I skogkanten/Vanaprasthya: Ubuntu – inte utan varandra av Staffan Lindberg

På bio går just nu en film som heter En säsong i Frankrike. Det är en oerhört stark film om två bröder som är flyktingar i Frankrike. Båda är akademiker från ett afrikanskt land. Abbas har två barn sju och elva. Hans fru sköts av milisen under flykten.
   Nu söker de asyl. Asylsökandet ter sig som en totalt opersonlig och anonym relation till myndigheter utan ansikte, annat än polisens.
   På jobbet på grönsaksmarknaden träffar Abbas Carole, som är polska. De blir ett par. När Abbas blir vräkt flyttar han och barnen in hos henne. Man slåss av den närhet som finns mellan Abbas och barnen, ömsint och kärleksfullt. Carole är en varm extramamma.
   Det är just empatin i relationerna mellan de vuxna och med barnen som gör ett så starkt intryck. Ubuntu är det ord som Nelson Mandela använde för att uttrycka vikten av samhörighet för att leva fullt ut. Med varandra kan man översätta det med.
 

 

Från ensam massa till individuellt nätverkande
I fabrikssamhället ersattes för hundra år sedan familj och tradition av styrning av moral från arbetslivet och auktoriteter inom politiken och föreningsrörelserna. Världens mest lästa sociologibok Den ensamma massan av David Riesman (1961) handlade just om detta. Det var i arbetskollektiven och föreningarna som en ny inre sammanhållning växte fram.
   Idag finns inte denna inre styrning. Arbetslivet är splittrat och fragmenterat. Individen måste välja sitt eget nätverk.
   Därför kan lögnen bli verklig för många som oroas över alla förändringar eller inte känner lojalitet med andra. Den enkla lösningen kan bli den enda. ”Skicka hem invandrarna som bara förstör allting!” heter det i denna förförelse.