66 år i skolan 30. 1973-85: 6. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Under mina första tio lärarår i Malmö minskade folkmängden med 25 000. I kvarteren runt skolan var minskningen tydlig. Oro och våld ökade. Jag minns en episod då en tidigare elev stegade in i rasthallen, gick rakt fram till en åttondeklassare och slog ner honom ”för att hämnas för att han slagit min lillebror”. Vid ett annat tillfälle fick en pojke med en stukad fot ett plötsligt utbrott och hotade en lärare med sin krycka. ”Jag ska slå dej i klotet”, skrek han. En vecka senare blev han överkörd av en tung lastbil. Hans bäcken krossades. Han hette Benny.
   En kampanj mot ”flumskolan” inleddes i massmedia. Kvällsposten publicerade en rad skandalreportage. Vid ett tillfälle uppmanade en fotograf några elever att klättra upp på taket över skolans entré.  Äldre konservativa lärare deltog i kampanjen. Den lärare som brukat demonstrera med plakatet ”Bomba Hanoi” påstod i en intervju att han inte vågade gå i skolans korridorer utan en stålbatong. Rektor Alf Andersson blev djupt upprörd. Han och studierektor Marcus Lindbom hanterade krisen väl.
   Nu inleddes Ingegärdarnas kamp. I den deltog också en pedagog som hette Inge-Marie Svensson, älskad av elever och kollegor, men hatad av de reaktionära. Jag hade stöd av min lärarkandidat Bo. Ingegärd Rössler Rosenberg och Ingegärd Sandström, båda från Lund, var ledande i de laddade diskussionerna om pedagogik och samhälle som pågick i lärarrum, korridorer och på konferenser.
   Vi hade tät kontakt och någon gång i veckan samåkte vi till Malmö. De kallade mig den mest ”androgyne” läraren på skolan. Vi inriktade oss på att få in progressiva lärare i skolans olika organ.  Jag var klassföreståndare och Ingegärd Sandström svensklärare i en samhällsvetar-tvåa. Somliga elever hade jag undervisat sedan de var tretton. Vi var båda engagerade i klassen, men Ingegärd ansåg att där fanns en grupp som stod utanför gemenskapen. Vi beslöt att genomföra en veckas lägerskola på Öland i slutet av maj 80. Vårterminen ägnades åt förberedelser. Det gällde att fixa buss, boende och mat. På campingplatsen i Böda fanns det fem stugor med vardera sex sängplatser. Efter samråd med föräldrar och elever beslöt vi att eleverna skulle bo gruppvis med pojkar och flickor i samma stuga. Vi gjorde ett studiebesök i Borgholm och jag cyklade dit med halva klassen en blåsig dag. Vid återfärden var eleverna ivriga att komma tillbaka och bli lediga. Det var fyra mil i motvind. Alla eleverna, pojkar och flickor i 17 - 18-årsåldern, cyklade ifrån mig. Jag kände mig utklassad och upptäckte att mitt självförtroende i klassrummet delvis hade grundat sig på att jag varit starkast i klassen. I fortsättningen skulle jag vara lärare på samma villkor som Ingegärdarna.

VPK Lunds valframgång ledde till ett hektiskt år. Många hamnade plötsligt i nämnder och styrelser där arbetet var helt annorlunda än i aktionerna på gator och torg. Kommunmötena präglades av hårda motsättningar mellan traditionalister och förnyare. Daniel Kallos och Eva-Marie Köhler drev en hård ortodox linje.

   Vid distriktskonferensen i Eslöv i februari 1980 dominerade VPK Lund. Antiimperialistiska utskottet bytte namn till Internationella och fick uppgiften att ansvara för distriktets uttalanden i internationella frågor, vilket medförde att utskottet blev synligt för partiledningen i Stockholm. Oswald Söderkvist och Eva Hjelmström kom och försökte tala oss till rätta. Den hetaste konflikten gällde Sovjetunionens intåg i Afghanistan. De ansåg att Sovjetunionen kämpade för kvinnor och social rättvisa i Afghanistan. Majoriteten i Lund var motståndare till invasionen. Det kom till öppen konflikt vid 1 maj-demonstrationen. När jag tog upp parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan!” ställde sig Daniel framför en kolonn och försökte överrösta oss med parollen ”Krossa USA-imperialismen!”
   Men det var kärnkraftsomröstningen och Nej-kampanjen som dominerade våren. Den 15 mars genomfördes massaktioner i Malmö, Lund och Helsingborg inför omröstningen den 23. Demonstrationen i Lund var så stor att täten efter en runda på Mårtenstorget mötte den bakersta kolonnen på Bredgatan. Jag som gick i främre delen mötte min syster Anna och hennes sambo Jan. Det var blåste kallt men hög stämning. Lunds kommunistiska blåsorkester spelade Guerilleros. Vi såg kommunismen som den enda demokratiska ideologin (den enda som bekämpade kapitalismens klassdiktatur). Eftersom Sovjetunionen och dess satelliter var odemokratiska var de inte kommunistiska. Att kalla blåsorkestern kommunistisk var en provokation.
   Folkomröstningen blev en antiklimax. Nej-linjen samlade bara 40 procent av rösterna. Linje 2 hade räddat kärnkraften för överskådlig tid. Olof Palmes studentafton i AF 17 april samlade få åhörare. Just då var alla oerhört trötta på honom.

Karin hade framgång med ett collage som hon arbetat fram tillsammans med en teatergrupp. Hon hade blivit invald i Kultur- och Fritidsnämnden, men vantrivdes. Diskussionerna var abstrakta och partiföreträdarna grälade utan att ha underlag för sina ståndpunkter. Lilla Teatern behandlades snålt. Karin plågades också av den hårda stämningen i kompol. Anna-Stina Sannerstedt utsattes vid ett möte för kritik på grund av ett beslut hon tagit i en social fråga. Karin fann kritiken orättvis. Och det var inte det enda tillfället. Så hon lämnade det parlamentariska arbetet.
   Jag var trött. Jobbet i distriktsstyrelsen, VU, Internationella utskottet, stadsdelsgruppen och Solidaritet med Vietnam vid sidan av undervisningen och konflikterna i skolan hade blivit tärande. Martin befann sig i ett mellanläge mellan studentexamen och lumpen. Sara som var 16 skulle börja på Polhem och Johanna var sex. Sommarlovet började 9 juni. Vi for till Älghult. Karins pappa Richard blev upplivad när stutarna släpptes ut i hagen!