Göran Greider i ETC 15/4
Om någon tvivlat på att klassfrågor längre har någon relevans – och det är det många som gjort och gör – så kan man bara hoppas på att de nu inser hur relevanta och livsavgörande de är.
Svensk sjukvård är hårt ansträngd, men det ser ut som om den trots allt kan klara de svåra utmaningarna, även om inget ännu är säkert. Men att det blev just äldreomsorgen som till en början liksom helt glömdes bort under denna pandemi är tyvärr inte förvånande.
När mer än en kvarts miljon svenskar – mest kvinnor – jobbar i äldreomsorgen och när samtidigt de äldre-äldre utgör den främsta riskgruppen för smittan tycker man ju att detta kollektiv borde ha varit fullt synligt för alla inblandade och särskilt för dem, inte minst Folkhälsomyndigheten, som är satta att bedöma risker. Jag tycker Folkhälsomyndigheten har agerat bra under denna epidemi. Men äldreomsorgens belägenhet hade man där sannolikt ingen riktig koll på, trots att det är en avgörande aspekt på just folkhälsan.
Varför blev denna kvarts miljon arbetare inom äldreomsorgen inte sedda redan från början?
Frågan är inte svår att besvara. Dessa anställda utgör dem med de lägsta lönerna, de sämsta anställningsvillkoren, den lägsta utbildningen och äldreomsorgen är dessutom ett av de områden som formligen trasats sönder av privatiseringar och därför antagligen blivit svårare att effektivt påverka i folkhälsofrågor. Det är lättare att få en kommunal arbetsgivare att handla rätt än hundra privata.
Läs artikeln »
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar