66 år i skolan 56. 1997-2006: 11 av Den Gamle

Allianspartierna vann valet hösten 2006. Resten av året var en expeditionsperiod i Lunds nämnder och styrelser. Det administrativa system som utbildningschefen Sten-Bertil Olsson – och andra - successivt utvecklat fungerade smidigt, både när det gällde hanteringen av Lunds gymnasier (bortsett från att det fria valet drabbade Vipan) och samverkanskommunernas gymnasieutbildningar.
   Rektorerna på Lunds gymnasieskolor var utomordentligt kompetenta. Särskilt uppskattade jag de kvinnliga rektorer som ledde Katte och Spyken. Alla – skolledare, tjänstemän, lärare och politiker - hade insyn i helheten. Uppstod det problem någonstans i det vidsträckta nätverket uppmärksammades det snabbt och löstes i samförstånd. Eleverna i samverkansområdet hade fri tillgång till ett mycket stort utbud av utbildningar.
   Friskolorna var ännu ganska få och effekterna av det fria valet obetydliga – frånsett Vipan. Men nu förestod förändringar. Fritt val Skåne förbereddes – närhetsprincipen för gymnasieskolan i hela regionen stod på spel. Skolpengen diskuterades.

I november kallades jag som ordförande för utbildningsnämnden till kommunfullmäktige för att svara på en interpellation om hur Lunds skolor skulle påverkas när skolpengssystemet infördes.
   Det var inte självklart att det var jag som skulle göra det. Många menade att det snarare borde vara någon representant för grundskolorna.
   Skolpengen skulle - enligt förespråkarna - i kombination med elevens fria val leda till att resursfördelningen mellan skolorna, inklusive friskolorna, automatiserades. Elevernas val skulle avgöra vart resurserna skulle gå. Marknaden skulle överta politikernas och tjänstemännens funktion. Dåliga skolor skulle slås ut.
   Jag skrev ihop en text på ett par sidor om de administrativa problemen i samband med skolpengen, bland annat att det skulle bli nödvändigt att fastställa en mängd olika skolpengsnivåer eftersom kostnaderna för utbildningarna skilde sig, särskilt inom gymnasieskolan.
   Jag påpekade också problemen som skulle uppstå i skolornas egen planering när resurserna ständigt kunde förändras. En elev kunde byta skola under läsåret. Det innebar att en skola plötsligt förlorade resurser som var nödvändiga, medan en annan skola fick ett tillskott, trots att kostnaderna inte påverkades. (Det tillskottet kunde senare omhändertas som vinst av en riskkapitalist). En skola med stor andel utlandsfödda elever kunde förlora pengar trots att den i själva verket behövde större resurser. Skolpengen kunde alltså leda till att resursfördelningen blev felaktig.
   Jag lämnade in texten till fullmäktigekansliet.

   Svensk skola befann sig 2006 fortfarande på internationell toppnivå och den debatt, som störtdykningen i skolans kvalitet orsakade ett par år senare, hade ännu inte inletts.

Jag gick in i fullmäktigesalen ett par veckor senare, klev fram i talarstolen, såg ut över ledamöterna, som var välbekanta för mig, och började läsa upp mitt manus. Uppläsningen var en ren formalitet. Så skulle det gå till, trots att alla ledamöterna redan fått kopior av texten tillsammans med övriga möteshandlingar. 
   När jag läst färdigt såg jag ut över fullmäktige, frågade om någon undrade över något, tackade för att jag fått tillfälle att framföra mina synpunkter, uppmanade fullmäktige att fortsätta debatten och beredde mig att lämna salen.
   Då hoppade den moderate interpellanten fram, ställde sig mitt emot mig, spände ögonen i mig, lyfte mitt manus med båda händerna, började långsamt riva det i småbitar som singlade ner till golvet och fräste några ord. Det var som i en film. Jag kom att tänka på en scen i ”Mannen som sköt Liberty Valance”.
   När häpnaden efter en stunds tystnad lagt sig, följde några överslätande uttalanden från fullmäktiges ordförande och ett par partiföreträdare. Scenen avslutades med att jag på väg ut ur lokalen passerade interpellanten som då reste sig, sträckte fram sin hand och mumlade en förhoppning om att jag inte var arg på honom. Vi skakade hand varpå han sjönk tillbaka på sin plats.
   Vid årsskiftet upphörde mitt uppdrag i Utbildningsnämnden.

2007 fick Klostergårdsskolan med sin relativt stora andel utlandsfödda elever sina resurser decimerade, eftersom flera föräldrar valde att flytta sina barn till andra skolor. Det oroade skolledningen, lärarna, vars tjänster hotades, och Klostergårdsborna.
   Byalaget, vars ordförande jag sedan några år var, kallade till ett par diskussionsmöten om resursfördelningen och skolpengen i Klostergårdens centrum. Uppslutningen av föräldrar, lärare, elever och skolpolitiker blev stor. Sittplatserna räckte inte. Diskussionen var engagerad, ibland häftig. Lars Hansson, FP, som var skolnämndens ordförande, fick det hett om öronen.
   Ett liknande möte genomfördes i Järnåkraskolan som också berördes av problemen. Som alltid i sådana sammanhang berördes stort som smått, men i centrum stod debatten om skolpengen, hemspråksundervisningen, som blivit en central del i planeringen efter flyktinginflödet under 1990-talet, och resursfördelningen.