Ingen VB nästa vecka

Helgerna står som spön i backen så här års och red tänker sig en ledighet i det gröna i st f detta röd-gröna blad nästa vecka.

På återläsande den 6 juni. Även detta är en helgdag men nån måtta får det va!

Pusselbitar

Underbart att schweizarna röstade nej till köp av JAS-plan. Svensk vapenexport är en skam.
Göran Greider, Metro 20/5

Nej till vinster i välfärden!
IF Metalls kongress 18/5
 

Nog är det dags för det stora röda oppositionspartiet  --  vars ledare en gång ledde just IF Metall – att också ta ett par steg åt vänster.
Daniel Swedin, Aftonbladet 20/5

Det gör väl inget om några framgångsrika entreprenörer tjänar oerhört mycket pengar?
Daniel Urwitz, riskkapitalist, i SVT:s Vetenskapens värld

Men det är just måttlös koncentration av rikedom som enligt Piketty riskerar att leda till att samhällen faller sönder, makt går i arv och demokratin försvagas.
Karin Arbsjö, Sydsvenskan 17/5

Alla frågar efter Pikettys bok. Den är slutsåld och vi vet inte när vi kan få nya exemplar.
Expedit på Gleerups

Glada toner på piazzan av Majblom

På trötta fötter efter en lång dag efter tjänst åt Kapitalet, vandrade jag upp ur underjorden (Centralen) och hörde sprittande toner på piazzan.
 

Röda kapellet förstås spelade för glatta livet och för oss, löneslavar och andra som passerade Knutorget.
 

De röd-gröna hade ett gemensamt litet torgmöte (halvspontant). Karin Svensson Smith delade ut blad om EU-valet och socialdemokraten (vem?) delade ut röda rosor. Och Karin höll ett litet anförande om varför rösta grönt, Abe B dito om rösta rött.
 

När även socialdemokratiska representanten skulle säga några ord (som f ö inte delade ut någon ros till mig) kändes lagom att vandra vidare hemåt genom fagra Stadsparken.

Trafikplatsen vid Ideon behövs inte av Gunnar Stensson

Trafikverket har grovt överskattat fordonstrafiken längs det svenska vägnätet. Den nya trafikplatsen vid Ideon behövs inte, och inte heller någon motorväg Lund - Fjelie.
   Samtidigt har Trafikverket glömt halva järnvägsnätet, gjort en felräkning på 20 miljarder och beräknat att växlarna ska hålla 150 år. I Aktuellt står Catharina Elmsäther-Svärd mållös med uppspärrade ögon och röda kinder.
   Karin Svensson Smith kräver hennes avgång. För att få ordning och reda i trafikplanen måste vi fälla regeringen och se till att vi får en kompetent ledning.

Bevara parkmiljön på Vipeholm! av Ulf Nymark

Det behöver förvisso byggas fler bostäder i Lund. Framför allt behövs billiga hyresrätter. Mark finns för byggande: på Brunnshög kan byggas tusentals bostäder och i de östra kommundelarna finns god tillgång på mark avsedd för bostäder. I tätorten Lund finns flera underutnyttjade p-platser som kan tas i anspråk för byggande. Likväl väljer majoriteten att prioritera byggande i parker: S:t Larsparken, Borgareparken, Folkets park. Nu står exploatering av Vipeholmsparken på dagordningen. De sista resterna av grönskande parkmiljö ska förvandlas till svart asfalt och betong enligt ett detaljplaneförslag som Byggnadsnämnden beslutat skicka ut på samråd. Miljöpartiet yrkade på återremiss och omarbetning av planen på en rad punkter. MP vill bygga enbart på redan hårdgjorda ytor i parken, dvs en ganska begränsad utbyggnad.
   Det är hela grönområdet längs Hardebergaspåret och den gröna planen i områdets västra del som majoriteten vill bebygga med dyra bostadsrätter. Grönytor, buskar och de stora vackra träden ska ge vika för hus, parkeringsplatser, gator och en väg för genomfartstrafik.
   Kommunens grönstruktur- och naturvårdsprogram slår fast att parken utgör ett värdefullt inslag med stora träd och fina trädridåer som tillsammans med Hardebergaspåret har betydelse för den biologiska mångfalden. Vidare betonar programmet vikten av att Vipeholmsparken bevaras är tillgånglig för allmänheten.
   Lund behöver inte minskade parkytor. Tvärtom: Lund behöver mera grönytor och parker för lundabornas rekreation men också för att minska risken för översvämningar på grund av det förändrade klimatet.

Krossa Stenkrossen! av Gunnar Stensson

Vi ska inte överdriva. Det var ett vanligt röjarparty fast det denna gång kallades brytfest. Den i hast sammankallade ungdomsmobben drog skränande genom stan på natten, tog sig in i teaterlokalen, slog sönder vad som kunde slås sönder och smet sen hemåt. De kvarlämnade flaskorna med bensin var nog mest symboliska.
   Det är sånt som bortskämda ungdomar brukar göra. Skillnaden var att de denna gång gjorde det i en offentlig lokal – som efter att par dagar kunde återställas till en kostnad av kanske 30 000.
   I höstas besökte jag Stenkrossen i samband med repetitioner och föreställningar av ”Kabaré Unik” några gånger och gladdes över de möjligheter lokalen hade. Så jag är minst lika ilsken som alla andra över de halvstarkas framfart.
   Att Simon Lerkot Berglind framträdde offentligt hedrar honom, men det enda försvar han hade var revolutionsfloskler.
   Många av deltagarna kommer från välsituerade villaområden utanför Lund. De föddes på 1990-talet och misslyckades i Lunds gymnasier i början av 2000-talet. Sedan var allt stängt för dem och nu varken studerar eller arbetar de. Ångesten bekämpar de med sprit och droger. Maktlösheten försöker de dölja för sig själva och omvärlden genom småkriminalitet. I frånvaro av alla framtidsperspektiv hatar de. Sina tomma liv fyller de med drömmar de om våld och förstörelse.
   Stenkrossen är för dem en symbol för framgångsrika och välanpassade estet-elever på Spyken - sådana som de själva aldrig kunde bli. De är de osynliga.
   Första gången jag konfronterades med dem var efter Palestinademonstrationen i Malmö 2009, när de förstörde solidaritetsmanifestationen genom att anfalla polisen och slå sönder polisbilarna, helt bortom all solidaritet eller ens den ringaste kunskap om vad demonstrationen hade handlat om. Efteråt smet de iväg genom Pildammsparken och jag såg dem senare vid Centralstationen och i Lund.
   Den gången var jag ännu argare på dem. Men de finns. De är människor och de existerar, inte bara i Lund. De kommer att finnas bland oss under kommande decennier. Vi måste leva med dem. Vi måste försöka tala med dem och påverka dem.

Den svåra konsten att vara politiker av Bertil Egerö

Politiker – nej aldrig provat. Aktivist, talare i alla slags möten, javisst. Men politiker, nej.
   Och aldrig har jag kunnat motivera detta. Tills nu, idag, när en ”förklaring” dök upp från oväntat håll: Kjell Goldmanns understreckare i Svenska Dagbladets tisdag 20 maj –
   Inga jämförelser i övrigt, men när den kanadensiske Harvardprofessorn Michael Ignatieff släppte sitt akademiska jobb för att bli partiledare i Kanada gick det inte så bra. Helt dåligt faktiskt. Om den erfarenheten har han nu skrivit en bok – ”Fire and ashes: Success and failure in politics”. Den verkar mycket läsvard, både för den som tampats i den politiska boxningsringen och den som någon gång funderat på att prova.
   Goldmann refererar: när den som ”alltid litat till orden” och arbetat i en miljö ”där människor är toleranta, låter en avsluta sina meningar, godtar att man förtydligar det som missförståtts…”, går in i politiken, möter den något helt annat: ”.ett system av ordmärkeri, där varje ord man någonsin yttrat kann användas mot en av ens fiender. Att tala fritt är en lyx man inte längre kan unna sig. Ens språk blir försiktigt. Själva personen förändras.
   Ignatieff: ”Efter ett år i politiken hade jag den förvirrande känslan att ha tagits över av en dubbelgångare, en underlig ny person som jag knappast kände igen…”

Demokratin lider under demagogin
Så långt den personliga tolkningen. Men Ignatieff drar också slutsatser om det politiska spelet och demokratin, som inte är så uppmuntrande. Han ser demokrati som politik mellan meningsmotståndare, där övertalning är det grundläggande och goda sakargument ska ges till väljarkåren. Men sådan var inte politiken i Kanada – där handlade det om en ”politik mellan fiender. Kompromissande i det parlamentariska arbetet blir löftesbrott eller förräderi.” Positionering är det viktigaste, och där behövs ingen expertkunskap.
 

 

Ignatieff drabbades som alla viktiga politiker av vad han kallar ’Oppo research’ – motståndarpartiet har en stab som letar upp allt som kan användas, gärna tendentiöst, mot en motståndare. Att ens parti har ett bra och sammanhängande program kan då väga lätt mot en medveten och systematisk kampanj från den andra sidan.
   Jag tänker på USA, där invektiven haglar och det förnuftiga resonemanget helt verkar saknas i kongressen, och där ett Tea party kan locka röster på vilken demagogi som helst. Dagens högerextremister i Europa är inte sämre.
   I Sverige ser vi en intressant tendens: i sin iver att distansera sig från SD verkar de andra partierna närma sig varandra. Deras politiska program kan upplevas som mindre viktigt än hur de förhåller sig till främlingsfientligheten i ett riksdagsparti. Det är inte bra.
   Och kanske är Ignatieffs summering mest relevant på riksdagsnivå, vad vet jag. I lokalpolitiken har vi som röstar närmare till sakfrågorna, och ofta känner vi politikerna lite grand. Då funkerar inte smutskastningsdemagogin så bra.
   Är det så, då borde många lokalpolitiker som slipat sina metoder i närkontakt med väljarna sträva mot riksdagen, och ta med sig de metoder som fungerade lokalt. Men partipiskan viner säkert betydligt hårdare även i vår snälla riksdagsmiljö.

Noterat vid sjutiden den 21 maj av Gunnar Stensson

Gårdens nyplanterade rönnar blommar. Vita prästkragar, vallmor med lysande sidensjok runt svarta pistiller, lupiner, löjtnantshjärtan, doftande violetta och vita syrener, knoppande pioner och klasar av vinbärskart frodas i de förvildade odlingslotterna.
   Runt sädesfälten blommar hagtorn, rosa ståndare omgivna av vita blad. Där sticker turning torso upp bortom horisonten. Rågfältet har blivit grågrönt när axen vuxit. Också den gröna kornåkern intill börjar gå i ax. Inte ett moln på himlen, men de vita vindkraftverken snurrar.
   Fish are jumpin i den lilla dammen närmast järnvägen. En svan ruvar, vaktad av sin aggressiva hane. Gräsanden gömmer sig bland kaveldunen med sina nio ungar. Hundkexens vita spetsar gungar i axelhöjd. Nässlornas blad är stora som manshänder.
   Var gång jag stannar utmanas jag av en hånfull näktergal som visslar, drillar, smackar, skrattar och sjunger en meter från mitt ansikte, utan att synas. Tacka vet jag göken som hoar som ett ur långt borta. Kardborrarnas stänglar reser sig snabbt ur de saftiga gröna bladkransarna. Vippgräs, timotej och starr spirar. Vasstaggade tistlar svänger fram och tillbaka.
   Kaveldunet växer ur varmt grumligt vatten. Vassruggarna är meterhöga. Säven blänker. Kraftiga smörblommor trängs i gräset. Unga kvinnor och män med bara ben löper hit och dit längs stigarna. Gässen snattrar irriterat. Grodornas dova kväkanden och intensiva surrande ljuder ur strandgrönskan. Insekter svärmar över vattenytan.
   Små gröna kart på plommon- och körsbärsträd. Hallonbuskar och björnbär blommar diskret. En brun fjäril med blå teckning sitter orörlig på det torra gruset, som är bestrött med små snäckor. Det går inte att undvika att de då och då krasar under sulorna.
   En grann fasantupp avvaktar orörlig innan den smiter in bland pilarna. Smultronen blommar på samma solbelysta fläckar som alla år. En känguruliknande fälthare sitter statylik, innan den hoppar iväg på oproportionerligt långa skankar. Maskrosbollarna lyser vita och fjunen svävar i vinden.
   Röda och vita rosor i snåren vid reningsverket. Ett Öresundståg glider ljudlöst över järnvägsbron.

Fem frågor om asylprocessen

 

På söndag är det val till EU-parlamentet. Vill du veta om och hur svenska kandidater kommer att arbeta för flyktingar och migranters rättigheter om de blir invalda?
   Vi ställde fem frågor till kandidaterna som toppar listorna i de partier som är invalda i riksdagen eller EU-parlamentet.
 1 Vad är din åsikt angående EU:s gemensamma asylsystem som ska garantera alla asylsökande tillgång till en rättssäker asylprocess?
 2 Vad tycker du om den fria inre rörligheten inom EU och Schengenområdet?
 3 Vad är din syn på EU:s yttre gränskontroll och hur man arbetar för att stävja den irreguljära migrationen?
 4 Vad känner du till om internationella överenskommelser gällande sjöräddning och skyldigheten att rädda liv?
 5 Om du väljs in i Europaparlamentet, kommer du att arbeta för att säkerställa att EU lever upp till sin skyldighet att respektera och skydda flyktingar och migranters rättigheter inom EU och vid dess yttre gränser genom att bland annat begära av länder från EU:s yttre gränsområden att upphöra med metoder såsom pushbacks?
Här är deras svar:

S.O.S. EUROPA
Skriv under vår kampanj
EU:s medlemsländer är skyldiga att rädda liv och erbjuda asyl till människor som är i behov av skydd. För mänskliga rättigheter gäller alla, alltid. Även vid Europas gränser.   Påverka svenska politiker i EU-parlamentet så att de arbetar för att stoppa "pushbacks". Ingen ska tvingas vända vid EU:s gränser utan att först få möjlighet att söka asyl. EU:s medlemsländer har dessutom en skyldighet att rädda liv.
Skriv på nu

Är palestinier människor? av Gunnar Olofsson

Många israeler anser att de lever i Mellanösterns enda demokrati. En uppfattning som för övrigt delas av en stor del av det politiska etablissemanget i vårt land. En fin judisk demokrati med lika rättigheter för alla - om man bortser från palestinierna. Räknar man sedan bort också de ultra-ortodoxa, gästarbetarna, flyktingarna och en del andra finns heller ingen större fattigdom. Således en välmående, dynamisk, innovativ, utvecklad, hbtq-vänlig och tolerant oas i ett hav av arabiskt medeltidsmörker, barbari och intolerans.
   För att få ihop det hela krävs ett visst mått av fantasi, och en fördomsfri syn på begreppet demokrati. Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu är det israeliska parlamentet judiskt, och således även demokratin. För enkelhetens skull har man förbjudit uppfattningen att demokratin skulle vara något mer, något för alla. Icke-judar blir då demokratiskt sett icke-människor, utan fulla medborgerliga rättigheter.
   Israel har ingen konstitution, än mindre någon som säger att landet är en demokrati i normal bemärkelse.  Den israeliska varianten av demokrati består av ett hopkok av koloniala lagar från den brittiska mandattiden kompletterat med ett antal mer eller mindre rasistiska lagar - i nuläget över 50 stycken - som aktivt diskriminerar palestinierna. Således är det fullt möjligt med segregerade bostadsområden och skolor, omröstningar om palestiniers "lämplighet" att bo i vissa städer, förbud mot vissa palestinska högtider, fullgjord militärtjänst (som palestinierna är "befriade" från) som villkor för viktiga tjänster, arabfria bussar till vissa orter, förbud mot julgranar och kristna symboler - allt utan att den judiska demokratin hotas.
   Israelerna är fångna i sin egen förkrympta version av demokrati, på samma sätt som en gång de vita i Sydafrika – en perverterad apartheidvariant av demokrati som många i väst då såg som civilisationens utpost i det barbariska mörka Afrika. Denna normaliserade lögnvärld är, enligt försvarsminister Moshe Ya´alon, "ett olösligt problem". En slutsats som fullständigt ignorerar det faktum att "problemet" faktiskt finns, lever och andas. I Israel. Och inte minst i Gaza och på Västbanken, där ockupationsmakten Israel styr med ett system av militärorder, och miljoner palestinier framlever sina dagar, månader och år utan några som helst demokratiska och mänskliga rättigheter.
   Är palestinier människor? Frågan måste ställas och de som ser Israel som "ett utmärkt exempel på demokrati" i Mellanöstern (citat ur EU:s handelsavtal med Israel) måste svara. Är palestinierna människor, och har de då också någon rätt - som numera de icke-vita i Sydafrika - till den form av demokrati vi ser som naturlig i väst? Om ja, kan detta då förenas med en religiös etnisk diktatur som i Israel? Och om inte? Frågorna kräver svar och i år, med val till både EU och Sveriges parlament, är det rätt tid att svara.

Prawer-planen är tillfälltigt stoppad men Nakba fortsätter

I maj 2014, förstörde den israeliska regeringen byn Al-Araqib för 68:e gången på mindre än fyra år och arresterade 5 barn mellan 8-14 år gamla i byn Awejan för att ha protesterat mot planterandet av en skog på deras mark. Och detta trots att Prawer-planen är tillfälligt stoppad.
   Genom en inspirerande och makalös samhällsgruppsledd rörelse, de infödda palestinska beduinerna i Naqab, lyckades regeringens senaste avhysningsplan stoppas förra december. Men medan implementeringen av Prawer-planen har avstannat, fortsätter staten att förstöra hem och därigenom förnekar de beduinerna tillgång till grundläggande samhällsservice. Dessutom genomförs samtidigt den regionala Metropolitan-planen som etablerar ”utvecklings-projekt” såsom militära byggnader, skogar och nya judiska städer ovanpå existerande, men icke erkända, beduinska städer. Hur kan detta hända är som vanligt den stora frågan?
 

 

Under de 66 år sedan Nakba och fördrivningen av övervägande majoriteten av palestinierna från deras hemland, har successiva israeliska regeringar planerat och utfört sina handlingar som innebär att förverkliga det judiska folkets vision om att kontrollera den största möjliga mängd mark med minst palestinier på. Du kan läsa en analys av Prawer-planen som ett verktyg vilket legitimerar denna etablerade och orättvisa vision på denna länk.
Mikael Johansson

I valet och kvalet av Lucifer

Jag kommer naturligtvis att gå och rösta på söndag och jag rekommenderar andra att göra detsamma. Jag unnar helt enkelt inte vare sig SD eller borgarna att ståta med några positiva procentsiffror. V och möjligen Fi är värda några röster – det senare har i princip samma program som V. om än med lätt feministisk touche.
   Men det jag i första hand vill säga att jag har svårt att stå ut med dessa talare från alla partier som påstår att det här valet är viktigt. Det är det så vitt jag kan förstå inte alls. EU-parlamentet har nästan ingen makt, det är en högt avlönad diskussionsklubb som i några marginella frågor kanske kan lätt påverka EU-politiken. EU är ingen demokrati, det räcker inte att man kan rösta om ledamöter. En demokrati kräver att det finns en politisk helhet där man kan utkräva ansvar . Det är ministerrådet som bestämmer och det består av ministrar som väljs av 28 (?) regeringar som väljs av 28 parlament som väljs av 28 valmanskårer. Därutöver ligger makten hos tjänstemännen och lobbyisterna,
   Om det träder fram någon som öppet säger att det här valet inte är så viktigt är jag beredd att lägga min röst på den personen.

Hur länge ska han få hållas?

Varför låter man Carl Bildt hållas? Carl Bildt åker runt Europa, med en och annan avstickare till Washington och manar till politisk kamp mot Ryssland, ungefär som de mest aggressiva hökarna i USA. Detta borde dock inte komma som en överraskning för någon. Carl Bildt har i alla år anslutit sig till högerbetonad amerikansk utrikespolitik. På 1990-talet satt han styrelsen för Rand Corporation, det amerikanska flygvapnets tankesmedja som bl.a, sysslar med val av lämpliga kärnvapenmål. Sen ställde han upp för Cheney-Rumsfieldlinjen som gick ut på att Irak och Afghanistan snarast borde pacificeras med amerikanska bomber. På 2000-talet har han gjort sig till personlig vän med krigsaktivister i Georgien och är nu tillsammans med Polen den bästa vännen för Ukrainas kuppregering. I internationell press kallar man honom Europas ledande kallakrigsförespråkare.

   Det är legitimt att ha Bildts åsikter. Men agerar han i Sveriges intresse? Det kan man knappast säga. I vårt land finns ingen sympati för Putins nationalistiska och aggressiva linje, men finns det någon anledning varför vår utrikesminister ska lägga huvuddelen av sin tid på att sy ihop en EU-linje enligt amerikanska önskemål? Vi har att leva med Ryssland som granne och ska visa var vi står, men ät det rimligt att Sverige ihop med Polen står fram som Rysslands huvudmotståndare, på ett sätt som t.ex. Tyskland och Danmark inte gör. Carl Bildt har läst för mycket om Karl XII.
   Den som i första hand skulle huta åt Bildt borde vara Reinfeldt som har ansvar för landet i dess helhet. Vågar han inte, är han rädd för Bildt? Han har dessutom ansvar för att alls ta med Bildt i regeringen. Bildt gör sig bra i det internationella politiska skvallret, men missköter på flera sätt UD.
   Därnäst är det oppositionsledaren Löfven(S) som skulle kunna säga till, men han verkar inte intresserad, utan har nog av att försöka vinna valet. Den utrikespolitiske talesmannen i S, Urban Ahlin, ligger dessvärre alltför nära Bildt i sin hållning och jag är rädd att han bidar sin tid för att under en S-regering föra Sverige in i Nato.
   Finns det då ingen politisk offentlighet med personer som har kraft och mod och tyngd nog att kräva Bildts avgång? Det borde finnas en och annan t.ex. på universiteten, Utrikespolitiska Institutet, kanske inom försvarsmakten, men hittills har det varit tyst.
   Det borde inte vara så. Landet är inte betjänt av att ha Carl Bildt som utrikesminister.

En enkel till paradiset? Om stadsförnyelse i Lund av Staffan Lindberg

Städer och stadsbyggen är vår tids kanske starkaste symboler för utveckling och framsteg. Här skapas nu de stora vinsterna för såväl privata kapitalintressen som kommuner och stater. Men här skapas också lätt en ny ojämlikhet mellan de som räknas in i den nya stadsekonomin och de som lämnas utanför.  Lagt ovanpå den långsiktiga trenden mot alltmer ojämlika samhällen i världen ger dessa förlopp anledning till kritisk eftertanke. Är alla nya framtidsprojekt av det här slaget bra för att skapa ett demokratiskt, jämlikt, innovativt och hållbart samhälle?

Problematiken kan illustreras med det pågående stadsbyggnadsprojektet i Lund. På stadens nordöstra höjder, högt ovan slätthorisonten, planeras nu en satellitstad med forskningsanläggningar som Max IV och ESS (statligt och europeiskt finansierade världsledande laboratorier för avancerad materialforskning). Dessutom en forskningspark och nya bostadsområden. Man räknar med att här ska arbeta, bo och studera 40-50 000 människor när området är fullt utbyggt. Inget litet projekt för en stad med omkring 100 000 invånare!

Vad gör då en stad och dess politiker när de får denna ”gudagåva” från höjden serverad på ett fat? De blir förstås överväldigade. Jag citerar från kommunens hemsida:
 • ”Världens främsta forskningsanläggningar
 • Ett europeiskt föredöme för hållbart stadsbyggande
 • Ett regionalt utflyktsmål för vetenskap, kultur och rekreation”

Som om detta inte skulle räcka, läggs nu hela Lunds framtid i den nya satellitstaden, inte bara fysik- och biologiforskning:
”Genom att skapa en intressant och hållbar stadsmiljö och lockande utflyktsmål kring anläggningarna stärks platsens attraktivitet för forskarna, men också för alla andra. Lund NE/Brunnshög kan då bli en plats där fler kontakter skapas än om anläggningarna legat isolerade på slätten. Här ska forskningsintensiva företag och institut vilja etablera sig och olika universitet ha sina filialer. Ett nytt stort rekreationsområde planeras, Världspark Lund. … När visionen blir verklighet skapas en stadsmiljö för företagsetableringar, affärskontakter, kultur, forskarmöten, vardagsliv, lek och innovation.” (samma hemsida)
 

Mönstret är tydligt, man planerar för en helt ny linje- och satellitstad i stället för den runda och öppna stad som hittills varit Lunds kännetecken. Kommunen bygger nytt stadshus och kanskekonferenscentrum väster om järnvägen. Lunds universitet drar sig i riktning nordöst ut ur stadskärnan, trots att det nu faktiskt är modernt med stadsintegrerade universitet som t ex i Oxford och Cambridge. I stället för ett fullödigt bussystem från alla riktningar in mot centrum och ut mot Brunnshög – även direkt från Malmö - planeras för en hektisk och överlastad pulsåder med spårvagnar.

Med denna strategi är risken för en fragmentering och segmentering av staden överhängande. Trots talet om ett befolkningsmässigt blandat Brunnshög verkar det mera troligt att det blir en rikemansenklav för forskare och företagare i första hand.

Brunnshög riskerar att bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Inte nog med att en spårväg genom den medeltida gatuplanen och dess bebyggelse är ett helgerån och riskerar att dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande; universitetet riskerar också, som dess rektor nyligen påpekat, att utarmas på forsknings och undervisningsmedel för allt annat än ESS och materialforskning om inte den planerade finansieringen går i lås (två rektorer vid Stockholms universitet varnar för detta i en artikel i Sydsvenskan den 27 mars i år).

Lund har tidigare, föga förvånande, varit lite trögt men besinningsfullt, som arkitekten Tomas Lewan betonar i sin tänkvärda artikel om Lunds historiska stadsförnyelse (Arkitektur nr 3 2013). Nu spänner man plötsligt bågen till bristningsgränsen. I stället för en förtätning och ett organiskt samband mellan ESS och ett Lund som får växa i olika riktningar försöker man sig på en helt ny idé eller som Lewan skriver ”Den mer konstruerade idén med en ”närförort utanför ytterstaden” i nordost matad genom livlinan Lundalänken framstår då inte som trovärdig.” Han kallar det en återvändsgränd.

Lunds öppna, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya utbildningar och företag. Det är säkert där i stadskärnan, på en cykelturs avstånd från ESS, som de nya forskarna och entreprenörerna kan mötas och kläcka sina bästa idéer.

Om inte första världskriget brutit ut av Gunnar Stensson

Hundra år har gått sedan Baltiska utställningen öppnades i Malmö den 15 maj 1914. Vid den högtidliga invigningen framfördes en kantat med musik av Hugo Alvén och text av Nils Flensburg från Lund. En strof ur texten förtjänar att citeras, inte för dess litterära kvalitet – den är lika pekoralistisk som texten i övrigt – utan för att den ger en bild av den verklighet som faktiskt rådde runt Östersjön 1914.
”Väl mött, I nabofolk från fyra riken,
som Östersjön bespolar med sin våg,
där mellan Kielerbukt och finska viken
från kust till kust den drivs i vindsnabbt tåg.”

Vilka var de fyra rikena? Sverige och Danmark förstås. Men de andra två? Imperierna Ryssland och Tyskland.
   Finland, Estland, Lettland, Litauen och större delen av Polen ingick i det ryska imperiet; Polens andra hälft tillhörde Tyskland.
   Medan de fyra nabofolken festade i Malmö pågick nere i Europa ett spel, som varken de ryska eller tyska köpmännen till en början oroade sig särskilt mycket för, medan de gjorde upp affärer om lokomotiv och bilar. Tsarens utsända köpte verkligen några Mercedesar, av vilka en kom att begagnas av Lenin under och efter ryska revolutionen.
   Den 15 maj fanns inte ett moln på besökarnas himmel. Först i slutet av juli drog det ihop sig till storm. Då reste företrädarna för de ryska och tyska ekonomierna tillbaka till sina hemländer. De skulle aldrig mötas mer.
 

Gränserna mellan länderna stängdes. Den internationella socialistiska rörelsens ledare var plötsligt inlåsta i respektive nationer. Det internationella informationsflödet ströps.  Arbetarklassen, tänk August Palm, kunde inte längre röra sig fritt och sprida socialistiska idéer i Europa. I stället blev arbetarna inkallade och utbildades till militarister - innan de slaktades. Konstnärer, författare och andra representanter för europeisk kultur kvävdes av nationalistiska munkavlar. Också överklassen i Sankt Petersburg, Berlin, Wien, Paris, London, Madrid och Rom, som spridit och finansierat internationell kultur och vetenskap, hamnade i de nationella akvarierna. Frihet och demokrati – i den mån de förekom - ersattes av absolutism och rättslöshet. Paranoia, rasism och hat mellan folken förkvävde allt. Detta fick mer förödande konsekvenser än den miljonslakt som ägde rum på slagfälten.

Hur hade världen sett ut om inte första världskriget brutit ut?
   De undertryckta nationerna hade nått frihet genom demokratisk utveckling.
   Ryska revolutionen hade inte blivit av.
   Tyskland hade blivit den första socialistiska staten efter en demokratisk process i vilken Lenin tagit aktiv del från sin tillflyktsort i Schweiz.

   Österrike hade blivit en demokratisk förbundsstat.
   Europa hade fortsatt den exempellösa utveckling inom vetenskap och produktionskapacitet som möjliggjort ökat välstånd under fyra årtionden före 1914.
   Hitler hade förblivit en marginell figur på gatorna i Wien, Stalin en ortodox biskop eller georgisk despot.
   Och Malmö, den blomstrande industristaden, hade tillsammans med Köpenhamn blivit ett nav för Skandinaviens utveckling och en mötesplats för rysk och tysk kommers.
   Vi vet hur det gick i stället. Tre år senare, 1917, svalt människorna i Malmö och svältande kvinnor stormade butikerna för att få bröd. Staden hade kastats tillbaka årtionden i sin utveckling.
   Och ändå var Malmö, liksom hela Sverige, förskonad från den katastrof som förhärjade länderna söder och öster om Balticum, först från 1914 till 18 och sedan från 1939 till 45.

Läsåret 1960-61 följde jag en föreläsningsserie om första världskrigets orsaker av professor Erik Lönnroth, Johan Lönnroths far. När alla händelser och orsakssammanhang i den väldiga berättelsen var klarlagda, underkände Erik Lönnroth plötsligt hela föreläsningsserien i en slutkläm som jag aldrig glömde. Jag citerar den som jag minns den:
    ”Nu har vi analyserat de maktpolitiska, nationella, ekonomiska, ideologiska, sociala och kulturella orsakerna till första världskriget. Jag har bevisat att kriget var oundvikligt och att allt pekade i samma riktning - mot ett krigsutbrott. Det som skedde, var det som måste ske.
   Men det kanske inte alls stämmer. Den verkliga orsaken till första världskriget var kanske att sommaren 1914 var extremt het och att en massa äldre herrar med högt blodtryck och föråldrade idéer av en slump tvingades fatta beslut som de fullständigt saknade förmåga att förutse konsekvenserna av. 
   Första världskriget hade aldrig brutit ut
om inte den serbiske studenten Princip genom tillfälligheternas spel fått chansen att skjuta Österrikes tronföljare i Sarajevo;
om inte Österrikes regering, förblindad av nationalistisk hybris, förklarat Serbien krig;
om inte Ryssland, förlett av rasistiska fördomar, ställt sig på Serbiens sida;
om inte Tyskland stött Österrike och förklarat Ryssland krig;
om inte Ryssland och Frankrike ingått en försvarspakt mot Tyskland;
om inte Tyskland tänkt ut en krigsplan som gick ut på att i händelse av krig besegra först Frankrike och därefter vända sig mot Ryssland;
om inte Tysklands plan inneburit att tyska trupper skulle marschera genom Luxemburg och Belgien vid anfallet mot Frankrike;
om inte England lovat att försvara Luxemburg och Belgien.
   Alla de där ”om inte” kunde mycket väl ha undvikits. Och då hade första världskriget inte blivit av.”

Ungefär så uttryckte sig Erik Lönnroth, fast givetvis bättre underbyggt och mer intelligent sammanställt än denna summariska redovisning ur minnet efter mer än 50 år kan återge.
   Första världskriget var ett onödigt krig. Värt att hålla i minnet inför EU-valet, där rasistiska och nazistiska partier hotar. Värt att hålla i minnet inför motsättningarna i Ukraina. Vi kan vara tacksamma över att en person som Carl Bildt saknar reellt inflytande i den konflikten. Vi kan se till att hans inflytande blir mindre. Det påstås att den som vill fred måste förbereda krig. Sanningen är den motsatta. Det är lärdomen av första världskriget.

Konsert

Helgeandskyrkan
Lördagen den 17 maj kl 17
Söndagen den 18 maj kl 14, 15.30 och 17

Piano- och stråksalongen

Vandring: Möllor vid Höje å

Samling vid Källbybadets entré söndagen 18 maj klockan 14. 

Mjölnardrängen Åred Persson på Källby Mölla
Vi besöker först Källby mölla, som var en vattenkvarn. Där ska vi minnas mjölnardrängen Åred Persson som deltog i slaget vid Klågerup 15 juni 1811. Bönder och drängar hade gjort uppror mot utskrivningarna för kriget mot Napoleon. De ville befrias från aga, bli självägande i stället för att lyda under adeln och att ”alla skulle vara lika goda”.
   Med sina hötjugor och liar hade de ingen chans att stå emot husarerna från Malmö. 30 blev ihjälhuggna när kavalleriet anföll. De övriga tillfångatogs och dömdes till döden. Straffen omvandlades till spöstraff och fängelsestraff. 
   Åred Persson överlevde slaget men fick lida spöstraff och fängelse. Sedan lämnade han Lund. Källby mölla lydde under greve Trolle-Wachtmeister på Trolleberg. Mjölnaren hette Sören Håkansson. 

Flackarps Mölla 1868 till 1953 
Från Källby Mölla fortsätter vi uppför backen till Flackarps Mölla. Där stod tidigare en stubbamölla som brann ner 1867. Brandförsäkringen i Torna och Bara härads brandstodsinrättning möjliggjorde 1868 bygget av den nuvarande möllan, som kostade 3.500 riksdaler. Möllan användes till 1953. Den siste möllaren hette Lars Jönsson. Till typen är Flackarps Mölla en medelstor holländare. Intill Flackarps mölla anlades 1895 Sankt Lars kyrkogård.

Höjebro Mölla
Vi återvänder via Hunnerup till Sankt Lars vårdcentral. Vi anger platsen där Höjebro Mölla en gång låg. Sträckan vi går är drygt 2800 meter. Hela utflykten beräknas ta två timmar.
Ciceron: Gunnar Stensson
Arrangör: Klostergårdens Byalag

Samtal om de palestinska flyktingarnas situation!

Söndagen den 18 maj kl 15-17 på Tryckeriet, Rolfsgatan 7B, Malmö.

Talare
Catharina Hempel Kipp, f.d. generalkonsul i Jerusalem och f.d. ambassadör i Syrien och Libanon, har också arbetat med bl.a. den s.k. israelisk-palestinska fredsprocessen, Libanon, Syrien och mänskliga rättigheter i ett brett perspektiv.
Helen Rask, frilansjournalist, som de senaste 15 åren arbetat med flyktingar i Mellanöstern bland annat för UNRWA i Gaza och på Västbanken, för UNHCR i Syrien och Sudan, samt varit chef för Sidas enhet för Mellanöstern och Nordafrika i Stockholm.
Bakgrund
Det pågår en flyktingkatastrof i Mellanöstern. Bland dessa flyktingar finns en grupp som varit på flykt sedan slutet av 1947, då FN föreslog att Palestina skulle delas. Över 700000, ca 75 % av palestinierna tvingades på flykt. När Israel ockuperade Västbanken och Gaza 1967 blev många flyktingar en andra gång. I dag lever majoriteten palestinier utanför Palestina i flyktingläger i Mellanöstern och i övriga världen. En mindre del finns i läger på Västbanken, i Gaza och Östra Jerusalem. 
   De palestinska flyktingarna har drabbats hårt av de konflikter som utspelar sig i Mellanöstern, t.ex. under kriget i Irak 2000-talet, invasionen av Kuweit 1990, massakern i Sabra och Shatila i Libanon 1982, Svarta September i Jordanien 1970-71 och nu senast i Syrien, särskilt i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus där människor svultit ihjäl.
   FN:s beslut från december 1948 (resolution 194) om palestiniernas rätt att återvända till sitt hemland eller att få kompensation är en av frågorna i fredsprocessen mellan palestinierna och den israeliska regeringen.
Arrangörer: Palestinanätverket i Malmö och Palestinagruppen i Lund i samarbete med ABF Malmö

Pusselbitar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet var de enda som sa nej till NUON-affären.

Professor Bo Burström, STV, Vetenskapens värld, 13/5:
 • Förväntad livslängd kan skilja ungefär fem till sex år mellan olika bostadsområden.
 • Topprocenten, den rikaste hundradelen,tjänar ungefär en tiondel av alla inkomster som tjänas av den vuxna befolkningen i Sverige.
 • Inkomstklyftan växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.
 • 70 procent av svenska folket vill att den ska minskas.
 • När inkomstklyftorna växer sjunker skolresultaten

Den borgerliga regeringen har kastat oss mer än 50 år tillbaka i tiden. Till en tid då rika levde och fattiga dog.
Eva Franchell, Aftonbladet 13/5

Skolpengen i Alliansens budget av Gunnar Stensson

Skolpengen i kombination med friskolesystemet och elevernas fria skolval leder till skolsegregation, sjunkande kunskaper och vinstuttag. Skolpengen gör girighet till skolsystemets främsta drivkraft. Skolpengen stjäl resurser från de elever och skolor som har störst behov och överför dem till skolor som inte behöver dem. Skolpengen undergräver lärarens auktoritet och verkar korrumperande på skolornas ledning. Pengar, som borde användas till undervisning, slösas bort i reklam. Skolpengen förvandlar betyg till försäljningsargument och leder till betygsinflation, samtidigt som ökad betygsanvändning skapar stress bland allt yngre elever.
   Allianspartierna har kanske upptäckt några av dessa missförhållanden och vill därför i årets budget göra en översyn av skolpengssystemet – för att behålla det! 

Det går inte att behålla skolpengen om man vill styra skolan bort från den kurs som lett till PISA-haveriet. Skolpengen driver skolan för full maskin genom dimmorna mot isberget.
   Därför vill de rödgröna partierna avskaffa skolpengen. Det ger dem möjlighet att återupprätta kunskapsskolan och styra resurserna till de individer och skolor som har störst behov. Det gör det möjligt att förhindra att lundabornas skattepengar hamnar i skatteparadis.
   Det gör det samtidigt möjligt att rädda de alternativa friskolorna och det fria skolvalet genom att eliminera de frestelser till vinst och korruption som skolpengen medför. Riskkapitalets giriga hajar förvisas från den pedagogiska verksamheten. Skolor med alternativ pedagogik får möjlighet att utvecklas och växa sig starka.
   Det blir svårt att dra upp skolan ur det träsk vari den sjunkit under de senaste åtta åren. Men det är nödvändigt att försöka. För att försöket ska bli möjligt måste de rödgröna partierna vinna valet! Sedan gäller det att kavla upp ärmarna och rädda vad som räddas kan.

Nyhetsbrev Isolera Israel nummer 18, den 13 maj 2014

Detta nyhetsbrev ges ut av nätverket Isolera Israel. Det innehåller senaste nytt när det gäller bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot Israel, både i Sverige och internationellt. Detta och gamla nummer av brevet hittar du på Isolera Israels hemsida.

Rubrikerna i senaste nyhetsbrevet är:

■ G4S vaktar palestinierna och Stockholms sjukhus

■ Låt inte Israel medverka i Eurovision Song Contest 2014!

■ Utrikespolitiska Föreningen i Stockholm avböjde medverkan i ett seminarium med organisationen Svensk Judisk Dialog

■ Bill Gates måsta sluta investera i Israels tortyrfängelser

■ Frige Mordechai Vanunu. Ge honom asyl i Sverige!

■ Framgång för bojkott av arkitekterna bakom Israels ockupation

■ Studenter säger JA till BDS i England, Irland och Skottland

■ Pink Floyd till Rolling Stones: Bojkotta Israel!

■ Rabbiner uppmanar till desinvestering av Hewlett-Packard

■ Desinvesteringsrörelsen fortsätter att svepa över amerikanska universitet

■ Desmond Tutu: USA:s lagstiftare måste sluta bekämpa det fria ordet i Palestina

■ Statligt israeliskt vattenföretag förlorar portugisiskt kontrakt
Isolera Israel är ett nationellt nätverk av föreningar, grupper och individer som tror att en stark och bred kampanj för bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) mot Israel är ett effektivt och tydligt sätt att stötta Palestinas kamp för frihet och rättvisa. Stöd oss genom att sätta in ditt bidrag på postgiro 58 27 44-9.
Anna Birve och Dick Urban Vestbro
Samordningsgruppen för nätverket Isolera Israel

Peak oil – Nuon – Ukraina - fracking av Gunnar Stensson

För några år sedan oroade vi oss över att oljeproduktionen i världen hade uppnått ”peak oil”. I fortsättningen skulle tillgången minska och oljepriset stiga, vilket skulle leda till ökande kostnader för nästan alla andra produkter. Vi närmade oss slutet på den fossila energins och tillväxtens epok.
   Vi ägnade problemet stor uppmärksamhet i Veckobladet. I synnerhet Erik Kågström skrev flera insiktsfulla artiklar. Vi var inte ensamma om att oroas. En stor del av samhällsdebatten fokuserade på frågan och flera debattböcker publicerades, som ”Slutet på världen som vi känner den” av Claus Leggewie och Harald Weltzer, ”Välståndskriget” av Gabor Steingart och ”Myten om maskinen” av Alf Hornborg. De är alltjämt ytterst läsvärda, i synnerhet ”Myten om maskinen”.
   Jag minns en debatt mellan Alf Hornborg och en traditionell nationalekonom i Palaestra för tre år sedan.  Alf Hornborg hade argumenten och perspektiven. Nationalekonomen hade sin troskyldiga tillit till att ”marknaden” skulle lösa problemen. Alf Hornborg vann debatten. 
   Men utvecklingen tycktes ge nationalekonomen rätt. Den ekonomiska krisen ledde till minskande energikonsumtion – och sjunkande priser, vilket inte minst den aktuella Nuon-affären visar. Rysslands ökande gasexport bidrog till prissänkningen. Och framför allt: USA löste sin energikris genom att utvinna olja och gas ur skiffer genom så kallad fracking. Därmed blev USA – och Kanada – självförsörjande när det gällde energi. Det tycks finnas mycket stora energitillgångar att hämta ur berggrunden på den nordamerikanska kontinenten.
   Men det är också helt klart att fracking utgör ett stort miljöhot. Väldiga arealer fördärvas i USA och Kanada. Vattnet förgiftas. Människor, djur och vegetation drabbas. Den bistra verkligheten kommer än en gång att hinna ifatt exploatörerna. Frågan är bara när.
   Den politiska utvecklingen styr – eller påverkar - ekonomin. Energipriserna kommer sannolikt att stiga på grund av Ukrainakrisen. När Ryssland stänger gaskranarna går priset upp enligt lagen om tillgång och efterfrågan.
   Prisökningen tillfälligt ha den positiva effekten att utvecklingen av alternativa energikällor kommer igång igen. Men eftersom Ryssland är beroende av inkomsten från gasexporten och länderna i väst, Tyskland, Polen, Frankrike, behöver den ryska gasen, så nås sannolikt ganska snart en överenskommelse mellan EU och Ryssland, som innebär en återgång till läget före den ukrainska krisen.
   På sikt kommer de fossila energitillgångarna förbrukas och klimatet bli varmare, med de destruktiva konsekvenser det innebär. Marknadsfundamentalisterna skjuter bara problemet på framtiden. Tillväxtkritikerna står för sanningen. Den ödesdigra frågan är, hur länge nationalekonomer och marknad komma kunna fortsätta resan mot helvetet.
   I det långa loppet är vi alla döda, var det svar Keynes en gång gav en kritiker. Men vi är skyldiga dem som kommer efter oss att se längre än näsan räcker.

En karnevalshistoria av Måns P.

Här återkommer efter många års frånvaro en lite annorlunda typ av bidrag till VB. Vi gör ett undantag med anledning av instundande karneval. Betrakta det som ytterligare ett bevis för att det kan hända nästan vad som helst i Lund när det är karnevalstid. Vi kunde ha svurit på att skribenten Måns P var förlorad för alltid för våra spalter.
red

Livet rymmer många faror, det vet vi alla. Bland de faror som hotar brukar man inte sällan särskilt nämna onykterhet och dryckenskap, en mänsklig böjelse som fått mången kamrat på fall. Men också det motsatta kan leda till problem, vilket den här historien visar. 
   Det var inne på Gleerups jag träffade min gamle vän, min fest- och schackkompis Lasse, sedan länge välbeställd överläkare i Kristianstad. Vi känner varandra sedan hans tid i Lund. Han var en sex-sju år äldre än jag och jag var ofta gäst hos honom och Marie i deras radhus nere på Nilstorp. Vi hade faktiskt rätt roligt där. På den tiden hängde jag ihop med Kristina. Där förekom också Jan och Eva och jag minns särskilt två sköterskor från Lasses klinik, blonda flickor som var nätta i dansen och som båda hette Ingrid.
   Nåväl, det var nu i julas och jag var på Gleerups för att köpa några julklappsböcker, och där stod så plötsligt Lasse. Vi började förstås prata om gamla tider, tidigt sextiotal eller så. Det var ju så att vi inte bara dansade och hade roligt med flickorna (och de med oss, vill jag gärna tro), vi tömde också en och annan bägare som man brukar säga. Vad gäller flickorna satte Marie en mycket tydlig gräns för Lasse, det var rätt uppenbart. Hur som helst, det kunde hända att vi kanske drack några glas för mycket, så där mitt i veckan, även om vi nästa dag skulle stiga upp muntra och glada och börja jobba från klockan åtta. Det var detta Lasse och jag bytte lite minnen om där på Gleerups. Då sa han plötsligt med lite annan ton i rösten:
   – Nu ska jag berätta något för dig som jag aldrig har talat om för någon förr. Det handlar om att också överdriven nykterhet kan ha sina faror.
   – Jaså, månn det?
   – Jo det var ju så, sa Lasse, att vid Karnevalen 1962 så hade han jobbat i Spökkällaren som traditionsenligt var inrättad i katakomberna under AF. Hans uppgift var att där ungefär två gånger i minuten dels avlossa ett knallskott, dels låta en bila falla på en docka så att huvudet åkte av. Ja huvudet var alltså löst från början, men det skulle se så ut, och huvudet kunde med ett snöre snabbt dras på plats igen. Han hade tagit på sig uppgiften för att få vara med i karnevalståget där han skulle vara Kirk Douglas, en då välbekant om än erkänt dålig amerikansk filmskådespelare, som han faktiskt liknade lite grann. Att jobba i Spökkällaren var rätt attraktivt det också, men det var en sak förbunden med den speciella uppgift han fick som gjorde den lätt asketisk: han måste vara absolut nykter. Effekten med knallskottet i startpistolen skulle komma i exakt rätt ögonblick för att den rätta skrämseleffekten skulle uppnås. Vad gällde bilan skulle den falla precist så att den inte föll vid sidan och kanske skadade någon. Den var nämligen rätt tung och var faktiskt lite vass. Lasse hade fått svära på att vara absolut nykter, att inte förtära en droppe. Det var en förutsättning för jobbet och över sig hade han Spökkällarchefen, en äldre jurist med vissa kroppskrafter och ett betydande nit för uppgiften. 
   Jaha, och då var det så att när Spökkällaren stängde framåt tio och jag tror det var sista karnevalsdagen så skulle manskapet där ha sin lilla efterfest i en av de små källarsalarna på AF. Och fest blev det, av den orgiastiska sort som kan förekomma just i karnevalssammanhang. Karneval betyder ju egentligen ¨farväl kött¨, men det är knappast något som brukar prägla sådana fester. Det mest utmärkande för den här festen blev helt enkelt att alla blev sanslöst berusade. Den biträdande spökkällarchefen var medicinare och hade för evenemanget skrivit ut tre liter sjuttioprocentig etylalkohol. ”För utvärtes bruk” stod det visserligen på etiketten men spriten blandades på känt sätt ut med vatten och flera liter apelsinjuice, varpå det hela serverades i dricksglas. En blandning av denna typ är särskilt förrädisk därför att den inte smakar särskilt mycket sprit utan mest färsk frukt.
   Knockoutdrycken förtärdes i stora mängder av de dansande (twist var modedansen det här året) som ville läska sig. Konsekvenserna blev förödande, folk vacklade omkring på dansgolvet redan efter tre kvart,
   – Men, sa Lasse, jag var spik nykter. Jag var liksom inte inställd på att dricka, hade inte druckit så mycket som en öl på hela dan och nu hade jag bara ingen lust till det. Jag var den ende nyktre, dvs. det trodde jag tills jag fick syn en flicka som likaså var helt nykter. Hon var norska, från Lillehammer, och gick på lufthopperiet, ja så kallades sjukgymnastutbildningen på den tiden.
   – Jaha, sa jag, uppstod det sympati?
   – Det kan man lugnt säga, sa Lasse. Vi var de enda som var vid våra fulla fem sinnen och de gjorde sig förstås snabbt gällande. Du vet hur norska flickor kan vara: ganska högresta, vansinnigt friska och glada och, får man säga, initiativrika.
   – Nåja, för all del, sa jag.
   – Ja, vi kom ju rätt snart på att vi inte hade där att göra bland alla fyllehundar utan ville dra oss undan till något mera avskilt och ostört. Så vi gick hem till henne, hon bodde i en liten konstig länga på en bakgård till Stora Fiskaregatan. Rätt fint hade hon det, det var inget stort, men där var plats till en bred säng. Hon nästan kastade sig över mig, jag tror vi hamnade på tvären. Ja, så gick det med det.
   – Det var väl en fin berättelse sa jag, ni fick dygdens belöning när ni nu hade hållit er nyktra och det ska jag tänka på nästa gång jag går på fest. Eller, blev det några efterverkningar…?
   – Det kan man lugnt säga. Marie blev som vansinnig.
   – Marie, hade du träffat henne då?
   – Herregud, vi hade ju förlovat oss vid nyår! Hennes far hade visat mig hela gården uppe i Småland och särskilt betonat hur viktigt det var att sköta skogen.
   – Att du var förlovad begrep inte jag. Hur fan gick det?
   – Jodå, det gick ju inte att hålla hemligt vad som hade hänt. Marie gjorde slut på stubben och det höll sig i två månader. Men sen blev jag förlåten. Och nu har vi varit gifta, ja är det 47 år.
   – Och den norska sjukgymnasten då?
   – Ah, hon hade en fästman hemma i Gudbrandsdalen, det blev inget mer.
   – Ångrade du vad du hade gjort?
   – Vad tror du?
   – Och sensmoralen?
   – Ja den måste väl vara att överdriven nykterhet faktiskt kan ha sina faror.

Föreläsning om Nakba

Nakba

Al Nakba eller Nakbadagen, högtidlighålls den 15 maj.  "Den stora katastrofen", var flytten av invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel under 1948 års arab-israeliska krig.
 

 

Ett stort antal araber flydde eller fördrevs från den del av Palestina som Israel intog. Uppgifterna om hur många har varit väldigt varierande. Från arabiskt håll har uppgivits 900.000 medan en officiell israelisk uppskattning stannar på 520 000. FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726. 000 och det Brittiska utrikesdepartementet har angett siffran 711 000. Enligt historiken Benny Morris är 700.000 en rimlig uppskattning.
I mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända. 500 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer där invånarna fördrevs och mycket av infrastruktur och byggnation totalförstördes. Marken blev i många fall naturreservat eller uppläts som mark för nybyggnation åt kibbutzrörelsen. Listan över palestinska byar som avfolkades 1948 omfattar 660 byar.
(Svenska wikipedia)

Uppdatering av Gunnar Stensson

Göken gol i morse. Näktergalarna kom till första maj.  Äppleträd, kastanj, lönn, hägg och syren blommar för fullt. Körsbär och plommon är överblommade. Gräs, timotej och råg går i ax. Nu väntar jag på hagtornsblommorna och lite senare fläderklasarna.  De monokromt gula rapsfälten håller på att mista intensiteten. Änderna samlar ängsligt sina dussintals kycklingar omkring sig.

Pusselbitar

Högern har alltid ansett att det är viktigt att sänka skatterna för de rika ty då blir de flitiga...
Samtidigt måste man dra in på arbetslöshetsersättningar och liknande som går till de fattigaste, ty om de får mer pengar blir de lata.
Jan Guillou, AB 4/4

Vi har en jobbpolitik. Ni vill skapa ett bidragssamhälle.
Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten


Sverige har redan västvärldens högsta marginalskatt för höginkomsttagare. Men det räcker tydligen inte. Socialdemokraterna vill höja skattesatsen ytterligare till 60 procent genom att trappa av jobbskatteavdraget för inkomster över 60 000 kronor i månaden.
Anna Dahlberg, Expressen 6/5

Vi glömmer lätt att marginalskatterna i USA på 1950-talet var över 90 procent. En gyllene amerikansk era verkar inte ha stått i vägen för sådana skattenivåer. Tvärtom ansågs de vara en del av den.
Katrine Kielos, AB 4/4

Skatterna för de rika bör ligga på konfiskatorisk nivå för att hålla rofferiet tillbaka. Thomas Piketty, Capital in the Twenty – First Century, Belknap Press

…FOTSVETTEN… SKA KROSSAS!! av Gunnar Stensson

Det soliga Stortorget är scenen för demonstrationsbaletten Första Maj. Socialdemokraterna inleder stillsamt. Jag hakar på vid Bantorget och ansluter mig till ett textat plakat som kräver att Klostergården ska få tillbaka sin Träffpunkt. Nickar åt några andra pensionärer hemifrån.
   Det är livligare när Vänsterpartiet samlas. En brokig orolig massa. Högtalaren ekar ohörbart. Förväntan växer. Kommer aldrig Röda Kapellet? Nej.
   Ur intet uppenbarar sig plötsligt tjejerna nerifrån Södergatan, ett långt tåg med glada ansikten och ljusa röster. Enstaka killar också. De dansar förbi. Alla är överraskade. Många stämmer in i deras slagord. Andra ser betänksamma ut. Så försvinner de igen, borta vid Kino.
   Mässingsinstrument glimmar i torghörnet mot Gleerups. Röda Kapellet. Folkmassan formerar sig i kolonner. Poliserna är stressade. Plötsligt sätter sig tåget i rörelse. Vi hamnar bakom en disciplinerad talkör som ryter ”SKA KROSSAS!”
 

 

Efter en stund frågar Kalle vad det är som ska krossas. Vi lyssnar båda. Det är ett trestavigt substantiv med ett O i början och sen ett E eller Ä. Vi frågar Gun som är fyrtio år yngre än Kalle och jag och har bättre hörsel. Hon lyssnar. ”Det låter som fotsvetten”, säger hon sen. Det är ju orimligt, tycker vi. Men när vi hör efter märker vi att det stämmer. FOTSVETTEN! ropar de unga männen. Så följer en kort paus, och så: SKA KROSSAS! Det måste vara en kod, gissar jag. Fotsvetten syftar på alla dem som trampar på människovärdet.
   Nu får vi annat att tänka på. Vid stadsbiblioteket på St Petri Kyrkogata hör vi ljudet av annalkande talkörer och högtalarmusik. En demonstration, en som är mer vänster än vi. Gatan är ganska trång. Det påminner om den där kompositionen som beskriver hur två mässingsorkestrar närmar sig varandra, möts och sedan avlägsnar sig igen. En massa polisbilar blänker i solen. En gång överensstämmer talkörerna. INTERNATIONELL SOLIDARITET ropar vi. ARBETARKLASSENS KAMPENHET svarar de. Sedan uppstår visst lite gruff längre bak i tåget.
    När vi går tillbaka mot Stortorget på Klostergatan hör vi åter den mystiska talkören. FOTSVETTEN!...SKA KROSSAS! Kalle blir tvungen att tränga sig fram och fråga. Han kommer tillbaka. Mysteriet är löst. Någon ropar Kampen... och lite senare Fascismen... men det hörs inte hit. Vi lyssnar spänt. Jo, någonstans i det allmänna skanderandet kan man ana en svag röst: kampen... Talkören dånar: FORTSÄTTER! Fascismen... SKA KROSSAS!
   Vi funderar på det snart 50-åriga slagordet Krossa USA-imperialismen! Det var tydligare och ingen kunde undgå att höra det och förstå.
   Men nu är vi tillbaka vid Stortorget. Röda Kapellet spelar Internationalen, alla sjunger och så ska Ali Esbati tala. Demonstrationsbaletten klingar av. Kvar finns minnet av fyra demonstrerande tåg som marscherat omkring i Lunds stadskärna som på det sättet varit levande, en stund.

Det pragmatiska partiet? av Lucifer

Jag önskar jag kunde säga något av intresse om EU-valet. Men det kan jag inte utan faller tillbaka på kommunalpolitiken. Dvs. inte heller där hittar man så lätt något. M och Fp fortsätter att gå som i sömnen mot ett svidande nederlag i Lund. Regionen då? Ja, själv funderar jag på en affisch där det bara står: ”Rösta som du vill bara du inte röstar på Miljöpartiet i regionvalet.” Skälet torde vara välbekant: Mp har varit fullt engagerat för den borgerliga sjukvårdspolitiken i Skåne.

Samvetskval
Nej, det är Vänsterpartiets interna samvetskval som är värda några rader. I veckan behandlade Lunds kommunstyrelse en ansökan från de som arrangerar ett jippo kallat ”Thomanders jul”. Det består väsentligen i att några personer under veckorna före jul åker runt i centrum i en hästdragen vagn utklädda till lundaborgare vid förra sekelskiftet. Det påstås vara oerhört uppskattat och avgörande för julstämningen i Lund. Med häst och allt går det på en miljon och nu vill man ha 300,000 av kommunen för annars blir det inte av. Själv skulle jag i så fall bära det med jämnmod, men så är jag också en gammal surkart. När detta läses är frågan säkert avgjord av de eniga borgarna och V:s ställningstagande i frågan är utan betydelse. Och 300,000 är inte ens felräkningspengar i kommunens räkenskaper
   Det finns en myt att V:s ställningstaganden är helt förutsägbara och präglade av en enhetlig partilinje. Så är det inte. T.o.m. i spårvägsfrågan finns det några avvikande röster, låt vara att en överväldigande majoritet är för spårvägen som en rationell lösning på ett trafikproblem. Men i det här fallet är nog styrkeförhållandet mer jämnt.
   Pragmatikerna säger att visst, Thomanders jul är kanske lite tramsigt, men barnen uppskattar det, Och viktigare vänsterpartiet ska väl inte bara vara ett nejsägarpart, ett parti som säger nej till allt som är lite roligt och annorlunda och som lyser upp vardagen. Det är ingen stor summa pengar det handlar om, inte ska vi väl utmärka oss för att vara mot det här. Det kan väl sägas att det här är ett resonemang som har stöd av de ledande kamraterna, som man säger. Och, det är ingen som säger det, men man anar det i tonfallen, det är kommunalval om fyra månader.
   Partisterna, om man får kalla dem det säger att här går väl ändå gränsen. Ska Vänsterpartiet stödja denna historieförfalskning där man målar upp ett Lund som aldrig har funnit annat än i borgarnas fantasi? Ska vi hylla en påhittad borgerlig idyll när verkligheten vid förra sekelskiftet för det stora flertalet var fattigdom och elände? Om köpmännen i Lund vill lägga pengar på det så är det deras sak, men använd inte våra skattepengar. Och 300,000 är ingen struntsumma – det finns rader av goda förslag från V och andra med goda sociala eller kulturella syften som har avslagits. Ja, det är snart val och vi vill rösta på ett parti som står för sin hållning.
   Vem kan man lita på?

Inga seniorbostäder på Svenshögskolans gård?! av Lena Fällström

När tekniska nämnden skulle fatta beslut om markanvisningsavtal för Seniorgården för deras del av Norra Fäladen 4:1 och Borgaren 1 (Svenshög-skolans gård och Borgareparken) såg vi texten Seniorgården kan ”om erforderlig marknadsföring visar på att det inte går att bebygga båda fastigheterna med seniorbostäder överlåta den norra fastigheten (= den på skolgården/S) inom koncernen”.
   Socialdemokraterna har sedan förslaget kom första gången påtalat det absurda att bygga ett bostadshus inne på en skolgård, i synnerhet i ett område som förtätas på många håll och man kan förvänta sig att antalet elever både i skola och förskola ska öka.
   Socialdemokraterna har även i flera år påtalat att Borgareparken behövs för de boende som blir fler i takt med att förtätningen på Parternas Gränd fortgår och att LKF förtätar på egen mark.
   Eftersom tekniska förvaltningen kraftfullt påtalat konsekvenserna för barnen då deras friyta minskar både på skolgården och i parken och att ett högt bostads-hus innebär att skolgården blir mindre och skuggas yrkade vi AVSLAG på markanvisningsavtalet för Seniorgården.
   Att öppna för möjligheten att om erforderlig marknadsföring visar på att det inte går att bebygga båda fastigheterna med seniorbostäder kan Seniorgården överlåta den norra fastigheten inom koncernen anser vi vara helt i strid med de tankar som framförts från Alliansen och andra att seniorbostäder behövs just på denna plats! Från Socialdemokraterna har vi hela tiden sagt JA till att bygga seniorbostäder, men föreslagit andra platser i närområdet.
   Frågan har ställts till Seniorgården och Stadsbyggnadskontoret vid samråds- och öppna möten ”Vem vill bo på en skolgård?”, men det enda som framförts är att det troligen blir mindre bus på en skolgård om det finns närboende som har fönster dit och kan se – inte vem som faktiskt vill bo där.
   ”Skolans gård till skolans barn – Nej till Seniorgårdens plan!”
Lena Fällström, gruppledare S i tekniska nämnden

Mötesplats Klostergården av Ulla Larsson

Öppet brev till Lars Johansson och Emma Carnhede

I SDS 2014.01.13 berättas om nya Mötesplats Klostergården. Bland annat intervjuas Mai Almén (S) om husets bristande handikappvänlighet. Emma Carnhede svarar: ”Om det visar sig att de här lokalerna inte fungerar för vår verksamhet så får vi titta på andra alternativ.” Även Lars Johansson (M), ordförande för vård- och omsorgsnämnden, säger: ”Blir det problem får vi kanske göra på något annat sätt”. Och problem är det och har varit. Så nu är det dags att infria era löften!

Vecka 14 gick det inte att komma in i huset. Vi fick banka så att städerskan släppte in oss. 22 april stod det i SDS att mötesplatsen var öppen. Det var fel! Vi fick gå hem. 29 april var hissen avstängd. De som hade rollatorer och inte fick bärhjälp upp gick hem.
   För fikat har vi tillgång till en lokal där max 10 personer får vistas. När vi blev fler, vilket hände varje gång jag var där – måste någon avbryta sitt samtal med övriga pensionärer och gå ut i nästa rum. Detta stora rum, där max 30 personer får vara, har inga gardiner och upplevs som en samlingsplats för barn. Möblerna är små och absolut inte sittriktiga och lämpade för pensionärer. De andra Träffpunkterna har mysigare miljöer.
   På torsdagarna står det i Seniorum att det är soppa i Helgeandsgården. Vi upplever det som ett sätt för ansvariga att den dagen slippa sätta in ett eget program. Vi är vuxna nog att bestämma själva! Och alla pensionärer tillhör inte svenska kyrkan.

Vi som bor på Klostergården vill ha våra aktiviteter här. Det finns inte någon som helst anledning till att vi ska ha dem på Träffpunkt Gernandska Lyckan. Sedan buss 11 drogs in stannar ingen buss där. Nu är det dags att ni, som sitter i Vård- och Omsorgsnämnden, och även ni politiker, som styr Lund, tar ert ansvar och infriar era löften. Vi kommer att driva frågan tills ni gör som ni lovat!

Önskemål. Vi vill ha en Träffpunkt värd namnet. Den ska ligga på första våningen, så att man kan köra in även med rullstol, och vara fullt handikappanpassad utan trösklar och med sittriktiga möbler anpassade för äldre och rörelsehindrade.
   Om ni inte förstår vad jag menar så finns möjlighet att göra studiebesök på andra Träffpunkter. Rummet, där man ska fika och äta, ska ha plats för fler är tio. Vi är över 1300 pensionärer i Klostergården.
   Två månader har gått. I april hade vi tillgång till lokalen 6 förmiddagar av 9, i maj blir det också 6, om inte skolan behöver lokalen akut.
   Vad kostar lokalen att hyra dessa 24 tim/ månad? Är det lika dyrt ned en riktig Träffpunkt som de 800 000 kr städningen av stadsparken kommer att kosta?
   Anser ni verkligen att detta styvmoderliga sätt att behandla oss cirka 1300 pensionärer på Klostergården är omtänksamt? Det är ju oss ni ska serva. Tänk på det!
Ulla Larsson, pensionär

Lund - staden som icke är! av Per Strandell

Detta makalösa Lund. Nyligen gick kulturnämndens ordförande, folkpartisten Holger Radner, ut och satte en överrock på konsthallens chef. I Lund av alla städer. Nu har vi - dess invånare - begåvats med ytterligare ett kulturellt lågvattenmärke ,"Lunds nya kulturhus".
 

 

Det rör sig om en brun bunkerliknande 70-talsbyggnad i ett industriområde i stadens utkant. Eksandhshuset på Öresundsvägen. Hit ut - halvvägs till Bjärred - ska alltså vi lundabor och besökare ta oss för att lyssna på musik eller se teater. Den här fastigheten är ju ett stort hån mot stora delar av begreppet kultur (dvs kul, glädje, berikande, möten, upplyftande etc).
   Men å andra sidan helt i linje med hur Lund konkretiserar sin kultur. Istället för ett vackert, berikande och lustfyllt kulturhus i centrum (som lockat folk till innerstan), har vi en sanslös röra av kulturarenor i femton olika väderstreck; Mejeriet, Stadshallen, Stadsteatern (ett skämt), Stenkrossen, Sagohuset, Grand hotell, Palestra, Biblioteket, sporthallar, kyrkorna, skolsalar och så vidare. Och så nu ytterligare en diffus puttefnask..
   När det gäller kultur och fritid är Lund lite grann av staden som icke är. I denna storstad saknas mycket av vad som finns och är självklart i andra städer av Lunds storlek; ordentliga kulturella och fritidsrelaterade institutioner.
   När vi byggde en ny handbollsarena blev det en karaktärslös låda i miniformat. För att inte tala om stadens fotbollsarena - nu omgjord, men i grunden byggt kring grushögar från Klostergården. Vi har som framgått inget attraktivt, spännande och givande kulturhus som skulle locka både folk och artister.
   Vi i Lund ska få ett "kulturhus" i en nedlagd industrilokal. Och bråttom är det. Så bråttom att kulturfolket i Lund inte hunnit samla sig. Orsaken till skyndsamheten är att kontraktet med ett annat lågvattenmärke, Stenkrossen, snart går ut och en ersättningslokal är av nöden.
   Att bygga är inte aktuellt. Visserligen skulle Holger Radner gärna vilja ha ett fint vackert kulturhus men att ekonomin inte tillåter det. Det är en sanslös motivering. "Ekonomin" i en kommun är vad invånarna är beredda att satsa. Lunds invånare lider inte av brist pengar - däremot brist på politisk kraft.
   Inget är klubbat (gudskelov) men säger politikerna ja är det nya kulturhuset inget annat än ett skandalöst agerande av de styrande. Är det här vad man mäktar med? Detta "Östeuropa" ska vi alltså visa upp för besökare och artister?
   Det är pinsamt. Det är bedrövligt. Det är sorgligt. Det är Lund. En stad som ville bli bli Europas kulturhuvudstad 2014. Med Eksandhshuset ser vi förklaringen till varför Umeå vann.

Män som hatar kvinnor av Gunnar Olofsson

När de palestinska organisationerna Fatah och Hamas inleder diskussioner om fred och försoning blir reaktionerna omedelbara. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sparkar bakut, och säger att då blir det inga mer förhandlingar med Israel i alla fall, och USA-presidenten Obama meddelar att det kanske är dags att ta en paus helt och hållet från alla fredssamtal. FN-chefen Ban Ki-moon varnar för ”ensidiga åtgärder”, utrikesminister Carl Bildt bloggar att i Mellanöstern händer verkligen inte mycket positivt, och i Svenska Dagbladet skriver ledarskribenten Per Gudmundson att ”försoning mellan Fatah och Hamas är heller inte önskvärt”.
   Det här är män som hatar kvinnor. Ett tydligt stöd till, och erkännande från omvärlden av försoning mellan de palestinska grupperna, skulle otvetydigt öppna dörren för en rättvis och varaktig fred mellan Israel och palestinierna. Ett slut på raketangrepp och självmordsbombare och en lösning av konflikten i enlighet med FN:s resolutioner. Något som i slutändan gagnar inte minst kvinnor, och barn, som är de främsta offren på alla sidor i denna liksom i alla andra konflikter.
   Men männen som hatar kvinnor vill inte ha det så. De prioriterar upprustning och krig framför kvinnohälsa, bygger ut sina baser och militärallianser i stället för att satsa på skolor och sjukvård. De vill möta våld med mer våld, och föredrar militära ”lösningar” framför förhandlingar. De provocerar nu fram ett inbördeskrig i Ukraina och gnisslar tänder när mer ansvarsfulla ledare i FN hindrar dem från att bomba Syrien till grus och aska. Männen som hatar kvinnor vill fortsätta att hålla 1,7 miljoner människor i Gaza under avspärrning och utsvältning, och när Gazas Ark – ett opretentiöst försök att med en liten båt få ut åtminstone någon export från området – saboteras av israeliska agenter har man ingen kommentar, ingen kritik.
   Männen som hatar kvinnor finns överallt i beslutsapparaterna, och styr över våra liv och våra barns känsliga framtid. De låter sig gång på gång omväljas, och vi låter det ske. Men i år är det åter valår, och kanske dags att ändra på detta?

”Intetsägande policydokument” om hållbar utveckling på väg till fullmäktige – på nytt av Ulf Nymark

Kommunfullmäktigmötet i april fattade ett för de miljömedvetna lundaborna ett glädjande beslut: det förslag till program för ekologiskt hållbar utveckling för Lunds kommun – LundaEko II - som de borgerliga föreslog skulle antas av fullmäktige fick inte godkänt. Fullmäktige beslutade att skicka tillbaka programförslaget till kommunstyrelsen med uppdrag att på en rad punkter skärpa och förbättra programmet. Bland annat ville fullmäktige ha tydligare mål och målstruktur och att programmet också skulle innefatta åtgärder för att nå målen.

Oppositionen starkt kritisk
Oppositionen har som vi tidigare rapporterat om i VB under hela programprocessen riktat stark kritik mot att den inriktning som de borgerliga gett programmet. Det är ett måldokument med suddiga mål som i många fall inte går att följa upp. Inga åtgärder för att nå målen förtecknas i programförslaget.

De borgerliga struntar i fullmäktigebeslut
Vid det kommunstyrelsemöte som hölls i veckan visade det sig att de borgerliga inte tänker rätta sig efter fullmäktiges beslut. LundaEko II låg på styrelsens bord med förslag om att skicka det tillbaka till fullmäktige utan att ett ord ändrats i programförslaget. Och naturligtvis röstade de borgerliga igenom detta.

Bidrar till politikerförakt
Kommunfullmäktige är det högsta beslutande politiska instansen i Lunds kommun, direktvalt av lundaborna. Att kommunstyrelsen som är satt att verkställa fullmäktiges beslut öppet trotsar direktiv från fullmäktige är uppseendeväckande och bidrar givetvis till att späda på politikerföraktet.

Nytt program?
Nu kommer det som borde vara kommunens och lundabornas främsta vägvisare mot en ekologiskt hållbar utveckling att vara, som tunga remissinstanser påpekat, ett ”verkningslöst” och ”intetsägande policydokument”. Förhoppningsvis blir det efter höstens val en av de första uppgifterna för en ny majoritet i Lund att omarbeta detta dokument eller rentav ta fram ett helt nytt program, så att Lund åter intar en tätposition bland Sveriges kommuner när det gäller miljö- och klimatpolitik.

Rån, raskrig och nationell socialism av Gunnar Stensson

Nazi-staten befann sig ständigt på randen av ekonomiskt sammanbrott. Nazisterna sköt upp konkursen genom att plundra judarna, först i det egna landet, sedan i de erövrade länderna. Plundringen effektiviserades när de 1936 proklamerade Nürnberglagarna, som var ett automatiskt utsorteringssystem för att fastställa vem som skulle definieras som heljude, halvjude eller s.k. Geltungsjude.
   Syftet var att snabbt konfiskera judiska tillgångar för att betala de gigantiska skulder nazisterna ådrog sig genom investeringarna i vägbyggen och rustningsindustri, och för att bekosta de sociallagar som stiftades till förmån för den ”rasrena” tyska befolkningen.
   Hermann Göring fastställde i ett antisemitiskt raserianfall 1938 ”judeböterna” till en miljard riksmark. Under den beteckningen indrevs betydligt mer än Göring hade krävt. Mellan 1939 och 1941 steg tyskarnas privata inkomster 21 procent. Det tyska folket fick det bättre än någonsin. Nazistaten blev populär. Detta beskrivs och analyseras i Götz Alys bok Hitlers folkstat, Daidalos 2009.
   När de judiska tillgångarna i själva Tyskland var uttömda, räddade man sig från konkurs genom erövringar. Efter Österrikes Anschluss följde de slag i slag: Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Belgien, Holland, Luxemburg, Frankrike, Ungern, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Bulgarien. I alla länder tillämpades samma politik. Så finansierades den fortsatta krigföringen.
   Eftersom de tyska arbetarna inkallats till armén var behovet av arbetskraft stort. Det tillgodosågs
med utländska gästarbetare och slavarbetare i koncentrationslägren (en term som man lånade in till Studentkarnevalen 1934, vars centralområde kallades ”Koncentrationslägret” eftersom allt roligt var koncentrerat där, vilket Tove Nordén påminner om i Lundagård).
   Förintelsen var alltså en metod att bekosta den tyska socialstaten – och erövringarna, som gav intäkter så länge expansionen kunde fortsätta. Punkt sattes 1943 vid Stalingrad. De återstående två krigsåren var en permanent ekonomisk kollaps.

Herrman Göring hade svensk anknytning bland annat genom sitt giftermål med Karin von Kantzow. Han var en ofta sedd gäst i skånska slott och herresäten. Som chef för den tyska Richthofeneskadern under första världskriget var han en populär hjälte.

   1931 besökte Karin Boye ett nazistiskt propagandamöte med Göring som huvudtalare i Berlins Sportpalats. Peter Weiss beskriver hennes upplevelse i Motståndets estetik. ”Aldrig skulle hon bli kvitt det ögonblick då hon dukat under för fördärvets hypnos och, mitt i massan i Sportpalatset, lyft sin raka arm, i skogen av uppåtsträckta armar. Varje gång hon tänkte på hur hon fallit offer för sveket i ansiktet där uppe med den mörka hårtesten som föll ned i pannan och ströks tillbaka med en slapp handrörelse, och sedan gått upp i ruset av begeistring, ville hon dö av skam.”
   Göring organiserade Gestapo och de första koncentrationslägren.
   Guillou låter honom bli bekant med Oskar Lauritzsen i Rött och svart, och han spelar som före detta flygaress en ödesdiger roll för Haralds utveckling till SS-officer.
   Gunilla Palmstierna-Weiss berättar i sin aktuella bok Minnets spelplats om en tillställning hos Göring som bevistades av ett holländskt konstnärspar. ”Göring var klädd i uniform tillverkad av rosa mocka och hustrun i guldlamé. Bakom det äkta paret tassade två små lejonungar med en egen djurskötare som sopade upp den avföring lejonen lämnade efter sig.”
   Gunilla Palmstierna tillbringade som barn krigsåren i Holland. Hennes mor Vera, som hade judisk bakgrund, anmäldes efter ockupationen av Rotterdam till de tyska myndigheterna av sin dåvarande man René. Hon räddades av den svenske ambassadören i Berlin Arvid Richert som såg till att hon fick tillbaka sitt svenska medborgarskap. Vera klarade sig, men flera ur familjens närmaste krets dog i koncentrationslägren.
   Göring dömdes till döden i Nürnbergprocessen 1946, men begick självmord med en giftampull innan straffet verkställts.
   Peter Weiss skrev 1965 Rannsakningen, som är en dokumentär iscensättning avNürnbergprocessen. Den fick sin urpremiär samtidigt i Öst- och Västberlin. Gunilla Palmstierna satte upp den tillsammans med Ingmar Bergman på Dramaten 1966.

PS. Den politiskt engagerade Gunilla Palmstierna träffade finansminister Ernst Wigforss. Hon skriver: ”som den pedagog Wigforss var fick jag ingående undervisning i socialdemokratins historia och hans syn på Sveriges ekonomi i förhållande till världsekonomin. Han hade ett synsätt som man fortfarande kan uppfatta som radikalt.”

Bilder från första maj 2014 i Lund

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
3 maj kl 17
”Musik av Brahms”
Emma Jonasson, sång
Nicklas Jonsson, piano

Afganistanarrangemang

Den 7 maj kl 18 arrangeras ett program med Staffan Heimersson “Vandringar i Afganistan....” Lokal: Järnåkraskolans kafé, Mellanvångsvägen 1 Fri entré, men gärna en skänk till SAK utbildningsinsatser i Afganistan
Svenska Afgankommittén i samarbete med Bokstödet (Järnåkrabibliotekets vänförening)

Midnattskörens Vårkonsert

Tid: Lördag 10 maj kl 20
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 på Östra Torn i Lund (Bakom ICA Tornet)
Entré: 100 kr, stud. 60 kr, barn under 10 gratis.
Biljetter: Biljettbyrån i Lund, tel. 046-13 14 15
 

Den legendariske spelmannen Klint-Olle från Delsbo gästar Midnattskörens vårkonsert! 
Han passar också på att ge en workshop och dela med sig av sin känslofulla spelmansrepertoar,
   Övriga gäster är: Jumping Joe, trollande clown och Lustspel, Lundastudenternas spelmanslag
Efter konserten blir det folklig dans!
Arr. Midnattskören i samarbete med Folkuniversitetet

Workshop: Spelmanslåtar med Klint-Olle
Tid: Lör 10 maj kl 15 -18
Plats: Vita Huset
Kostnad: 300 kr
Anmälan: Gösta Petersen


Lär dig trolla av Jumping Joe!
Tid: Lör 10 maj kl 13 -14.30
Plats: Vita Huset
Kostnad: 50 kr för barn från ca 5 år. Vuxna gratis i sällskap med barn.
Joe gör en magisk minishow varefter han kommer att lära ut några av sina bästa tricks!
Affisch »

1 maj i Lund

Några spridda noteringar
Såvitt red kan minnas var detförsta gången det gick fem demonstrationtåg genom Lund den första maj. Om vi tar det i tidsordning så var det:
 1 Socialdemokraterna, ca 300 deltagare
 2 Kommunistiska partiet, ca 30 deltagare
 3 "Anarkisterna", ca 200 deltagare
 4 FI, ca 250 deltagare
 5 Vänsterpartiet, ca 1000 deltagare
Siffrorna är reds egna och synnerligen ca.
   En annan nyhet som red känner sig säkrare på är att det var första gången två demonstrationståg möttes under sin vandring. Vänsterpartiet och "Anarkisterna" möttes i den ganska trånga S:t Petri kyrkogata. I den del av tåget där red befann sig skedde mötet under synnerligen gemytliga former. Om detta möte var en lapsus eller en ny syn på slika ting från polisens sida är oklart men om antalet tåg fortsätter att öka så lär det väl bli nödvändigt i framtiden också. Att även prova korsade demonstrationsvägar vill red avråda från på det bestämdaste!