlek.
   Kommunaliseringen drevs igenom av Göran Persson. Vänsterpartiet stod länge emot, men till slut svängde partiets talesperson Ylva Johansson och gav regeringen nödvändig majoritet i riksdagen. Hon bytte sedan parti och belönades av Göran Persson med en statsrådspost.
   Jag minns den desperata demonstrationen mot kommunaliseringen i Lund en mörk vinterkväll. Alla lärare deltog, oavsett partifärg, men de kunde inte påverka beslutet. Dess konsekvenser blev värre än någon kunnat föreställa sig.

Kommunaliseringen skapade ett behov av frigörelse. Det insåg riskkapitalisterna att de kunde utnyttja. Så uppstod myten om det fria skolvalet.
   Skolpengen infördes som ett sätt att skapa konkurrens mellan skolor inom kommunerna och över kommungränserna. Den förvandlade eleverna till ekonomiska objekt att profitera på. Med skolpengen som spjutspets ökade snabbt segregationen mellan skolorna.
   Riskkapitalisterna skapade övergripande skolbolag över kommungränserna. Ett exempel är AcadeMedia med drygt 60 000 elever i hela Sverige. Nu kunde de utnyttja stordriftens fördelar. Friskolornas nya huvudsyfte blev att skapa profit åt riskkapitalisterna. De tävlade om eleverna genom löften som till största delen var reklam utan täckning. För att få de bästa och billigaste eleverna lockade man med höga betyg. Lockbeten som gratis datorer var vanliga.
   Men när man väl fångat in eleverna, gällde det att minimera skolornas kostnader. Det kunde bara ske genom att skära ned antalet lärare – de utgjorde ju den största kostnaden. Men man sparade även på annat som skolbibliotek, skolgårdar, gymnastiksalar.
   Kommunalpolitikerna såg beundrande på. De hade aldrig föreställt sig att det var möjligt att göra så tuffa besparingar. De insåg att de måste ge sig in på skolmarknaden själva och avsätta allt större belopp på marknadsföring. Rektorerna för de enskilda skolorna började tävla med varandra om de lönsamma eleverna. Det gällde ju att gynna den egna skolan.

De olönsamma eleverna, de med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, de utlandsfödda, de som hade utlandsfödda eller lågutbildade föräldrar, missgynnades systematiskt av skolpengsystemet. De är olönsamma och oprofitabla. Samtidigt är det bland de barnen man finner begåvningsreserven. Den har Sverige under tjugo år gått miste om.
   Också lärarna missgynnas systematiskt. Friskolorna dumpar lärarlöner genom att anställa olegitimerade lärare.
   Eftersom betygen är verktyg i konkurrensen om de profitabla eleverna tvingas lärarna att sätta för höga betyg. Föräldrar och elever idkar utpressning genom att hota att lämna skolan – och ta med sig skolpengen. De lärare som av hederlighet vill sätta rättvisa betyg trakasseras och avskedas.
   Lärarna i friskolor förbjuds att anmäla missförhållanden. Först i år kommer ett lagförslag som kanske kan ge dem meddelarfrihet. Man är rädd att ”affärshemligheter” ska avslöjas,

   En konsekvens av lärarnas förödmjukande ofrihet och beroendeförhållande i förhållande till såväl skolledning som elever och föräldrar är lärarbristen. Ingen vill utbilda sig till lärare längre.

Bakom alla dessa missförhållanden ligger vinsttänkandet. Det enda land som har ett friskolesystem av samma typ som Sverige är Chile – det infördes under Pinochet av ekonomer som utbildades av Milton Friedman. Chile är också ett av de två eller tre länder som har lika dåliga skolresultat än Sverige. Styrningen av Sveriges skolor är högerextrem och leder till unikt dålig undervisningskvalitet.

De grundläggande systemfelen i svensk skola måste åtgärdas för att en utveckling bort från dagens bottenläge ska bli möjlig.
   För det första måste skolan göras enhetlig och likvärdig. Lika mycket måste satsas på skolan oavsett om den ligger i en fattig eller rik kommun. De största resurserna måste riktas till eleverna med de största behoven. För att detta ska bli möjligt måste staten ta tillbaka ansvaret för skolan från de 290 kommunerna.
   För det andra måste den oreglerade och anarkistiska valfriheten bort och ersättas med en valfrihet inom bestämda ramar, organisatoriskt och geografiskt. Det fria valet gäller i princip studieinriktning. Man ska kunna välja utbildning.
   För det tredje måste skolpengen bort. Den korrumperar på alla nivåer inom skolan: från rektorer och lärare till elever och föräldrar. Den korrumperar betygsättningen. Den korrumperar ansvaret för elever med problem.
   Och för det fjärde måste vinsten bort. Samhällets resurser för utbildning får inte hamna i privata fickor och i skatteparadis. Men den privata profiten på samhällets bekostnad är inte vinstens skadligaste effekt. Den skadligaste effekten består i att vinsttänkandet genomsyrar hela skolan så att den ruttnar på alla nivåer.
   Först när dessa fyra strukturfel avlägsnats blir det möjligt att förbättra skolan med ”vanliga” skolreformer som bättre lärarutbildning, bättre kursplaner, bättre läromedel, bättre pedagogiska metoder.

Det inser inte Jan Björklund. Det inser inte Allianspartierna. Därför kommer de förbättringar och resurstillskott han har genomfört och planerar att genomföra förbli verkningslösa.
   Tyvärr inser inte heller socialdemokraterna det. Skolans kommunalisering blir kvar, kanske av prestigeskäl. I stället hoppas man kunna styra skolan via de 290 kommunerna med hjälp av anslag och regleringar. Skoldebattens dummaste argument är ”Det spelar ingen roll vem som är skolans huvudman. Vi ska i stället fokusera på undervisningen”.
   Inte heller har de visat sig beredda att avskaffa det extrema (Sverige och Chile) vinstsystemet, som förutsätter skolpengen och som obönhörligt driver skolan mot segregation.
   Och inte tar de itu med myten om ”valfriheten” trots att den i sin nuvarande form förminskar och saboterar elevernas verkliga frihet att välja utbildning.
   Sammantaget innebär detta att Socialdemokraterna tar ifrån medborgarna möjligheten till ett verkligt val mellan Moderat och Socialdemokratisk skolpolitik.
   Men partilinjen är inte huggen i sten. Den har redan under de senaste månaderna radikaliserats. Starka krafter inom socialdemokratin vill ha en annan skolpolitik. Den allmänna opinionen kommer säkert också påverkas av PISA-studiens katastrofsiffror.

Det enda parti som idag vågar ta itu med skolans grundläggande strukturfel är Vänsterpartiet (kanske med stöd från delar av Miljöpartiet).
   Svårigheten ligger i att få gehör för den strukturella omdaning för skolan som är nödvändig, när så många mäktiga opinionsbildare och makthavare till varje pris vill rädda den struktur som ger näring så många parasiter.