Under mer än trettio år var Rune Liljekvist en
centralgestalt i VPK-V-Lund. Han arbetade i många funktioner i partiet
och deltog i den ideologiska och politiska debatten – på medlemsmöten
och i Veckobladet. Sina ståndpunkter drev han med skärpa, och i VB från
1980- och 90-tal kan man läsa hans inlägg. Samtidigt var han en kamrat
som alltid ställde upp i det praktiska, ofta tidsödande och ibland
långtråkiga partiarbetet – som t ex att skicka ut VB varje vecka,
tidvis cirka 1000 ex.
Ett minne vill jag berätta. Det är från 1980-talet när det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var som allra kallast. I Östeuropa fanns ett antal sovjetiska stridsberedda kärnvapenrobotar. USA och NATO placerade ut ett stort antal robotar med neutronstridsspetsar i Västeuropa.
Neutronbomben, som den kallades i dagligt tal, var ett nytt vapen som under begränsad tid sände ut en stor mängd dödande strålning men hade mindre sprängverkan. Det var avsett att användas mot Sovjetunionens enorma stridsvagnsarmé, som bedömdes på kort tid kunna besätta stora delar av Västeuropa. Neutronbomberna skulle döda stridsvagnsbesättningarna men skona stridsvagnarna.
Fruktan för kärnvapenkrig var ett dominerande inslag i den tidens stämningsläge. Neutronbomben befarades sänka tröskeln för kärnvapeninsatser – med tänkbar snabb eskalering som följd.
Jag jobbade på Heleneholms gymnasium i Malmö. Skolan låg i korsningen Munkhättegatan-Ystadvägen. Jag hade fått i uppgift – eller snarare utverkat tillstånd – att genomföra en studiedag för gymnasisterna om hotet av ett kärnvapenkrig. Jag hade uppbådat ett känt namn till en föreläsning – och det var tack vare namnet jag hade fått chansen att genomföra studiedagen. Men personen gav återbud. På ett mycket sent stadium.
Min studiedag hade förlorat sin tyngdpunkt, det nav som allt skulle kretsa kring. Vem kunde ersätta honom? Det var en fråga om auktoritet, om kunskap, om förmåga att presentera kunskapen i form av en föreläsning för tre- fyra-hundra gymnasister och sedan delta i efterarbetet.
Jag kom snabbt att tänka på Rune Liljekvist. Vi pratades vid, troligen på partilokalen där det också fanns en del lämpligt material. Rune insåg vad som fordrades: en saklig presentation av fakta inför ett auditorium av elever och lärare, av vilka många uppfattade världsläget på ett helt annat sätt än Rune och jag (vi var helt ense i detta sammanhang). Han såg situationen som en möjlighet - och ställde upp.
Och, för att ta det kort: Rune kom till Heleneholmsskolan en höstmorgon, genomförde föreläsningen i aulan, deltog som expert i grupparbetena, visade sig ha god hand med malmöitiska tonåringar mellan 16 och 18 – och reste efteråt hem till Lund igen. Jag hade en del efterarbete att göra.
Jag var senare år alltid medveten om just denna insats, och det tror han också var, åtminstone när man påminde honom.
Varken Rune eller jag kunde föreställa oss – och för den delen ingen annan heller – att sovjetimperiet skulle upplösas inom fem år, att det kalla kriget skulle upphöra och att kärnvapnen skulle avlägsnas.
Än mer omöjlig att föreställa sig var den framtid, då USA skulle utnyttja sin ställning som världens enda supermakt till att angripa Afghanistan och Irak – och därmed störta Mellanöstern i kaos och förlora sin ledande roll i världen.
Ett minne vill jag berätta. Det är från 1980-talet när det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var som allra kallast. I Östeuropa fanns ett antal sovjetiska stridsberedda kärnvapenrobotar. USA och NATO placerade ut ett stort antal robotar med neutronstridsspetsar i Västeuropa.
Neutronbomben, som den kallades i dagligt tal, var ett nytt vapen som under begränsad tid sände ut en stor mängd dödande strålning men hade mindre sprängverkan. Det var avsett att användas mot Sovjetunionens enorma stridsvagnsarmé, som bedömdes på kort tid kunna besätta stora delar av Västeuropa. Neutronbomberna skulle döda stridsvagnsbesättningarna men skona stridsvagnarna.
Fruktan för kärnvapenkrig var ett dominerande inslag i den tidens stämningsläge. Neutronbomben befarades sänka tröskeln för kärnvapeninsatser – med tänkbar snabb eskalering som följd.
Jag jobbade på Heleneholms gymnasium i Malmö. Skolan låg i korsningen Munkhättegatan-Ystadvägen. Jag hade fått i uppgift – eller snarare utverkat tillstånd – att genomföra en studiedag för gymnasisterna om hotet av ett kärnvapenkrig. Jag hade uppbådat ett känt namn till en föreläsning – och det var tack vare namnet jag hade fått chansen att genomföra studiedagen. Men personen gav återbud. På ett mycket sent stadium.
Min studiedag hade förlorat sin tyngdpunkt, det nav som allt skulle kretsa kring. Vem kunde ersätta honom? Det var en fråga om auktoritet, om kunskap, om förmåga att presentera kunskapen i form av en föreläsning för tre- fyra-hundra gymnasister och sedan delta i efterarbetet.
Jag kom snabbt att tänka på Rune Liljekvist. Vi pratades vid, troligen på partilokalen där det också fanns en del lämpligt material. Rune insåg vad som fordrades: en saklig presentation av fakta inför ett auditorium av elever och lärare, av vilka många uppfattade världsläget på ett helt annat sätt än Rune och jag (vi var helt ense i detta sammanhang). Han såg situationen som en möjlighet - och ställde upp.
Och, för att ta det kort: Rune kom till Heleneholmsskolan en höstmorgon, genomförde föreläsningen i aulan, deltog som expert i grupparbetena, visade sig ha god hand med malmöitiska tonåringar mellan 16 och 18 – och reste efteråt hem till Lund igen. Jag hade en del efterarbete att göra.
Jag var senare år alltid medveten om just denna insats, och det tror han också var, åtminstone när man påminde honom.
Varken Rune eller jag kunde föreställa oss – och för den delen ingen annan heller – att sovjetimperiet skulle upplösas inom fem år, att det kalla kriget skulle upphöra och att kärnvapnen skulle avlägsnas.
Än mer omöjlig att föreställa sig var den framtid, då USA skulle utnyttja sin ställning som världens enda supermakt till att angripa Afghanistan och Irak – och därmed störta Mellanöstern i kaos och förlora sin ledande roll i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar