GUL CANCER: På morgonpromenad med tant Grön av Gunnar Stensson

Jag går helst ensam, sa tant Grön när jag föreslog att vi skulle följas åt runt dammarna. ”Men okej, det kan vi väl göra.”
   Vi hade inte hunnit längre än till Korpvallen när hon stannade och tog mig i armen. ”Sex harar!” Minsann, sex fältharar lekte på fotbollsplanerna.
   På stigen ner till ån mellan Höjebromöllas odlingslotter stannade hon igen. ”Lunds praktfullaste syrener”, sa hon. ”Titta på dom nu, om en vecka har de blommat över”. Två frodiga syrenbuskar på järnvägsvallen, den ena gredelin, den andra vit, lyste i morgonsolen.
   Och prästkragarna hade slagit ut. Och de knubbiga blå lupinerna. Titta där! En vallmo. Ingen annan blomma har sådana sidennyanser. Äppleträden har blommat över. Det blir många äpplen i år. Hagtornsträd, vita, överallt. Varje liten blomma speciell. Gula eller röda ståndare runt pistillen innerst i blomman. Och doften. Tant Grön andades djupt.
   Jag ville gå vidare. Vi kom ju ingenstans. ”Vi kan titta på de gula rapsfälten på andra sidan Höje å medan vi går” föreslog jag.
 

 

”De gula majsfälten är förgiftade!” röt tant Grön. ”De är besprutade med Butisan top som är förbjudet sedan 2015 men ändå används. Varför? Jo för att utrota vallmo, blåklint och baldersbrå i rapsodlingarna. Och fjärilar, humlor och bin. Sen sprider det cancerframkallande grundämnen i Höje å och i grundvattnet. De gula fälten är lundaslättens cancer. Och den sprider sig.”
  
Hon andades häftigt, gick vidare och stannade igen. Hör du göken! ”Javisst. Koko, koko”, sa jag. ”Tyst med dej!” sa hon. ”Hör du näktergalarna?”
   Sedan spanade hon ut över vattnet. Ett par vita svanar. Hon pekade: ”Titta!! En dvärgdopping.” Den mycket lilla doppingen dök. Sex kycklingar, små som min tumme, undrade vart deras mamma tagit vägen.
   Orrp! Orrp! Prrr!  ”Grodornas parningssång”, sa tant Grön. De sitter i starrgräset och sjunger. Hon började springa och jag var tvungen att följa efter. ”Tyst”, viskade hon. ”Smyg dig in i skuggan på bryggan.”  Rutten vass och grön gegga i vattnet. Hon pekade. Ja, där satt en groda eller padda. Den hade en brun sköld på ryggen med ett smalt grönt band mitt i och gröna framben och bakben. ”Snart är dom miljoner”, sa hon. ”Och sjunger så gräset vajar. Men fiskarna blir inte brunstiga före midsommar.”

   Mellan de breda gröna kaveldunsbladen kämpade ett par blå trollsländor för att bli av med puppornas sista rester.
   Göken gol igen. ”Har du tänkt på att inga gökar vet vilken deras riktiga mamma är”, sa tant Grön. ”Dom tror att deras mamma finns i boet där de växer upp. Och så lägger gökhonan sina ägg i ett likadant bo”. Jag föll i tankar om gökarnas familjeliv.

”Nu ska du få se mina bär”, sa tant Grön. ”Ja dom är inte mogna än men det blir dom snart. Se, svarta vinbär”. Hon stannade framför en stor vinbärsbuske. Och ja, den var full av kart. ”Här ska finnas krusbär också. Svenska. Ja där”. Hon pekade. Och minsann, där växte ganska stora gröna krusbär. En stor maskros lyste i skuggan bredvid. ”Den är god”, sa hon och stoppade den i munnen. Jag gjorde tvekande likadant. Jodå, visst gick den att äta.
    ”Här kommer plommon”, sa hon och böjde ner en gren. ”Och här kommer körsbär”, fortsatte hon och böjde ner en annan. ”Många.”
   Vi gick längs kanten av en gammal åker. ”Nu är vi mitt i framtidens Källby-stad”, sa tant Grön. ”På torget kanske.” Marken var vit av smultronblom. ”Få se om det finns några kart”, sa hon. ”Ja där. Dom mognar om två veckor”.

”Nu ska jag kolla rosorna vid reningsverket.” De var praktfulla. Vita, gula, röda och skära.
   Hon plockade en speciellt skön skär ros. ”Den varar bara en dag”, sa hon. ”En dag var jag vackrast i världen. I början av juni 1959”. Jag tittade på henne. Det kunde kanske stämma. Blänkande svart hår och blek hy. Nu var håret grått och hyn väderbiten. ”I höst blir dom nyttiga nypon”, sa jag.
   Så skildes vi. Jag var trött och satte mig på balkongen när jag kom hem. Jag tittade mot den tomma blå himlen. Plötsligt kom några tornsvalor farande, vände och försvann i det blå.