Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2019-01-31
Historier från Uppåkra
Vi får besök av Uppåkra Arkeologiska Center som berättar om sina spännande upptäckter.
Plats: Klostergårdens bibliotek, Nordanväg 11B, Lund
Tid: Måndag 4 februari 19:00 - 20:00
Arrangeras i samarbete med föreningen KLOK.
Ingen föranmälan krävs.
Plats: Klostergårdens bibliotek, Nordanväg 11B, Lund
Tid: Måndag 4 februari 19:00 - 20:00
Arrangeras i samarbete med föreningen KLOK.
Ingen föranmälan krävs.
Världshistoriens största strejk
Över 200 miljoner indiska arbetare
uppges ha deltagit i den rikstäckande strejk som bröt ut tidigare i
månaden mot de försämrade arbetsvillkoren i landet. Pressen ökar nu på
den nationalistiska regeringen – och protesterna fortsätter.
Gör Folkparken till byggnadsminne!
Bekämpa kulturvandalismen! av Gunnar Stensson
Kommunstyrelsens nyliberale
ordförande Philip Sandberg, som brukar le mot oss i bussarna och från
Sydsvenskans sidor, är ursinnig.
Varför? Jo, för att länsstyrelsen vill göra Folkparkshuset och den fantastiska Folkparken till kulturminne.
Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med byggnadens och Folkparkens ”synnerligen höga kulturhistoriska värden”. Philip Sandberg säger att länsstyrelsen är ”verklighetsfrånvänd och urholkar det kommunala självstyret”. (SDS 25/1)
Philip Sandberg kan nog få stöd av Sverigedemokrater-na som vill riva byggnaden och ersätta den med höghus med seniorboenden. Han är väl sedd i SD-kretsar efter sina ansträngningar att förmå Liberalerna att ansluta sig till högerblocket under regeringsbildningen. Frågan är hur övriga partier i kvintetten tänker.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ vill självfallet bevara kulturhuset och den unika Folkparken.
Huset kan fyllas med kulturaktiviteter”, säger Anders Almgren, S. Det har redan använts av Teater Sagohuset och Kulturskolan och det finns tankar om att flytta Västers bibliotek dit.
Varför? Jo, för att länsstyrelsen vill göra Folkparkshuset och den fantastiska Folkparken till kulturminne.
Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med byggnadens och Folkparkens ”synnerligen höga kulturhistoriska värden”. Philip Sandberg säger att länsstyrelsen är ”verklighetsfrånvänd och urholkar det kommunala självstyret”. (SDS 25/1)
Philip Sandberg kan nog få stöd av Sverigedemokrater-na som vill riva byggnaden och ersätta den med höghus med seniorboenden. Han är väl sedd i SD-kretsar efter sina ansträngningar att förmå Liberalerna att ansluta sig till högerblocket under regeringsbildningen. Frågan är hur övriga partier i kvintetten tänker.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ vill självfallet bevara kulturhuset och den unika Folkparken.
Huset kan fyllas med kulturaktiviteter”, säger Anders Almgren, S. Det har redan använts av Teater Sagohuset och Kulturskolan och det finns tankar om att flytta Västers bibliotek dit.
En strålande septemberdag för fyrtio år sedan arrangerade dåvarande Vpk Lund en folkfest under parkens mäktiga ekar med tivoli, konserter, dans, föredrag, barnlekar och solidaritetsgrupper. Initiativet kom från den dynamiske Daniel Kallos och naturligtvis Gunnar Sandin.
Folkparken är förbunden med den framtida Källbystaden via Folkparksvägen och Maskinvägen, på vilka jag för fyrtio år sedan i skymningen vandrade hem till Klostergården efter festens slut.
Byggnaden kan bli ett värdefullt kulturcentrum för människorna i den blivande stadsdelen.
Folkfesten är ett arrangemang värt att upprepa och fylla med nytt innehåll. V kan utse en kulturgrupp att börja planera redan nu! Teater Sagohuset, Kulturskolan, Västers bibliotek och många andra kan inbjudas att medverka.
En gång var svensk skola bäst i världen
av Gunnar Stensson
Den 20 december införde jag följande notis i min kalender: ”Åke Kroon,
tidigare rektor på Lerbäcksskolan, är död. Tillsammans med Hem och
skolaföreningen drev han i början av 1990-talet igenom
trafikförändringar på Kung Oskars väg, Bryggaregatan och Öresundsvägen
som gjorde att trafiken i Lerbäcksskolan blev säkrare.”
I början av 1990-talet deltog jag som representant för Lunds skolstyrelse i Lerbäcksskolans föräldramöten. Jag var imponerad av rektor Åke Kroons, lärarnas och Hem och skola-föreningens arbete för att göra skolmiljön säkrare och undervisningen bättre. Jag hade då 20 års erfarenhet som lärare i folkhögskola, grundskola och gymnasium, plus insyn i många av Lunds skolors verksamhet.
Åke Kroon och jag träffades senare då och då. Efter hans pensionering hände det att vi råkade mötas vid Höje å.
Minnet av Lerbäck i början av 1990-talet påminde mig om hur annorlunda skolan blivit de senaste 30 åren. Det tycks som om det slags samhällsarbete som Åke Kroon, lärarna och Hem och skola-föreningen tillsammans med eleverna i Lerbäck solidariskt ägnade sig åt nu helt försvunnit.
I stället råder ett korrumperat system med ”fria” val och skolpeng, som enstaka elever - stödda av föräldrar och i somliga fall svaga rektorer - utnyttjar för att tvinga lärarna att sätta orimligt höga betyg. De höga betygen behövs för att skolan ska få tillräckligt många skolpengar. Elevernas kunskapsnivå sjunker.
Det är samma jagifierade system som leder till fusk på de nationella proven.
Lärare som insisterar på rättvisa betyg och ordning i klassrummet blir impopulära, utsätts klagomål från elever och föräldrar och avskedas, som debatten idag - bland annat på Sydsvenskans insändarspalter – visar.
Det ”fria” valet är inte fritt utan riggat och skolsegregationen ökar visar en ny rapport. Samtidigt har de nyliberala partierna i riksdagen säkrat att de vinstdrivande skolkoncernerna får fortsätta suga ut miljoner ur kommunernas skolanslag.
PS. Den artikel av Emma Leijnse som gav upphov till den aktuella debatten om lärarnas försvagade ställning i skolan blir en fråga för utbildningsminister Anna Ekström, S, sedan Roger Haddad, L, skrivit en interpellation.
I början av 1990-talet deltog jag som representant för Lunds skolstyrelse i Lerbäcksskolans föräldramöten. Jag var imponerad av rektor Åke Kroons, lärarnas och Hem och skola-föreningens arbete för att göra skolmiljön säkrare och undervisningen bättre. Jag hade då 20 års erfarenhet som lärare i folkhögskola, grundskola och gymnasium, plus insyn i många av Lunds skolors verksamhet.
Åke Kroon och jag träffades senare då och då. Efter hans pensionering hände det att vi råkade mötas vid Höje å.
Minnet av Lerbäck i början av 1990-talet påminde mig om hur annorlunda skolan blivit de senaste 30 åren. Det tycks som om det slags samhällsarbete som Åke Kroon, lärarna och Hem och skola-föreningen tillsammans med eleverna i Lerbäck solidariskt ägnade sig åt nu helt försvunnit.
I stället råder ett korrumperat system med ”fria” val och skolpeng, som enstaka elever - stödda av föräldrar och i somliga fall svaga rektorer - utnyttjar för att tvinga lärarna att sätta orimligt höga betyg. De höga betygen behövs för att skolan ska få tillräckligt många skolpengar. Elevernas kunskapsnivå sjunker.
Det är samma jagifierade system som leder till fusk på de nationella proven.
Lärare som insisterar på rättvisa betyg och ordning i klassrummet blir impopulära, utsätts klagomål från elever och föräldrar och avskedas, som debatten idag - bland annat på Sydsvenskans insändarspalter – visar.
Det ”fria” valet är inte fritt utan riggat och skolsegregationen ökar visar en ny rapport. Samtidigt har de nyliberala partierna i riksdagen säkrat att de vinstdrivande skolkoncernerna får fortsätta suga ut miljoner ur kommunernas skolanslag.
PS. Den artikel av Emma Leijnse som gav upphov till den aktuella debatten om lärarnas försvagade ställning i skolan blir en fråga för utbildningsminister Anna Ekström, S, sedan Roger Haddad, L, skrivit en interpellation.
Morden fortsätter i Palestina av Gunnar Olofsson
Den israeliska armén fortsätter att mörda obeväpnade palestinier, både
på det ockuperade Västbanken och innanför Gazas gräns mot Israel. 
Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem
dödades under 2018 totalt 290 palestinier, varav 55 barn -
huvudsakligen av skarp eldgivning. De allra flesta var helt obeväpnade
och utgjorde inget som helst hot mot vare sig soldater eller Israel som
helhet. Till de dödade skall läggas över 23.000 (!) sårade palestinier,
många med skador för livet, som nu utgör en oerhörd börda för en redan
hårt belastad sjukvård.
De allra flesta dödsoffren har krävts i Gaza där människor sedan slutet av mars demonstrerat mot avspärrningen och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Protesterna har från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén – som fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol för ”fri eldgivning” mot obeväpnade palestinier – och samtidigt med att Israel firade sin seger i Eurovisionsschlagern avlivade armén 62 palestinier. Antalet dödade har sedan dess blivit 254, varav 47 barn.
Situationen i Gaza går hela tiden från dålig till sämre. Nästan allt vatten är odrickbart, elektriciteten fungerar bara några timmar per dygn och avloppen släpper ut miljontals liter orenat avloppsvatten varje dag i Medelhavet. Både import och export har reducerats till bråkdelar av vad de var före inledandet av den israeliska blockaden, det är brist på nästan allt utom föroreningar och bombade hus, arbetslösheten är den högsta i världen och de flesta familjer är beroende av livsmedelshjälp. I dagarna hotar stängning av många sjukhus då Israel fryst inne bistånd från Qatar.
Allt det här sker utan hemlighetsmakeri och inför öppen ridå i en värld full av inte minst präktiga västerländska demokratier, som den svenska, som inte lyfter ett finger för att få stopp på vare sig den olagliga blockaden av Gaza, de utomrättsliga avrättningarna eller ockupationen som helhet. Tvärtom fortsätter man att odla sina kontakter kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och – inte minst! - militärt med förbrytarregimen, och fortsätter med det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, som egentligen kräver respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2 i avtalet).
Och nu förbereds den kommande Eurovisionsfesten i Israel, där regimen kommer att försöka att framställa sig själv som en framstående demokrati i en öken av diktaturer i Mellanöstern, ett tolerant och öppet Hbtq-vänligt samhälle som välkomnar alla. Men demokratin gäller bara en del av Israels medborgare. Över 50 lagar diskriminerar aktivt de 20 % icke-judiska medborgarna i landet. Den förra året antagna ”Nationalstatslagen” bekräftar Israel som en apartheidstat, ett land reserverat bara för judisk utveckling, med etablerande av än fler strikt judiska samhällen och där arabiskan avskaffats som officiellt språk.
Israel borde vara lika omöjlig som värd för ett evenemang som schlagerfestivalen som Sydafrika hade varit under apartheidtiden. Om inte ockupationen och förtrycket upphör omedelbart måste Eurovisionsschlagern flyttas från Israel. Eller skall vi fira också nästa schlagerfestival till ljudet av israeliska skjutvapen som mejar ner ytterligare skaror av obeväpnade palestinier?
Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem
dödades under 2018 totalt 290 palestinier, varav 55 barn -
huvudsakligen av skarp eldgivning. De allra flesta var helt obeväpnade
och utgjorde inget som helst hot mot vare sig soldater eller Israel som
helhet. Till de dödade skall läggas över 23.000 (!) sårade palestinier,
många med skador för livet, som nu utgör en oerhörd börda för en redan
hårt belastad sjukvård.De allra flesta dödsoffren har krävts i Gaza där människor sedan slutet av mars demonstrerat mot avspärrningen och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Protesterna har från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén – som fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol för ”fri eldgivning” mot obeväpnade palestinier – och samtidigt med att Israel firade sin seger i Eurovisionsschlagern avlivade armén 62 palestinier. Antalet dödade har sedan dess blivit 254, varav 47 barn.
Situationen i Gaza går hela tiden från dålig till sämre. Nästan allt vatten är odrickbart, elektriciteten fungerar bara några timmar per dygn och avloppen släpper ut miljontals liter orenat avloppsvatten varje dag i Medelhavet. Både import och export har reducerats till bråkdelar av vad de var före inledandet av den israeliska blockaden, det är brist på nästan allt utom föroreningar och bombade hus, arbetslösheten är den högsta i världen och de flesta familjer är beroende av livsmedelshjälp. I dagarna hotar stängning av många sjukhus då Israel fryst inne bistånd från Qatar.
Allt det här sker utan hemlighetsmakeri och inför öppen ridå i en värld full av inte minst präktiga västerländska demokratier, som den svenska, som inte lyfter ett finger för att få stopp på vare sig den olagliga blockaden av Gaza, de utomrättsliga avrättningarna eller ockupationen som helhet. Tvärtom fortsätter man att odla sina kontakter kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och – inte minst! - militärt med förbrytarregimen, och fortsätter med det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, som egentligen kräver respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2 i avtalet).
Och nu förbereds den kommande Eurovisionsfesten i Israel, där regimen kommer att försöka att framställa sig själv som en framstående demokrati i en öken av diktaturer i Mellanöstern, ett tolerant och öppet Hbtq-vänligt samhälle som välkomnar alla. Men demokratin gäller bara en del av Israels medborgare. Över 50 lagar diskriminerar aktivt de 20 % icke-judiska medborgarna i landet. Den förra året antagna ”Nationalstatslagen” bekräftar Israel som en apartheidstat, ett land reserverat bara för judisk utveckling, med etablerande av än fler strikt judiska samhällen och där arabiskan avskaffats som officiellt språk.
Israel borde vara lika omöjlig som värd för ett evenemang som schlagerfestivalen som Sydafrika hade varit under apartheidtiden. Om inte ockupationen och förtrycket upphör omedelbart måste Eurovisionsschlagern flyttas från Israel. Eller skall vi fira också nästa schlagerfestival till ljudet av israeliska skjutvapen som mejar ner ytterligare skaror av obeväpnade palestinier?
Klimatkrisen har omvandlat grunden för vår existens
av Gunnar Stensson
I Miranda Siganders intervju ”Klimatfilosof: Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” (SDS29/1)
hävdar klimatfilosofen Roy Scranton på ett seminarium under Göteborgs
filmfestival, att det är för sent att göra något åt den negativa
klimatutvecklingen samt beskriver hur den koldrivna kapitalismen
orsakat katastrof efter katastrof.
Om Greta Thunberg säger han: ”Hon är en modig ung kvinna och det är så här hon känner mening med sitt liv. Men det kommer inte att stoppa klimatförändringarna.”(SDS 29/1)
Jordsystemforskare är eniga om att balansen mellan jordens naturkrafter har rubbats genom mänsklig påverkan och att planeten därigenom har lämnat epoken holocen, som kännetecknats av ett milt och stabilt klimat som är gynnsamt för liv, och övergått till en ny våldsammare geologisk epok, antropocen, människans tidsålder.
Det råder bred enighet om den nya epokens framväxt och huvuddrag. Med utgångspunkt från Clive Hamiltons Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen kan följande summariska sammanfattning göras.
Människan har inverkat på klimatet sedan starten för den storskaliga kolförbränningen under den industriella revolutionen för 200 år sedan.
Efter andra världskriget steg koldioxiden i atmosfären brant.
Stora
koldepåer har grävts fram, eldats upp och frigjorts i systemet där de
kommer att förbli aktiva i atmosfären, haven och biosfären.
Det kommer att ta hundra-tusentals år innan merparten åter kan bindas.
Världshaven är redan en tredjedel surare än då män-niskan inledde sin storskaliga eldning av kolbränslen.
Destabiliseringen av ismassor på glaciärerna och det grönländska istäcket kan inte vändas på mindre än tiotusentals år.
22 forskare skrev i tidskriften Nature i april 2016: ”Under de närmaste decennierna finns det fortfarande en möjlighet att minimera – men inte förhindra – en storskalig och potentiellt katastrofal klimatförändring med längre utsträckning än den hittillsvarande mänskliga historien.”
Om Greta Thunberg säger han: ”Hon är en modig ung kvinna och det är så här hon känner mening med sitt liv. Men det kommer inte att stoppa klimatförändringarna.”(SDS 29/1)
Jordsystemforskare är eniga om att balansen mellan jordens naturkrafter har rubbats genom mänsklig påverkan och att planeten därigenom har lämnat epoken holocen, som kännetecknats av ett milt och stabilt klimat som är gynnsamt för liv, och övergått till en ny våldsammare geologisk epok, antropocen, människans tidsålder.
Det råder bred enighet om den nya epokens framväxt och huvuddrag. Med utgångspunkt från Clive Hamiltons Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen kan följande summariska sammanfattning göras.
Människan har inverkat på klimatet sedan starten för den storskaliga kolförbränningen under den industriella revolutionen för 200 år sedan.
Efter andra världskriget steg koldioxiden i atmosfären brant.
Stora
koldepåer har grävts fram, eldats upp och frigjorts i systemet där de
kommer att förbli aktiva i atmosfären, haven och biosfären. Det kommer att ta hundra-tusentals år innan merparten åter kan bindas.
Världshaven är redan en tredjedel surare än då män-niskan inledde sin storskaliga eldning av kolbränslen.
Destabiliseringen av ismassor på glaciärerna och det grönländska istäcket kan inte vändas på mindre än tiotusentals år.
22 forskare skrev i tidskriften Nature i april 2016: ”Under de närmaste decennierna finns det fortfarande en möjlighet att minimera – men inte förhindra – en storskalig och potentiellt katastrofal klimatförändring med längre utsträckning än den hittillsvarande mänskliga historien.”
Sedan 1751 har nittio företag, nästan alla västerländska, svarat
för två tredjedelar av mänsklighetens av växthusgaser.
Klimatförändringar i global skala ändrar temperaturerna i Arktis och
Antarktis, vilket påverkar oceanernas temperatur, vilket i sin tur
leder till att monsunregnen kommer mer oregelbundet, varigenom
miljontals bönder i Indien drabbas.
Det är uppenbart att den kapitalistiska tillväxtekonomin med sin inriktning på ständigt ökad produktion och konsumtion inte längre är möjlig.
När välståndet växer riskerar det att bli värre för alla, skriver Sverker Sörlin i Antropocen. En essä om människans tidsålder.
Den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien har lett till en storskalig ökning av koloxidförbränningen som snart kommer att överträffa den i västvärlden.
Det krävs revolutionerande förändringar i de globala samhällssystemen. Och de måste ske snabbt.
Greta Thunberg och Roy Scranton har mer gemensamt än den provocerande rubriken ”Greta Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” ger sken av.
De vet båda att det handlar om planetens och mänsklighetens framtid. De vet båda att klimatförändringen inte kan stoppas. Greta hoppas att ”det under de närmaste decennierna ska finnas en möjlighet att minimera en storskalig och potentiellt katastrofal klimatutveckling” som de 22 forskarna uttryckte det i Nature.
Sydsvenskans huvudledare under rubriken Nej, Greta Thunberg kämpar inte förgävesframstår däremot som ett medvetet försök att vilseleda läsarna om den katastrofala klimatutveckling som hotar att underminera grundvalarna för vår existens.
Såvida den inte är ett uttryck för total aningslöshet.
Ledarskribenten gläder sig åt att årets julklapp blev ett återvunnet plagg, att somliga kommit att välja tåg i stället för flyg och att elbilarna kanske blir billigare och citerar klimatforskaren Christian Azar som konstaterar att sol- och vindenergi utvecklas snabbt och gör det allt billigare att byta ut den fossila energin.
Sydsvenskans ledare förvandlar klimathotet till ett trivialt problem som lätt kan lösas genom ändrade vardagsvanor och ny teknik och förminskar Greta Thunberg genom att farbroderligt klappa henne på axeln: Duktig flicka! Så fint att du engagerar dej för miljön!
Den sortens argumentation är en verklighetsförfalskning som vill vänja oss vid att betrakta klimatkrisen som ett spektakel som utspelar sig utanför vår egen tillvaros bubbla.
Det är uppenbart att den kapitalistiska tillväxtekonomin med sin inriktning på ständigt ökad produktion och konsumtion inte längre är möjlig.
När välståndet växer riskerar det att bli värre för alla, skriver Sverker Sörlin i Antropocen. En essä om människans tidsålder.
Den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien har lett till en storskalig ökning av koloxidförbränningen som snart kommer att överträffa den i västvärlden.
Det krävs revolutionerande förändringar i de globala samhällssystemen. Och de måste ske snabbt.
Greta Thunberg och Roy Scranton har mer gemensamt än den provocerande rubriken ”Greta Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” ger sken av.
De vet båda att det handlar om planetens och mänsklighetens framtid. De vet båda att klimatförändringen inte kan stoppas. Greta hoppas att ”det under de närmaste decennierna ska finnas en möjlighet att minimera en storskalig och potentiellt katastrofal klimatutveckling” som de 22 forskarna uttryckte det i Nature.
Sydsvenskans huvudledare under rubriken Nej, Greta Thunberg kämpar inte förgävesframstår däremot som ett medvetet försök att vilseleda läsarna om den katastrofala klimatutveckling som hotar att underminera grundvalarna för vår existens.
Såvida den inte är ett uttryck för total aningslöshet.
Ledarskribenten gläder sig åt att årets julklapp blev ett återvunnet plagg, att somliga kommit att välja tåg i stället för flyg och att elbilarna kanske blir billigare och citerar klimatforskaren Christian Azar som konstaterar att sol- och vindenergi utvecklas snabbt och gör det allt billigare att byta ut den fossila energin.
Sydsvenskans ledare förvandlar klimathotet till ett trivialt problem som lätt kan lösas genom ändrade vardagsvanor och ny teknik och förminskar Greta Thunberg genom att farbroderligt klappa henne på axeln: Duktig flicka! Så fint att du engagerar dej för miljön!
Den sortens argumentation är en verklighetsförfalskning som vill vänja oss vid att betrakta klimatkrisen som ett spektakel som utspelar sig utanför vår egen tillvaros bubbla.
Läget i Venezuela av Göran Persson
Läget i Venezuela är spänt med den bisarra situationen med
två presidenter som nu söker omvärldens stöd på olika sätt. Ett
ovanligt läge som det finns all anledning att försöka förstå mer av så
det är dags för lite informationsjakt.
Vad USA tycker finner man lätt, de stödjer så klart den självutnämnde högerpresidenten. Vad EU tycker kan man också hitta lätt. Just nu befinner vi oss i den tidsfrist som EU givit innan man bestämmer sig för vem man stödjer.
Vad tycker Sverige? Inte så mycket än men utrikesministerns svar på Ekots frågor finns nedan.
Men vad tycker vänstern? Frågan är som alltid svår när ”den reellt existerande socialismen” hamnar i problem. Om man söker efter Venezuela på v:s hemsida får man noll träffar och under Aktuellt hittar man inget.
Efter lite djupare grävande i Twitter och Facebook så kan man hitta ett uttalande av Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling. Hittade det tack vare att Nilla Bolding och Mats Olsson som jag följer där uppmärksammade det. Utrikespolitik verkar inte direkt högprioriterat vilket är lite störande för mig som är sprungen ur den ”antiimperialistiska” generationen.
Lokalt är det lite lättare, v-malmö har skickat ut ett årsmötesuttalande som återges nedan.
I övrigt hittar jag en hel del från enskilda vänsterpersonligheter på nätet. Nedan finns Stig Henrikssons återgivet. Stig är en gammal VB-bekant som publicerade sina krönikor från Fagersta även här.
Ett citat från Flamman tar jag också med: Rubrik och sista stycket från en artikel som publicerades den 30/1.
Vad tycker jag själv? Håller med Flammans slutsats: Inte lätt att se hur varken regering eller opposition skall kunna stabilisera läget. Vad som däremot är lätt att hålla med om är Galeano-citatet i bilden nedan.
Vad USA tycker finner man lätt, de stödjer så klart den självutnämnde högerpresidenten. Vad EU tycker kan man också hitta lätt. Just nu befinner vi oss i den tidsfrist som EU givit innan man bestämmer sig för vem man stödjer.
Vad tycker Sverige? Inte så mycket än men utrikesministerns svar på Ekots frågor finns nedan.
Men vad tycker vänstern? Frågan är som alltid svår när ”den reellt existerande socialismen” hamnar i problem. Om man söker efter Venezuela på v:s hemsida får man noll träffar och under Aktuellt hittar man inget.
Efter lite djupare grävande i Twitter och Facebook så kan man hitta ett uttalande av Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling. Hittade det tack vare att Nilla Bolding och Mats Olsson som jag följer där uppmärksammade det. Utrikespolitik verkar inte direkt högprioriterat vilket är lite störande för mig som är sprungen ur den ”antiimperialistiska” generationen.
Lokalt är det lite lättare, v-malmö har skickat ut ett årsmötesuttalande som återges nedan.
I övrigt hittar jag en hel del från enskilda vänsterpersonligheter på nätet. Nedan finns Stig Henrikssons återgivet. Stig är en gammal VB-bekant som publicerade sina krönikor från Fagersta även här.
Ett citat från Flamman tar jag också med: Rubrik och sista stycket från en artikel som publicerades den 30/1.
Vad tycker jag själv? Håller med Flammans slutsats: Inte lätt att se hur varken regering eller opposition skall kunna stabilisera läget. Vad som däremot är lätt att hålla med om är Galeano-citatet i bilden nedan.
Röster om: Läget i Venezuela
Margot Wallström om Venezuela: Sverige kommer att agera
Publicerad 24 januari 2019
Enligt utrikesminister Margot
Wallström (S) befinner sig Venezuela i fritt fall, och den sociala och
humanitära situationen är mycket svår.
– Klart står att de kraftfulla missnöjesyttringarna under gårdagen inte kan ignoreras av regeringen, skriver hon i ett uttalande till SVT Nyheter.
– Sverige har agerat och kommer att fortsätta att agera, främst genom EU, för att en fredlig lösning på konflikten ska kunna komma till stånd och demokratin återupprättas, skriver Margot Wallström.
Hon vill se en dialog mellan parterna som leder till en överenskommelse om ett återupprättande av den demokratiska ordningen i landet. Den måste även inkludera utlysandet av nya val, menar Margot Wallström.
– Våld mot demonstranter är oacceptabelt och politiska fångar måste släppas, skriver hon.
Hoppas på fredlig process
Flera länder, både i Europa och Nord- och Sydamerika har erkänt självutnämnde presidenten Juan Guaidó som tillfällig president. Men Margot Wallström vill inte kommentera huruvida Sverige ställer sig till den skaran.
– Folkrättsligt erkänner man stater och inte en person, säger hon till Sveriges Radio Ekot.
Hon säger att lösningen är hos venezuelanerna själva, och att ingen annan kan åstadkomma det åt dem.
– Man hoppas och önskar att det blir en fredlig process hädanefter, säger Margot Wallström till Ekot.
– Klart står att de kraftfulla missnöjesyttringarna under gårdagen inte kan ignoreras av regeringen, skriver hon i ett uttalande till SVT Nyheter.
– Sverige har agerat och kommer att fortsätta att agera, främst genom EU, för att en fredlig lösning på konflikten ska kunna komma till stånd och demokratin återupprättas, skriver Margot Wallström.
Hon vill se en dialog mellan parterna som leder till en överenskommelse om ett återupprättande av den demokratiska ordningen i landet. Den måste även inkludera utlysandet av nya val, menar Margot Wallström.
– Våld mot demonstranter är oacceptabelt och politiska fångar måste släppas, skriver hon.
Hoppas på fredlig process
Flera länder, både i Europa och Nord- och Sydamerika har erkänt självutnämnde presidenten Juan Guaidó som tillfällig president. Men Margot Wallström vill inte kommentera huruvida Sverige ställer sig till den skaran.
– Folkrättsligt erkänner man stater och inte en person, säger hon till Sveriges Radio Ekot.
Hon säger att lösningen är hos venezuelanerna själva, och att ingen annan kan åstadkomma det åt dem.
– Man hoppas och önskar att det blir en fredlig process hädanefter, säger Margot Wallström till Ekot.
Uttalande om Venezuela från Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesperson i Vänsterpartiet den 25/1
Utvecklingen i Venezuela har varit
komplex, vilket sällan framkommit i en oftast svartvit svensk debatt.
Under åren efter millennieskiftet lyftes miljoner venezolaner ur
fattigdom, de ekonomiska klyftorna minskade och att landets urfolk
inkluderades för första gången sedan koloniseringen i samhällets
utveckling. Men samtidigt som fattiga människor i Caracas för första
gången i sina liv fått råd att gå till doktorn har det funnits stor
besvikelse hos kvinnoorganisationer över att regeringen inte tagit
krafttag mot mäns våld mot kvinnor, machokulturen och den begränsade
aborträtten. Oppositionen har med rätta uttryckt sin oro över den
politiska utvecklingen i landet.
Om det i många år gick att se både framsteg och bakslag i Venezuela så har utvecklingen de senaste åren varit entydigt negativ. Venezuela kan inte längre beskrivas som en demokrati, ekonomin har kollapsat och Caracas är en av världens farligaste städer. Ansvaret för utvecklingen i Venezuela ligger på landets politiska ledning.
Vänsterpartiets utgångspunkt är vår solidaritet med det venezolanska folket. Därför står vi upp för venezolanernas rätt att få uttrycka sina åsikter, delta i demonstrationer och välja sina ledare i demokratiska val. Vi slår vakt om möjligheten för alla venezolaner att få tillgång till hälso- och sjukvård samt utbildning och att få leva ett liv fritt från hunger, fattigdom och diskriminering.
Valet i maj 2018 var inte fritt och rättvist, Maduro kan inte ses som Venezuelas legitima president. I det spända läge som nu råder i landet måste omvärlden mana till dialog och försoning mellan parterna. Initiativet från Mexiko och Uruguay för dialog är värt att uppmärksamma. Målet måste vara att nya demokratiska och fria val kan hållas och att oppositionen får verka fritt och rättsstatens principer respekteras.
Hot om interventioner och ingrepp från USA riskerar att trappa upp konflikten ytterligare i ett skede då hundratusentals människor är ute på gatorna och demonstrerar mot Maduro, som alltjämt har stöd av militären. Risken för en blodig eskalering är uppenbar. USA:s historiska inblandning i landet, från stödet till den kupp den venezolanska högern försökte genomföra 2003, till de sanktioner som förvärrat situationen för många venezolaner gör all inblandning från landet problematisk.
Högerns engagemang för Venezuela kommer bara fram i attacker mot oss i Vänsterpartiet, trots att vi gång på gång förklarar vår ståndpunkt, så som jag precis beskrivit den. Aldrig hör vi från högern några förslag om vad som behöver göras, eller några djupare analyser av läget. Det handlar bara om att försöka klistra utvecklingen i landet på oss. Något som både är oärligt och föga konstruktiv. Att högern också vägrar se de framsteg som gjordes under Chavez första tid vid makten kan ju också handla om att fattigdomsbekämpning, ökad jämlikhet och inkludering av urfolk inte ses som framsteg i deras värld.
Vänsterpartiet är konsekvent. Vi kompromissar aldrig med de mänskliga rättigheterna. För oss är det självklart att kritisera varje brott oavsett var, av vem eller med vilka motiv det begås. Därför fördömer vi de övergrepp som sker i Venezuela, men också på Kuba, eller i Israel, Ryssland och Kina.
Om det i många år gick att se både framsteg och bakslag i Venezuela så har utvecklingen de senaste åren varit entydigt negativ. Venezuela kan inte längre beskrivas som en demokrati, ekonomin har kollapsat och Caracas är en av världens farligaste städer. Ansvaret för utvecklingen i Venezuela ligger på landets politiska ledning.
Vänsterpartiets utgångspunkt är vår solidaritet med det venezolanska folket. Därför står vi upp för venezolanernas rätt att få uttrycka sina åsikter, delta i demonstrationer och välja sina ledare i demokratiska val. Vi slår vakt om möjligheten för alla venezolaner att få tillgång till hälso- och sjukvård samt utbildning och att få leva ett liv fritt från hunger, fattigdom och diskriminering.
Valet i maj 2018 var inte fritt och rättvist, Maduro kan inte ses som Venezuelas legitima president. I det spända läge som nu råder i landet måste omvärlden mana till dialog och försoning mellan parterna. Initiativet från Mexiko och Uruguay för dialog är värt att uppmärksamma. Målet måste vara att nya demokratiska och fria val kan hållas och att oppositionen får verka fritt och rättsstatens principer respekteras.
Hot om interventioner och ingrepp från USA riskerar att trappa upp konflikten ytterligare i ett skede då hundratusentals människor är ute på gatorna och demonstrerar mot Maduro, som alltjämt har stöd av militären. Risken för en blodig eskalering är uppenbar. USA:s historiska inblandning i landet, från stödet till den kupp den venezolanska högern försökte genomföra 2003, till de sanktioner som förvärrat situationen för många venezolaner gör all inblandning från landet problematisk.
Högerns engagemang för Venezuela kommer bara fram i attacker mot oss i Vänsterpartiet, trots att vi gång på gång förklarar vår ståndpunkt, så som jag precis beskrivit den. Aldrig hör vi från högern några förslag om vad som behöver göras, eller några djupare analyser av läget. Det handlar bara om att försöka klistra utvecklingen i landet på oss. Något som både är oärligt och föga konstruktiv. Att högern också vägrar se de framsteg som gjordes under Chavez första tid vid makten kan ju också handla om att fattigdomsbekämpning, ökad jämlikhet och inkludering av urfolk inte ses som framsteg i deras värld.
Vänsterpartiet är konsekvent. Vi kompromissar aldrig med de mänskliga rättigheterna. För oss är det självklart att kritisera varje brott oavsett var, av vem eller med vilka motiv det begås. Därför fördömer vi de övergrepp som sker i Venezuela, men också på Kuba, eller i Israel, Ryssland och Kina.
Uttalande antaget av Vänsterpartiet Malmös årsmöte den 26 januari 2019
Venezuela befinner sig i en mycket
komplex situation. När den bolivarianska revolutionen inleddes 1999
genomfördes mycket betydelsefulla och framgångsrika sociala och
demokratiska reformer: utrotande av analfabetismen, införande av
avgiftsfri sjukvård och utbildning, halvering av fattigdomen,
erkännande och bejakande av ursprungsfolkens rättigheter, bland mycket
annat. Dessa framsteg gav inspiration och näring år progressiva krafter
över hela Latinamerika.
Sedan några år tillbaka har den ekonomiska och politiska situationen i Venezuela försvårats. Rekordlåga priser på den internationella oljemarknaden, en mycket aggressiv politik från ett USA som vill lägga beslag på Venezuelas enorma oljeresurser och systematiska ekonomiska sabotage från den inhemska borgarklassen
Sedan några år tillbaka har den ekonomiska och politiska situationen i Venezuela försvårats. Rekordlåga priser på den internationella oljemarknaden, en mycket aggressiv politik från ett USA som vill lägga beslag på Venezuelas enorma oljeresurser och systematiska ekonomiska sabotage från den inhemska borgarklassen
är tillsammans med ett
uppsving för nyliberala och fascistoida regeringar i Latinamerika
strukturella orsaker som förklarar detta. Till det kommer den
venezuelanska regeringens egna brister och oförmåga att hantera
situationen på ett tillfredställande sätt.
När Donald Trump och hans allierade i Latinamerika nu för fram Venezuelas oppositionsledare som legitim president och talar om militär intervention, innebär det ett reellt hot om ett anfall mot Venezuela, vilket riskerar att leda till inbördeskrig och sätta hela kontinenten i brand. Oavsett hur vi idag ser på den nuvarande venezolanska regeringen och dess tillkortakommanden, måste hoten om krig och statskupp till varje pris avvärjas. Vägen till en fredligt, demokratiskt och progressivt Venezuela finns endast om de militära hoten mot landet upphör, genom dialog mellan regeringen och oppositionen.
Vänsterpartiet Malmö tar därför avstånd från alla försök till statskupp, samt militära hot och interventioner mot Venezuela, kräver att USA:s ekonomiska blockad mot landet hävs, samt erkänner Venezuelas principiella rätt till självbestämmande. Vänsterpartiet Malmö kräver att den svenska regeringen tydligt tar ställning mot statskupp och intervention och förespråkar fredlig dialog mellan regeringen och oppositionen.
När Donald Trump och hans allierade i Latinamerika nu för fram Venezuelas oppositionsledare som legitim president och talar om militär intervention, innebär det ett reellt hot om ett anfall mot Venezuela, vilket riskerar att leda till inbördeskrig och sätta hela kontinenten i brand. Oavsett hur vi idag ser på den nuvarande venezolanska regeringen och dess tillkortakommanden, måste hoten om krig och statskupp till varje pris avvärjas. Vägen till en fredligt, demokratiskt och progressivt Venezuela finns endast om de militära hoten mot landet upphör, genom dialog mellan regeringen och oppositionen.
Vänsterpartiet Malmö tar därför avstånd från alla försök till statskupp, samt militära hot och interventioner mot Venezuela, kräver att USA:s ekonomiska blockad mot landet hävs, samt erkänner Venezuelas principiella rätt till självbestämmande. Vänsterpartiet Malmö kräver att den svenska regeringen tydligt tar ställning mot statskupp och intervention och förespråkar fredlig dialog mellan regeringen och oppositionen.
Rörande när USA diskuterar demokrati i Sydamerika
Ja, jag blir rörd när även företrädare för USA:s regering uttrycker oro för och vill återinföra demokratin i Venezuela. Efter att i denna världsdel, i ett drygt århundrade, stöttat och initierat militärkupper och diktatorer är man här – och händelsevis också på Kuba – djupt engagerade och bekymrade om demokratin. Inte ett öga kan vara torrt vid denna åsyn.
Ja, engagemanget är så stort så
till och med militära interventioner diskuteras. Och varför inte?
Resultaten i Afghanistan, Libyen och Irak visar väl metodens
effektivitet när det gäller att skapa demokrati och ett bättre liv för
medborgarna som tryggt och säkert kan utveckla sina respektive
hemländer. Må de tacka USA och Nato men också Sverige som på ett
förtjänstfullt sätt kan ta åt sig äran för framstegen.
Det är bara ett argument jag skulle vilja tonades ner i denna vackra omsorg över de vanliga venezuelanernas välfärd.
När man nu, sent omsider, vill stödja en alternativ president, vald av ingen (venezuelan alltså), så hänvisas till det usla resultatet, valdeltagandet och fusket vid det senaste valet – och valdeltagandet var dåligt, bara 46 procent deltog, men av dem röstade 68 procent på Maduro. Det vill säga stöd av drygt 30 procen av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
USA hade vid senaste presidentvalet ett valdeltagande på 53 % och President Trump fick 46,1 % av de röster som angavs. Det vill säga stöd av ca 25 procent av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
Rykten om fusk och oegentligheter vidlåder som bekant bägge valen.
Utan att på något sätt vare sig analysera eller försvara Maduros göranden och låtanden, lika lite som jag här analyserar president Trumps övriga göranden och låtanden, så vill jag alltså här, som sagt, bara uttrycka hur rörd jag är över omsorgen om demokrati i Latinamerika och över engagemanget för medborgarnas frihet, trygghet och livsvillkor.
Men alltså varna för argumentet om demokratisk legitimitet. För de siffrorna skulle ju kunna slå tillbaka. Typ Bernie Sanders utnämner sig själv till president; Ryssland, EU och Sverige kräver nyval eller Trumps tillbakaträdande och så vidare.
Stig Henriksson – tidigare ledamot i Försvarsutskottet
PS: Nu när Björklund och andra bombliberaler inte fick skicka JAS-plan vare sig till Irak eller Syrien, kanske Venezuela kan bli nästa marknadsföringstillfälle? Förlåt; tillfälle att skapa fred, demokrati och välstånd…
Det är bara ett argument jag skulle vilja tonades ner i denna vackra omsorg över de vanliga venezuelanernas välfärd.
När man nu, sent omsider, vill stödja en alternativ president, vald av ingen (venezuelan alltså), så hänvisas till det usla resultatet, valdeltagandet och fusket vid det senaste valet – och valdeltagandet var dåligt, bara 46 procent deltog, men av dem röstade 68 procent på Maduro. Det vill säga stöd av drygt 30 procen av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
USA hade vid senaste presidentvalet ett valdeltagande på 53 % och President Trump fick 46,1 % av de röster som angavs. Det vill säga stöd av ca 25 procent av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
Rykten om fusk och oegentligheter vidlåder som bekant bägge valen.
Utan att på något sätt vare sig analysera eller försvara Maduros göranden och låtanden, lika lite som jag här analyserar president Trumps övriga göranden och låtanden, så vill jag alltså här, som sagt, bara uttrycka hur rörd jag är över omsorgen om demokrati i Latinamerika och över engagemanget för medborgarnas frihet, trygghet och livsvillkor.
Men alltså varna för argumentet om demokratisk legitimitet. För de siffrorna skulle ju kunna slå tillbaka. Typ Bernie Sanders utnämner sig själv till president; Ryssland, EU och Sverige kräver nyval eller Trumps tillbakaträdande och så vidare.
Stig Henriksson – tidigare ledamot i Försvarsutskottet
PS: Nu när Björklund och andra bombliberaler inte fick skicka JAS-plan vare sig till Irak eller Syrien, kanske Venezuela kan bli nästa marknadsföringstillfälle? Förlåt; tillfälle att skapa fred, demokrati och välstånd…
USA bäddar för inbördeskrig i Venezuela
Men även om fokuset än så länge
fortfarande ligger på det ekonomiska planet är risken stor för att Trump
och kompani förlorar kontrollen över utvecklingen och tvingas vidta
åtgärder som man inte planerat. Maduros svar efter erkännandet av
Guaidó har hittills varit att klippa alla diplomatiska band med USA.
Samtliga ambassadanställda fick 72 timmar på sig att lämna landet förra
onsdagen. Trump valde först att ignorera ordern men i torsdags
återkallade man alla anställda som inte är nödvändiga i nödlägen. Om
regeringen väljer att gripa dem som stannar ställs Vita Huset inför
valet att eskalera situationen ytterligare eller det förödmjukade
alternativet att dra tillbaka sina hot. Med tanke på hur Trumps
administration brukar reagera är det senare alternativet mindre troligt.
Samtidigt fortsätter situationen i Venezuela att urarta, oavsett vad USA och dess allierade i regionen väljer att göra. Inget tyder på att regeringen är kapabel att vända den ekonomiska utvecklingen, och så länge situationen försämras kommer allt mer av det folkliga stöd som fortfarande håller regeringen levande att fortsätta erodera. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan regeringen faller av sig själv om utvecklingen fortsätter på samma spår. Det enda som skulle kunna utgöra en möjlig lösning är, som den tidigare rådgivaren till Hugo Chávez Temir Porras sade i en intervju med The Jacobin, en intern nationell dialog mellan regering och opposition. Men för att en sådan överhuvudtaget ska kunna komma till stånd krävs att regeringen ges ett visst svängrum med olika alternativ. Förra veckans handlingar av USA och oppositionen stängde ytterligare fönstret till just en sådan dialog.
Samtidigt fortsätter situationen i Venezuela att urarta, oavsett vad USA och dess allierade i regionen väljer att göra. Inget tyder på att regeringen är kapabel att vända den ekonomiska utvecklingen, och så länge situationen försämras kommer allt mer av det folkliga stöd som fortfarande håller regeringen levande att fortsätta erodera. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan regeringen faller av sig själv om utvecklingen fortsätter på samma spår. Det enda som skulle kunna utgöra en möjlig lösning är, som den tidigare rådgivaren till Hugo Chávez Temir Porras sade i en intervju med The Jacobin, en intern nationell dialog mellan regering och opposition. Men för att en sådan överhuvudtaget ska kunna komma till stånd krävs att regeringen ges ett visst svängrum med olika alternativ. Förra veckans handlingar av USA och oppositionen stängde ytterligare fönstret till just en sådan dialog.
2019-01-24
Friday for Future alla fredagar
Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.
Noterat
Den fundamentala motsättningen
Perioden sedan finanskrisen har varit extremt gynnsam för världens dollarmiljardärer som nära fördubblats i antal sedan 2008. Mellan 2017 och 2018 skapades en ny miljardär varannan dag.
De superrika gömmer dessutom bisarra summor, uppskattningsvis 70 biljoner kronor, från skattemyndigheter.
Vi i Oxfam menar att ojämlikheten måste minska för att fattigdomen ska kunna besegras. Beskatta de rikaste, sätt stopp för skatteflykt och satsa på att göra offentliga tjänster tillgängliga för alla.
Robert Höglund, kommunikationschef Oxfam Sverige.
AB debatt 21/1
Att bekämpa rikedom kommer inte hjälpa jordens fattigaste. Att öka välståndet för fler handlar i stället om ett bättre näringslivsklimat med mer handel och investeringar i fattiga länder.
Johan Lundberg, chefsekonom, Timbro. AB debatt 23/1
Perioden sedan finanskrisen har varit extremt gynnsam för världens dollarmiljardärer som nära fördubblats i antal sedan 2008. Mellan 2017 och 2018 skapades en ny miljardär varannan dag.
De superrika gömmer dessutom bisarra summor, uppskattningsvis 70 biljoner kronor, från skattemyndigheter.
Vi i Oxfam menar att ojämlikheten måste minska för att fattigdomen ska kunna besegras. Beskatta de rikaste, sätt stopp för skatteflykt och satsa på att göra offentliga tjänster tillgängliga för alla.
Robert Höglund, kommunikationschef Oxfam Sverige.
AB debatt 21/1
Att bekämpa rikedom kommer inte hjälpa jordens fattigaste. Att öka välståndet för fler handlar i stället om ett bättre näringslivsklimat med mer handel och investeringar i fattiga länder.
Johan Lundberg, chefsekonom, Timbro. AB debatt 23/1
Samtalet om Klostergårdsstationen och framtidens Källby den 21/1 av Gunnar Stensson
Mötesanteckningar
Det första samtalet genomfördes igår. Det andra äger rum den 28, med andra deltagare.
Ett fyrtiotal utvalda deltagare fördelades i tre grupper kring var sitt bord, ett om bebyggelsen i anslutning till den kommande stationen, ett om rekreation och idrott och ett om kommunikationer. Björn Abelsson, S, och Börje Hed, FNL, kretsade kring borden som lärarassistenter i oroliga klasser. Mycket var bra (prat om busstider, belysning, cykelvägar, cykelparkeringar, behovet av möteslokaler för föreningar osv).
Annat var väldigt oroande. Kommunens perspektiv hotar många av Klostergårdens värden. Man frågade hur vi ska göra Klostergården mer attraktivt och föreslog en rad åtgärder som kommer att göra det mindre attraktivt.
Man ska bygga intill stationen med början 2021. Då kan korpfotbollsplanerna tas i anspråk, helt eller delvis. Varför?
Det gröna stråket mellan Lund och Höje å kommer knappt ha någon grönska kvar, vilket drabbar alla de löpare, barnfamiljer, pensionärer, hundägare med flera som brukar promenera där. Snabbcykelbanan till Malmö placeras intill det gröna stråket. Varför? Den borde placeras väster om järnvägen.
En väg planeras tvärs över grön- och odlingsområdena, från Sunnanväg under järnvägen till Värpingevägen. Den kommer att drabba området med odlingslotter. Det finns ju dessutom inga boende alls längs den delen av Åkerlunds och Rausings väg och Södra företagsområdet.
Åkerlunds och Rausings väg ska förbindas med väg 108 och alltså gå tvärs över Höje å och åkrarna.
Kommunen uppfattar Källby som en enhetlig stadsdel som omfattar både Klostergården, Sankt Lars, Arenaområdet och den nya stadsdel som ska byggas i Södra företagsområdet och kring reningsverket.
Det rimliga vore att i stället låta det snart dubbelt så breda spårområdet fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu tomma Källby och senare bygga den nya stadsdelen med förbindelser västerut mot Trollebergsvägen, Folkparken och Värpinge, så att de områdena får goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
Man kan verkligen ifrågasätta om det är klokt att bygga bostäder intill fyrspårsområdet och den nya stationen där tåg och godståg kommer att passera var femte minut, dygnet runt.
När Klostergården byggdes, skapade man breda grönområden mellan spår och bebyggelse. I Lund vill man gräva ner spåren för att göra närmiljön uthärdlig.
Akut gäller det nu bebyggelsen närmast stationen och bygget av själva stationen som ska bli klar till 2024. Man talar om att göra den till ett nytt centrum i Källby.
Men Klostergården har redan ett centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem.
Utbyggnaden på andra sidan ska ske i ett 20-års-perspektiv
De som kallas till nästa samtal i Helgeandsgården den 28/1 klockan 19.30 får mycket att tänka på.
Byalaget får mycket att göra de närmaste åren. Till att börja med gäller det att utarbeta förslag till förändringar.
Ett fyrtiotal utvalda deltagare fördelades i tre grupper kring var sitt bord, ett om bebyggelsen i anslutning till den kommande stationen, ett om rekreation och idrott och ett om kommunikationer. Björn Abelsson, S, och Börje Hed, FNL, kretsade kring borden som lärarassistenter i oroliga klasser. Mycket var bra (prat om busstider, belysning, cykelvägar, cykelparkeringar, behovet av möteslokaler för föreningar osv).
Annat var väldigt oroande. Kommunens perspektiv hotar många av Klostergårdens värden. Man frågade hur vi ska göra Klostergården mer attraktivt och föreslog en rad åtgärder som kommer att göra det mindre attraktivt.
Man ska bygga intill stationen med början 2021. Då kan korpfotbollsplanerna tas i anspråk, helt eller delvis. Varför?
Det gröna stråket mellan Lund och Höje å kommer knappt ha någon grönska kvar, vilket drabbar alla de löpare, barnfamiljer, pensionärer, hundägare med flera som brukar promenera där. Snabbcykelbanan till Malmö placeras intill det gröna stråket. Varför? Den borde placeras väster om järnvägen.
En väg planeras tvärs över grön- och odlingsområdena, från Sunnanväg under järnvägen till Värpingevägen. Den kommer att drabba området med odlingslotter. Det finns ju dessutom inga boende alls längs den delen av Åkerlunds och Rausings väg och Södra företagsområdet.
Åkerlunds och Rausings väg ska förbindas med väg 108 och alltså gå tvärs över Höje å och åkrarna.
Kommunen uppfattar Källby som en enhetlig stadsdel som omfattar både Klostergården, Sankt Lars, Arenaområdet och den nya stadsdel som ska byggas i Södra företagsområdet och kring reningsverket.
Det rimliga vore att i stället låta det snart dubbelt så breda spårområdet fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu tomma Källby och senare bygga den nya stadsdelen med förbindelser västerut mot Trollebergsvägen, Folkparken och Värpinge, så att de områdena får goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
Man kan verkligen ifrågasätta om det är klokt att bygga bostäder intill fyrspårsområdet och den nya stationen där tåg och godståg kommer att passera var femte minut, dygnet runt.
När Klostergården byggdes, skapade man breda grönområden mellan spår och bebyggelse. I Lund vill man gräva ner spåren för att göra närmiljön uthärdlig.
Akut gäller det nu bebyggelsen närmast stationen och bygget av själva stationen som ska bli klar till 2024. Man talar om att göra den till ett nytt centrum i Källby.
Men Klostergården har redan ett centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem.
Utbyggnaden på andra sidan ska ske i ett 20-års-perspektiv
De som kallas till nästa samtal i Helgeandsgården den 28/1 klockan 19.30 får mycket att tänka på.
Byalaget får mycket att göra de närmaste åren. Till att börja med gäller det att utarbeta förslag till förändringar.
Pacifister tvingas in i Israels krigsmakt
av Gunnar Olofsson
Den israeliska regimen tar nu till hot och
tvång för att förmå landets pacifistiska Haredi-judar att göra tjänst
inom den israeliska krigsmakten. Enligt Miko Peled – israelisk
människorättsaktivist och författare till den uppmärksammade
självbiografin ”Generalens son” – driver man nu igenom den av
regeringen tidigare godkända ”Equal burden”-lagen som skall säkerställa
att alla israeler åläggs samma plikt att tjänstgöra i armén, något som
lett till omfattande protester och massarresteringar av ortodoxa
judar.
Ultraortodoxa judar deltar i en demonstration mot
Israels kallelse till militärtjänstgöring i Jerusalem
den 28 mars 2017.
De skrifttrogna Haredi-judarna - som motsätter sig allt våld, sympatiserar med palestinierna och menar att Israel aldrig borde ha upprättats före den judiske Messias återkomst - har sedan 1949 i praktiken varit undantagna från militärtjänst. Det är detta som den nationalreligiösa högerregimen nu vill ändra på. Problemet är att Haredim jämställer tjänst i en våldsapparat med att tillbe en falsk gud – någonting helt otänkbart, och en av de tre situationer där en rättrogen jude är skyldig att välja döden före kapitulation.
Kampanjen är dessutom mest symbolisk. Pacifistiska soldater är inte särskilt användbara, och enligt Miko Peled går det hela mest ut på att slå sönder den harediska gemenskapen, eliminera pacifism och involvera alla israeliska judar i den statliga våldsapparaten.
När fredliga religionsutövande judar förvägras leva sina liv enligt de Heliga skrifterna, och misshandlas av polis när de protesterar, är det en form av antisemitism som borde uppröra. Men eftersom detta sker i Israel är det från de i vårt land som mest hängivet säger sig stå upp mot antisemitism som så ofta – alldeles tyst.
Mitt liv som terrorist av Gunnar Stensson
Jag och mitt gäng tioåriga busar från
Östregårdsskolan härjade på gatorna i Växjö det ödesdigra året 1943.
Då och då marscherade en bataljon gråklädda soldater med musik, hästar,
vagnar och kulsprutor förbi på Risingevägen för att försvara landet.
Ibland stack någon av dem till oss en 25-öring och bad oss köpa en
sockerdricka i affären vid Östrabo.
Somliga dagar begav vi oss ner till regementets skjutfält på Bäckaslövs hed för att söka efter patronhylsor. Det fanns inte så många för soldaterna var noga med att samla upp dem, men då och då missade de en. Sedan gick vi till affären och köpte en ask tändstickor för fem öre. Vi satte oss på en sten på Träan och bröt av svavelknopparna från tändsticka efter tändsticka (tur vi inte hade 17000!) och stoppade patronhylsan full. Sedan knackade vi igen hylsans öppning, placerade den på en stenhäll och krossade den med en stenbumling. PANG!!!
Det small rejält, rök och luktade svavel. Patronhylsan blev både söndertrasad och tillplattad.
Kul! Pröva själva.
Nu läser jag följande rubrik i Sydsvenskan den 21/1: Terroranklagad bar på 17000 tändstickor.
Det är ett av Säpos bevis mot en misstänkt terrorist. Dessutom hade terroristen två köksknivar i ryggsäcken. Vi hade ju alla slidknivar i våra bälten, det hade tioåriga busar på Öster i Växjö 1943. Tur att vi klarade oss!
Tänk att kulturen med tändstickor som sprängmedel lever kvar 75 år senare och att Säpo till sist har uppmärksammat den.
Somliga dagar begav vi oss ner till regementets skjutfält på Bäckaslövs hed för att söka efter patronhylsor. Det fanns inte så många för soldaterna var noga med att samla upp dem, men då och då missade de en. Sedan gick vi till affären och köpte en ask tändstickor för fem öre. Vi satte oss på en sten på Träan och bröt av svavelknopparna från tändsticka efter tändsticka (tur vi inte hade 17000!) och stoppade patronhylsan full. Sedan knackade vi igen hylsans öppning, placerade den på en stenhäll och krossade den med en stenbumling. PANG!!!
Det small rejält, rök och luktade svavel. Patronhylsan blev både söndertrasad och tillplattad.
Kul! Pröva själva.
Nu läser jag följande rubrik i Sydsvenskan den 21/1: Terroranklagad bar på 17000 tändstickor.
Det är ett av Säpos bevis mot en misstänkt terrorist. Dessutom hade terroristen två köksknivar i ryggsäcken. Vi hade ju alla slidknivar i våra bälten, det hade tioåriga busar på Öster i Växjö 1943. Tur att vi klarade oss!
Tänk att kulturen med tändstickor som sprängmedel lever kvar 75 år senare och att Säpo till sist har uppmärksammat den.
Allt kommer att bli bra
I höstas så kunde VB visa några mystiska skyltar som läsarna hittat i Lund. Nu är det dags igen!
När red i sakta mak spankulerade hem mot Klostergården från centrum så dök denna plötsligt upp. Vilken auktoritet som garanterar det nedersta budskapet är oklart. Visst är det väl lite utanför Gatu- och trafiknämndens normala ansvarsområde.
När red i sakta mak spankulerade hem mot Klostergården från centrum så dök denna plötsligt upp. Vilken auktoritet som garanterar det nedersta budskapet är oklart. Visst är det väl lite utanför Gatu- och trafiknämndens normala ansvarsområde.
Jane Jacobs och samhällsbyggandet av Ann Schlyter
I slutet av sextiotalet fanns på
arkitektskolan en studiegrupp som kallade sig Socialistiska
stadsplanegruppen. Vi läste och diskuterade alternativ till den
dominerande doktrinen: riv och bygg nytt, anpassa till bilen. En de
skrifter som gjorde störst intryck var Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities.
Jacobs tankar fick inget direkt genomslag i stadsbyggandet, men hennes
tankar levde som en motrörelse till den dominerande doktrinen.
Skissernas
museums första föreläsningsafton i år handlade just om henne och om
hennes idéer om människor, städer och ekonomier. Dessa är diskuterade i
en ny bok, Samhällsbyggandet som mysterium (Jesper Mejling och Tigran Hass, red). En
lång rad författare har bidragit i den, och av dem var Ebba Högström,
arkitekt, och Per Svensson, numer tyvärr på DN, närvarande på
Skissernas förutom redaktören Jesper Mejling.
Jane Jacobs kritiserade arkitekter, modernismen, och auktoritär planering. Speciellt var hon emot planeringens separering av boende och verksamheter. Hon ville ha städer med gator och hus av olika höjd och kvalitet. Det skulle vara mångfald såväl i verksamheter som i befolkningssamansättning.
En sak jag minns från min läsning för femtio år sen var att hon ofta tog upp trygghet och säkerhet som argument för planprinciperna. Fönster skulle vätta mot gatan, bland många ögon skulle kvinnor kunna röra sig i staden utan rädsla. Då tänkte jag, usch, vilket samhälle, när rädsla är styrande för planeringsprinciperna.
Ebba Högström påpekade att Jacobs var så mycket mer än de ”recept” hon ställde upp för stadsplanering. Hon hade en relationell och dynamisk syn på staden där det viktigaste är vad som görs i staden och hur den kommer till. Hon värnade platsen och stadslivet. Men hon hade också blinda fläckar i sin analys av vad en stad är och bortsåg från många funktioner som behövs. Hon visade ett visst förakt för förorten och den likriktade villamattorna. Fattiga minoritetsgrupper såg hon knappast alls.
Hon ville ha mångfald, men hennes mångfald hade sina begränsningar. Vad hon såg framför sig var en befolkning av präktiga arbetare, hantverkare och tjänstemän. En drömd by mitt i storstaden. Och hon förutsåg inte styrkan av de marknadsmekanismer som driver på gentrifiering och utarmning av mångfalden. Ironiskt nog har kvarteret i New York som hon bodde i och vilket hon idealiserade blivit ett av de dyraste och därmed mest segregerade bostadsområdena i världen.
Vad gör ett samhälle hållbart? Den frågan ställer sig Jesper Mejling och använder sig av en av Jacobs sista böcker för en kritisk analys av New Public Management med den svenska järnvägen som exempel. Problemet är enligt Jacobs att de styrande blandar olika sorters regler och prioriteringar.
Skissernas
museums första föreläsningsafton i år handlade just om henne och om
hennes idéer om människor, städer och ekonomier. Dessa är diskuterade i
en ny bok, Samhällsbyggandet som mysterium (Jesper Mejling och Tigran Hass, red). En
lång rad författare har bidragit i den, och av dem var Ebba Högström,
arkitekt, och Per Svensson, numer tyvärr på DN, närvarande på
Skissernas förutom redaktören Jesper Mejling.Jane Jacobs kritiserade arkitekter, modernismen, och auktoritär planering. Speciellt var hon emot planeringens separering av boende och verksamheter. Hon ville ha städer med gator och hus av olika höjd och kvalitet. Det skulle vara mångfald såväl i verksamheter som i befolkningssamansättning.
En sak jag minns från min läsning för femtio år sen var att hon ofta tog upp trygghet och säkerhet som argument för planprinciperna. Fönster skulle vätta mot gatan, bland många ögon skulle kvinnor kunna röra sig i staden utan rädsla. Då tänkte jag, usch, vilket samhälle, när rädsla är styrande för planeringsprinciperna.
Ebba Högström påpekade att Jacobs var så mycket mer än de ”recept” hon ställde upp för stadsplanering. Hon hade en relationell och dynamisk syn på staden där det viktigaste är vad som görs i staden och hur den kommer till. Hon värnade platsen och stadslivet. Men hon hade också blinda fläckar i sin analys av vad en stad är och bortsåg från många funktioner som behövs. Hon visade ett visst förakt för förorten och den likriktade villamattorna. Fattiga minoritetsgrupper såg hon knappast alls.
Hon ville ha mångfald, men hennes mångfald hade sina begränsningar. Vad hon såg framför sig var en befolkning av präktiga arbetare, hantverkare och tjänstemän. En drömd by mitt i storstaden. Och hon förutsåg inte styrkan av de marknadsmekanismer som driver på gentrifiering och utarmning av mångfalden. Ironiskt nog har kvarteret i New York som hon bodde i och vilket hon idealiserade blivit ett av de dyraste och därmed mest segregerade bostadsområdena i världen.
Vad gör ett samhälle hållbart? Den frågan ställer sig Jesper Mejling och använder sig av en av Jacobs sista böcker för en kritisk analys av New Public Management med den svenska järnvägen som exempel. Problemet är enligt Jacobs att de styrande blandar olika sorters regler och prioriteringar.
För Jane Jacobs och för mig, sa Per Svensson, är liberalismen fram för allt emancipatorisk. Marknaden är ett medel inte ett mål i sig. Jane Jacobs frågade sig alltid vad som var bra och vad var dåligt för främjandet av mångfald och frihet. Hon hade vissa anarkistiska drag i sin negativa syn på planerare, myndigheter och all överhet.
Marknadsliberalism och radikalitet gick hand i hand hos Jacobs. Hon var en aktivist som deltog i demonstrationer inte enbart mot rivningar utan också mot Vietnamkriget. Hon flyttade från sitt älskade New York till Toronto för att hennes söner inte skulle skickas ut i kriget, och hon blev så småningom kanadensisk medborgare.
Marshall Berman,
All that is solid melts into air, är
en bok som efter en rad litterära essäer har ett kapitel om rivning
och planering i New York. Berman var samtida med Jacobs men hans bok
kom först på åttiotalet. Berman hade som marxist en annan grundsyn. Han
bejakade modernismen, och som titelns citat ur det kommunistiska
manifestet slår fast, innebär det en ständig förändring. Berman vill
bejaka förändring, men när den kommer som grävskopor till hans
hemkvarter i Bronx blir han förtvivlad. Per Svensson sa att det var en
bok som gjort stort intryck på honom, och det gjorde den också på mig.
Den tål fortfarande att läsa. Den finns på svenska i Gunnar Sandins
utmärkta översättning.Bilder från Goa, Indien av Ulf N
Goa är Indiska unionens minsta
delstat. Dess yta är endast 3700 kvadratkilometer. Folkmängden uppgår
till ca 1,5 miljoner. Nära 40 procent av befolkningen är kristna,
huvudsakligen katoliker. Goa var från början av 1500-talet fram till år
1961 en portugisisk koloni. Detta år ockuperades Goa av Indien. Goa var
sålunda den sista europeiska besittningen i Indien.
Goa är ett populärt mål för såväl utländsk såväl som inhemsk turism. Inte minst delstatens liberala bestämmelser för alkoholförsäljning lockar dit turister från övriga Indien.
Goa är ett populärt mål för såväl utländsk såväl som inhemsk turism. Inte minst delstatens liberala bestämmelser för alkoholförsäljning lockar dit turister från övriga Indien.
Tvagning av kamptjur i Indiska Oceanen. Benaulim, Goa.
Scooter är ett populärt motorfordon. Här köas det för färjeöverfart vid floden Mandovi.
Benaulim, Goa. Motordriven rickshaw, tuk tuk. Billigare - och vanligt - alternativ till taxibil.
Ambulerande blomsterhandel, Benaulim, Goa.
Småskalig och miljövänlig distribution av bröd till detaljhandeln. Benaulim, Goa.
Klostergården och Källby: Två stadsdelar i sydvästra Lund, åtskilda av järnvägen av Gunnar Stensson
Lunds översiktsplan beskriver Källby
som en sammanhängande stadsdel, omfattande Södra företagsområdet,
Reningsverket, Klostergården och Sankt Lars med ett gemensamt centrum
vid Klostergårdsstationen.
Planen tycks bortse från att Klostergården myllrar av liv medan Södra företagsområdet och reningsverksområdet helt saknar bostäder.
En konsekvens av planen är att Lunds kommun vill bygga bostäder och andra fastigheter intill stationen på båda sidorna om spårområdet för att skapa ett nytt gemensamt centrum.
Planen tycks bortse från att Klostergården myllrar av liv medan Södra företagsområdet och reningsverksområdet helt saknar bostäder.
En konsekvens av planen är att Lunds kommun vill bygga bostäder och andra fastigheter intill stationen på båda sidorna om spårområdet för att skapa ett nytt gemensamt centrum.
Källby - byn som försvann
När den nya planen nu föreslår bebyggelse intill spårområdet, inkräktar den både på det gröna stråket, fotbollsplanerna och de koloni- och odlingslotts-områden som bidrar till Klostergårdens höga kvalitet som rekreations- och naturområde.
Dessutom planerar man att dra en vägförbindelse från Sunnanväg över grönområdet och järnvägen till Värpinge, vilket ytterligare skulle försämra grönområdets kvalitet.
Vilka som vill bo och leva intill ett spårområde som hör till de tätast trafikerade i Sverige med ett tåg var femte minut året runt? Bygg inte nya problem.
Väster om järnvägen finns bara en 500 meter lång asfalterad parkeringsplats och en solid mur av fabriksbyggnader som måste rivas innan ny bebyggelse är möjlig.
Projektet med en Källbystad som omfattar både Klostergården och industriområdet bortom Åkerlunds och Rausings väg är feltänkt.
Det i framtiden fördubblade spårområdet fungerar och bör fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu inte existerande Källby.
I Klostergården finns ett vitalt centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem. Det ligger, liksom bebyggelsen, nära, men inte intill, Klostergårdsstationen.
Klostergården växer, med nya bostäder och ny befolkning, bland annat tack vare Klostergårdsstationen.
Från Arenatoppen, som reser sig högt över södra Lund, ner till parkeringsytorna vid Stattenavägen byggs sedan något år ett imponerande, enhetligt flerbostadsområde längs den nya Finalgatan, på fem minuters avstånd från stationen.
De senaste femton åren har också en exklusivare stadsdel i engelsk stil uppförts i södra Klostergården på strandängarna vid Höje å. Inne i Sankt Lars-parken har flera stora flerfamiljshus färdigställts.
Vid infarten till Sankt Lars planeras ett stort centrum med
bostäder, möjligheter till skolidrott och andra evenemang, butiker med
mera.
Nära bron över Höje å byggs ett stort flerfamiljshus.
Längs Sankt Lars-vägen finns bortåt dussinet skolor med hundratals elever från hela Skåne, som kan få nytta av Klostergårdsstationen.
På södra sidan om Höje å ligger HSB:s nybyggda bostäder.
För att klara trafikökningen ska Sankt Larsvägen breddas och förses med cykelbanor på båda sidor. Bron över ån ska byggas om.
En ny infart från väg 108 i höjd med Gamla Malmövägen in i Sankt Lars-området planeras.
Sammanlagt har befolkningen i Klostergården – Sankt Lars ökat med flera tusen personer de senaste åren och tillväxten fortsätter. Människorna som bor i området kommer att utnyttja Klostergårdsstationen, förutsatt att väg- och bussförbindelserna dit utformas vettigt.
På andra sidan järnvägen, bortom Åkerlunds och Rausings väg, finns hittills bara det vidsträckta, ödsliga, taggtrådsinhägnade Södra Företagsområdet med sina ofta fallfärdiga fabrikslokaler, en gång en illegal gratisgåva från Lunds kommun till Åkerlund och Rausing.
När nu kommunen får tillbaka marken finns möjligheter att planera en stad, Källbystaden, från noll. Den borde få sitt centrum mitt i området eller kanske längre västerut, där Folkparksvägen mynnar vid Maskinvägen. Ett torg med träd och rabatter, omgivet av butiker, bibliotek och möteslokaler.
Söder om Företagsområdet bör man utveckla park och naturområden på reningsverkets tomt intill Höje å och dammarna.
Stationen får två sidoplattformar med på- och
avstigning från de yttre spåren.
Att bygga Källby centrum vid
Klostergårdsstationen vore huvudlöst. Källby ska orienteras mot
Värpinge, Trollebergsvägen, folkparken och Lunds centrum för att erbjuda
goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
Så får vi om 20 år en ny vital, särpräglad stadsdel, Källby, väster om järnvägen, men nära stationen. Öster om järnvägen ligger den traditions- och folkrika stadsdelen Klostergården med Arenan, fotbollsplanerna, Källbybadet och Sankt Lars. Institutioner som det föreslagna gymnasiet blir gemensamma för de båda stadsdelarna.
Nära bron över Höje å byggs ett stort flerfamiljshus.
Längs Sankt Lars-vägen finns bortåt dussinet skolor med hundratals elever från hela Skåne, som kan få nytta av Klostergårdsstationen.
På södra sidan om Höje å ligger HSB:s nybyggda bostäder.
För att klara trafikökningen ska Sankt Larsvägen breddas och förses med cykelbanor på båda sidor. Bron över ån ska byggas om.
En ny infart från väg 108 i höjd med Gamla Malmövägen in i Sankt Lars-området planeras.
Sammanlagt har befolkningen i Klostergården – Sankt Lars ökat med flera tusen personer de senaste åren och tillväxten fortsätter. Människorna som bor i området kommer att utnyttja Klostergårdsstationen, förutsatt att väg- och bussförbindelserna dit utformas vettigt.
På andra sidan järnvägen, bortom Åkerlunds och Rausings väg, finns hittills bara det vidsträckta, ödsliga, taggtrådsinhägnade Södra Företagsområdet med sina ofta fallfärdiga fabrikslokaler, en gång en illegal gratisgåva från Lunds kommun till Åkerlund och Rausing.
När nu kommunen får tillbaka marken finns möjligheter att planera en stad, Källbystaden, från noll. Den borde få sitt centrum mitt i området eller kanske längre västerut, där Folkparksvägen mynnar vid Maskinvägen. Ett torg med träd och rabatter, omgivet av butiker, bibliotek och möteslokaler.
Söder om Företagsområdet bör man utveckla park och naturområden på reningsverkets tomt intill Höje å och dammarna.
Stationen får två sidoplattformar med på- och
avstigning från de yttre spåren.
Så får vi om 20 år en ny vital, särpräglad stadsdel, Källby, väster om järnvägen, men nära stationen. Öster om järnvägen ligger den traditions- och folkrika stadsdelen Klostergården med Arenan, fotbollsplanerna, Källbybadet och Sankt Lars. Institutioner som det föreslagna gymnasiet blir gemensamma för de båda stadsdelarna.
Föredrag om Rosa Luxemburg
I förra VB skrevs om Rosa Luxemburg i en artikel
med anledning av hennes dödsdag den 15 januari. Det finns ett antal
böcker att läsa om hennes liv för den som vill fördjupa sitt vetande.
En som gjort detta på allvar är Johan Lönnroth som hållit föredrag om
hennes liv och gärning. Han skickade texten till ett av sina föredrag
till VB. Här finns den att läsa om man vill veta mer om en av dentidiga
kommunismens förgrundsgestalter.
Gamla Brandstationen på Tredje Långgatan i Göteborg den 1 mars 2000.
1. Feministen
Den 7 januari 1919, en vecka före det att hon mördades, skrev hon i ett brev de berömda orden:
Ich war, ich bin, ich werde sein
Jag var, jag är, jag kommer att vara.
Så varför inte, varför skulle hon inte komma vandrade förbi porrbutikerna på Andra Långgatan en dag så här på våren år 2000. Skulle hon titta in på vänsterpartiets expedition på nummer 20? Eller skulle hon föredra sossarna på Järntorget eller rentav r-arna på Fjärde Långgatan? Eller hittar hon hellre Kvinnofolkhögskolan uppe på Nordostpassagen? Jag vet inte det. Men jag vet att hon hade haft mycket att säga oss.
Vem var hon? Den österrikiske arbetarledaren Viktor Adler kallade henne för ett giftigt luder. Hennes begravning i Berlin 1919 var en mäktig manifestation. Stalin kallade henne för en ”rotlös kosmopolit” och fiende till bolsjevismen. Lenin kallade henne för en örn, men också för förvirrad och eklektisk. Studenter i Köln på 60-talet döpte om sitt universitet efter henne. Demonstrationerna i Tyskland till hennes minne växer. Hon väcker fortfarande starka känslor.
Hon föddes 1871 i den tyskpreussiska delen av Polen, ett land som sedan 1795 var delat mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Hennes föräldrar var liberala judar med en ekonomi på nedgång. Familjen flyttade till Warszawa där hon gick i skola. Hon var lysande duktig. Tidigt började hon samla växter, läsa klassisk litteratur, höra musik och måla tavlor.
Hon var låghalt efter en barnsjukdom. Barnen skrek krympling efter henne. Hon kände sig tredubbelt förtryckt: som flicka, judinna och handikappad.
Som tioårig skrev hon en dikt:
Ich möchte alle Leiden
alle verborgenen, bitteren tränen
den Satten auf ihr Gewissen laden
ihnen alles mit schrecklicher Rache heimzahlen
(AL s 26)
Jag vill att allt lidande
alla dolda, bittra tårar
ska lastas på de mättas samvete
och återgälda dem med fruktansvärd hämnd
(egen övers.)
Läs mer »
2019-01-17
Nytt år, nya VB för 45:e gången
Så var det dags igen. Våren börjar
som höstens slutade, fortfarande ingen regering. Men kanske är det
nära, bara Vänsterpartiet kryper till korset så. När detta skrivs
torsdagen den 17/1 vet vi att v kommer att rösta gult, dvs tolerera en
s-mp regering. Sverige kan då nå ett nytt hypermodernt styre, en
högerorienterad regering utan att de officiella högerpartierna är med i
den utan skall vara en opposition som kan dra allt ytterligare åt
höger. Analyser som gör detta begripligare är varmt välkomna.
I Lund har vi fått ett nytt styre, verkar inte helt konsistent så det blir nog en del att kommentera där också. Men Lund är mycket mer än stadshuspolitiken, stadsmiljö, kultur för att nämna några områden. Både kommentarer, debatt och information är välkommet. Lokalinformationen i Lund är knappast i toppklass, förhoppningsvis kan VB dra ett litet strå till stacken.
Tyvärr så har en av VB:s mest uppskattade röster tystnat under uppehållet. Staffan Lindberg gick bort den 7 januari. Staffan var mycket aktiv in i det sista, han skrev sin sista veckobetraktelse på Facebook den 30:e december. Då var han nyss hemkommen från en konferens i Indien, ett land som han ägnat femtio år av engagemang och forskning. Det är många som saknar och sörjer Staffan men framförallt tänker jag på hans Karin och de tre barnen.
Göran Persson (red)
I Lund har vi fått ett nytt styre, verkar inte helt konsistent så det blir nog en del att kommentera där också. Men Lund är mycket mer än stadshuspolitiken, stadsmiljö, kultur för att nämna några områden. Både kommentarer, debatt och information är välkommet. Lokalinformationen i Lund är knappast i toppklass, förhoppningsvis kan VB dra ett litet strå till stacken.
Tyvärr så har en av VB:s mest uppskattade röster tystnat under uppehållet. Staffan Lindberg gick bort den 7 januari. Staffan var mycket aktiv in i det sista, han skrev sin sista veckobetraktelse på Facebook den 30:e december. Då var han nyss hemkommen från en konferens i Indien, ett land som han ägnat femtio år av engagemang och forskning. Det är många som saknar och sörjer Staffan men framförallt tänker jag på hans Karin och de tre barnen.
Göran Persson (red)
Greta Thunberg-inspirerade fredagsmanifestationer fortsätter även i Lund
Manifestation för klimatet hålls
utanför stadshuset i Lund varje fredag mellan 10-13. Alla kan komma och
delta en stund under denna tid. Ung som gammal, alla behövs i
manifestation för klimatet.
”Det ni gör nu kan inte vi barn ändra på när vi blir äldre.” säger Greta Thunberg
Fredag den 30 november började manifestationer för klimatet utanför varje stadshus i hela landet. Greta Thunberg uppmanar oss alla att börja mobilisera nu! På alltfler håll i landet och utomlands manifesterar människor varje fredag till stöd för den #Klimatstrejk som Greta och hennes följare drog igång innan valet. De vill se en klimatpolitik som säkert leder till att vi hejdar den globala uppvärmningen vid +1,5 grader – det som är Parisavtalets mål.
15-åriga Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet den 20 augusti år. Varje dag under veckorna fram till riksdagsvalet den 9 september har hon suttit framför riksdagshuset, precis under de tider då hon annars skulle ha gått i skolan.
Efter valet fortsatte hon strejken varje fredag. Under de veckor hon har strejkat har allt fler unga skolstrejkare och vuxna som solidariserar sig med skolstrejken anslutit sig, både i Stockholm och i en lång rad andra städer både i Sverige och utomlands. Skolstrejken – fridays for future – har fått stor uppmärksamhet både i svensk och i internationell press.
Greta protesterar mot att politikerna inte gör vad som krävs för att hålla jordens medeltemperatur under 2 grader och därmed inte lever upp till innebörden av Parisavtalet. Den dag de gör det, kommer hon att avbryta sin strejk.
I skogkanten/Vanaprashta har skrivit sitt sista bidrag
av Bertil Egerö
Staffan Lindberg har gått bort.
Veckobladets läsare har under en tid kunnat ta del av hans analyser och
reflektioner. Insiktsfulla, alltid intressanta.
Staffan inledde sitt akademiska liv som antropolog, men flyttade snart över till sociologen. Tillsammans med kollegan Göran Djurfeldt bildade han en mycket aktiv forskningsmiljö kring fattigare länders utvecklings-problematik. 1968-händelserna skapade en djup klyfta inom sociologen, som ännu levde kvar när jag flyttade till Lund 1990. Staffan skapade ett utrymme för min verksamhet som samtidigt överbryggade klyftan. Ett skickligt drag som visade hans stora sociala kompetens.
Staffan inledde sitt akademiska liv som antropolog, men flyttade snart över till sociologen. Tillsammans med kollegan Göran Djurfeldt bildade han en mycket aktiv forskningsmiljö kring fattigare länders utvecklings-problematik. 1968-händelserna skapade en djup klyfta inom sociologen, som ännu levde kvar när jag flyttade till Lund 1990. Staffan skapade ett utrymme för min verksamhet som samtidigt överbryggade klyftan. Ett skickligt drag som visade hans stora sociala kompetens.
Staffan när han presenterade sin bok förra året.
I ett av våra många samtal om vänsterpolitik gjorde Staffan klart att våldet i Sovjetunionen gjorde det helt omöjligt att gå med i VPK. Men hjärtat till vänster hade han, och forskningsinriktningen styrdes av ett djupt engagemang för de fattiga i ’utvecklingsländerna’. Han blev specialist på Indien, drev Sydasienbulletinen och skapade senare det viktiga forskarnätverket SASNET för att förstärka kontakterna mellan forskarmiljöerna i Sverige och Sydasien. Antologin Miraklet Indien och dess baksida (med Lars Eklund, 2018) blev hans sista bidrag.
Vad som också gjorde Staffan så speciell var hans omtanke om sina doktorander. Alltid tillgänglig för teoretiska diskussioner hjälpte han dem i allt praktiskt. Med stor empati gav han sitt stöd till de som behövde.
I Röda kapellet gladdes vi åt att Staffan erbjöd sig att tala i våra appellmöten på Mårtenstorget. I Veckobladet inledde han sitt deltagande som krönikör under rubriken I skogkanten/Vanaprashta*, där vi under december fick del av hans reflektioner från ett sista besök i sitt kära Indien.
* Vanaprastha “is part of the Vedic ashram system, which starts when a person hands over household responsibilities to the next generation, takes an advisory role, and gradually withdraws from the world.” Allt enligt Wikipedia.
Noterat
Den i höstas genomkuppade budgeten fortsätter
förstörelsen av den svenska skolan. Friskolekoncernernas vinstplundring
fortsätter. Av experterna utdömda betyg från årskurs 4 införs.
Lundakvintetten välkomnar nya friskolor. Svensk skola kommer att vara
sämst i Norden fyra år till.
Positivt. Miljöpartiet och Lundakvintetten skrotar byggplanerna på åkrarna vid Fredenstorps begravningsplats.
Två bra miljöartiklar i Sydsvenskan under julhelgen: Shora Esmailian, Klimatförnekarnas tid är nu, 19/12, och Greta Thunberg har rätt att göra uppror, 9/1.
Positivt. Miljöpartiet och Lundakvintetten skrotar byggplanerna på åkrarna vid Fredenstorps begravningsplats.
Två bra miljöartiklar i Sydsvenskan under julhelgen: Shora Esmailian, Klimatförnekarnas tid är nu, 19/12, och Greta Thunberg har rätt att göra uppror, 9/1.
Cyberförsvaret av Lucifer
Sveriges överbefälhavare berättade på Folk och Försvar i veckan att 
nu
skulle det svenska försvaret moderniseras och få en ny inriktning
genom att det ska tillföras 30 cybersoldater. Det är lätt att förstå
ÖB:s entusiasm. Äntligen ska försvaret slippa att hålla på med spadar
och lera för att inte tala om tunga lådor och dyngsura tält och i
stället ägna sig åt skärmar och tangentbord och lite förfinat
tankearbete.
Men det kommer också att kräva förändringar.i rekrytering och utbildning. De bästa cybersoldaterna står nog att finna bland grabbarna med de klenaste musklerna och sämst kondition, inte sällan är de lite folkskygga med låg social kompetens. Redan att ställa upp dem på en kaserngård blir oöverstigligt och skulle någon få idén att bedriva lite formell exercis med truppen kommer det att bli en himla oreda där var och en går åt sitt håll. Traditionella militära önskemål om likformig klädsel, knäppta knappar etc är det inte att tänka på.
Vad gäller själva verksamheten blir det viktigt att lämna generöst med utrymme åt soldaterna. Man får helt enkelt räkna med att soldaterna kommer att ägna betydande tid åt dataspel. Det får man se som ett sätt för soldaterna att bibehålla sitt kunnande.
Det här kommer naturligtvis att beröra alla delar av försvaret, t.ex också hemvärnet. Jag har förstått att man har planerat en hel del utbildning, t.ex. i Basic som alla ska få lära sig. Hemvärnet kommer att utrustas med ABC80-datorer som lyckligtvis finns att tillgå i tillräcklig mängd. Vi tror också att det här kommer att vitalisera gamla garnisonsstäder som Eksjö och Hässleholm.
nu
skulle det svenska försvaret moderniseras och få en ny inriktning
genom att det ska tillföras 30 cybersoldater. Det är lätt att förstå
ÖB:s entusiasm. Äntligen ska försvaret slippa att hålla på med spadar
och lera för att inte tala om tunga lådor och dyngsura tält och i
stället ägna sig åt skärmar och tangentbord och lite förfinat
tankearbete.Men det kommer också att kräva förändringar.i rekrytering och utbildning. De bästa cybersoldaterna står nog att finna bland grabbarna med de klenaste musklerna och sämst kondition, inte sällan är de lite folkskygga med låg social kompetens. Redan att ställa upp dem på en kaserngård blir oöverstigligt och skulle någon få idén att bedriva lite formell exercis med truppen kommer det att bli en himla oreda där var och en går åt sitt håll. Traditionella militära önskemål om likformig klädsel, knäppta knappar etc är det inte att tänka på.
Vad gäller själva verksamheten blir det viktigt att lämna generöst med utrymme åt soldaterna. Man får helt enkelt räkna med att soldaterna kommer att ägna betydande tid åt dataspel. Det får man se som ett sätt för soldaterna att bibehålla sitt kunnande.
Det här kommer naturligtvis att beröra alla delar av försvaret, t.ex också hemvärnet. Jag har förstått att man har planerat en hel del utbildning, t.ex. i Basic som alla ska få lära sig. Hemvärnet kommer att utrustas med ABC80-datorer som lyckligtvis finns att tillgå i tillräcklig mängd. Vi tror också att det här kommer att vitalisera gamla garnisonsstäder som Eksjö och Hässleholm.
Rosa Luxemburg lever - Vänsterpartiet tar ansvar
av Gunnar Stensson
Endast internationell solidaritet och ett stopp för imperialismens
vinstdrivna tillväxtekonomi kan rädda människans och jordens framtid.
För dessa mål kämpade och dog Rosa Luxemburg. När bödlarna hämtade
henne i hotellrummet satt hon och läste Goethes Faust.
Den 15 januari, på 100-årsdagen för mordet på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, visade
20 000 demonstranter på Berlins gator att hennes tankar lever.
Det visar också Nina Björks artikel Röda Rosas röst har inte tystnatsom finns att läsa i Sydsvenskan 15/1.
Samma dag publicerade Aftonbladet norska Ellen Engelstads och Mimir Kristjanssons Från Rosa till gult. De pekar på Rosa Luxemburgs tro på massornas egna initiativ och gör en jämförelse med de gula västarnas uppror mot de växande klyftorna mellan fattiga och rika i Frankrike.
Mordet på Rosa Luxemburg accepterades av den socialdemokratiska ledningen i Tyskland som 1919 anslöt sig till högern, precis som den hade gjort 1914. Därmed uppstod en motsättning mellan socialdemokrater och vänstersocialister som på 1930-talet ledde till att fronten mot nazismen splittrades.
På samma sidai Aftonbladet finns en artikel av Åsa Linderborg, V – enda partiet som tar ansvar för landet.
Jag citerar: ”Vänsterpartiet är just nu det enda partiet som tar ansvar för landet. De tackar nej till de högervridna excesser som Stefan Löfven och mittenpartierna kommit överens om. De säger nej till en politik som ökar de ekonomiska och sociala klyftorna, som ökar otryggheten på arbetsplatserna och som försvårar för vanligt folk. V är också det numera det enda partiet som tar ansvar för arbetsrätten, vilket ligger lika mycket i medelklassens intresse som alla andras.
Kort sagt: V stoppar Socialdemokraterna – som från och med nu inte längre kan räknas som arbetarparti, som vänster eller röda eller ens moderna i någon enda mening – från att driva en klasspolitik som bär 1910-talets prägel."
Dramat
Jag satt och skrev av det där citatet vid åttatiden i onsdags morse. Ute var det mörkt. Jag hade värk i käken och blodsmak i munnen eftersom jag varit hos tandläkaren och dragit ut en visdomstand dagen innan.
Under tiden satte Karin på tv:n. Talmansrundan inleddes. Stefan Löfven intervjuades. Han sa att han och Jonas Sjöstedt var eniga om mycket och hade nått en överenskommelse under natten, men överlät åt Jonas Sjöstedt att kungöra innehållet.
I ett par timmar väntade alla på vad dagens huvudperson Jonas Sjöstedt skulle säga. Klockan elva gjorde han entré, sammanbiten och lugn, tung och intensiv. Han sa precis det som jag hade suttit och skrivit i morgonmörkret tidigare på dagen.
Och han ställde krav. Han fastslog att Stefan Löfvens regering blir beroende av Vänsterpartiet. Och av LO och Hyresgäströrelsen och av folket.
Så följde högerns och de borgerliga partiernas reaktioner. Ulf Kristersson log och väste av raseri. C och L var lurade. Ebba Busch Thor anklagade dem för förräderi. Annie Lööf och Jan Björklund förnekade att något över huvud taget hade hänt. Jimmy Åkesson slickade sig om munnen.
Efter många timmar avslutades dramat formellt av riksdagens talman Andreas Norlén. Han redogjorde för vägen till regeringsbildningen och avslutade med att citera Karin Boye:
Visst finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Karin Boye tog sitt liv 1941 i förtvivlan över den historiska utvecklingen.
Men ännu är inte allt klart. På fredag sker valet av regeringschef och på måndag kommer regeringsförklaringen. Om inte. ..
Nyliberalerna, ledda av Mats Persson från Lund, är dogmatiskt troende marknadsfanatiker som väljer frihandel och avreglering framför demokrati och klimatpolitik, trogna sina apostlar Hayek och Milton Friedman. Deras sekt lever i allsköns välmåga, skyddad av partibeteckningen Liberalerna. Nu har de börjat röra på sig. Ska de i sista stund sätta käppar i hjulet och få vagnen att stjälpa? De har torsdagen på sig att konspirera.
Medan politikerna larmar och gör sig till fortsätter klimatkatastrofen. En ny rapport om den smältande permafrosten presenterades i morse.
Den 15 januari, på 100-årsdagen för mordet på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, visade
20 000 demonstranter på Berlins gator att hennes tankar lever.
Det visar också Nina Björks artikel Röda Rosas röst har inte tystnatsom finns att läsa i Sydsvenskan 15/1.
Samma dag publicerade Aftonbladet norska Ellen Engelstads och Mimir Kristjanssons Från Rosa till gult. De pekar på Rosa Luxemburgs tro på massornas egna initiativ och gör en jämförelse med de gula västarnas uppror mot de växande klyftorna mellan fattiga och rika i Frankrike.
Mordet på Rosa Luxemburg accepterades av den socialdemokratiska ledningen i Tyskland som 1919 anslöt sig till högern, precis som den hade gjort 1914. Därmed uppstod en motsättning mellan socialdemokrater och vänstersocialister som på 1930-talet ledde till att fronten mot nazismen splittrades.
På samma sidai Aftonbladet finns en artikel av Åsa Linderborg, V – enda partiet som tar ansvar för landet.
Jag citerar: ”Vänsterpartiet är just nu det enda partiet som tar ansvar för landet. De tackar nej till de högervridna excesser som Stefan Löfven och mittenpartierna kommit överens om. De säger nej till en politik som ökar de ekonomiska och sociala klyftorna, som ökar otryggheten på arbetsplatserna och som försvårar för vanligt folk. V är också det numera det enda partiet som tar ansvar för arbetsrätten, vilket ligger lika mycket i medelklassens intresse som alla andras.
Kort sagt: V stoppar Socialdemokraterna – som från och med nu inte längre kan räknas som arbetarparti, som vänster eller röda eller ens moderna i någon enda mening – från att driva en klasspolitik som bär 1910-talets prägel."
Dramat
Jag satt och skrev av det där citatet vid åttatiden i onsdags morse. Ute var det mörkt. Jag hade värk i käken och blodsmak i munnen eftersom jag varit hos tandläkaren och dragit ut en visdomstand dagen innan.
Under tiden satte Karin på tv:n. Talmansrundan inleddes. Stefan Löfven intervjuades. Han sa att han och Jonas Sjöstedt var eniga om mycket och hade nått en överenskommelse under natten, men överlät åt Jonas Sjöstedt att kungöra innehållet.
I ett par timmar väntade alla på vad dagens huvudperson Jonas Sjöstedt skulle säga. Klockan elva gjorde han entré, sammanbiten och lugn, tung och intensiv. Han sa precis det som jag hade suttit och skrivit i morgonmörkret tidigare på dagen.
Och han ställde krav. Han fastslog att Stefan Löfvens regering blir beroende av Vänsterpartiet. Och av LO och Hyresgäströrelsen och av folket.
Så följde högerns och de borgerliga partiernas reaktioner. Ulf Kristersson log och väste av raseri. C och L var lurade. Ebba Busch Thor anklagade dem för förräderi. Annie Lööf och Jan Björklund förnekade att något över huvud taget hade hänt. Jimmy Åkesson slickade sig om munnen.
Efter många timmar avslutades dramat formellt av riksdagens talman Andreas Norlén. Han redogjorde för vägen till regeringsbildningen och avslutade med att citera Karin Boye:
Visst finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Karin Boye tog sitt liv 1941 i förtvivlan över den historiska utvecklingen.
Men ännu är inte allt klart. På fredag sker valet av regeringschef och på måndag kommer regeringsförklaringen. Om inte. ..
Nyliberalerna, ledda av Mats Persson från Lund, är dogmatiskt troende marknadsfanatiker som väljer frihandel och avreglering framför demokrati och klimatpolitik, trogna sina apostlar Hayek och Milton Friedman. Deras sekt lever i allsköns välmåga, skyddad av partibeteckningen Liberalerna. Nu har de börjat röra på sig. Ska de i sista stund sätta käppar i hjulet och få vagnen att stjälpa? De har torsdagen på sig att konspirera.
Medan politikerna larmar och gör sig till fortsätter klimatkatastrofen. En ny rapport om den smältande permafrosten presenterades i morse.
Regeringsturerna, kommentarer
Den senaste och troligen sista
veckan av det svenska regeringsspelet har naturligtvis genererat många
kommentarer på sociala medier. Ingen kan ta del av allt så jag som många
andra söker sig till personer som man tidigare har delat åsikter med i
många situationer, inte alla men många, genom åren. Jag återger tre
sådana nedan.
Det löste inte problemet med vad man skall tycka som synes. Det personliga ansvaret för detta finns kvar och det är ju bra. Och jag själv då? Tja jag tycker ungefär som Mats nedan. I min värld är inte huvudproblemet en högerregering utan valresultatet i höstas!
Göran Persson
Läs hela regeringsuppgörelsen »
Det löste inte problemet med vad man skall tycka som synes. Det personliga ansvaret för detta finns kvar och det är ju bra. Och jag själv då? Tja jag tycker ungefär som Mats nedan. I min värld är inte huvudproblemet en högerregering utan valresultatet i höstas!
Göran Persson
Läs hela regeringsuppgörelsen »
Ja, detta var antagligen det mesta och bästa V kunde göra just nu.
Framförallt visar det att V alltid står upp mot högern för rättvisa och
ett bättre samhälle.
………….
Vänsterpartiet får nu beröm från facken och
hyresgäströrelsen. De vet att de kan lite på V: Försöker Löfven
attackera arbetsrätten eller införa marknadshyror, då åker han ut.
Vänsterpartiets
besked är ett historiskt misstag. Chansen till inflytande har gått oss
förbi. Vänsterpartiet släpper nu fram en sosseledd högerregering utan
att få något för det. Muntliga löften om att Löfven ska kämpa för att
gamla V-reformer som försvunnit ska komma tillbaka under mandatperioden
är långt långt ifrån tillräckligt för ett parti som hade
vågmästarroll.Hot om att väcka misstroendeförklaring som kräver fler riksdagsledamöter än vad Vänsterpartiet har är inget annat än tomma ord.
Vi hade en vågmästarroll som vi gav bort gratis.
Klassamhället och partispelet
Tärningarna i partispelet om regeringsposterna är kastade, ridån går ner. Vad kan alla vi, utanför kapitalet och överheten, lära av det här? Först och främst att det svenska politiska systemet är i hög grad frikopplat från medborgarna och från klassamhället nedanför överklassen – med undantag för en månads valkampanj vart fjärde år.
Medan de slutna förhandlingarna pågick mellan Löfven och de liberala ultrapartierna rådde ”största möjliga” cirkustystnad. Facket, hyresgästorganisationerna, radikala socialdemokrater, vänsterpartister med sympatisörer satt tyst och stilla, inväntandes vad det politiska systemet skulle erbjuda.
- I december gjorde jag några trevare bland vänstersossar och annat progressivt folk, om man inte borde diskutera absoluta minimikrav för en acceptabel uppgörelse med de liberala extremisterna i svensk politik och sedan mobilisera för sådana krav. Ingen jag mötte hade något intresse, och ett försök att publicera ett utkast för diskussion ansågs dömt till ”inflytande noll”.
Jag kan ha uttryckt mig klumpigt och sonderat fel personer. Hursomhelst, det avgörande är att ingen rörelse mobiliserades för att åtminstone förhindra att klassamhället ytterligare fördjupas. Det klassamhälle som redan har utraderat hela efterkrigstidens ekonomiska utjämning.
Man kan diskutera och t o m beundra vissa partiledares spelskicklighet, Annie Lööfs förmåga att få igenom allt som ”centerns” ultras drömt om, utom statsminister-posten och månggifte; Löfvéns att både lova Björklund-Lööf att V inte ska få något inflytande och att ”garantera” Jonas Sjöstedt inflytande; och Jonas Sjöstedts retoriskt sprakande dimridåer.
Det var också pinsamt att se hur hedervärda progressiva människor låta sig skrämmas av SD-spöket till att överge klasserna nedanför den övre medelklassen. SD är ett rasistiskt deportations- och destruktionsparti (riva fattiga förorter), men makten till det finns inte denna mandatperiod, och troligen aldrig. Den parlamentariska majoriteten för en human immigrationspolitik skulle rubbas inte om Kristersson skulle bli statsminister.
De stora förlorarna är klassamhällets styvbarns-majoritet, löntagarna, hyresgästerna, prekariatet, dvs alla vi som inte tillhör kapitalet eller överheten.
Politiska partier är en nödvändig del av ett demokratiskt politiskt system. Men klassamhällets fördömda har svikits av alla partier, och måste utveckla sina egna rörelser, som t ex Frankrikes Gula västar, för att bli hörda.
Det ska byggas i Källby och Sankt Lars
av Gunnar Stensson
Lunds kommun har kallat till samtal om Källby
och sydvästra Lund måndagarna den 21 och 28 januari klockan 17.30 till
20 inför fördjupningen av översiktsplanen. ”2O24 kommer pågatåg att
stanna vid en ny station på Klostergården. Samtidigt kommer vi att
komplettera med fler bostäder och annan bebyggelse i närområdet”,
meddelar kommunen. I sommar ska det hållas ett formellt samråd kring
planförslaget.
Den nya stationen ska ligga där Nordanväg mynnar ut vid fyrspåren. I närområdet på Klostergårdssidan berörs bland annat det gröna stråket ner till Höje å och korpfotbollsplanerna som vi är angelägna att bevara.
På västra sidan ligger Södra företagsområdet i vinkeln mellan Åkerlunds och Rausings väg och Maskinvägen. Södra företagsområdet ska öppnas för den nya stadsdelen Källby, som också ska omfatta det stora område som nu disponeras av reningsverket.
Det handlar alltså nu i första hand om stationsområdet, en begränsad del av framtidens Källby. Att utvecklingen av den nya stadsdelen inleds i norr för att senare fortsätta söderut och västerut ger möjlighet till eftertanke vid utformningen av hela Källby.
Södra företagsområdet blir tillgängligt tidigare än reningsverksområdet. Där kan stadsbebyggelsen inledas.
Området kring reningsverket kan senare utvecklas till ett värdefullt natur- och rekreationsområde intill dammarna, som ska bevaras med sitt rika fågelliv. Det handlar om en utveckling på lång sikt.
Åkerlunds och Rausings väg måste byggas ut i samband med uppförandet av en ny järnvägsbro för fyrspåren över Höje å. Det finns också sedan lång tid förslag att förlänga den med en bro över ån och åkrarna till väg 108. Det skulle innebära stora ingrepp i natur och åkermark och sannolikt bebyggelse på Staffanstorpssidan.
Vi rapporterar om samtalen i kommande nummer av Veckobladet.
Den nya stationen ska ligga där Nordanväg mynnar ut vid fyrspåren. I närområdet på Klostergårdssidan berörs bland annat det gröna stråket ner till Höje å och korpfotbollsplanerna som vi är angelägna att bevara.
På västra sidan ligger Södra företagsområdet i vinkeln mellan Åkerlunds och Rausings väg och Maskinvägen. Södra företagsområdet ska öppnas för den nya stadsdelen Källby, som också ska omfatta det stora område som nu disponeras av reningsverket.
Det handlar alltså nu i första hand om stationsområdet, en begränsad del av framtidens Källby. Att utvecklingen av den nya stadsdelen inleds i norr för att senare fortsätta söderut och västerut ger möjlighet till eftertanke vid utformningen av hela Källby.
Södra företagsområdet blir tillgängligt tidigare än reningsverksområdet. Där kan stadsbebyggelsen inledas.
Området kring reningsverket kan senare utvecklas till ett värdefullt natur- och rekreationsområde intill dammarna, som ska bevaras med sitt rika fågelliv. Det handlar om en utveckling på lång sikt.
Åkerlunds och Rausings väg måste byggas ut i samband med uppförandet av en ny järnvägsbro för fyrspåren över Höje å. Det finns också sedan lång tid förslag att förlänga den med en bro över ån och åkrarna till väg 108. Det skulle innebära stora ingrepp i natur och åkermark och sannolikt bebyggelse på Staffanstorpssidan.
Vi rapporterar om samtalen i kommande nummer av Veckobladet.
Sankt Lars
Vi som rör oss i Sankt Larsområdet har länge undrat vad som planeras i den väldiga avgrund som uppstått sedan den gamla restaurangen rivits. Nu finns en detaljplan som man kan ta del av och kommentera.
Framför allt handlar det om ett stort flerbostadshus vid Sankt Lars väg, högre än kringliggande bebyggelse. Urbaniseringen av Sankt Lars-området fortsätter.
Men också Sankt Lars väg berörs. Den ska breddas och förses med ännu en cykelbana. Bron över Höje å ska byggas om.
Nya bostäder och breddad väg innebär att trafiken ökar. I själva verket är den redan intensiv, i synnerhet på för- och eftermiddagar. Sedan länge är en ny infart i Sankt Lars-området söderifrån planerad.
Härom veckan förekom en uppgift i Sydsvenskan om att Hunnerupsgården med en stor areal, som sannolikt omfattar också Sankt Lars begravningsplats, sålts för 40 miljoner kronor. Vilka som var köpare och säljare framgick inte.
Regeringsturerna, ännu fler kommentarer
Den som orkar med fler kommentarer om
hur vänsterpartiet borde agera i statsministeromröstningen kan ta det
av Flammans ledar- krönikekommentarer här.
Läs utdrag från Flamman »
Läs utdrag från Flamman »
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)